Den stigmatiserade idrottskulturen
Tränares upplevelse av psykisk ohälsa inom lagidrott
Albin Lindblom och David Oreskovic
Kandidatuppsats i psykologi, HT 2020 Kurskod: PSA 122
Program: Beteendevetenskapliga programmet Handledare: Jonas Welander
Den stigmatiserade idrottskulturen
Tränares upplevelse av psykisk ohälsa inom lagidrott
Albin Lindblom och David Oreskovic
Psykisk ohälsa kan drabba alla individer i samhällets olika delar, även inom lagidrotten. Idrottsvärlden är till synes en sund och utvecklande miljö men där de krav som finns, kan göra att en individ har svårt att passa in. Tränare som finns inom den idrottsliga sfären har ett ansvar för individen bakom idrottaren. Studiens syfte var att beskriva tränares upplevelser av stigmatisering av psykisk ohälsa inom lagidrott på lägre nivåer av seriespel. Syftet följdes av två frågeställningar, hur upplever tränare stigmatisering av psykisk ohälsa? Vilka behov av förändring upplever tränare gällande stigmatisering av psykisk ohälsa? Semistrukturerade intervjuer med 12 tränare från olika idrotter genomfördes. Resultatet visade att tränarna upplever att det inte pratas om ämnet inom lagidrotten och att det är tabubelagt. Det påvisades även att bristen av tid och kunskap ledde till att tränarna hade svårt att ge spelarna rätt förutsättningar till hjälp. Detta medför bland annat behovet av kompetensutveckling.
Keywords: coaches, conformity, culture, stigma, mental illness
Inledning
Det finns olika nivåer av idrottande och fysisk aktivitet. Allt från barn till vuxna, nybörjare till eliter. Självklart finns det likheter och skillnader mellan dessa nivåer men även mellan utövarna i sig. Det som går att konstatera är att det allt som oftast inom idrottens värld läggs stort fokus på den fysiska hälsan, och desto mindre på den psykiska (Kenttä & Åkersdotter, 2015). I den ringa grad som det pratats om psykisk hälsa inom idrottsvärlden har det handlat om att förbättra den mentala förmågan hos individerna. Mental träning har lagt grunden för detta och idrottspsykologin har således fokuserat på att optimera resultaten såväl fysiskt som psykiskt (Kenttä & Åkersdotter, 2015). Att besitta mental hälsa behöver nödvändigtvis inte handla om frånvaro av mentala eller fysiska svagheter. Således är begreppet omfattande och innebär att en individ är förmögen att handskas med vardagliga problemen samt kapabel till att utföra de uppgifter som krävs i arbetslivet. Den mentala hälsan är nödvändig för att individen ska kunna leva ut sin vardag, kunna socialisera sig och finna lycka i livet (WHO, 2018). I kontrast till den psykiska hälsan kan den psykiska ohälsan omfatta fler olika tillstånd med olika allvarlighetsgrad och varaktighet. Begreppet omfattar allt från oro eller nedstämdhet till depression, ångest eller schizofreni (Folkhälsomyndigheten, 2020). Vad är det då som skiljer psykiska besvär från vanliga känsloyttringar? Psykiska besvär tenderar att vara mer ihållande än övergående känslor samt kan påverka funktionsförmågan hos olika individer i olika grad (Folkhälsomyndigheten, 2020). Det finns även psykologiska samt personliga faktorer som påverkar hur pass sårbar en individ kan vara för att drabbas av psykisk ohälsa (Folkhälsomyndigheten, 2020). Inom elitidrotten väljer många individer att gå ut med statusen kring sitt välmående efter att den aktuella karriären tagit slut. Souter, Lewis och Serrant (2018)
menar att detta kan bero på den upplevda stigmatiseringen av mental ohälsa inom idrott. Stigmatisering innebär att en grupp eller individ betraktas som mindre värda på grund av att de avviker från de normer som anses vara normala (Folkhälsomyndigheten, 2020). Denna stigmatisering är ett fenomen som tränare inom lagidrotter bör bli medvetna om och med denna anledning avser denna studie att beskriva tränares upplevelser av stigmatiseringen av psykisk ohälsa inom lägre nivåer av seriespel.
Psykisk ohälsa inom lagidrott
Under senare år har den psykiska ohälsan inom elitidrotten fått lite mer uppmärksamhet, dock så pass lite att bara ett fåtal studier går att finna. Trots den allmängiltiga uppfattningen om att elitidrottare motivera sig själva till att genomlida fysiska smärtor och skador (Sabo, 1998) finns det en problematik i att se elitidrottare på det sättet. Denna uppfattning bidrar till tron om att de även kan vara immuna mot psykisk ohälsa (De Lenaro & Lennox Terrion, 2014). I kontrast till detta visar en studie (Kenttä & Åkersdotter, 2015) som genomfördes i Sverige på att cirka 30 procent av elitidrottare någon gång under sin karriär lidit av psykisk ohälsa. Dessa elitidrottare hade någon gång representerat sitt landslag i respektive sport. Precis som den vanliga människan kan dessa individer drabbas av exempelvis utmattning, depression, ångest och liknande symptom (Kenttä & Åkersdotter, 2015) samt även ätstörningar (Factor & Reardon, 2010). Det visade sig att 38 procent av kvinnor och 20 procent av män hade uppvisat symptom på psykisk ohälsa någon gång under sin karriär. De symptom som var mest vanliga var depression följt av ångest och stressrelaterad ohälsa/överträning. Därav går det att konstatera att psykisk ohälsa även förekommer bland elitidrottare (Kenttä & Åkersdotter, 2015).
En annan studie påvisade att det finns tendenser till emotionella övergrepp från tränarens håll inom idrotten. 15 ungdomar intervjuades där de fick frågor om vilka beteenden hos tränaren som väckte negativa känslor och erfarenheter (Eliasson & Lindkvist, 2018). Av dessa emotionella övergrepp framträdde fem olika former. Dessa var personangrepp eller straff, destruktiv kritik, mobbning, bristande uppmärksamhet, försummelse och orättvis behandling samt aggressivt beteende eller uttryck av besvikelse. Dessa övergrepp ställs i relation till de idrottsliga prestationer som genomförs. Trots att denna studie har en yngre målgrupp kan ändå resultaten antas stämma överens med hur äldre idrottare upplever sina tränare (Eliasson & Lindkvist, 2018). Oavsett ålder så kan man känna sig nedstämd, besviken, exkluderad eller otillräcklig. Det är därför av yttersta vikt att tränare för olika lagidrotter är medvetna om vad de kan göra för att främja gemenskap och sammanhållning.
Av dessa två exempel kan vi se att det finns negativa sidor inom ett område som skall främja hälsa och gemenskap. Vad gäller den elitsatsande gruppen från tidigare nämnd studie (Kenttä & Åkersdotter, 2015) visar det sig finnas negativa effekter som kan härledas till nivån av stress hos individerna. Det grundar sig i den höga mängd press och krav som dessa individer dels ställer på sig själva men även känner utifrån. Pressen och kraven gör att de tillslut faller in i depression, utmattning och/eller ångest. Forskning visar även på att det i flera fall leder till att vissa individer utvecklar ätstörningar (Factor & Reardon, 2010; Kenttä & Åkersdotter, 2015). Det är 10 procent vanligare hos elitidrottare än hos den vanliga individen att drabbas av ätstörningar. Vidare har tidigare forskning även visat på att 30 procent av kvinnliga elitidrottare drabbas av ätstörningar vilket sedan resulterade i nedstämdhet och psykologiska besvär (Kenttä & Åkersdotter, 2015).
Ytterligare forskning har visat på liknande resultat hos yngre män (Bauman, 2016). I en studie (Swann et al., 2018) som undersökte huruvida ungdomssport och fysisk aktivitet kunde hjälpa till som stöd för individer och motverka mental ohälsa. Kortfattat var resultatet i fråga positivt men det forskarna även kom fram till var att det fanns negativa sidor som bland annat psykisk ohälsa. Under de intervjuer som genomfördes framkom det att de individer som tränar
och/eller tävlar på en högre nivå hade känt att pressen att prestera, svackor och de minskade möjligheterna till socialt umgänge med sina vänner påverkade dem negativt mentalt (Swann et al., 2018).
