Vi och dem som utgörande grund för diskursen

De tre underteman som har kunnat uttydas i materialet och som presenteras ovan går på många sätt in i varandra eftersom de nämns i liknande sammanhang. Den övergripande likheten mellan dessa termer är att de alla omfattas av uppfattningen om “vi och dem”. Detta begrepp utgör således uppsatsens huvudtema och kan studeras som den generella bilden som framställs av utsatta områden i medierapportering i Sverige. Vi och dem definieras enligt den postkolonialistiska teoretikern Edward Said som två motpoler där “de andra” utgör en grupp som anses vara avvikande och inte tillhöra det normala. Detta speglar västvärldens relation till “öst” då västvärldens koloniala historia i andra länder fortfarande uttrycks i dess relationer och uppfattningar om länder som anses vara västs motpoler (Eriksson et al., 1999, sid 20-21). Detta kan argumenteras att det uttrycks i språket inom diskussionen om utsatta områden där en tydlig särskiljning görs mellan bostadsområdena och resten av Sverige. Förorter anses vara misslyckade och segregerade områden som inte associeras med Sverige eller med det som innebär att vara ”svensk”. Det förknippas istället med invandrare och specifikt med utomeuropeiska immigranter (Frazén, 2001, sid 24-27).

29

Enligt socialkonstruktivismen skapar språket och kommunikationen som används en

konstruktion vilket karakteriserar människor som svenskar och icke svenskar. Ett exempel på detta är ordet “invandrare” vilket i sig är ett otydligt och abstrakt begrepp. Postkolonialismen anser att ordets betydelse är problematisk och laddat. Detta beror på att det används som ett samlingsbegrepp för människor med utländsk bakgrund eller för människor som anses passa in i ramen av bilden som invandrare. Begreppet ges då egenskaper som går parallellt med uppfattningen av “icke svenskt”. Detta kan argumenteras belysa relationen mellan begreppen svensk och invandrare där invandrare definieras som motpolen till svenskhet. Ordet bildar då en sorts identitetsskapande diskurs som har lägre status än det svenska och döljer andra aspekter av människor. Konsekvenserna blir således att sociala grupper definieras till diverse begrepp, fenomen och homogena grupper vilket tar bort individers humanitet. De

objektifieras således vilket underlättar att uppfattningar som ”vi och dem” uppstår. Detta medför att andra positiva och dynamiska effekter av invandring således bortses ifrån vilket skapar en missvisande uppfattning (Ericsson et al. 2000, sid 22; Franzén, 2001, sid 28-30).

I nästintill alla citat som har presenterats i analysen används samlingsbegrepp som utgör det centrala fokuset i en handling. Detta innebär att ord som “kriminella” och “gäng” nyttjas för att beskriva företeelser i utsatta områden:

“Men tryggheten för vanligt folk hotas också av kriminaliteten. Gängbrottsligheten, skjutningar och sprängningar plågar bostadsområden och brutaliserar samhället. Mångkriminella utnyttjar

samhällets system och rånar oss på våra gemensamma pengar.

Arbetskraftsinvandring, ebo-lagstiftningen, svartarbeten, naivt utformade välfärdssystem så som assistansersättning och bidragsfusk utnyttjas av kriminella för att stjäla pengar från vårt gemensamma. Systemfel och kryphål måste förändras för att välfärdens pengar inte ska göda

kriminella.”-(Karlsson & Lundh Sammeli, 2020-11-06)

Samlingsbegreppen i citatet är bland annat “gängbrottslighet”, “skjutningar” och “kriminella” och benämns stå för plågandet av bostadsområden och stölden av pengar från

välfärdssystemet. Detta skapar uppfattningen av en homogen grupp som har utfört handlingen då ingen eller inget nämns som skyldig eller som den orsakande faktorn. Den skyldige blir istället en sammanslutning av människor där “kriminella gäng” nämns som förövare. Detta kan i enlighet med postkolonialismen studeras som särskiljningen av ”de andra” där

människor osynliggörs. De kopplas istället samman med en grupp som sedan förknippas med en viss typ av problematik, vilket i detta fall är kriminalitet i utsatta områden. Detta skapar

