Prov med minsalt-strategin i Kopparbergs län vintern 1989/90 : Redovisning av väderdata och effekter på väglaget

VTI natat

Titel: Författare: Avdelning: Projektnummer: Projektnamn: Uppdragsgivare: Distribution: Nr T 111 - 1992

PROV MED MINSALT-STRATEGIN I KOPPARBERGS LÄN VINTERN 1989/ 90

Redovisning av våderdata och effekter på våglaget Hans Velin Trafikavdelningen 723 40-3 MINSALT - ny saltningsstrategi Vägverket

fri/nyförvärv/begrânsad/

4h)

_Vä

-acllPaf/'Ir-'Insgitutet

PROV MED MINSALT-STRATEGIN I KOPPARBERGS LÄN VINTERN 1989/90.

Redovisning av väderdata och effekter på väglaget.

av

Hans Velin

INNEHÅLLSFÖRTECKNING SID SAMMANFATTNING I 1 BAKGRUND 1 2 SYFTE 1

3

VINTERVÃGHALLNINGSSTRATEGI

2

4

VÄDERFÖRHÅLLANDEN UNDER DE OLIKA VINTRARNA

6

4.1 Utgångspunkt för beskrivning 6

4.2 Meteorologiskt underlag 6

4.3 Beskrivning av vintrarna 19

5

VÄGLAG

21

5.1 Försökets uppläggning och genomförande 21

5.2 Analys av väglagsfördelningarna 21

6 EFFEKTER AV MINSALT-STRATEGIN 30

7 REFERENSER 32

SAMMANFATTNING

Halkbekämpning tillhör väghållarens viktigaste arbetsuppgifter. Samhällets krav är stora när det gäller hög trafiksäkerhet och god framkomlighet dygnet och året runt, samtidigt som nu använda halkbekämpningsmetoder ifrågasätts.

Vägverket, Svenska kommunförbundet och VTI har bedrivit ett fem-årigt forskningsarbete med syfte att undersöka hur skadeverk-ningarna av salt kan minimeras. Som en del i försöket med ut-ökning av de saltfria regionerna ingick att i Kopparbergs län minska det saltade vägnätet vintrarna 1987/88 och 1988/89. Uti-från de kunskaper man erhållit Uti-från de olika MINSALT-projekten utarbetades en ny halkbekämpningsstrategi, MINSALT-strategi. Den nya strategin har använts i Kopparbergs län vintern 1989/90.

Vintern 1989/90 var extremt mildare än normalt, i medeltal 2,5°C till 3°C varmare, och det föll något mer nederbörd än normalt. Antalet dygn då det föll mer än 2 cm snö var något färre än nor-malt, medan antalet halkdygn var normalt.

Det framgår av väglagsfördelningarna att vinterväghållnings-standarden har höjts mellan vintern 1986/87 och vintern 1989/90 på de vägar som varit kontrollvägar i MINSALT-projektet Koppar-bergs län. Standardhöjningen bör ha skett vintern 1987/88.

Vintern 1989/90 var extremt mild och vägkropparna frös inte till vilket medförde att B-saltvägnätet halkbekämpades med salt i samma utsträckning som A-saltvägnätet. Detta har medfört att någon ökning av icke-barmarksväglag har inte kunnat utläsas ur väglagsfördelningarna när en förändring av halkbekämpnings-strategin från A-salt till B-salt gjorts. Vidare har den milda vintern medfört att andelen icke-barmarksväglag minskat markant, mer än man kunde förvänta sig, när en väg som tillhört

sandväg-nätet övergår till att tillhöra B-saltvägsandväg-nätet.

II

Det visar sig att MINSALT-strategin har en tendens till positiv effekt på andelen icke-barmarksväglag på de vägar som tillhör A-saltvägnätet. Det har inte gått att utläsa huruvida den nya MINSALT-strategin lett till en minskning av saltanvändningen vintern 1989/90 gentemot 1986/87 då traditionell halkbekämp-ningsstrategi tillämpades.

l BAKGRUND

Halkbekämpning tillhör väghållarens viktigaste arbetsuppgifter. Samhällets krav är stora när det gäller hög trafiksäkerhet och god framkomlighet dygnet och året runt, samtidigt som nu använda halkbekämpningsmetoder ifrågasätts.

Vägverket, Svenska Kommunförbundet och VTI har bedrivit ett fem-årigt forskningsarbete med syfte att undersöka hur skadeverk-ningarna av salt kan minimeras. Hela projektet har kommit att kallas MINSALT. Tre olika metoder för att minska skadeverk-ningarna har studerats.

A. Utökning av de saltfria regionerna B. Nya halkbekämpningsmetoder

C. Nya halkbekämpningsstrategier

Målet för detta projekt var att ställa upp kriterier i form av trafikmängd, topografi, klhmattyp, vägtyp, tillåten hastighet m.m för det vägnät som kan halkbekämpas utan salt. Som en del i försöket med utökning av de saltfria regionerna ingick att i Kopparbergs län minska det saltade vägnätet vintrarna 1987/88 och 1988/89, referens (2). Utifrån de kunskaper man erhållit från de olika MINSALT-projekten utarbetades en ny halkbekämp-ningsstrategi. Vintern 1989/90 har den nya strategin använts i Kopparbergs län. I detta Notat redovisas resultat från detta prov.

2 SYFTE

Syftet med prov i Kopparbergs län vintern 1989/90 är att studera effekterna på väglaget av ändrad halkbekämpningsstrategi.

