Kulturdebatt. Så skakade en gipsbyst om både konstvärlden och
demokratin.
artikel publicerad i Dagens Nyheter, 12 april 2021
Av Maria Hellström Reimer
Om det under vintern uppstått turbulens på den svenska konstens innanhav, med Konstfackskolan som epicentrum, så har det i de danska konstkanalerna rörts upp häftiga svallvågor. Upprinnelsen är en aktion som genomfördes i det fördolda i höstas av Anonyme Billedkunstnerer, en grupp kopplade till Kunstakademiet i Köpenham. En vit gipsbyst föreställande 1700-talskungen och akademins grundare Fredrik V, för övrigt Gustav III:s svärfar, skruvades loss och enleverades från sin nisch i skolans festsal, för att sedan rituellt dumpas i hamninloppet utanför. I början av november offentliggjordes aktionen, genom en video publicerad på sajten idoart.dk, vilket väckte omedelbar indignation.
Syftet var att rikta uppmärksamhet mot det koloniala kapital av slavar, socker och rom som utgjort grunden för den danska konsten utveckling. Genom aktionen ville gruppen, enligt den text som ackompanjerade videon, aktivt visa sin solidaritet med alla de konstnärer och studerande som ”har måtte leve med efterdønningerne af den danske kolonialisme i US Virgin Islands, Indien, Ghana, Grønland, Island, Færøerne og Danmark”. Trots att forskningen på senare år till viss del rört upp det här mörka historiska bottenslammet, så dröjer det sig ändå kvar, numera dessutom aktivt osynliggjort, vilket enligt gruppen har ”direkta konsekvenser för minoritetsgjorda människor inom och utanför akademin”.
När konstnärsgruppen Brown Island i en svensk kontext försöker diskutera liknande koloniala vardagseffekter är det med andra utgångspunkter och andra mindre handgripliga medel. I sin kritik av gruppens förslag till rituell namnändring av Konstfacks allmänna utställningsyta Vita havet, drar Sara Kristoffersson ändå paralleller till den danska aktionen, och det hon ser som en tilltagande ”överkänslighet […] som banar väg för orimliga eftergifter”. Jämförelsen är relevant, men kanske inte som ett exempel till varnagel på det sätt som Kristoffersson avser. Vad den danska bystskandalen kan belysa är istället hur konsten, som demokratiskt betydelsefull känslighet, alltmer kommit att ifrågasättas och ses som ett problem.
Ett uttalat hårdare danskt kulturklimat tydliggör den här tendensen. Det spektakulärt gestaltade tillfångatagandet av den vita bysten, den symbolisk avrättningen på kajkanten, bystens snabba försvinnande ner i det mörka djupet, har skapat starka reaktioner. Samma dag som videon offentliggjordes polisanmäldes tilltaget och den redan söndervittrad gipsavgjutningen bärgades omedelbart. Det som provocerade var inte bara tilltaget som sådant, utan också att det hade iscensatts inom ramen för konstnärligt ”forsknings- och utvecklingsarbete”. Konstnären och forskaren Katrine Dirckinck-Holmfeldt tog omgående på sig det fulla ansvaret. Som ledare för Kunstakademiets Institut for Kunst, Skrift og Forskning försökte hon också i media legitimera aktionen som något annat än stöld och förstörelse. Aktionen skulle inte ses som destruktiv, menade hon, utan också som ett sätt att konkret pröva och visa hur språkligt verksamma symboler och artefakter, styr uppmärksamheter, och följaktligen, hur de kan styras om.