Tränarens påverkan i idrottsmiljön
Som tidigare nämnt innebär idrottandet inte enbart positiva sidor. Det kan föra med sig både fysiska och psykiska problem för utövaren. I en kvalitativ studie (Mazzer & Rickwood, 2015) beskrev flera tränare i intervjuer att psykisk ohälsa var väldigt vanligt bland deras lagmedlemmar. Dessa lagmedlemmar var i åldrarna 12-18 år. En viktig del av detta är miljön som individerna rör sig i. Denna miljö präglas också av tränaren och ledarens sätt att konstruera och skapa sammanhang där individerna ska få utvecklas (Bell, 1997; Hassmén, Linelius Ljungman, Lundkvist & Stenling, 2013). I Sverige finns det ca 3,5 miljoner som är aktiva inom föreningsidrott, vilket innebär att det finns individer med tränaruppdrag likaså (Riksidrottsförbundet, 2019). En tränare befinner sig oftast i en maktposition där denne dels kan bestämma hur hårt och hur mycket en individ ska träna. Tränaren kan även kontrollera det som sägs i form av målsättningar, krav och många av de beslut som tas. En av de stora orsakerna till psykisk ohälsa hos människor som utför idrotter är den stora mängd fysiska men även psykiska belastning som ställs på dem (Hassmén et al., 2013).
Det har visat sig att tränare som kan skapa en miljö där individen kan stimuleras, utvecklas och vara delaktig i bestämmelser minskar risken för att påverka den psykiska hälsan hos utövaren negativt. Vad som står i rak kontrast till detta är en tränare som är kontrollerande samt fördömande och tränare som är allt för prestationsinriktade (Hassmén et al., 2013). Hassmén et al. (2013) menar vidare att individer som har en tränare som besitter förmågan att se till utövaren och kunna stödja dennes vilja till självbestämmelse minskar risken för utmattning och psykisk ohälsa. Ytterligare goda egenskaper hos tränare är sådana som att kunna skapa bra laganda och se individerna som utvecklingsbara och kompetenta (Hassmén et al., 2013).
I en studie av Swann et al. (2018) visade det sig att manliga deltagare som aktivt utövade någon form av idrott ansåg att idrott i sig är ett bra sätt för att motverka psykisk ohälsa men även att deras tränare spelade en stor roll i detta. Dessa individer menade att tränare, beroende på deras kunskap kring psykisk ohälsa, kunde vara ett stöd för individerna. Det framkom även jämförelser med tidigare studier (Mazzer & Rickwood, 2015) som visade på liknande resultat där även tränare själva fått samma uppfattning. Det som blev tydligt för dessa tränare var att kunskapen kring psykisk ohälsa var viktigt för att dels kunna vara till hjälp men även för att individer som kände att de behövde hjälp skulle ta kontakt med tränarna. Rollen som tränare innebär alltså stort ansvar för utövarna och med stort ansvar krävs kunskapsutveckling så de kan motverka och förebygga psykisk ohälsa (Swann et al., 2018).
I studien av Mazzer och Rickwood (2015) framkommer det även hur den psykiska ohälsan kan påverka idrottandet negativt. Tränarna som intervjuades beskrev hur individer med psykisk ohälsa försämrade sin förmåga att prestera och eller minskade i intresse kring att delta. Vidare nämner de ett indirekt ansvar för att främja den psykiska hälsan hos dessa individer. Det beskriver att det inte finns någon press på det utifrån men att de själva ser det som en del i rollen som tränare.
Stigmatisering
Stigmatiserade individer eller grupper tenderar att förknippas med negativa stereotyper (Folkhälsomyndigheten, 2020). I och med detta kan dessa personer få ett sämre bemötande från omgivningen och därmed även bli diskriminerade på grund av sin avvikelse (Crocker & Major, 1989; Folkhälsomyndigheten, 2020). Individer som blir stigmatiserade känner oftast skam och väljer därför att dölja sina besvär, vilket i sin tur leder till att man har svårigheter med att söka hjälp (Folkhälsomyndigheten, 2020). Stigmatisering av psykisk ohälsa är därför ett ytterst stort problem i samhället. Individen anses vara mindre värd för att denne lider av en psykisk sjukdom och diskrimineras på grund av detta. Enligt Arboleda-Florez och Stuart (2012) förekommer det ofta negativa stereotyper till personer med olika typer av psykiatriska tillstånd. Detta leder till att personer som lider av psykisk ohälsa drabbas av en ytterligare belastning. Utöver sin egen sjukdom måste individen även handskas med samhällets fördomar kring psykisk ohälsa (Folkhälsomyndigheten, 2020).
Enligt Overton och Medina (2008) kan människor med psykiska sjukdomar som stigmatiseras med tiden utveckla negativa tankar om sig själva. Stigmatiseringen medför negativa uttryck, tankar och åsikter dels från utomstående individer men även samhället i sig. Detta har visat sig medföra sämre självkänsla, självförtroende och en skevare självbild hos de med någon form av psykisk sjukdom (Overton & Medina, 2008). En annan form av stigmatisering kallas för självstigmatisering. Självstigmatisering är en intern process där individen dömer sig själv som ett resultat av samhällets normer (Overton & Medina, 2008). Denna självstigmatisering leder till en sämre självkänsla då individen intalar sig själv att hen inte är en del av samhället eller att hen inte lever upp till de förväntningar som ställs på en individ i dagens samhälle. Individen skapar alltså en identitet som är alienerad från resterande befolkningen. Vidare menar Overton och Medina (2008) att självstigman blir en slags “privat” skam som förstör självkänslan och skapar ett tvivel hos individen, vilket påverkar individens möjligheter till ett självständigt liv, vare sig om det handlar om ekonomi eller sociala relationer. En annan form av stigmatisering som artikeln från (Overton & Medina, 2008) behandlar är vad som kallas strukturell stigmatisering. Detta innebär att man tittar mer djupgående på processerna av stigmatisering inom en kultur och dess inverkan inom den. Ett exempel på detta är hur en kultur kan begränsa rättigheter för individer med psykisk sjukdom. Det kan vara möjligheterna till att erhålla ett jobb med högre status eller vårdnaden av barn på grund av att man lider av en psykisk sjukdom. Det är alltså en process som begränsar en individs rättigheter av vad som kan betraktas som normalt i ett samhälle. I och med denna strukturella stigmatisering kan individer som är utsatta ha svårigheter med att få stöd då stigmatiseringen är så pass invävd i systemet man lever i (Overton & Medina, 2008).
I en befolkningsundersökning som genomfördes av Socialstyrelsen (2017), studerades allmänhetens attityder till, kunskaper om och framtida beteenden gentemot personer med psykisk sjukdom. Dessa resultat jämfördes sedan med 2014 års befolkningsundersökning. Det framgick av denna undersökning att det fanns en försämring av allmänhetens kunskaper om psykisk sjukdom samt möjligheterna till återhämtning vid psykiska problem från tidigare år. Attityden och inställningen till personer med psykisk sjukdom visade ingen försämring. Resultaten visade även att personer med egna erfarenheter av psykiska sjukdomar hade mer positiva attityder gentemot psykisk sjukdom.
Stigmatisering förekommer även i idrottens värld. Huruvida det talas om psykisk ohälsa i olika sammanhang kan skilja sig. Något som är konstaterat är att den uppmärksamhet som ges till psykisk ohälsa inom idrott är minimal. Detta beror mycket på hur idrottskulturen är uppbyggd (Souter et al., 2018). Enligt Ramaeker och Petrie (2019) kan detta tänkas ha att göra med den könssegregerade kulturen som idrotten befinner sig i. Det är typiskt maskulina normer som präglar idrotten, där man ser på sin fysiska och psykiska hälsa på ett skadligt sätt. Det kan
exempelvis uttryckas sig genom att man förnekar att man mår psykiskt dåligt eller har någon form av kroppslig skada. Detta överensstämmer med vad Souter et al. (2018) framhåller gällande den stigmatisering som finns inom elitidrotten. Stigmatiseringen påverkar individernas vilja att söka hjälp vilket i sin tur gör att kunskapen om och forskningen kring psykisk ohälsa inom idrotten begränsas (Souter et al., 2018). De som sedan väljer att söka hjälp för sin ohälsa ses i vissa fall som svaga. Samma studie visade på att idrottsutövare som ville söka hjälp för sitt psykiska mående inte vågade på grund av vad andra skulle säga (Souter et al., 2018). Vidare konstaterades det att stigmatiseringen kunde vara en metod för att plocka bort de individer som kunde hota lagets framgångar. (Souter et al., 2018).