3 VINTERVÅGHÅLLNINGSSTRATEGI

Som en del i MINSALT-projektet har försök bedrivits med minskad saltanvändning i Kopparbergs län genom att endast de trafik-starkaste vägarna saltades. Vintern 1986/87 var kontrollvinter och vintrarna 1987/88 och 1988/89 försöksvintrar. När försöket avslutats beslutades att halkbekämpningen med salt åter skall göras på de vägar i Kopparbergs län som varit saltfria.

En liten utökning av det saltade vägnätet har skett jämfört med vintern 1986/87 (ca tio mil) men framförallt har en omfördelning gjorts mellan A-salt och B-saltvägar:

Tabell 1 Längdmäsig förändring av vägnätet med avseende på halkbekämpningsmetod mellan vintern 1986/87 och

1989/90.

Halkbekåmpningsmetod

1986/87

1989/90

A-salt 855 593

B-salt 589 956

Totalt 1 444 1 549

Vilka vägar som halkbekämpades enligt olika metoder under vin-tern 1986/87 framgår av Figur 1, och vinvin-tern 1989/90 av figur 2.

Dessutom har en modifiering av vinterväghållningsstrategin ge-nomförts (MINSALT-strategi). Den mest påtagliga förändringen är att förebyggande halkbekämpning med befuktat salt tillämpas.

Den nya vinterväghållningsstrategin innebär för det

högtrafi-kerade vägnätet (nationella och regionala vägar):

- att vid risk för halka ska halkbekämpning ske i förebyggande syfte, så att halka ej uppstår

- att halkbekämpningen ska vara utförd före trafiktoppar, och åtgärdstiden för nationella och regionala vägar ska vara 1 respektive 2 tim

- att vägarna ej bör tillåtas ha ett större snödjup än 3 cm

f\

/

\\*«

I \ /l \ ---=A-salt* ll \ uuuuuuu = 8 - * z' \ ₁ I M / \ --_ = Saltblandad sand / Flötningen , /3 Idre \ 70 \ i. .u n \ * Endastvagsüackorlangre

\\

än ca 10 km är utritade.

\ \ \ ) \__\ \ \\ \ \

\

\ \

\ \...,'"\ \ ) I I q / k_ / / \\sl \ / \ / \ / \ / 3.933.. - '9 \ / tå Alvdalen \ l \ \ \ \ \ \ \ \ \\ I R LUDVIKA c \\ l \ ñ / \-'N\ \\ ,_\ \ \_\ 6:9 _62)// AVESTA \ r \ "\ \ ,/ \

Eiggg_l 'Vägar med olika halkbekämpningsmetoder under Vlntern 1986/87.

/\ I/ \ \ *' N / \ / \ / \ l l .. \ . / 1058 5: \_/, Vlntern 1989/90 \_a // Flötningen 'dm <- / = A - salt __ = B - salt

__ = Salt i sandmZOkg/mB

Älvdalen \ ' \ 10 8 / DL .I I-.. .. .c ;Djurås FALUNZ» / .t .. 'i' g... / ...000310 0...u4--M...°GZ?§...$ .05. ....000 ,- / B'örbo . - '- 3. . .O \ ' BORLANGE o ...o ,

\ \ \ .° 0.

\ \\

5 *i

\

_J

-

_9%:

5

_SATER

_ \\ I R\ 0.... . ...'0000 \ \ l \ .0" 63.... \ I °. \ \ '.

\

_\

'-.

_'0,' \\ l \ v \ I

Figur 2 Vägar med olika halkbekämpningsmetcder under vintern

1989/90.

- att vägbanan är snöfri senast 2-3 timmar efter det att

snö-fallet upphört. Moddsträngar får ej ligga kvar

- att vägrenarna snöröjes efter det att körbanan är fri från snö, detta för att minimera mittsträngsbildning.

Bland annat bör följande åtgärder och metoder användas:

- vid kemisk halkbekämpning bör den metod användas som samman-taget ger lägst saltförbrukning

- vid förebyggande saltning befuktas alltid saltet med 80-100 liter vatten/ton salt, om ej utrustning för spridning av saltlösning eller befuktat salt med saltlösning finns

- lägsta temperaturer vid kemisk halkbekämpning bör vara - 12°C på nationella vägar

- 8°C på regionala vägar - 3°C på lokala vägar

- vid lägre temperaturer än ovanstående väljs det material, ur varaktighetssynpunkt och tillgång, som har bäst vidhäftning. En mer detaljerad beskrivning av den nya vinterväghållnings-strategin finns redovisad i MINSALT-projektets huvudrapport,

referens (l).

Jämfört med tidigare vinterväghållningsstrategi kan effekterna på väglaget förväntas bli att andelen våt/fuktig barmark ökar och andelen is/snö-väglag minskar. Skälet till detta är att halka förhindras uppstå i större omfattning än tidigare och att åtgärdstiderna är kortare.

4 VÄDERFÖRHÅLLANDEN UNDER DE OLIKA VINTRARNA

4.1 Utgångspunkt för beskrivning

Som grund för en beskrivning av temperatur- och nederbördsför-hållanden i Kopparbergs län har valts att indela länet i tre klimatzoner. Utgångspunkten har varit SMHIs zonindelning som justerats 'något för att bättre överensstämma med vägförvalt-ningens arbetsområdesindelning. De tre zonerna, södra, mellersta och norra Dalarna, framgår av figur 3.

På basis av normalvärden för temperatur och nederbörd har som representativa meteorologiska stationer för respektive zon valts Ställdalen, Falun och Höljes (figur 3). På grund av övergång till databearbetning av väderdata vintern 1989/90 ersattes meteorologiska stationen Höljes med Rörbäcksnäs.

