En vägledningsmodell för alla? En litteraturstudie om anknytningsmönster och vägledningssökandes förutsättningar att ta emot hjälp utifrån sitt individuella anknytningsmönster

Malmö högskola

Lärarutbildningen

Studie- och

yrkesvägledarprogrammet

Examensarbete

15 högskolepoäng

En

vägledningsmodell för alla?

En litteraturstudie om anknytningsmönster och

vägledningssökandes förutsättningar

att ta emot hjälp utifrån sitt individuella anknytningsmönster

Clients individual differences of conditions to get help in the

situation of guidance and career counseling

Susanne Muratovic

Studie- och yrkesvägledarexamen 180 hp Höstterminen 2008

Slutseminarium 2008-11-10

Examinator: Marita Flisbäck Handledare: Frida Wikstrand

2

SAMMANFATTNING

Vägledningsmodeller med dess olika samtalssteg ställer inte enbart krav på vägledarens kunskaper, erfarenheter och färdigheter, utan också på den sökandes psykologiska förutsättningar och förmåga att skapa sig en bild av vilken hjälp som behövs, och kunna känna tillräcklig tillit för att förmedla den.

Denna studie problematiserar vägledningsmodeller utifrån grundtanken att alla sökande är olika och handlar om hur den vägledningssökandes anknytningsmönster påverkar dennes förutsättningar för att ta emot hjälp i vägledningssamtalet. Arbetet belyser därigenom individens inre psykologiska villkor och förutsättningar som får betydelse i mötet mellan vägledare och den sökande.

Resultatet av denna studie visar på individuella skillnader gällande psykologiska förutsättningar hos den sökande att kunna ta emot hjälp i vägledningens hjälpsituation på grund av individuella skillnader i anknytningsmönster. De med tryggt anknytningsmönster visar sig ha bättre villkor än de övriga anknytningsgrupperna, då det kommer till att uppfylla det som vägledningsmodellers olika steg förutsätter dvs. att kunna definiera sitt hjälpbehov, uttrycka detta, och därmed också kunna få detta tillfredställt. Dessa har också oftare goda förväntningar på mötet, vågar ha förtroende för vägledaren samt kan lättare hantera de frågor om makt och beroende som aktualiseras i en hjälpsituation. De upplever inte heller något större hot mot självkänslan då de söker hjälp, i lika stor utsträckning som de andra grupperna.

Nyckelord: Vägledaren som hjälpare, vägledningens hjälpsituation, vägledningssamtal, vägledningsmodell, psykologiska förutsättningar, anknytningsmönster

3

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

1.

INLEDNING OCH BAKRUND 4

1.1 Syfte och frågeställningar 5 1.2 Avgränsning 5

2.

METOD OCH GENOMFÖRANDE 7

3.

BAKGRUNDSFAKTA 10

3.1 Hjälpprocessen 10

3.1.2 Vem är hjälpare? 10

3.1.3 Skillnad mellan hjälpare och behandlare 10

3.2 Professionella samtal 11 3.2.1 Vägledningssamtal 11

4.

TIDIGARE FORSKNING/LITTERATUR 13 4.1 Hjälpmötet 13 4.2 Hjälpmötets konstruktion 14 4.3 Hjälpsökaren 14 4.4 Vägledningens hjälpsituation 17

5.

TEORI 19 5.1 Anknytningsteorin 19

5.1.2 Individuella anknytningsmönster- barn 20 5.1.3 Är inre arbetsmodeller stabila från tidiga till senare år? 22 5.1.4 Individuella anknytningsmönster & dess betydelse 23

6.

RESULTAT/ EMPIRI 25

6.1 Vägledaren som hjälpare 25

6.2 Vägledningsmodeller 25

7.

ANALYS OCH DISKUSSION 28

7.1 Vägledningsmodeller & vad de olika stegen förutsätter 28 7.2 Har alla vägledningssökande samma förutsättningar? 30

7.3 Avslutande diskussion 35

7.4 Förslag på framtida forskning 37

4

1. INLEDNING OCH BAKGRUND

I vägledningslitteratur är det enligt min mening lätt att bilda sig en uppfattning och få en förståelse för vad vägledaren bör behärska i sin profession, därigenom vilka krav och färdigheter som ställs på denne. Vägledaren bör kunna behärska en samtalsmodell för att bedriva vägledning vilka brukar bestå av tre till fem steg beroende på vägledningsmodell, och ha särskilda färdigheter för att bedriva dessa olika steg. Vägledarens perspektiv och vad som förväntas av denne samt vilka krav som ställs på vägledaren finns utförligt beskrivna inom vägledningslitteraturen. Det som däremot förväntas av den vägledningssökande och vilka krav som ställs på denne i de olika stegen i en vägledningsmodell har jag inte kunnat finna. Betyder det att en vägledningsmodell ska fungera för alla sökande? Det finns självklart mer än en modell att bedriva vägledning med hjälp av, men de är i princip uppbyggda på samma grunder och ställer samma slags ”krav” på den sökande. Eller rättare sagt utgår ifrån samma utgångspunkt: att alla sökande har samma villkor och förutsättningar för att ta emot hjälp i vägledningssamtalet. Detta ifrågasätter jag med tanke på individers individuella skillnader, och ur detta ifrågasättande väcktes mitt intresse för denna problematik.

Jag har i arbetet tagit hjälp av anknytningsteorin för att bättre kunna förstå individers individuella olikheter som får betydelse i dennes relationer och i kontakten med andra människor. Min förförståelse sade mig att eftersom anknytningsteorin tillämpas inom närliggande områden till vägledning, såsom psykologi, psykiatri, psykoterapi och socialt arbete, kanske den även skulle kunna ha relevans för vägledningen? Men jag var samtidigt tvivelaktig eftersom jag är medveten om skillnaden mellan terapeutiska samtal och vägledningssamtal som har olika samtalsdjup till sin form samt skillnaderna mellan att vara hjälpare och att vara behandlare. Med detta i åtanke är jag medveten om att det kanske inte är av samma betydelse i vägledningssamtalet som i mer djupare form av samtal. Jag tror dock att den har en viss betydelse och relevans i vägledningssamtal, och det grundar jag på att det är en ”hjälpsituation” som möjligtvis kan aktivera anknytningssystemet hos individen? Baserat på att vissa hjälpsökare upplever det som ett hot mot självkänslan att söka hjälp enligt Landerholm (2005, s. 102) och att detta hot är en ”naturlig” farosignal som kan aktivera rädslosystemet, vilket i sin tur aktiverar anknytningssystemet (Fonagy 2007, s.16).

5

Även om det skulle vara så att anknytningssystemet inte aktiveras hos den vägledningssökande i vägledningens hjälpsituation, så använder individer fasta arbetsmodeller enligt anknytningsteorin. Dessa inre arbetsmodeller är relativt stabila och oföränderliga och används som referensramar i kontakten med andra människor (Broberg et al. 2006, s. 138). Och eftersom vägledning är en typ av hjälpsituation drog jag här emellan paralleller, (om inte lika starkt som i psykiatrin) och utvecklade fram min hypotes om att den möjligtvis också kunde ha relevans för vägledningen, och anser att denna betydelse är värd att studeras närmare oavsett grad av betydelse, och därmed inte borde förringas. Men att anlägga anknytningsteoretiska perspektiv på vägledningssamtal är dock inte helt riskfritt. Broberg et al. (2006, s. 278) menar att risken med att översätta vissa principer från ett område till ett annat är att likheterna dem emellan överdrivs och att olikheter förbises. Detta har jag haft i åtanke i genomförandet av studien.

Tidigare forskning och en rad studier visar på betydelsen av yttre villkor och förutsättningar som får betydelse i mötet mellan vägledaren och den sökande. Dessa har främst fokuserat på hur sociologiska och socialpsykologiska faktorer inramar vägledningssamtalen. Med denna studie vill jag istället påvisa betydelsen av hur inre psykologiska faktorer också påverkar vägledningssamtalet, i form av den enskilda individens inre villkor och förutsättningar som påverkansfaktorer.

1.1 SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR

Denna studie innehar ingen egen empiri utan vilar på ett sekundärt material. Dess syfte är att få förståelse för den vägledningssökandes förutsättningar att ta emot hjälp i vägledningssamtalet, utifrån sitt individuella anknytningsmönster. Utifrån syftet avser studien att besvara följande frågeställningar;

1. Hur påverkar den vägledningssökandes anknytningsmönster dennes förutsättningar för att ta emot hjälp i vägledningssamtalet?

