Att barn och ungdomar ska ha möjlighet att växa upp på hemmaplan har varit en något majoriteten av kommunerna beskriver att de vill. Bland målen i dokumenten står det att kommuner vill skapa fungerande alternativa insatser på hemmaplan i syfte att möta barn och ungdomars behov samt motverka behovet av externa placeringar. Föreliggande förhållningssätt utgörs av sex kommuner där vård på hemmaplan motiverades genom att kommunerna beskriver olika typer av hemmaplanslösningar såsom familj-och nätverksarbete samt skydd och säkerhet. Således kan “vård på hemmaplan” antas vara centralt att presentera i resultatet då kommunernas beskriver att de vill utveckla och tillsätta insatser som är ämnade att utföras i hemmiljö.
En enhetschef i en mindre kommun i Sverige berättar att begreppet hemmaplanslösningar har en vid definition. Enhetschefen förklarar att det kan handla om att tillsätta omfattande insatser på hemmaplan i tidigt skede för att undvika en placering i framtiden. En hemmaplanslösning kan även bli aktuell när socialtjänsten står och väger mellan en placering och en lösning i hemmet. Vidare förklarar enhetschefen följande:
Alltså vår utgångspunkt är att barn och ungdomar oftast mår bäst av att få vara kvar i sitt
sammanhang, i sina familjer, sin närmiljö och skola och allt sånt... men inte alltid, ibland behöver man bo i en annan familj eller behandlingshem eller vad det kan va. Men vår utgångspunkt är att det är det som vi strävar efter och för att det ska vara möjligt behöver man sätta in omfattande stödinsatser på hemmaplan (Intervjuperson C).
Vikten av att barn och ungdomar mår bäst av att få bo kvar i sitt sammanhang poängterar intervjupersonen och menar att det alltid är deras utgångspunkt vid val av insats. Föreliggande resonemang går möjligen koppla till ett systemteoretiskt tänkande som utgår från att barn och ungdomars sammanhang såsom skola och närmiljö ska tas i beaktning vid val av insats inom det sociala arbetet (Öquist, 2008). Enligt intervjupersonen tillsätts omfattande stödinsatser på hemmaplan i syfte
att beakta individens sammanhang. Kommun 1 skriver i sitt måldokument att socialtjänstens insatser bör ges på hemmaplan och redogör vidare:
I samverkan med förebyggande enheten, hälso-sjukvården och skola/praktik skapa förutsättningar
för ungdomar med normbrytande beteende att få hjälp och stöd i hemmiljön som ett alternativ till långa placeringar på SiS/HVB (Kommun 1).
Familj- och nätverksarbete
Att involvera och stärka barn och ungdomars nätverk är något som beskrivs som en viktig aspekt av hemmaplanslösningar eller vård på hemmaplan. Varaktiga lösningar på hemmaplan ska vara i fokus samt att barn och ungdomar i högre grad ska kunna tas om hand av sin ursprungsfamilj. För att detta ska uppnås har kommuner tagit fram olika arbetssätt som innebär att kartlägga den enskildes nätverk för att i möjligaste mån kunna involvera detta i syfte att bygga en säkerhet i barnet eller ungdomens egna system snarare än att göra familjer beroende av långvarigt stöd från myndigheter. Kommun 6 redogör följande i sitt måldokument:
Hemmaplan: Barn ska i högre grad kunna tas om hand av sina föräldrar samtidigt som de får det stöd och skydd som de behöver under sin uppväxt. Vårt uppdrag är att tillgodose barns och ungdomars behov av stöd, men också arbeta för att det ska innebära en hållbar livssituation på sikt. För det ska vi i alla de ärenden där stöd behövs arbeta för att kartlägga familjens eget nätverk och i möjligaste mån involvera detta, för att på så vis bygga säkerhet i det egna systemet snarare än att göra familjer beroende av långvarigt stöd från myndigheter. Socialtjänstens insatser ska komplettera det som nätverket inte kan stödja med (Kommun 6).
