Validitet och reliabilitet

En försäkran om att jag vet vad jag gör innebär god validitet och god reliabilitet (Patel & Davidsson, 1994). Med god validitet menas att jag undersöker det jag avser att undersöka och god reliabilitet innebär att jag gör det på tillförlitligt sätt, överensstämmelse och pålitlighet. Mitt syfte med studien var att beskriva hur pedagoger använder samtal i arbetet med barnen i förskolan för ökat lärande. Validitetsbegreppet används i syftet att se om studien har gett kunskap om det som avsikten var att få kunskap om. Att validera är att ifrågasätta med hjälp av frågorna ”vad”, ”varför” och ”hur” (Kvale, 1997). Vidare innebär validering att kontrollera, analysera kritiskt och tolka objektivt.

Innehållsvaliditeten i min intervjuguide/samtalsguide kontrollerades och godkändes av min handledare innan samtalen genomfördes vilket innebär god validitet. I samtal har jag tillgång till meningen i vad den andre säger, kan ifrågasätta det som sägs och kontrollera den information som ges.

Det finns tre sätt att se på validitet enligt Kvale (Dovemark, 2007). Hantverksskicklighet, kommunikativ validitet och pragmatisk validitet. Med hantverksskicklighet menas att kritiskt kunna bedöma empirisk data och de analyser som utvecklas och även teoretiskt reflektera över materialet. Kommunikativ validitet innebär att trovärdigheten prövas i dialog med andra. Pragmatisk validitet, är den kunskap som producerats trovärdig? Läsaren ska kunna förstå vad som beskrivs. Uljens (1989) anser att kommunicerbarheten är ett mått på validitet (Kihlström, 2007).

Reliabiliteten handlar om trovärdighet eller tillförlitlighet (Kihlström, 2007). Det vanligaste sättet att undersöka reliabilitet är att låta någon annan utföra intervjuerna för att se om det blir samma resultat. Om resultaten överensstämmer är det god reliabilitet. Om man tar med citat från intervjuerna vid en kvalitativ studie så fördjupas och illustreras innebörden och tillförlitligheten ökar. Ytterligare ett sätt att förbättra reliabiliteten, om man är ensam forskare, är att intervjun/samtalet innehåller ljudupptagningar med MP3-spelare, vilket säkerställer resultatet.

Vid användning av intervjuer är undersökningens tillförlitlighet relaterad till intervjuarens förmåga (Patel & Davidsson, 1994). Förskollärarna som var informanter hade alla lång erfarenhet inom yrket och var tillförlitliga intervjupersoner. Jag har använt mig av ostrukturerade intervjuer/samtal, ljudupptagning med MP3-spelare, för att senare ta del av dem för utskrift. Att inge ett bra förtroende och föra en öppen dialog medför att ingen viktig information missas. Samtalsutskrifterna har behandlats konfidentiellt för att inte kunna härledas till någon enskild, informanterna kan förbli anonyma. Utskrifter för med sig

bedömningar och avgöranden och jag har försökt hålla mig objektiv vid analysen av utskrifterna.

6.2 Resultatdiskussion

Utifrån min litteraturöversikt så kunde jag konstatera att barnsamtal är något som skulle behöva användas i verksamheten med barn i förskolan för ökat lärande. Tidigare teorier påvisar enligt Wikgren (2007) och enligt min mening, att lärande är interaktion och kommunikation. Detta verkar inte stämma så bra överens med verkligheten även om informanterna önskar att det fungerade så som Lpfö 2011 föreskriver, att barnen ska utveckla sin förmåga att kommunicera, få stimulans och vägledning av vuxna för att öka sin kompetens och utveckla nya kunskaper och insikter. Om man utgår från läroplanen så måste man som pedagog fundera över hur man ska gestalta det i vardagsarbetet. Omsorg, fostran och lärande ska bilda en helhet och kommunikation är en förutsättning för lärande och utveckling. Men för lärande krävs en reflektion, att sätta ord på vad man gör och varför man gör det. Maltén (1998) anser det som grundläggande faktorer att kunna lyssna aktivt, visa intresse, respekt, empati och våga vara tyst samt även lyssna intuitivt, tala med barnet och inte till barnet.