2. Vilket stöd ger vägledningsmodeller för dessa individuella skillnader?

6

Mötet mellan vägledare och den hjälpsökande är komplex och påverkas av en rad olika faktorer, såväl inre som yttre, och såväl på individnivå som på samhällsnivå. Vägledning existerar i ett socialt sammanhang, där också samhällsramar och värderingsmönster har betydelse (Lovén 2000, s. 16). Olika påverkansfaktorer är med och formar vad som händer i samtalet, såväl en yttre kontext i form av lagar och förordningar, utbildningssystem, tidsramar, liksom den individuella kontexten; förväntningar, önskningar, förmågor etc. (Lindh 2007, s. 39). I avgränsningssyfte berör denna studie endast inre faktorer som ligger på individnivå och intar enbart den vägledningssökandes perspektiv, och därmed inte vägledarens individuella kontext.

Alla vägledningssamtal startar inte i en problemidentifiering utifrån den enskilda individens perspektiv. Rena informationssamtal förekommer och samtalen är av olika karaktär (Lindh 2007, s. 30). Jag har dock för denna studie valt att definiera vägledningssamtal som samtal mellan en professionell vägledare och en sökande, där syftet är att den sökande ska få hjälp med sitt aktuella karriärproblem genom att samtalet följer en modell för vägledning och startar med en problemidentifiering utifrån individens perspektiv. Jag har därmed valt att avgränsa studien att gälla just dessa slag av vägledningssamtal. Vidare har jag valt att begränsa studiens omfång att gälla vägledningssamtal som bygger på frivillighetsprincipen, och att den vägledningssökande har kommit till samtalet av fri vilja. Detta har jag gjort med antagande om att samtal dit den sökande blivit kallad, till exempel på en arbetsförmedling för att inte mista sin a-kassa, tror jag hade uppvisat vissa betydande skillnader väl värt att studera men som inte inrymmer i denna studies tidsram. Och då menar jag inte skillnader i anknytningsmönster utan skillnader i hur dessa yttrar sig och vilken betydelse de får i de två helt olika situationerna.

7

2. METOD OCH GENOMFÖRANDE

Eftersom syftet med studien ska vara avgörande för vilken slags metod jag använder mig av, har jag valt att göra en studie av teoretisk art där min empiri består av tidigare forskning och litteratur i form av vägledningsmodeller (Trost 2007, s. 18).

Vid ämnesval av studien hade jag i ett tidigt skede planer på att genomföra kvalitativa intervjuer. Jag insåg dock ganska snart att de inte skulle vara möjliga att genomföra för att besvara mina frågeställningar. Detta eftersom att det jag har för avsikt att undersöka med stor risk hade blivit missvisande, eftersom de psykologiska inre faktorer hos individen som jag inriktar mig på i detta arbete till stor del ligger på en omedveten nivå för denne. Anledningen till att jag tror att dessa skulle bli missvisande menar jag inte beror på intervjumetoden som sådan, utan av den anledningen att det som hade krävts för att dessa skulle vara valida hade ställt vissa kunskapskrav på mig som intervjuare som jag menar att jag saknar. De undersökningsmetoder som används för att undersöka anknytning utgörs ofta av observation, frågeformulär och intervjuer där forskaren tar hjälp av särskilda kodnings- och klassifikationssystem enligt Broberg et al. (2008, s.236-237). För att nämna ett exempel görs intervjuer där man försöker ”överraska det omedvetna” genom att intervjuaren växlar mellan olika nivåer och mellan faktisk information (Broberg et al. 2008, s. 239).

Däremot tror jag att observation av vägledaren och den sökande i mötet med varandra, hade varit intressanta för studien i tillägg till min valda undersökningsmetod. Men att omfattningen som hade krävts för att dessa skulle vara valida inte hade varit möjliga att genomföra, eftersom det inte faller inom tidsramen för detta arbete som är på tio veckor.

Vid genomförandet av denna studie började jag istället ett intensivt sökande efter relevant litteratur, tidigare forskning och information. Förväntningarna var höga på vad jag möjligtvis kunde finna, liksom min egen ambitionsnivå för uppgiften. I början av denna insamling hade jag särskilda kriterier, för att hålla en hög vetenskaplig nivå på materialet. De särskilda kriterierna var att inrikta mig på enbart förstahands källor och helst använda forskningsmaterial med samma undersökningsmål som mina egna för studien. Mitt sökande ledde dock till en viss besvikelse då jag tvingades inse att tidigare

8

forskning inom området för detta, verkade saknas. Och därmed fick jag också till viss del se förbi mina särskilda kriterier för materialinsamlingen.

Efter insamlingen av den information, litteratur och teori som gick att finna, satte jag mig in i dessa för att sedan systematiskt bearbeta materialet och sammanställa resultatet av denna empiri, bestående av vägledningsmodeller. Vidare har jag analyserat och diskuterat resultatet av denna och slutligen dragit slutsatser. Jag ger även förslag på vidare forskning inom området.

2.1 Källkritik

De källor som jag har använt mig i denna studie, har jag likt ett pussel använt mig av för att få en mer heltäckande bild av mitt studieobjekt. I urvalet av dessa har jag i första hand utgått ifrån fyra källkritiska principer, vilka är äkthet, tidsaspekt, beroende och

tendens (Thurén, 2003 s. 21). Närmare bestämt har jag försökt se till att källan innehar

äkthet och inte är en förfalskning, dvs. att källan verkligen är vad den utger sig för att vara (Thurén, 2003 s.28). Jag har också tagit hänsyn till tidsaspekten enligt en huvudregel i källkritik som säger att en källa är trovärdigare ju mer samtida den är och ju närmare i tiden (Thurén, 2003 s. 44). Jag har därför försökt använda mig av ”nytt” och ”färskt” material, i den mån som detta har varit möjligt för att besvara mina frågeställningar i studien. Vidare har jag också tagit hänsyn till den källkritiska principen; beroende, både ur ett horisontellt perspektiv som ett vertikalt perspektiv. Det förstnämnda perspektivet innebär att ett påstående blir trovärdigare om det bekräftas av minst två av varandra oberoende källor (Thurén, 2003 s. 51). Jag har därför valt flera olika källor, oberoende av varandra som litteratur för studien. Det andra innebär att en källa ska vara fri från rykten och påverkan av olika slag, vilket är anledningen till att jag använt mig av förstahandskällor så långt som möjligt (Thurén, 2003 s. 56). Slutligen har jag också haft principen; tendens i beaktande i urvalet av källor för studien och försökt se till att det material som jag valt att använda mig av inte är tendensiösa, partiska källor (Thurén, 2003 s. 61).

I urvalet av vägledningslitteratur har jag i första hand valt att använda mig av kurslitteratur, då jag utgår ifrån att denna är relevant med tanke på att den är utvald att utgöra just litteratur i Studie- och yrkesvägledarutbildningen. Jag har därför använt mig

9

av Hägg och Kuoppa, Gunnel Lindh och Gerard Egan. I avsnittet för bakgrundsfakta har jag i tillägg till dessa också använt Richard Nelson-Jones och Anders Lovén som också är källor hämtade ifrån kurslitteraturen.

I kapitlet för tidigare forskning har jag i första hand använt mig av Lotta Landerholm, eftersom hon ”redan” har applicerat och tagit hjälp av anknytningsteorin för att förstå hjälpprocessen, hjälpsituationen och dess hjälpsökare bättre. Men för att få en mer heltäckande bild har jag också använt mig av Clarence Crafoord och Gerard Egan. Dessa har jag dock använt mig av sparsamt i detta avsnitt för att hålla mig till ”den röda tråden”, då de inte tagit hjälp av anknytningsteorin i sin litteratur.

