4. Analys av materialet
4.1 Vad är postgraffiti och behövs begreppet?
Varken Jamila, Ludvig eller Carolina har kommit i kontakt med begreppet postgraffiti förut. Detta gör det förstås lite svårare att besvara frågan om vad postgraffiti är, men det säger något om begreppets spridning och användning. Även Erik, som är bekant med begreppet, ställer sig tveksam till frågan om han är en postgraffitikonstnär. Det är inte särskilt konstigt att det inte känns självklart. Det finns ingen lättillgänglig och precis definition av vad postgraffiti egentligen innebär och jag kan inte se några spår av varken en sammanhållen rörelse eller några enskilda konstnärer som själva säger att de arbetar med postgraffiti.
Informanternas definitioner av sina egna verksamheter
Det finns en samstämmighet i Carolinas, Eriks och Ludvigs uttalanden om sina egna konstnärliga verksamheter. De uttrycker att de gör något som kommer ur graffiti, delvis är graffiti eller överskrider graffitins gränser. Jamila säger också att hon i sin nya roll som konstnär alltid bär med sig sin graffitibakgrund. Jag tolkar detta som att hon menar att hennes konst är något annat än graffiti, men att hon fortfarande influeras av graffitin. Gemensamt för Erik och Carolina är att de inte längre målar ”ren” eller ”traditionell” graffiti, men arbetar med samma material, sprayfärgen, och i stort sett samma teknik. Ludvig målar fortfarande renodlad graffiti ibland, men ibland övergår det i något annat. Detta andra, som är svårt att
32
benämna, skulle kanske kunna vara postgraffiti. Erik kallar det ”graffiti men inte graffiti-graffiti”.
”Om jag gör en fasad med bara ansikten och snirkliga linjer. Så vet jag inte om det är… det är väl graffiti men inte graffiti-graffiti. Det hade inte blivit om jag inte hade målat graffiti först.” (Erik)
”Graffitimålare tycker kanske inte att jag är graffitimålare eftersom jag inte följer med dem ut och målar tåg på nätterna längre.” (Carolina)
”Ibland är det ganska renodlad graff och ibland går det över i något annat. Jag har själv svårt att benämna det, att sätta det något fack men… det grundar sig ganska mycket i graffiti.” (Ludvig)
Carolina och Erik arbetar båda med muralmålningar i stor skala. I detta arbete är det inte främst bokstäver utan bilder som målas. Ludvig uppger också att han ibland får beställningar på graffitimålningar men då kan det både handla om bokstavsbaserade målningar och
seriefigurer. Gemensamt för alla fyra konstnärer är att de börjat måla graffiti som tonåringar och att de alla försörjer sig mer eller mindre på sin konst idag.
Ovilja att definiera
Inom graffitin finns en motvilja bland utövarna att benämna sin verksamhet, enligt Cecilia Andersson.84 Detta återspeglas i intervjuerna med Ludvig, Erik och Jamila. Erik tycker att det är onödigt att placera konst i olika fack och Ludvig säger att han har svårt att benämna sin verksamhet. Jamila tycker att det kan vara begränsande att sätta etiketter på sin konst. Hon ägnar sig både åt graffiti och konst men vill inte blanda ihop de två uttrycken eller specificera vilken slags konst hon skapar. Carolina har däremot själv definierat sin konstnärliga praktik som Grafitta. Hon har sökt sig undan från den traditionella graffitin och grundat en ny konstriktning som är mer feministisk och mindre regelstyrd.
Nicolas Ganz är av uppfattningen att många konstnärer hellre vill beteckna sin konst som aerosolkonst, postgraffiti, neograffiti eller gatukonst än som graffiti. Detta menar han beror på att graffiti inte känns samtida och kan föra tankarna till vandalism. Han talar istället om en postgraffitirörelse.85 Men ingen av informanterna ser sig själv direkt som en del av en sådan rörelse. Begreppen aerosolkonst, neograffiti eller gatukonst kommer inte heller upp när jag ber dem definiera sina konstnärliga verksamheter.
84 Andersson s. 27
33
Postgraffiti, ett ord som inte används
Att tre av fyra tillfrågade konstnärer inte har kommit i kontakt med termen postgraffiti tyder på att begreppet inte används i någon större utsträckning av utövarna själva, något som också Luke Dickens och Tristan Manco påpekar.8687 Ludvig säger skämtsamt att han inte känner till
begreppet eftersom han inte läst så många böcker och överlag är dålig med ord. Men som jag ser det är det inte alls konstigt att han inte kommit i kontakt med begreppet. Kanske är det dumt att förutsätta att konstnärer själva ska ha koll på alla termer som omger deras konst. Detta är ju inte konstnärens jobb utan konstvetarens. Men vad tjänar ett begrepp som inte används till? Hur ska ett begrepp med en så vag definition kunna användas? Både Jamila och Carolina har befunnit sig i graffitikulturen i omkring tjugo år. Trots detta har de aldrig stött på termen postgraffiti. Som jag ser det kan detta inte handla om att vara dålig med ord, utan om att ordet inte används.
