SYO- tant eller karriärcoach? Behov, brister och utvecklingsmöjligheter inom vuxenvägledningen

Malmö högskola

Lärarutbildningen

Studie- och

yrkesvägledarutbildningen

Examensarbete

Syo- tant eller karriärcoach?

Behov, brister och utvecklingsmöjligheter inom vuxenvägledningen

Traditional counsellor or career coach?

Needs, failures and future in adult counselling

Mattias Lundblad

Lars Persson

Studie- och yrkesvägledarexamen 120p Höstterminen 2007

Slutseminarium 2007-11-09

Examinator: Anders Lovén Handledare: Alan Harkess

2

Förord:

Genom arbetet med examensarbetet har vi fått många nya insikter och värdefulla kunskaper inför framtiden.

Vi vill rikta ett stort tack till våra informanter som ställt upp med både tid och entusiasm för att bistå oss med relevant information om hur vägledningen bedrivs på just deras arbetsplats. Vi vill även tacka vår handledare, Alan Harkess som gett oss värdefulla tips och konstruktiv kritik som gjort att vi kommit vidare i processen med examensarbetet. Slutligen vill vi tacka våra familjer som gett oss ett ovärderligt stöd under hela arbetet.

3

Innehållsförteckning.

1. Inledning... 6

1.1 Bakgrund ... 6

1.2 Syfte och problemformulering... 8

2. Vuxenvägledning i Sverige idag... 9

2.1 Utbildningssystemet för vuxna... 9

2.2 Så ska vuxenvägledning bedrivas idag... 11

3. Metod... 13

3.1 Urval och genomförande ... 13

4. Litteraturgenomgång och tidigare forskning ... 16

4.1 Bevis på brister och behov... 16

4.2 Behovet av vuxenvägledning – en översikt... 23

4.2.1 Livslångt lärande ... 23 4.2.2 Alternativa vägledningsmetoder... 24 4.2.3 Flexibilitet... 26 4.2.4 Workplace guidance ... 27 5. Resultat ... 30 5.1 Resultatredovisning ... 30 6. Analys... 38 7. Avslutande diskussion ... 44 8. Källförteckning... 46

4

Sammanfattning

Frågan om var man kommer att hamna efter sin utbildning är en ständigt pågående process i varje students medvetande. I våra tankar kring valet av den önskvärda arbetsplatsen har vuxenvägledning varit det som tilltalat oss mest hittills under utbildningen. Med anledning av detta vill vi i vårt arbete gärna undersöka hur man arbetar med svensk vuxenvägledning idag och vilka tankar som finns inför framtiden. Syftet med vårt examensarbete har varit att granska några av de eventuella brister och behov som finns inom svensk vuxenvägledning idag och vilka tänkbara förklaringar det finns för dessa. Efter att ha förankrat dessa brister och behov i litteraturen har vi velat undersöka i vilken grad de upplevs i verkligheten. Vi vill även undersöka vilka nya arbetsformer det finns för att bättre integrera och tillhandahålla vuxenvägledning idag. Vår hypotes har varit att verksamheten inte utvecklats i tillräckligt hög takt för att gynna medborgarnas ökade behov. Detta baserar vi på de ökade krav på flexibilitet och

livslångt lärande som ställs på individen i ett samhälle präglat av globalisering och ständiga omvärldsförändringar. Vår metod är av kvalitativ art och undersökningen grundar sig på djupintervjuer med vägledare som arbetar med vuxna. Som utgångspunkt för våra intervjuer har vi använt en frågeguide. I vårt urval av informanter har vi strävat efter att nå ut till så många institutioner och kommuner som möjligt för att få ett varierat utbud. Vi har också eftersträvat en spridning av ålder, kön och utbildning. I

undersökningen förekommer både studie- och yrkesvägledarutbildade och verksamma vägledare utan utbildning. Detta för att försöka få en nyanserad bild av hur det ser ut i verkligheten då många arbetar som vägledare utan adekvat utbildning. Vårt resultat pekar på att behovet av vägledning är stort idag bland annat beroende på en ökad polarisering i samhället. Vi tycker oss se ett fragmenterat system med många huvudmän och finansiärer vilket leder till att gemensamma mål och riktlinjer saknas. Detta i sin tur får till följd att vägledarrollen blir otydlig och arbetsuppgifter som inte är relevanta för professionen kan förekomma. Bristen på helhetssyn riskerar att vägledaren blir isolerad på sin institution och förlorar den dynamik som är nödvändig för att utvecklas och kunna tillhandahålla en mer komplex vägledning i takt med samhällets krav. Slutligen kan vi konstatera att vägledarrollen har många ansikten och att förutsättningarna för de olika arbetsplatserna skiljer sig avsevärt åt. Men vi ser också vilken hög kompetens det finns inom vägledarkåren som genom ett större samarbete och en ökad förståelse från beslutsfattare skulle kunna ge samhällsekonomiska och individuella vinster.

5

Keywords:

Studie- och yrkesvägledning, vuxenvägledning, flexibilitet, livslångt lärande, utvecklingsmöjligheter, fragmenterat system, workplace guidance.

6

1. Inledning

Under hela vår utbildning till studie- och yrkesvägledare har frågan om vilket område vi kommer att arbeta med efter vår examen funnits. Var finns jobben och vilken inriktning är den idealiska för just mig? Hela tiden väger vi möjligheterna till ekonomisk

försörjning genom en trygg anställning gentemot självförverkligande. Detta är säkert inget unikt för oss utan dessa tankar kan nog hittas hos de flesta människor i dagens samhälle med snabba omställningar och ökande krav på livslångt lärande och flexibilitet i arbetslivet. Samtidigt finns det högst sannolikt en dröm hos många av oss om frihet, oberoende och ett liv där vi ständigt utvecklas. Med tanke på ovanstående har vi, för att få ett bättre underlag för vårt vägval och samtidigt få en bredare plattform att stå på inför vårt inträde i yrket, valt att göra vårt examensarbete med inriktning mot vuxenvägledning eftersom detta område är det som vi för tillfället kan se som mest intressant att arbeta med i framtiden. Vi har fått ett intryck av att många vägledare arbetar efter invanda mönster men samtidigt är öppna för nya idéer och metoder. Vi vill därför undersöka om och i så fall varför det förhåller sig på detta sätt samt vilka

eventuella möjligheter det finns att bryta dessa mönster.

Målsättningen med föreliggande arbete är att titta närmare på några av de brister och behov som eventuellt existerar inom området idag. Vi vill också studera en del av de nya tillvägagångssätt som är aktuella inom vägledningen för vuxna.

Med våra frågeställningar som grund har vi tittat närmare på den tidigare forskning som gjorts för att utreda vägledningens funktioner och verksamhet. Dessa resultat har vi sedan tagit med oss ut till aktiva vägledare för att få verifierade eller falsifierade genom intervjuer.

1.1 Bakgrund

Under de senaste kurserna i vår utbildning till studie- och yrkesvägledare har vi fått indikationer på att svensk vägledning, från att ha varit världsledande, idag har halkat efter många andra länder. Vi grundar våra tankar i stora nationella och internationella undersökningar som gjorts under de senaste åren där det framkommit att det i många länder finns intentioner till goda lösningar på hur man tillhandahåller livslång

vägledning (SOU 2001, Watts 2005, OECD 2004). Många av dessa lösningar förefaller väldigt avlägsna ur ett svenskt perspektiv.

7

Den gränslöshet som idag råder är ett resultat av en samhällsförändring som går under begreppet globalisering. I kombination med andra omvärldsförändringar skapar detta en helt ny situation där ökade krav ställs på individen. Livslångt lärande, flexibilitet och karriärvägledning är begrepp som fått allt större genomslag de senaste åren. Att vägledningen anpassas till dessa nya förutsättningar är av största vikt.

”Dagens trender pekar mot en tydlig och kraftig riktningsförändring från institution och kollektivism till individ och individuella lösningar. En sådan

perspektivförskjutning kommer att få stora konsekvenser för den framtida

vägledningen och kommer att kräva omprövning av förhållningssätt, metoder och tekniker.”(SOU 2001:45, s11)

Hur underlättar man för människor som står mitt i en förändring att ta sig in på arbetsmarknaden och bli anställningsbar på ett effektivt men även humant sätt?