En annan studie som genomfördes av Kenttä och Åkersdotter (2016), där elitidrottare var målgruppen, har visat på liknande resultat. Studien visade att många av idrottarna inte sökt aktiv hjälp när de upplevt psykisk ohälsa. Anledningen var den upplevda stigmatiseringen inom idrottskulturen. Studien nämner vidare hur den kulturella uppsättningen av slagord som syftar till mental och fysisk styrka har bidragit till elitidrottares upplevda stigmatisering.
Konformitet
Ett begrepp som kan knytas ihop med stigmatisering är konformitet. Konformitet innebär att en individ anpassar sina värderingar eller förhållningssätt efter önskvärda normer eller auktoriteter som kan finnas i ett socialt sammanhang (Gunnervall, Lundberg & Mattsson, 2014). Som tidigare nämnt stigmatiseras en individ och eller grupp om denne inte följer de normer och värderingar som samhället eller gruppen skapat (Crocker & Major, 1989; Folkhälsomyndigheten, 2020). Genom konformitet tenderar individen istället att anpassa sig efter de normer och värderingar som gruppen påvisar (Gunnervall, Lundberg & Mattsson, 2014). Via konformiteten studeras därmed det sociala samspel som sker mellan individer och hur dessa kan påverka varandra, något som i folkmun skulle kunna kallas som en form av grupptryck. Nilsson (2015) beskriver även konformiteten på ett annat sätt. Han menar på att konformiteten är något som inte alltid kan urskiljas i en specifik kontext. En individ kan handla utefter sina egna intressen trots att det kan ses som att gruppens värderingar kan påverka. Till exempel kan man välja att dricka kaffe för att man tycker det är gott, inte för att övriga i sällskapet dricker det.
Konformiteten kan delas upp i två kategorier. Det är den normativa samt den informativa konformiteten. Leon Festinger (1957) var den förste som formulerade dessa två kategorier av konformitet. Normativ konformitet innebär att individer gör anpassningar för att tillhöra en grupp. Det är gruppens normer som avgör hur en individ skall agera för att inte sticka ut. Denna konformitet kan exempelvis urskiljas i situationer där mobbning eller meningsskiljaktigheter förekommer. Det innebär vidare att man som individ inte vågar säga ifrån när en person behandlas illa på grund av en rädsla att själv bli utesluten eller mobbad. Denna oro för individens sociala status och hur resterande gruppen uppfattar individen i fråga är den normativa konformiteten (Gunnervall et al., 2014; Nilsson, 2015).
Den andra formen av konformitet är den informativa. Denna konformitet innebär att individen förändrar sitt eget beteende efter gruppens konstellation. Man förlitar sig på att gruppens normer och värderingar är mer betydelsefulla än sina egna som då undantrycks. Det är majoritetens bedömning av verkligheten som är objektivt riktig och därför förlitar man sig på vad gruppen anser vara sanning. Denna form av konformitet är mer förekommande hos individer med låg självkänsla. Om man som individ är osäker på vilka värderingar eller attityder man har, jämför man sig själv med vad andra tycker och blir därmed påverkad av gruppens åsikter (Iverson & Zeff, 1966; Nilsson, 2015). Den informativa konformiteten kan tydligt urskiljas inom olika sekter eller liknande. Inom en sekt brukar det finnas en stark auktoritär
ledare vilket kan medföra att man som individ då känner ett starkt behov att följa dennes åsikter utan att beakta det ansvar och värderingar som man besitter (Gunnervall, et al., 2014).
Syfte och frågeställningar
Det finns en mängd forskning kring stigmatisering av psykisk ohälsa inom olika samhällsdelar, men väldigt lite om dess påverkan inom idrottsvärlden. Detta är en kunskapslucka som är viktig att fylla och eftersom en stor del av den svenska befolkningen är involverad i någon form av föreningsidrott är det av intresse att undersöka detta. En viktig del av lagidrotten är de ledare som finns inom den. En tränare inom lagidrott har möjligheten att påverka alla spelare som finns inom laget och bör ha en överblick om vad som sker inom laget. Syftet med denna studie är att beskriva tränares upplevelser av stigmatisering av psykisk ohälsa inom lagidrott på lägre nivåer av seriespel. För att detta syfte ska besvaras har två frågeställningar formulerats:
• Hur upplever tränare stigmatisering av psykisk ohälsa?
• Vilka behov av förändring upplever tränare gällande stigmatisering av psykisk ohälsa?
Metod
Urval och deltagare
Urvalskriterierna var dels att deltagarna skulle varit tränare för minst ett seniorlag inom någon form av lagidrott samt att de skulle vara och eller varit aktiva inom rollen som tränare för ett seniorlag senaste året. Författarna till studien eftersträvade heterogenitet i urvalet av intervjupersoner, vilket innebar att personer från olika lagidrotter med olika bakgrunder både som tränare och som aktiva spelare inom samma idrott och eller andra idrotter inkluderades. Till en början användes ett bekvämlighetsurval vilket bidrog till ett litet antal deltagare. För ytterligare rekrytering av deltagare genomfördes rekrytering via mail, telefonkontakt, sms samt via sociala medier. Under den första kontakten med intervjupersonerna presenterades de befintliga kriterierna för deltagande i studien. I nästa steg utbyttes kontaktuppgifter och deltagarna erhöll ett missivbrev. Därefter beslutades det om dag och tid för intervju. Tio av tolv intervjuer genomfördes via telefon utan någon form av visuell kontakt mellan de olika parterna. Två av intervjupersonerna ville intervjuas vid fysiskt möte. I dessa fall bestämde deltagarna platser som för dem var bekväma. Inget arvode delades ut efter genomförd intervju. Av de deltagare som till en början anmält intresse avstod sedan tre från medverkan. Utöver dessa var det flertalet individer som ej återkopplade och eller tackade nej till medverkan.
Studien bestod av 12 deltagare som alla var män i åldrarna 24 - 56 år (M = 40,75 år, SD = 2,93) och var verksamma som tränare i Mellansverige. Deltagarna varierade i utbildningsnivå inom ledarskap, erfarenhet av antalet år som de varit verksamma (M = 10,8 år, SD = 1,86) samt inom vilken eller vilka lagidrotter de varit verksamma. Sju av deltagarna var vid intervjutillfället aktiva tränare inom fotboll, två tränare för handboll och en tränare för innebandy, basket och futsal. Av dessa hade en av tränarna varit aktiva i rollen som tränare för två olika sporter, både fotboll och bandy. Tre av tränarna var eller hade varit ansvariga för damlag medan resterande var tränare för herrar. Gemensamt för alla tränare var att de ej har tränaryrket som heltidssyssla, utan har ett arbete vid sidan om. Deltagarna valdes utifrån deras specifika kunskaper inom området med syfte att redogöra för deras erfarenheter och tolkningar (Kvale & Brinkmann, 2014).
