I denna kategori skildras hur skolsköterskorna beskrev sin strävan att skapa och nära en relation med barnet. Detta är ett arbete som kräver eftertanke. Uttryck som attityd, samtalston och integritet genomsyrar därför subkategorierna.
Agera med eftertänksamhet
Det finns en tydlig vilja att ha en inbjudande och välkomnande attityd gentemot barnen.
Skolsköterskorna lyfte att de ämnar skapa goda relationer med eleverna med målet att barnet söker upp dem på eget bevåg. Skolsköterskorna framhöll att deras mottagning ska vara en frizon och en trygg plats dit dörren alltid är öppen för barnet när helst andan faller på. Skolsköterskorna skildrade att de genom att vara en del av barnets vardag succesivt arbetar med relationsskapande åtgärder som syftar till att bidra med en välkomnande atmosfär.
20
Den inledande kontakten lyftes fram som en nyckel i arbetet med barnet. Att där vara rak och ärlig men att samtidigt gå försiktigt fram och försöka spela på barnets egen motivation. Genom att börja i det lilla och pö om pö succesivt arbeta sig framåt låter skolsköterskan processen göra verkan. Mer konkret beskrevs det som att inte ge alla råd på en gång utan ta ett i sänder.
Undvikande av pekpinnar nämndes återkommande genom intervjuerna som en premiss för att samtalet med barnet ska lyckas. Skolsköterskorna menade att det handlar om att öppna upp för diskussion och informera på ett sådant sätt att det uppfattas som goda råd snarare än förmaningar. Skolsköterskorna menade att det sällan handlar om att kunskaperna kring vad som är bra för kroppen, kontra mindre bra, saknas hos barnet. Således vill de inte framstå som att de skriver barnet på näsan utan vill hellre komma med frågor och förslag som barnet sedan själv kan besluta sig kring.
Ett par av intervjupersonerna beskrev att det i vissa fall handlar om att anamma strategin att vänta ut barnet, att låta barnet bli redo. De skildrade överviktiga elever som i samtal ljuger om sina kost- och motionsvanor eller på annat vis uppvisar en oförstående eller icke samarbetsvillig karaktär. Dessa barn behandlas bäst med tålamod för det går inte att tvinga på dem en livsstilsförändring, menade skolsköterskorna. Att låta saken för stunden bero och åter lyfta frågan vid nästkommande hälsosamtal alternativt invänta barnets egna initiativ till förändring är då en möjlig taktik. Genom att istället fokusera på att bygga upp förtroende och samförstånd kan man nå framgång i kommunikationen med barnet. Ett par av intervjupersonerna benämnde detta arbete som att skapa allians. Genom att prata vänligt, visa ödmjukhet och hjälpa barnet att sätta ord på sina tankar och känslor kan denna allians uppnås. Barnet ska inte känna sig överkört och förmanat utan uppmuntrat, delaktigt och tillfrågat.
Det gäller relationsbundenhet, att ha en bra relation till de här eleverna så att dom inte ska se att man står där med pekpinnar, att det ändå ska vara frivilligt att komma men ändå vilja komma. (Intervju 9)
Skolsköterskorna uttryckte att de värnar om barnens integritet och att de är noga med att inte peka ut det enskilda barnet inför klasskamraterna. De redogjorde för att de undviker att hämta barnet i klassrummet när de andra eleverna är närvarande. Istället försöker de ta tillfället i akt när de möts i korridoren och be dem följa med in på en kontroll av tillväxten.
Det framkom av intervjuerna att det är strategiskt viktigt att välja sina ord noggrant. Att uttrycka sig med eftertanke och vara finkänslig i samtalet med barnet för att värna det fortsatta samarbetet. Kommunikationen ska vara rak och ärlig utan att barnet upplever sig dömd eller dålig. Detta innefattar tillexempel att välja alternativa uttryck för att sätta ord på övervikten, så som exempelvis att barnet växer för fort på vikten eller att besöket handlar om att kontrollera hur man växer.
Vårdnadshavarnas tveksamhet till att låta barnets tillväxt kontrolleras var ett uttalat problem.
Skolsköterskorna beskrev att de ser det som sin plikt att ändå inte ge upp utan att kämpa det som är bäst för barnet. När vårdnadshavarna bestämt att barnet inte får följas upp med regelrätta besök fann skolsköterskan alternativa vägar för att knyta kontakt med barnet, och på så vis bygga en relation. Genom närvaro på skolgården och i matsalen kan kontakten med barnet upprätthållas om än på ett informellt vis ansåg flera av de intervjupersonerna. Förhoppningen är att de relationskapande åtgärderna ska få barnet att självmant söka sig till elevhälsan. Det fanns även det omvända exemplet där vårdnadshavaren krävde att hens överviktiga barn skulle övervakas och vägas. Detta var så ångestladdat för eleven att skolsköterskan gick emot
21
vårdnadshavarens önskan och lade energin på att vårda relationen med eleven och genom den bearbeta övervikten.