”På arbetsmarknaden brukar man använda begreppet inlåsning när personer inte kan eller inte tror sig kunna få annat arbete pga. att de varit anställda på en arbetsplats med små möjligheter till utveckling. Med det menar man att

arbetsinnehåll och arbetsvillkor är sådana att de inte givit individen möjlighet att lära nytt, att skaffa kompetens och få tilltro till att man har en kompetens som är användbar på arbetsmarknaden. Detta gör att man inte heller söker sig vidare i situationer, där det bästa vore att söka annat arbete pga. väntade omstruktureringar eller ohälsa. De grupper som är mest sårbara på arbetsmarknaden är också de grupper som genom s.k. inlåsning inte är benägna att i förebyggande syfte söka sig till andra arbeten. Man väntar, hoppas, kämpar på eller hankar sig fram.”(Lantz & Friedrich 2006, s. 31-32).

Vi tror att detta ämne skulle kunna intressera inte bara studenter vid studie- och

yrkesvägledarprogrammen utan även många av de vägledare som redan befinner sig på arbetsmarknaden.

8

1.2 Syfte och problemformulering

Inom vägledningen idag talas det ofta om det livslånga lärandet och karriärvägledning. Vikten av att få vägledning under hela livet ökar i takt med de ständiga

omvärldsförändringarna vi lever i. Individen tvingas ta ett allt större ansvar för sin egen utveckling och detta ställer i sin tur högre krav på vuxenvägledningens innehåll. Med utgångspunkt från detta är vårt syfte att undersöka hur den svenska vuxenvägledningen lever upp till dessa krav. I avsikt att nå detta har vi brutit ner syftet i ett antal

frågeställningar:

Vilka eventuella brister och behov föreligger inom svensk vuxenvägledning idag?

Vilka tänkbara förklaringar finns det för dessa brister?

Vilka nya arbetsformer finns för att bättre integrera och tillhandahålla vuxenvägledning?

Vår hypotes är att svensk vuxenvägledning inte utvecklas i tillräckligt hög takt för att gynna medborgarnas ökade behov. En av anledningarna till detta kan vara att

vuxenvägledningen är fragmenterad med olika huvudmän och bygger på en verksamhet med dåliga resurser som saknar långsiktiga mål.

Vårt mål är att undersöka hur vuxenvägledningen på ett bättre sätt kan integreras och tillhandahållas i samhället. Vi vill också undersöka varför vuxenvägledningen idag inte i högre grad används som redskap för att nå de samhällsekonomiska och individuella vinster som den har alla förutsättningar att bidra med.

9

2. Vuxenvägledning i Sverige idag.

2.1 Utbildningssystemet för vuxna

Utbildningssystemet i Sverige är synnerligen utbyggt med ett närmast oändligt antal utbildningar. Det riktar sig mot olika individer beroende av förkunskaper, ålder och behov. Vuxenutbildning i Sverige bedrivs på olika platser och av olika aktörer. Allt från statlig och kommunal vuxenutbildning inom det offentliga skolväsendet till olika typer av kompetensutveckling, arbetsmarknadsutbildning och personalutvecklande åtgärder. Vuxenutbildning idkas på följande ställen:

Kommunal vuxenutbildning - Komvux. Består av grundläggande och gymnasial vuxenutbildning och påbyggnadsutbildning. Meningen är främst att ge möjlighet för vuxna att komplettera och få de kunskaper och färdigheter som krävs för att uppnå en nivå som motsvarar gymnasial nivå för ungdomar. Kommunerna skall kunna tillhandahålla vuxenutbildning till de som efterfrågar detta.

227 682 elever var 2005/06 studerande inom den kommunala vuxenutbildningen (www.skolverket.se).

Särvux – Vuxenutbildning för individer som har en utvecklingsstörning och har särskilda behov. Har sin utgångspunkt i varje enskild deltagares förutsättningar, utbildning och erfarenhet. (www.regeringen.se). Kommunerna har ansvaret för att erbjuda Särvux till de som vill ha eller behöver det.

4 941 elever är 2006/2007 studerande inom Särvux (www.skolverket.se).

SFI – Svenskundervisning för invandrare. För individer som inte har svenska som sitt modersmål, det omfattar både språkundervisning och ger kunskaper om det svenska samhället. Det är varje kommuns ansvar att erbjuda SFI till vuxna som har rätt till det.

52 500 elever fanns 2005/2006 inom svenskundervisning för invandrare (www.skolverket.se).

KY – Kvalificerad yrkesutbildning. Utbildningar som har en tät koppling till näringslivet. Utbildningarna tillkommer efter lokala och regionala behov och

10

utarbetas tillsammans med näringsidkare. En tredjedel av utbildningen är arbetsplatsförlagd. Utbildningarna anordnas av universitet, högskolor,

kommuner, landsting och enskilda utbildningsanordnare. KY utbildningarna får statliga bidrag. (www.regeringen.se).

19 119 elever fanns i Kvalificerad yrkesutbildning 2005. (www.scb.se)

Kompletterande utbildningar – Yrkesutbildningar som kan vara delvis finansierade av staten och den studerande själv. Ger ingen formell högskolebehörighet.

5 631 elever fanns i kompletterande utbildningar 2006/2007 (www.skolverket.se)

Folkhögskola – 148 till antalet i Sverige. Finns för de som är 18 år och uppåt. Kurserna kan se mycket olika ut på grund av att varje skola själv ansvarar för och bestämmer kursutbud. Kan vara förberedande för universitet eller

högskolestudier. Flertalet ägs och drivs av folkrörelser eller andra

organisationer. Andra ägs och drivs av landsting och ett fåtal av kommuner. 111 000 elever fanns i Folkhögskolan 2006. (www.scb.se)

Universitet och högskola – Här finns ett stort antal fristående kurser och program. På drygt 20 platser i Sverige finns universitet och högskolor. Riksdag och regering har det generella ansvaret för utbildning och forskning och sätter upp ramar för vad som skall tillämpas inom området. Varje universitet har sedan stor frihet att på egen hand utforma sin verksamhet och bestämma över

användningen av resurser. (www.skolverket.se). 380 147 elever fanns i universitet och högskola 2006/2007 (www.scb.se).

Arbetsmarknadsverket - En annan aktör inom vuxenutbildningen är

Arbetsmarknadsverket. Riksdag och regering ansvarar för arbetsmarknadspolitik och sysselsättning. Arbetsmarknadsverket får i uppdrag att genomföra de beslut som är tagna i riksdag och regering. Enligt Arbetsförmedlingens hemsida är den viktigaste uppgiften idag att ”bidra till en effektiv matchning mellan

11

och tillföra eventuell saknad kompetens anges också som en av Arbetsförmedlingens huvuduppgifter tillsammans med att värna om arbetslöshetsförsäkringen och de regler som följer med denna.

2.2 Så ska vuxenvägledning bedrivas idag

För att skapa en gemensam struktur för kunskap, lärande och utveckling finns tre olika läroplaner anpassade efter elevernas ålder och skolform. Dessa tillsammans med skollagen är styrdokument för hur bland annat vägledningen skall organiseras idag. Skollagen (1985: 1100) säger om studie- och yrkesvägledningen att:

”För att få anställas utan tidsbegränsning för studie- och yrkesorientering i det offentliga skolväsendet skall den sökande ha en utbildning avsedd för sådan verksamhet.

Den som inte uppfyller dessa krav får anställas för studie- och yrkesorientering för högst ett år i sänder” (SOU 2001:45, s 40).

I läroplanen för det obligatoriska skolväsendet, Lpo 94, står att studie- och

yrkesvägledaren eller den som utövar detta arbete skall vägleda och hjälpa individer under utbildningen samt arbeta kompensatoriskt. Elever med exempelvis rörelsehinder skall särskilt observeras (Skolverket 2004, s. 9). Rektor skall enligt Lpo 94 även arbeta med kopplingar till arbetslivet. Elever ska få erfarenheter som kan sättas samman med deras val av framtida utbildning (SOU 2001:45, s 40.).

I läroplanen för det frivilliga skolväsendet, Lpf 94, skrivs att personalen skall medverka till stöd för elevernas val av utbildning eller yrke i form av vägledning och information. Att motverka begränsningar som eventuellt kan finnas i och med kön, kulturell eller social bakgrund skall prioriteras. Elevernas lärdomar och erfarenheter skall tas tillvara på så sätt att dessa utnyttjas i vägledning, information och undervisning. Rektor har ett särskilt ansvar att tillhandahållandet av vägledningen är tillfredsställande, att elever får den vägledning som krävs inför olika val samt att de som är i behov av särskilt stöd och hjälp kan få detta. Kontakter med högskola, universitet och arbetslivet nämns som viktiga för att bidra till målen för undervisningen. (SOU 2001:45 s 40-41).

