Vad är avgörande för när hembesök ska genomföras?

Även om informanterna, som vår empiri hittills visat, tycks oeniga kring huruvida hembesöken alstrar någon användbar information, så genomför ändå samtliga informanter hembesök. Dessutom tycks det som att informanterna genomför hem- besök vid samma typer av ärenden, trots avsaknaden av riktlinjer. Empirin visar också att hembesök inte är ett vanligt förekommande utredningsmedel, bland an- nat på grund av tidsbrist och arbetsbelastning. Så av de få hembesök som ändå genomförs, vad är det då som får socialsekreterarna att anse att det är nödvändigt i just dessa ärenden? För att få en djupare förståelse för varför socialsekreterarna i studien använder hembesök som medel för utredning, har vi sökt kartlägga vad

som tycks påverka informanternas beslut, vilket vi redogör för i kommande av- snitt.

6.4.1 Kolleger

Empirin tyder på att det i hög utsträckning är kollegers åsikter och tankar som avgör huruvida socialsekreterarna i studien ska genomföra ett hembesök eller inte. Då hembesöken oftast äger rum vid ansökningar om hemutrustning, går detta i linje med resultatet av Angelin m.fl. (2014) studie. Studien visar bland annat att arbetsgruppens normer har inverkan på socialsekreterares bedömningar om bi- stånd utanför normen. Detta verkar även stämma för bedömning kring hembesök i denna studie, eftersom samtliga informanter framhåller att det i första hand är kol- leger som de vänder sig till vid osäkerhet kring om ett hembesök är nödvändigt. Nedan följer tre svar från olika informanter på frågan om hur de agerar när de är osäkra på huruvida ett hembesök bör genomföras eller inte:

Nej, då rådfrågar jag bara någon. Det är inte, det är inte svårare än så. Alltså, det finns många med erfarenhet här. Ibland säger de ”Nej, det behö- ver du inte”, eller så bara säger de ”Ja, men det borde du”. Det är inte, det är inte svårare än så. Så tar man deras, så gör man som de säger bara. Då frågar jag mina kolleger.

Jag pratar med mina kolleger, alltid!

Ovanstående citat återspeglar den roll som samtliga socialsekreterare i denna stu- die menar att kolleger har vid beslut kring genomförandet av hembesök: att det i första hand är kolleger som tillfrågas och vars åsikter informanterna förlitar sig på. Vidare framhåller samtliga informanter att första gången som de kom i kontakt med hembesök som utredningsmedel, var att de fick följa med en mer erfaren kol- lega och se hur hen agerade på ett hembesök. Denna introduktion syftade till att få en inblick i hur hembesöken går till, enligt informanterna. Efter denna introdukt- ion, menar samtliga informanter, att vidare upplärning inom hembesök skedde genom att de rådfrågade mer erfarna kolleger vid osäkerheter. En informant fram- håller följande kring hur en mer erfaren kollega gav vägledning när hen var ny i rollen som socialsekreterare inom ekonomiskt bistånd:

Ja, det var ju…frågan uppkom ju då: ”Hur ska jag göra för att utreda det?”. Också fick jag reda på, liksom, ”Du får gå dit och...ja, hälsa på och se hur läget är”.

Informanten menar att hen rådfrågade en mer erfaren kollega när hen var osäker på om ett hembesök var nödvändigt eller inte. Resultatet av Angelin m.fl. (2014) studie visar att nyexaminerade socionomer i lägre utsträckning använder sitt hand- lingsutrymme jämfört med mer erfarna socialsekreterare. I linje med detta resultat visar vår empiri att nya socialsekreterare sällan fattar beslut om att genomföra hembesök själv över huvud taget, eftersom informanterna i första hand har vänt sig till mer erfarna kolleger när de har varit nya på arbetsplatsen. Vissa informan- ter uttrycker till och med att de inte får fatta beslut själv som ny socialsekreterare, utan att beslutet i stället ligger hos de så kallade förste-socialsekreterarna11, som då helt och hållet bestämmer när ett hembesök ska äga rum.