När det gäller teoridelen har jag blandat två olika slags huvudkällor som jag anser kompletterar varandra relativt bra: Broberg et al. och Josefssons & Linge. Den förstnämnda ger en bra beskrivning av vad anknytningsteorin handlar om och håller en vetenskapligt hög kvalitet, enligt min mening. Det baserar jag på författarnas mångåriga erfarenheter och på att det är en ”färsk” källa med nyare forskning. Men detta till trots anser jag att den teoretiska presentation av anknytningsteorin som dessa gör, är svår att mer praktiskt använda sig av och applicera mer konkret i vägledningssituationen. Det tycker jag däremot att Josefssons & Linges litteratur möjliggör. Men eftersom denna källa visar på hur de olika anknytningsmönstren får betydelse i framför allt kärleksrelationer och är en form av populärpsykologi, bedömer jag den sakna tillräcklig vetenskaplig teoretisk presentation för att utgöra den enda källan. Den används därför som ett komplement till Broberg et al. teoretiska representation av anknytningsteorin och utgör ett mer praktiskt bidrag för att kunna förstå de olika anknytningsmönstren. Jag har också tagit hjälp av Peter Fonagy men dock sparsamt på grund av hans psykoanalytiska inriktning som jag menar inte har riktigt samma relevans för denna studie, som exempelvis Broberg et al.

10

3. BAKGRUNDSFAKTA

I detta kapitel presenteras bakgrundsfakta och här beskrivs vad hjälpprocessen handlar om, vem som räknas som hjälpare och hur man skiljer mellan hjälpare och behandlare. Därefter ges en generell beskrivning av professionella samtal och hur dessa kan variera beroende på djupet i dessa, vilket illustreras i en samtalstrappa. Därefter ges en beskrivning av vägledningssamtalet i synnerhet och var dessa samtal placerar sig på samtalstrappan. Dessa bakgrundsfakta är tänkt för att underlätta för läsaren, men också för att senare i arbetet vid behov, på ett enkelt sätt kunna hänvisa tillbaka till dessa grundbegrepp och tydliggörandet av dessa.

3.1 HJÄLPPROCESSEN

Hjälp kan ses som en process och handlar ofta om hjälp till självhjälp som är av

insiktshöjande, medvetandehöjande samt beredskapshöjande karaktär. Den

hjälpsökande skall med hjälpen kunna hantera problem bättre, hantera sitt liv i övrigt

bättre, öka sin förmåga till problemhantering, få ökade insikter och höja sin medvetandenivå (Egan, 2007).

När det handlar om stödsamtal och hjälpkontakter har ordet ”process” minst två innebörder. Den ena innebörden är att det handlar om en rörelse, att det händer något i samtalet. Dessa processer kan äga rum både inom hjälparen och hjälpsökanden och mellan de båda. Den andra innebörden av ordet process är att det handlar om ett förlopp bestående av en rad stadier. ”De båda innebörderna av ordet ”process” överlappar på så sätt att processerna inom och mellan hjälpare och klient förändras allteftersom hjälpandet passerar genom olika stadier” (Nelson-Jones 2005, s. 51).

3.1.2 SKILLNAD MELLAN HJÄLPARE OCH BEHANDLARE

”Hjälpare” kan användas som en övergripande term för alla dem som arbetar med terapeutiska, stödjande och rådgivande samtal oavsett om de har det som yrke eller inte (Egan, 2007). Behandlare kan förutom att bedriva terapi också ägna sig åt stödjande och rådgivande samtal, men kallas då ofta ”stödsamtal”. Många behandlare arbetar inom sjukvården och har klienter med diagnostiserande psykiska störningar vilket inte hjälparen normalt gör (Nelson-Jones 2005, s. 14). Skillnaden ligger alltså i att hjälpare och behandlare har olika roller, och därför har de också olika utbildning. Vidare arbetar

11

de ofta utifrån olika mål. Också miljön där verksamheten bedrivs brukar skilja sig åt då en behandlare ofta arbetar i särskilda samtalsrum och en hjälpare arbetar i lokaler som representerar deras primära yrkesroll exempelvis en vägledarexpedition (Nelson-Jones 2005, s. 17).

3.2 PROFESSIONELLA SAMTAL

”Det professionella samtalet kan definieras som ett samtal där den ena parten agerar både som person och som företrädare för ett yrke, ett företag eller en organisation” (Hägg & Kuoppa 1997, s. 27). Det skiljer sig från det privata samtalet genom att det finns en formell ansvarsfördelning mellan de båda parterna, något som saknas i det privata samtalet. Det finns dessutom formella krav på att någon av de inblandade parterna ska ha mer kunskaper inom något speciellt område och ha erfarenheter av att vara samtalsledare i det professionella samtalet. Samtalsledaren har alltså en bestämd funktion, och ska vara kunnig inom det område som han/hon företräder. Denne ska också ha förmågan att kunna samtala på ett sätt som är adekvat för uppgiften. På grund av sin funktion har samtalsledaren därigenom en annan maktposition än den person som han/hon möter. Vidare ska samtalsledaren ha förmågan att vara personlig utan att vara privat, och använda samtalstiden på ett sätt som är till gagn för den andre (Hägg & Kuoppa 1997, s. 27). Skillnaden mellan professionella samtal kan beskrivas i en samtalstrappa, där skillnaden kännetecknas av djupet i dessa, och där det översta trappsteget är det ytligaste och de nedersta djupaste:

1. Service 2. Information 3. Undervisning 4. Vägledning 5. Psykoterapi (Hägg & Kuoppa 1997, s. 24). Denna studie kommer att beröra steg fyra, vägledningssamtalet.

3.2.1 VÄGLEDNINGSSAMTAL

Adelswärd (1993 se Lindh 2007, s. 37) menar att vägledningssamtalet skulle kunna kallas för ett institutionaliserat personligt samtal. Detta eftersom det utmärkande för samtalet är att vägledare och den sökande möts i ett till synes jämlikt och personligt samtal, som ingår som ett led i en institutionsrutin. Vidare skiljer han mellan tre typer av samtal: grindvaktssamtal, informationssamtal och mer terapeutiska samtal. Vägledningssamtalet skulle enligt Adelswärd höra till den sistnämnda kategorin. Lindh däremot håller inte med om detta. Hon menar att vägledningssamtalet ”finns mellan

12

polerna undervisning och information respektive terapi, med flytande gränser mot båda dessa verksamheter” (Lindh 2007, s. 37).

Persson, Lindblom och Odmark (1980, se Lovén 2000, s. 27) illustrerar detta med en figur med ytterlighetspolerna undervisning, information respektive terapi, och menar att vägledning har sin tyngdpunkt i mitten och beroende på vägledningens karaktär rör sig åt vänster eller höger:

Psykoterapi Vägledning Undervisning I---I---I

På vänstersidan finns ett mer emotionellt innehåll och till höger ett mer kognitivt innehåll.

Vägledning är inte heller något entydigt begrepp, och Lindh skiljer mellan vägledning i

vid bemärkelse och vägledning i snäv bemärkelse. Den förstnämnda menar hon ”all den

verksamhet som institution/organisation och nation erbjuder som förberedelse för framtida val av utbildning, yrke, arbete och livsform”. Häri kan exempelvis även ingå vissa arbetsmarknadsåtgärder och yrkesorienterande material utgivet av arbetsmarknadsverket. Vägledning i snäv bemärkelse däremot är i form av personlig vägledning, enskilt eller i grupp (Lindh 2007, s. 4-5). Detta arbete är framför allt inriktat på vägledning i snäv bemärkelse enligt Lindhs definition.

13

4. TIDIGARE FORSKNING/ LITTERATUR

I detta kapitel presenteras tidigare forskning och litteratur. Framför allt har jag här använt mig av Landerholm (2005), vilken jag anser vara relevant med tanke på arbetets syfte och frågeställning eftersom hon tagit hjälp av bl.a. anknytningsteorin för att förstå hjälpprocessen, hjälpsituationen och dess hjälpsökare bättre. Kapitlet avslutas med en diskussion där jag kopplar detta till vägledningssituationen.

4.1 HJÄLPMÖTET

Innan hjälparen och den hjälpsökande träffas har en bakomliggande problemhanterings- och beslutsprocess redan ägt rum inom individen. Den hjälpsökande har i denna process blivit medveten om att han/hon har ett problem. Detta problem blir alltmer besvärande för individen och denne börjar därför se sig om efter anknytningspunkter. Han/hon

funderar sedan på olika lösningar. Därefter börjar den hjälpsökande överväga de olika lösningarna. Ett tankemässigt beslut tar sedan form, och det är vidare kombinationen av

ett intellektuellt och ett känslomässigt beslut som får den hjälpsökande att slutligen söka efter hjälp (Egan 2007, s. 30-31). ”När vi inte finner svar inom oss själva behöver vi hjälp för att i en dialog med en annan söka lösningar” (Landerholm 2005, s. 101).