4.2 MEteorologiskt underlag

För de tre klimatzonerna visas i figur 4-6 medeltemperatur (°C)

och nederbörd (mm smält form) månadsvis under vinterperioderna

1986/87, 1987/88, 1988/89 och 1989/90 samt normalvärden för perioden 1931-60.

Det som inte framgår av figur 4-6 är hur mycket nederbörd som kommit i form av t ex regn, snöblandat regn eller snö. Ett sätt att åskådliggöra snönederbörden framgår av figur 7 som visar antal dygn under de tre vintrarna då det fallit minst 2 cm snö. Dessa uppgifter kan inte direkt utläsas ur SMHI-data, utan har beräknats med hjälp av följande kriterium. "Snödygn med minst 2 cm snö definieras som dygn med nederbörd av minst 2 mm i smält form för perioden kl 07-07 då antingen dygnsmedeltemperaturen är mindre eller lika med 0°C eller snödjupet ökar". Gränsen 2 om har valts dels för att den återfinns som lägsta centimeteran-givelse i SMHIs statistik över medelvärden för en längre tids-period (1961-81), dels för att man knappast plogar vid mindre snödjup.

/N\ / \\§\ / \ I \ / \ / / _ \ I 1058 .1; \\_,l \ / Flötningen _Idre ,/*'_\

I . -. . . . -. . . .. . -. .I -/ ( t-n BORLANGE'

\ \ ' '. \\

\ 4.'

_{< .}

_{. _} Luovum S HEQEMORA

. O

. 5

(go

\l

\\ l/ \ (9 ,kan . \

\\ I \ \ A011 95 / AVESTA\ A013/

\ _{\_l} / _-l \ I \\ Ställdalen \\ I_\ I \ // v \ Klimatzoner i Kopparbergs län. Figllr 3 VTI NOTAT T 111

SÖDRA DALARNA

Ställdalen

MEDELTEMPERATUR G A +5* 07 VWHERMEDEL TEMPERATUR

.

NORMAL = -1.4° C

_5_

--- -- 86/87

= -2.9° C

:

---- 87/88

= -0.7° C

<

- -88/89

=+0.2°C

-101 ' " 89/90 =+1.3o C _15* I I I I I I 7 >

OKT NOV DEC .JAN FEB MAR APR MÅNAD

NEDERBÖRD

100*

VlNTER

NEDERBÖRD NORMAL = 357 mm

--- 86/87 = 320 mm

----87/88 = 416 mm

50-

-- - -- -88/89

= 378 mm

' ' ' ' ' ' " 89/90 = 428 mm 0 I I I I I 7 T . ..-77-7%

OKT

NOV

DEC

JAN

FEB

MAR

APR

MÅNAD

Figur 4 Temperatur- nederbördsförhållanden i södra

Dalarna.

MELLERERSTA DALARNA

Falun

MEDELTEMPERATUR

0

A

+5-0* VlNTERMEDEL

'

TEMPERATUR

*

NORMAL = -1.5° C

-5-

--- -- 86/87

= -2.0° C

4

---- 87/88

= -0.9° c

-- -- -* -88/89 =+0.1°c

-40 8 8 ' ' ' " *'8990 ==+1O C

-158

>

MÅNAD

NEDERBÖRD

100*

VINTER

NEDEHBÖRD NORMAL = 263 mm """" " 86/87 = 233 mm _ _ _' 8ñ@8 ==336rmn 50-1 " _ " _ 88/89 = 274 mm ' ' ' ' ' ' " 89/90 = 294 mm 0 I I I 1 - T- I I Ar *_8_ >

Figgr 5 Temperatur- och nederbördsförhållanden i mellersta

Dalarna.

10

NORRA DALARNA

MEDELTEMPERATUR Höljes / Rörbäckmäs °C _/\ +5* Od VINTERMEDEL _5_ _TEMPERATUR

4

_{NORMAL = -4.6° C}

--- " 86/87 = -5.5° C

< _{--- = - . ° C} _10 _{8%88 31o} - " _ _'88/89 =-2.5 C

3 < A - - - -- 89/90 =-1.6° C

_153 % T I I I I \

OKT

NOV

DEC

JAN

FEB

MAR

APR

MÅNAD

NEDERBÖRD \ \ \ \ \ \

100«

\

_VINTER

NEDERBÖRD NORMAL = 303 mm """ " 86/87 = 342 mm ___' 87/88 = 475 mm 50* _{" _ " _ 88/89 = 363 mm}

--- -- 89/90 = 364 mm

0 I I I I T I 1 >

OKT NOV DEC JAN FEB MAR APR MÅNAD

Figur 6 Temperatur- och nederbördsförhållanden i norra Dalarna.

VTI NOTAT T 111

Fi r 7 Antal dygn med mi nst 2 cm SIIO.