12

annorlunda inriktning för Arbetsförmedlingen, mer mot matchning och med arbete i centrum. Att kompensera exempelvis invandrare och långtidsarbetslösa i form av olika subventioner vid anställning är idag vanligt. Ett liknande program för ungdomar skall införas i slutet av 2007. Att göra tiden i arbetslöshet så kort som möjligt är väldigt viktigt. (www.ams.se/admin). På hemsidan för tidningen ”Arbetsmarknaden” konstaterar Ams generaldirektör Bo Bylund att nyblivna arbetslösa inte kommer att kunna ta del av arbetsmarknadspolitiska program. Det som nya arbetslösa endast kommer att kunna få hjälp med är rådgivning och matchning.

(www.arbetsmarknaden.se)

Arbetsförmedlingen har likt andra verksamheter en verksamhetsidé

”Arbetsförmedlingen ska medverka till att arbetsgivare får arbetskraft och att

arbetssökande får arbete” (www.ams.se). Då det råder goda tider i en högkonjunktur och arbetsmarknaden är bra tror vi att matchningen på Arbetsförmedlingen är stor. Att så fort som möjligt para ihop arbetssökande med ett arbete som är lämpligt med tanke på utbildningsbakgrund. I sämre tider med en vikande arbetsmarknad läggs större resurser på att höja eller förändra kompetenserna hos de arbetssökande för att dessa skall överensstämma med arbetsmarknadens behov. I dessa tider bör vägledning ses som en viktig del i Arbetsförmedlingens arbete. Vi anser att lärandet i form av

kontinuerlig kompetenshöjning bör utföras under en individs hela yrkesverksamma liv. Detta skulle innebära att likväl under perioder av arbetslöshet som under perioder av arbete bör vägledning i form av ett livslångt lärande tillhandahållas.

13

3. Metod

3.1 Urval och genomförande

Metod

Vi har valt den kvalitativa metoden som ett instrument att nå fram till ett resonemang som kan svara på våra frågeställningar. Vi har valt bort kvantitativa metoder därför att vi tror att insamlandet av empiriskt material som skulle besvara våra frågeställningar kunde bli svårt med tanke på studiens omfång och tid.

Man kan skildra kvalitativa intervjuer som en metod för att utforska, upptäcka, förstå, eller att ange en egenskap på någonting (Svensson och Starrin 1996, s 53). Under intervjun utvecklas nya frågor, från tidigare ställda frågor och svar. Vid intervjun måste intervjuaren vara uppmärksam, vaken och fantasirik för att kunna ställa följdfrågor. (Svensson och Starrin 1996, s 56)

Som utgångspunkt för våra intervjuer har vi använt en frågeguide (se bilaga 1). Denna har vi haft som grundpelare men vår ambition har varit att hela tiden vara öppna för följdfrågor beroende på hur intervjun utvecklats. Vi tror att institutionernas

organisationer ser oerhört olika ut och vi har därför försökt formulera frågorna på ett mer övergripande sätt. Vi anser att allt för ingående frågor skulle göra arbetet för omfångsrik att sammanställa och skulle på så sätt äventyra den röda tråd som vi har för avsikt att följa. Vi har försökt undvika ett statiskt användande av frågeguiden då vi ansåg att detta kunde hämma omfattningen av den information informanten delgav oss. Detta betyder att vi har en låg grad av strukturering i vår intervju. ”...ibland genomförs intervjun så att intervjuaren väljer att ställa frågorna i den ordning som faller sig bäst i de enskilda fallet, dvs. med en låg grad av strukturering.”(Patel & Davidson 2003, s 78)

Vi i rollen som intervjuare vill ha stor frihet att fördjupa svaren och samtidigt ha en stabil grund att utgå från. Kvale beskriver samtalet som en huvudsaklig form för mänskligt samspel och att forskningsintervjun bygger på ett alldagligt samtal, vilket även vi ämnade leva upp till i våra intervjuer (Kvale 1997, s 13)

Genomförande

Vi har valt att göra djupintervjuer med vägledare som arbetar med vuxna dvs. 18 år och äldre. Anledningen till detta framgår i våra frågeställningar. Intervjuerna har ägt rum på

14

informanternas arbetsplatser och vi har båda varit närvarande efter informantens samtycke. Vi vet att detta inte är en optimal intervjuform men med tanke på den rutin våra informanter har av samtal i olika former såg vi inte detta som ett hinder för att nå ett bra resultat. Vår avsikt har varit att hålla oss inom en tidsram på cirka 45 minuter. Samtalen spelades in på band efter informanternas samtycke. Detta material har vi sedan använt för att göra sammanfattningar av intervjuerna. Vi har också hämtat ordagranna citat från samtalen och använt dessa i våra sammanfattningar och analyser. Vi berättade för våra informanter att resultatet av intervjuerna kommer att redovisas på ett sådant sätt att deras identitet, institution eller arbetsort inte kommer att kunna identifieras.

Urval

Vårt urval av informanter grundar sig på att vi eftersträvar att få det så representativt som möjligt. Vi vill ha ett urval av vägledare som genom sin erfarenhet av dåtiden, sin närvaro i nutiden och sina visioner om framtiden kan ge oss en samlad bild av hur vägledning kan komma att utvecklas. Vi har strävat efter att nå ut till så många olika institutioner och kommuner som möjligt för att få ett varierat utbud. Arbetsförmedling, folkhögskola, högre utbildning, vägledningscenter och kommunal vuxenutbildning i fem olika kommuner är representerade. Vår ambition har också varit att våra

informanter i så hög grad som möjligt skall skilja sig åt beträffande ålder, kön, och antal år i yrket, allt för att få så stor spridning som möjligt. Vi har även valt att i vårt urval ha med dels utbildade studie- och yrkesvägledare men även personer som jobbar inom området utan formell utbildning. Detta för att försöka få en mer nyanserad bild av hur det ser ut i verkligheten då det, som vi redogör i vårt arbete, idag är drygt en tredjedel av verksamma vägledare som saknar studie- och yrkesvägledarutbildning. (Skolverket 2004, s. 21-22). Vi har dock inte till fullo kunnat påverka urvalet av informanter beroende på att våra intervjuförfrågningar har delegerats av ledande personer till de vägledare som de ansåg vara lämplig för vårt arbete. Vi hade gärna sett en större spridning av ålder och kön dock tror vi inte detta påverkar validiteten nämnvärt eftersom vi tror att den slutgiltiga urvalsgruppen någorlunda representerar yrkeskårens genomsnittliga ålders och könstillhörighet.

15

Reliabilitet och validitet

Eftersom reliabilitet bygger på att man mäter något, att varje enhets variabler skall ha ett värde (Trost 1997, s 100) anser vi att vårt arbete har låg reliabilitet. Våra frågor hade förmodligen inte fått samma svar om vi ställt dem igen. Detta beroende på att

människan inte är statisk utan får nya erfarenheter genom att möta nya situationer successivt i livet (Trost 1997, s101). I våra intervjuer vill vi istället förstå hur

informanten upplever, tänker och handlar i olika frågor.” Om frågan lyckas fånga det unika situationen och detta yttrar sig i variation i svaren så är detta viktigare än att samma svar alltid erhålls” (Patel & Davidson 2003, s 103). Av denna anledning kan vi se att vårt arbete håller en högre grad av validitet än reliabilitet. Hur våra informanter tolkar och värderar olika ord som till exempel brister, behov och utvecklingsmöjligheter är det vi är intresserade av att nå fram till. Att informanterna i våra öppna intervjuer utifrån sina egna erfarenheter fått svara fritt på frågorna anser vi bidra till att validiteten i vårt arbete är hög.

Presentation av informanter

Våra informanter presenteras nedan. Namnen på informanterna är fingerade och deras ålder presenteras i olika intervall på grund av etiskt ställningstagande. Vi redovisar nedan informanternas kön, arbetsplats, om de innehar studie- och

yrkesvägledarutbildning samt åldersintervall.

Informant Arbetsplats Utbildad SYV Ålder

Ritva Komvux/Vägledningscenter Ja 55-65

Gudrun Folkhögskola Nej 55-65

Tore Arbetsförmedling Nej 55-65

Anna Högre utbildning Ja 35-45

Ingemar Arbetsförmedling Ja 25-35

Tova Komvux Ja 55-65

16

4. Litteraturgenomgång och tidigare forskning

I kapitel 4 kommer vi att ta upp de bevis på brister och behov i vuxenvägledningen som vi påträffat i litteraturen. Vidare kommer vi att ta upp betydelsen av det livslånga lärandet, vikten av flexibilitet i arbetslivet, alternativa modeller samt avslutningsvis redogöra för ett exempel på hur man kan tillhandahålla vägledning på ett nytt sätt, Workplace guidance.