Material och procedur
Inför datainsamlingen formulerades ett missivbrev som informerade potentiella deltagare om studiens syfte, deltagandets tidsåtgång, samt hur insamlade data skulle användas (Kvale & Brinkman, 2014). Vidare innehöll missivbrevet information om att Vetenskapsrådets (2011) forskningsetiska krav; informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet och nyttjandekravet tagits hänsyn till och att deltagande var frivilligt samt när som helst kunde avslutas (Kvale & Brinkman, 2014). Studien genomfördes med en kvalitativ ansats och en semistrukturerad intervjuguide konstruerades med avsikt att fånga tränarens upplevelser ur flera perspektiv (Kvale & Brinkmann, 2014). Intervjuguiden grundades på ett antal olika frågor i form av öppna frågor med följdfrågor för komplettering (Kvale & Brinkmann, 2014). Dessa frågor konstruerades utifrån den kunskap författarna erinrat sig under litteraturbearbetningen. Frågorna delades in i olika kategorier. Den första kategorin var bakgrundsfrågor där avsikten var att få mer information om deltagarna. Exempelfrågor var ”hur länge har du varit tränare?” och ”har du någon form av tränarutbildning?”. Efterföljande kategori var förväntningar och krav med syfte att synliggöra vilka förväntningar och krav som kan finnas för de som är berörda inom idrotten. Exempelfrågor som ”vilka förväntningar tror du att dina spelare har på dig i rollen som tränare?” och ”upplever du att spelarna ställer höga krav på sig själva?” ställdes. En annan kategori kallades för kulturen och syftade till att lyfta fram den strukturella stigmatiseringen. Till denna kategori användes exempelfrågor som ”hur ser du på idrottskulturens syn på psykisk ohälsa hos individer?” och ”kan kulturen ha en direkt inverkan på individer med psykisk ohälsa?”. Psykisk ohälsa var en egen kategori för att synliggöra hur tränare arbetat med psykisk ohälsa i sina lag. Här användes exempelfrågor som ”kan du berätta om ett tillfälle då någon av dina spelare visat på psykisk ohälsa?” och ”vad finns det för hinder för dig som tränare att agera i situationer när någon av dina spelare visar på psykisk ohälsa?”. Den sista kategorin kallades för konformitet. Denna kategori avsåg hur grupptrycket inom ett lag kunde påverka den psykiska ohälsan och stigmatiseringen av den. Exempelfrågor som ”upplever du att det förekommer någon form av grupptryck inom idrotten?” och ”hur upprätthålls ett eventuellt grupptryck?” användes för denna kategori. Vidare kunde även följdfrågor uppstå utifrån intervjuarens tidigare erfarenheter och uppfattningar i frågorna. Intervjuaren utgick från att försöka förstå intervjupersonen och på så sätt skapa ett socialt samspel mellan parterna för att bidra till frambringandet av data. Författarna ville skapa en bild av vilka förväntningar och krav som intervjupersonen upplevde eller som kan finnas inom idrotten samt hur den psykiska ohälsan och stigmatiseringen av den kan existera inom idrotten. Konformiteten var även en viktig aspekt som belystes i samband med intervjufrågorna om stigmatiseringen av psykisk ohälsa. Den semistrukturerade intervjuguiden delades därför in i dessa ovan nämnda kategorier och frågorna samlades under diverse passande kategori. Intervjuerna spelades in med mobiltelefon eller via ett program avsett för inspelning via dator. De tolv intervjuerna varade mellan 30 och 55 minuter. Därefter påbörjades transkribering av intervjuerna så ordagrant som möjligt i programmet Word med teckensnittet Times New Roman, 12 punkters storlek och enkelt radavstånd. Den totala omfattningen transkriberat material blev 155 sidor.
Databearbetning
Författarna transkriberade de intervjuer som de själva hade utfört, sex vardera. Under transkriberingen raderades överflödigt talspråk och återkommande överflödiga ord bort. Detta med syfte att få ett mer meningscentrerat material samt att undvika ett eventuellt igenkännande av personen bakom de utsagorna. Texterna delades sedan mellan författarna och lästes tillsammans av dem upprepade gånger för att konkretisera viktiga data. Författarna gick
tillsammans igenom den data de fått fram med syfte att hitta likheter mellan det som sagts av deltagarna. Återkommande relevant data i form av upplevelser och eller tankar färgmarkerades och kategoriserades utifrån sådant som ansågs lämpligt. Till detta skrevs kommentarer för att tydliggöra skillnader och likheter i materialet. Om en deltagare nämnde förslag på förändring kategoriserades detta som ”förslag”. Det färgmarkerade materialet sorterades sedan under berörd frågeställning i ett annat dokument som utformades av författarna med tydlig förankring i syftet av studien. När de väsentliga delarna av materialet färglagts, kommenterats, förts över och kategoriserats under diverse frågeställning gick författarna igenom det igen. Denna gång med syfte att finna tydliga teman som svarade tillbaka på frågeställningarna. För att underlätta läste författarna först igenom kommentarerna som gjorts och kategoriserade om materialet utifrån dessa. Under varje frågeställning började således teman att framställas. Vid närmare bearbetning ändrades de första teman om till mer tydliga teman som på bättre sätt framhävde resultatet. Det material som kommenterats med ”förslag” lades tillsammans under rubriken behov av förändring för att svara på den frågeställningen. Från materialet kunde sedan sex teman skapas (Braun & Clarke, 2008) som svarade tillbaka på berörd frågeställning.
Resultat
Resultat redovisas efter studiens två frågeställningar. Analysen av den upplevda stigmatiseringen identifierade två teman; det pratas inte om psykisk ohälsa och tabubeläggning av psykisk ohälsa inom idrottskulturen. Analysen av behov av förändring identifierade fyra teman; brist på tid och kunskap att identifiera och ta hand om psykisk ohälsa, kompetensutveckling, att motverka machokulturen inom idrottsvärlden, förtydligande av ansvar. Oberoende om respondenten var tränare för olika sporter, divisioner, utbildningsnivå och erfarenheter har dessa utsagor värderats likvärdigt för uppbyggnaden av teman. På grund av den skillnad i deltagarantal inom varje idrott, har inga eventuella skillnader redovisats, utan resultatet representerar de gemensamma mönster som kunde urskiljas mellan varje idrott. För studien samlas samtliga idrotter under begreppet “lagidrott” av denna anledning.
Det pratas inte om psykisk ohälsa
Den övergripande upplevelsen som respondenterna hade var att det inte pratades om psykisk ohälsa i så stor utsträckning inom lagidrotten. Att bli kritiserad och bedömd utifrån de existerande normer som fortfarande finns inom lagidrotten var för många en stark anledning till varför det inte pratas om psykisk ohälsa inom idrottsvärlden. På vilken nivå denna diskussion skedde på kunde variera. Utöver att det övergripande talas för lite om psykiska ohälsa kunde tränarna specifikt mena på att det inom de lag som de är och varit aktiva i inte är något ämne som får uppmärksamhet. Så här uttryckte sig en av intervjupersonerna:
Jag upplever ju inte att det pratas speciellt mycket om det i föreningarna. Nu jobbar jag i en förening och där sägs det inget om sådant nästan. De lag jag varit i har det nästan aldrig tagits upp eller pratats om. (IP3)
Elva av tolv deltagare hade gått någon form av utbildning i ledarskap vad gäller idrotten. Nivåerna på utbildning skiljer sig mellan tränarna. Majoriteten av dessa upplevde att det inte förekom någon form av beaktning vad gäller psykisk ohälsa under dessa utbildningar. En av dessa elva tränare hade under sin utbildning fått en kortare genomgång av psykisk ohälsa: ”Vi pratade väl om fotbollspsykologi en timme och då är ju ohälsa-delen minimal i den timmen.” (IP 11)
Den information som införskaffades om ämnet kom i stora delar från media men även från idrottsorganisationer som ej är involverade i föreningarna i sig. Respondenterna berättar om hur de märkt att ämnet uppmärksammats mer under de senaste åren men då i form av elitutövare som delar med sig av erfarenheter via media. De spekulerar även om att ämnet kan vara mer aktuellt att prata om i högre divisioner av idrotten och då specifikt på elitnivå. Något som kan konstateras dock är att psykisk ohälsa ej är ett ämne som lyfts på den nivå som tränarna befinner sig nu. En av intervjupersonerna uttryckte sig på följande sätt: ”Men jag upplever ju att det har aktualiserats de senaste åren med Simon Thern och flera såna case som har varit.” (IP8)
Tabubeläggning av psykisk ohälsa inom idrottskulturen