Förslag på hur begreppet kan förstås
Av studiens informanter är det bara Erik som tidigare har hört talas om postgraffiti. Han ger flera olika förslag på hur begreppet kan förstås. Enligt honom tar sig postgraffitin fler uttryck och former än den traditionella graffitin. Han beskriver postgraffiti som ett barn, ett syskon eller en kusin till graffitin och säger att den senare formen inte hade kunnat utvecklas om det inte hade varit för den ”rena” graffitin. I bakgrundskapitlet diskuteras innebörden av
traditionell eller klassisk graffiti. Staffan Jacobson kallar den typ av graffiti som återfinns i Pompeji klassisk eller traditionell. Men Nicolas Ganz och Tristan Manco använder ”classic” eller ”traditional” som beskrivning av den tidiga spraykonsten. Jag tolkar det som att Erik också syftar på den senare formen. Han uttrycker också i intervjun att gränsen mellan postgraffiti och graffiti är suddig men att den nås när man börjar komma lite för långt från grunden. Som jag förstår det måste graffitin hålla sig inom en viss ram för att ses som klassisk eller ren. För att bättre förstå den här ramen eller grunden kan vi jämföra dessa två citat:
”Känslan går igen, men spånar iväg på fler stigar än bara ifyllning, bakgrund, lines och highlights.” (Erik)
”Det är inte jättespännande att se på när folk lägger tusen lager på en jätteavancerad burner” (Ludvig)
86 Dickens s.473
34
Både Erik och Ludvig använder sig här av graffititerminologi och uttrycker samtidigt att den traditionella graffitin har sina begränsningar. Citaten kan behöva förklaras. Med ifyllning, bakgrund, lines och highlights beskriver Erik ett vanligt recept för att göra en graffitimålning.
Bild 1 (av Ludvig Nyberg) 1: Ifyllning 2: Bakgrund 3: Lines 4: Highlights
Burner är graffitispråk för en riktigt bra målning. Att lägga tusen lager tolkar jag som samma procedur som Erik beskriver: att lägga mycket tid på ifyllning, bakgrund, lines och highlights. Underförstått är att det handlar om att måla bokstäver. Anna Wacławek kallar den traditionella graffitin signaturgraffiti och menar att den är lätt att känna igen på sina karakteristiska bokstäver.88
Graffitins regelverk
Både Jamila och Carolina talar om att det finns ett regelverk kring graffitin. Carolina är mycket kritiskt till detta medan Jamila inte uttrycker att hon störs av det. Enligt Ludvig finns det en schablonbild av vad som är graffiti, han tycker att det är kul att se nybörjare måla eftersom de inte ännu är så påverkade av hur det ska vara. Men vilka regler är det som åsyftas? Jag tolkar det som att en oskriven regel är att bokstäver ska vara det centrala. I Eriks uttalande om att det inte är graffiti-graffiti om det bara är snirkliga linjer och ansikten läser jag in att det som saknas är bokstäverna. Han uttrycker också att han själv inte tycker att graffiti måste vara bokstavsbaserad, men att det nog finns många i kulturen som tycker att den måste vara det.
”Det finns ju många gamla foliehattar som kan bli sura och bittra och inte tycka att till exempel Carolina Falkholt är graffiti.” (Ludvig)
Ludvig ger här uttryck för att de som tycker att Carolina inte gör graffiti kanske har fel. Kanske är det de schablonbilder som Ludvig talar om som gör att vissa vill separera graffiti
35
och postgraffiti? Kanske behövs det inte en sådan uppdelning, den nya sortens graffiti kanske inte behöver sättas i ett nytt fack. Kanske går det att överskrida den traditionella graffitins gränser utan att lämna graffitikulturen.
Nya riktningar för graffitin
Ett annat svar på vad postgraffiti är, eller skulle kunna bli, kan spåras i informanternas tankar om vart graffitin är på väg. Ludvig tror att graffitin kommer att utvecklas mot ett mjukare håll. Carolina tycker att graffitikulturen är alltför patriarkal och regelstyrd. Hennes nya konstform grafitta syftar delvis till att luckra upp dessa regler. Men enligt Carolina är det inget nytt att graffitin ändrar form och riktning.
”Graffitin går hela tiden under, men återskapar sig själv i ny form.” (Carolina)
I bakgrundskapitlet menade Tristan Manco att postgraffiti en ny term som beskriver hur både gatukonst och graffiti numera befinner sig flytande mellan etablerade idéer och nya
riktningar.89 Med ett likande resonemang pekar Nicolas Ganz på att graffitikonstnärer börjat använda sig av en större räckvidd av uttryck.90 Raphael Schacter menar i sin tur att
postgraffitikonstnärerna visar hur graffitin mognat under sina trettio år.91 Men är inte det en naturlig utveckling för en konstform? Erik, Carolina, Jamila och Ludvig skulle egentligen lika gärna kunna kallas ”mogna” graffitikonstnärer som postgraffitikonstnärer. Själva vill de inte bli kategoriserade, men en konstvetares jobb är just att definiera och sätta de etiketter som gör det möjligt att prata om konsten. Frågan är: ska vi vidga graffitin så att även dessa konstnärer får plats i det facket, eller ska vi vända blad och börja skriva på ett nytt kapitel?