4.1 Bevis på brister och behov

Under vårt arbete med att söka bevis på de behov och brister som vi fått indikationer på finns inom den svenska vuxenvägledningen för närvarande har vi valt ut några av dem som vi anser verkar mest intressanta. Denna selektering gör vi med anledning av den begränsade tidsperiod som examensarbetet omfattar, ett allt för stort urval hade riskerat att påverka arbetet negativt. Vi koncentrerar oss därför på bristande forskning, bristande utbildning, avsaknad av internationell medverkan, avsaknad av samverkan mellan skola och arbetsliv, bristande resurser samt partisk vägledning.

Brist på forskning och uppföljning

Vi har under resans gång blivit varse om hur lite forskning och uppföljning av verksamheterna inom detta område det finns att tillgå. Allra svårast har det varit att finna svenskt forskningsmaterial om alternativa och moderna metoder som utgör de utvecklingsmöjligheter vi berör i arbetet. Detta faktum verkar emellertid på intet sätt vara något nytt.

”I stort sett all svensk teoribildning och forskning inom vägledningen utgår från den klassiska situationen när den yrkesverksamma vägledaren möter en eller flera vägledningssökande ansikte mot ansikte i samma rum”(Vägledaren nr.1 2005 s. 26).

I Lovén/Dreschs ”Vägledning i förändring”(2003) diskuterar och analyserar ett antal vägledare den egna verksamheten under ett framtidsseminarie. Några av de ”kritiska punkter” som de kommer fram till är att:

”Styrdokumenten ansågs oklara och inte ge vägledningen ett tillräckligt stöd. Vägledarna påpekade även oklarheter i begreppsapparaten kring vägledning och att

17

forskning och metodutveckling inom området har halkat efter. En konsekvens av detta är brist på samsyn inom vägledarkåren och att flera vägledare känner

otrygghet i sin yrkesroll vilket gör det svårt för dem att skilja på vad de faktiskt gör och vad de borde göra”(Loven & Dresch 2003, s 7)

Den ökade decentraliseringen som varit gällande under en längre period inom skolans väggar där kommunerna har haft allt mer att säga till om när det gäller planering och innehåll verkar ha haft en negativ inverkan på vägledningen. ”Att det är så få kommuner som utvärderar verksamheten kan ses som ett uttryck för ett bristande kommunalt engagemang för vägledningsverksamheten” (Skolverket 2004, s. 26).

Det verkar råda en stor okunskap hos beslutande organ om vad en studie- och yrkesvägledare har för uppgifter och vilka mål och resurser som ska genomsyra verksamheten. Vägledarens roll verkar stundtals odefinierbar då ordentliga direktiv saknas för att möta klienterna på ett objektivt och professionellt sätt. ”Samtidigt visar aktuell forskning att vi vet ganska lite om hur vägledarnas arbete organiseras och genomförs och om vilka förväntningar och krav som eleverna och vuxenstuderande har på vägledning”(Skolverket 2004 s. 4)

Att som vi utgå från olika indikationer och hypoteser för att sedan söka stöd i

litteraturen kan ju i ett första skede verka ganska ovetenskapligt men vi insåg att vi på intet sätt var ensamma i vårt dilemma när det gällde brist på empiriskt material.

”Naturligtvis är det problematiskt att behöva förlita sig på antagande och påstående, men aktuell verksamhetsuppföljning, utvärdering, analysmaterial, nyckeltal, statistik och kvalitetsgranskningar finns inte att tillgå i fråga om situationen på vägledningsområdet. Uppgifter kring resultat, kvalitet, effekter och liknande förefaller överhuvudtaget vara svårt att finna.” (SOU 2001:45, s 60)

Denna uteblivna forskning kan också få konsekvensen av att studie- och

yrkesvägledaridentiteten ytterligare försvagas. Bilden av vägledningen som profession kan bli svår att försvara då utvärderingar och forskningsresultat på området saknas. Läs mer i stycket om avsaknad av tydlig professionell profil.

18

Avsaknad av internationell medverkan

Dessa ovanstående omständigheter som tyder på otillräckligt forskning är ju i sig själv ett första bevis på att det finns brister. När Sverige dessutom verkar få en allt mindre roll på de internationella vägledningsscenerna på grund av bristande intresse från bland annat riksdagshåll (Vägledaren nr. 3 2006, s 14) finns risken att svensk vägledning förlorar en extra dimension i sitt arbete.

”En i Norden välkänd vägledningsprofil, Peter Plant, har flera gånger påtalat att Sverige på senare år blivit allt mer osynligt i de internationella

vägledningssammanhangen.”(Vägledaren nr. 3 2006, s14). Denna hållning kan göra att vi går miste om såväl nya metoder som kompetensutveckling då internationalisering i högsta grad medverkar till att utveckla yrkesrollen. Denna återhållsamhet på det internationella planet kan också få konsekvenser när det gäller utvecklingen av det livslånga lärandet. Sverige har avstått att medverka vid stora kartläggningar av karriärvägledning genomförda av bl.a. OECD och EU under de senaste åren.

Detta kan synas underligt i en tid då det mesta pekar på att allt fler kommer att vara i behov av vägledning i olika skede av livet.

”En internationell dimension kan alltså gynna svensk vägledning på många sätt. Med tanke på de brister som verkligheten tillskrivs kan man tycka att det finns all anledning för svenska beslutsfattare att ta till sig något av de idéer, riktlinjer och praktiska verktyg som utvecklats för att förbättra vägledningssystemet.”

(Vägledaren nr 3 2006, s 15)

Avsaknaden av kontakt mellan skola och arbetsliv

Steget från teori till praktik är allt för stort och studenterna känner inte igen sig när de kommer ut i arbetslivet. ”Ett signum i studie- och yrkesvägledningens historia är svårigheterna att etablera kontakter och samverkan mellan skolan och det omgivande samhället”(Sou 2001:45, s 28)

En nyligen genomförd undersökning visar ett starkt missnöje bland nyexaminerade akademiker. Undersökningen har baserats på svar från 2 865 elever. De anser att de inte fått det stöd som de hade behövt i övergången mellan utbildning och arbete.

19

 49 procent tycker inte att deras högskola informerat tillräckligt om vilka arbeten som utbildningen kan leda till.

 72 procent tycker inte att högskolan underlättat i kontakterna med arbetslivet.

 70 procent tycker inte att deras högskola informerat tillräckligt om tillgången och efterfrågan på arbetskraft inom deras utbildning.(Jusek 2007)

Kritik har också framförts av Högskoleverket på att ingen uppföljning görs av var studenterna hamnar efter avslutad utbildning. Enligt vår mening skulle en sådan bas vara ett ypperligt redskap för vägledarna att referera till i samtal med andra studenter. Även internationellt är detta en aktuell fråga. Tony Watts skriver att vägledningen inom de högre utbildningarna är eftersatt i många länder och att ett tomrum därför uppstår. Man lämnar över allt ansvar till de nyexaminerade. Watts menar att detta var

acceptabelt förr när studenterna inte var så många och arbetsmarknaden låg närmare deras studieval, men med nuvarande situation är en ökad insats nödvändig.(Watts 2005, s 3)

Dagens studenter har en mer varierad bakgrund än förr både när det gäller ålder och erfarenheter. Detta i kombination med det allt större utbudet av skolor både hemma och i utlandet samt möjligheten att skapa större flexibilitet i sina utbildningar genom bl.a. distansstudier ställer höga krav på vägledningen. (Cedefop 2004. s. 52)

Avsaknad av tydlig professionell profil.

Professionella yrkesgrupper skildras, undersöks och kategoriseras i

professionsforskning. Människorna som ingår i en viss profession formas till en naturlig enhet då de bär på ett antal nämnare som anses gemensamma för professionen. De professionella yrkesgrupperna är kopplade till någon typ av högre utbildning och är ofta med i gemensamma samfund, vilka kan ge en bas för samhörighet, solidaritet och bevakande av gemensamma intressen inom yrkeskåren. Det finns olika uppfattning om hur en profession urskiljs. Brante (i Bergryd (red.), 1987, s.124) menar att en profession ska innehålla en efterfrågad abstrakt kunskap som är svår att komma åt samt att aktiva utövare av professionen skall premieras i form av anseende, status och materiella

20

av kravet på auktoritet och expertis hos de som utövar yrket där ledarskap, status och självständighet är grundläggande färdigheter. Han menar även att motstridigheter mellan professioner i förhållande till andra professioner finns inom samma område. (Palm & Wensberg, 2006. s. 10-11).