Samtliga respondenter ombads att beskriva hur den faktiska idrottskulturen såg ut och vilken direkt samt indirekt inverkan denna kultur kan ha på individer som lider av psykisk ohälsa. Denna inverkan beskrevs av respondenterna på olika sätt. Det kunde vara i generella drag eller i specifika fall som de hade upplevt. Återkommande var att studiens deltagare konstaterade att idrottskulturen kan ha en negativ påverkan på individer med psykisk ohälsa. Idrottsutövningen i sig var något som respondenterna var eniga om gav positiva effekter hos individen, men det är just i själva idrottskulturen där de negativa effekterna kunde synliggöras. Det fanns en bred uppfattning hos tränarna att den resultatinriktade miljön påverkar, något som följande citat illustrerar:
Det är klart att, om synen är att du inte ska vara svag och du känner dig svag men du får inte visa det, ja då känner du dig kanske ännu sämre så att visst det kan nog påverka, det är inte så lätt att ta på sig att prata om att man mår dåligt för man förväntar sig då att alla ska tänka att man är svag. (IP12)
Något som många av respondenterna kunde urskilja inom respektive lag var att det kan finnas en underliggande machokultur eller en “hård jargong”. Denna jargong var något som genomsyrar idrotten på både dam och herrsidan enligt majoriteten av respondenterna. Vad gäller generella drag uttryckte en av respondenterna följande:
Så där tror jag att den gamla jargongen lever kvar mycket mer, att man ska vara tuff och stå upp och smälla på och såna grejer snarare än att våga vara mjuk och hur mår du liksom [...] Jag tror att det finns en ganska stor förväntan på hur en fotbollsspelare ska vara oavsett om man är en kille eller en tjej. Att det finns en norm eller en bild av att det är såhär jag ska bete mig som fotbollsspelare [...]. (IP8)
Något som författarna av studien var intresserade av var om grupptryck eller “konformitet” kunde ha en påverkan på det psykiskt välmående. Samtliga respondenter kunde intyga att grupptryck är något som förekommer, men att detta sker i olika grad och i olika former. Det kan ha att göra med beteendemässiga förändringar för att passa in i gruppen men även utseendemässiga skäl. I direkt kontakt med psykisk ohälsa kan den normativa konformiteten visas på följande sätt:
[...]om det är en åsikt och hela gruppen tycker en sak och en person tycker något annat, då kanske man inte vågar uttrycka sin åsikt för att få alla andra mot sig. Det finns nog rätt så många hinder. Jag tror att många inte vill vara annorlunda och att det gör att man inte säger vad man tycker, tänker eller känner i en grupp, framför allt om man inte tillhör dom starka. (IP 4)
Respondenternas känsla var att det finns ett behov av förändring inom lagidrotten gällande stigmatisering av psykisk ohälsa. Samtliga tränare lyfte upp vikten av ämnet och hur det finns ett behov av att öka diskussionen kring det. För att underlätta för individer med psykisk ohälsa samt minska stigmatiseringen av den ansåg samtliga respondenter att fler resurser bör läggas på ämnet. I materialet framkom flertalet hinder för dessa tränare att agera i situationer med spelare som påvisar psykisk ohälsa.
Brist på tid och kunskap att identifiera och ta hand om psykisk ohälsa
Gällande tränarnas upplevda hinder att identifiera psykisk ohälsa bland deras spelare rådde det delade meningar. Något som många var överens om dock var den bristen på tid tillsammans med sina spelare. Tränarna menade att de inte möter spelarna tillräckligt ofta och har inte möjligheten till att vara behjälplig i alla situationer. Majoriteten av tränarna jobbade ideellt för föreningen vilket ansågs bidra till den bristande tiden. En annan aspekt av detta var även det prestationsinriktade klimatet som kan finnas inom idrotten. När man fokuserar på ett bra resultat, händer det att de “mjuka” sidorna så som mellanmänsklig kontakt, relationsbyggande och att se individen bakom idrottsprofilen hamnar i skymundan. Detta illustreras i följande citat:
Man jobbar hundra procent och man är fotbollstränare hundra procent. Efter jobbet slänger man i sig något att äta sen förbereder man inför träningen. Efter träningen är klockan 21.00, det är kväll [...] Att ha samtal, att kunna ha tid för samtalet det är viktigt. Har du ställt frågan behöver du ha tid, speciellt om det handlar om psykisk ohälsa så behöver du ha tid som mottagare och den som har ställt frågan att kunna följa upp det. Tiden finns inte [...].(IP 2)
Ett annat hinder som upplevdes vara en bidragande faktor var den brist på kunskap som fanns hos den enskilde tränaren samt inom varje förening. Många upplevde att den tidsbrist som fanns för att vara behjälplig var ett hinder, men även om tiden skulle finnas saknades det verktyg för att tränarna skulle ha tro på sig själv och kunna vara till hjälp i en situation där någon lider av psykisk ohälsa. Dels återberättades det från flera respondenter att det inte fanns något planerat tillvägagångssätt, eller någon upplagd plan att följa från föreningens sida. Vidare berättade tränarna att det från eget håll fanns för stora kunskapsluckor inom ämnet vilket kunde leda till ett tveksamt agerande om en spelare uppvisade psykisk ohälsa.
Det är ju också en sak om man är osäker, en osäkerhetskänsla gör ju också att man kan vara tveksam till att ta tag i saker så hade man haft mer kunskap om dom här bitarna så hade man haft mer självförtroende och tro på sig själv om hur man skulle hantera dom här bitarna. (IP 4)
Kompetensutveckling
I direkt kontrast till de hinder som respondenterna upplevt fann de även ett antal åtgärder som är högst aktuella för att motarbeta dessa hinder. För att fylla i de kunskapsluckor som tränarna upplevde sig ha fanns en önskan om vidare kompetensutveckling. Bland annat ansågs utbildningarna inom ledarskap för respektive idrott vara bristfälliga gällande hanteringen av psykisk ohälsa hos idrottsutövare, och majoriteten av tränarna såg gärna att mer fokus lades på just hanteringen av psykisk ohälsa. Detta var mest påtagligt för tränarna som befann sig på en lägre nivå av seriespel. Dessa tränare menade på att det genomförs ett antal utbildningar per år och det upplevs då som konstigt att psykisk ohälsa inte är något som ligger i fokus.
[…] till en början tycker jag att man inom varje idrott som utövas så är det ju någon slags ledare av något slag som måste gå en utbildning för att få vara ledare. Då tycker jag att man först och främst ska diskutera det på utbildningar, det går ju flera utbildningar per år inom olika idrotter och där måste man ju först och främst kunna diskutera det och ta upp det och prata om det. (IP1)
Flertalet av respondenterna menade även att det från föreningens sida borde finnas någon form av ansvar för kompetensutveckling. Utöver de tränarutbildningar som finns så har föreningarna ett ansvar för att vidareutbilda och föra diskussionen av psykisk ohälsa framåt i respektive förening. Det är inte bara tränarna som skall ha kompetens utan föreningarna bör ansvara för att ämnet tas på allvar. En av intervjupersonerna uttryckte sig på följande vis:
[...] Jag tycker absolut att det skulle behövas finnas ett större medvetande om psykisk ohälsa, hur det funkar och vad det får för konsekvenser. Kanske skulle det pratas lite om det på ledarutbildningar, kanske i styrelserum, kanske skulle det finnas med i stadgarna hur man hanterar när det dyker upp killar eller tjejer med psykiska problem [...] (IP4)
Att motverka machokulturen inom idrottsvärlden
En annan åtgärd som var högst relevant och delades av flertalet respondenter var förmågan till att minska den machokultur som finns inom idrotten där lagidrotten borde bjuda in till diskussion om ämnet. Ett normaliserande av samtalet om den psykisk ohälsa skulle, enligt tränarna, kunna bidra till en förändring av rådande machokultur samt skapandet av en mer tillåtande jargong. Detta var en åtgärd som aktualiserades och en av tränarna menade att detta vore nödvändigt för att skapa en förändring i lagidrotten i sin helhet, vilket illustreras i följande citat:
…om man kan se det som en vanlig skada även om det är betydligt värre än så, det går ju att rehabilitera. Har man ont i foten och inte kan prestera bra så är det väl inget konstigt att man tar upp det och pratar om det. Så mår man inte bra på annat sätt så behöver man ju ta upp det, få hjälp med det och då behöver det vara naturligt att prata om det också (IP3)
För att minska den upplevda machokulturen så föreslogs det av respondenter att man som tränare bör jobba för ett mer öppet och tillåtande klimat. Dessa tränarna menade på att det är viktigt att främja kamratanda och skapa en atmosfär där man som spelare inte behöver vara rädd för att göra fel. Detta som ett sätt för att minska det tryck som machokulturen kan tänkas ha på individer. En tränare uttryckte sig på följande sätt:
Ha ett ärligt och rakt ledarskap där man faktiskt ser individen före fotbollsspelaren, och att de individer som kanske inte är bäst ändå känner sig värdefulla och att vi har roligt ihop. En kamratanda i föreningen där man har en dialog med spelarna, prata hela tiden, att finnas tillgänglig inte bara vid träning. (IP5)
