Pojkar var tar ni vägen?

Examensarbete

Vårterminen 2001

MALMÖ HÖGSKOLA

Gymnasielärarutbildningen

POJKAR VAR TAR NI VÄGEN?

Litteraturstudie och intervjuer med pojkar som går på

Omvårdnadsprogrammet

Författare: Christina Landegren

Handledare: Kerstin Neckmar

Titel: Pojkar var tar ni vägen?

Författare: Christina Landegren

Som blivande omvårdnadslärare har jag under mina praktikperioder endast mött ett fåtal pojkar och män på Omvårdnadsprogrammet. Jag jämförde det med min egen gymnasietid och högskoleutbildning till sjuksköterska där antalet pojkar och män också var få. Syftet med rapporten var att ta reda på vilka anledningar som har gjort att pojkar har sökt Omvårdnadsprogrammet och om utbildningen leder fram till ett målyrke. Resultatet togs fram med hjälp av en litteraturstudie och intervjuundersökning med fem pojkar på Omvårdnadsprogrammet. Slutsatserna av studien var att pojkar sökte Omvårdnadsprogrammet för att de var intresserade av att arbeta med människor och att utbildningen leder till flera olika alternativ som målyrke. Frågeställningarna blev besvarade och sammanfattningsvis var det inte endast pojkar som saknades på Omvårdnadsprogrammet utan även flickor på grund av det sjunkandet antalet sökande till programmet. I resultatet framkom att mer information inför valet till gymnasieskolan och Omvårdnadsprogrammet och vilka möjligheter till vidareutbildning var två viktiga faktorer för ungdomar.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

BAKGRUND OCH PROBLEM ... 4

SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR ... 6

METOD ... 7

LITTERATURSTUDIE ... 7

INTERVJUUNDERSÖKNING ... 7

RESULTAT FRÅN LITTERATURSTUDIE ... 10

MANLIGT OCH KVINNLIGT ... 10

UNGDOMARS GYMNASIEVAL OCH YRKESVAL ... 13

OMVÅRDNADSPROGRAMMET ... 16

UNGDOMAR TILL VÅRDEN ... 18

RESULTAT AV INTERVJUUNDERSÖKNING... 21

INTERVJUPERSONERNAS BAKGRUND ... 21

VALET TILL OMVÅRDNADSPROGRAMMET ... 21

OMGIVNINGENS REAKTIONER ... 23

ERFARENHETER OCH UPPLEVELSER AV OMVÅRDNADSPROGRAMMET ... 23

TANKAR OCH PLANER FÖR FRAMTIDEN EFTER GYMNASIET ... 26

FÖRSLAG FÖR ATT ÖKA ANTALET POJKAR PÅ OMVÅRDNADSPROGRAMMET

... 28

DISKUSSION ... 30

REFERENSER ... 35

BILAGA 1 ... 37

BREV TILL REKTOR OCH LÄRARE ... 37

BILAGA 2 ... 38

TILL DIG SOM DELTAR I INTERVJUUNDERSÖKNING OM POJKAR PÅ

BILAGA 3 ... 39

INTERVJUGUIDE FÖR INTERVJUER MED FEM POJKAR PÅ OMVÅRDNADS-

BAKGRUND OCH PROBLEM

Omvårdnadsprogrammet är en gymnasieutbildning med nästan enbart bara flickor, 1999 var det 86 % flickor och 14 % pojkar i år 1 enligt uppgifter från Statistiska centralbyrån (2001). Under min första praktikperiod i gymnasielärarutbildningen mötte jag elever från Omvårdnadsprogrammet både i ungdoms och vuxenklass. Det var inte många pojkar eller män i de klasser som jag var delaktig i. I ungdomsklassen fanns tre pojkar och i vuxenklassen tre män. Det var inte fler pojkar än när jag gick min egen utbildning i slutet av 1970-talet. Att män inte är en stor grupp inom vårdyrken är jag medveten om genom mina erfarenheter från utbildning och yrkesverksamhet både som undersköterska och sjuksköterska. Jag förstod att nästan ingenting hade hänt sedan min egen gymnasietid för tjugo år sedan med att försöka rekrytera fler pojkar och män till vårdutbildningar på gymnasiet. Uppslaget till examensarbetet att ta reda på varför det är så få pojkar som söker Omvårdnadsprogrammet och om utbildningen överensstämmer med deras målyrke kom efter min första praktikperiod.

Inom vård och omsorg är det långt kvar till att uppnå jämlikhet på arbetsplatsen och att kvinnor och män ska ha lika värde, ska på lika vilkor dela makt och ansvar på alla områden. En jämn könsfördelning inom alla yrken är ett mål som finns med i regeringens arbete. Ett annat mål är att flickor och pojkar, kvinnor och män ska ha likvärdig tillgång till utbildning och samma möjligheter att utveckla personliga ambitioner, intressen och talanger. Flickor och pojkar tränar och blir duktiga på olika saker vilket i olika utsträckning gör dem rustade för de krav som vuxenlivet ställer. De blir också förberedda för arbetsmarknadens olika sektorer, vilket blir tydligt i den könsuppdelade gymnasieskolan. Valen i skolan är i stort lika könsuppdelade idag som för 30 år sedan och att det finns fortfarande typiska flick- och pojklinjer. Omvårdnadsprogrammet är en flickdominerad utbildning liksom Hantverks- och Barn - och fritidsprogrammen medan pojkar dominerar El-, Energi-, Bygg-, Fordons- och Industriprogrammen (Lärarförbundet, 1998).

Under min gymnasietid beskrevs vårdlinjen som en yrkesförberedande linje för motiverade och duktiga flickor och antalet pojkar var få. I en undersökning som Alexandersson (1995) gjorde för Skolverket om Omvårdnadsprogrammet framkommer samma uppfattning. I den studien beskrev vårdlärare att den tidigare vårdlinjen var en yrkesförberedande skola för motiverade och duktiga flickor och präglades av:

Drag av den gamla flickskolans normer ”flinka flickor, flitiga och välartade” (Alexandersson, 1995, s.5).

När lärarna mötte nya elevgrupper som inte var de motiverade och duktiga flickorna på Omvårdnadsprogrammet uppstod vissa omställningssvårigheter att bejaka dessa grupper. Från att ha varit en tydlig yrkesutbildning inom vård, har den nya gymnasieskolan rört sig mot en mer allmän och yrkesförberedande skola. Lärarna på Omvårdnadsprogrammet tog ofta stort socialt ansvar för eleverna som var en förhållandevis enhetlig grupp med likvärdiga möjligheter. Det som förenade eleverna var både det sociala, könsmässiga och kulturella. Pojkarna som var en minoritet tog ett

större utrymme i undervisningen och de hade krav på sig att anpassa sig till skolans ”flickkultur”. Könsstrukturen i lärarlaget präglades oftast av kvinnor och eleverna mötte därför mest flickor och kvinnor under skoltiden. Det fanns projekt och idéer att motverka den sneda könsfördelningen. Vid några skolor som ingick i undersökningen fanns det sommarkurser för pojkar och försök till att anställa manliga lärare för att påverka fördelningen av lärare (Alexandersson, 1995).

Som yrkesverksam inom den slutna vården har de flesta män som jag har mött varit läkare, vaktmästare eller medicinska tekniker. Under mina tjugo år i vården, har jag endast arbetat med några enstaka manliga undersköterskor och sjuksköterskor.

Idag råder en brist på arbetskraft inom vård och omsorgsyrken och då måste det utbildas både flickor och pojkar. Prognosen för några år framåt är inte ljus:

Den enligt SCB:s arbetskraftsbarometer och andra indikationer redan mycket besvärande bristen på vårdpersonal ser ut att förvärras ytterligare under prognosperioden fram till 2008. Det gäller i stort sett alla kategorier av utbildade inom vårdsektorn. Ökningen av antagningen till utbildningen av läkare och sjuksköterskor får, åtminstone beträffande läkarna, mycket begränsad effekt på tillgången under prognosperioden. Antalet ungdomar som väljer vårdprogrammet i gymnasieskolan är fortsatt mycket låg i jämförelse med situationen för 10 år sedan (SCB, 2001, s.7).

Att arbeta med jämställdhet är att bryta könsstereotyperna inom barnomsorg, skola, kultur och fritidsverksamhet, socialtjänst och äldreomsorg (Sandqvist, 1998). I Omvårdnadsprogrammets kursplan 2000 i ämnet omvårdnad talas om människans behov som står i centrum och att vårda är idag en samhällelig uppgift. Vårdtagarna är både kvinnor och män och det är en fördel att de som vårdar också är jämnt fördelade över kvinnor och män (Skolverket, 2000).

SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR

Syftet med detta arbete är att studera vilka anledningar som gör att pojkar söker Omvårdnadsprogrammet och om utbildningen leder till deras framtida yrkesval/ målyrke. Mina förhoppningar är att studiens resultat ska kunna användas för att aktivt rekrytera fler pojkar och män till vården. Frågeställningarna som kommer att vara vägledande för arbetet är följande:

Vad eller vilka faktorer påverkar pojkar att söka Omvårdnadsprogrammet på gymnasiet?

Vad är målet eller målyrket för pojkar efter avslutad utbildning på Omvårdnads- programmet?

