Vita lögner, insmygande av insatser och konkludent samtycke

Det framkom att informanterna ibland behövde använda sig av vita lögner, insmygande av insatser eller att de fattar ett konkludent samtycke för de individer som utgör en fara för sig själv eller inte har förmågan att uttrycka sig.

Ip3: “Men det blir ju lite så, med motiveringen. Alltså att man, ja att man smyger in insatser. Så till slut så har hon kanske väldigt mycket hemtjänst, och det känns tryggt för anhöriga och så vidare. Det är bara, många är ju misstänksamma, det ingår också i sjukdomsbilden. Då är det svårt att ta emot hemtjänst, och därför är det ju bra den här gruppen som vi har i [kommun]. Det är ganska få som jobbar i den gruppen, och då lär de till slut att känna igen personalen på ett annat sätt. Och när de väl har fått kommit in, och kanske städat så kanske de får komma in och hjälpa till med personlig hygien också till slut. Men det är lite det här med insmygandet. […] De stora problemen, det är ju dem här personerna som kanske går ut på nätterna, inte hittar hem, det kan vara kallt, de gör illa sig, fryser. Det är där problemet är, inte om de är hemma liksom och är trygga i sin hemmiljö och sjuka. Men det är när dem blir en fara för en själva, och det är då man kanske tycker; du kanske skulle bo på ett särskilt boende för din egen skull. Men de förstår inte alls det. Då är det ju det här, motiverande. Vi kanske kan gå och dricka lite kaffe därborta, sen går man och… Ja, en del blir lite ditlurade”.

Informant 3 lyfter upp att äldre som har en demenssjukdom kan vara misstänksamma gentemot biståndshandläggare och hemtjänstpersonal och att det händer att insatser smygs in. Informanten berättar i dennes kommun har de ett demensteam som enbart arbetar med individer som har en demenssjukdom inom hemtjänsten. Informanten förklarar att om demensteamet får utföra en serviceinsats, finns chansen att de i framtiden kan utföra omvårdnadsinsatser. Vidare lyfter informanten upp att när en enskild utgör en fara för sig själv och denne bedömer att den enskilde kan vara i behov av att komma till ett särskilt

Ip1: “... alltså ibland så känns det ibland som att man nästan lurar in folk lite. Men samtidigt så gör man ju inte det för nåt dåligt, utan man vill ju deras bästa liksom. Eh och det är ju alltid såhär, de kan ju alltid ta bort insatser”.

Informant 1 resonerar att handlingen, att lura in folk, inte görs av illvilja utan för att denne vill den enskildes bästa. Detta kan även kopplas med konsekvensetik, som menar att det är konsekvensen av biståndshandläggarens handlingar som räknas, att biståndshandläggaren ska ha det i åtanke under valsituationer (Dunér & Nordström, 2005). Förvillande av den enskilde att komma till ett särskilt boende lyfts upp av Taghizadeh och Österholm (2014), som menar att de kan dra lögner för den enskilde om att de ska gå på en utflykt eller att flytten är tillfällig. Detta kan slå ut fel om den enskilde inte känner sig delaktig i

biståndshandläggningen och istället leda till att den enskilde blir mer motvillig att flytta när känslor av förlust uppkommer av dennes autonomi, val och kontroll. Fetherstonhaugh m.fl. (2013) menar att i sådana situationer kan den enskilde känna sig stött eller sårade om deras åsikter ignoreras och de inte känner sig delaktiga.

Vidare lyfter flera av informanterna upp att de i sitt arbete har använt sig av konkludent samtycke, vilket redovisas i nedan citat av informant 6:

Ip6: “Det gäller för oss att se till att vi har med den enskilde på banan på nåt sätt. Och det kan vara svårt när det gäller demenssjukdom, men då kommer jag tillbaka till det här. Vi får liksom tolka… tolka lite grann av vad den enskilde säger. Jag tänker på en gång då det var en som har varit på korttids till exempel. Och korttids kan ju påminna lite om särskilt boende och då kan man ju använda det lite grann; ja hur tycker du att du har det här? Jamen det är så bra, och det är så fint så. Att man ändå frågar lite, skulle du tänka dig att bo såhär? Då kan de svara; jaa det är så fint, och personalen kommer in. Alltså man får tolka lite så när personen inte kan säga det med egna ord men de kan uttrycka det med sina känslor. Att; aa det här är bra som det är och så vill jag ha det. Det skulle kunna vara en ansökan om särskilt boende, så lite så jobbar vi”.

Informant 4 uppger att hemtjänsten har möjligheten att sätta in insatser hos den enskilde utan att ett biståndsbeslut har fattats. Om den enskilde accepterar insatserna via sina handlingar även om den inte har samtyckt till det skriftligt eller muntligt, kan hemtjänsten meddela detta till informanten som sedan fattar ett biståndsbeslut på insatserna.

Lipsky (2010) menar att ett samtycke från den enskilde behöver finnas till för att en gräsrotsbyråkrat, i detta fall en biståndshandläggare, ska kunna fatta beslut eftersom de måste agera utefter de regelverk och riktlinjer som är uppsatta. En annan form av samtycke som har framkommit är konkludent samtycke, vilket innebär att den enskilde via sina

handlingar inte motsätter sig insatsen eller insatserna. Ett sådant samtycke kan användas vid beslutsfattandet när den enskilde själv inte är förmögen att ge ett muntligt samtycke eller kan uttrycka sina behov och önskemål. Biståndshandläggaren får därav tolka den enskildes mående, känslor och handlingar och eventuellt ta kontakt med andra för att höra hur den enskilde uppfattar insatserna. Detta handlings- och tolkningsutrymme menar Johansson (2007) är vad som möjliggör för biståndshandläggaren att omsätta sin omdömesförmåga i praktiken. Dock är det viktigt att beakta, att huruvida det kan uppfattas att ett konkludent

samtycke finns hos den enskilde, kan variera från biståndshandläggare till

biståndshandläggare eftersom det inte är någonting som den enskilde uttrycker personligen, utan det är handläggarens tolkning som ligger till grund för biståndsbeslutet. Huruvida biståndshandläggaren tolkar rätt kan därmed inte garanteras.

Även Nordh och Nedlund (2017) menar att detta tillvägagångssätt inte är problemfritt, eftersom den enskilde kommer att betala för en insats de inte ansökt om, men som denne inte motsätter sig att motta. Corvol m.fl. (2012) lyfter upp att biståndshandläggaren kan behöva tolka behov som den enskilde själv inte är medveten om, vilket Janlöv (2006) uppger kan leda till ett eventuellt samtycke från den enskilde.