inför-skaffa och tillhandahålla ämbetsverket upplysningar angående de bestämmel-ser, som i förevarande avseende kunde vara meddelade i de övriga skandina-viska länderna ävensom Tyskland, England och Frankrike.
Ämbetsverket, som fått mottaga de meddelanden, som från vederbörande legationer kommit utrikesdepartementet tillhanda, har emellertid icke funnit de lämnade upplysningarna vara ägnade att tjäna till vägledning vid före-liggande utredning.
I sin år 1926 avgivna berättelse över verkställd granskning av statsverkets Centrali-jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli sering.
1925—30 juni 1926 framhöllo statsrevisorerna bl. a., att vissa svårigheter förelåge i det förhållandet, att den av de olika statliga myndigheterna bedrivna låneverksamheten under nuvarande organisationsformer vore splittrad på ett flertal händer, varigenom lätt — i händelse av bristande samverkan mellan myndigheterna — en viss planlöshet i medelsförvaltningen kunde göra sig gällande. Härtill komme, förmenade statsrevisorerna, att verksamhetens väl-diga räckvidd och dess uppdelning på flera förvaltningsorgan givetvis för-svårade en mera ingående kontroll och realgranskning från statsmakternas sida i fråga om det sätt, varpå myndigheterna fullgjorde hithörande åliggan-den.
Ur detta uttalande synes man kunna utläsa, att statsrevisorerna tänkt sig möjligheten och lämpligheten av ett sammanförande under en gemensam or-ganisation av de olika penningförvaltningarna eller ett större eller mindre an-tal av dem.
De myndigheter, vilkas kapitalförvaltningar närmast voro föremål för stats-revisorernas uppmärksamhet i deras ovanberörda berättelse, voro, förutom statskontoret, riksförsäkringsanstalten, pensionsstyrelsen, statens pensionsan-stalt och postsparbanken.
Statskontoret vill erinra därom, att riksförsäkringsanstalten i ett den 19 de-cember 1924 avgivet underdånigt utlåtande med anledning av nämnda år för-samlade statsrevisorers berättelse beträffande av revisorerna väckt fråga om viss samverkan mellan olika myndigheter i avseende å kapitalplaceringar på-pekat, att anstalten och fullmäktige för pensionsförsäkringsfonden jämlikt nådigt brev den 9 maj 1919 ålagts bl. a. att, där gemensamma intressen kunde antagas vara för handen, samråda med varandra vid placering av medel enligt § 3 mom. 1, 8) och 9) i reglementet för
olycksfallsförsäkrings-fonden eller enligt § 4 mom. 1, 8) och 9) i reglementet för pensionsförsäkrings-fonden.
Riksförsäkringsanstalten framhåller i sitt ovanberörda utlåtande vidare, att genom överenskommelse mellan generalpoststyrelsen för postsparbanken, pen-sionsstyrelsen och riksförsäkringsanstalten viss samverkan anordnats i fråga om medelsplacering. Sålunda har det överenskommits, att det skall tillkom-ma vederbörande föredragande i respektive verk att efter varje samtillkom-manträde, vid vilket lån beviljats, meddela de övriga institutionerna upplysning om de räntesatser, som för normala fall tillämpats för olika lånetyper samt •— be-träffande inteckningslån av vanlig typ —• uppgift å de bestämmelser, som tillämpats beträffande hypotekets läge i förhållande till den belånade fastig-hetens taxerings- respektive särskilt uppskattade värde. Den samverkan, som sålunda i viss mån redan anordnats mellan vissa ämbetsmyndigheter, för-menade riksförsäkringsanstalten, kunde ytterligare utvidgas och utsträckas även till andra statsmyndigheter.
Riksförsäkringsanstalten fann för sin del emellertid icke lämpligt, att nå-gon slags centralisering ägde rum i avseende å inköp av obligationer. En
sådan anordning befarade anstalten skulle snarare kunna verka till motsatsen av vad därmed åsyftades.