METOD

För att kunna besvara mina frågeställningar valde jag att dels göra en litteraturstudie, dels en intervjuundersökning med pojkar på Omvårdnadsprogrammet. Syftet med intervjuerna var att få en aktuell bild av hur pojkar idag år 2001 resonerade kring de olika frågeställningarna.

Litteraturstudie

Litteratursökningar har jag gjort med hjälp av dator/Internet via Malmö högskolas bibliotek, Medioteket. Jag har gjort manuell sökning via referenser. De sökord jag använde mig av var: pojkar, omvårdnadsprogrammet, vård och könsroller.

Intervjuundersökning

Jag valde att göra intervjuer med fem pojkar på Omvårdnadsprogrammet på den skola där jag gjorde min praktik under vårterminen av min gymnasielärarutbildning. Anledningen att jag valde intervju som datainsamlingsmetod var att få så nyanserade och ärliga svar som möjligt vilket jag inte hade kunnat få med en enkät. Lantz (1993) beskriver intervjun som ett samspel mellan två personer, en som frågar och en som svarar. Intervjun är baserad på frivillighet och det är kommunikationen mellan intervjuaren och respondenten som ska analyseras (a.a.).

Undersökningsgrupp och urval

Urvalet av pojkar diskuterade jag med min handledare på skolan och kriterierna för intervjun var att de skulle gå år 2 eller 3 på Omvårdnadsprogrammet. Jag bedömde att pojkarna då skulle ha mer erfarenheter av Omvårdnadsprogrammet och av sina praktikplaceringar. I den klass jag var verksam under min praktik, fanns två pojkar och i den andra klassen som jag träffade mer sporadiskt fanns fem pojkar. Det fanns ytterligare pojkar som gick år 2 på skolan men jag bestämde mig för att börja intervjua de pojkar som jag hade träffat i min roll som lärarkandidat. Jag beslöt att först intervjua de två pojkarna i min praktikklass och därefter de andra pojkarna. Alla fem pojkarna skulle vara på APU (arbetsplatsförlagd utbildning) i fyra veckor och efter övervägande och råd från min handledare på skolan, beslöt jag att vänta med intervjuerna till efter praktiken då de skulle ha skaffat sig ytterligare erfarenheter av vården.

Jag informerade skolans rektor, min handledare som var mentor för pojkarna i den ena klassen och de två lärare som var mentorer för pojkarna i den andra klassen skriftligt och muntligt. Namnen på skola, rektor och lärare är bortagna i informationen (Bilaga 1). Tillstånd för intervjuerna fick jag muntligen av skolans rektor som också var positiv till mitt syfte med intervjuerna. Jag informerade pojkarna i de bägge klasserna med ett brev som jag överlämnade personligen till dem (Bilaga 2). Brevet beskrev vad syftet var med intervjuerna, att de skulle dokumenteras med hjälp av bandspelare, hur lång tid

intervjun beräknades ta och att svaren skulle behandlas konfidentiellt så att ingen enskild individ skulle kunna känna igen sig i den slutliga rapporten.

Pojkarna tog kontakt med mig och bestämde själva vilka tidpunkter som var lämpliga för att genomföra intervjuerna med hänsyn till deras schema och lektioner. En pojke från tredje året kom inte till avtalad intervju och han markerade tydligt att han inte ville bli intervjuad. Orsaken till detta bortfall kan jag inte redovisa på grund av sekretess. Den femte pojken i år 2 fick förhinder vid den avtalade tiden och avböjde att bli intervjuad. Slutresultatet av intervjuerna blev en pojke från år 3 och fyra pojkar från år 2 på Omvårdnadsprogrammet. Alla fem pojkarna tilldelades fingerade namn eftersom resultatet skulle vara konfidentiellt samt att det skulle bli personligare att läsa och ta del av. Namnen är: Adam, Bertil, Cesar; David och Erik.

Utformning av frågor/intervjuguide

Mitt mål var att konstruera öppna intervjufrågor med sex huvudteman. Dessa sex teman var:

• bakgrund

• val till gymnasieskolan • omgivningens reaktioner

• erfarenheter och upplevelser av Omvårdnadsprogrammet • tankar och planer för framtiden efter gymnasiet

• förslag för att öka antalet pojkar på Omvårdnadsprogrammet

Som stöd för mina frågor hade jag en intervjuguide (Bilaga 3). Pojkarna fick inte i förväg veta frågorna eller se guiden.

Genomförandet av intervjun

Pojkarna organiserade själva sina tider för intervjuerna. Jag hade bokat ett grupprum på skolan där vi satt avskilt och ostört under intervjuerna. När det var dags för intervjun hälsade jag pojken välkommen och förklarade återigen syftet med intervjun och vikten av att prata nära mikrofonen. Intervjuerna gjordes under mina praktikveckor 9-14 och 16 under vårterminen 2001. Alla pojkarna var lugna, öppna och mycket positiva till intervjuerna. Min bedömning var att de svarade ärligt och uppriktigt på mina frågor. Tidsåtgången för intervjuerna var beräknade till ca 60 minuter men tog mycket kortare tid. Intervjuerna varierande mellan ca 15 – 20 minuter vid uppspelningstiden av kassettbanden. Exakt tid kan inte anges för hastigheten på kassettbanden överensstämde inte vid avlyssningen. Ett kassettband blev förstört då det andra gången spelades upp.

Bearbetning av data från intervjuerna

Jag skrev ut intervjuerna ordagrant från kassettbanden och det blev sammanlagt 11 sidor material. Jag har läst mitt material flera gånger och kan för varje gång se pojkarna framför mig när de blev intervjuade och svarade på mina frågor under våra samtal. Jag markerade ord och meningar som framträdde i intervjumaterialet. I presentationen av resultatet har jag illustrerat pojkarnas uppfattningar med hjälp av citat för att göra resultatet mer levande och för att det ska ge en personlig och trovärdig bild av pojkarna på Omvårdnadsprogrammet. Jag har valt citaten utifrån de sex teman som utgjorde intervjuguiden genom att tolka pojkarnas berättelser i förhållande till frågorna som kom upp under intervjuerna. Citaten är skrivna i skriftspråk, tre punkter (…) i början och mitt i citaten markerar att delar av sammanhängande citat har uteslutits. Tre streck (---) markerar att citat kommer från skilda citat. I mina tolkningar av resultaten från intervjuundersökningarna används begreppet pojke och i citaten används både pojke och kille eftersom pojkarna använde bådadera.

RESULTAT FRÅN LITTERATURSTUDIE

Manligt och kvinnligt

Forskning om genus innebär att könsrelationer står i fokus i ett analytiskt perspektiv. Kön är ett centralt ämne för att förstå sociala relationer, institutioner och utvecklingar. Könsrelationer utgör ett problem då de förknippas med dominansförhållande, ojämlikhet, påfrestningar och motsättningar. Syftet med genusperspektiv är att utveckla tänkandet och reflektera kring kön i samband med arbetsliv, organisation och samhället i övrigt (Jorfeldt, 2000). Den samlade benämningen för modern könsforskning är genus och genusdiskussioner som handlar om hur vi upplever och beskriver vår könstillhörighet och hur vi taktiskt hanterar att vi är indelade i två grupper. Inom genusforskningen är uppfattningen att könet är konstruerat. Med det menas att oavsett vilka skillnader eller likheter vi idémässigt tror oss finna mellan könen är de resultat av våra egna mänskliga påfund. Genus som begrepp, översatt från engelskans gender, har karaktäriserats som kulturellt, socialt och biologiskt kön. Könsidentitet, könssymbol och könsstruktur är andra aspekter på genus (Lärarförbundet, 2000). Vad som är kvinnligt och manligt varierar mellan olika tidsepoker och det finns mycket som kvinnor och män gör idag som var socialt otänkbart för 100 år sedan (Skolverket, 1994).

I en jämförelse mellan sju EU-länder är Sverige det land som är bäst på jämställdhet, men fortfarande är vår arbetsmarknad könssegregerad. Könsuppdelningen är fortfarande sådan att flest kvinnor arbetar i skola och vård medan flest män arbetar i näringslivet. Med jämställdhet menas förhållandet mellan kvinnor och män. Jämlikhet är ett begrepp som avser rättvisa förhållanden mellan individer och grupper i samhället och utgår från att alla människor har lika värde oavsett kön, ras, religion och social tillhörighet (Palm, 2001).

Brist på förståelse för varandras intentioner och handlingar kan leda till stereotypa lösningar eller maktkamper, revirtänkande och konflikter i arbetsgruppen om kvinnor och män inte blir medvetna om olikheterna i kvinnligt och manligt. Både kvinnor och män ska kunna tolka och synliggöra sina kvaliteter på lika villkor och detta för att undvika missförstånd, öka respekten för varandra och vara stolta över det egna könets kvaliteter. Observationer av yrkesvardagen om kvinnligt och manligt leder förmodligen till en reflektion över att kvinnor och män inom sitt kön är mycket olika. Ingen person varken man eller kvinna känner igen sig i samtliga kvinnliga eller manliga drag. Kvinnor och män har alla både manliga och kvinnliga kvaliteter inom sig. Det finns inget självklart sätt att vara man eller kvinna på, ej heller finns det självklara mans- eller kvinnouppgifter. Pirjo Birgenstam säger att ett konkret sätt att bli varse kvinnlig och manlig kompetens på den egna arbetsplatsen och inom den egna personen, är att göra observationer, skriva dagbok om den egna yrkesvardagen och diskutera resultaten i arbetsgruppen (Skolverket, 1999b).