Och i vissa avseenden lyckades aktionen. Politiker, museiintendenter, myndighetsföreträdare, historiker, ledarskribenter och kulturdebattörer, inklusive ståupp-komiker, har alla varit angelägna om att uttala sig, dock framförallt i fördömande eller förlöjligande ordalag. Den allt överskuggande beskrivningen har varit den av ett grovt och systematiskt utfört ”hærverk” i paritet med ett terrordåd, något som för Dirckinck-Holmfeldts del, förutom det mediedrev och det avskedande hon direkt blev föremål för, också kan komma att resultera i upp till sex års fängelse. Bilden av den uppfiskade kungaspillran med sina blottlagda och spretande armeringsjärn har etsat sig in i det allmänna danska medvetandet, och även om det visade sig att bysten inte var det ovärderliga originalverk som det först uppgavs vara, utan en ordinär gipsavgjutning typ trädgårdstomte modell större, så har aktionen setts som respektlöst destruktiv. Till och med arvet från Asger Jorn och den danska situationismens rituella förhållande till vandalism lyckades aktionen förvanska, menade Dagbladet Informations konstkritiker. Här fanns förvisso en tendens till chockterapeutisk verkan, men det blev för den skull inte god konst. Snarare har aktionen tolkats som ett bevis för en problematisk ”glidning mot akademisering” inom den högre konstnärliga utbildningen, vilket har resulterat i ett tilltagande kaos. Denna glidning har nu föranlett kulturminister Joy Mogensen (S) att tillsätta en utredning med syfte att föra konstutbildningarna tillbaka till verkligheten. I ett inlägg i Jyllandsposten i februari betonar hon att hon som minister inte vill agera överdomare men konstaterar samtidigt att det nu måste till politiska beslut för att återinföra ”ett klart konstnärligt och hantverksmässigt fokus” i utbildningen av dem som ”vi normalt kallar konstnärer”. Den glidning kulturministern och många med henne varnar för gäller alltså konstbegreppet, som genom att underkastas akademisk ackreditering urartat och blivit verklighetsfrånvänt. Samtidigt glider den här kritiken av konstnärers aktiva engagemang i frågor som rör deras egen möjlighet att motverka rasism, sexism, klassklyftor, ”ableism” eller ”speciecism” över i en vidare kritik av kulturforskning som politiserad ”skrivebordsøvelse”. Det har lett till att dammluckorna öppnats för det som i en kommentar kallas för en allmän ”humaniora-bashing”; ett systematiskt misstänkliggörande av kvalitativt inriktad akademisk praktik. Idag är det här ett stående inslag i dansk politik, vilket lett till att seriösa danska forskare inom humaniora drar sig för att gå in i samhällsdebatten. Bystdebatten, skriver en modig filosof, skriker liksom många andra liknande debatter efter experter, kunniga akademiker som kan kontextualisera historiska perioder och idéer, och som kan förklara varför vi vid sidan av konstverk också behöver teorier och begrepp. ”Dessvärre”, konstaterar filosofen, ”är det bara otroligt få som vågar berika offentligheten med sina insikter” (Anders Theis Bollman, Dagbladet Information, 30 nov 2020).
Jag tänker att det är just detta riskfyllda men för demokratin så viktiga berikande som den kollektiva bystaktionen på sitt möjligtvis överilade sätt ger sig i kast med. Den lämnar både skrivbordet och ateljén för att i offentligheten utmana de ”smidigare” former av kreativ förstörelse och förnyelse som ”normalt” anses berikande. För det har aktionen också lovordats, bland annat i ett upprop som samlat runt tusen underskrifter. Samtidigt har dess underliggande frågor, den om formerna för det demokratiska berikandet och konstens roll, avsiktligt misstolkats eller ignorerats. Och det är frågor som för att kunna besvaras kräver ett aktivt sammanlänkande av det estetiska och det politiska, av känsligheter och samhällsordningar. När den amerikanska statsvetaren Bonnie Honig i sin senaste bok Public Things: Democracy in Disrepair (2017), diskuterar de här frågorna gör hon det med utgångspunkt i begreppet offentliga ting. Vad betyder det i en demokrati att något plötsligt blir en ”allmän angelägenhet”, alternativt en högst påtaglig ”gemensam sak”? Det hon syftar på är inte tidlösa, givna eller uppifrån sanktionerade föremål utan just konkreta ting, som förenar och ordnar, men som också
öppnar och lösgör, allmännyttiga ting som exempelvis parker, skolor, väg- och elnät, men också kulturinstitutioner och konst. Ofta är de offentliga tingen mer permanenta än vi, ibland mindre, och inte sällan ”historiskt orättvisa och våldsamt självuppehållande”. Samtidigt utgör de samhälleliga betingelser, vars demokratiserande funktion genom omgångar av privatisering blivit allt svårare att få grepp om. Att därför, inför en demokrati som faller sönder, fokusera på objekten kan, menar Honig, bidra till att både lokalisera det trasiga och konkretisera det möjliga.