I sitt utlåtande den 10 januari 1927 i anledning av år 1926 församlade statsrevisorers berättelse har riksförsäkringsanstalten icke gjort något sär-skilt uttalande i fråga om centraliseringen av fondförvaltningen.
Beträffande en möjligen ifrågasatt centralisering av förvaltningarna har pensionsstyrelsen vid olika tillfällen yttrat sig. I utlåtande den 20 december
1924, i anledning av ovanberörda statsrevisorers berättelse, erinrar styrelsen om pensionsfondskommitténs uttalande i dess betänkande den 4 mars 1916, att det »måste strängt fasthållas vid, att endast pensionsförsäkringens egna uppgifter och behov finge komma i betraktande och att det vore ännu vik-tigare att låta denna synpunkt vara bestämmande, då det gällde att organi-sera ifrågavarande myndigheter» — d. v. s. förvaltningsmyndigheter för pen-sionsförsäkringsfonden •— »enär dess åtgöranden komme att hava stort infly-tande beträffande pensionsförsäkringens lyckliga genomförande och vidare utveckling. Fonden borde därför förvaltas såsom en enhet och med uteslutan-de hänsyn till uteslutan-de försäkrauteslutan-des föruteslutan-del. Förvaltningen kunuteslutan-de icke överlämnas åt annan redan befintlig statsmyndighet än en sådan, som hade möjlighet att bedöma ändamålsenligheten av ifrågasatt placering av fondens medel med hän-syn till pensionsförsäkringens fördel, emedan fara vore, att genom en sådan anordning denna myndighets särskilda intressen skulle kunna göra sig gäl-lande på pensionsförsäkringens bekostnad.»
Pensionsfondskommittén ansåg det vara av väsentlig vikt för pensionsför-säkringens lyckliga genomförande, att själva försäkringsverksamheten och fondförvaltningen stode i intimt samband med varandra. Rörande ifrågasatt gemensam förvaltning av pensions- och olycksfallsförsäkringsfonderna hade kommittén framhållit, att icke heller detta syntes vara lämpligt med hänsyn till de olika ändamål, som dessa fonder vore avsedda att tillgodose.
De huvudgrunder för förvaltningen av pensionsförsäkringsfonden, som kommittén föreslog, och vilka även kommo till uttryck i Kungl. Maj:ts för-slag i ärendet till riksdagen, blevo även av riksdagen godkända.
Skulle det, framhåller pensionsstyrelsen i sitt ovanberörda utlåtande, ifråga-sättas, att, för vinnande av enhetlighet i de olika fondernas placeringar, des-sas — och sålunda även pensionsförsäkringsfondens •—• förvaltning skulle läggas under ett gemensamt, i förhållande till pensionsförsäkringen fristå-ende förvaltningsorgan, så måste pensionsstyrelsen för sin del på det bestäm-daste avstyrka en sådan anordning, vilken ju skulle stå i uppenbar strid mot de principer, som statsmakterna från början ansett böra läggas till grund för pensionsförsäkringsfondens förvaltning. En fond av så betydande storlek samt med så egenartade uppgifter, och vilken för varje år hade att verkställa nyplaceringar till högst avsevärda belopp, kunde icke lämpligen anförtros åt annan myndighet än den, som organiserats med hänsyn till denna fonds spe-ciella behov och som i sin verksamhet stode i kontinuerlig samverkan med pen-sionsförsäkringens förvaltningsorgan. Den myndighet, som fattade beslut om fondmedlens placering, fullmäktige för pensionsförsäkringsfonden, vore så sammansatt, att nödigt inflytande beretts åt såväl den finansiella som den sociala sakkunskap, som erfordrades för tillgodoseende av dessa speciella be-hov. På grund av den finansiella sakkunskap, som sålunda tillförsäkrats pensionsförsäkringsfondens förvaltningsmyndighet, torde denna säkerligen vara väl skickad att — därest sådant i enhetlighetens intresse befunnes lämp-ligt — övertaga förvaltningen av även andra fonder, ehuru väl en sådan an-ordning ur pensionsförsäkringsfondens synpunkt vore varken behövlig eller önskvärd.