Enligt Lpo 94 har skolan ett ansvar för att motverka traditionella könsmönster. Skolan ska också ge utrymme för elever att pröva och utveckla sin förmåga och sina intressen oberoende av könstillhörighet. Vidare framgår i läroplanen att skolan aktivt och

medvetet skall främja kvinnors och mäns rätt och möjligheter. Eleverna ska uppmuntras att utveckla sina intressen utan fördomar om vad som är kvinnligt och manligt (Skolverket, 1994). I Lpf 94 talas det om jämställdhet mellan kvinnor och män i skolans värdegrund och uppgifter. Kvinnors och mäns lika rätt och möjligheter ska understödjas och eleverna ska uppmuntras att utveckla sina intressen utan fördomar om vad som är manligt och kvinnligt (SKOLFS 1994:2).

Traditionella könsmönster kommer tydligt till uttryck på gymnasiet och egentligen mycket tidigare. Skolnämnden i en kommun ville i en undersökning ta reda på i vilken ålder barns uppfattning om framtida yrkesval började ta form. Syftet med denna undersökning var att få reda på om man skulle kunna motverka könsstereotypa val bland barnen och se hur vuxenvärlden påverkade deras val. Resultatet från undersökningen visade att pojkarnas val var mer traditionella än flickornas och att det fanns en större benägenhet hos flickorna att inte önska sig könsstereotypa yrken. Eleverna i denna undersökning tillfrågades också om vad de inte kunde tänka sig att arbeta med i framtiden. Både pojkar och flickor uppgav i stor utsträckning traditionella mansyrken som de ej ville arbeta med. En del pojkar angav att de inte ville ha traditionellt kvinnliga vård och serviceyrken men det var betydligt fler pojkar som inte tilltalades av yrkena brandman, polis eller läkare (Sandqvist, 1998). Wernersson (1983) presenterade även i sin undersökning likheter med ovanstående. Hon menar att det finns fler traditionella manliga yrken och att de oftare uppfattas som smutsigare och farligare än traditionella kvinnliga yrken.

Sandqvist (1998) hävdar att strävan efter jämställdhet inom barnomsorg och skola kan få till följd att pojkars individuella behov får minskas. Det kan gälla uppmärksamhet och förståelse för vad pojkarna behöver och att de inte ska få vara pojkar. Den verksamhet som är jämställd stimulerar barnen att individuellt utveckla sina egenskaper och talanger även om det är drag och färdigheter som är könstraditionella. Alla pojkar är inte vilda och bullriga och flickor är inte enbart lugna och försynta. Fokusering på den enskilda pojken och flickan leder förbi könsstereotypa mönster:

Genom att uppmuntra både flickor och pojkar att utveckla de egenskaper och färdigheter som krävs för att de som vuxna skall ha lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter att försörja sig själv, vårda barn och hem, och delta i andra samhälleliga aktiviteter, blir det ”legitimt” att vara sig själv också för den lugna, mjuka pojken och inte bara för hans tuffare kompis. Samtidigt får båda hjälp att utveckla andra sidor av sig själva som behövs om de ska klara vuxenlivets alla krav. Detsamma gäller den vilda flicka som helst klättrar i träd och hennes blyga kamrat som helst leker i dockvrån (Sandqvist, 1998, s.106).

Samhället i stort återspeglas i förskola, fritidshem och skola. Att barnomsorg och skola skulle ha det stora ansvaret för jämställdhet mellan den kommande generationens kvinnor och män, är att övervärdera deras potentialer och betydelser.

I stället för att befästa traditionella könsmönster ytterligare , kan förskola, fritidshem och skola dock bidra till en utveckling och förändring inom ramen för sina möjligheter. Genom att de vuxna inom dessa verksamheter axlar sin del av ansvaret för att främja jämställdhet i och genom sitt arbete med barnen tas viktiga steg på vägen mot ett samhälle där kvinnor och män har lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter i livet (Sandqvist, 1998, s.107).

Wernerssons (1983) tolkning av resultatet av sin studie var att flickor och pojkar ser på yrkesvalet på olika sätt :

Kanske binder sig flickor tidigare än pojkar vid en viss yrkesinriktning.

Den kvinnliga arbetsmarknaden är snävare, varför flickor väljer inom ett snävare område än pojkar.

Man måste anta att detta att associera sig med ett yrke att arbeta med som vuxen hänger samman med den allmänna identitetsutvecklingen hos barn och ungdom.

Attityden till det motsatt könet typiska yrken är inte präglad uttalat avståndstagande, utan mera av brist på signifikans eller närvaro (Wernersson, 1983, s.45).

Wernersson drar slutsatsen att kunskaper om värderingar och attityder hindrar ett mer obundet yrkesval. Arbetsfördelningen i barnens familjer och även i samhället ligger till grund för deras val:

Mot bakgrund av erfarenheter i hemmet så bildar pojkar och flickor föreställningar om vad som menas med arbetet dvs. meningsfull och nyttig sysselsättning.

Flickor och pojkar har genom en könsdifferentierad socialisation i och utanför hemmet olika konkreta kunskaper och färdigheter (Wernersson, 1983, s.46).

Skolverket (1994) beskriver i sin rapport ”Flickors och pojkars olika förutsättningar och villkor” att flickor och pojkar redan från lågstadiet fostras till könskillnader och olika roller. Flickor trippelfostras för yrke, familj och omsorgsarbete och pojkar dubbelfostras främst för yrkes- och försörjarrollen och detta mönster fortsätter i gymnasieskolan. Skolverket menar att skolan ska ge flickor och pojkar ett redskap för att kunna bearbeta och genomföra olika val som har med familj, livshållning, utbildning, yrke och arbetsliv att göra (a.a.). Vid sju åtta års ålder har barnen redan förkroppsligat vad som gäller för kvinnor och män och vilka arbeten som gäller för de olika könen. Barnen har fått det inte bara via hemmet och förskolan utan också genom barnböcker, leksaker, TV och videofilmer (Fagrell, 2000).

Regeringen fastslog i proposition 1993/94:147 att för att nå delad makt och delat ansvar, måste de könsbundna utbildningsvalen upphöra (Ungdomsstyrelsen, 1999). Skolan ska

motverka traditionella könsmönster genom att aktivt gynna pojkars och flickors lika möjligheter och låta oberoende av sitt kön utveckla sin förmåga och sina intressen. Det finns skillnader mellan pojkar och flickor i skolan från sättet att vara, i språk, i prestationer, i vad de vill arbeta med och hur de arbetar, i val av ämne och studieinriktning. Könsbundna utbildningsval har noterats sedan länge och arbetet med jämställdhet har främst bedrivits inom ramen för skolans studie- och yrkesvalsorientering. Svaga tendenser i könsutjämnande riktning visade sig i slutet av 1970-talet och i början av 1980-talet då flickor sökte sig till teknisk utbildning och pojkar till vårdutbildning (a.a.).

Sedan mitten av 1970-talet har det inte varit någon större förändring i flickors eller pojkars val av studieinriktning:

Vid valet av utbildning och yrke spelar föräldrarnas yrke en stor roll - ännu större roll för flickor än för pojkar. Flickor relaterar också i högre grad än pojkar till sina lärare som personer och påverkas också mera av sina lärare vid yrkesvalet. Målet för jämställdhet har ofta varit att det skall finnas lika stora andelar flickor och pojkar inom en utbildning. En utbildning har ansetts vara jämställd om könsfördelningen varit jämn. ”Könsbrytarna”, dvs. de pojkar och flickor som valt att gå en utbildning med mycket stor övervikt för motsatt kön, har lyfts fram som bevis för att jämställdhetssträvandena håller på att bli framgångsrika (SOU 1997:1, s.66).

När barn börjar fundera över framtiden och val av yrke och arbete är det betydelsefullt att de inte får uppfattningar om att vissa yrken är för män och vissa yrken är för kvinnor. Det är då angeläget att personal både inom förskola och skola är av båda könen. Flickor som går pojkdominerade utbildningar saknar ofta stöd från lärarna medan pojkar som går flickdominerade utbildningar inte har samma erfarenheter. På ett flickdominerat program är det inte någon större skillnad på flickors och pojkars avbrott från studierna. Ungefär lika stor andel flickor och pojkar lämnar de program som har någorlunda jämn könsfördelning medan en större andel flickor lämnar program där det är få flickor. Andelen pojkar är större på flickdominerade program än flickor på pojkdominerande program. Det är troligen svårare att vara den enda eller en av mycket få inom sitt kön på en utbildning och det kan vara en orsak till avbrotten. Utbildningsdepartementet drar slutsatserna att pojkar blir bättre behandlade på flickdominerade utbildningar än flickor blir på pojkdominerande (SOU 1997:1). Omvårdnadsprogrammet har i jämförelse med andra nationella program den högsta andelen elever som avbryter sina studier och 1996 var det 6 % som inte började andra året. Om det var flest pojkar eller flickor som avbröt studierna framkom inte (Ds 1999:44).