.- 87/88 8 9

. O c o l t 00 0 . . . I l i . . . O O O O I O O O U O I

ur l Il il O l i l O I O I ' O O O I . O O I C O O O C ' U C U ' I a n o o l a t o o c o ui 0 0 1 0 0 0 0 0 0 0 0 0 1 ! D O C O C I O O O . . . . . . 0 0 0 3 3 0

Normalt 40] ' I I . . |O l l |0 0 ' l l l . O D O O I C |O |O I I O O I O I I C U U 87/88 . . . I U U O O C I O U O U Ö' O ' ÖO . . . . O I O O I I O O O O 8 Norra Dalarna 9 0 an l o a øl o l v0 I |l |l l o l l i l i o a I I d |d |-||0 0 \ 0 |. | i

40" L

II .. l. . O . |O I . \ O I . U Q I . ' i C O I D ' I O I ' O l | I O C U Q O . . o'o' u'o' o'v' 'o'n 'ü'c ''f å' '03 ' O l l i . . . QI O! . . . C .. .| 'C i' 0 . 0 . 0 . . . . OI .. : 0 0 I

Normalt I o( 0f å "0 70 0 o 87/88

Mellersta Dalarna 89/90 .4

Normalt T 40-* 'c'i a'ø' o'o' o0 n u un o -uu' uun n n n n u N un n ! NI un uuun un h un n 1 1 Södra Dalarna

12

Ett annat sätt att illustrera snömängder framgår av figur 8-10, som visar snödjupets variation i terrängen dag för dag under vintern 1989/90. För jämförelse med vintrarna 1986/87, 1987/88 och 1988/89 se referens (2).

Emellertid är det inte bara snönederbörd som innebär problem för trafikanterna vintertid, utan även annan typ av halka bör

be-skrivas.

Ett sätt att beskriva halka är att ange antalet halkdygn. Med hjälp av uppgifter om temperatur, nederbördsmängd och luftfuk-tighet under ett dygn kan sannolikheten beräknas för att halka ska uppkomma under dygnet. Exempelvis är det vid temperaturer runt O°C, kombinerat med mycket nederbörd, storsannolikhet för halka, medan för dygn med -5 a -10°C, ingen nederbörd och låg luftfuktighet nästan ingen halkrisk föreligger. I figur 11-13 redovisas för varje vinter och för länets olika zoner totala antalet halkdygn och antalet kemiska halkdygn, d v_s det antal halkdygn som åtgärdas med salt. Av figurerna kan utläsas att totala antalet halkdygn normalt är ungefär 50 st per vinter i södra och mellersta Dalarna och ungefär 55 st i norra delen av länet. Antalet kemiska halkdygn är ca 40 st per vinter i södra

och mellersta Dalarna och ca 45 st i norra delen.

13

SÖDRA DALARNA

Ställdalen

Snödjup i (cm)

/Å

100* 90- 80- 70- 60-50* 40* 30* 20* 10-(DKT

Snödjupets variation i terrängen. Södra Dalarna.

Figur 8

VTI NOTAT T 111

14

MELLERSTA DALARNA

Falun

Snödjup i (cm)

/

100* 90-80* 70-60* 50- 40- 30-20*

10-"

\

(DKT

W

T

J RL

1

1

[U MJ

H

I

NOV DEC JAN FEB MAR APR

Figgr 9 Snödjupets variation i terrängen. Mellersta Dalarna.

VTI NOTAT T 111

15

NORRA DALARNA

Rörbäcksnäs

Snödjup i (cm)

/\

100* 90* 80* 70* 60* 50* 40* 30* 20* 10*

U

M

[K

K

,

H

N

FEB

MAR

\ /

OKT NOV DEC JA APR

Figgr 10 Snödjupets variation i terrängen. Norra Dalarna.

16

SÖDRA DALARNA

Ställdalen

HALKDYGN

/\

12 -

/^\

/' \\\ / \\ 10 g \\

r/ x'/

>«

TOTALT ANTAL

/

-\\

- \\

HALKDYGNNlNTER

8 '* _{/ [5/}I, .' \_{\\\ .Q /}' \_\

/ /

\'-

.\

NORMALT

: N50 st

I . \\ \_ _ __... -,,_'__\____ .

6 «

4,7, . "

x

\\

--- 86/87

43 st

_.

---87/88

59 st

4

_{_}

_1,/

x*

- '_88/89

48 st

--- -- 89/90

48 st

2 ._ 0 I I I I I I I >

OKT NOV DEC JAN FEB MAR APR MÅNAD

KEMISKA

HALKDYGN

/\

12 A

\

// \

10 «

_{/ ,}

/ . *\

_\

_TOTALT

J/

.'

\\ /._

ANTAL KEMISKA

8 _

/----

\.\ \

HALKDYGNNINTER

//______ __.\\

_{,./ \ '\}

_NORMALT

_{N40 st}

,' 3/ x \\ /. '\

-6 9

3/

x

_- ---- '

\

--- -- 86/87

33 st

_7515..

I________

\\

---- 87/88

53 st

4 - 0/7

..

- '_88/89

43 st

'/

*

--- -' 89/90

42 st

2 _ \V/ 0 I I I I I T 7 V" L"__>

OKT NOV DEC JAN FEB MAR APR MÅNAD

Figgr 11 Antal halkdygn i södra Dalarna.

17

MELLERSTA DALARNA

Falun

HALKDYGN

/\

12

-//\\\ 10 1 // .. \\\

/çx/ ,.

\\

TOTALT ANTAL

8 L

/// \ v

\

HALKDYGNNINTER

//Ã'l Å' \ /, I, ' \\_ \ NORMALT : N50 st // lá' \\. x. a /a \ - - _ _ _ -

_-6 -

1./

\\\______.,/_. __\\ \

86/87

37 st

_fj\:___\_\

----87/88

52 st

4 _ ,./

\\

-- --88/89

41 st

x'/

- - - -- 89/90

44 st

/

2 a / 0 I T T I I I 7 %

OKT

NOV

DEC

JAN

FEB

MAR

APR

MÅNAD

KEMlSKA

HALKDYGN

A

12

-10 A

_/

/\

_\

_TOTALT

/ _-

\

ANTAL KEMISKA

8 _

/

\\

HALKDYGNNINTER

,' \ __ø____/ \\ NORMALT N40 31

5 O

_{/ /I,/,_.'}

/

41'?? ..