Hjälpmötet består av två människor som i grunden både är lika och olika. Det är ur detta villkor som hjälp ska uppstå. Ett svar på hjälpsökarens fråga finns varken hos den ena eller den andra, men det kan växa fram mellan dem i en dialog (Landerholm 2005, s. 99).

Crafoord menar att i detta möte har den hjälpsökande med sig sin berättelses bakgrund, och de inre bilderna av föräldrarna dubbelexponeras mot bilderna av dem som denne möter. Hur du som hjälpare uppträder i mötet registreras också omedvetet av den sökande och dubbelexponeras mot de inre föräldrabilderna.

I den mån också de var distraherade och tankspridda i mötet med sina barn, så förstärks den sidan hos dig; i den mån de var intresserade av sitt barn, förutsätts också du visa uppmärksamhet vilket i sin tur omärkligt kommer att stimulera ditt intresse (Crafoord 2005, s. 92-93).

14 4.2 HJÄLPMÖTETS KONSTRUKTION

Likheten mellan oss människor, i egenskap av att vara just människa och ha samma värde, gör att hjälpsituationen är symmetrisk. Men det faktum att den hjälpsökande ska tillägna sig något nytt som han/hon inte kan nå på egen hand, och hjälparen ska försöka förmedla detta, blir hjälpsituationens karaktär asymmetrisk (Landerholm 2005, s. 99). Hjälpsökaren ska få hjälp till förändring och hjälparen ska bidra till den. I mötet har de två helt olika roller. Men rollerna är komplementära eftersom de förutsätter varandra, ”och detta är basen för mötets funktion” (Landerholm 2005, s. 101-102). Därför är det i grunden helt olika att vara i de två positionerna. För den professionelle hjälparen är det viktigt att förstå denna olikhet, vad den består av och vilka frågor den väcker.

Hon behöver fatta att mötets funktion liksom den fördelning av uppmärksamhet som där ska råda kan väcka rädsla eller obehag hos den som är i nöd. Hjälparen måste också inse att den position hon har innebär att frågor om beroende och om makt kommer att aktualiseras i detta möte (Landerholm 2005, s. 99).

Den hjälpsökande kan ställa sig olika frågor: kan jag lita på hjälparen? Kommer jag att bli förstådd/missförstådd? Hur ska jag få det jag behöver? Har jag inte rätt att få hjälp? Och de egna förväntningar på vilka svaren kan bli är avgörande för när och hur han eller hon sökare. För en del hjälpsökande kan hjälpmötet kännas så hotfullt mot självkänslan att alla andra alternativ först måste prövas. För andra hjälpsökande som anser sig fått ut för lite av sitt liv av sådant som han eller hon ser som sina rättigheter, går dit och ”kräver”. Landerholm (2005, s. 102) anser att det är viktigt för hjälparen att förstå att när behov av hjälp tränger sig på hos en människa, väcks en blandning av olika sorters förväntningar vilket är naturligt med tanke på hjälpmötets konstruktion.

4.3 HJÄLPSÖKAREN

Många människor har på olika sätt hindrats från att utveckla sin förmåga att lägga märke till sig själv och rikta uppmärksamhet in mot sig själv. Livet är fullt av avbrott och fel och ingen människa är felfri, inte hjälparen heller. Men det viktiga här är att de eventuella fel som hjälparen gör, kommer att upplevas olika av olika människor som söker hjälp enligt Landerholm. Hon menar att de som är trygga inte bryr sig så mycket om att ”vi är försenade, att telefonen ringer eller att vi missar en tid som de har inbokad. Det inbegriper inte deras självkänsla” (Landerholm 2005, s. 97).

15

Men det är just det som är grejen, menar Landerholm, att de som aldrig fått möjlighet att uppmärksamma sig själva tycker det är helt okej att hjälparen glömmer deras historia, inte hittar deras papper, inte minns namn på deras partner, inte minns det senaste samtalet. De är så vana (Landerholm 2005, s. 97).

Dessutom är det just de som är mest ovana vid att uppmärksamma sig själva som oftast inte kan besvara frågor om hur de mår eller vad de egentligen vill ha hjälp med, menar hon vidare. Många människor har istället tidigt fått lära sig att vända sin uppmärksamhet utåt mot dem som i själva verket ska ta hand om dem. Och enligt Landerholm kan hjälparen lätt få en ytlig kontakt med dessa slags människor, för de är ofta trevliga, anpassliga och tål mycket strul och ”fel” från hjälparen. Problemet är bara att hjälparen riskerar att inte vara till hjälp, och istället blir ytterligare ett bevis på att andras behov är viktigare än hjälpsökarens, särskilt eftersom denne inte kan uttrycka dem tydligt, ens för sig själv (Landerholm 2005, s. 98).

För att hjälpsökaren ska kunna få den hjälp som behövs, måste han/hon både kunna skapa sig en bild av vilken hjälp som behövs, och kunna känna tillräcklig tillit för att förmedla den. Landerholm (2005, s. 103) menar att vissa hjälpsökare inte kan detta.

Möjligheterna att vara hjälpare ligger i att vara lika i detta att vara människor. Men lika självklar som likheten är också olikheten. För att en människa ska kunna hjälpa en annan, krävs att han/hon har något som inte är tillgängligt för den andra. ”Hjälp söker vi när vi behöver något nytt, något annat än det vi har” (Landerholm 2005, s. 100). Och de som är trygga av sig har både lättare att stå ut med olikhet och att kunna ha glädje av den. De litar mer på sig själva och andra och utgår ifrån att de har samma värde. I förtröstan kan de vända sig till en annan människa för att söka efter nya svar och infallsvinklar enligt Landerholm (2005, s. 100). Vidare är det för människor som är relativt trygga ganska oproblematiskt att känna sig beroende av hjälparens hjälp till förändring och att ge och ta emot hjälp. (Landerholm 2005, s. 116)

För de som är mer otrygga är både det egna värdet och andras värde mindre självklart.

Andras annorlunda sätt att tänka och känna kan upplevas som en fara snarare än som ett tillskott. När så är, går mycket kraft åt till att bara finnas till och att värja

16

sig mot de avvisanden eller den förnedring som förväntas, särskilt när man är svag. Den andras olikhet riskerar då att upplevas som ett hot mot den egna existensen (Landerholm 2005, s. 101).

De som är mindre trygga kan vidare uppleva rädsla och skam av att behöva söka hjälp och att vara tvungen att delge information om sig själv till någon annan. Men samtidigt kan den som är otrygg också längta starkt efter att få lägga hela sig själv i hjälparens knä. Att få lämna över sig till någon som äntligen kan ta hand om en, vilket gör att hjälparen kan få en betydelse långt bortom hennes möjligheter och förmågor (Landerholm 2005, s. 116).

Landerholm menar vidare att många människor har svårt att lita på andra och kan vara extremt känsliga för varje tecken på missförstånd eller avvisanden hos hjälparen och drar sig då tillbaka eller i vissa fall blir arga. ”Eller så kan de försöka behaga och blidka hjälparen genom att anstränga sig att utläsa vad hon eller han vill höra och då helt glömma sig själva och hur det egentligen känns” (Landerholm 2005, s. 104).

I hjälpmötet eftersträvas ett neutralt förhållningssätt, en slags strävan efter att hela tiden föra över uppmärksamheten till den hjälpsökande. Landerholm (2005, s. 108) menar att det oftast bara är till hjälp för de människor som är relativt trygga, och att det kan få rakt motsatt effekt för dem som är otrygga i hjälpsituationen. Att istället försöka vara till hjälp genom att demonstrera sig själv som medmänniska kan också bli fel, då det innehåller att hon uppfattar sitt eget sätt att vara människa som mall, och idén om jämlikhet som metod paradoxalt nog rent av blir auktoritär (Landerholm 2005, s. 109). Uppmärksamhetens dilemma som är inbyggt i en professionell hjälprelation är svårt att komma ifrån, menar hon vidare, och det handlar om att hitta en balans mellan avstånd och närhet som är till gagn för den hjälpsökande (Landerholm 2005, s. 114).

Frågor om makt och beroende aktualiseras i hjälpmötet och att behöva hjälp kan innebära att känslor av beroende väcks hos den hjälpsökande, men också en stark känsla av maktlöshet. Landerholm menar att dessa känslor oftast kommer ifrån tidigare erfarenheter (Landerholm 2005, s. 116-118).