Här tycker vi oss se en stor risk för studie- och yrkesvägledaren där i många fall

samarbete med andra yrkesgrupper inom till exempel skolan eventuellt skulle kunna ge goda effekter men istället kan leda till motstridigheter och konflikter. ”Ett annat sätt att definiera professioner är genom professionaliseringsprocessen, vilken innebär att en yrkesgrupp försöker stänga ett yrkesområde för utomstående” (Arvidsson & Ehn, 2005 s.19). Detta innebär bland annat att endast sökande med specialistutbildningsexamen har tillträde till de lediga tjänsterna (Arvidsson & Ehn, 2005. s.19-20). En

professionsbild som föga överensstämmer med bilden av studie- och yrkesvägledaryrket idag.

Brist på utbildad personal

I en tid då klienter och övrig omgivning ställer allt högre krav på vägledaren framförs åsikter om att detta problem borde få en högre prioritet på dagordningen än fallet är i dagsläget. Förväntningarna är höga när människor i alla åldrar söker hjälp att hitta en ny roll i vårt samhälle. Detta på grund av de ständiga omvärldsförändringarna som gör att folk inte längre behövs på de arbetsplatser de en gång utbildade sig till att behärska. ”Arbetsmarknaden förändras genom bl.a. internationalisering och ny teknologi och kompetenskraven i arbetslivet tenderar att bli mindre tydliga. Många arbetsgivare efterfrågar abstrakta kompetenser som social kompetens, självständighet och flexibilitet.”(Skolverket 2004, s 14)

När tendensen dessutom pekar på att vägledaren får ta ett större ansvar för det livslånga lärandet och karriärvägledning i framtiden borde större vikt läggas på behörighet när nya tjänster tillsätts

”Jag ser det som en stor nackdel för karriärvägledningen i framtiden…… att man inte vid rekryteringen till tjänster ställer högre krav på adekvat utbildning av de sökande. Jag lägger därför ett förslag om att kravet för att få anställas som karriärvägledare i det offentliga skolväsendet skall vara avlagd yrkesexamen som

21

karriärvägledare….”(SOU 2001:45, s. 14-15)

Trots det stora utbudet av information idag genom bl.a. nätet pekar många

undersökningar på att behovet att prata med en vägledare är stort (Watts 2005, SOU 2004). Informationen behöver bekräftas och en sammantagen bild av den personliga utvecklingsplanen bör utarbetas. ”Karriärvägledarens funktion som kunskapsbas gentemot individen i förändrade arbetssituationer blir allt viktigare och härmed yrkesrollen mer betydelsefull” (SOU 2001:45, s 166)

De redan verksamma vägledarna behöver ständig kompetensutveckling för att kunna hantera de nya arbetsuppgifterna som väntar i framtiden. Omvärldsorientering, opartisk bedömning av information från nätet och marknadsföring från olika privata

utbildningsalternativ, ökad kontakt med näringslivet m.m. kräver ett oavbrutet förkovrande.

I denna diskussion har även framförts åsikter om att utbildningen ska ge behörighet till forskarutbildning. En tanke som går i linje med tidigare nämnd brist på forskning.

”Jag gör också bedömningen att det är nödvändigt med en förstärkning av forsknings- och utvecklingsarbetet avseende karriärvägledning för en positiv utveckling av yrket, dess status och attraktionskraft i ett såväl nationellt som internationellt perspektiv.”(SOU 2001:45, s. 16)

Ett citat som på många sätt sammanfattar en del av de brister vi tidigare nämnt.

Brist på resurser

En brist som vi kan ana är de knappa resurser som läggs på karriärvägledningen med inriktning på det livslånga lärandet inom vuxenutbildningen men även på

vuxenvägledning över lag. ”Vägledningen i det livslånga lärandet synes vara ett område som sällan återfinns på den kommunala dagordningen”(SOU 2001:45, s 14)

Tony Watts menar att karriärvägledningen har en dynamisk roll att spela inom vuxenutbildningen. Både för de som återvänder till skolbänken men även de som är yrkesverksamma kan vara i behov av olika former av karriärvägledning. På detta sätt anser han att människan inte bara ökar sin kunskap och kompetens utan även hittar nya

22

möjligheter i sin utveckling. Han anser också att större resurser bör avsättas till denna verksamhet istället för på kortsiktiga lösningar. Detta för att de som vill utvecklas för att behålla sina arbeten och kunna bli flexibla inför förändringar på den framtida

arbetsmarknaden ska kunna få ta del av den. (Watts 2005, s. 3)

TCO-ordföranden Sture Nordh menar att kortsiktiga lösningar som t.ex. sänkt arbetslöshetsersättning inte är rätt väg att gå när det gäller att komma till rätta med omställningsförmågan på arbetsmarknaden. Han menar att detta istället hämmar de som vill starta eget eller byta jobb eftersom de inte vågar satsa på något nytt då ersättningen är så låg. Sture Nordh vill istället på andra sätt stödja de som är ombytessökande. Ett skäl till detta är att man då minskar risken för inlåsning. ”Vi vet att människor som blir fast i jobb trots att de egentligen vill byta löper mycket större risk att drabbas av ohälsa och andra problem” (Arbetsmarknaden nr.1 2007, s. 10).

Partisk vägledning

Litteraturen visar också att det finns tendenser till att den information som tillhandahålls inte alltid är opartisk. Vägledarna kan bli färgade av sin egen verksamhet och efter en tid bli allt mer inbunden på det egna området. Ett handlingssätt som kan tyda på ett, medvetet eller omedvetet, skyddande av den egna funktionen.

”Vägledarna känner i allt högre grad ett obehag då de hamnar i ett etiskt dilemma mellan två oförenliga ståndpunkter, rekrytering och marknadsföring kontra

objektivitet och saklighet. Påverkan från skolledningen är tydlig men vägledaren är samtidigt medveten om att minskade elevunderlag medför tjänsteindragningar på skolan och därmed risker för deras egen tjänst”(Lovén & Dresch 2003, s 11)

”Bridging the gap” tar upp detta problem och föreslår att en av lösningarna kan vara en mer privatiserad bas för karriärvägledningstjänster samt fler telefon och nätbaserade tjänster. (OECD 2004, s. 7).

Vi står inför stora organisationsförändringar inom de närmaste åren, både när det gäller utbildningsområdet och på arbetsmarknaden. Nästkommande generationer kommer att vara i behov av en betydligt mer omfattande kompetensutveckling än deras föräldrar. De kommer förmodligen att byta arbete och inriktning flera gånger under sitt

23

yrkesverksamma liv. Under denna resa kommer de att vara i behov av nya kunskaper och moderna redskap för att ha en möjlighet att hänga med. Det är här vi kan se att vuxenvägledningen kommer att få en viktig roll att spela men då gäller det att försöka komma till rätta med ovanstående brister och behov.

”Den bedömning jag gör är att vägledningen måste ses i ett större sammanhang än det snävare skolperspektivet och att individens behov av vägledning är både växande och återkommande under olika perioder i livet. Vägledningen måste också sättas i relation till internationaliseringen och en ökad mobilitet.”(SOU 2001:45, s 11)

4.2 Behovet av vuxenvägledning – en översikt

Det ställs höga krav på en individs förmåga att oavsett faktorer som ålder och miljö ständigt utveckla sina kompetenser, kontinuerligt lära och hålla sig uppdaterad. Det livslånga lärandet anses vara en viktig del i en människas liv, både i och utanför arbetet.

”Individen måste vara beredd att ta sig an nya arbetsuppgifter eller helt nya yrkesinriktningar under sitt arbetsliv och därmed vara beredd på ständigt

återkommande utbildning. För att kunna hävda sig i konkurrensen kommer allt fler att behöva delta i ett livslångt lärande där en kontinuerlig kompetensutveckling kombineras med yrkesverksamhet”. (SOU 2001:45, s 83).

Individers förmåga att oavsett miljö ständigt lära sig och utveckla sina kompetenser är i fokus. Inte bara lärandet som innefattar det formella utbildningssystemet utan att en beredskap, motivation och förmåga till lärande bör finnas även utanför detta. Kunskap och kompetens spelar en allt större roll. Den enskilda individen är själv bärare av kompetenser och behovet av att kunna leva upp till de alltmer skiftande kraven som kunder efterfrågar växer (Hansen och Orban 2002, s. 191)

”Den stora förlusten när en anställd förlorar sitt arbete handlar om att det

humankapital som varit bundet till den specifika anställningsrelationen deprecieras kraftigt. I detta sammanhang är det uppenbart att det bästa sättet att rusta människor

24

för friställningar är att se till att deras humankapital även kan användas i nya anställningsrelationer. Forskningen visar också att de negativa konsekvenserna av friställningar minskar ju bättre utbildad den friställde är.”(Ekonomisk debatt nr.7 2006, s 18)

Arbetsmarknaden präglas av globalisering och en teknisk utveckling som närmast exploderat under senare år. Dagens samhälle är ett kunskapssamhälle och olika vägar för att främja individers och företags humankapital diskuteras med tyngdpunkt på utbildning och det livslånga lärandet. Lärandet kan ske på olika arenor i en individs liv. Arbetsgivaren kan tillhandahålla kompetensutveckling i form av olika åtgärder och arbetet i sig kan utveckla en individs kompetenser om det är organiserat på ett bra sätt. Kompetensutveckling utanför arbetslivet inom det formella utbildningssystemet kan komplettera en individs kunskapsluckor eller saknad utbildning.

