I vägledningens hjälpsituation: Att söka hjälp och stöd kan upplevas hotfullt mot
självkänslan för vägledningssökande ur denna grupp. Därför måste alla andra alternativ först prövas. Och eftersom de tror sig klara kriser bättre på egen hand, är det också ofta så som de löser sina problem, istället för att vända sig till någon annan. Vidare är både 2. Ofta mycket sociala & omtyckta av sin omgivning. Måna om sitt yttre. Känner sig inte riktigt tillfreds att vara nära andra och håller därför distans i relationer. Styrs mer av tankar än känslor i relationer. Tror sig klara kriser bättre på egen hand än att samspela med någon annan. Tycker inte om att vara beroende av någon annan & heller inte att någon annan är beroende av dem. Upplever ibland ensamheten som en skön vila jämfört med de krav på närhet som ställs i en relation.
32
det egna värdet och andras värde mindre självklart för dessa, och andras annorlunda sätt att tänka och känna kan upplevas som en fara snarare än som ett tillskott. De har svårt att uppmärksamma sig själva och sitt hjälpbehov och de känner också ofta misstro samt har negativa förväntningar med sig i mötet med vägledaren.
Förutsättningar att ta emot hjälp: Jag tror att vägledningssökande ur denna
anknytningsgrupp ogärna kommer till vägledningens hjälpsituation, eftersom det kan upplevas hotfullt för dennes självkänsla att inte ”klara sig själv”. Om dessa till trots mot sin ovillighet att söka hjälp, kommer till vägledningssamtalet, tror jag att de skulle ha relativt dåliga förutsättningar för att kunna ta emot hjälp i vägledningssamtalet. Det vågar jag påstå, eftersom flertalet av dessa förmodligen skulle ha negativa förväntningar och misstro med sig i mötet med vägledaren. Vidare har de svårt för att uppmärksamma sig själv och sitt eget hjälpbehov, och hade därmed fått svårigheter med att uttrycka detta i samtal med vägledaren. Kanske hade de gett uttryck för ett ”annat” problem, än det ”egentliga”, som för de själva hade inneburit en mildare grad, eller rättare sagt mindre hotfullt för självkänslan? Jag tror att förutsättningarna att få till en fungerande vägledning, hade blivit problematiskt redan i fas ett. Eftersom kvaliteten i steg två, är beroende av steg ett, hade även denna blivit ogynnsam. Om det skulle vara så att steg ett mot förmodan ändå skulle fungera, tror jag att dessa i fas två skulle stöta på problem, genom svårigheten med att vidga sitt perspektiv. Detta eftersom andras annorlunda sätt att tänka än deras eget invanda sätt, kan upplevas som en fara snarare än ett tillskott. Jag tror därför att vägledningssökande med detta anknytningsmönster har relativt dåliga förutsättningar att kunna ta emot hjälp i vägledningssamtalet.
Tidigare forskning: Landerholm (2005) anser att för vissa hjälpsökare känns hjälpmötet
så hotfullt mot självkänslan att alla andra alternativ först måste prövas, och jag tror att hon menar de med otryggt anknytningsmönster. Likaså menar hon att andra hjälpsökare anser sig ha fått för lite av sitt liv av sådant som han eller hon ser som sina rättigheter, och går istället dit och ”kräver”. Även dessa tror jag kan höra till den otrygga - undvikande gruppen, men möjligtvis också till den otrygga – ambivalenta gruppen. Enligt min egen syn på detta tror jag dock inte att vägledningssökande som kommer till samtalet och ”kräver” hade erhållit den hjälp som de haft för avsikt att söka för. Detta eftersom att de istället för att definiera sin egentliga problemställning, snarare ger
33
uttryck för mer grundläggande behov, som t.ex. otillfredsställda behov i form av bekräftelse och erkännande.
För de som är otrygga är både det egna värdet och andras värde mindre självklart enligt Landerholm (2005). Hon menar vidare att andras annorlunda sätt att tänka kan upplevas som en fara snarare än ett tillskott, och att mycket kraft hos den hjälpsökande kan gå åt till att bara finnas till och att värja sig mot de avvisanden eller den förnedring som förväntas. Den andras olikhet riskerar att upplevas som ett hot mot den egna existensen, med Landerholms egna ord. Hon menar också att en del människor hindrats från att utveckla sin förmåga att lägga märke till sig själv, och att det ofta är de som med ovana att uppmärksamma sig själva, oftast inte kan besvara frågor om hur de mår eller vad de egentligen vill ha hjälp med. De har istället tidigt fått lära sig att vända sin uppmärksamhet utåt mot dem som i själva verket ska ta hand om dem. De människor som hon beskriver här tror jag också tillhör de två otrygga grupperna.
Fonagy (2007) menar att otrygga vuxna tycks vara relativt svåra att nå med behandling i ett terapi sammanhang, för att de förmodligen förnekar behovet av hjälp för att skydda sig från risken att vårdgivaren till sist blir otillgänglig. De avvisar därför behandling och söker sällan hjälp. Min tanke blir då att om detta gäller i terapisammanhang, kan det då också möjligtvis gälla andra hjälpsammanhang och vid kontakter med mindre grad av djup? (se samtalstrappa s.10). Oavsett tror jag att dessa avfärdande vuxna som de beskrivs, hör till den otrygga gruppen.