Förtydligande av ansvar
En annan del av det förändringsarbete som bör ske enligt respondenterna, var att det bör ske ett förtydligande gällande var ansvaret ligger för att en förändring ska kunna ske inom lagidrotten. Något som alla kunde vara eniga om var att ansvaret är delat. Förbunden har ett ansvar, likaså föreningar, lag, tränare - men även varje individuell spelare. Det var dock delade meningar kring vem eller vilka som bär det slutgiltiga ansvaret. Majoriteten av respondenterna menade att det främst är tränarna själva som måste ta tag i det för att skapa en förändring inom det lag man tränar, något som följande citat illustrerar:
Men den som i slutändan är ansvarig är det vi pratade om är tränaren. Tränaren skall se till att ett lag mår bra. Men kan man ju prata om att det är vuxna individer, det här är ju senioridrott där princip dem flesta är myndiga. Då är det ju upp till varje individ att bidra till ett bra klimat, va en bra kompis, sätta dem här schyssta värderingarna. Att vara en bra medmänniska och ta hand om varandra ska ju inte alltid behöva komma ifrån tränaren i sig även om det såklart börjar där. Man ska ju sätta en kultur eller sätta ribban själv, vara professionell själv. Men alla har ju ett ansvar, men yttersta ansvaret ligger ändå hos tränarna. Även om man kanske behöver hjälp att lyfta upp de viktigaste frågorna. (IP 9)
Vidare menade de resterande respondenterna på att styrelsen bär det övergripande ansvaret gällande hur man kan förebygga psykisk ohälsa men även hur man ska agera när man som tränade identifierar psykisk ohälsa. Utformandet av policys och strategier måste ske på styrelsenivå för att sedan implementeras ned i varje tränarled. Respondenterna menade att detta vore önskvärt eftersom det är styrelsen som sitter på resurserna och det är de som kan bestämma var fokus ska ligga. En av tränarna sa följande: ”Ansvaret börjar högs upp. Det är styrelsen i en förening som tar med det till ledarna som i sin tur tar ner det till spelarna i både seniorlag och ungdomslag. Det måste börja på högsta nivå.” (IP 11)
Diskussion
Studiens syfte var att genom semistrukturerade intervjuer beskriva tränares upplevelser av stigmatisering av psykisk ohälsa inom lagidrott på lägre nivåer av seriespel. Ambitionen med studien var även att kunna svara på de två frågeställningarna som formulerats och således få en inblick i hur stigmatiseringen ser ut och vilka behov av förändring som finns. Vidare visar resultatet på att psykisk ohälsa är något som är tabubelagt. Det pratas inte mycket om psykisk ohälsa inom lagidrotten och resultatet visade på att det inte förekommer någon diskussion om det på lägre nivå. Det finns tydliga brister i hur det hanteras inom lagen och således finns förbättringsmöjligheter i hanteringen av ämnet.
Den upplevda stigmatiseringen
Genom respondenternas utsagor kunde en stigmatisering av psykisk ohälsa framträda i materialet. Det fanns en samstämmighet mellan tränarna att det generellt ses negativt på psykisk ohälsa och därmed på individer som uppvisar liknande symptom (Arboleda-Florez & Stuart, 2012). I enlighet med studien av Raemaker & Petrie (2019) kunde en anledning till detta bero på den existerande kulturen inom idrottsvärlden som påverkas av en machokultur och den hårda jargong som i mångt och mycket influerar idrottskulturen. Det som kan konstateras är att det i dagsläget råder en slags tabu om ämnet i fråga. Souter et al. (2018) menar på att denna
machokultur kan medföra en positiv syn för de individer som är fysiskt och mentalt starka. De individer som inte uppfyller de kraven ses sedan ner på. Individer som uppfattas avvika från kulturens normer blir därmed stigmatiserade (Crocker & Major, 1989; Folkhälsomyndigheten, 2020). En individ med psykisk ohälsa blir således direkt avvikande från de övriga. Som ett resultat av den strukturella stigmatiseringen hamnar individen på så vis utanför gruppen (Overton & Medina, 2018). Det är även så att individen upplever sig själv som avvikande och passar därför inte in i den kultur man befinner sig inom. Denna självstigmatisering (Overton & Medina, 2018) är något som överensstämmer med flertalet av respondenternas utsagor. Dessa menar på att individer med psykisk ohälsa inte vågar träda fram. Utifrån respondenternas upplevelser fanns ett tydligt mönster gällande individens ovilja att kliva fram och synliggöra sin ohälsa för laget och tränarna i relation till den mängd uppmärksamhet som ges till ämnet. Det råder i dagsläget en alldeles för liten diskussion kring ämnet i sin helhet, trots att tränarna upplevde det som angeläget. En öppnare och tydligare diskussion var således något som samtliga respondenter fann nödvändigt för att en förändring skulle kunna ske.
Det grupptryck som kan urskiljas inom idrotten var även en bidragande faktor till att individer som lider av något psykiskt symtom, upplever det som svårt att träda fram. Man vill inte som individ framstå som annorlunda och håller därför tyst om sina problem för att vara en del av den resterande gruppen, enligt tränarna. Detta är ett uttryck av den normativa konformiteten i enlighet med tidigare forskning (Gunnervall et al., 2014; Nilsson, 2015). Utifrån materialet går det att dra direkta kopplingar mellan konformiteten som finns inom ett lag och den stigmatisering som tränarna menade finnas gällande psykisk ohälsa. Detta blev tydligt när tränarna resonerade kring vilka typer av individer som har en styrande roll i lagen. Det visade sig att lagets normer, värderingar och kultur till stora delar präglas av den eller de individer som har starkast ställning i gruppen, något som tidigare forskning också bekräftar (Gunnervall et al., 2014). Således påverkas de individer som avviker från dessa normer och värderingar negativt. En individ med osunda värderingar som har en stark roll i gruppen kan därför influera resterande gruppen negativt och upprätthålla ett negativt grupptryck och därmed bibehålla den stigmatisering som kan finnas.
Behovet av förändring
Som ovanstående stycke uttrycker verkar det råda en stigmatisering av psykisk ohälsa inom lagidrotten utifrån resultatet. Detta skapar svårigheter för de individer som lider av psykisk ohälsa samt de individer som inte faller in i ramen för de normer som existerar. Vidare fanns samstämmiga tankar kring att även tränarna påverkades av den rådande situationen. Samtliga respondenter var av uppfattningen att det finns hinder som skapar problem för tränare att agera i situationer där individer påvisar psykisk ohälsa. Som tränare på denna nivå arbetar de flesta ideellt vilket visade sig vara den största bidragande faktorn till det hinder som uppfattades vara mest problematiskt, det vill säga en brist på tid. Träningar sker ett fåtal gånger i veckan och under denna tid ligger fokus på den idrottsliga prestationen, inte på individens möjliga ohälsa (Hassmén et al., 2013). Vid de fall där tidsbristen inte har var ett problem har den individuella kunskapen gällande psykisk ohälsa varit ett annat hinder för tränaren (Mazzer & Rickwood, 2015; Swann et al., 2018). Trots att tränarna vill vara behjälpliga saknade de resurser för att kunna agera. Flera respondenter återberättade att det för många av dem finns påtagliga kunskapsluckor vad gäller ämnet. De menade att ämnet behandlas för lite på de utbildningar som de har genomfört men även att flera föreningar saknar tydliga åtgärdsplaner, vilket bidrar till en osäkerhet kring agerande från tränarens håll. För att motverka dessa hinder ansåg respondenterna att det dels bör ske en förändring i den rådande machokulturen men att fokus på att öka kunskapen kring ämnet även är av betydelse. Den psykiska problematiken som en individ kan ha skall kunna ses på samma sätt som en fysisk skada görs i nuläget. Vem bär då
ansvaret för att en förändring i idrottskulturen skall kunna ske? Av respondenternas utsagor kunde det påvisas att detta ansvar är delat. Ansvaret sträcker sig över alla som är delaktiga inom idrottsvärlden. Idrottsorganisationer, föreningar, lagen i sig men även individens egna ansvar till att upprätthålla ett frodande klimat. Det yttersta ansvaret däremot var även något som det rådde delade meningar kring. En del menade på att det är tränaren som är ytterst ansvarig. Det är tränaren som står problemet närmast och kan därför välja lämpliga åtgärder för att handskas med det (Hassmén et al., 2013). En annan del menade på att det är styrelsen för respektive förening som bär det yttersta ansvaret för att en förändring skall kunna ske. Det är styrelsen som har de ekonomiska resurserna för att göra något åt saken och kan därmed besluta om var fokus ska ligga.