_{\ \ -}

/ "\

--- 86/87

28 st

;14-- ' x. - / \\\ø, ----87/88 45 st 4 /2//I \\\ fff,ø,a'^\^;_3s'\\ _ _ __ 35 St ,zll/ \\\ //II \\\\.'\ . . . - -- 39 / \\\ //l 2 .4 / \\//I O T 1 T_ T I I I >

OKT

NOV

DEC

JAN

FEB

MAR

APR

MÅNAD

Figgr 12 Antal halkdygn i mellersta Dalarna.

18

NORRA DALARNA

Rörbäcksnäs

HALKDYGN

/\

4 /

12

/ \\\\

/ \\ / ,' \\

10 «

/ ,

-'\\\

/\\\\

_{_--->»(. ___ _.- ,}

/

_/'

'/ \

_\

_{TOTALT ANTAL}

8 J

//i / /

\.

\

HALKOYGNMNTER

/

. . . ..

\

\

N

,r ...-N

\

\\

NORMALT

: N55 st

6 _

,IQ

\

--- 86/87

46 st

//

**

----87/88

61 st

4 _

/

V

---88/89

56 st

/

- - - ' -- 89/90

54 st

2 4 0 I I I I I I I >

OKT

NOV

DEC

JAN

FEB

MAR

APR

MÅNAD

KEMISKA

HALKDYGN

/\

12 «

'\

10 a

_/

/ \

_\\

_{/ \}

_TOTALT

/

\\<

ANTAL KEMISKA

8 _

_{/ .\§\}

ŧ\

_/

/ .

_{. xL \\ 4%}

-. .- \ \.

_*x

HALKDYGNNINTER

,/

\\ J/ .7

\\ \ _

NORMALT

; N40 st

1,/ \ i. *J ___ \\ . _. - - - _- t

6 _

/.... ..\_Q

\\

88/87

34 s

,I / \ _ '\ \ ___' 87/88 51 St

4 a /

3

,---

---88/89

49 st

/

--- -- 89/90

46 st

0 I I I I I 1 T >

OKT

NOV

DEC

JAN

FEB

MAR

APR

MÅNAD

Figgr 13 Antal halkdygn i norra Dalarna.

19

4.3 Beskrivning av Vintrarna

Vintrarna 1986/87, 1987/88 och 1988/89

Kortfattat kan Vintrarna 1986/87, 1987/88 och 1988/89 beskrivas enligt följande, för en mer detaljerad beskrivning se

refe-rens (2).

Vintern 1986/87 var kortare och betydligt kallare än normalt. Nederbördsmängden i smält form var mindre än normalt i södra delen av länet och ungefär normal i övriga delar. Antalet dygn

då det fallit z 2 cm snö var något färre än normalt i södra och

mellersta landsdelarna och ungefär normalt i norr. För länet som helhet var antalet halkdygn 20-25 % färre än normalt.

Vintern 1987/88 var normalt lång men betydligt mildare än nor-malt. Nederbördsmängden i smält form var större än normalt i hela länet och särskilt i norr. Antalet dygn då det fallit z 2 cm snö var ungefär normalt utom i norr som låg något över det normala. För länet som helhet var antalet halkdygn 10-20 % fler

än normalt.

Vintern 1988/89 var betydligt kortare och mycket mildare än nor-malt, speciellt under högvintern. Nederbördsmängden i smält form var något större än normalt. Antalet snödygn med 3 2 cm snö var färre än nonmalt och särskilt lågt i mellersta delen av länet. För länet sammantaget var antalet halkdygn ungefär normalt trots att vintern varit så mild.

Vintern 1989/90

Vintern 1989/90 inleddes med normala temperaturer och med mindre

nederbörd än normalt. Den första snön, som gav ett snötäcke,

föll i slutet av november. Snötäcket byggdes sedan på, i södra Dalarna fram till slutet av december då den smälte av för att vara helt borta till mitten av januari.

20

Januari kan betecknas som en mild och nederbördsrik månad. Norra och mellersta Dalarnas snötäcke smälte av raskt i slutet av januari för att vara helt borta till början av februari. Februa-ri var en nederbördsFebrua-rik månad, speciellt i södra Dalarna, och extremt mild med medeltemperaturer mellan 7,5°C och 9°C varmare än normalt. Det kom några snövädersdagar i mitten av februari, snön försvann till slutet av månaden.

Även mars var mycket mild (5,5°C mildare än normalt) och med normala nederbördsmängder. Det snöade i början av mars och ett snötäcke bildades som dock smälte och är helt borta till mitten

av månaden.

I april var medeltemperaturerna mer normala dock fortfarande högre än normalt, medan nederbördsmängderna var klart över det normala. I början av månaden fick norra länet ett snötäcke på 40 cm som snabbt smälte bort igen, medan i södra regionerna kom nederbörden mestadels som regn.

Det totala antalet snödygn med minst 2 cm snö var ca 20 % färre

än normalt i hela länet.

För länet som helhet var totala antalet halkdygn normalt, även de kemiska halkdygnen var normalt många. Förklaringen till att antalet halkdygn är så många, trots den mycket milda vintern och färre snöfall än normalt, står att finna i de många temperatur-pendlingarna kring 0°C.

Kortfattat kan vintern 1989/90 beskrivas enligt följande.

Vintern var betydligt varmare än normalt, i medeltal 2,5°C till 3°C varmare, och med något mera nederbörd än normalt. Antal dygn då det föll mer än 2 cm snö var något färre än normalt, medan antal halkdygn var normalt.

