I nationalparken och omgivande havsområde sker en omfattade yrkessjöfart med t.ex. fraktfartyg, bilfärjor, och passagerarfartyg. Den dominerande yrkestrafiken är med passagerarfärjor mellan Strömstad och Sandefjord, och med passagerarfärjor till Koster. Cirka 900 fartyg passerar genom Kosterfjorden under ett år, de flesta fartyg passerar dock väster om parken. Yrkessjöfarten kräver också en infrastruk- tur som farleder och hamnar (se nedan).
Yrkessjöfarten kan påverka främst grunda biotoper genom t.ex. svall eller utsläpp i farleder eller i närheten av hamnar. Fartyg som passerar nära land genererar vå- gor som kan påverka både havsbotten och stränder. Fartygsinducerade vågor kan orsaka ökad variation i vattenstånd och förändra erosionsförhållandena genom att främst öka, men under speciella förhållanden också minska erosionen.
(www.marbipp.se). Den mest intensiva yrkestrafiken inom parken sker dock på så pass djupt vatten att effekterna av svall förmodligen är små.
Genom den stora trafik som sker både inom, men framförallt väster om parken finns också en risk för att en fartygsolycka allvarligt kan skada naturvärdena i parken. Även små utsläpp t.ex. väster om nationalparken kan få stora konsekven- ser om de t.ex. driver in mot skärgården sydväst om Koster. Väl utformade bered- skapsplaner och en fungerande förvaltningsorganisation är mycket viktig för att minimera riskerna med sådana hot.
Många mindre illegala utsläpp av olja sker varje år. Sjöfartsverket har identifierat internationell regelutveckling som ett av de viktigaste styrmedlen för ökad miljö- hänsyn. Internationella överenskommelser om miljörelaterade regler för fartyg och sjötrafik gäller för mycket stor del av sjöfarten och medför en minskning av sjöfartens miljöpåverkan globalt (Fördjupad utvärdering, Hav i balans, 2007).
A 4.5.4 Yrkesfiske
I syftet med Kosterhavets nationalpark ingår att ”Långsiktigt skydda och bevara områdets naturligt förekommande marina ekosystem, biotoper och arter samtidigt som ett hållbart nyttjande kan ske av områdets biologiska resurser”. Här anges också att ”Yrkesfisket och fritidsfisket bedrivs enligt fiskerilagstiftningen. Trål- ning efter räka bedrivs i enlighet med den så kallade Koster/Vädröfjordsmodellen (överenskommelsen daterad 2000-10-26), och är förenlig med nationalparkens syfte”.
I området bedrivs ett småskaligt yrkesfiske som sysselsätter cirka 70 yrkesfiskare. De dominerande och viktigaste arterna är räka och havskräfta. Man fiskar också hummer, krabba och makrill. Även sill, havsöring, ål och pigghaj fiskas i området men i begränsad omfattning.
Trålfiske är endast tillåtet efter räka. Idag finns cirka 20 trålare, som fiskar räka helt eller delvis i området. Varje år fångas ungefär 200 ton räkor. Räkfisket förde- las mellan fiskarna i området enligt en informell förvaltning. Exempel på egna åtgärder är tidsbegränsning och veckoransoner, t.ex. att man endast trålfiskar tre vardagar i veckan mellan kl. 05.00 – 20.00. Dessa regleringar är frivilliga och görs upp av fiskarena i deras egen organisation. En väl fungerande social egenkontroll fiskarena emellan, säkerhetsställer att reglerna följs.
Trålfiske är förbjudet grundare än 60 meter och inom vissa känsliga områden.
A 4.5.5 Fritidsfiske
Det största fritidsfisket som bedrivs inom parken är hummerfisket. Alla svenska medborgare har rätt att fiska hummer. Antalet hummertinor per person är begrän- sat till maximalt 14 för fritidsfiskare och 50 för licensierade yrkesfiskare. Det finns också en tidsbegränsning då hummerfisket börjar första måndagen efter 20 september varje år och slutar den 30 april följande år. Dessutom finns bestämmel- se om minimimått (≥ 80 mm carapaxlängd) och ett förbud att fånga romhonor. Hummerfisket inom nationalparken regleras med Fiskerilagstiftningen.
Fiskeriverket har genom enkäter och redskapsundersökningar visat att cirka 80% av den hummer som fångas tas av fritidsfiskare och att antalet hummerfiskare har ökat markant. Under 1890-1963 var antalet fiskare i genomsnitt drygt 1900 jäm- fört med runt 8000 år 2007. Det är en ökning med över 350%. Fiskeansträngning- en har därmed ökat men antalet kilo fångad hummer per tina har minskat. De två sista uppskattningarna av fångad hummer (1995 och 2007) är de lägsta under hela den undersökta tidsperioden (Ulmestrand & Loo, 2009).
A 4.5.6 Vattenbruk
I parkområdet förekommer endast viss musselodling och en nyligen startad ostronodling. Båda dessa typer av odlingar är miljövänliga eftersom man inte till- för någon extra näring till odlingarna utan nyttjar den näring som finns naturligt i vattnet. Däremot kan dessa odlingstyper påverka landskapsbilden, om man inte använder sig av metoder där odlingarna främst ligger under vattenytan. Någon fiskodling där foder behöver tillsättas i odlingen förekommer inte i nationalparks- området.
Musselodling består av odlingsrep som hänger ner i vattnet från flytande tunnor. Millimeterstora mussellarver fäster på repen och får växa till tills de är lagom stora för skörd. Påverkan från musslornas fekalier kan få negativa konsekvenser för bottenmiljön direkt under odlingarna. Platsens egenskaper (strömförhållanden m.m.) är därför viktiga för hur stor lokal påverkan det blir från musselodlingar. Totalt sett bör dock musslor bidra till att man för bort näringsämnen från havet. Detta testas nu i Lysekils kommun: genom att odla och skörda musslor ämnar man ta ut 39 ton kväve per år från havet och kan på det sättet kanske slippa bygga ut reningsverket med kväverening (Lindahl, 2008).
Odlingen av ostron sker genom att man plockar in levande ostron som får leka i odlingsanläggningen. När ostronlarverna sedan utvecklats till yngel planteras de ut och målsättningen inom nationalparken (utanför Brevik) är att ha hängande odling i nätkorgar på långlinor. Ostronen får därefter växa till, tills de är färdiga att skördas. Odlingen sker även längs resten av Bohuskusten (Berntsson,
www.ostrea.se). En förvaltningsplan för ostronodlingen och övrigt vattenbruk ska tas fram av förvaltningen.