17 4.4 VÄGLEDNINGENS HJÄLPSITUATION:

I detta kapitel för jag en diskussion där jag har kopplat den föregående litteraturen till vägledningssituationen. Detta har jag gjort med avsikt att bättre kunna förstå den situation i vilka de vägledningssökande befinner sig i.

Innan vägledaren och den vägledningssökande träffas har en bakomliggande problemhaneringsprocess redan ägt rum inom individen. I denna process har den vägledningssökande blivit medveten om att han/hon har ett problem. Detta problem blir alltmer besvärande och denne börjar se sig om efter anknytningspunkter. Han/hon funderar sedan på olika lösningar, för att sedan överväga de olika lösningarna. Ett tankemässigt beslut tar form och det är vidare kombinationen av ett intellektuellt och ett känslomässigt beslut som får den vägledningssökande att söka efter hjälp (Egan 2007, s. 30-31). Eftersom den vägledningssökande inte finner svar inom sig själv behöver denne hjälp för att i en dialog med en annan söka lösningar (se Landerholm 2005, s. 101). Och när detta behov av hjälp tränger sig på hos individen väcks en blandning av olika sorters förväntningar på mötet, vilket är naturligt med tanke på hjälpmötets konstruktion enligt Landerholm (2005, s. 102). Den vägledningssökande har alltså en blandning av förväntningar på hur mötet kommer att se ut och vad de kommer att få ut av detta. Han/hon kan ställa sig olika frågor: kan jag lita på vägledaren? Kommer jag att bli förstådd/missförstådd? Hur ska jag få det jag behöver? Har jag inte rätt att få vägledning? Och den vägledningssökandes egna förväntningar på vilka svaren på dessa frågor kan bli, är avgörande för när och hur han/hon söker.

Hjälpmötet i vägledningssamtalet består av två människor som i grunden både är lika och olika, och det är ur detta villkor som hjälp ska uppstå. Ett svar på vägledningssökandes fråga finns varken hos den ena eller den andra, men det kan växa fram emellan dem i en dialog enligt Landerholms (2005, s. 99) beskrivning av hjälpmötet. Själva vägledningssituationen är i grunden symmetrisk, men det faktum att den vägledningssökande ska tillägna sig något nytt som han/hon inte kan nå på egen hand och att vägledaren ska förmedla detta, blir vägledningssituationens karaktär asymmetrisk. Detta baserar jag på Landerholms (2005, s. 99) uttalande om hur hjälpsituationer generellt ser ut och, eftersom den vägledningssökande ska få hjälp till förändring och vägledaren ska bidra till denna. De har alltså två helt olika roller vilka är komplementära eftersom de förutsätter varandra. ”Och detta är basen för mötets

18

funktion” menar Landerholm (2005, s. 101-102). För vägledaren är det viktigt att förstå denna olikhet, vad den består av och vilka frågor den väcker hos den vägledningssökande. Mötets funktion och den fördelning av uppmärksamhet som där ska råda kan väcka rädsla eller obehag hos den som är i nöd. Likaså behöver vägledaren förstå att den position som hon har innebär att frågor om makt och beroende kan aktualiseras i detta möte (Landerholm 2005, s. 99).

I mötet har den vägledningssökande med sig sin berättelses bakgrund och Crafoord menar att de inre bilderna av den sökandes föräldrar dubbelexponeras mot dem som denne möter. Hur vägledaren uppträder i mötet registreras också omedvetet av den sökande och dubbelexponeras mot de inre föräldrabilderna. Det vill säga i den omfattningen som föräldrarna exempelvis var distraherade och tankspridda i mötet med sina barn, så förstärks den sidan hos dig; och i den mån de var intresserade av sitt barn, förutsätts också du visa uppmärksamhet menar Crafoord. Och detta kommer i sin tur att stimulera ditt intresse (Crafoord 2005, s. 92-93). Den fråga som jag då ställer mig, är om det då också kan vara på andra hållet? Om de förutsätter att du som vägledare inte ska visa uppmärksamhet kommer det då att leda till ointresse? Och detta som en slags självuppfyllande profetia? Detta skulle i så fall innebära att den vägledningssökande ungefärligt vet vad han/hon har att förvänta sig, om svaren på frågorna som denne ställer sig före mötet, i stor utsträckning grundar sig på bemötandet och samspelet som han/hon hade i mötet med sina föräldrar.

19

5. TEORI

I detta kapitel ges först en beskrivning av vad Anknytningsteorin handlar om. Därefter tar jag upp hur individuella anknytningsmönster ser ut och hur dessa skiljer sig åt. Här ges också exempel på hur barn med dessa olika anknytningsmönster uppvisar olikheter i samspelet med sina föräldrar. Sedan följer vad som utmärker människor ur de olika anknytningsgrupperna, och vilken betydelse det får för individen och dennes samspel i relationer med andra.

5.1 ANKNYTNINGSTEORIN

Anknytningsteorin handlar om hur vi människor på olika sätt påverkas av våra tidiga relationer och hur vi under resten av livet hanterar och förhåller oss i nära relationer. Den formulerades från början av John Bowlby på 1950- talet som var barnpsykiater och psykoanalytiker, och har sedan vidareutvecklats av andra forskare och förklarar idag även hur relationer mellan vuxna fungerar. Anknytningsteorin uppvisar därmed ett omfattande forskningsstöd och många nyare terapeutiska modeller bygger helt eller delvis på den (Fonagy 2007, s. 5).

Anknytningsteorin syftar till att förklara den process vars resultat är ett psykologiskt ”band” mellan barnet och dess närmaste vårdare. Teorin beskriver också hur anknytningen utvecklas till mentala representationer (inre arbetsmodeller) hos barnet – av barnet självt, viktiga närstående och samspelet dem emellan (Broberg et al. 2006, s. 13).

Eftersom denna anknytning på så sätt präntas in i barnets hjärna blir den en viktig beståndsdel i personlighetsutvecklingen och får därigenom fortsatt betydelse för individens hela livstid (Broberg et al. 2006, s. 13). Anknytningsteorin bygger på en modell där utvecklingen bygger vidare på tidiga erfarenheter, men där också varje ny erfarenhet har möjlighet att omforma de tidigare (Broberg et al. 2006, s. 18).

Framsteg inom anknytningsforskningen kommer från olika upptäckter av individuella skillnader i anknytningsbeteende hos vuxna och barn. Och det finns en rad instrument och kodningssystem för fastställande av anknytningstyp i dessa undersökningar (Fonagy 2007, s. 27).

20

5.1.2 INDIVIDUELLA ANKNYTNINGSMÖNSTER- BARN

Anknytningsmönstren kan sorteras efter två olika principer; trygg kontra otrygg anknytning och organiserad kontra desorganiserad anknytning. Man skiljer på tre olika anknytningsmönster: trygg, otrygg undvikande och otrygg ambivalent/motspänstig anknytning enligt Broberg et al. (2006, s. 187-189). Gemensamt för dessa tre anknytningsmönster är att de är organiserade. Det betyder att samspelet mellan barn och förälder under det första levnadsåret varit tillräckligt konsekvent för att barnet ska haft möjlighet att konstruera en fungerande inre arbetsmodell av sig själv tillsammans med föräldern, och utvecklat en ”strategi” för att optimera sina möjligheter att få anknytningsbehovet tillgodosett (Broberg et al. 2006, s. 191).

Trygg anknytning: Barn med trygg anknytning visar olika beteende gällande hur de

hanterar separation från föräldern. En del börjar gråta och andra accepterar att leka med en främmande. ”Det viktiga är hur barnet hanterar återföreningen” (Broberg et al. 2006, s. 189). Om barnet har blivit ledset av separationen, förväntas det aktivt att söka kontakt med föräldern vid återföreningen, och kontakten gör att barnet lugnar sig och kan sedan återgå till leken. Om barnet inte blivit ledset av separationen, förväntas det uppmärksamma när föräldern återkommer genom att le mot och börja prata med föräldern dvs. signalera något i stil med ”jag har haft det bra när du var borta, men det var trevligt att se dig igen” (Broberg et al. 2006, s. 189). Barn med tryggt anknytningsmönster skaffar sig genom dessa erfarenheter en flexibel relation till föräldern, vilket leder till att det kan växla mellan utforskande och trygghetssökande (ibid.).