…jag skulle ju vilja prata med barnet. Mamman vill inte det... Jag får ju ta till en sådan strategi, att jag inte enskilt träffar det här barnet, utan jag kanske rör mig på skolgården och kollar hur är läget, vad leker ni, vad gör ni, jaha vad är det och så se om jag på något sätt ändå kan snappa upp saker. (Intervju 3)
Fokus på barnet
Det framkom som ett genomgående tema i samtliga intervjuer att det inte finns något universellt sätt att samtala som passar alla barn. Allt handlar om att anpassa sig efter mottagaren. Att vid varje möte utgå från det eller de specifika barn man har framför sig, informera och diskutera på en nivå som anses lämplig. Intervjupersonerna uppgav att de engagerar barnen genom att bjuda in dem i samtalet när de är ute i helklass och informerar eller föreläser. Samt att de under hälsosamtalen ställer öppna frågor och låter barnet självt redogöra för sin situation.
Skolsköterskorna beskrev att de använder sig av varierande utgångspunkter för att avgöra vilken nivå diskussionen ska läggas på. De väljer mellan att förhålla sig till barnets faktiska ålder eller dess mognad. Hur de sedan engagerar eleven var också relaterat till den individuella ålders/mognads-bedömningen. Ett par av skolsköterskorna beskrev att när lågstadieelever berördes pratade de med vårdnadshavarna, medan de från och med mellanstadiet och upp i högstadiet diskuterade mer direkt med barnet, och engagerade dem i sin övervikt.
Skolsköterskorna gav uttryck för att det är helt avgörande att lyckas engagera barnen och göra dem delaktiga för att komma någon vart i processen. Flera av skolsköterskorna redogjorde för hur de använder barnets tillväxtkurvor för att konkret visa på och förklara problematiken och engagera barnet kring sin övervikt
Är det en tioåring så blir det ju att föräldrabiten kommer in mera. Så det känner jag väldigt tydligt att man går över på något vis och sen pratar mera bara med barnet när de är äldre, och sen får man ju prata på den nivån, alltså är det små barn, så kanske man pratar lite om godis eller så där bara. Då är det ju för tungt för dem att komma in på olika näringsämnen, eller så, utan då kanske det är på en enklare nivå så att de kan förstå, helt enkelt. (Intervju 4)
Det framkom att några av skolsköterskorna ansåg att yngre barn inte behöver förstå allt för att vara delaktiga. Intervjupersonerna ansåg att det kan räcka med att de begriper och är med på de åtgärder som görs utan närmare förklaring. Skolsköterskorna beskrev att de istället lade vikten vid att förklara vad kroppen behöver för att växa och må bra och för att orka ha roligt. När de pratade med dessa barn användes eufemismer i samtalet för att undvika ordet övervikt, istället används uttryck som att ”få balans i kroppen”.
Vikten av att barnet självt är motiverat till förändring belystes i intervjuerna, inte minst när det gällde högstadieelever. En högstadieelev som inte är motiverad till att vara delaktig och jobba med sina problem och förändra sin livsstil kommer man ingen vart med menade en av intervjupersonerna. Att barnet själv får komma med idéer istället för att skolsköterskan styr och säger vad som ska göras ansågs avgörande. Skolsköterskorna menade att de oavsett barnets inställning inte ger upp utan att de fokuserar på motivationen till att börja med, för att kunna göra barnet delaktigt.
22
Att att eleverna får vara med att de får lägga ord, att de får komma på idéer själva, att de är med på tåget liksom, anser jag ju är det viktigaste. (Intervju 5)
Flera av skolsköterskorna såg det som sitt ansvar att föra barnets talan och ta barnets parti.
Skolsköterskorna beskrev att de i kontakten med vårdnadshavarna försöker belysa vikten av att sätta barnets vilja och känslor först, för att vara ett stöd för eleven.
Skydda barnet
För att skydda eleverna var det flera av skolsköterskorna som redogjorde för att de helt utesluter barnet från samtalen kring övervikt och enbart riktar sig till vårdnadshavarna. Detta gällde då särskilt i de yngre åldrarna, men förekommer även i högstadiet. En av skolsköterskorna berättade att hen helt slutat att visa tillväxtkurvan för barnen, efter att ha fått påbackning från vårdnadshavare. Istället för information på anpassad nivå, förmedlades det till barnet att hen växer fint och att allt ser bra ut.
Jag tror att barnperspektiv är väl att man jag tycker ändå att det är ett barnperspektiv att tänka att barnet behöver inte vara helt delaktig i detta utan att de behöver hållas utanför de behöver veta att de är bra att de att de duger som de är och att de att de är bra små människor som ska som ska må bra. (Intervju 10)
Det framkom även att en del av de skolsköterskor som väljer att inte prata med barnen om övervikten även uppmanar vårdnadshavarna att inte prata med sina barn om detta, då de anser att barnen inte mår bra av de förbud och restriktioner det kan innebära.