Kurt Lundgren i boken ”Utbildning, kompetens och arbete” (2002, s. 389) tar upp tre olika skäl till varför det livslånga lärandet bör ses som mål i arbetslivet.

– De ökade förändringarna i omvärlden, snabbare processer för framställning och en produkts kortare livslängd. Relevant kunskap blir i och med detta alltmer en färskvara.

– För ett lyckosamt lärande finns det inga biologiska hinder då en individ befinner sig i arbetslivet. För en individs totala välfärd och framåtskridande visar forskningen ideligen resultat som tyder på att det livslånga lärandet ständigt vinner nya argument.

– En hög produktivitet i kombination med ett högt

arbetskraftsdeltagande är viktigt då den demografiska situationen med färre förvärvsarbetande växer. De som arbetar skall försörja fler.

4.2.2 Alternativa vägledningsmetoder

Idag använder vi ett helt nytt kommunikationsmönster än för bara tio år sedan. Den moderna människan söker, skapar och upprätthåller kontakter på helt nya forum än tidigare. Man är ständigt tillgänglig och utvecklingen av verktyg för denna

kommunikation går i ett rasande tempo. Det fysiska och verbala mötet har byts ut mot helt nya alternativ som sker via bl.a. mobilen, datorn eller webbkameran. Individen får

25

ta ett allt större ansvar för sin medverkan i det moderna samhället genom den nya tekniken. I vårt arbete med att undersöka utvecklingsmöjligheter för vuxenvägledningen var det en självklarhet för oss att undersöka nivån på detta område av otraditionell vägledning i Sverige.

Hur vägleder vi utan att träffas på en fysisk plats?

De nya flexibla utbildningsmöjligheterna skapar ett ökat behov av flexibel vägledning. Mia Lindberg, en av pionjärerna inom området menar att det självfallet ska vara

vägledarna själva som utvecklar metoder för distansvägledningen och inte pedagoger eller andra.

”Vi har ett vägledningsperspektiv på individen, så det är vi som ska utvärdera metoder. Jag tror det är viktigt för vår profession. Vi gör den synlig och vi lyfter någonting som annars ses som lite statusfullt i andra sammanhang, nämligen att man använder sig av ny teknik. Där tror jag vi vägledare behöver slå oss fram.”(Vägledaren nr.1 2005, s. 29 )

Hon tycker dock att det är viktigt att poängtera att man inte tar avstånd från det mänskliga mötet utan försöker skapa erfarenheter av andra mötesformer som

komplement till det fysiska mötet. ”Internet och webbkameror i all ära så finns det nog inget som slår det fysiska mötet” (Vägledaren nr 1 2005, s. 28).

De fördelar som brukar nämnas i samband med nätbaserad vägledning är att man kan tänka ut sina frågor i lugn och ro så de blir rätt formulerade. Anonymiteten är en annan, öppenheten i frågorna blir större. Till nackdelarna hör att vägledaren inte kan tolka kroppsspråk, tonläge i rösten och andra mönster som kan uppstå i ett fysiskt

vägledningssamtal. Andra område som är under utveckling är vägledning via SMS, vägledning via Skype samt möjligheten att synas på ungdomarnas egna virtuella scener som t.ex. MSN och Lunarstorm.

En 7,5 poängskurs på högskolenivå finns att tillgå för de vägledare som vill förkovra sig i ämnet, ”Att vägleda med stöd av ny teknik” heter den. Kursen läses på distans och Högskolan Väst i Trollhättan står som utbildningsansvarig. (www.hv.se)

26

denna står ett nätverk av vägledare som går under namnet JoinIT . Tjänsten är

webbaserad och bemannas av studievägledare från vuxenutbildningen och högskolan som samarbetar i ett nationellt nätverk. Den är kostnadsfri och riktar sig till dem som passerat gymnasieåldern. De erbjuder allt från enkla frågor till vägledningssamtal och kommunikationssätten är de allra senaste. Man kan välja på MSN videosamtal, Skype, e-post (svar inom 48 timmar) eller telefon. Man kan också möta en vägledare i ett virtuellt rum via webbkamera och headset, detta är möjligt via en programvara som heter Marratech (www.vagledningsinfo.se). Ett forum som visar att svensk vägledning delvis följer med i den tekniska utvecklingen.

Kvalitén är viktig i en teknisk utveckling där kvantitet är ett ledord.

”För att yrkesvägledningstjänster och yrkeskarriärinformation ska vara användbara på ett påtagligt sätt räcker det inte med att producera dem. De måste också

distribueras på ett genomtänkt sätt och omsättas i handling, politiska beslutsfattare behöver tänka på hur yrkeskarriärinformationen kan göras effektiv och integreras i ett sammanhang.”(OECD2004, s. 9)

4.2.3 Flexibilitet

Ett av senare tids stora modeord är flexibilitet. Flexibilitet är ett diffust begrepp som är mångfasetterat oftast med en klar negativ eller positiv laddning beroende på i vilket sammanhang det figurerar. Flexibilitet har blivit ett starkt konkurrensmedel på arbetsmarknaden både för arbetstagare och för organisationer.

I Bengt Furåkers kapitel i boken ”Arbetslivet” beskriver han flexibilitet som ”förmåga till anpassning efter förändring” (Hansen & Orban, 2002 s 74). Det finns många olika typer av flexibilitet och Furåker tar upp fyra huvudkategorier och beskriver dem.

- Funktionell flexibilitet, syftar till att de anställda ska kunna utföra ett flertal olika arbetsuppgifter och kunna skifta mellan dem efter verksamhetens behov. Detta kräver utbildning av den som skall utföra uppgifterna.

27

tillfälliga förändringar i verksamheten. Anställningsformerna anpassas för att gynna flexibiliteten och anställningsskyddet blir här en stor fråga.

- Löneflexibilitet, de anställdas löner kan justeras efter verksamhetens resultat och efter förutsättningarna på marknaden. Lönen kan anpassas nedåt men även uppåt, då av anledningen att behålla viss attraktiv personal.

- Arbetstidsflexibilitet, Antalet arbetstimmar är flexibelt, vilket innebär att istället för att säga upp personal vid sämre tider så kan arbetsgivaren tillfälligt införa kortare arbetsdagar eller veckor. Arbetstidsflexibilitet kan också innebära flextid för den anställde. Många gånger ger detta möjligheter att på ett bättre sätt kombinera arbete och fritid.

(Hansen & Orban 2002 s.74)

Furåker diskuterar vidare om vad det ökade kravet på flexibilitet beror på. Den ekonomiska globaliseringen har höjt konkurrensen i näringslivet och i samband med öppnare gränser ställs högre krav på flexibilitet för att kunna vara konkurrenskraftig.

På senare år har en tyngdpunkt lagts på en individs förmåga till rörlighet och beredskap för förberedelse på de olika skiftningar och krav på flexibilitet som arbetsmarknaden kräver. De enklare arbetena försvinner och ett behov av exempelvis den funktionella flexibiliteten som ställer högre krav på att de anställda ska kunna utföra ett flertal olika arbetsuppgifter samt kunna skifta mellan dem uppstår. (Arbetsmarknad & Arbetsliv nr 3. 2006, s 140-141).

4.2.4 Workplace guidance

I vår ambition att försöka hitta utvecklingsmöjligheter inom den framtida

vuxenvägledningen har vi valt att titta närmare på ett av de nya och framträdande arbetssätt som fått mycket uppmärksamhet under den senaste tiden, nämligen Workplace guidance. I Danmark pågår ett mycket intressant EU-projekt med bland annat arbetsförlagd vägledning, detta i ett samarbete mellan skotska och danska forskare. För den danska delen står den i svenska vägledningskretsar välkände lektorn,

28

Peter Plant. Den största målgruppen med detta försök är låginkomsttagare och

lågutbildade som på detta sätt ska öka sina möjligheter att bli anställningsbara i en värld där arbetsmarknaden är starkt präglad av globaliseringen och framförallt den allt mer frekventa outsoursingen. Detta projekt som vann ett Leonardo Award vill nå ut till de grupper som aldrig annars kommer i kontakt med vägledning.