Ungdomars gymnasieval och yrkesval

Fagrell (2000) har i sin avhandling behandlat arbete och genus. Inget yrke är belagt med förbud för något kön, och den officiella jämställdhetspolitiken anmodar och gagnar alla

försök och ansträngningar att minska könsuppdelningen i arbetslivet. I hennes studie hade barn inordnat yrken i manliga och kvinnliga kategorier och resultatet överensstämde med den könsuppdelning som finns på arbetsmarknaden idag. Barnen som var i 7-års åldern kunde redan således avläsa den könsuppdelade arbetsmarknaden. Fagrell hänvisar till Högskoleverkets rapport ”Kvinnor och män i högskolan från gymnasium till forskarutbildning 1986/87 och 1995/96” från 1997 påpekas att arbetsmarknaden är strikt könsuppdelad när det gäller fördelningen på olika branscher, befattningsnivåer och yrkesområden. De arbeten som kvinnor utför är ofta lågt värderade. Vidare konstateras att ungdomars könsuppdelade utbildningsval innebär risk för att uppdelningen av arbetsmarknaden består (a.a.).

Det finns enligt Utbildningsdepartementet (SOU 1997:1) flera olika orsaker till vad som gör en skola jämställd, några som kan nämnas är tillgång till utbildning, olika val av utbildning, flickors och pojkars resultat och studieavbrott samt arbetet med att främja jämställdhet. Förr var det fler pojkar än flickor som gick vidare till högre studier. Idag är andelen flickor och pojkar som kommer till gymnasieskolan ungefär lika stora. Under 1980-talet gällde det att förmå flickor att välja tekniska yrken eftersom arbetslösheten drabbade flickor hårdast. Flickorna skulle få en större tillgång på arbeten om de valde teknik framför vård och omsorg. Utbildningsvalet till gymnasiet är olika mellan män och kvinnor. Den sociala bakgrunden påverkar också valet av utbildning och yrke. Kvinnorna har oftare arbete som är lågt värderade och de arbetar deltid. Vid reformeringen av gymnasieskolan skulle de nya nationella gymnasieprogrammen utformas så att de tilltalade såväl flickor som pojkar och förhoppningsvis ge en kvalificerad utbildning (a.a.).

Resultat av antalet antagna flickor och pojkar från år 1 i gymnasieskolan hösten 1994 och 1995 visade att det var många program som intresserade antingen flickor eller pojkar. Det är de pojkdominerade programmen såsom El-, Fordon-, Bygg-, Industri och energiprogrammen. De program som dominerades mest av flickor var Barn och fritidsprogrammet och Omvårdnadsprogrammet. Antalet pojkar på dessa program var 25 % på Barn och fritid och 15 % på Omvårdnadsprogrammet. För att öka ungdomars benägenhet att söka en otraditionell utbildning, måste de påverkas redan tidigt i förskolan. När eleverna skall göra sina val är de i den åldern när ungdomar skapar sin identitet som kvinna respektive man och då är det svårare att förändra sin inställning. Sedan mitten av 1970-talet har det inte skett några större förändringar i vare sig flickors eller pojkars val av studieinriktning. En viss ökning är det av pojkars val av humanistisk-social och flickornas val av teknisk – naturvetenskaplig utbildning. Insatserna för att främja otraditionella val har endast riktats mot flickor trots att pojkar gör minst lika traditionella val. Inom gymnasieskolan är det en fördel med både manliga och kvinnliga anställda, vilket bidrar till att verksamheten utvecklas (SOU 1997:1). I boken ”Om unga män” talar Bolin och Lövgren (1995) om att ungdomars val av arbete i olika näringsgrenar, fördelar sig i stort sett på samma sätt som för övriga befolkningen. Offentlig verksamhet har i högre grad ungdomar sysselsatta än gruv-, tillverknings-, och kraftindustri. Inom servicenäringar, hälso- och sjukvård och socialt arbete arbetar fler unga kvinnor än män medan fler unga män än kvinnor arbetar med tillverkningsarbete.

Få undersökningar är gjorda på förvärvsarbetande gymnasieungdomar men det står klart att många ungdomar mellan 16-18 år arbetar vid sidan av skolan. I en undersökning i Göteborg av 657 ungdomar arbetade 77 % under sommarlovet och 46 % under terminerna. En studie i Gävle 1993 om ungdomars konsumtion visade att det var stora skillnader mellan gymnasielinjerna. På de studieförberedande linjerna arbetade 61 % av eleverna under sommarlovet i jämförelse med ca 50 % på de yrkesförberedande linjerna. Det var ingen större skillnad mellan könen. Undersökningen i Göteborg påvisade att de arbeten som ungdomar i gymnasieskolan fick var beroende av könstillhörighet. Under loven var könsuppdelningen större där pojkarna arbetade i traditionella manliga arbeten som på byggarbetsplatser, lager och fabriker och flickorna inom affärsbranschen, i restauranger och som lokalvårdare. Vid arbetet under terminerna var könsuppdelningen mindre då även pojkar arbetade inom service och vård (a.a.).

Bolin och Lövgren (1995) fann att ungdomars värdering av arbete kan delas upp i två moment, specifika yrken och arbetsfrågor i mer abstrakt mening. Männen mellan 16-24 år valde i första hand bra lön och trygghet och kvinnorna i samma ålder värderade ett arbete som är intressant, har egenvärde och trevliga arbetskamrater. Bra arbetsmiljö och högre lön värderades högre av ungdomar på yrkesförberedande linjer emedan flexibilitet, omväxling och intressanta arbetsuppgifter värderades högre av ungdomar på de studieförberedande linjerna. De yrken som unga män helst valde är civilingenjör, företagsledare, dataoperatör eller säljare. Kvinnor däremot valde helst yrken som läkare, sjuksköterska, konstnär, reseledare, journalist, marknadsförare eller polis. Män ser arbetet som ett projekt som ständigt ändras och som en utmaning som de ska klara av. Det är könet som formar ungdomars val av yrke, utbildning, familjeliv, musik, fritidsintresse och intresse för samhällsfrågor. Unga män skiljer sig inte från vuxna män när det gäller påverkan från ett samhälle vars sociala och kulturella verklighet är könsspecifik. Under gymnasietiden lever ungdomar i en tillvaro som skiljer sig från de förhållanden och villkor som möter dem när de själva ska försörja sig. Konsumtionsmönstret ändrar sig avsevärt efter avslutad utbildning. Från att styras av kulturella stilar förändras ungdomar allt mer till att styras av materiella behov som arbete, bostad, mat och kläder. Kvinnor formar något tidigare sin vuxentillvaro medan män tycks leva längre kvar i ungdomstillvaron. Unga mäns och kvinnors synsätt på familj, försörjning och sexualitet har trots allt ändrats genom åren och är inte lika könsstereotypa nu som förr men några avgörande förändringar i unga mäns val av utbildning och arbetet har det inte blivit (a.a.).

I Skolverkets rapport ”Hur gick det sedan?” ges en beskrivning av vad ungdomar gör ett till två år efter avslutad gymnasieutbildning. De som hade gått ett yrkesförberedande program arbetade i högre utsträckning jämfört med de som hade gått ett studieförberedande program. Högsta andelen av de som inom sin målbransch förvärvsarbetade fanns 1996 bland de elever som gått Hotell och restaurang respektive Omvårdnadsprogrammet (Skolverket, 1999a).

Omvårdnadsprogrammet

Termen omvårdnad används av alla vårdyrkesgrupper och begreppet används också för att beteckna ett undervisningsämne både inom gymnasieskola och högskola. Enligt Socialstyrelsen finns det ännu inte någon allmänt vedertagen definition på begreppet omvårdnad. Syftet, innehållet och metoder kan däremot beskrivas. Socialstyrelsens allmänna råd om omvårdnad inom hälso- och sjukvård kan sammanfattas med att omvårdnad inom hälso- och sjukvård är hjälp till personer som på grund av sitt hälsotillstånd har svårt att klara eller planera handlingar som hör till deras dagliga liv. Allmän omvårdnad är oberoende av sjukdom och medicinsk behandling och utförs av all hälso- och sjukvårdpersonal (Jorfeldt, 2000).

I Omvårdnadsprogrammets kursplan för ämnet omvårdnad finns ej något beskrivet om jämlikhet mellan könen i vårdyrkena. I inledningen till ämnena social omsorg och omvårdnad skildras det att kvinnor historiskt var särskilt lämpade för arbete med inslag av välgörenhet samt att stöd och hjälp till fattiga och sjuka tidigt blev ett kvinno-dominerat område. I ämnet omvårdnad talas det om att kvinnor har vårdat sjuka och svaga i hemmet. Kunskap om detta fick man genom att vara delaktig i vården och kunskapsöverföringen skedde från mor till dotter. Dagens utbildning vilar på dokumenterad och systematiserad kunskap om omvårdnad, vård och behandling. Utbildningen utgår från en värdegrund som betonar människors lika värde, mänsklig värdighet och välbefinnande (Skolverket, 2000).