11 _{Malmös fem stadsområdesförvaltningar har inom varje sektion/enhet för ekonomiskt} bistånd förste-socialsekreterare, vars arbetsuppgifter bland annat är att handleda social- sekreterare samt att introducera och utbilda nyanställda (Regnéll 2014). I ett av stadsom-

Sammantaget tycks socialsekreterarna i början av sitt arbete med ekonomiskt bi- stånd i hög utsträckning ha lärt sig i vilka fall hembesök är nödvändigt genom att de följer med kolleger vid hembesök, samt att de blivit vägledda av förste- socialsekreterarna. Vår empiri visar även att informanterna fortlöpande i huvudsak vänder sig till sina kolleger vid osäkerheter kring hembesök. På det stora hela tol- kar vi det som att informanterna med hjälp av sina kolleger på egen hand får lära sig när hembesök ska genomföras. Så här säger en informant om detta:

Alltså, jag tror i ärlighetens namn att det finns många som jobbat väldigt länge som inte har läst alla dokument heller. Utan det blir lite typ, så här, ”learning-by-doing”.

Informanten i citatet menar att det i brist på riktlinjer, är upp till en själv att lära sig hur hembesök går till och när de ska användas. Detta torde vara en trolig för- klaring till kollegernas stora inflytande vid bedömningar inför ett hembesök. Föru- tom kollegernas inflytande, resonerar även informanterna kring den roll som che- ferna på respektive arbetsplats har gällande hembesök. Majoriteten av informan- terna har en uppfattning av att cheferna är positivt inställda till hembesök. Det tycks dock inte vara cheferna som informanterna i första hand rådfrågar vid osä- kerheter – det verkar som att cheferna endast i enstaka fall påverkar bedömningar eller beslut som rör hembesök.

6.4.2 Klienten

Kolleger är de som informanterna i första hand vänder sig till vid osäkerhet kring genomförandet av hembesök, och deras åsikter kan därför tolkas som avgörande för när socialsekreterarna beslutar att använda medlet. Informanternas utsagor pekar emellertid inte bara på att det tilliten till kolleger är det som avgör, även tilliten till klienten tycks spela roll för huruvida hembesök äger rum eller inte. I denna fråga tycks det dock som att det råder meningsskiljaktigheter informanterna emellan. En informant svarar så här, när vi frågar vad hen tror är anledningen till att socialsekreterare inom ekonomiskt bistånd använder hembesök:

Alltså, det måste vara underlaget. Och i det så ligger det väl nån tro på att man inte litar på klienterna. Att om en klient säger "Jag behöver en säng", eller "Jag behöver en dator", så tror man inte att klient... Så är man inte helt säker på klienten.

Informanten menar att hembesök delvis torde kunna förklaras utifrån att det i grunden finns en misstro till klienter som mottar ekonomiskt bistånd. En annan informant belyser denna misstro, när vi frågar hen om informationen från hembe- söken kan fås på något annat sätt:

Alltså, jag tänker ju att ofta, den information man får på hembesök, det har ju bara bekräftat det som har sagts tidigare, liksom, att ”Jag har inte det här och det här och det här”, när man ska flytta, till exempel. Och så får man det bekräftat när man kommer dit. Så det kan man absolut få.

Vi tolkar ovanstående citat som att informanten menar att om hen hade litat på det klienten sagt i första skedet, så hade hen inte behövt genomföra hembesöket, åt- rådena går förste-socialsekreterarna under benämningen IoF-sekreterare (ibid.). I denna text benämner vi samtliga som förste-socialsekreterare för att koppling mellan citat och stadsområde inte ska kunna göras.

minstone i vissa ärenden. Det är emellertid en minoritet av informanterna som uttryckligen säger att hembesök skulle kunna ses som ett uttryck för någon form av misstänkliggörande av klienterna från socialtjänstens sida. Den andra sidan av myntet, som vi tycker oss ha sett i vår empiri, är i stället att hembesöken används för att öka möjligheten för rättssäkra beslut, snarare än att misstänkliggöra klien- ten. En informant tycks stå med en fot i vartdera lägret, vilket framgår när vi frå- gar vad hen tror är orsaken till att hembesök används som utredningsmedel:

Det finns ju klienter som försöker utnyttja systemet, och det är inte konstigt - har du inte pengar, det är klart du försöker skaffa så mycket pengar du kan. Och det har ju blivit, antagligen, att det finns en liten misstro, att folk är...vill försäkra sig. Sen så måste vi ju också försäkra oss, så det är ju en... Det är ju inte bara att vi...att det finns nån hemsk kultur, utan det finns ju en lagstadgad grund, som det kan komma från också.