21

5

VÄGLAG

5.1 Genomförande av väglagsstudier

Väglaget har följts upp genom att personal från de olika arbets-områdena gjort observationer i fält i princip en gång per var-dag. Uppföljningen gjordes enligt den metodik som beskrivs i

"Instruktion för väglagsobservationer", referens (3).

Som nämnts ovan skulle väglaget observeras på varje plats en gång per vardag. Tidpunkterna för observation skulle också för-delas över dagens timmar så att en någorlunda jämn fördelning åstadkoms för vintern som helhet. Detta har inte helt kunnat uppfyllas för samtliga platser utan vissa skevheter finns i observationsmaterialet.

Observationsperioden har under vintern 1989/90 varit 23/10-27/4 = 27 veckor.

5.2 Analys av våglagsfördelningarna

A-saltvägar

Figur 14 visar den genomsnittliga väglagsfördelningen på A-salt-vägarna vintern 1989/90 då de saltades enligt den modifierade halkbekämpningsstrategin. Som jämförelse visas väglagsfördel-ningen under vintern 1986/87 då saltades vägarna enligt tradi-tionell halkbekämpningsstrategi.

Det framgår av figuren att det har varit ca 3 procentenheter mindre is/snö - väglag vintern 1989/90 än under vintern 1986/87.

22

Procent

100t

f

Väglag

- torr barmark

25?

:: våt/fukt barmark

g

spår/fläckvis vi

5

lös snö/modd

0;

hård is/snö

86/87 89/90

Vinter

Figgr 14 Genomsnittliga väglagsfördelningar på A-saltvägar vintrarna 1986/87 och 1989/90.

23

Bland icke-barmarksväglagen är det hårda is/snö - väglag och

spår/fläckvis - väglag som har minskat, med 5 respektive 3 pro-centenheter, medan lös snö/snömodd har ökat med 5 procent-enheter. Om man ser till barmarksförhållanden så har det våta/-fuktiga väglaget ökat med 14 procentenheter och det torra bar-marksväglaget minskat med 10 procentenheter.

Man kan notera att det har varit mindre andel icke-barmarks-väglag vintern 1989/90, jämfört med vintern 1986/87 trots att antalet halkdygn ökat med ca 15 % och att antalet kemiska halk-dygn ökat med ca 30-35 %. Antalet snödygn var i stort sett

oförändrat mellan vintrarna.

Den förbättring som noterats kan ha ett par orsaker, eller en kombination av dessa. Dels kan nivån på vinterväghållnings-standarden ha höjts, alternativt har den modifierade Vinterväg-hållningsstrategin förbättrat väglaget.

Skillnader i fördelningen inom icke-barmarksväglag beror sanno-likt på skillnader mellan vintrarna. Vintern 1986/87 var kall vilket medförde att det kan ha varit svårt att få bort snö och is från vägen, detta innebar i sin tur att spårslitage, fläckvis väglag och hård is/snö-väglag varit vanliga. Medans vintern 1989/90 var mild och nederbördsrik, vilket syns i väglagsobser-vationerna som relativt stor andel lös snö/snömodd och andelen våt/fuktig vägbana. Det kan även tänkas att MINSALT-strategin har medfört att då förebyggande halkbekämpning använts vid snö-fall har snön inte körts fast i samma utsträckning som vid traditionell halkbekämpning och därmed har andelen väglag med lös snö/snömodd ökat på bekostnad av hårda is/snö och/eller spårslitage/fläckvis väglag.

De A-saltvägar i vilkas väglagsfördelning redovisas i figur 14, kan delas in i två grupper, dels vägar som saltats vintertid under hela perioden 1986/87 - 1989/90 och dels vägar som varit provsträckor, där man inte har halkbekämpat vägarna med salt, vintrarna 1987/88 och 1988/89, se figur 15.

24

213

.E

3>

V

s

å

_-

se

_.z

\\ å

:áV:

CD

§5

5/5

_:c

00

om

_:9;

tái :nu:

§7

_0-

_.x

§

(33

_Q

a

_å

Q/ g m :g

o

se

ä

ä -9

k ES 12

om om

_{> .c}

§7

§

\

i

U

än

Q.

a)

5

87/ :i

LB

§/ä

'0

:\//g

35

:c'o

åäáâiä E3 (3

E å

ä 2

§

0-

9. Q

ä 5:5

,\

V

e

/

(0 |

00

/A

10

0i

/

75-:

Väg

la

g

Pr

oc

en

t

Figur 15 Väglagsfördelningar på A-saltvägar. Genomsnitt för kontrollplatser (K) (platser på vägar som tillhört A-saltvägnätet under hela försöksperioden), och prov-vägar (P) prov-vägar som vintern 1986/87 tillhörde A-salt-vägnätet, vintrarna 1987/88 och 1988/89 var försöks-vägar och som vintern 1989/90 åter tillhört A-salt-vägnätet.

25

Av figuren framgår att det är framförallt på de vägar som varit

kontrollvägar under försöksperioden som förbättringen av

väg-laget skett. Andelen icke-barmarksväglag har mer än halverats mellan vintern 1986/87 och 1989/90 på kontrollvägnätet. På de vägar somvarit provvägar under försöksperioden har andelen icke-barmarksväglag varit oförändrad mellan vintern 1986/87 och vintern 1989/90. Eftersom det inte varit någon skillnad i halk-bekämpningsmetod mellan prov och kontrollvägar 1986/87 (tradi-tionell A-saltstrategi) och 1989/90 (MINSALT-strategi) måste skillnaderna i väglag bero på annat än halkbekämpningsmetoder. Det är då troligt att man höjt nivån på vinterväghållnings-standarden mellan vintern 1986/87 och vintern 1989/90 på de vägar som har varit kontrollvägar i MINSALT-projektet Koppar-bergs län. Standardhöjningen bör ha skett vintern 1987/88 då vi hade en ökning av antalet halkdygn med ca 40 %, antalet kemiska halkdygn 60 % och antalet snödygn ökade med ca 50 % och ändock minskade andelen icke-barmarksväglag vintern 1987/88 gentemot vintern 1986/87.