Det råder stor brist på omvårdnadspersonal inom kommun och landsting som beräknas anställa tusentals personer de närmaste 5 – 10 åren. Omvårdnadsprogrammet ger nästan garanterat arbete efter gymnasiet men ändå saknas intresse för detta program. Näringsdepartementet menar att uppgiften att få fler ungdomar att söka till Omvårdnadsprogrammet ligger på kommunerna. Enligt beräkningar behöver kommunerna fördubbla sina utbildningsplatser för att klara det ökande behovet av vård (Ds 1999:44).

Vårterminen 1995 avslutade nästan 5000 elever från Omvårdnadsprogrammet sin gymnasieutbildning och 11,4 % av dem var pojkar. Ett och ett halvt år efter avslutad utbildning förvärvsarbetade något mer än 60 % av eleverna och de flesta inom offentlig sektor. Var fjärde av de förvärvsarbetande männen som gått ut Omvårdnadsprogrammet arbetade inom industrinäringen. Skolverket (1999a) hävdar i en rapport att arbetsmarknaden rekryterar efter ett traditionellt könsmönster. Om det är orsak eller verkan av hur ungdomar väljer utbildning kan inte denna undersökning klarlägga. Faktauppgifterna i rapporten visar dock på en könsuppdelad arbetsmarknad (a.a.).

Antagningen av elever till Omvårdnadsprogrammet har sjunkit de senaste åren och totalt studerar färre ungdomar på gymnasiet enligt Näringsdepartementet (Ds 1999:4). Näringsdepartementet hävdar att det är angeläget för elever, studenter och framtida arbetsgivare att antalet pojkar ökar på Omvårdnadsprogrammet och föreslår att öka utbudet av ämnen som tilltalar pojkar som till exempel kriminalvård och missbruk. Ett annat förslag är att ge kurser som är mer teknikinriktade. Arbetsgivarna måste visa på

hur stort personalbehovet är i framtiden och tala om vilka kompetenser som behövs. En gemensam marknadsföring av vårdutbildningar med kommunförbunden och de fackliga organisationerna vore att föredra. Omvårdnadsprogrammet måste profilera sig med att göra utbildningen mer intressant för alla ungdomar, och speciellt för pojkar, att söka sig till vård och omsorg i framtiden. Öka utbudet av kurser som tilltalar pojkar, kombinera olika ämnen och att Omvårdnadsprogrammet bör samverka i större utsträckning med andra nationella program. Praktiken som eleverna får under utbildningen är viktig och handledarna på praktikplatserna måste få förutsättningar att ge eleverna en så bra handledning som möjligt (Ds 1999:44). Elever tillfrågade av Skolverket menar att programmets sjunkande elevantal beror på att det är en yrkesförberedande utbildning. Ungdomar som är osäkra på vad de vill bli, väljer ett studieförberedande program eftersom det ger fler möjligheter efter avslutad utbildning. Både Skolverket och Svenska kommunalarbetarförbundet menar att namnbytet från vårdlinjen till Omvårdnadsprogrammet innebar en försämrad rekrytering (a.a.).

Omvårdnadsprogrammet ger inte eleverna särskild behörighet att söka flertalet vårdutbildningar på högskolan vilket leder till att eleverna måste komplettera vissa ämnen efter sin utbildning. Lokala undantag finns där Omvårdnadsprogrammet ger särskild behörighet. Skolverkets strävan är att så många utbildningar som möjligt ska ge särskild behörighet till högskola. SCB redovisar i Ds 1999:44 att av de som avslutade Omvårdnadsprogrammet 1997 gick 19 % vidare till högskola. Till sjuksköterske-utbildningen gick 2 % och till barn och ungdomspedagog 8 % och till socionom-utbildningen 1 %. Till annan utbildning gick 8 %. Sedan Omvårdnadsprogrammet startade har det haft ett successivt sjunkande antal elever jämfört med den tidigare vårdlinjen. Eleverna upplever att det inte finns någon klar koppling till ett visst yrke och att det är behörigheten att söka till högskola som påverkar det. Eleverna vet inte vad de blir efter avslutad gymnasieutbildning. Detta är också en fråga som arbetsgivarna ställer sig. Vilken titel har de som har gått ut Omvårdnadsprogrammet och vad ska de anställas som?

Under 1990 talet har det varit stora nedskärningar i den offentliga sektorn vilket har drabbat undersköterskegruppen med åtföljande arbetslöshet. Dessa faktorer kan ha orsakat det svaga intresset för Omvårdnadsprogrammet. Svenska kommunal-arbetarförbundet har gjort en utvärdering av Omvårdnadsprogrammet och enligt den studien var det 85 % av eleverna som hade sökt Omvårdnadsprogrammet i första hand. Viktigaste orsaken till valet av Omvårdnadsprogrammet var att utbildningen gav kunskaper om sjukdomar och dess behandling. Utvärderingen visade också att eleverna ville arbeta inom vården men det var för mycket av att städa och laga mat. Utbildningen är relativt ny och måste få tid på sig innan man vet hur den fungerar. Eleverna bör få bättre information om både utbildning och arbetsliv och även ute i arbetslivet behövs bättre kunskaper om Omvårdnadsprogrammet (Ds 1999:44).

1998 fanns det 188 000 förvärvarbetande med gymnasial omvårdnadsutbildning. Omvårdnads-, industri-, och mediaprogrammet uppvisade ett något mindre antal förstahandssökande läsåret 2000/01 jämfört med året innan. Omvårdnadsprogrammet hade 3256 förstahandssökande år 1998/99, 3710 år 1999/00 jämfört med antalet år

2000/01 som var 3289. Det var en minskning med 421 elever från föregående år. De yrkesförberedande programmen har en mycket ojämn könsfördelning. Bygg-, El-, Energi-, Fordons- och industriprogrammen har en extremt ojämn könsfördelning där över 90 % av eleverna i år 1 läsåret 1999/00 var pojkar. Omvårdnadsprogrammet hade läsåret 1999/00 86 % flickor. Även programmen Barn och fritid, Estetiska och Hantverk hade fler flickor än pojkar antagna. Antalet elever i år 1 på Omvårdnadsprogrammet har från 1993/94 till 1999/00 minskat med ca 2000 elever. Barn och fritidsprogrammet har nästan haft en halvering av antalet elever under samma period. Antalet ungdomar som väljer Omvårdnadsprogrammet i gymnasiet är fortsatt mycket lågt i jämförelse med situationen för 10 år sedan och resultatet av detta blir en stor och ökande brist på omvårdnadspersonal inom de närmste åren. Flickornas examinationsfrekvens är högre än pojkarnas, både inom de studieförberedande och de yrkesförberedande programmen. Att studera vidare efter gymnasiet har minskat för både kvinnor och män, men mest för män. De program som leder till yrkesexamen och som har allra flest nybörjare är inom teknik, medicin, odontologi samt vård och omsorg. Enligt en undersökning gjord av SCB under år 2000 bland de som avslutade sina studier tre år tidigare, var 15 % kvinnor och 13 % män från de yrkesförberedande programmen arbetslösa (SCB, 2001).

Ungdomar till vården

Att det är flickor som söker sig till gymnasieskolans Omvårdnadsprogram har varit en självklarhet som har accepterats och även att det är flest flickor som söker sig till vårdhögskolorna. Det är viktigt att betrakta hela hälso- och sjukvården som en gemensam arbetsmarknad både för män och kvinnor. Bristen på information i kombination med fördomar gör att män med intresse för vårdyrket ändå inte väljer det. Få män inom verksamheten ger ytterligare negativa effekter när det gäller att rekrytera pojkar till vården. Fler män i vården skulle förmodligen leda till att unga män uppfattade vårdarbetet som naturligt och då överväga att välja detta. Andra skäl är att det är negativt med enkönade arbetsplatser och bristen på arbetskamrater av motsatt kön kan leda till att fördomar bevaras och utvecklas och att könsstereotypa synsätt och attityder inte förändras. Jorfeldt har i sin studie intervjuat både män och kvinnor som är sjuksköterskor. Resultat från intervjuerna med de manliga sjuksköterskorna om motiven för yrkesvalet visade att mor- och mormödrars arbeten inom vården påverkade yrkesvalet, liksom viljan att arbeta med människor och att de har kommit i kontakt med sjukvård i militärtjänst. Männen i studien ansåg att vårdkvalitén kan höjas om både kvinnor och män är med i arbetet men även kvinnor i studien upplever det positivt med könsblandade vårdgrupper. Djupare och bredare information om arbetets karaktär och de olika inriktningar som kan väljas samt att både kvinnor och män behövs i omvårdnadsarbetet bör ges av studie- och yrkesvägledarna (Jorfeldt, 2000).

Omvårdnadsprogrammet är ett nationellt program som 1992 ersatte den tvååriga vårdlinjen. I försöksverksamheten med en treårig omvårdnadslinje användes en regel att 20 % av eleverna skulle vara pojkar. Det blev dock inga positiva resultat då intresset från pojkarna var för lågt (Wiklund 1993).