30

stigmatiserande konsekvenser där människor definieras och behandlas utifrån förutfattade meningar vilket bortser från andra aspekter och kompetenser som individer besitter. Genom att en grupp tillskrivs vissa egenskaper såsom ”kriminella” omfattas ”de andra” av en lägre status i samhället (Hallin, 2020, sid 50-51). Ett annat exempel på när skulden placeras på en viss grupp är ett uttalande under ett tal från Ebba Busch som hon höll under Järvaveckan vilket rapporterades i Dagens nyheter:

“– Köp inte snacket om att integration innebär att Sverige ska förändras för att göra det lättare för nyanlända. Verkligheten är inte sån. Den som tror det kommer bara förvärra segregationen. Integration handlar om att fler ska bli en del av det Sverige som redan finns - och som är ett hem för

10 miljoner människor, men som kan bli ett hem för fler.” -(Lindholm, 2018-06-12)

Här benämns gruppen “nyanlända” som ansvariga till att integrera in sig i det svenska samhället. Sverige har således ingen skyldighet att förändras utan orsaken till segregation placeras på nyanlända. I citatet är det upp till “de andra” att integreras genom att assimilera sig med den svenska kulturen och samhället. Nyanlända ska då smälta samman med det som anses vara svenskt för att bli en del av Sverige. Detta bortser från andra kulturer, religioner och identiteter vilka blir sedda som avvikande från majoritetssamhället. Språket synliggör här en maktrelation mellan ”vi och dem” eftersom texten anspelar på en sorts maktstruktur vilket legitimerar synen på “de andra”. Problematiken i utsatta områden betraktas som betingat av en kulturreligiös påverkan, vilket måste förändras och försvenskas för att förbättra de sociala svårigheterna. “De andra” beskylls således och nedvärderas till objekt, parallellt med

områdena där de är bosatta, i relation till majoritetssamhället (Molina, 2001, sid 69-71). Detta är även ett exempel på en politikers uttalande som speglar debatten om utsatta områden. Det kan då kopplas till ett större sammanhang i den offentliga debatten och inte enbart till den mediala rapporteringen.

Inom artiklarna som har samlats in finns även en diskussion som i viss mån för en mer positiv och neutral diskussion gentemot utsatta områden. Denna syn är begränsad men förekommer där en positiv framtidssyn läggs fram och där det finns en vilja att investera i vissa

bostadsområden. Fokuset ligger då på ett trygghetsskapande och ökat förtroende till poliser som lösningar, där ansvaret till stor del läggs på staten för att rusta upp områdena. Även i denna diskussion kan dock en bild av ”vi och dem” utläsas då en liknande särskiljning görs av områden som anses vara utsatta. Ett exempel är ett citat från Liberalernas partiledare under ett tal som Svenska dagbladet skrev om:

31 “– I dag lanserar vi ett förortslyft med ett ambitiöst mål – Sverige ska inte ha några utsatta områden

2030, säger Nyamko Sabuni.

För att nå dit vill hon se kraftfulla reformer inom flera områden: brottsbekämpning och extremism, utbildning, egen försörjning, jämställdhet och demokratiska värderingar samt tryggare

bostadsområden.

– Förslagen handlar om att bryta den förslumning som utgör en grogrund för negativ utveckling. Det handlar om insatser för att minska trångboddhet och insatser som kan minska andelen mottagare av

försörjningsstöd, säger Sabuni.” -(Svenska dagbladet, 2019-11-16)

Citatet beskriver en positiv framtidssyn om utsatta områden där ord som jämställdhet och trygghet används för att beskriva möjligheten till en positiv utveckling. Trots denna framtidsbild beskrivs utsatta områden fortfarande på liknande sätt som den negativa och kritiska diskussionen. Gemensamt för båda diskussionerna är att ord som “parallella

samhällen”, “segregerade” och “kriminella” nyttjas för att beskriva specifika bostadsområden vilket fortfarande tillför samma stigmatiserande diskurs. Genom att föreslå reformer mot brottsbekämpning och extremism tillskrivs bostadsområden samma egenskaper som kan utläsas i tidigare citat från den mediala rapporteringen och i den generella offentliga debatten. Att även föreslå reformer för demokratiska värderingar indikerar att det finns en brist av detta inom områden som anses vara utsatta. Ytterligare ett exempel på denna typ av diskussion är att kopplingen mellan utsatta områden och migration konstateras som felaktigt och att det istället beror på bristande sociala svårigheter i områdena:

“En omskriven intervju med statsminister Stefan Löfven (S) i SVT:s ”Agenda” nyligen blev startskottet till de senaste veckornas politiska strid om vad som ligger bakom det ökade antalet skjutningar och sprängningar. Bostads- och finansmarknadsminister Per Bolund (MP) ser flera

förklaringar.