Anledningen till att kontrollvägarna har en förhöjd Vinterväg-hållningsstandard gentemot provvägarna kan vara att kontroll-vägarna har högre trafikflöde.

B-saltvägar

Figur 16 visar genomsnittlig väglagsfördelning för de två prov-platser som vintern 1986/87 tillhörde A-saltvägnätet, ej salta-des vintrarna 1987/88 och 1988/89, och tillhörde B-saltvägnätet vintern 1989/90, (betecknas med en 3:a i figuren). Som kontroll-platser har, dels platser på vägar som under vintern 1986/87 tillhört A-saltvägnätet, varit osaltade vintrarna 1987/88 och 1988/89 och tillhört A-saltvägnätet vintern 1989/90 (betecknas med en 2:a i figuren), och dels platser på vägar som tillhört A-saltvägnätet under hela försöksperioden (betecknas med en 1:a i figuren), använts.

26

Procent

100

75

50

25

0

1

2

3

1

2

3

*_- 86/87 "n

t_ 89/90 _-*

Vinter

Väglag

- torr barmark

i

r våt/fukt barmark

W Spår/fläckvis VI

lös snö/modd

hård iS/Snö

Figur 16 Genomsnittlig väglagsfördelning på tre typer av

plat-ser 1, 2 och 3.

1 = vägar som varit kontrollvägar d v 5 vägar som tillhört A-saltvägnätet under hela försöks-perioden

2 = vägar som vintrarna 1986/87 och 1989/90 tillhört A-saltvägnätet, och varit osaltade vintrarna

1987/88 och 1988/89,

3 = vägar som vintern 1986/87 tillhört A-saltväg-nätet, varit osaltade vintrarna 1987/88 och 1988/89, och som vintern 1989/90 tillhört B-salt-vägnätet.

27

Vid en jämförelse av staplarna 3 och 1 i figuren framgår att den relativa skillnaden i andelen torr barmark är i stort sett oför-ändrad mellan åren. Vidare att andelen icke-barmarksväglag ökat på provvägarna gentemot kontrollvägarna, Ökningen är ca 7 pro-centenheter. Man kan vänta sig att andelen icke-barmarksväglag ökar när man går från A-saltstrategi till B-saltstrategi dock kan det tyckas att ökningen är stor omräknat nänmare 70 %. Det

framkom i föregående avsnitt, som behandlade A-saltvägar, att en

standardhöjning har skett på det vägnätet som varit kontroll-vägar under försöksvintrarna, det vill säga stapel 1. Av detta följer att föregående jämförelse minskar i betydelse.

Jämförs väglagsfördelningen i stapel 3 med stapel 2 framgår att sammantaget har andelen icke-barmarksväglag varit något mindre vintern 1989/90 än vintern 1986/87. Man kan notera att andelen is/snö-väglag inte ökat när vägarna ändrat saltstrategi från att tillhöra A-saltvägnätet till att tillhöra B-saltvägnätet. När vägkroppen ej är frusen saltas B-saltvägnätet i samma utsträck-ning som A-saltvägnätet. Vintern 1989/90 var extremt mild vilket medförde att vägkropparna inte frös till och att B-saltvägnätet saltades i samma utsträckning som A-saltvägnätet. Detta för-klarar att genomsnittliga väglagsfördelningarna som har obser-verats under vintern 1989/90 inte visar någon försämring av väg-laget gentemot vintern 1986/87 då en övergång från halkbekämp-ningsmetod A-salt till B-salt har skett utan snarare en liten förbättring.

I figur 17 visas genomsnittlig väglagsfördelning för en observa-tionspunkt på väg 1024 som halkbekämpades mekaniskt, vintrarna 1986/87, 1987/88 och 1988/89, och under vintern 1989/90 till-hörde väg 1024 B-saltvägnätet. Kontrollpunkterna är vägar som halkbekämpats mekaniskt under kontroll, försöksvintrarna och

eftervintern.

28

Vi

nt

er

F)

89

/9

0

w:

sp

år

/f

läc

kvi

s

vI

88

/8

9

:

:

våt

/f

uk

t

ba

rm

ar

k

m

hår

d

is

/s

nö

87

/8

8

86

/8

7

10

0

₇₅

₅₀

₂₅

K

Va

gl

ag

-to

rr

ba

rm

ar

k

m

lös

sn

ö/

mo

dd

Pr

oc

en

t

Figgr 17 Väglagsfördelning på väg 1024 (P) som halkbekämpades mekaniskt vintrarna 1986/87, 1987/88 och 1988/89, och under vintern 1989/90 tillhörde vägen B-saltvägnätet. Som kontrollpunkter är vägar som halkbekämpats meka-niskt under de fyra vintrarna.