Vad ser pedagogerna inom förskolan som grundläggande vid barnsamtal?

Min första frågeställning gällde vad förskollärarna ansåg som grundläggande vid barnsamtal och här kunde man se vilka olika definitioner det fanns på fenomenet barnsamtal. Alla var överens om att det var i form av en dialog och den skulle grundas på barnets upplevelser och erfarenheter, ha en utgångspunkt i ett barnperspektiv och i barnets livsvärld där barnet möts och blir förstått på sina villkor.

Pramling Samuelsson och Sheridan (2003) menar att en av de grundläggande förutsättningarna att en dialog ska utvecklas i relationen mellan en vuxen och ett barn är att det finns en avsiktlighet och en ömsesidig vetskap om att man samtalar om samma fenomen. Doverborg och Pramling Samuelsson (2000) säger att när barnet ställer frågor är det ett bra utgångsläge för att få igång en dialog där barnets egna tankar avslöjas. Uppfattar man det som viktigt och meningsfullt att ta vara på barns tankar kommer det vara lättare att ta vara på de tillfällen som finns i vardagen precis som man kommer att vara uppmärksam på de tillfällen där barnen spontant ger uttryck för hur de tänker om något speciellt eller uppfattar olika situationer. Enligt förskollärarna användes intervjuer med barnen oftast inför utvecklingssamtal, vid konfliktsituationer men även för att få större förståelse för barns sätt att tänka.

I interaktionen där barnet känner sig sett och hört och där barnet känner att det betyder något för andra skapas motivationen för lärande. Skolverket (2005) betonar vikten av att lyssna på barn och försöka närma sig barns perspektiv och när det gäller små barn att tolka deras agerande och kroppsliga uttryck. I vilka situationer och i vilka sammanhang visar barnet intresse, gensvar och motivation? Enligt Öhman (2008) påverkar kommunikationsmönster barns lärande. För att förstå barnet måste pedagogen vara villig att dela barnets livsvärld, använda sig av ett salutogent förhållningssätt vilket kräver sensitivitet och respekt, att arbeta med barnets styrkor och se möjligheter för lärande och utveckling.

Kihlström (2011) visar på att Piagét utvecklade den kliniska intervjumetoden där barnen tilläts tala fritt. De spontana tankarna måste få komma till uttryck och som pedagog måste man vara medveten om att barn inte kan kommunicera alla tankar. Detta framkom även i mitt resultat, barns tankar är spontana och frågar man vidare så får man oftast en förklaring till svaret utifrån barnets erfarenheter och upplevelser. Relationer är dialektiska, man påverkar

och påverkas. När man pratar till barnen framför vi vår egen sak och när vi pratar med barnen formulerar vi oss annorlunda och inbjuder till dialog.

När vi tar del av andras livsvärldar ställer det stora krav på pedagogerna. Människosynen kommer till uttryck och enligt Kinge (2011) är denna människosyn olika i olika situationer. Vi beter oss på olika sätt beroende på vilken situation vi befinner oss i. Kinge beskriver hur vi ofta talar om kemi i samarbetet med barn. Detta beskrivs ofta som om kemin var utanför vår kontroll och vårt inflytande. Kinge menar att detta är en flykt från ansvar som den vuxne tar. Negativa känslor som antipati och irritation bör den vuxne se som en barometer som visar på vilken insats som krävs från den vuxnes sida för att positiva känslor skall uppstå för barnet. Detta är inte statiskt utan dålig kemi kan övergå till positiv kemi. Om vi ger barnen vår positiva uppmärksamhet och inviterar dem till en dialog om deras tankar och upplevelser kan vi få en inblick i mycket som annars skulle gå oss förbi. Förskollärarna framförde liknande tankar, hur reagerar man i konfliktsituationer till exempel, vilka frågor ställer man som för samtalet vidare?