– Tittar man på vad forskningen säger om det som gör att människor hamnar i kriminalitet är till exempel ekonomisk och social utsatthet, att man misslyckats i skolan och därför inte ser någon annan

väg än att gå in i kriminalitet. Det är också nästan bara män som rekryteras till den här typen av brottslighet. Det finns även alldeles för stor tillgång till vapen och bostadsområden med ett

utanförskap som gör att en kriminell karriär kan verka som det enda alternativet.(..) – Det är en felaktig koppling att säga att det är på grund av migrationen. Det är på grund av att vi

32

Trots att intentionerna här är goda och uttrycks som ett försök till att härleda problematiken i områden till andra sociala samhällsbrister blir bilden av utsatta områden fortsatt negativ. Konstruktionen av ord såsom “människor hamnar i kriminalitet”, “stor tillgång till vapen” och “ett utanförskap” framställer en fortsatt stigmatiserad bild av utsatta områden och ger uttryck för uppfattningen om “de andra”. Dessa typer av diskussioner är dock intressanta att studera eftersom andra ord och uttalanden används för att beskriva samma typ av diskurs. Detta ger en indikation om hur debattklimatet kring utsatta områden ser ut från olika sidor samt att en normalisering sker av vilka typer av framställningar som är mer accepterade att uttrycka än andra (Backvall, 2019, sid 68-69).

Diskursen om utsatta områden som har utlästs från tidningsartiklarna representerar den generella debatten och är således ingen avskiljd uppfattning som uppenbarar sig.

Framställningen av utsatta områden i mediala rapporteringar kan kopplas till debatten om migration och hur denna diskussion har sett ut genom historien i Sverige. Främlingsfientlighet gentemot diverse invandrargrupper är inget nytt fenomen. Under slutet av 1900-talet ansågs invandringen till Sverige vara ohållbar och som ett hot mot den svenska välfärden (Khayati, 2008, sid 187-189). Den offentliga debatten tog redan då avstånd från bostadsområden inom miljonprogrammet. De karaktäriserades med socioekonomisk utsatthet och invandring och ansågs inte vara attraktiva områden att bo i (Ericsson, 2016, sid 178). Efter migrationsvågen 2015 upptrappades denna uppfattning och debatten blev tilltagande mer negativ och

stigmatiserande. Ett mönster kan studeras som upprepas under tidens gång där diskursen uttrycks i olika former men med samma innebörd (Khayati, 2017, sid 11-12 & 16). Enligt postkolonialismen kan den kolonialiserade synen på människor från “främmande” länder anses kvarstå men manifesteras på andra dolda sätt. Det är strukturellt inbäddat i institutioner och konstruktioner av samhället som är mer abstrakta och därav svårare att synliggöra (Hallin, 2020, 54-55).

Detta kan studeras enligt socialkonstruktivismen som att kultur och historia kan hjälpa till att förklara varför den stigmatiserade diskursen ser ut som den gör. Diskursen speglar de normer och uppfattningar som finns i samhället vilka grundas i tidigare företeelser. Ett exempel på detta är rådande islamofobiska uppfattningar i Sverige vilket har uppkommit och uttrycks under historien i Sverige. De sociala interaktionerna gentemot människor med anknytning till islam uttrycks dock inte lika tydligt idag. Konstruktionen har således förändrats parallellt med historiska och kulturella utvecklingar vilket uppenbarar sig i språket (Hibberd, 2005, sid 9-10

33

och 26). Allt detta underbygger och förstärker bilden av vi och dem vilket således kan

argumenteras vara en stark påverkande faktor i samhället utöver den mediala framställningens påverkan.

34