8. Tillämpning av svensk terrorlagstiftning
9.2 Vilka rättssäkerhetsbrister kan uppdagas i terrorlagstiftningen?
Terrorism som begrepp utgör en relativ term som kan förändras över tid. Ett lysande exempel på termens elasticitet är Nelson Mandela som under den sydafrikanska apartheiden klassificerades som terrorist av både den sydafrikanska staten och vissa stater i väst för att under 90-talet transformeras till en av världens mest respekterade och älskade ledare. Gårdagens fiender kan vara morgondagens vänner, vilket naturligtvis försvårar skapandet av en allmängiltig definition av begreppet.
En heltäckande definition av terrorism verkar näst intill omöjlig att åstadkomma utan att människor som ej anses vara föremål för lagstiftningen blir omfattade av den. I förarbeten och praxis framgår det att det bara är de för samhället farligaste gärningarna som skall bedömas som terroristbrott, men en sådan bedömning riskerar att bli alldeles för godtycklig. Demonstranter och
138 Se kapitel 7.4.
aktivister av varierande slag utgör utifrån en demokratisk synvinkel en skyddsvärd grupp och all form av begränsning av deras aktiviteter riskerar att hamna i tvär kontrast med den fria
åsiktsbildningen och mötesfriheten, som är en av grundlagens hörnstenar. Nuvarande lagstiftning innebär dock att dessa grupper kan bli föremål för lagens omfång och därmed krävs det än utförligare avgränsningar i både förarbeten och praxis.
9.2.2 Angående rekvisiten i terroristlagen
På grund av terroristbrottets art är terrorlagstiftningens kvalificerade rekvisit bland de viktigaste rekvisiten i den nationella straffrättsliga lagstiftningen. Därmed är det av största allmänintresse att dessa rekvisit uppfyller kraven på bl.a. tydlig- och förutsebarhet för att en terroriståtalad skall kunna åtnjuta de rättssäkerhetsgarantier som varje medborgare är försäkrad.
Gemene man har ingen större kunskap om vilka kriterier som skall vara uppfyllda för att bli klassificerad som terrorist. Därmed kan nuvarande bestämmelser anses utgöra en stabil grund i den mening att de tydliggör vilka förutsättningar som måste vara uppfyllda. De framträdande bekymren utgörs dock av de underliggande definitionerna i förutsättningarna. Det saknas
nämligen någon vidare redogörelse över situationer som kan utgöra terroristbrott. Exempelvis är det vid tal om det abstrakta farerekvisitet oklart hur långt en domstol kan sträcka sig i
bedömningen av vad som utgör grundläggande samhällsstrukturer eller hur vidgående en stat är förpliktad att skydda ett öppet och säkert samhälle. Risken är att sådana svepande definitioner utgör tomma fraser som stjälper snarare än hjälper rättstillämpningen. Samma kritik kan även tillföras det överskjutande uppsåtsrekvisitet vad gäller att allvarligt destabilisera eller förstöra
grundläggande politiska, konstitutionella, ekonomiska eller sociala strukturer i en stat eller mellanstatlig organisation.
Det abstrakta farerekvisitet utgör ett nödvändigt komplement till det överskjutande
uppsåtsrekvisitet, men det tolkningsutrymme som skapas åt rättsväsendets organ kan även agera stävjande eftersom domstolar nödgas till en rent objektiv bedömning. Således får rätten ej göra skillnad på om det är en välkänd terroristorganisation eller en psykiskt sjuk rättshaverist som otillbörligen tvingar ett offentligt organ till att genomföra eller riva ett beslut som den hotande organisationen eller personen känt sig drabbad av. Även ifall en något arg medborgare skulle inse att denne gör sig skyldig till ett brott vid ovanstående händelseutveckling är det få som har vetskap om att en sådan handling kan utgöra terroristbrott.
Att både det abstrakta som det överskjutande uppsåtsrekvisitet i vissa fall anses svårtolkade behöver inte per automatik betyda att det är en nackdel. Skulle rekvisiten utformas i en detaljrikare tappning finns en uppenbarlig risk att gärningar som bör falla inom
terroristbegreppets ramar istället faller utanför. Samtidigt går det inte att sticka under stolen med att delar av rekvisiten är svårbegripliga när de skall sättas i förhållande till en faktisk gärning. Även ifall ett flertal rekvisit åsyftar relativt abstrakta förhållanden bör förarbeten innehålla
tydligare gränsdragningar för att öka graden av förutsebarhet och därmed även förenkla rättstillämpningen.
9.2.3 Angående den långtgående kriminaliseringen
Senare års utveckling av svensk terrorlagstiftning visar att staten i allt högre grad börjat kriminalisera förberedande gärningar som bygger på människors tankar och idéer snarare än handlingen i sig. Avsikten med att exempelvis kriminalisera terroristresor – att förhindra fullbordade terroristbrott - måste därmed ställas i kontrast till hur långt ut i förberedande led staten är villig att kriminalisera olika typer av gärningar. Myndigheternas möjligheter att ingripa och förhindra allvarliga brott i ett tidigt skede må öka, men den typen av kriminaliseringar leder även till att allt vardagligare ting inkluderas i den straffrättsliga lagstiftningen.