Otrygg undvikande anknytning: Barn med denna typ av anknytningsmönster utmärks av

att de inte använder föräldern som en trygg bas, utan istället undviker kontakt med föräldern efter en separation. De kan exempelvis undvika ögonkontakt eller vända ryggen mot föräldern då denne kommer in i rummet. De hanterar också oftare separationen utan gråt. Men skillnaden mellan trygg och undvikande anknytning ligger inte i om barnet börjar gråta eller inte när föräldern lämnar rummet, utan hur barnet hanterar återföreningen och ”hälsar” föräldern eller inte. Deras undvikande av exempelvis ögonkontakt med föräldern signalerar en defensiv psykologisk reaktion som innebär att de blivit ängsliga av separationen, men att de inte vågar visa denna ängslan för föräldern eftersom de då riskerar att bli avvisade, och därmed ännu mer ängsliga.

21

Barn med otrygg undvikande anknytningsmönster lär sig att möjligheten att uppnå en optimal närhet till sina föräldrar, är beroende av att de inte alltför tydligt visar uttryck för behov av tröst och omsorg (Broberg et al. 2006, s. 190).

Otrygg ambivalent/motspänstig anknytning: Barn med denna typ av anknytning utmärks

av att de ”maximerar” sina anknytningsbehov. De visar ofta stark önskan om kontakt med föräldern och blir vanligtvis mycket upprörda i samband med en separation från föräldern. En del lägger sig på golvet, medan andra sparkar och skriker. Återigen är det hur barnet reagerar vid återföreningen som är det väsentliga. Eftersom en separation från föräldern aktiverar anknytningssystemet, förväntas normalt att ett barn vid återföreningen söker den närhet till föräldern som behövs, till exempel sitter i förälderns famn så att det till slut lugnat sig, för att anknytningssystemet kan återgå till viloläge. Problemet med barn med denna typ av anknytningsmönster är att kontakten med föräldern inte är effektiv och bidrar alltså inte till att anknytningssystemet återgår till viloläge. Det gör istället barnet än mer frustrerat. Barn med otrygg ambivalent/motspänstig anknytning har oftare än andra barn levt i relationer där förälderns samspel med barnet är oförutsägbart. Barnet har därför svårt för att lära sig vad det kan förvänta sig av föräldern i situationer när anknytningssystemet aktiveras (Broberg et al. 2006, s. 190-191).

På senare tid har även en fjärde anknytningstyp kunnat konstateras, vilket är den

desorganiserade anknytningen. Barn med den desorganiserade anknytningstypen skiljer

sig tydligast från de andra anknytningstyperna genom att samspelet med föräldern i stor utsträckning bygger på rädsla (Broberg et al. 2006, s. 192). Vid återförening med föräldern efter en separation visar ofta barn med denna anknytningstyp olika ”underliga” beteenden, som att barnet gömmer sig bakom en stol, går med ryggen mot föräldern, sätter händerna framför ansiktet när föräldern kommer in i rummet (som för att skydda sig) eller ”fryser” sitt beteende (kanske mitt i en rörelse) (Broberg et al. 2006, s. 192). Dessa beteenden ses som uttryck för rädslosystemet och Broberg et al. (2006, s. 193-194) menar att föräldrar till dessa barn ofta själva har obearbetade trauman eller förluster med sig i den egna ryggsäcken, och att barnets känslomässiga signaler i form av gråt eller klängighet väcker något till liv hos föräldern som han/hon reagerar på.

22

Förälderns beteende blir oförståeligt och skrämmande för barnet. Oförståeligt, därför att föräldern reagerar på sin egen obearbetade upplevelse snarare än på sitt spädbarns verkliga signal, och skrämmande eftersom barnet istället för tröst och/eller beskydd känner sig hotat av föräldern (Broberg et al. 2006, s. 193-194).

Därmed kan inte barnet skapa en organiserad inre mental modell på grund av den konfliktfyllda informationen. Josefsson & Linge (2008, s. 43) menar att människor med den här typen av anknytning ofta får svåra relationsproblem som vuxna och troligen behöver en så pass stor hjälp, att de har valt att utesluta just denna anknytningstyp i sin bok. Jag har vidare också valt att utesluta denna ur studien.

5.1.3 Är inre arbetsmodeller stabila från tidiga till senare år?

Barn har olika anknytningsmönster vilka är skapade som en strategi för barnet att bäst bevara möjligheten till närhet med föräldrarna, anpassat efter dessa. Men en central fråga blir då: behåller barnet sedan samma anknytningsmönster under hela uppväxten? Bowlbys uppfattning är att en generell kontinuitet och lagbunden diskontinuitet kan förväntas. Med generell kontinuitet betyder att ”om inga påtagliga, långvariga förändringar i anknytningspersonens tillgänglighet i förhållande till barnets anknytningsbehov föreligger, tenderar barnets arbetsmodeller att uppvisa stabilitet under utvecklingen”. Och ju senare eventuella förändringar sker, desto mer resistent mot förändring är individens arbetsmodeller (Broberg et al. 2006, s. 138).

Representationer av tidigare samspel kommer att påverka de förväntningar individen har på senare samspel av liknande typ enligt Broberg et al. (2006, s. 138). ”En annan egenskap som väl inövade kognitioner och beteenden har, och som gör att generell kontinuitet är att förvänta, är att de så småningom automatiseras, det vill säga upprepas utan att man aktivt reflekterar över dem” (Broberg et al. 2006, s. 139). De arbetsmodeller som barnet har med sig från sina tidiga erfarenheter är alltså en uppsättning implicita minnen som lett till automatiseringar av beteenden, och som är svåra att ha medveten reflektion eller kontroll över, vilket också gör dem resistenta mot förändring (Broberg et al. 2006, s. 139).

Josefsson & Linge (2008, s. 46-47) menar också att relationsmodellen finns kvar hela livet och att den påverkar vad man känner, tänker och gör när det gäller relationer. Detta

23

eftersom ”bilden av hur dina föräldrar fungerade har förvandlats till din bild av vad du generellt kan förvänta dig av andra människor i relationssammanhang”.

5.1.4 Individuella anknytningsmönster & dess betydelse

Som tidigare nämnt så tillhör alla människor en av följande tre grupper; Den trygga

gruppen, Den otrygga - undvikande gruppen och Den otrygga – ambivalenta gruppen.

Av vikt att poängtera här är att varje individ också kan ha mer eller mindre utmärkande drag av dessa anknytningsstilar, snarare än att tillhöra en definitiv grupp. Det som är utmärkande för de olika grupperna (enligt indelning av Josefsson & Linge 2008, s. 28-31) är följande;

Den trygga gruppen: Människor i den här gruppen tycker att det är relativt enkelt att

komma nära andra människor och de är heller inte särskilt oroliga för att bli övergivna. Därför är det sällan som dessa upplever sig illa till mods av att någon vill komma dem så nära att det inte känns bra. Den här gruppen har oftast inga problem med att vara beroende av andra och med att låta andra vara beroende tillbaka. Vidare trivs människor i den här gruppen ofta i sitt eget sällskap och upplever inte ensamhet som något hot, även om de oftast föredrar att vara tillsammans med andra.

Den otrygga - undvikande gruppen: Personer i denna grupp är ofta mycket sociala, är

bra på att ta folk och är ofta omtyckta av sin omgivning. De är också ofta måna om sitt yttre och föredrar ordning och reda i sina hem. Människor av den otrygga – undvikande gruppen brukar också vara uppskattade av arbetsgivarna eftersom de ofta är mycket ambitiösa och sköter sina jobb utmärkt. Men personer i denna grupp känner sig inte riktig tillfreds med att vara nära andra människor. De upplever ibland att andra vill vara mer intima än vad de själva tycker känns bra. Därför har de en tendens att hålla en viss tendens i sina relationer. Personer i denna grupp styrs också mer av tankar än av känslor i sina relationer. Dessa tycker inte heller om att vara beroende av en annan människa, och vill inte heller att någon annan är beroende av dem. ”De tror sig klara kriser bättre på egen hand än om de måste samspela med någon annan”. Och de upplever ibland ensamheten som en skön vila jämfört med de krav på närhet som ställs i en relation.