Metoddiskussion
Studiens syfte var att beskriva tränares upplevelser av stigmatisering av psykisk ohälsa inom lagidrott på lägre nivåer av seriespel Utifrån de två frågeställningarna som formulerats även få en inblick i hur stigmatiseringen ser ut och vilka behov av förändring som finns. En kvalitativ intervjustudie med semistrukturerade frågor användes för att fånga dessa tränares upplevelser. Detta metodval fungerade väl då varje tränares upplevelser är unika för dem och det är deras subjektiva upplevelser som lyfts fram, vilket har bidragit till en bredare samt djupare förståelse av deras upplevelser. Det visade sig att individens unika upplevelser verkade stämma överens med de övriga tränarna. Användningen av semistrukturerade intervjuer underlättade arbetet. Det bidrog till att nyansera tränarnas tankar genom att huvudfrågor kunde efterföljas av följdfrågor när det ansågs nödvändigt. Urvalet av deltagare följde syftet, skapade en heterogenitet hos deltagarna utifrån ålder, erfarenheter, utbildningsnivå samt respektive idrott. Något som är värt att diskuteras är huruvida en annan form av deltagare vad gäller kön kan ha påverkat resultatet. Upplevelser är subjektiva men en notering bör ändå göras då samtliga deltagare var män. Vidare genomfördes tio av tolv intervjuer via telefon. Detta påverkar intervjusituationen på så sätt att den mellanmänskliga interaktionen minskas. Viktiga aspekter så som kroppsspråk kunde på så sätt ej tas i beaktning. För undvikandet av påverkan från intervjuaren på deltagaren kan detta ses som positivt i den bemärkelse att kroppsspråk kan ge falska signaler till deltagaren och på så sätt påverka svaren. Det negativa som medfördes av denna situation uppfattas som brist i kommunikation. Vid telefonintervjuer måste intervjuaren bekräfta vad respondenten säger på ett annorlunda sätt än om det hade genomförts i fysisk form. De fysiska intervjuerna som genomfördes upplevdes som lättare att genomföra då respondenten kunde få bekräftelse genom kroppsspråk istället för verbal bekräftelse. Denna bekräftelse upplevdes som ett hinder vid telefonintervjuer.
Vid rekrytering av respondenter till studien, fanns det inget intresse av att intervjua tränare på elitnivå då tidigare studier redan har genomförts på denna nivå. Intresset var att fånga tränares upplevelser av stigmatisering av psykisk ohälsa på lägre serienivåer. I denna studie medverkar tränare från olika divisioner och olika idrotter.
En annan aspekt som kan komma ha påverkat studien är författarnas förförståelse om ämnet i fråga (Kvale & Brinkmann, 2014). Båda författarna har ett förflutet eller fortfarande aktivt deltagande inom idrotten. Detta har gett författarna en inblick i hur det faktiskt kan se ut och därav kan deras tidigare erfarenheter påverkat studiens resultat. En förståelse för kulturen och dess eventuella påverkan på individer finns hos författarna. Det går inte att bortse från den eventuella påverkan som kulturen kan ha haft på författarna. För studien kan detta vara positivt i och med att författarna anser att de fått ett kritiskt förhållningssätt mot kulturen. Uppfattningen är att den i många situationer och för många individer inte är så sund som den bör vara. Den negativa aspekten av författarnas förförståelse kan även ställas i kontrast till den eventuella påverkan som kulturen har haft på dem. Om man är väl integrerad i kulturen kan vissa aspekter
bortses från då de saknas ett hänsynstagande för just detta. Det kan även påverka författarna i hur följdfrågor användes. Det fanns en risk att författarna letade efter sådant de själva upplevt i intervjun med deltagarna, något som dock försökte undvikas.
För att kunna konstatera reliabilitet bör resultatet av studien bli detsamma vid senare tidpunkt om den genomförs igen (Bryman, 2018). Det tidigare nämnda om variation i utförandet av intervjuer, det vill säga telefonintervjuer blandat med fysiska möten kan påverka reliabiliteten negativt. Detta i och med den upplevda skillnaden i kvalité av intervjuer mellan fysiska möten och telefonintervjuer. Författarnas upplevelser av intervjuerna är att deltagarna var väl införstådda i studiens syfte och därmed kunde ge fullständiga svar på de frågor som de fick. Vad det gäller studiens generaliserbarhet skulle en analytisk generalisering vara tillämpbar (Kvale & Brinkmann, 2014). Trots att det råder ett lågt deltagarantal bör tränares upplevelser av stigmatisering av psykisk ohälsa samt behovet av förändring vara något som är konstant över populationen tränare. Vid ett större antal deltagare kan det antas finnas likheter mellan denna studies respondenter och hur andra tränare upplever stigmatiseringen av psykisk ohälsa. De eventuella skillnader som kan komma att påvisas är hur stigmatiseringen yttrar sig. Det kan även visa sig att tränare har andra upplevelser av vilka behov som är nödvändiga för att förändring skall kunna ske. Detta hade kunnat identifierats med fler deltagare.
I och med att författarna var två personer och under processens gång hade möjlighet att arbeta med ett kritiskt förhållningssätt gentemot varandra kunde de påminna om betydelsen av validitet. Ansträngningar gjordes för att ständigt försöka öka validiteten av studiens helhet. I enlighet med Kvale och Brinkmanns (2014) syn på validitet som en kontinuerlig process av forskningen så har författarna arbetat med en konstant form av validitet. Författarna hade en bild av syfte och frågeställning för studien under den inledande perioden av arbetet. I och med Tematisering av studien, sökandet av tidigare forskning, databearbetning och genomgång av tillgängligt material ändrades syfte och frågeställning. Detta för att nya teoretiska antaganden kunde appliceras på syfte och frågeställning. För att inte frångå syfte och frågeställning under skapandet av den semistrukturerade intervjuguiden konstruerades frågorna utefter kategorier som tydligt svarade mot syfte och frågeställningar. Exempelvis konformitet för att spegla hur grupptrycket kunde påverka den psykiska ohälsan inom ett lag. Författarna hade från början ett intresse av att intervjua spelare inom ämnet men ansåg sedan att det kunde skapa problem med etiken. För att undvika att göra någon skada hos dessa individer valdes istället tränare ut som deltagare då dessa kunde ge en överblick av ämnet utan att direkt påverkas av dess känslighet vilket gå i enlighet med det Kvale och Brinkmann (2014) kategoriserar som planering under validering på sju stadier. Under intervjuernas gång fanns det tillfällen då det vara av nödvändighet att be intervjupersonerna förtydliga de som sades för att undvika misstolkningar och snedvridningar. Vid flera tillfällen fick intervjuarna kontrollera att de uppfattat vad som sades. Vid transkribering av det inspelade materialet valdes enbart sådant som var överflödigt att tas bort. Syftet med detta vara att underlätta läsningen av materialet samtidigt som kärnan av vad som sades fortfarande var tydligt.