Öquist (2008) skriver att människan alltid ingår i ett system och för att exempelvis genomföra en förändring behöver de som ingår i barnets system, förskola, familjer och andra nätverkspersoner inkluderas. Anledningarna till att barn är i behov av stöd kan vara många men att se barnet i sitt sammanhang där ofta familjen är en viktig funktion i barnets system, är avgörande för att förstå situationens komplexitet (Jönhill,1995). Vidare nämns att socialtjänsten insatser ska generera en hållbar livssituation på sikt samt att de ska komplettera det som barnet eller ungdomens nätverk inte kan stödja med. Kommuner påtalar även att nätverksarbete är viktigt i syfte att förhindra ett uppbrott
mellan den enskilde och nätverket, som kan anses vara en viktig resurs. Att inkludera nätverket i utredning av ett barn kan vara en förutsättning för att placeringar utanför det egna hemmet ska förhindras.
Familjeorienterade arbetssätt är något som flertalet kommuner beskrivit som en målsättning att vidareutveckla (Kommun 1; Kommun 2; Kommun 6; Kommun 11). Nämnden har i ett par kommuner tagit beslut att verksamheterna ska fortsätta att arbeta med ett familjeorienterat förhållningssätt vilket innebär att kommunen ska ge stöd till hela familjen när någon i den har ett vård- eller stödbehov. Att erbjuda insatser och stöd till familjemedlemmar är enligt systemteorin en central utgångspunkt då insatser bör riktas till personer i nätverket snarare än att ge individuella insatser till, i detta fall, barn eller ungdomar (Öquist, 2008). En kommun har exempelvis utvecklat två arbetsmodeller som syftar till att arbeta mer med familjer vilka är ”Jag och min familj” samt ”Sofiamodellen”. Jag och min familj är ett arbetssätt som ämnar ge stöd till familjer där det finns en missbruksproblematik och fungerar som en samordnad insats för hela familjen. Sofiamodellen är likt Jag och min familj en modell som syftar till att förbättra situationen för barn i familjer där det finns en missbruksproblematik. Kommunen redogör följande i sitt måldokument gällande familjeorienterade arbetssätt:
Familjer med missbruk berör hela familjen och barn och vuxnas hälsa påverkas negativt. Barn reagerar olika, men genom familjeorienterade arbetssätt görs barnen delaktiga och får information, råd och stöd. Det blir lättare för dem att hantera situationen, vilket kan hjälpa dem att minska oro, skuldkänslor och göra tillvaron mer begriplig (Kommun 11).
Ett familjeorienterat arbetssätt där fokus läggs på att arbeta med hela familjen och att stärka barnet såväl som föräldrarna har visats vara fördelaktigt för att åstadkomma positiva förändringar i familjen (Kauffman, 2007; Satttin et al, 2015; Neander & Mothander, 2015). Samtidigt kan socialtjänstens sätt om att arbeta familjeorienterat kopplas till den systemteoretiska utgångspunkten som innefattar att utgå från ett helhetsperspektiv (Öquist, 2008). Som kommunen beskriver berörs hela familjen, framförallt barn, när det exempelvis finns en missbruksproblametik inom familjen och utifrån den aspekten blir helhetsperspektivet som systemteorin belyser väsentligt i arbetet.
Öppenvårdsinsatser
Flertalet av kommunerna skriver i sina måldokument att hemmaplansfokuserade insatser ska erbjudas i syfte att minska och motverka behovet av externa placeringar (Kommun 5; Kommun 7). Kommun 2 har som målsättning att minska antalet placeringar och skriver i måldokumentet att fokus ska ligga på att minska antalet placeringar, sammanbrott och omplaceringar bland annat genom att höja delaktigheten för barn och familjer samt kvaliteten i handläggningen. I kommunernas måldokument beskrivs utveckling och ökning av öppenvården, många gånger vara en förutsättning för att minska externa placeringar, men även för att öppenvården anses fungera förebyggande och behandlande. Samtliga kommuner som utgör detta förhållningssätt skriver i sina måldokument att hemmaplansfokuserade insatser kan minska och motverka behovet av placeringar. Ett par av kommunerna skriver på följande sätt:
Socialförvaltningen ska utreda möjligheterna till hemmaplanslösningar för ungdomar, exempelvis behandlande familjehem, för att minska antalet institutionsplaceringar (Kommun 5). Ökade möjligheter till insatser på hemmaplan för att motverka behovet av externa placeringar (Kommun 7).