Den otrygga – ambivalenta gruppen: Människor i den här gruppen ”uppfattas ofta som

24

själva och vågar att berätta privata saker om sig själva också för människor som de inte känner särskilt väl. Gällande relationer är denna grupp på många sätt motsatsen till gruppen av otrygga – undvikande människor. Detta eftersom personer i gruppen otrygg – ambivalenta tycker om att komma nära andra människor och har snarare problem med att ibland vilja ha mer närhet än andra är beredda att ge. Deras starka önskan om närhet kanske ibland har skrämt iväg människor. De styrs mer av känslor än tankar i sina relationer. De känner ofta oro för att bli övergivna och har lätt för att bli misstänksamma mot andra och kan ibland också känna sig avvisade på falska grunder. Ibland kan personer ur denna grupp upplevas som efterhängsna och osjälvständiga. Samtidigt kan de bli starkt avståndstagande och stöta bort någon, som de inte riktigt kan lita på. Det händer också att människor i denna grupp upplever att oron för att bli övergiven blir så pass påfrestande för dem själva, att de helt enkelt undviker att gå in i olika relationer.

Anknytningsmönstret får betydelse i relationer i olika sammanhang enligt Fonagy (2007, s. 38). Och han ger exempel på denna betydelse genom att visa att en stor mängd data tyder på att förskolebarn och barn i tioårsåldern som har haft en trygg anknytning under spädbarnstiden, utvecklar bättre relationer med lärare och andra stödpersoner.

Broberg menar att barnets anknytningsmönster kommer att påverka hur denne möter nya människor utanför familjen. Därmed påverkas också det bemötande som barnet får av andra och vilka relationserfarenheter det kommer att göra (Broberg et al. 2006, s. 237).

En annan betydelse som typ av anknytningsstil kan få, är exempelvis då människor ska söka hjälp. Otrygga vuxna tycks vara relativt svåra att nå med behandling i ett terapi sammanhang enligt Fonagy. ”Förmodligen förnekar de behovet av hjälp för att skydda sig från risken att vårdgivaren till sist blir otillgänglig. De kan därför avvisa behandling och ber sällan om hjälp” (Fonagy 2007, s. 44).

Broberg et al. (2006, s. 137) menar att gynnsamma omständigheter i tidiga anknytningsrelationer leder till en ökad stresstålighet inom individen och samtidigt en ökad benägenhet att vända sig till andra för stöd i situationer som så kräver, eftersom

andra kommer att uppfattas som tillgängliga och deras stöd som önskvärt och

25

6. RESULTAT/EMPIRI

I detta kapitel presenterar jag resultatet av den befintliga litteraturen i form av två vägledningsmodeller, som jag valt ut att bearbeta. Den ligger till grund för analysen och utgör arbetes empiri tillsammans med den tidigare forskningen.

6.1 VÄGLEDAREN SOM HJÄLPARE

I Professionell Vägledning beskrivs vägledarens uppgift som ”att genom samtal hjälpa den andre att reflektera, formulera, acceptera eller förändra sin situation samt att identifiera förmågor och på så sätt bemyndiga den andra att själv hantera problemet” (Hägg & Kuoppa 1997, s. 35). Enligt Peavy är vägledarens uppgift att fungera som ”underlättare” för den hjälpsökande då denne behöver hjälp för att hantera en aktuell livssituation, sett ur ett konstruktivistiskt perspektiv (Hägg & Kuoppa 1997, s. 34).

6.2 VÄGLEDNINGSMODELLER

Det finns olika modeller för hur vägledning kan bedrivas men de flesta innehåller likartade moment. Vanligtvis gäller att vägledaren tillsammans med den sökande utreder och klargör problemsituationen, finner alternativa lösningar, väljer de mest lämpade alternativen, gör upp en handlingsplan, ser till att handlingsplanen går att genomföra i praktiken samt utvärderar vägledningen. Strukturen i modellerna utgörs av momenten och många av de befintliga vägledningsmodellerna anger också vad vägledaren bör behärska i de olika momenten såsom kunskaper, färdigheter och attityder.”En vägledare behöver veta vad som ska göras, hur det ska göras och varför det ska göras samt vara medveten om bakomliggande värderingar” (Lindh 1988, s. 61).

Många av de olika vägledningsmodellerna kan sägas vara pragmatiska eller eklektiska, eftersom de är sammansatta av flera olika delar ur olika vägledningsmodeller och av dessa utformat en helt ny modell (Lindh 1988, s. 63-64).

26

I Professionell vägledning beskrivs en samtalsmodell med tre faser där varje fas utgår ifrån vilket syfte som dominerar (Hägg & Kuoppa 1997, s. 33). Dessa faser består av:

Fas 1, innebär kortfattat: Klargöra situationen ur klientens perspektiv genom att vägledaren lyssnar aktivt och ställer öppna frågor som klienten får god tid på sig att tänka över och svara på. Denna fas avslutas med att vägledaren klart och tydligt sammanfattar klientens situation och klienten godkänner denna version, alternativt rättar till den.

Fas 2, innebär kortfattat: Vägledaren försöker vidga klientens perspektiv och få honom eller henne att se möjligheter eller begränsningar och hinder som han/hon inte tidigare sett. Denna fas avslutas med att vägledaren och klienten hjälps åt att sätta upp realistiska och konkreta mål.

Fas 3, innebär kortfattat: Klienten och vägledaren utarbetar ett handlingsprogram. Vägledaren försöker här också att uppmuntra klienten att själv ta ansvar och vara kreativ, konkret och realistisk. Handlingsplanen sätts sedan i verket efter att klienten godkänt denna.

Ovanstående samtalsmodell har hämtat sin inspiration från en tidig upplaga av The

Skilled Helper (Egan 1975) och här menar författarna att vägledning kan ses som en

lärandeprocess. Vägledarens uppgift i de olika stegen är enligt Hägg & Kuoppa (1997, s. 34-35) att:

1. Skapa respektfull & personlig kontakt, ange ramarna, ge stöd att berätta, leda ett klargörande samtal.

2. Hjälpa klienten att konstruera möjliga handlingsplaner, identifiera nya sätt att ”göra”, ”kunna” och ”vara”.

27

En liknande samtalsmodell beskrivs i Vägledningsboken, fast då i fem steg och visar en översikt över en vägledningsmodell med beståndsdelar från olika modeller bl.a. Egan och Peavy (Lindh 1988, s. 64). Det är en problemhanterande modell snarare än problemlösande (Lindh 1988, s. 62). Och precis som i den ovanstående modellen (Hägg & Kuoppa 1997) betonas att vägledningen är en pedagogisk verksamhet (Lindh 1988, s. 64). Vidare är den uppbyggd systematisk och kumulativ, vilket innebär att de olika stegen följer och bygger på varandra. Därmed blir förutsättningarna för att steg två i modellen ska bli lyckat, beroende av kvaliteten i steg ett och så vidare (Lindh 1988, s. 64). De fem stegen i vägledningsmodellen beskriver Lindh (1988, s. 65) som bestående av:

Lindh (1988) beskriver också vilka kunskaper och färdigheter som vägledaren bör ha i dessa steg:

Vad dessa kunskaper och färdigheter innebär, tänker jag härmed inte gå närmare in på. De är tänkta som ett underlag för analysen. Och genom att se på vad som förutsätts av vägledaren, kan lättare tydliggöra vad som förutsätts av den sökande, exempelvis: lyssna – berätta.

1. Lyssna, spegla, uppmuntra, ställa frågor, sammanfatta, klargöra

2. Sammanfatta, konfrontera, informera, tolka, dela med sig av egen erfarenhet 3. Använda drömteknik, konfrontera, anv. brainstorming, anv. listningstekniker 4. Finna alternativa sätt, välja bästa sätt, göra kraftfältsanalys & skriva kontrakt 5. Fokusera den sökande, fokusera vägledaren, fokusera själva samtalet

28

7. ANALYS OCH DISKUSSION

Detta kapitel börjar med en analysdel av studiens resultat/empiri som är vägledningsmodeller. Analysen tar upp vad de olika stegen i en ”vanlig” vägledningsmodell förutsätter, och tar därefter hjälp av anknytningsteorin för att diskutera vägledningssökandes olika individuella förutsättningar för att ta emot hjälp i vägledningssamtalet.