Hur ser vi på barnet? Johansson (2003) hävdar att förhållningssättet har en stor betydelse. Vårt sätt att tala till barn, om barn och med barn, våra strategier för att försöka förstå och bemöta barns uttryck för mening. Pedagogerna bör arbeta med att och utveckla sina egna tolkningar och ta ansvar för kommunikation samt fördjupa sin samspelsförmåga, se möjligheter i stället för svårigheter. Barn uppfattar när en person spelar eller försöker dölja sina känslor. Det är därför inställningen till barnet är viktigare än vad man gör och det är därför som handlingar och åtgärder aldrig kan betraktas separat.

I mötet med andra människor intar vi olika positioner. Man bör uppmärksamma sitt eget språk, hur man pratar, vilka signaler man omedvetet sänder ut och hur man själv reagerar på det andra säger. Se barnet som en person med behov, önskningar, vilja och skilda förmågor att försöka förstå och ta hänsyn till. Johansson och Pramling Samuelsson (2003) menar att barn alltid befinner sig i en underordnad position i relation till den vuxne och har små möjligheter att hävda sin integritet vilket jag kan hålla med om. Förskollärarna var eniga om att barnen ska få se att det är någon som lyssnar och förmedlar trygghet. De yngsta barnen är beroende av täta och stabila vuxen kontakter att anknyta till för att känna trygghet. Trygghet är också en förutsättning för positiv utveckling och lärande. Vid barnsamtal med yngre barn är kroppsspråk, tonfall, minspel och andra icke verbala signaler extra viktigt att ta i beaktande för att få en djupare bild av barnets situation.

Öhman (2008) påvisar att där pedagoger satsat på att utveckla sin samtalsförmåga kan konstateras att de utvecklar själva sin förmåga att uttrycka känslor och intentioner, att lyssna på andra och att ha en dialog med barnen. Vid intervju/samtal med förskolläraren som genomfört kompetensutveckling i professionella samtal såg jag en tydlig skillnad. Hon reflekterade och pratade mera medvetet med barnen, vågade lyssna. Det handlar om att inta en reflekterande hållning, vad det är som kommuniceras och använda ett ickevärderande språk där barnet känner sig bekräftat och respekterat. Att ta barnet på allvar, reflektera över samspelet och fråga sig i vilka situationer och vilka upplevelser som leder till att barnet uttrycker egna åsikter, anpassar sig till nya situationer, tar andras perspektiv, hävdar sig själv och respekterar andra. Säljö (2000) tycker att i språkliga framställningar och i samtal finns värderingar, attityder och antaganden som i många fall är osynliga för oss. Detta nämndes också i mitt resultat där en förskollärare ansåg att vuxna har en maktposition som gör att vi övertolkar det barnen sagt så att vi blir ofullständiga lyssnare och lägger in värderingar hela tiden.

Ett samtal har störst chans att lyckas när bägge parter respekterar varandra och ger lika stort utrymme för tankar, känslor och förslag. Johansson (2003) menar som så många andra att grunden för all kommunikation är relationen mellan dem som samtalar. En bra relation bygger på empati, öppenhet, ärlighet, respekt och aktning för den man samtalar med. Barn är olika och har olika erfarenheter och upplevelser som gör att de uppfattar sin omvärld olika. Som Doverborg och Pramling Samuelsson (2000) skriver att alla sätt att tänka är logiska och självklara utifrån de erfarenheter barnet har. Oavsett vad vi frågar och samtalar om måste följden ha sin utgångspunkt i barnets svar. Den pedagogiska inställningen ska vara att utmana och hjälpa vidare i barns tänkande, barnen ska få tid att tänka och reflektera och då blir det viktigt på vilket sätt vi talar med barnen. Wiklund Dahl (2011) menar att mycket av den kunskap och föreställningsvärld som barnet har blir inte medveten för barnet innan den är uttalad.

Varför är barnsamtal viktiga?