I Wiklunds enkätstudie (1993) kunde pojkarnas motiv att söka Omvårdnads-programmet delas in i tre grupper: planerat yrkesval, ideologiska skäl och övriga anledningar. Det yrke som dominerade i pojkarnas svar var polis och övriga yrken var sjuksköterska, sjukgymnast, gymnastiklärare, psykolog, tandläkare, skötare , fritids-pedagog, musiker, byggare och golfproffs samt att arbeta inom räddningstjänsten. Motiveringarna från pojkarna om att bli polis efter Omvårdnadsprogrammet var att utbildningen gav kunskaper om hur människor fungerar både psykologiskt och fysiologiskt, att ge råd och stöd och att omhänderta människor i svåra situationer. Ingen av pojkarna i studien valde ett yrke inom social omsorg och Wiklunds förklaring till detta var att pojkarnas kunskaper om hemtjänstens arbetsuppgifter var mindre än om arbetet inom sjukvården. Ideologiska skäl till att söka Omvårdnadsprogrammet var att stödja och hjälpa sina medmänniskor. Arbetsmöjligheterna inom en snar framtid var ett av svaren under övriga anledningar till att söka Omvårdnadsprogrammet. Störst hjälp hade pojkarna haft av sina föräldrar och studie- och yrkesvägledningen i att få råd inför valet till Omvårdnadsprogrammet. Pojkarna hade önskat fler klasskamrater av det egna könet men upplevde det enbart positivt att vara pojke på Omvårdnadsprogrammet och att könskulturen i övrigt var feminin då inga lärare i karaktärsämnena var män (a.a.). Enligt Alshamns och Johanssons (1999) examensarbete visar enkätsvar från ungdomar på Omvårdnadsprogrammet i år 1 att anledningarna till att så få ungdomar sökte till Omvårdnadsprogrammet var arbetsmiljön, att de inte var intresserade och att de hade fått otillräcklig information. Ytterligare anledningar var att många elever tror att utbildningen endast leder till att arbeta med äldre och att lönen efter avslutad utbildning är usel. Den låga intagningspoängen var också en bidragande orsak till att färre ungdomar sökte programmet. Ungdomarnas förslag på hur informationen om Omvårdnadsprogrammet till valet av gymnasieutbildning kunde göras bättre och mer intressant var att elever, lärare och studie- och yrkesvägledningen från Omvårdnadsprogrammet skulle komma till grundskolan och berätta om utbildningen. Även studiebesök på Omvårdnadsprogrammet och utförligare information på skolan skulle också kunna öka intresset. Ökad PRAO (praktisk arbetsplatsorientering) inom vård, studiebesök och information av vårdpersonal i högstadiet skulle enligt ungdomarna leda till att fler valde Omvårdnadsprogrammet. Den information som betydde mest för valet till Omvårdnadsprogrammet var enligt undersökningen information via skolan, information om arbetsmarknaden och vidareutbildnings-möjligheterna. Betydelse för valet till Omvårdnadsprogrammet var också föräldrars och släktingars erfarenheter av vårdarbete. Eleverna i undersökningen hade önskat att få information om vad omvårdnad innebär, vilka kurser och valbara kurser som ingår, hur mycket praktik som ingår, om praktiska lektioner på skolan och vilka vidareutbildningsmöjligheter som finns efter utbildningen (a.a.).

Alshamns och Johanssons (1999) slutsatser var att många ungdomar var intresserade av de tekniska arbetsuppgifterna. Som nyutbildade föredrog många att arbeta inom sjukvården istället för äldreomsorgen. Efter en tid när ungdomarna hade arbetat på sjukhuset var de mer säkra i sin yrkesroll och många kunde då tänka sig att arbeta inom hemsjukvård eller äldreomsorg. Arbete inom hemtjänsten är ibland ett ensamarbete och inte det enklaste för den som är ung och författarnas tolkning är att det var en orsak till

att intresset för Omvårdnadsprogrammet hade sjunkit. Informationen som ges från gymnasieskolan till grundskolans elever sker oftast på kort tid. I studien gav de flesta skolorna all information från gymnasieskolan på en dag. Författarna hävdar att om informationen spreds ut över längre tid och eleverna gavs tid att besöka de olika programmen skulle eleverna bli mer säkra på sina gymnasieval. Eleverna skjuter upp sina yrkesval genom att välja ett studieförberedande program på gymnasiet. I Alshamns och Johanssons examensarbete framkom att ungdomar var rädda för att fastna i vården om de valde Omvårdnadsprogrammet och att de ville läsa vidare på högskola. Intresset för specialutformade program som ger behörighet till högskolan har ökat från eleverna. Det gäller att tillgodose elevernas önskemål med en utbildning som ger behörighet till högskolan för de elever som funderat på ett vårdyrke med högskoleutbildning, att under gymnasietiden skaffa sig en inblick i vårdyrket och få prova på om de trivs med det. Eleverna uppgav i enkätsvaren att Omvårdnadsprogrammet var ett bra val även om de inte kommer att arbeta inom vården utan istället väljer yrken som polis, socionom, psykolog eller flygvärdinna. Marknadsföringen måste bli bättre från gymnasieskolorna genom att de talar om sitt utbud av valmöjligheter. Även arbetsmiljön, lönen och arbetstiderna måste bli bättre för att ungdomar ska söka sig till Omvårdnadsprogrammet och stanna kvar inom vården (Alshamn & Johansson 1999).

RESULTAT AV INTERVJUUNDERSÖKNING

Resultat av intervjuundersökning presenteras under följande rubriker: • Intervjupersonernas bakgrund

• Valet till Omvårdnadsprogrammet • Omgivningens reaktioner

• Erfarenheter och upplevelser av Omvårdnadsprogrammet • Tankar och planer för framtiden efter gymnasiet

• Förslag för att öka antalet pojkar på Omvårdnadsprogrammet

Intervjupersonernas bakgrund

Ålder och år i gymnasieskolan

Fyra pojkar var 18 år och gick andra året och en pojke var 22 år och gick tredje året på Omvårdnadsprogrammet.

Anknytning till vård i familjen

Alla pojkarna hade någon eller några i sin familj som var utbildade och /eller arbetade inom vård och omsorg. Bertils mamma arbetade på textilfabrik och hans syster var utbildad undersköterska. Adams, Eriks och Davids mammor var utbildade till undersköterskor och Davids mamma hade dessutom läst vidare till hemvårdsassistent. Cesars mamma läste till sjuksköterska och även han hade en syster som var utbildad undersköterska. Erik hade en moster och en mormor som arbetade inom vården, hans pappa var polis och hade tidigare läst Omvårdnadsprogrammet. Övriga pappor hade andra yrken som försäljare, egen företagare och textilarbetare. Övriga syskon till pojkarna var florist, krogägare eller gick fortfarande i grundskolan.

Valet till Omvårdnadsprogrammet

Förstahandsval

Bertils och Davids förstahandsval till gymnasiet var Omvårdnadsprogrammet medan Erik och Cesar valde det i andra hand. För Adam var det tredje gången han valde gymnasieutbildning.

Adam: ”… tidigare har jag gått individuella programmet efter nian för att läsa upp mina betyg. Efter det året gick jag Elprogrammet i två år och till följd av dåliga betyg där

så var det dags att byta program. Det blev att jag bytte till Omvårdnadsprogrammet, det stod emellan det eller barn och fritid.”

Erik som hade hotell och restaurang som förstahandsval berättade så här om Omvårdnadsprogrammet som han hade kommit in på i andra hand:

Erik: ”Jag ville nog helst in här.”

Pojkarnas tankar när de valde Omvårdnadsprogrammet

Adam tänkte ändra det stereotypa könsmönstret på Omvårdnadsprogrammet när han valde till gymnasiet:

Adam: ”Jag tänkte … det finns inte så många män eller killar inom vården så jag kunde göra en liten ändring på det genom att gå Omvårdnadsprogrammet.”

Att det skulle vara roligt att arbeta med människor och glädjen att få hjälpa andra var funderingar som de övriga pojkarna hade:

Erik: ”Jag var här innan jag valde och det såg fint ut och jag tyckte det skulle vara roligt … att arbeta med människor.”

Cesar: ”Jag har många sjuka och handikappade inom familjen, så jag har alltid tyckt det var roligt att hjälp till.”

David: ”…jag tycker att det är kul att jobba med människor och inte sitta hela dagarna vid en dator. Det finns många jobb inom vården.”

Vårdyrken är inte statiska arbeten utan det ger möjligheter att få ett omväxlande arbete som ger kontakt med människor.

Bertil: ”Det är ett program som ger fler valmöjligheter också ville jag jobba med människor på olika sätt. Både psykiskt och fysiskt. Jag valde Omvårdnadsprogrammet för att jag ville jobba inom psykiatrin.”

Påverkansfaktorer inför valet till gymnasiet

Bertils syster hade påverkat honom i hans val till gymnasiet eftersom hon arbetade på ett sjukhus och berättade hur det var att arbeta med människor. David och Adam hade mammor som hade påverkat dem en del eftersom de arbetade inom vård och omsorg. Cesar uppgav att det var nog släkten som hade påverkat honom för det fanns en del handikappade i släkten. Erik fattade sitt beslut själv med lite påverkan av kompisar.

Stöd och hjälp i valet av program

Adam och Bertil är de två pojkar som aktivt fick stöd av någon och så här beskrev Adam stödet från sina föräldrar:

Adam: ”…svårt för mina föräldrar att jag skulle byta program. De tyckte att det var mitt eget val och jag tycket det var bra att jag fick chansen trots min ålder. Mina föräldrar stöttade mig, tycket det var kul och att det här yrket skulle passa mig bättre.”