Forskarna menar att resurserna annars kommer enbart de arbetslösa och ungdomar tillgodo. I och med detta nya förfarande vill man visa att det går att göra

samhällsekonomiska vinster men även minska den sociala exklusionen genom att vägleda låginkomsttagare. Pamela Clayton, forskare i yrkesvägledning och livslångt lärande vid universitetet i Glasgow, ser klara fördelar med projektet som hon är delaktig i.

”Vi ser arbetsplatsförlagd vägledning som ett redskap för att bekämpa social utstötning. Man kan se det som en läroprocess. Folk får inte bara information. De lär sig också att fatta beslut och de får självsäkerheten och de nödvändiga

kunskaperna att söka information för att komma underfund med vad de vill göra. Det är inte detta som förändrar samhället men det kan betyda att folk själva blir mer aktiva och kan handla på ett sätt som mer passar deras önskemål och behov” (Asterisk, nr. 35. 2007 sid. 27)

Rent praktiskt går det exempelvis till så att en vägledningshörna etableras på

arbetsplatser i samarbete med fackförbunden. Gärna på en plats som arbetarna besöker frekvent t.ex. matsalen eller något annat pausrum, dessa bemannas sedan av personal från fackförbunden som motiverar de anställda att söka vägledning. Detta lyckade försök vann uppmärksamhet bl.a. på Island där en av de största fackföreningarna, Efling, lanserade idén med framgång. Idag är det en ordinarie punkt på deras agenda att arrangera vägledningshörn. Dessa positiva signaler har sedan spridit sig inom stora delar av EU och har varit en del av de påtryckningsfaktorer som fått OECD att uppmärksamma dessa eftersatta grupper och därmed satsat på yrkesvägledning för de lågavlönade. Inom projektets ramar ligger också en gratis Internetbaserad

vägledningskurs, med inriktning mot vägledning av lågavlönade, som finns att tillgå på 8 olika språk. Dessutom fungerar projektets hemsida www.gla.ac.uk/vg som mötesplats för vägledare från olika länder där de kan diskutera sina erfarenheter av Workplace

29 guidance (Asterisk, nr. 35. 2007 sid. 25-27).

30

5. Resultat

Vi har valt att presentera våra resultat på följande sätt:

I huvudtexten presenterar vi svaren i förhållande till de enskilda frågorna i vår

frågeguide. Vi har dessutom valt att presentera våra resultat i tämligen fullständigt skick i sammanfattningarna av intervjuerna (se bilagor). I detta material kan läsare som önskar sig en mera fullständig bild fördjupa sig.

5.1 Resultatredovisning

Med varierande uttryck har samtliga av våra informanter delgivit oss deras uppfattning att vägledning utgör en viktig del av samhället. Våra informanter arbetar samtliga med vägledning för vuxna i olika utsträckning och har gjort detta under olika lång tid.

Behovet av vägledning

Flera av våra informanter har uttryckt att vägledningen idag är ännu viktigare än förr. De grupper som i dagens högkonjunktur står utanför arbetsmarknaden är i större behov än tidigare av någon slags vägledning enligt flera av våra informanter. Många av de som är i behov av vägledning anses vara svagare idag än jämfört med tidigare. En av våra informanter på Arbetsförmedlingen, Tore, menar att arbetsförmedlingens roll i att arbeta med vägledning mitt i en rådande högkonjunktur är:

”Arbetsförmedlingen skall inte syssla med det idag, utan det är alltså jobblinjen som gäller”. Tore menar att detta är synd eftersom behov av vägledning finns. Dock arbetar han lite med vägledning då handlingsplanen tillsammans med den arbetslöse genomförs. Han säger dock att han gärna arbetat mer med vägledning, både individuellt och i

grupper.

Ingemar på en annan arbetsförmedling uttrycker behovet av vägledning på detta sätt:

”Det spelar ingen roll vad jobb som finns ute alltså… Det känns som om de alltid kommer att vara inskrivna på arbetsförmedlingen. Där skulle jag väl kunna känna, där skulle man faktiskt kunna gå in med nån typ av vägledning, där skulle behovet finnas alltså. Sen finns också behovet för dom som har, som kommer från

31

Dagens unga uppfattas av några informanter som mindre mogna och motiverade än vad de var förr. Gudrun på folkhögskolan talar om ungdomarna som grupp:

”Man är ju så van vid det här också att någon hjälper en, är man inte med den gången så är man med en annan gång, så får man ändå hjälp. Det fixar sig, det ordnar sig, den mentaliteten fanns inte för 15-20 år sedan som jag ser det. Det tycker jag kan vara ett problem att kämpa med , man vill så gärna hjälpa men de vill inte ha hjälpen, dom inser inte…”

Gudrun ser tillsammans med huvuddelen av våra informanter en ökad polarisering bland de sökande. Gapet mellan de svaga och starka grupperna har blivit allt tydligare och större ”och det är de här svaga liksom, att kunna motivera dom och få dem alltså till att känna hur de ska gå vidare”. Hon fortsätter lite senare och jämför med förr.

”…många låg där mittemellan, det är inte så vanligt idag, vi ser det när vi sätter omdöme..”

Även Ingemar på Arbetsförmedlingen märker av brister, inte bara hos de unga, utan även andra grupper av arbetslösa saknar motivation. Han uttrycker att:

”Det är jäkligt sv… Jag förvånas överhuvudtaget nästan varje dag hur folk tänker allmänt. Alltså, Inte allmänt, fel att säga, men man får intryck av vissa personer som saknar helt motivation till att söka ett arbete Eh Hmmm ser oss som nästan jobbiga att vi ligger på dom men ändå ska dom ha sin a-kassa. Mot för dom som nästan alltså skäms för att komma hit”

Tova menar att hela vägledarjobbets karaktär har förändrats.

”Jag tror, det pratas ju mycket om att vi lever i en tid när man måste vara beredd att ompröva sina ställningstagande och vad man gör ganska ofta och i det perspektivet tycker nog jag att den funktion, det som vi kan inte är så dumt att kunna när folk, ja, förändringsprocessen är ju snabb på många olika ställen, vi måste liksom hänga med och den som inser det måste veta att det finns en möjlighet att diskutera med någon. Vad verkar lämpligt, vad verkar rimligt? Så man inte bara går på, alltså, vad

32

man tror själv. Vi måste ju försöka vara väl omvärldsorienterade, tycker jag, i vår kår. Inte så att vi sitter inne med sanningen men vi kan hjälpa folk att ana vad som kan vara på gång. Alltså det tror ju jag, att våra tjänster kommer att behövas framöver också och att vi kanske vidgar vårt, vi måste våga prata om en persons hela liv.”

Vägledningens omfattning

På frågan vad som reglerar vägledningens omfattning på informanternas arbetsplatser får vi olika svar.Ett vanligt svar är att resurser i den kommunala eller statliga budgeten bestämmer omfattningen av vägledningen. Ett annat vanligt svar är att intresset från skolledare eller ledningen lokalt på de olika institutionerna våra informanter

representerar bestämmer hur stort omfånget av vägledningen får vara och är. En informant på Komvux talade om att vägledningens omfattning beror till stor del på vägledaren själv.På vår fråga om vad som styr hur mycket tid hon ska lägga på

vägledning, blir svaret ”Det gör jag!!... … Det är ingen som sagt till mig att du får bara prata 20 minuter med var och en, aldrig någonsin…”

Tiden som ges att arbeta med vägledning ses av många som ett problem. Vägledningens resurser har på många ställen minskat i och med att vägledarna istället arbetar mycket även med administration eller har fått ta över bortrationaliserade kollegers

arbetsuppgifter. Ritva på Komvux/Vägledningscentra uttrycker frustration över en bortrationaliserad kollega som givit henne mer administrativa uppgifter ”Jag har inte lånat 150 000 för att sitta och registrera adresser på datorn” Ritva berättar att hos henne består det administrativa arbetet av ungefär 50 % och vägledning utgör resterande 50 %. Gudrun på folkhögskolan är i denna debatt ett bevis på motsatsen. Hon ser sig som prioriterad att få ha en halvtidstjänst som vägledare men ser trots detta brister i att om mer tid funnits, så hade hon kunnat arbeta ännu mer med vägledning. Det tillhör dock ovanligheterna att en liten folkhögskola som den hon arbetar på överhuvudtaget har en vägledare. Gudrun påpekar bestämt att detta beror på intresset från rektor och ledning på skolan där hon arbetar. De har förstått hur viktigt det är att ha någon som är kunnig inom området och som samtidigt kan fungera som ett slags rekryterare för skolan. Från Arbetsförmedlingen får vi information om att de knappast alls arbetar med

33

kommer att se ut på de små arbetsförmedlingskontoren när alla neddragningar är genomförda:

”Man har ju pratat om att på vissa orter att man ska kunna gå in och anmäla sig på Arbetsförmedlingen och så sitter man och har en webkamera i taket och så ska man prata in sådär och så får man prata med någon annan som sitter tre mil bort, va. Så att, alltså utvecklingen går ju åt det hållet. Och vilken vägledning kan man ha via en webkamera? Hahaha. Det här personliga mötet är ju så viktigt, va. Att man läser av kroppsspråk”.