Praktiska implikationer och framtida forskning
Det resultat som påvisats av denna studie skulle kunna vara av intresse för idrottsföreningar runt om i landet. Trots att endast tolv respondenter har deltagit i denna studie, är stigmatiseringen av psykisk ohälsa något som med stor sannolikhet finns inom andra lag och/eller idrotter. En ambition med studien var att påvisa att stigmatisering av psykisk ohälsa är ett fenomen som förekommer inom idrottens alla divisioner, inte enbart på elitnivå. När diskussion har skett med deltagarna efter genomförd intervju kunde det konstateras att detta ämne är något som är viktigt för dem och behöver uppmärksammas mer. Av respondenternas utsagor kunde även brister av information gällande ämnet härledas till den utbildning de
genomfört. Den stora massan upplevde att psykisk ohälsa är något som inte behandlades under utbildningen. Med denna anledning kan man dra slutsatser om att en genomgång av utbildningspaketen är något som bör genomföras. Psykisk ohälsa är något som finns inom idrotten och bör därför vara inkluderad in den utbildning som genomförs. Detta kan ge tränare en möjlighet att få verktyg till att handskas med problemet.
I och med den brist på kunskap om ämnet inom den generella idrottsvärlden bör det rimligtvis genomföras fler studier i ämnet, där fler sporter inkluderas. Vidare finns ett intresse av huruvida upplevelsen av stigmatisering av psykisk ohälsa kan skilja sig hos kvinnliga tränare eller kvinnliga utövare. I denna studie var två av respondenterna på något sätt involverad inom damidrotten och med denna anledning kan inte resultatet generaliseras över den populationen. För framtida forskning kan det även tänkas att upplevelsen av den stigmatiserade ohälsan kan studeras inom samma division av seriespel. På detta sätt får man en överblick om hur stigmatiseringen kan se ut i en begränsad miljö. Det hade även varit av intresse att studera hur det kan se ut inom respektive idrott. Kvantitativa studier bör alltså genomföras som ett komplement för att kunna mäta stigmatiseringen av psykisk ohälsa. I en del av resultatet framkom det även att delar av ansvaret på en potentiell förändring av synen på den psykiska ohälsan ligger hos styrelsen, ordförande och högre nivåer inom klubbverksamheten. Med detta i åtanke kan kommande studier med respondenter från dessa nivåer och ett liknande syfte som denna studie vara av intresse - dels för att se hur det ses på ämnet inom dessa delar men även för att se vad som kan förändras och eller förbättras. Slutligen fanns önskemål av deltagarna att framtida studier av psykisk ohälsa hos tränare ska göras. När intervjuer genomfördes under denna studie var detta något som vissa av respondenterna lyfte som en intressant aspekt att studera vidare. Tränarna befinner sig inom samma miljö och kan därav uppleva samma typer av problem.
Referenser
Arboleda-Flórez, J., & Stuart, H. (2012). From sin to science: Fighting the stigmatization of mental illnesses. Canadian Journal of Psychiatry, 57(8), 457–463. doi:10.1177/070674371205700803
Bauman, N. (2016). The stigma of mental health in athletes: Are mental toughness and mental health seen as contradictory in elite sport? British Journal of Sports Medicine, 50, 135–136. doi:10.1136/bjsports-2015-095570
Bell, C. C. (1997). Promotion of mental health through coaching competitive sports. Journal of the National Medical Association, 89(8), 517–520.
Braun, V., & Clarke, V. (2006). Using thematic analysis in psychology. Qualitative Research in Psychology, 3, 77–101. doi:10.1191/1478088706qp063oa
Bryman, A. (2018). Samhällsvetenskapliga metoder (uppl. 3). Stockholm: Liber.
Crocker, J., & Major, B. (1989). Social Stigma and Self-Esteem: The Self-Protective Properties of Stigma. Psychological Review. 96, 608-630. doi:10.1037/0033-295x.96.4.608
De Lenaro, S., & Lennox Terrion, J. (2014). Suck it up: Options and attitudes about mental illness stigma and help-seeking behaviour of male varsity football players. Canadian Journal of Community Mental Health, 33(3), 43-56. doi:https://doi.org/10.7870/cjcmh-2014-023
Eliasson, I., & Lindkvist, L. (2018). Attityder och beteenden som kan få idrottande barn att må dåligt. Centrum för Idrottsforskning. Hämtad från https://www.idrottsforskning.se/attityder-och-beteenden-som-kan-fa-idrottande-barn-att-ma-daligt
Festinger, L. (1957). A Theory of Cognitive Dissonance. Stanford, CA: Stanford University Press.
Folkhälsomyndigheten. (2020). Vad är psykisk hälsa? Hämtad från
https://www.folkhalsomyndigheten.se/livsvillkor-levnadsvanor/psykisk-halsa-och-suicidprevention/vad-ar-psykisk-halsa
Gunnervall, B., Lundberg, T., & Mattsson, E. (2014). Konformitet: Anpassning till gruppen. Hämtad från https://psykologi.weebly.com/uploads/4/4/8/6/4486392/stdmaterial_1.pdf Hassmén, N., Hassmén, P., & Plate, J. (2003). Idrottspsykologi. Stockholm: Natur och Kultur Hassmén, P., Stenling, A., Lundkvist, E., & Linelius, Ljungman, F. (2013). Lyft fram ledarens
ljusa sidor. Stockholm: Centrum för idrottsforskning.
Kenttä, G., & Åkersdotter, C. (2015). Elitens osynliga hälsa. Svensk Idrottsforskning: Organ för Centrum för Idrottsforskning.
Kvale, S., & Brinkmann, S. (2014). Den kvalitativa forskningsintervjun (3e uppl.). Lund: Studentlitteratur.
Lindström, P. (2009). Vetenskaplig avrapportering: Vägledning i konsten att skriva en uppsats i psykologi. Mälardalens högskola, Eskilstuna, Akademin för Hållbar Samhälls– och Teknikutveckling.
Mazzer, K.R., & Rickwood. D.J. (2015). Mental health in sport: coaches´views of their role and efficacy in supporting young people´s mental health. International Journal of Health
Promotion and Education. 53(2), 102-114.
doi:https://doi.org/10.1080/14635240.2014.965841
Nilsson, B. (2015). Socialpsykologi: Teorier och tillämpning (1:a uppl.). Stockholm: Liber AB.
Overton, S.L., & Medina, S.L. (2008). The stigma of mental illness. Journal of Counseling and Development, 86(2), 143-149 doi:https://doi.org/10.1002/j.1556-6678.2008.tb00491.x Ramaeker, J., & Petrie, T.A. (2019). “Man Up!”: Exploring intersections of sport participation,
masculinity, psychological distress, and help-Seeking attitudes and intentions. Psychology of Men & Masculinities, 20(4), 515–527. doi:https://doi.org/10.1037/men0000198
Reardon, C,L., & Factor, R.M. (2010). Sport psychiatry: A systematic review of diagnosis and medical treatment of mental illness in athletes. Sports Medicine, 40(11), 961–980. doi:10.2165/11536580-000000000-00000
Riksidrottsförbundet. (2019). Idrotten i siffror. Hämtad från https://www.rf.se/lastasidor/sok/?q=idrotten+i+siffror+2019
Sabo, D. (1998). Pigskin, patriarchy, and pain. In P. Rothenberg (Ed.), Race, class, and gender in the United States 227–230. New York, NY: St. Martin’s Press.
Socialstyrelsen. (2018). Allmänhetens kunskaper om psykiska sjukdomar samt attityder till och avsikter för framtida beteenden gentemot personer med psykisk sjukdom:
Befolkningsundersökning 2017. Hämtad från
https://www.socialstyrelsen.se/globalassets/sharepoint-dokument/artikelkatalog/ovrigt/2018-5-11.pdf
Souter, G., Lewis, R., & Serrant, L. (2018). Men, mental health and elite sport: A narrative review. Sports Medicine – Open, 4: 57, 1- 8 . doi:https://doi.org/10.1186/s40798-018-0175-7
Swann, C., Telenta, J., Draper, G., Liddle, S., Fogarty, A., Hurley, D., & Vella, S. (2018). Youth sport as a context for supporting mental health: Adolescent male perspectives. Psychology of Sport and Exercise, 35, 55–64. doi:https://doi.org/10.1016/j.psychsport.2017.11.008 Vetenskapsrådet. (2011). God forskningssed. Stockholm: Vetenskapsrådet
World Health Organization. (2018). Mental health: strengthening our response. Hämtad från
https://www.who.int/news-room/fact-sheets/detail/mental-health-strengthening-our-response
Zeff, L. H., & Iverson, M. A. (1966). Opinion conformity in groups under status threat. Journal of Personality and Social Psychology, 3(4), 383–389. doi:10.1037/h0023042