Erik, Cesar och David gjorde själva sina val och om de hade behövt stöd hade de fått det av sina föräldrar.

Omgivningens reaktioner

Alla pojkarna uttryckte att de hade fått positiva reaktioner både från familj, kompisar och övriga närstående i omgivningen. Erik och Cesar berättar om hur föräldrarna reagerade:

Erik: ”Alla tyckte det var roligt i och med att det är så lite pojkar inom vården och speciellt morsan för hon jobbar inom vården och vet hur lite pojkar det är.”

Cesar: ”De blev glada och mina föräldrar tänkte samtidigt att då kan jag ta hand om dem när de bli äldre.”

Kompisarnas reaktioner skilde sig en del från familjens reaktioner, vilket följande utsagor illustrerar:

Adam: ”De var skeptiska och kunde inte först tänka sig mig på Omvårdnadsprogrammet. De tyckte det var en tjejlinje och inga killar. Jag har fått vissa kommentarer. De tar det bra nu och det är precis som vilken annan linje bara att majoriteten är flickor.”

Bertil: ”De skrattade i början och sa: ”Ska du tvätta kärringar i ändan?” Sådana ord får jag höra ofta men det struntar jag i.”

David: ”De tyckte inte att det var så konstigt. De kallar mig för syster David … berättar jag för någon som jag ej känner att jag går Omvårdnadsprogrammet så tycker de att det är rätt häftigt.”

Erfarenheter och upplevelser av Omvårdnadsprogrammet

Antal pojkar respektive flickor i klassen

Fyra pojkar gick i år 2 på Omvårdnadsprogrammet och i den klassen var det arton flickor och fem pojkar. Den femte pojken gick i år 3 och i den klasen var det tjugotvå flickor och två pojkar. Från begynnelsen i år 1 hade det varit ytterligare två pojkar i den klassen men de hade hoppat av utbildningen vid olika tidpunkter.

Att vara pojke på Omvårdnadsprogrammet

Erfarenheterna av att vara pojke på Omvårdnadsprogrammet var mest positiva men de hade önskat att de vore några fler pojkar i klasserna. En av pojkarna hade vid början av första terminen varit rädd för att känna sig utanför om han blev ”ensam kille” i klassen. Pojkarna beskrev sig själva som mer stökiga än flickorna och att de tog mer plats i klassrummet.

Adam: ”Trevligt och det är mycket tjejer (skratt). I början tänkte jag att ensam kille på Omvårdnadsprogrammet hur ska det gå? Jag var rädd att jag skulle känna mig utanför men på grund av gemenskapen som vi har, så tänker jag inte på det mera … vi är klasskamrater och inget annat.”

David: ”Killarna gör lite mindre, jobbar inte lika effektivt … blir väl lite mer störiga på lektionerna.”

Cesar: ”Det är rätt bra förutom när övriga killar är sjuka och jag sitter där ensam bland tjejerna, det är inte roligt.”

---

”… ganska ensam för med killarna snackar jag sport, tjejerna snackar bara om killar.”

---

”… alla är ju tjejkompisar men det är inte alltid de snackar om vad jag vill snacka om.”

Pojkarna påstod att flickorna hade mer konflikter och intriger emellan sig än vad de själva hade. Pojkarna höll ihop på grund av gemensamma intressen och det var ingen av de här pojkarna som var ensam ”man” i klassen. Så här beskiver de sina erfarenheter:

Erik: ”I början tyckte jag att det var ganska roligt, bara brudar men nu så ibland … ja det är bara en massa intriger. Ibland är det väldigt jobbigt för den är sur på den och de vet inte riktigt vad de är sura för.”

---

”Vi drar inte alltid jämt vi killar och tjejer. Killar har vissa åsikter och tjejer andra.” ---

”Det går bra när vi samarbetar men i vissa diskussioner går det inte riktigt bra. Jag har hört från den andra klassen så har de väldiga diskussioner om jämställdhet.” ---

Vi har aldrig diskuterat det.”

Trots olika åsikter mellan flickor och pojkar gick det bra att samarbeta ändå. Jämställdhet hade inte diskuterats i deras klass.

David: ”Jo då det är väl rätt trevligt. Det är tur att det är några fler killar än jag annars hade det varit lite tråkigt men det är okej. Jag är här för att lära mig.”

Bertil: ”Ibland är det mycket kackligt mellan tjejerna. Det är rätt kul, tjejer är annorlunda så det är andra konflikter…”

Tjejerna kan vara riktigt gnälliga, det var mer våld i grundskolan mellan killarna, ja även tjejerna, men här är det mer gnäll men jag får ändå lära mig hur de tänker.”

Flickorna beskrevs som gnälliga men ”rätt trevliga” ändå. Det lyser igenom i intervjuerna att klasser med både flickor och pojkar ger mer dynamik i klassrummen.

Lärarna

Alla pojkarna hade positiva åsikter om sina lärare och då speciellt om omvårdnadslärarna som de menar bryr sig, vet hur människor fungerar samt hjälper och stödjer.

Bertil: ”De bästa lärare jag har haft ärligt talat. Speciellt vårdlärarna … vet vad man behöver lära sig.”

Bemötande på APU - arbetsplatsundervisning

Det var enbart goda erfarenheter som pojkarna hade från sina APU-placeringar och det gällde erfarenheterna både av handledare och vårdtagare. En kvinnlig handledare till Cesar tyckte det var positivt att vara handledare åt en pojke och att det borde vara mer jämnt fördelat mellan könen inom vården.

Erik: ”Oj, en kille vad roligt.”

David: ”… säger att det skulle vara fler killar i vården.”

Om vårdtagarnas rektioner uttalade pojkarna sig på följande sätt:

Bertil: ”Rätt positivt för det är mest gamla tanter som arbetar där så vårdtagarna tycker det är bra med yngre som kommer och arbetar.”

David: ”… omväxlande istället för att ha en massa damer omkring sig hela tiden.”

Adam: ”Det var jättekul att komma in till en vårdtagare och märka att de gillade att det var en pojke.”

Positivt med Omvårdnadsprogrammet

Skolans yttre utformning, arbetsmiljön och valfriheten att kunna arbeta utanför klassrummet upplevs som positivt. Trivseln på skolan har stor betydelse för eleverna. Adam: ”Jag har aldrig trivts så bra i skolan som jag gör nu om jag jämför med andra år. Det

är på grund av arbetsmiljön och attityden, inställningen till allt och gemenskapen här på Omvårdnadsprogrammet. Valfrihet, jag kan sitta och jobba utanför klassrummet om jag vill. Det är inget tvång som på övriga skolan att man sitter i klassrummet. Vi kan även sitta här ute på torget och arbeta.”

David: ”Det är trevligt och det är inte så mycket stök och bråk som det är på övriga skolan.”

Erik: ”Vi har det mycket bättre här, det är fina omgivningar och byggnaden är fin.”

Upplägg och innehållet i Omvårdnadsprogrammets kursplan:

Bertil: ”… vi läser hur vi ska bemöta människor som andra program inte läser.” ---

”Positivt med kompletteringarna om det inte går bra på proven, då går det fler tåg och det är schysst:”

Cesar: ”… träffar mycket människor när jag är ute på praktik och får en inblick i olika sjukdomar som är bra även om man ej blir undersköterska.”

Erik: ”Det är roligt, jag får lära mig mycket om mig själv och andra.”

David: ”Jag lär mig hur jag ska bemöta människor som är sjuka och deprimerade.”

Adam beskrev att det positiva med Omvårdnadsprogrammet även var gemenskapen och att de många yrkesalternativen ger en frihet.

Adam: ”Jag behöver inte söka jobb inom äldrevården som många tror bara för man har gått Omvårdnadsprogrammet. Det finns jättemånga andra yrken som har med människor att göra och sociala kontakter. Det är valmöjligheterna …”

Mindre bra med Omvårdnadsprogrammet

Det var för lite pojkar på Omvårdnadsprogrammet tyckte Bertil, Erik och Cesar. Det skulle vara en jämnare fördelning av pojkar och flickor. David tyckte endast att det var poängräkningen som finns på alla program som var mindre bra. Adam säger att han hade fått sina fördomar bekräftade första året nämligen att omvårdnad endast var äldrevård. Hans förslag var att bryta den trenden med att smyga in annat och inte ta allt om äldrevård på en gång under första året på Omvårdnadsprogrammet.

David: ”Inget negativt, jo det här med poängen som man räknar på alla linjer. De som går i ettan ska göra ett specialarbete på 100 poäng och det låter mycket och vi i trean ska gör ett på 20. Det kanske man klarar av.”

Erik: ”Det är för lite killar, det skulle ha varit fler killar. Jag vet egentligen inte varför men det skulle det ha varit.”

Adam: ”Det är att mina fördomar under första året har blivit bekräftade då jag trodde att omvårdnad var bara äldrevård. Vi läste i princip första året bara om äldre människor och det var väl lite negativt att det blev bekräftat.”

Tankar och planer för framtiden efter gymnasiet

Arbete efter skolan på fritiden eller på loven

Endast Adam arbetade på fritiden under terminerna och det gjorde han regelbundet en gång i veckan på ett gruppboende. På loven arbetade Bertil och Cesar inom

äldreomsorgen och Erik skulle börja arbeta på ett gruppboende till sommarlovet. David var den ende som inte arbetade med vård. Han spelade i ett band på fritiden fick och på så sätt får han ihop lite extra pengar.