Genom att beskriva bystaktionen i termer av stöld har kritikerna tydligt klargjort att gipsavgjutningen är att betrakta som egendom och historiskt arvegods, inte ett offentligt ting. Akademirådet, som formell ägare till bysten, erkänner visserligen att konstverk bör spela en större och potentiellt mera utmanande demokratisk roll. Men till skillnad från andra historiskt utmanande protester som nyligen genomförts, var bystaktionen inte alls demokratiskt berättigad. När koloniala statyer välts över ända har det varit genom folkligt förankrade politiska aktioner, menar rådet. Bystdränkningen kom däremot som en blixt från klar himmel, ”underligt lösryckt från dansk verklighet”. Dessutom gav den sig ut för att vara konst, och inte politisk handling, vilket i rådets mening gör den ännu mer suspekt. Någon ordning får det ändå vara.
Det som gör Honigs offentliga ting till en demokratisk grundförutsättning är just dess förmåga att spela en både ordnande, oordnande och omordnande roll. Till skillnad från den fasta egendomen, som i form av kapital är ekonomiskt verksamt, så är det offentliga tinget sinnligt och språkligt verksamt. Det är ett förmedlande ting, som inte bara har en historia utan som ger upphov till historier. Detta är estetiskt-politiska kriterier som gipsbysten, genom aktionen, kan sägas uppfylla. De historiska frågorna tränger genom aktionen upp till ytan och skapar förvecklingar, vilket konsthistorikerna Amalie Skovmøller och Mathias Danholt pekar på i en analys publicerad i Kunstkritikk. Ingen har exempelvis i debatten uppmärksammat det faktum att samtidigt som Fredrik V sänktes i Nyhavns vatten avlägsnades bronsbysten av danske Christian IX från det som tidigare varit Fredrik’s Park, nu Emancipation Garden i staden Charlotte Amalie på en av Jungfruöarna. Här, i den tidigare danska kronkolonin, skedde borttagande och namnbyte genom demokratiska beslut, och frågan är om en liknande nyordning i demokratisk anda hade varit möjlig också i den danska konstakademin. Den mediestorm som följt på bystaktionen tyder på att det hade varit svårt.
De estetisk-politiska frågor som konstnärsgruppen försökt väcka har i stort lämnats orörda. Istället har aktionen kriminaliserats och avfärdats som en trendkänslig import av amerikansk kränkthet, paradoxalt med tanke på de många känsloladdade utfall den gett upphov till. En piedestal är tom och en utredning är på väg. Nya mer eller mindre gemensamma angelägenheter väntar på att komma till uttryck. Att det ska hantverkskunnande till är uppenbart. Minst lika uppenbart är att det ska till både estetisk-politisk känslighet och vidsynt konstnärligt utforskande. Därför är det inte heller fruktbart, att som Berlingskes chefredaktör Tom Jensen ropa på ”polis, handbojor, dom och fängelse”. Istället är det läge att skapa förutsättningar för det som Bonnie Honig kallar “a politics of public things”; en politik som tar sig an det dagliga kreativa arbetet att genom offentliga ting underhålla och förnya demokratin.
Den fråga ställs på sin spets, är vad som ska till för att en samhällsordning ska kunna inrymma sin egen förnyelse, vad som fordras av en demokrati för att den ska kunna reparera sig själv. Svaret är inte oskyldigt och inte färglöst och inte heller så ordnat som vissa5 kanske hade önskat.