Informanten i citatet belyser flera intressanta aspekter. Hen menar å ena sidan att hembesöken kan grunda sig i en bristande tillit till klienterna, och att socialsekre- terare därför kanske har ett behov av att försäkra sig om att muntliga utsagor är korrekta. Å andra sidan resonerar hen också kring att hembesöken kommit till som en reaktion på att det faktiskt förekommit fusk från klienternas sida. Infor- manten tycks dock på det stora hela vilja betona att det inte handlar om någon ”hemsk kultur”, utan att det snarare återfinns en grund för det i lagen. Så här sva- rar en annan informant när vi ber hen utveckla vad hen menade när hen tidigare under intervjun använde ordet misstänkt:

Ja, men just det här, antingen att misstänker… ”Ja, men det är konstigt att det är ett hål här efter en soffa, som att en soffa precis har stått här”, eller, liksom, ”Det är konstigt att det är en extra tandborste i, som personen i fråga inte använder”, liksom… Det är väl mer det, misstanke, ja. Nej, men alltså, mer…för att kunna ta ett korrekt beslut…verkligen utreda, snarare än misstänkliggöra, egentligen.

Informanten menar att saker som kan vara misstänkta är till exempel när de före- mål som hen observerar tyder på motstridigheter i klienternas utsagor, och att hembesöket därför ska ses som ett verktyg för att ta korrekta beslut. Så, å ena si- dan finns det informanter som menar att hembesöken grundar sig i en misstanke, å andra sidan finns det informanter som menar att det grundar sig i en rättssäker- hetsaspekt. Ytterligare en aspekt i frågan om misstanke är det faktum att nästan samtliga informanter i samtalen om anledningarna till att hembesök görs, uttryck- er ett behov av att kolla upp saker som inte verkar stämma i klienternas utsagor. En informant uttrycker sig så här när hen ger exempel på hur ett ärende kan gå till:

Om vi säger en samboutredning där man misstänker att folk bor tillsam- mans som inte uppger det och, så här (…) Och det kan ju också vara möb- ler, om man misstänker att det inte är riktigt, liksom.

En annan informant menar att det finns behov av hembesök när det finns oklar- heter i ärendet:

När jag ser att jag behöver utreda mer, när det finns oklarheter och jag ser, eller att jag…eller när det gäller ansökningar om möbler och jag måste göra en bedömning kring det.

Informanternas utsagor kan tolkas som att det i vissa ärenden råder oklarheter i den information de fått från klienten, och att detta i sådant fall kan föranleda ett hembesök. Omvänt så tycks det som att informanterna i vissa fall ser hembesök som överflödigt, i de fall de upplever att de har en god relation till klienten. Ex- empelvis så kan, enligt några informanter, en långvarig kontakt med en klient göra att de känner till dennes situation så pass bra att ett hembesök inte är nödvändigt för utredningen. Så här svarar en socialsekreterare på frågan om i vilka fall ett hembesök inte behöver genomföras vid utredning av boendesituationen:

Att man känner att man har en bra relation med den här personen och man kanske har bra kommunikation, man har träffats många gånger på mö- ten...då känner mig sig mycket tryggare i att göra en bedömning [utan att genomföra hembesök].

Informanten uttrycker att ju bättre hen känner en klient, desto tryggare känner sig informanten i att göra bedömningar utan hembesök. Detta skulle kunna tolkas som att när relationen till klienten är god, finns inte lika stora skäl att misstro klienten. Vi kan vidare se ytterligare utsagor som pekar på en misstanke gentemot klienter- na. Ett par informanter menar att ju mer osäkra de är på om en klient talar san- ning, desto närmare inpå hembesöket meddelar de klienten om att det ska äga rum. Samtliga socialsekreterare betonar dock vikten av att hembesöken måste ske med klientens samtycke och att de inte får ske oanmält, även om tolkningen av att meddela och få samtycke från klienten tycks skilja sig åt. Ett par informanter är noga med att meddela klienterna i god tid innan hembesöket, både telefon- och brevledes. Andra informanter meddelar i stället nära inpå hembesöket: I vissa fall meddelas klienterna genom att socialsekreteraren direkt efter ett möte på social- kontoret frågar om hen får följa med klienten hem, i andra fall meddelas klienten några minuter innan hembesöket är tänkt att äga rum. Så här säger en informant om hur klienten informeras inför ett hembesök:

Är vi väldigt osäkra så kontaktar vi klienten väldigt nära inpå. Vi får inte göra hembesök genom att bara dyka upp, men vi kan ringa en halvtimme- femton minuter före…för att det inte ska…speciellt om det är samboutred- ningar eller liknande, för att de inte ska kunna dölja spåren.

Flera informanter uttrycker, i linje med ovanstående citat, att de ibland kontaktar klienten nära inpå det planerade hembesöket. Den typen av utsagor skulle kunna tyda på att ju högre grad av osäkerhet, eller misstanke, som informanterna har i ett ärende, med desto kortare varsel inför ett hembesök meddelas klienten. Detta kan ses som ett försök att förhindra klienten från att dölja det som socialsekreteraren misstänker är tvivelaktigt i klientens utsagor.

Sammantaget så tycks det som att socialsekreterarna i studien berör detta ämne på olika sätt. Vissa informanter talar om osäkerheter eller behov av att kolla upp oklarheter, andra informanter talar i termer av relationen till klienten, och några informanter talar om misstanke. Oavsett i vilka ordalag informanterna benämner detta, så menar vi att graden av misstanke gentemot klienten ändå tycks ha viss inverkan på informanternas beslut kring huruvida ett hembesök behöver äga rum eller inte. Denna tendens återspeglas i den forskning vi behandlat tidigare i stu- dien. Bergmark (2013) diskuterar i sin studie att de allt hårdare bedömningarna inom ekonomiskt bistånd delvis torde finna sin grund att det finns en samhällelig misstro till socialbidragstagares moral. Wörléns studie (2010) visar också på att av

de klienter som mottar ekonomiskt bistånd nedprioriteras till förmån för andra klientgrupper. Wörlén resonerar kring att det kan bero på att det finns en beteen- dedimension i den typen av utsatthet, varför socialbidragstagare kan anses mindre värdiga stöd och hjälp från socialtjänsten. Vidare visar Nyboms (2008) studie, att socialsekreterare allt mer kommit att bedöma sina klienter utifrån en moraldi- mension, där klientens egenskaper tycks bli en allt vanligare förklaringsmodell till varför den hamnat i utsatthet. Forskning visar med andra ord att det finns tenden- ser till en underliggande misstro till socialbidragstagare, som i sin tur tycks på- verka hur socialsekreterare gör bedömningar. Det faktum att flera informanter pekar på att det i ärenden där de känner sig osäkra på klienten ökar incitamenten för hembesök, torde tyda på att det finns en viss moraldimension när de resonerar kring huruvida de ska genomföra hembesök eller inte. Det finns med andra ord anledning att tro att vissa arbetssätt inom ekonomiskt bistånd skapas i kölvattnet av denna samhälleliga misstro till såväl klienterna som socialtjänsten i stort. Det kanske till och med inte uppfattas som något konstigt att försäkra sig om att klien- ten talar sanning.

6.4.3 Sammanfattning

Så, vad är det då till slut som tycks avgörande för socialsekreterarna i studien när de beslutar sig för att genomföra hembesök? I detta avsnitt har vi redogjort för vad som tycks påverka socialsekreterarna i studien vid beslut kring genomförandet av hembesök. Här tycks kollegernas åsikter och tankar i hög grad vara avgörande. Samtliga informanter menar att det var kolleger som introducerade dem till ar- betssättet, och att de i första hand vänder sig till kollegerna vid osäkerheter. Vår empiri tyder emellertid inte endast på att tilliten till kollegers åsikter påverkar so- cialsekreterarna, utan även att tilliten till klienterna spelar en avgörande roll. Här visar avsnittet att det råder delade meningar i frågan; vissa menar att hembesöken baseras på en misstanke gentemot klienten, andra menar att det snarare handlar om en fråga om korrekta beslut.