E t t sådant tillvägagångssätt vore i varje fall säkerligen att föredraga
fram-25 för en anordning, som lösgjorde pensionsförsäkringsfonden från dess naturliga samband med pensionsförsäkringsverksamheten i övrigt eller som på något sätt äventyrade de finansiella såväl som sociala krav, vilka måste ställas på denna fonds förvaltning.
I ett senare utlåtande, den 10 januari 1927, har pensionsstyrelsen i föreva-rande avseende framhållit, att det syntes styrelsen, som om det beträffande placeringsbestämmelserna i allmänhet skulle möta ganska stor svårighet att genomföra någon större grad av enhetlighet för det stora antal fonder av olik-artad natur, varom fråga vore. Styrelsen hölle före, att till en viss grad skilda synpunkter torde böra göras gällande vid förvaltningen av dessa fonder, allt-eftersom de hava karaktären av försäkringsfonder eller sådana andra fonder, för vilkas placering likviditetsfrågan måste tilläggas en mera väsentlig be-tydelse.
I likhet med riksförsäkringsanstalten är emellertid även pensionsstyrelsen av den uppfattningen, att fördelar möjligen kunna utvinnas genom en viss, lämpligt anordnad samverkan vid placering av de olika fondernas medel, un-der förutsättning dock att denna samverkan icke på något sätt binun-der de an-svariga förvaltningsorganens handlingsfrihet, och erinrar om vad som i detta avseende redan åstadkommits mellan vissa ämbetsmyndigheter. Liksom riks-försäkringsanstalten tänker sig styrelsen, att en utsträckning även till andra förvaltningsorgan måhända kunde vara till nytta, då fråga är om beviljandet av lån, exempelvis till kommuner eller mot inteckningssäkerhet, men anser för sin del några fördelar av en samverkan fonderna emellan vid obligationsköp icke kunna utvinnas. Styrelsen förmenar, såsom riksförsäkringsanstalten, att ett gemensamt uppträdande från de olika fondernas sida å obligationsmark-naden sannolikt skulle, i motsats till vad statsrevisorerna syntes antaga, verka stimulerande på obligationskurserna. Enligt den erfarenhet styrelsen förvär-vat vid de obligationsköp till avsevärda belopp, som under årens lopp gjorts för pensionsförsäkringsfondens räkning, måste man vid dylika placeringar — särskilt då det gällde större belopp — gå fram med den yttersta försiktighet, något som enligt styrelsens mening knappast i erforderlig grad läte sig göra vid ett gemensamt uppträdande av flera olika köpare.
Vidkommande postsparbanken framhöll generalpoststyrelsen i det under-dåniga utlåtande, styrelsen den 30 december 1924 avgav över samma år för-samlade statsrevisorers uttalanden i fråga om förvaltningen av vissa fond-medel, att postsparbanksmedlen uteslutande äro insättarnas egendom och så-lunda icke att hänföra till statsmedel. Styrelsen uttalar såsom sin bestämda uppfattning, att det icke bleve möjligt för ett gemensamt förvaltningsorgan
•— och att statsrevisorerna åsyfta upprättandet av ett sådant, synes styrelsen tydligt — att i erforderlig grad tillvarataga postsparbankens särskilda intres-sen, och håller före, att förvaltningen kan tillfredsställande handhavas endast av en myndighet, som har frihet och möjlighet att bedöma ändamålsenligheten av fondplaceringarna med hänsyn uteslutande till deras intressen. General-poststyrelsen förklarar sig för den skull icke kunna dela åsikten om fördelen av en gemensam och likartad fondförvaltning.
Vad statens pensionsanstalt beträffar lärer enligt statskontorets mening nå-got inordnande av dess fondförvaltning under ett centralt organ icke behöva ifrågasättas, med hänsyn till det sätt, varpå denna anstalts medel enligt av Kungl. Maj:t och riksdagen lämnade föreskrifter äro placerade.