En gemensam framväxt i kommunernas organisationer, i detta fall utökad öppenvård, skulle kunna förklaras med att organisationerna följer ett mode som influerar inom social barnavård just nu (Eriksson-Zetterquist, 2009). Att följa ett mode menar Eriksson-Zetterquist (2009) kan vara ett sätt för kommunerna att visa att de ligger i framkant inom sitt fält. Insatserna liknar varandra i kommunerna och de vanligast förekommande öppenvårdsinsatserna är personligt stöd, rehabiliterande insatser samt råd och stöd via familjecentraler eller liknande. Andra metoder som återfinns är Trygghetscirkeln och Funktionell familjeterapi (FFT).
Omfattande och intensiva öppenvårdsinsatser tillämpas även i flertalet kommuner i syfte att möjliggöra att barn och ungdomars behov tillförsäkras. Kommun 6 skriver följande i sitt måldokument:
Socialsekreterare för barn och ungdomar har under hösten arbetat med att tydliggöra vilka behov av insatser som finns för de barn, ungdomar och deras familjer som blir aktuella
för utredningar. Detta som ett led i att ytterligare anpassa öppenvårdsinsatserna mot detta. Arbetet kommer att fortlöpa under år 2020 (Kommun 6).
Utifrån måldokumenten framkommer det att kommuner använder flera liknande metoder och arbetssätt. DiMaggio och Powell (1983) menar att organisationer eftersträvar varandra för att uppnå en viss legitimitet av samhället. Det kan således förväntas av en organisation som socialtjänsten att använda vissa metoder eller arbetssätt när organisationen upplever det som DiMaggio och Powell (1983) kallar för ismorfism. Organisationen förändras utifrån krav från samhället som ger ett påtvingat tryck och i vissa fall genom att anta en struktur från en annan organisation på grund av bristande vägledning från riktlinjer eller lagkrav.
Vi har under en längre tid jobbat med att minska antalet placeringar och haft väldigt få placeringar. Det har absolut varit en medveten tanke (…) vi har utökat i personal (i öppenvården). Egentligen initialt har vi lagt om pengar att anställa personal istället för att placera och på så sätt ha fler barn och ungdomar som kan va kvar hemma (Intervjuperson C).
En enhetschef i en mindre kommun berättar att de under en längre tid arbetat med att minska antalet placeringar och att de haft väldigt få placeringar senaste tiden. Om det finns en viss norm eller kunskap hos exempelvis ledning i en organisation kan det vara det som leder till ett förändrat arbetssätt i en organisation (DiMaggio och Powell (1983). Kommunens tanke om att barn mår bra av att växa upp på hemmaplan ledde till en omfördelning av resurser i kommunen som i sin tur har resulterat i att fler barn och ungdomar har kunnat få utökade öppenvårdsinsatser och således kunnat bo kvar i hemmet. En ytterligare betydelsefull aspekt för fungerande insatser på hemmaplan är en fungerande samverkan mellan olika aktörer i kommunen, vidare resonerar enhetschefen på följande sätt:
Det är en viktig ingrediens, just samverkan mellan socialtjänst och andra externa, alltså BUP och skola, skola är ju en sån sak där behöver man verkligen få till en fungerande samverkan för att hitta möjliga lösningar på hemmaplan (Intervjuperson C).
Flertalet kommuner skriver att placeringar på institution ska vara det sista alternativet för barn och unga som är i behov av omfattande stöd. Kommun 6 skriver följande i sitt måldokument:
De placeringar som vi gör på institution ska vara under kort tid, då varaktiga lösningar på hemmaplan ska vara i fokus. I de fall vi behöver placera ett barn ska vi ha gjort allt vi kan i form av öppenvårds- eller nätverkslösningar för att undvika detta (Kommun 6).