På min frågeställning om varför barnsamtal är viktiga så anser alla förskollärare att det är ett viktigt moment i den pedagogiska verksamheten men att tiden och resurserna inte finns att tillgå. Öhman (2008) hävdar att samtal och relationer är viktiga delar för att förverkliga läroplanens grundläggande värden och det viktigaste verktyget för att utveckla etisk medvetenhet. Med etisk medvetenhet menar jag här en vilja att lyssna och en vilja att ta in den andres känslor och värderingar. Samtalet är en grundförutsättning för att levandegöra demokratins grundprinciper, människovärdet och människans fria vilja. Strandberg (2006) menar att Vygotskij påpekade att det viktiga är att det finns interaktioner och att varje vuxen och varje barn utvecklar sin förmåga att ta emot och bidra i samtalet. Språket är enligt Vygotskij det viktigaste redskapet för att göra människor delaktiga i andras perspektiv och ett tillfälle att förmedla sociokulturella erfarenheter. Genom språket utmanas barnet i sitt språk och sin kommunikationsutveckling vilket också förskollärarna ansåg.

Barn och vuxna har ofta olika uppfattningar om vad barn har tillgång till och för att uppnå en bra kvalitet i dialogen måste bägge parter uppleva att de får bidra och de vuxna får dela barnets livsvärld. Det gäller att barnet känner sig bekräftat och värdefullt. Bekräftelse får inte förväxlas med beröm eftersom det senare alltid innehåller värderingar från den vuxnes sida. Genom att lyssna och låta barnet tala färdigt förmedlar man att det de har att säga är viktigt och det ger en känsla av respekt och att barnet är en tillgång för gruppen. Då man tolkar barns agerande är det viktigt att ta hela barnets livsvärld i beaktande. Bakhtin menade att mening skapas och utvecklas till lärande i språklig samverkan, att mening uppstår i interaktion och samspel (Dysthe, 2003).

Förskollärarna påpekade i mina intervjuer att barn är spontana, att man inte får de förväntade svaren på frågor som man ställer. Barn svarar och kommenterar inte på det sätt vi förväntar oss och vill man veta vad och hur barn tänker måste de ställas inför situationer där de behöver tänka. Som pedagog ska man då ställa frågor som uppmuntrar barnet att fortsätta att utveckla sin uppfattning, ge tid till att reflektera över en upplevelse eller en konkret händelse. Empati och neutralitet är båda lika viktiga faktorer då man som professionell arbetar med och för människor.

Barnet är en individ med rättigheter, integritet och identitet. Samtalet kräver att vi talar mindre och lyssnar mer för att få en insyn i barnets världsbild. Det är av stor vikt att vi sätter ord på våra tankar och reflektioner. När vi nått en djupare förståelse för barnets tankevärld blir de handlingar, som för oss tidigare varit oförutsägbara och impulsiva hos barnet, en logisk reaktion på situationer som barnet upplever. Identifierar vi våra egna tankar och känslor

minskar risken för att vi ska störa barnets berättelse när den rör och berör våra egna åsikter och fördomar.

Det är viktigt att barnet känner en tillit, en trygghet, för att våga vara sig själva och ha en egen åsikt. Barnet ska våga tro på sina egna teorier och genom samtalet kunna utveckla eller förkasta dessa teorier. Pedagogen bör visa acceptans vilket innebär att undvika att döma eller värdera, ge barnet rättighet till sin känsla och upplevelse. Pedagoger ska inte ha en ”vänta – och – se - inställning”. Att inte ta upp de ämnen som vi ser barnet behöver tala om generar signaler till barnet om att detta är något man inte talar om. En förskollärare nämnde svårigheten med ”svåra samtal”, hur viktigt det är att låta barnen prata och även följa upp samtalet senare. Det är viktigt att se barnen som subjekt och som Lenz Taguchi (1997) hävdar, subjekt blir barnen först när vi utgår från deras handlande och tänkande, de frågor de ger uttryck för i i ord och handling och de teorier de bär på och formulerar om omvärlden. För att möjliggöra detta måste vi ta del av deras livsvärld och byta perspektiv.