Av ovanstående redogörelse framgår, att de större _ fondförvaltande myn-digheterna — d. v. s. de statliga organ, som statsrevisorerna i förevarande avseende närmast uppmärksammat — bestämt avvisat tanken på upprättandet av något centralt organ, som skulle efter enhetliga grunder verkställa medels-placeringarna för de olika fonderna. De synpunkter myndigheterna, i vad
26
angår deras verksamhetsområden, anlagt på detta spörsmål, synas statskontoret vara sådana, att ämbetsverket också kan i det stora hela ansluta sig till de-samma. Envar av dessa förvaltningar har att företräda speciella uppgifter och intressen, som icke få på något sätt eftergivas. Detta syfte torde bäst vinnas därigenom, att varje förvaltning skötes för sig, ehuruväl den samverkan dem emellan, som, enligt vad upplysts, äger rum, endast kan vara till gagn vid de olika medelsplaceringarna.
För övrigt äro ju de organisationsformer, under vilka dessa myndigheters medelsförvaltning utövas, sådana, att full garanti måste anses vara för han-den, att fondmedlen komma att placeras på det med hänsyn till ekonomiska och andra synpunkter fördelaktigaste sätt.
För att undvika den splittring i fråga om medelsplaceringarna, över vilken statsrevisorerna klagat, och för att uppnå den enhetlighet och lätthet i kon-troll och realgranskning från statsmakternas sida, som statsrevisorerna åsyf-tat, har emellertid under utredningens gång framkommit tanke på ett samman-förande i största möjliga utsträckning av det stora antalet mindre fondförvalt-ningar, för vilka några placeringsföreskrifter icke finnas meddelade, under ett gemensamt, för sådant ändamål utrustat centralt förvaltningsorgan.
En sådan centralisering synes medföra vissa fördelar. Det torde nämligen knappast kunna förnekas, att i åtskilliga fall ekonomiska förvaltningsuppgif-ter kommit att påvila myndigheförvaltningsuppgif-ter, för vilka dylika uppgifförvaltningsuppgif-ter måste vara ganska främmande och därför bliva i viss mån betungande. Att handlägg-ningen av hithörande spörsmål på grund härav understundom icke blivit så-dan, som bäst främjat fondernas intressen, är helt naturligt. Härtill kommer, att genom låneverksamhetens uppdelning på så stort antal förvaltningsorgan, som nu är fallet, kontrollen blivit mera tidsödande och, såsom statsrevisorerna framhållit, försvårats.
Gtenom ett inordnande av de många smärre fondförvaltningarna under en enda, för uppgifter av ifrågavarande slag särskilt lämpad centralmyndighet, skulle, föreställer sig statskontoret, större möjligheter till förmånliga place-ringar kunna erhållas, då för ett dylikt centralorgan med dess mera omfat-tande kapitalförvaltning placeringsobjekt skulle stå till buds, som de olika småförvaltningarna var för sig icke äro i tillfälle att kunna utnyttja.
Skulle, såsom statskontoret senare i utlåtandet kommer att ifrågasätta, be-stämmelse komma att meddelas om viss disposition av fondmedlen såsom lån till riksgäldskontoret, skulle överenskommelse om dylik placering givetvis i hög grad underlättas genom fondmedlens gemensamma förvaltning under en enda myndighet.
A t t den sålunda samlade fondförvaltningen lättare skulle kunna bliva före-mål för en mera ingående granskning och kontroll torde ligga i öppen dag.
Såsom ovan framhållits, anser statskontoret, att den ifrågasatta centrali-seringen icke bör omfatta de av riksförsäkringsanstalten, pensionsstyrelsen, postsparbanken (postgirokontoret) och statens pensionsanstalt utövade förvalt-ningarna. Men även av övriga fondförvaltande myndigheter torde en del böra undantagas från centraliseringen.