Framtida yrkesval

Ingen av pojkarna hade gjort några bestämda yrkesval inför framtiden. Det fanns för några av pojkarna flera yrkesalternativ med anknytning till vård och omsorg. Exempel på yrken var undersköterska, psykolog, sjuksköterska och ambulanssjukvårdare. Tre pojkar kunde tänka sig en utbildning till polis.

Cesar: ”Förmodligen att arbeta med handikappade barn eller ungdomar.”

Bertil: ”… polis och undersköterska, sjuksköterska eller att arbeta inom det sociala eller psykiatri.”

Erik: ”… när jag har gjort lumpen så får jag se vad jag gör. Läsa vidare eller jag vet inte.”

Adam: ”Jag ska fortsätta att jobba på gruppboendet ett litet tag och tjäna pengar.” ---

”En liten dröm är att läsa till psykolog men eftersom jag är skoltrött och det är en lång utbildning så undrar jag om jag skulle orka. Efter att ha arbetat ett tag så har kanske gnistan återkommit för att börja läsa igen och då till psykolog.”

David: ”När jag slutar vill jag helst jobba inom psykiatrin.”

Framtiden upplevdes vara en bit bort och en del av pojkarna skulle arbeta efter gymnasiet för att få tid på sig att fundera vad de skulle göra senare i livet.

Omvårdnadsprogrammets användning för ditt yrkesval eller fortsatt studier

Alla pojkarna ansåg att Omvårdnadsprogrammet gav en bred bas av kunskaper för att senare kunna börja arbeta eller studera vidare på högskola. Pojkarna hade under utbildningen fått uppslag till olika typer av arbete som de inte hade funderat på tidigare. Det var att arbeta med handikappade barn och att arbeta inom psykiatrisk vård. Fyra av pojkarna hade ett år kvar att läsa på Omvårdnadsprogrammet och under den tiden kan fler alternativ på framtida yrkesval dyka upp.

David: ”Det är en bred utbildning så man kan inrikta sig på vad man vill.” ---

”… får en massa baskunskaper som ger en ett urval av många yrken.”

Cesar: ”Det är bra om jag ska läsa till sjuksköterska men till arbetsterapeut behöver jag inte Omvårdnadsprogrammet.”

Adam: ”Vi har lärt oss bemötande, olika tankesätt, kulturella saker och en massa annat användbart.”

Erik: ”Pappa gick också Omvårdnadsprogrammet. Han är polis och han har varit brandman så det är mycket man kan bli.”

Bertil: ”… speciellt polis för där måste man möta människor hela tiden och det skulle poliserna behöva idag. När jag är på APU så lär man sig mycket …”

Förslag för att öka antalet pojkar på Omvårdnadsprogrammet

Alla fem pojkarna hade något eller några förslag på hur fler pojkar ska kunna rekryteras till Omvårdnadsprogrammet. Adam får inleda med sina tankar:

Adam: ”… börja med att tvätta bort den stämpeln att går man på Omvårdnadsprogrammet så hamnar man inom äldrevården att tvätta gamlingar. Jag är nästan säker att de flesta tänker på att det är äckliga saker som man får vara med om.”

Adam funderade även på vad begreppet omvårdnad står för och vad ungdomar kopplar det till. Han hade emellertid inget direkt svar på det vid intervjun. Bertil tänkte också på att hygien förknippas med Omvårdnadsprogrammet:

Bertil: ”… en TV serie om hur kul man har det när man arbetar inom vården.” ---

”Det där tvättandet som bland killar alltid kommer upp. Hygien. Ge en positiv bild av Omvårdnadsprogrammet till killar för det första de tänker på är hygienen. Tjejer är inte så. Det är fler tjejer som går Omvårdnadsprogrammet men jag vet inte varför. Det är nog barnen , spädbarn som lockar tror jag. En kul serie för ungdomar om hur kul det är inom vården.”

Cesar och David menade att pojkar väljer yrke efter hur hög lönen är och att pojkar även skulle vara mer intresserade av pengar än vad flickor är. Om vårdyrkena hade högre lön skulle fler pojkar söka till Omvårdnadsprogrammet. Erik ville försöka skapa en diskussion om lönerna.

Cesar: ”Det är inget som man kan göra från programmet utan det är kommunen som får öka lönerna. De flesta killar går efter lönen men det gör inte tjejerna, de går efter vad de tycker. Killar vill ha pengar och det är endast ett fåtal killar som bryr sig om något annat.”

---

”… högre lön så söker fler killar.”

David: ”Om en kille vill jobba inom vården så satsar han inte på att bli undersköterska utan läkare, för det har med lönen att göra. Killar är ändå lite mer pengafixerade än tjejerna så det kan vara en faktor.”

Erik: ”Lönen är kanske lite låg … försöka diskutera för att öka den … det är inte som inom IT.”

David menade även att de traditionella könsrollerna grundläggs redan som barn och att pojkar inte är intresserade av vård.

David: ”Det tror jag är svårt för det börjar redan när man är liten. Killar tycker det är roligare att hålla på med bilar och datorer och tjejer leker med sina dockor. Så redan där börjar det att flickan vill ta hand om sin docka och pojken leka soldat och spela. Redan där sker inriktningen hur man ska bli men det behöver inte vara så men oftast.”

Erik: ”Det är svårt. Denna linje har rykte om sig att det är bara tjejer och att det är att torka gubbar i ändan. Det är nog inte alla killar som tycker det är så roligt att gå på en sådan linje som har det ryktet.”

Attöka lönen och höja statusen på vårdyrkena är förslag som pojkarna menar kan göra att fler pojkar söker sig till vårdutbildningar. Pojkar är mer intresserade av pengar. En av de intervjuade uttryckte att om en pojke vill arbeta inom vården och ha hög lön utbildar han sig till läkare.

DISKUSSION

Rapporten är indelad i två resultatavsnitt, ett för litteraturstudien och ett för intervjuundersökningen. I litteraturstudien framgår att det inte fanns mycket dokumenterat om pojkar på Omvårdnadsprogrammet och ej heller om pojkars syn på vårdarbete i övrigt. Vidare framkom det att idag är det färre sökande både när det gäller flickor och pojkar till Omvårdnadsprogrammet. Intervjuundersökningen beskiver vilka faktorer som påvekar pojkar att söka Omvårdnadsprogrammet och deras tankar inför framtiden.

Intervjuerna med fem pojkar på Omvårdnadsprogrammet var en lärorik process att försöka ställa öppna frågor och samtidigt vara metodisk. Intervjuerna blev korta och jag borde ha borrat djupare i mina samtal och lyssnat in bättre på svaren för att undvika riktade frågor. Min egen erfarenhet av intervjuer i studiesyfte är ringa och det kan ha påverkat resultatet. En fråga som inte kom fram i intervjuerna var den om läromedel. Jag frågade endast mycket kort om läromedel och fick knapphändiga svar. Frågan föll sig inte naturlig i det sammanhanget och jag skulle ha formulerat om den frågan på ett annat sätt för att få fram svar. Trots bristerna i intervjumetodik bedömer jag att jag har fått fram en sann och trovärdig bild av fem pojkar på Omvårdnadsprogrammet angående vilka faktorer som påverkat dem att söka utbildningen och vad som är målet eller målyrket efter avslutad utbildning. Jag är medveten om att de fem pojkarna inte är representativa för alla pojkar som går Omvårdnadsprogrammet. Mina frågeställningar riktades endast mot pojkar på Omvårdnadsprogrammet i ungdomsklasser på gymnasiet. Jag har inte jämfört resultatet med män som studerar Omvårdnadsprogrammet på Komvux.

Trots att Sverige är ett av de länder som är bäst på jämställdhet, har detta inte nått ut helt inom vård och omsorg. Skolans arbete med att motverka traditionella könsmönster har inte fått riktigt fotfäste i grundskolan eller gymnasieskolan. Fortfarande söker sig pojkar till pojkdominerade program och flickor till flickdominerade program. Att påverkan från hemmet har betydelse för framtida studie- och yrkesval noterades både i litteraturen och i intervjuerna. Pojkarna som hade sökt till Omvårdnadsprogrammet hade mammor, syskon eller andra närstående som arbetade inom vård och omsorg. Intresset för arbete med människor och att det finns arbete att få inom vården var ytterligare anledningar till att pojkarna valde Omvårdnadsprogrammet. Jag har inga egna erfarenheter varken av utbildning eller arbete där pojkar eller män har varit överrepresenterade. Mina erfarenheter är från en typisk flicklinje på gymnasiet och vidare till en högskoleutbildning där det nästan enbart var kvinnor. Jag tillhörde i gymnasiet kategorien som Alexandersson (1995) beskrev: flinka, flitiga och välartade flickor.

Några dramatiska förändringar i ungdomars val av utbildning har det inte varit trots satsningar på flickor att få dem att välja teknik. Flickor känner kanske fortfarande av den starka pojkdominansen och upplever att de inte passar in i en struktur med enbart pojkar och kanske endast manliga lärare. Valet av utbildning och yrke styrs av en