Med anledning av att det är en människas avsikter snarare än handlingar som kriminaliseras leder det till bevissvårigheter och rättsäkerhetsmässiga brister. Numer är så pass vardagliga handlingar som att resa och överföra pengar kriminaliserat såvida vissa förutsättningar, som kretsar kring en människas medvetande, anses vara uppfyllda.140 En av flera riskabla faktorer med en sådan utveckling är att brottets karaktär resulterar i att det blir allt svårare att urskilja kriminaliserade aktioner från en människas subjektiva tillstånd. Det blir tanken med en handling som
kriminaliseras snarare än ett oönskat beteende. Bevissvårigheterna resulterar även i att små misstag från rättsväsendets sida kan leda till ödesdigra konsekvenser för individen.
Kriminaliseringen i allt längre led betyder att det är möjligt att skapa väldigt långa ansvarsled. Desto längre ansvarsled leder dock till större risker för rättssäkerhetsbrister med anledning av att kedjan till den gärning som staten söker att förhindra i vissa fall kan bli absurt lång. Som
exempel kan nämnas att en person kan bli dömd för rekrytering till förberedelse för terroristbrott där terroristbrottet utgörs av olovlig befattning med kemiska vapen, vilket betyder att det
fortfarande är en bit kvar till fullbordat brott. Det beteende och den gärning som staten är ute efter att förhindra – terroristbrottets fullbordan – jämfört med den straffbara handlingen i nämnda exempel blir överdrivet utdragen. Därutöver leder det till ansenliga bevissvårigheter där
insamlandet av bevis med högt bevisvärde blir allt viktigare. Att kunna bevisa en människas rent subjektiva sinnestillstånd, när denne exempelvis rest eller överfört pengar, innebär att
tillämpningen av aktuella straffbestämmelser begränsas nämnvärt. En person som blivit åtalad för att ha påbörjat en terroristresa kan med enkelhet försvara sig med påståenden om att denne velat åka till ett krigsdrabbat område i humanitära syften eller för att bli kombattant och därmed skapa rimliga tvivel hos valfri domstol.
Viljan av att kriminalisera i ett allt mer djupgående led kan därmed även ses som en oroande utveckling för användandet av hemliga tvångsmedel. Laglig användning av tvångsmedel innebär ett regelrätt undantag från en persons rätt till integritet. Rätten till användning av hemliga
tvångsmedel kan ses som snäppet värre med anledning av att intrång sker i hemlighet. Därmed får hemliga tvångsmedel enbart användas vid allvarliga typer av brott.141 Den allt mer
långtgående kriminaliseringen innebär dock att hemliga tvångsmedel kan komma att användas i allt större utsträckning då ansvarsled expanderas, bevissvårigheter breder ut sig och allt fler vardagliga handlingar kriminaliseras. Även ifall Sverige har en god tillsynsverksamhet som regleras i lag142 innebär nämnda utveckling att det blir allt svårare att utreda de skäl som angivits för tillåtande av hemliga tvångsmedel eftersom bedömandet förflyttas från objektiva gärningar till en människas subjektiva tankar. En faktor att ej förglömma är medborgarnas tillit till
statsmakten, vilken kan komma att påverkas i negativ riktning, i synnerhet med de senaste årens åtskilliga debatter om balansen mellan övervakning och personlig integritet i åtanke.
9.2.4 Angående finansiering
Den senaste förändringen i finansieringslagen där sambandskravet mellan transaktion och terroristbrott raderats innebär betydande risker för gemene man. Än mer bekymrande är att humanitära bidrag numer omfattas av lagen. Medan den övergripande tanken bakom ändringen är förståelig - försöket att hämma all ekonomisk tillförsel som understödjer terroristverksamhet - innebär det att en person som vill överföra pengar i humanitärt syfte kan träffas av lagen om denne inte har järnkoll på vad organisationens verksamhetsområde. Utöver det finns en rad olika organisationer som ligger i det gränsland som utgörs av terroristorganisationer och
befrielseorganisationer - beroende på allmänhetens definition av vad organisationen sysslar med: försöker de terrorisera eller befria? – vilket för oss tillbaka till den labyrint utan utgång som utgörs av försöken att finna en universell definition av terrorism.
En majoritet av de ~300 personer som åkt till krigszoner för att strida kan tänka sig ha lämnat oroliga släktingar efter sig hemma i Sverige. Om det visar sig att resenären har skadat sig och en släkting väljer att överför pengar med enda syftet att hjälpa denne få den vård som behövs, t.ex. i form av läkarvisit och köp av läkemedel, kommer även släktingen att träffas av lagen.
Alternativet är att underlåta handling och därmed öka riskerna för resenärens bortgång, ett beteende som närmast kan beskrivas som inhumant. Lagstiftningen har således skapat ett moment 22 där du är fördömd hur du än handlar.
Ytterligare ett exempel som påvisar finansieringslagens allvarliga rättssäkerhetsbrister utgörs av Röda Korset, som är en av världens största humanitära organisationer. För närvarande söker Röda Korset en relation med den ökända terroristorganisationen IS. Anledningen är att det bor ca. 10 miljoner personer i IS-styrda områden, människor som Röda Korset inte kommer åt utan en direkt relation med IS.143 En stor del av dessa är i behov av humanitär hjälp. Beroende på vilket sätt Röda Korset väljer att nå fram till de hjälpbehövande riskerar inte bara
141 Se RB 27:18-34.
142 Se Lag (2007:980) om tillsyn över viss brottsbekämpande verksamhet.
143 Moore, Jack, Red Cross Attempting To Build Relationship With ISIS To Help Those Under Its Control,
hjälporganisationen i sig att begå brott, utan den skara människor som är bidragsgivare till organisationen skulle också riskera att bli träffade av lagstiftningen. Vad de nya kraven i finansieringslagen utgör är ännu en i raden av förhastade lagändringar vars eventuella konsekvenser inte beretts den tid som behövts.