Frånsett vissa av arméns truppförband förvaltade donationsfonder lära de av dem redovisade fondmedlen till huvudsaklig del icke vara att betrakta så-som fonder i egentlig mening, utan synas mera hava karaktären av förlags-medel för befordrande av vissa manskapets gemensamma intressen vid trupp-förbandet. Under sådana förhållanden synas praktiska skäl tala för att ifråga-varande kapitaltillgångar, med undantag av donationsfonderna, bibehållas un-der hittillsvarande förvaltningsform.
Domkapitlen intaga i förvaltningsavseende en mera fristående ställning gent-emot statsverket än andra statliga myndigheter, och frågan, huruvida
dom-•21
kapitlen i dylikt avseende böra underkastas samma bestämmelser, som gälla för statsmyndigheter i allmänhet, är för närvarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
Under sådana förhållanden anser sig statskontoret för sin del åtminstone icke för närvarande vilja ifrågasätta, att centraliseringen skall omfatta jämväl domkapitlen.
Den stora fastighetsförvaltning, som ingår i de ekonomiska förvaltnings-uppgifter, vilka påvila universiteten i Uppsala och Lund, och de särskilda organisationsformer, som härför skapats, synas utgöra tillräckliga skäl för att icke inordna dessa förvaltningar under den ifrågasatta centrala myndig-heten .
Bland de övriga statliga högskolorna lära karolinska mediko-kirurgiska in-stitutet och tekniska högskola}!, av likartade skäl böra, som hittills, själva ombesörja sina respektive fondförvaltningar.
Då statens pensionsanstalt undantagits från den centrala förvaltningen, lära ej heller böra dit anslutas extra provinsialläkarnas pensionskassa och lärarin-nornas pensionsanstalt, vilka av nämnda anstalt förvaltas.
Som de affärsdrivande verkens pensionsfonders tillgångar, i den mån de äro eller bliva disponibla, ingå såsom, förlagsmedel för vederbörande verk, lärer ett överflyttande av dessa kapitaltillgångar till någon central förvaltnings-myndighet icke böra ifrågakomma.
Till den centrala myndigheten skulle sålunda, bortsett tillsvidare från den fondförvaltning, som ankommer på statskontoret, sammanföras de statliga fondförvaltningar, som nu utövas av: fångvårdsstyrelsen, arméförvaltningen, arméns truppförband, i vad avser av dem förvaltade donationsfonder, marin-förvaltningen, medicinalstyrelsen, hospitalen, Järvsö sjukhus för spetälska, länsstyrelserna, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, general-tullstyrelsen, nationalmuseet, vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien, farmaceutiska institutet, allmänna läroverken, direktionen över Stockholms stads undervisningsverk, statens folkskoleseminarier, institutet och förskolan för blinda å Tomteboda, vårdanstalten i Lund för blinda med komplicerat lyte, tekniska läroverken, särskilda anstalter för yrkesundervisning, gymnastiska centralinstitutet, centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet, lantbruksinstitutet vid Ultuna, lantbruks- och mejeriinstitutet vid Alnarp, stuteriöverstyrelsen, veterinärhögskolan, veterinärinrättningen i Skara, skogs-högskolan, kommerskollegium och lotsstyrelsen.
Beträffande de till centralisering ifrågasatta förvaltningarna är att märka, att de av läroverken förvaltade ljus- och vedkassor, biblioteks- och mate-rialkassor, premie- och fattigkassor, byggnadsfonder samt andra därmed jäm-förliga kassor enligt statskontorets mening allt fortfarande böra kvarbliva hos läroanstalterna. Vad beträffar den av direktionen över Stockholms stads un-dervisningsverk utövade fondförvaltningen skulle centraliseringen endast avse de av direktionen förvaltade fondmedlen för allmänna läroverk i Stockholm och högre lärarinneseminariet.