Skydd och säkerhet för barn och ungdomar
Arbetsmetoder gällande skydd och säkerhet har varit återkommande i dokumenten. En återkommande arbetsmetod som implementerats i kommuner är Signs of Safety, detta är en metod där arbetet riktar sig till utsatta barn och ungdomar med fokus på barnets eller den unges trygghet och säkerhet. En kommun redogör i sin verksamhetsplan att det kommer läggas ett stort fokus på att fortsätta att implementera Signs of Safety i organisationen samt att utbilda personalen i säkerhetsplanering. Kommun 6 beskriver innebörden av arbetsmetoden på följande sätt:
Signs of Safety innehåller en rad verktyg för att jobba gemensamt med familjen med fokus på det som fungerar, oroar och som behöver förändras. (…) grupperna jobbar med att tydligare delaktiggöra de familjer som vi arbetar med, samt att vidga detta till att arbeta med deras nätverk och varför det är viktigt att delaktiggöra nätverket i vårt gemensamma arbete (Kommun 6).
En annan kommun använder metoden och förklarar att de genom ett lösningsorienterat och nätverksfokuserat förhållningssätt inkludera barn, föräldrar och andra i individens nätverk. Vidare beskrivs det att Signs of safety har som målsättning att involvera barnets eller ungdomens nätverk i utredningen samt göra dem delaktiga vid genomförande av insatser till barnet eller ungdomen. Föreliggande metod har utifrån tidigare forskning (Nelson-Dusek et al., 2016) visats generera flertalet positiva resultat för barn och familjer då metoden bidragit till att ett starkare säkerhetsnät skapats kring barnet. Signs of Safety har även visats motverka förekomsten av att barn eller familjer blir i behov av vård i framtiden (Nelson-Dusek et al., 2016). Kommunerna 6 och 11 lyfter i måldokumenten aspekten av att föreliggande metod även ska fungera i förebyggande syfte, vilket kan kopplas till den tidigare forskningen som visat att metoden kan förebygga behov av vård och stöd.
Av dokumenten framgår det att kommuner har implementerat andra metoder som syftar till att säkerställa skydd och säkerhet för barn och ungdomar. Kommun 2 har exempelvis som uppdrag att införa en säkerhetsplaneringsenhet inom barn-och ungdomssektionen. Enhetens uppdrag ämnar arbeta tillsammans med familjer och dess nätverk för att upprätta en säkerhetsplan för barn och
ungdomar som riskerar att placeras utanför det egna hemmet. Det huvudsakliga syftet med säkerhetsenheten är att placeringar av barn och ungdomar ska minska samt att fler barn och ungdomar ska kunna växa upp i trygghet på hemmaplan. Vidare skriver kommunen följande i dokumentet:
Enheten ska arbeta med säkerhetsplaneringar i ärenden där det finns oro för ett barn och där socialnämnden överväger att placera barnet utanför hemmet. Målsättningen är att minska antalet placeringar, sammanbrott och omplaceringar samt höja kvaliteten i handläggningen och
delaktigheten för barn och familjer (Kommun 2).
Kommun 11 har utvecklat ett liknande arbetssätt och benämner detta som ett ”säkerhetsteam”. Säkerhetsteamet riktas till barn och ungdomar som planeras att flytta hem till familjen efter en vistelse på institution eller familjehem. Kommunen skriver i måldokumentet att en grundförutsättning för att säkerhetsteamets arbete ska fungera är att familjen är villiga att samarbeta med socialtjänsten för att på så sätt kunna arbeta med att ta fram en skyddsplan för barnet eller ungdomen. Utgångspunkten som kommunerna har i att det krävs en god samverkan mellan familjen och socialtjänsten speglas i det systemteoretiska tänkandet som utgår från att familjen såväl som sociala myndigheter behöver inkluderas i syfte att hjälpa individer i olika situationer (Öquist, 2008). Kommun 11 skriver i dokumentet att de genomfört en utvärdering av arbetet där resultatet visat att säkerhetsteamet bidragit till att fler barn och ungdomar har kunnat bo kvar i hemmet längre samt att relationen mellan barnet och familjen blivit bättre.