Hundeide (2006) beskriver de tre dialogerna som är viktiga för barns utveckling. Den emotionella dialogen där pedagogen känner in barnets stämningsläge och initiativ och svarar bekräftande och med positiva känslouttryck. Denna framträder mest under spädbarnstiden vilket innebär att den meningsskapande och utvidgande dialogen tillsammans med den reglerande och gränssättande dialogen är i fokus under förskoletiden. Den meningsskapande och utvidgande dialogen är ett svar på barnets utforskande av omgivningen där pedagogen blir den som utvidgar, ger mening och förklarar barnets upplevelser. Slutligen den reglerande och gränssättande dialogen som ska stödja och hjälpa barnet i försök att bemästra sig själv och omvärlden. Jag anser att om man ska kunna utveckla och delta i dessa tre dialoger måste man lära känna barnet och kommunicera för att dela deras livsvärld. Samtalen kan göra barnen delaktiga och ger möjlighet till inflytande. I förskolan pratar barnen med varandra, lär och samspelar i situationer där de tar del av varandras tankar och åsikter. Liksom Säljö (2000 refererad i Wikgren, 2007) hävdar, är det genom deltagande i kommunikation som barnet möter och kan ta till sig nya sätt att tänka, resonera och handla. ”Barns spontana frågor avslöjar deras tänkande på ett naturligt sätt” (Doverborg & Pramling Samuelsson, 2000, s 80)

Vem gynnas av barnsamtal?

Jag anser, i likhet med förskollärarna, att det är alla i barnets omgivning men i första hand barnet som gynnas. Här får man som pedagog möjligheten att dela barnets livsvärld och ta barnets perspektiv på erfarenheter, upplevelser och frågor som finns hos barnet. Det ska ju hela tiden vara på barnets premisser som man genomför barnsamtalet, allt för barnets bästa. Vygotskij (1995) menade att om man samtalar om saker som ligger nära barnets förståelse och intressen får man levande beskrivningar och uppfinningsrika svar. Barnet reagerar på omvärlden och det som berör barnet. Detta var något som förskollärarna framhöll, vid samtal synliggörs barnets intressen. Personalen kan med stöd av kontinuerliga samtal ta reda på vilka intentioner, behov och intressen som barnen på olika sätt ger uttryck för. I målbeskrivning för Lpfö 2011 står det att barnen ska utveckla sin förmåga att uttrycka tankar och åsikter samt få ett reellt inflytande på arbetssätt och verksamhetens innehåll samt att varje barns uppfattningar och åsikter ska respekteras. Barnen ska ges delaktighet och tilltro till den egna förmågan. Detta är en önskan som förskollärarna inte anser går att förverkliga. De vill att barnsamtal ska finnas inplanerade i verksamheten men tiden är inte tillräcklig. Bodil Jönsson (1999) i Doverborg och Pramling Samuelsson (2000) skriver om tiden ”Att vi tar oss tid till

det som är viktigt för att få undan det oväsentliga, för att sedan få tid till det viktiga, en tid som vi inte tar utan måste skapa utrymme för” (s 86).

Förskollärarna ansåg vidare att det behövdes kompetensutveckling och handledning inom området. Det måste finnas pedagogisk kunskap och kompetens för att få barn att dela med sig av sina tankar om sin värld och sen kunna tolka och använda sig av den information man får. Att vara flexibel och beredd att ompröva sin förståelse för att möta det enskilda barnet. Qvarsell (2003) menar som ett flertal, att det är de vuxnas föreställningar om barn och hur de bör behandlas eller bemötas som blir villkor för barnens liv, socialisation och kunskapsutveckling. De vuxna måste här ha en kunskap om barns kunskapsbildning för att ge barnen en möjlighet att föra sin egen talan och som vuxen att kunna tolka barns perspektiv. I enlighet med Björndal ( 2005) så anser jag att ju tydligare syftet med ett samtal är desto mer främjar det min professionella utveckling.

Enligt min uppfattning ska man som pedagog ha en kunskapssyn där man tar fasta på barnens kompetens och dess betydelse för lärandet. Genom att möta barnens livsvärldar får man tillgång till information som gynnar både mig som pedagog och barnet. Det pedagogiska uppdraget är normativt och syftar till ett visst lärande. Barnsamtalet ger mig möjlighet att möta barnet på dess egna villkor och få insikt i barns upplevelser, behov och individualitet. Förhållningssättet ska enligt Lenz Taguchi (1997) alltid utgå från att barn alltid kan och vill något, är nyfikna och intresserade. Pedagogens roll blir då att ge förutsättningar för att intresset kan utvecklas genom att ta emot det barnen försöker visa, ge och säga oss i interaktion med andra.