7.1 VÄGLEDNINGSMODELLER & VAD DE OLIKA STEGEN FÖRUTSÄTTER Enligt Hägg och Kuoppa (1997) är vägledarens uppgift att; genom samtal hjälpa den vägledningssökande ”att reflektera, formulera, acceptera eller förändra sin situation samt att identifiera förmågor och på så sätt bemyndiga den andra att själv hantera problemet”. För att vägledaren ska kunna utföra sin uppgift att genom samtal hjälpa den vägledningssökande arbetar hon efter en vägledningsmodell. De används för att bedriva vägledning och de är kumulativa, vilket betyder att de olika stegen bygger på varandra. Därmed blir förutsättningarna för att steg två i modellen ska bli lyckat, beroende av kvaliteten i steg ett och så vidare. (Lindh 1988). Nedan följer en analys av vad de olika stegen i en vägledningsmodell förutsätter, för att en ”fungerande vägledning” (att den vägledningssökande får den hjälp som denne söker för) skall komma till stånd:

1. Utreda och klargöra problemsituationen: Steg ett i vägledningsmodellen förutsätter först och främst en ”villighet att söka hjälp”, men också en villighet att ta emot den. Det förutsätter att den sökande ska vilja berätta sin bakgrunds berättelse. Detta i sin tur förutsätter öppenhet och att ”våga” ha förtroende för vägledaren samt ”våga” tro på att denne vill hans/hennes bästa. Det är också gynnsamt att den vägledningssökande förväntar sig gott bemötande, förväntar sig att bli tagen på allvar, bli lyssnad på, förstådd, få uppmärksamhet, bli bekräftad. Detta i sin tur är beroende av att den sökande kan uppmärksamma sig själv, sina behov och därmed också kan definiera ”problemet” och vad denne vill ha hjälp med, för att kunna uttrycka sitt hjälpbehov och i förlängningen, för att också kunna få den.

Problematik: Om den vägledningssökande istället känner ovilja eller upplever obehag

av att berätta sin bakgrunds berättelse, blir detta steg problematiskt. Likaså om den sökande har svårigheter med att hantera situationer där frågor om ”makt” och

29

”beroende” aktualiseras, eller har svårigheter med att lita på någon och är skeptisk/kritisk och har misstro gentemot vägledaren. Eller vidare om den sökande har negativa förväntningar på att vägledaren ”kommer att” avvisa eller inte lyssna och denne inte ska bli tagen på allvar, inte bli förstådd, inte bli uppmärksammad, inte bli bekräftad osv. Problematiskt kan det också bli om den sökande upplever hot mot självkänslan av att söka hjälp för att denne inte klarar av sitt problem ”själv”.

2. Vidga perspektiv: Steg två förutsätter att steg ett har fungerat tillfredställande och detta steg är alltså beroende att kvaliteten i det förra steget. Om steg ett inneburit problem, kommer inte heller detta steg att fungera tillfredställande. Har det däremot fungerat väl, så förutsätter denna fas att den sökande kan ”ta till sig” ett vidgat perspektiv och ”vågar” se med nya ögon, och inte enbart det invanda, för individen ”kända” perspektivet.

Problematik: Om den vägledningssökande ”håller hårt” på det ”kända” perspektivet och

ett annorlunda, nytt perspektiv som någon annan lägger fram, upplevs som en fara snarare än ett tillskott för den sökande, kommer kanske inte heller detta steg att fungera tillfredställande.

3. Formulera mål och delmål: På samma sätt är det här. Om inte steg två har fungerat tillfredställande, blir inte heller steg tre gynnsamt.

4. Upprätta handlingsplan och genomföra den: Om inte steg tre fungerat, kommer inte heller steg fyra att göra det.

5. Utvärdera och följa upp: Steg fem förutsätter på liknande sätt att steg fyra har varit tillfredställande.

Enligt min mening är hela modellen beroende av att steg ett fungerar, som torde vara det viktigaste steget och det mest avgörande för om ”hjälpen kan ges”, dvs. om en fungerande vägledning kan bedrivas. Det verkar också vara det steget som ställer störst krav på den vägledningssökande själv och dennes förutsättningar. Därmed blir också detta steg, den fas där anknytningsmönstret torde ha störst betydelse av de fem stegen. Ur denna analys av en vägledningsmodell och vad de olika innefattande stegen

30

förutsätter, väcks frågan; om alla vägledningssökande har samma förutsättningar för att ta emot hjälp i vägledningssamtalet? Det leder mig in i nästa kapitel med samma rubrik där en diskussion kring detta ges utifrån anknytningsteorin och individuella anknytningsmönster.

7.2 HAR ALLA VÄGLEDNINGSSÖKANDE SAMMA FÖRUTSÄTTNINGAR FÖR ATT TA EMOT HJÄLP I VÄGLEDNINGSSAMTALET?

I detta kapitel gör jag en kategorisering av vägledningssökandes olika anknytningsgrupper, och för en diskussion kring hur sökandes förutsättningar att ta emot hjälp i vägledningssamtalet skiljer sig åt. Att göra en gruppindelning kan vara ett bra sätt att kunna synliggöra olika samband som teorin bygger på, men den är samtidigt en förenkling av verkligheten vilket jag är medveten om. För människor är i själva verket mer mångfasetterade än så. Och jag tror också att individuella skillnader finns inom varje grupp, och att individer kan ha mer eller mindre utmärkande drag av en viss anknytningsstil och inte nödvändigtvis tillhör en definitiv anknytningsgrupp. Samtidigt tror jag att det är av värde att känna till hur individer generellt fungerar som anknytningsteorin målar upp, och med hjälp av att titta på anknytningsgrupperna lättare kan förstå de vägledningssökandes inre faktorers påverkan; att olika sökande har olika inre förutsättningar och villkor i mötet med vägledaren.

Illustration av vägledningssökande i de olika anknytningsgrupperna och förutsättningar i vägledningens hjälpsituation:

1. Vägledningssökande i den trygga gruppen:

1. Klarar komma nära andra. Är inte särkilt oroliga för att bli övergivna. Har inga större problem med att vara beroende av någon eller att någon är beroende av dem. Föredrar att vara tillsammans med andra, men upplever inte ensamhet som något hot. Styrs ofta av både tankar & känslor i relationer.

31

I vägledningens hjälpsituation: kan vägledningssökande ur denna grupp berätta sin

bakgrunds- berättelse och visa öppenhet i mötet med vägledaren. De kan också visa tilltro och hysa förtroende för vägledaren. Att vända sig till andra för att söka stöd vid behov, upplever dessa sökande oftast inte som något större hot mot självkänslan.

Förutsättningar att ta emot hjälp: Jag tror att vägledningssökande ur denna grupp har

goda möjligheter att kunna ta emot hjälp i vägledningssamtalet, eftersom deras förutsättningar för de olika stegen i vägledningsmodellen, skulle fungera för de flesta här. Det finns säkerligen också individuella skillnader inom gruppen, men jag tror dock att det för flertalet ur denna anknytningsgrupp råder gynnsamma förutsättningar för att kunna ta emot den hjälp, som den vägledningssökande söker för.

Tidigare forskning: De som är trygga av sig har lättare att acceptera olikheter mellan

hjälparen och sig själva, och att kunna ha glädje av den, enligt Landerholm (2005). De bryr sig inte heller så mycket om hjälparen skulle göra något misstag, till exempel missa en inbokad tid, eftersom det inte inbegriper deras självkänsla (Landerholm 2005). Broberg et al. (2006) menar att de med tryggt anknytningsmönster som haft gynnsamma omständigheter i tidiga anknytningsrelationer, har en ökad stresstålighet och samtidigt en ökad benägenhet att vända sig till andra för att söka hjälp och stöd i situationer som så kräver, eftersom andra kommer att uppfattas som tillgängliga och deras stöd som önskvärt och användbart.

2. Vägledningssökande i den otrygga - undvikande gruppen:

I vägledningens hjälpsituation: Att söka hjälp och stöd kan upplevas hotfullt mot

självkänslan för vägledningssökande ur denna grupp. Därför måste alla andra alternativ först prövas. Och eftersom de tror sig klara kriser bättre på egen hand, är det också ofta så som de löser sina problem, istället för att vända sig till någon annan. Vidare är både 2. Ofta mycket sociala & omtyckta av sin omgivning. Måna om sitt yttre. Känner sig inte riktigt tillfreds att vara nära andra och håller därför distans i relationer. Styrs mer av tankar än känslor i relationer. Tror sig klara kriser bättre på egen hand än att samspela med någon annan. Tycker inte om att vara beroende av någon annan & heller inte att någon annan är beroende av dem. Upplever ibland ensamheten som en skön vila jämfört med de krav på närhet som ställs i en relation.