Om nu en centralisering av dessa fondförvaltningar skulle ifrågakomma, föreställer sig statskontoret, att det för en sådan centralisering åtminstone tillsvidare knappast vore behövligt att inrätta något särskilt organ, utan synes statskontoret, som ju förvaltar fondmedel till belopp, vida överstigande det till centralisering nu' ifrågasatta, kunna omhändertaga denna förvaltning. A t t ökning i behovet av arbetskrafter inom ämbetsverket skulle uppstå är givet på grund av det avsevärda antalet nya fonder, som skulle tillföras detsam-ma. Statskontorets fonder, som för närvarande uppgå till ett antal av 84, skulle nämligen genom den föreslagna centraliseringen komma a t t stiga till ett antal av över 2 500 stycken.
28
Fondmed-lens
uppdel-ning pä skilda
pla- cerings-objekt.
Viss be- lånings-gräns.
Särskild värdering.
Det kan emellertid antagas, dels att i vissa fall förefintliga donationsföre-skrifter utgöra ett bestämt hinder för att fondmedel undandragas förvalt-ningen av den myndighet, till vilken de nu äro överlämnade, dels ock att starka praktiska skäl tala för att en fonds hittillsvarande förvaltning bibe-hålies. I dylika fall synes anmälan om sådant förhållande böra av veder-börande myndighet göras hos statskontoret, som, för den händelse ämbets-verket anser sig kunna godtaga de av myndigheten angivna skälen för att fonden fortfarande förvaltas av myndigheten, borde äga att lämna medgivande härtill, men i motsatt fall skulle hava att underställa frågan härom Kungl.
Maj:ts prövning. Då tanken på en centralisering av de statliga fondtill-gångarna kommit upp först under utredningens gång och delvis i anslutning till vad fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret vid gemensam över-läggning med statskontoret i sådant avseende uttalat, har tiden icke medgivit att ånyo hänvända sig till de olika fondförvaltningarna för att inhämta deras yttranden i fråga om centraliseringen.
Skulle Kungl. Maj:t besluta en centralisering på sätt statskontoret angivit, torde de olika kapitaltillgångarna få av statskontoret övertagas till förvalt-ning i de valutor, vari tillgångarna nu äro placerade, för att sedermera genom statskontorets försorg i placeringsavseende successivt bringas i överensstäm-melse med de föreskrifter, som Kungl. Maj :t kan komma att för denna förvalt-ning utfärda.
Då det nu gäller att söka utforma förslag till reglementariska föreskrifter beträffande den medelsförvaltning, som •— vid genomförandet av statskonto-rets förslag till centralisering — skulle komma att påvila statskontoret, men även torde böra bliva gällande med avseende å de förvaltningar, som icke skulle, omfattas av centraliseringen och icke redan hava särskilda föreskrifter om me-delsplacering, torde man i första hand få taga ställning till de olika spörsmål, som enligt de. statskontoret för utredningen givna direktiven kräva sin lös-ning.
Till en början bör då avgöras, huruvida föreskrift kan anses böra meddelas om uppdelning av medlen på skilda placeringsobjekt.
Motivet för meddelandet av en sådan bestämmelse torde vara behovet att för vissa förvaltningar alltid hava tillgång till likvida medel eller lätt rea-liserbara värdepapper. Då det emellertid beträffande nu ifrågavarande fond-förvaltningar kan förutsättas, att en stor del av kapitaltillgångarna alltid äro placerade i sådana valutor och då ett stadgande om fondmedlens uppdel-ning på skilda placeringsobjekt för de mindre omfattande fondförvaltuppdel-ningarna skulle kunna medföra svårigheter vid medelsplaceringen, anser sig statskon-toret icke böra förorda, att en föreskrift av ifrågavarande innebörd med-delas.
Det andra spörsmålet, som uppställer sig till besvarande, är, huruvida vid placering av medel i lån mot inteckning i jordbruks- eller annan fastighet, någon bestämd gräns för dylik belåning bör fastställas och i så fall var denna gräns lämpligen bör sättas, liksom ock huruvida, för vinnande av kännedom om fastighetens verkliga värde, särskild sakkunnig besiktning och värdering må anses erforderlig.
Statskontoret har haft tillfälle att uttala sin uppfattning rörande detta
Statskontoret har haft tillfälle att uttala sin uppfattning rörande detta