29

Vid en jämförelse mellan vintrarna 1986/87 och 1989/90 framgår som väntat att andelen icke-barmarksväglag minskar markant, nära nog en halvering, när en väg som har tillhört sandvägnätet över-går till att tillhöra B-saltvägnätet. I VTI Meddelande 638, re-ferens (2), kunde ingen eller obetydlig effekt noteras av en förändring av vinterhållningsstrategi från B-salt till mekanisk halkbekämpning. Skillnaden i effekt hör sannolikt samman med att vintern 1989/90 var extremt mild. Som tidigare nämnts, medförde den milda vintern att B-saltvägarna inte frös till utan de halk-bekämpades på samma sätt som A-saltvägar. Av detta följer att när en väg övergår från att ha tillhört sandvägnätet till att tillhöra B-saltvägnätet blir effekten på väglagsfördelningen beroende av hur pass kall vintern varit.

Att väglagsfördelningarna vintern 1986/87 skiljer sig, relativt från varandra, så pass mycket jämfört med vintrarna 1987/88 och 1988/89 kan ha flera orsaker. Att vintern 1986/87 var kallare än

vintrarna 1987/88 och 1988/89 har sannolikt stor betydelse, och

att endast en observationspunkt ligger bakom stapeln för prov-platser, dessutom ligger provplatsen något längre norr ut än kontrollplatserna.

30

6 EFFEKTER.AV'MENSALT-STRATEGIN

Eftersom vinterväghållningsstandarden på kontrollvägarna i MINSALT-projektet Kopparbergs län har höjts exkluderas dessa väglagsobservationer i nedanstående diskussion.

För A-saltvägar som varit provvägar under försöksvintrarna kon-stateras att andelen icke-barmarksväglag varit oförändrat mellan vintrarna, figur 15. Som tidigare nämnt var vintern 1989/90 ex-tremt mild vilket medförde att B-saltvägar saltades i samma ut-sträckning som A-saltvägar. För de vägar som övergått från att ha tillhört A-saltvägnätet till att tillhöra B-saltvägnätet noteras något mindre andel icke-barmarksväglag, figur 16.

Trots att vintern 1989/90 var betydligt mildare än 1986/87 ökade antalet halkdygn med ca 15 % och kemiska halkdygn med ca 30-35 % medans antalet snödygn var i stort sett oförändrat mellan

vint-rarna.

Sammantaget ger ovanstående fakta att MINSALT-strategin har en tendens till positiv effekt på andelen icke-barmarksväglag på de vägar som tillhör A-saltvägnätet. En minskning av andelen hårda is/snö och spårslitage/fläckvis samt en ökning av andelen lös snö/snömodd kan noteras. Det är för närvarande osäkert huruvida

dessa relativa förändringar är orsakade av den mycket milda

vintern 1989/90 eller av att MINSALT-strategin har gett dessa effekter. Förebyggande halkbekämpning, som ingår som en del i MINSALT-strategin, kan innebära att snö inte körs fast i samma utsträckning som vid traditionell saltningsstrategi.

På grund av den mycket milda vintern 1989/90 har effekter på väglaget för vägar som tillhör B-saltvägnätet vid en övergång till MINSALT-strategi inte kunnat studeras.

Den bedömning som görs är att det med MINSALT-strategin är möj-ligt att minska saltförbrukningen med ca 20-40 % p g a mindre

31

saltgivor, färre saltningar i samband med snöfall och allmän återhållsamhet vid saltning jämfört med traditionell

saltnings-strategi, referens (1).

Totalt förbrukades 4 900 ton salt vintern 1989/90 gentemot 3 078 ton 1986/87, en ökning med ca 60 %. Någon uppdelning på vägar med olika vinterväghållningsstandarder har inte varit möjlig att göra. Det kan finnas flera orsaker eller en kombina-tion av dessa; till att någon minskning av saltanvändningen inte kan noteras för vintern 1989/90 gentemot 1986/87. Dels var vintern 1989/90 mycket mild vilket medförde att man aldrig slutade salta B-saltvägnätet, en ökning av vinterväghållnings-standarden på det högtrafikerade vägnätet, antalet kemiska halk-dygn var ca 30-35 % fler vintern 1989/90 än 1986/87 och dels kan MINSALT-strategin ha misslyckats i avseende att minska saltan-vändningen.

I

MINSALT-projektets huvudrapport,

referens (1),'

redovisas

olycksförändringen mellan de fem vintrarna före försöksvintrarna och vintern 1989/90. Som kontrollvägnät används det stora kontrollvägnätet d v 3 motsvarande vägar i S, T, U och X län.

Resultatet från analyserna av de polisrapporterade olyckorna framgår nedan:

Halkbekåmpning Förändring Konfidensamrâde

1986/87 1989/90 risknivå 5 %

A-salt A-salt - 8 % (-19 + 4) %

A-salt B-salt + 3 % (-18 + 29) %

B-salt B-salt -21 % (-39 + 3) 8

Det har således varit en olycksminskning (ej statistiskt säker-ställd) på de vägnät som bibehållit sin typ av halkbekämpning men med förebyggande åtgärder. På det A-saltvägnät som övergått till B-saltning har däremot en olycksökning erhållits. Ökningen

är liten och inte statistiskt säkerställd.

32

7 REFERENSER

1 Öberg G, Gustafson K, VTI och Axelson L, Vägverket:i Effektivare halkbekämpning med.mindre salt. MINSALT-projektets huvudrapport. Statens Väg- och. Trafik-institut, Rapport 369, 1991.

2 Möller S: .MINSALT. Reducering av saltvägnätet i Kop-parbergs län. Statens Väg- och Trafikinstitut,

Med-delande 638, 1991.

3

Öberg G och Möller S: Instruktion för

våglagsobserva-tioner. Statens Väg- och Trafikinstitut, Notat T83, 1990.