Det viktigaste är att man har det i tanken!

Enligt genuspedagogerna är föräldrarna mycket mer engagerade i verksamheten på förskolan idag än för 20 år sedan. Vidare berättar de glatt om föräldrar som kontaktat förskolechefen för att ställa frågor om hur pedagogerna på förskolan arbetar med genusperspektivet och jämställdhetsperspektivet i den dagliga verksamheten på förskolan. Genuspedagogerna jobbar mycket med att ge andra pedagoger handledning och olika utbildningar. Detta för att stärka pedagogerna så att de får mer själförtroende inför sina arbetsuppgifter. Det blir på så sätt lättare för pedagogerna att bemöta nyfikna och frågvisa föräldrar när de får såväl positiv som negativ respons för sitt arbete. Pedagogernas egen tro på deras insats stärker deras värdegrundsarbete. Elizabet Flòrenz (2010) styrker detta och menar att pedagoger som får möjlighet till handledning får ett större självförtroende för sin arbetsinsats. Utifrån genuspedagogernas erfarenhet och styrkandet av Flòrenz (2010) borde alla verksamma pedagoger få möjlighet till utveckling och handledning inom jämställdhet och genuspedagogik.

När genuspedagoger handleder andra pedagoger handlar det till en början mycket om pedagogens egen bakgrund. Det beskrivs av genuspedagogerna som att det till en början blir väldigt privat. Enligt genuspedagogerna kan det för vissa pedagoger bli en väldigt jobbig resa i sig själv och sitt inre. Genuspedagogerna belyser att det är viktigt att pedagogerna vet med sig att det är tillåtet att reagera, det är tillåtet att inte brinna för genusperspektivet, det är tillåtet att privat tycka detta är nonsens och det är tillåtet att bli arg. Men genusmedvetenhet är något som finns med i uppdraget, något de måste följa. Svaleryd (2004) menar på att pedagogernas resa mot ett medvetet arbetssätt handlar om att granska sig själv och att konkretisera sina egna värderingar. Med empirin från intervjuerna och Svaleryds ord är det av full förståelse att det kan bli en jobbig inre resa för pedagogerna. Att konkret se över sina egna värderingar och sin ståndpunkt i olika problematiseringar. Men det är också först efter pedagogernas ställningstagande om vart de befinner sig idag som de kan föra sina tankar framåt och utvecklas i den riktning de finner värdefullt för verksamheten.

Vidare får alla pedagoger under handledningen eller utbildningen diskutera tillsammans. Hur genusmedvetna är jag som pedagog idag? Hur genusmedvetna är vi som arbetslag? Hur genusmedvetna vill vi vara? Hur skall vi jobba för att nå upp till våra mål? Pedagogerna får

36

även möjlighet att debattera genusmedvetenhet utifrån olika situationer av ett barns dag på förskolan. Det kan till exempel vara när barnet kommer och hälsas välkommen, när det är av- och påklädning, samling, lunch, vila och olika leksituationer. När pedagogerna diskuterar tillsammans blir det också tydligt i vilka situationer det är lättare respektive svårare att vara genusmedveten. Svaleryd (2004) menar att det är viktigt att pedagogerna reflekterar över vardagliga händelser i barnens dag på förskolan på ett för verksamhetens syfte medvetet sätt. Med utgångspunkt från intervjuerna och med Svaleryds ord i tanken belyses vikten av tid för reflektion och eftertanke för att kunna se eventuella brister och driva verksamheten på förskolan framåt. ”Pedagogerna jag handleder vill ofta veta hur vi skall jobba med genusperspektivet konkret. Och det är jättesvårt, men jag brukar säga att det viktigaste är att vi har tänket”. (Genuspedagog 3)

När genuspedagogerna fick frågan om effekten av deras arbete blev de alla ganska tysta. Hur mäter man effekten av en tanke som vidareutvecklas hos en pedagog? Hur mäter man en aha- upplevelse? En önskad effekt är förändringar i de vardagliga rutinerna. Att genusperspektivet skall avspeglas i hela organisationen och inte bara hos pedagogerna.

Genuspedagogerna talar om en positiv effekt över tid. De anser att det tar oerhört lång tid att få en synlig effekt av deras arbete; att bryta gamla rutiner och att implementera nya. Genuspedagogerna talar istället om den ständiga processen, att arbeta med jämställdhet och genus blir aldrig färdigt. Då är det också svårt att se ett faktiskt resultat, en effekt. De fokuserar på själv processen, men det är också den som är det viktiga och att reflektera över processen. Hur såg det ut från början? Hur ser det ut nu? Har det blivit någon förändring? Olofsson (2007) menar att det mest centrala i verksamheten bygger på vad pedagogerna vill tillföra det enskilda barnet och verksamheten i helhet, samt åt vilken riktning de vill föra sin verksamhet på förskolan. Slutsatsen blir att det viktigaste inte är att nå målet utan att fokusera på vägen dit. Vägen mot målet blir då till ytterligare ett inlärningstillfälle. Det är viktigt att pedagogerna reflekterar över sin verksamhet. Återigen kan det konstateras att medvetenhet, kunskap och reflektion är oerhört viktiga ingredienser i förskolans verksamhet mot en genusneutral verksamhet.

Effekter som genuspedagogerna talar om att de ser är bland annat hur pedagogerna på förskolan talar med varandra, hur de bemöter barnen i olika situationer, hur de planerar sin verksamhet för olika moment i sin verksamhet, hur de problematiserar olika frågor och hur de på ett vänligt sätt påminner varandra om att tänka genusmedvetet. Ubysz (2007) talar om att

37

pedagogerna känner sig tryggare i sin yrkesroll om de får handledning av genuspedagoger, de blir mer medvetna om de olika rådande genusstrukturerna och hur de skall motverka dem. Deras självsäkerhet i arbetet med genus vidgas och det blir lättare att bemöta både kolleger och föräldrar i olika diskussioner. ”Jag hör på pedagogernas diskussioner att de har förändrats. Då har jag ju lyckats att fortplanta någonting”.(Genuspedagog 3)

Ett genusmedvetet förhållningssätt väcker även tankar hos barnen. Barnen bryr sig mer om varandra utan att bry sig om det är en pojke eller en flicka. De måste inte hela tiden hålla koll på vem de leker med utan det blir mer tillåtet att leka med vem man vill. Lpfö98 rev. 2010 har ett strävans mål som belyser att barnen skall utveckla förståelse för andra människor, oavsett kön. Slutsatsen av genuspedagogernas ord om effekten på barngruppen blir att de lever upp till läroplanens strävans mål. Barnen bryr sig inte om vem de leker med utan väljer vad de vill leka utifrån intresse istället för kön.

Om pedagogerna kan ge barnen möjligheter att vara i mindre grupper under dagen i förskolan, då lyssnar barnen också bättre på varandra, vågar prata mer och göra sina röster hörda. Hillevi Lenz Taguchi (2011) talar om att bekräfta varje individ, om att se alla barn för den de är, den komplicerande genuspedagogiken. Men genuspedagogernas ord och Lenz Taguchis uttryck om bekräftelse kan det konstateras att barn behöver bekräftelse även av varandra, inte bara av pedagogerna. Om barnen blir hjälpta av att vara i mindre grupper och då besitta en större möjlighet att lyssna på och bekräfta varandra är det av största vikt att försöka tillämpa det i den mån det är möjligt.