SYV utbildning

Samtliga informanter tog klart ställning till att det är ett problem att vissa verksamma studie och yrkesvägledare saknar formell behörighet. Majoriteten av våra svar tyder att höga krav bör ställas på de som arbetar med vägledning. I våra intervjuer stack vissa informanters åsikter ut lite extra. Gudrun, som själv är outbildad, såg problem för egen del med att inte ha den formella utbildningen:

”…det är väl där jag kan känna bristen. Det här som är den riktiga vägledningen, när man ska leda dem in på någonting, när man saknar utbildning. Det är där jag känner att man inte är riktigt kapabel.” ”

Anna, vägledare på högre utbildning, menar att det föreligger en risk att många börjar på fel program på grund av att det finns för många outbildade vägledare i grund och gymnasieskolan, framför allt på friskolorna. Hon menar att de outbildade inte har de redskap som behövs och säger:

”… man har inte ens tanken att hitta en kärnan i varför en elev, student eller sökande sitter hos mig, hur ska man nå fram till det? Det här sättet att lyssna aktivt kräver också övning. Du sa si där och nu säger du så, att man håller det här inne någonstans under samtalets gång och att man kan konfrontera, veta när man ska göra det…”

Hon fortsätter att prata om riskerna med outbildade vägledare och avsaknaden av samtalsmetodik”… för att kunna svara övergripande, allmänt och lyssna aktivt och

34

fånga upp lösa trådar då är jag helt övertygad om att man ska vara utbildad studie- och yrkesvägledare”

Tova förstärker denna bild genom att beskriva hur viktigt det är att vägledaren har andra funktioner förutom informationsutdelning ”Jag ser min funktion som en pedagogisk funktion, att sätta igång en pedagogisk process är kul.”

Ritva, som är utbildad och har arbetat länge med studie- och yrkesvägledning, såg det inte som ett stort problem att vissa saknar utbildning. Hon menar att en vägledare utan formell utbildning i en del fall kan vara bättre än en utbildad.

”Jag kan se att där kan faktiskt finnas en som inte är utbildad vägledare som är bättre än en som är utbildad vägledare, det kan det finnas, men att eftersom nu det finns en utbildning så tycker jag att dom ska ha en”.

Maria på vägledningscentra förordade utbildade vägledare och hade som Ritva, en liknande syn på outbildade vägledare:

”Jag tror ju inte att man som outbildad vet riktigt hur man ska göra med de här olika teknikerna o ehh sen finns det ju alltid folk som är duktiga på att ta folk ändå va”.

Samtalsmetodiken är det som mest skiljer en outbildad och en utbildad vägledare. Det finns många liknande utbildningar som också utbildar på liknande sätt som studie- och yrkesvägledarutbildningen menar Maria.

Tillhandahållande

Några hade en klar idé om möjligheten hur man ska nå andra grupper. Ritva menar att möjligheten att sätta upp ett vägledningsbord då idrottslaget i staden har hemmamatcher skulle kunna leda till att nå ut med vägledningen till andra grupper än de konventionella ”Där hade man nått dom som går allra minst på vuxenutbildningen, lågutbildade män”.

Anna som arbetar inom högre utbildningar, berättar att de arbetar med olika projekt för att öka breddningen bland de sökande. Man vill nå den grupp av sökande som inte

35

kommer från familjer med akademisk bakgrund. Hon anser dessutom att medvetenheten om att det finns en vägledare och dennes funktion har ökat de senaste åren.

”Jag tycker att ungdomar och föräldrarna till ungdomar på gymnasiet har lärt sig att det finns studievägledare som man kan söka upp, fler och fler föräldrar har

kontaktat gymnasiesyvarna för att få mer på fötterna om olika utbildningar och olika program.”

De centraliserade vägledningshusen var också föremål för viss diskussion.

Vägledningen har enligt flera informanter blivit mer lättillgänglig, men en av våra informanter ser en tendens till en överdriven optimism att få in nya grupper spontant till dessa platser:

”det ska vara sådär lättillgängligt så folk som är ute och flanerar ska plötsligt säga, Oh, där är det och så ska de komma in och säga, jag har inte tänkt på det här förut men nu när jag såg er så, ja….. löjligt”.

En annan av våra informanter på vägledningscentra hade annorlunda tankar

”När vi låg i bottenplan, hade väldigt öppet också vidare så var det folk som flanerade förbi - Oh jag bara stack in för jag såg att ni ligger ju ändå här, så att visst det är inte dumt att bo på bottenplan och det är det som vi saknar här litegranna att vi inte bor på bottenplan Ehhh, i nåt stråk där det är mycket folk”.

Opartiskheten hos de vägledare som arbetar på vägledningscentren ifrågasattes av några informanter. De som arbetar på vägledningshusen är ofta anställda inom exempelvis Komvux och vägleder då, enligt vissa informanter, till Komvux fördel. Flera av våra informanter ansåg att opartiskheten och vägledningen som tillhandahålls är färgad av de intressenter som ligger bakom verksamheten. Tova som är placerad inom Komvux beskriver sin vägledning som opartisk

”Vi fungerar på det sättet, som ett informationscenter och vuxenvägledningsforum, bara det att vi sitter som vägledare på Komvux men det finns ingen annanstans i stan som vuxna kan få sin vägledning så de kommer till byggnaden Komvux och

36

får neutral och opartisk vägledning där och det är det som är jättebra med oss, att vi inte sitter som rekryterare för Komvux, och det har vi haft chefernas goda minne att göra under alla år”

Maria som arbetat på vägledningscentra i nästan tio år uttalar sig på ett liknande sätt:

”Man måste ju vara tuff och stå på sina egna ben och säga att så här vill jag jobba, och göra det va, och känna de här vill jag göra och de här vågar jag stå för”. ”Jag ger dem hela smörgåsbordet… … men antaget kommer ju också ner ibland ja - Alltså nu har vi inte så många inom restaurang här va, kan ni göra en uppryckning va. Men alltså vi jobbar inte så, vi som är här nu alltså”.

Utvecklingsmöjligheter

Vad som i framtiden kan utveckla vägledningen är enligt flera av våra informanter att vägledaren tydliggör sin roll och nyttan med vägledning i olika forum. Tova på

Komvux menar att vägledaren måste göra klart på sin arbetsplats såväl för anställda som sökande vad vägledarens roll innebär. Hon säger att ”man är inte född med den

förståelsen av vad en vägledare gör och då är det vår sak att sälja in funktionen till våra blivande….” Hon fortsätter senare

”Om vi bara sitter på vår kammare och tror att folk ska förstå vad vi gör bara för att de kommer till oss, och vi säger javisst, du kan gå där och leta eller sådär så är det klart att folk inte vet vad vi gör, de bara tycker att vi sitter och hänvisar och sådär. Men om vi kan förklara hur det hänger ihop, varför vi lämnar över ansvaret på dem, då är mycket vunnet.”

En annan utvecklingsmöjlighet är enligt majoriteten av våra informanter att de som arbetar med vägledning utnyttjar den nya teknologin på ett bättre sätt. Många av informanterna talar om datorn som ett bra redskap. Men mötet mellan människor och det som utbyts där är många rädda skall försvinna med den nya teknologin. Ritva säger:

”Däremot så tror jag aldrig att den här personliga vägledningen att den kan ersättas av nån dator. Det handlar ju om att man har jobbat med vägledning i några år så känner man i luften och det kan aldrig hända på nån dator. Det handlar lite grann

37

om erfarenhet, vad det är dom vill och vad dom vill ha sagt, intuition också”.

Hon fortsätter ”Ja, jag vet inte hur det är om tjugo år då kanske alla tycker att det är naturligt att göra det via dator, att man inte behöver det”

Övergången skola/arbetsliv

Större delen av våra informanter hade svårt att relatera vår fråga om övergången mellan skola och arbetsliv till sin egen verklighet. Deras erfarenheter sträckte sig bara till de som var på väg ut i arbetslivet och de fick sällan respons på hur denna övergång hade fungerat. Hos en av våra informanter fanns en avdelning i organisationen som enbart arbetade med att få denna övergång så smidig som möjligt. Praktiksamordnare,

arbetsgivarkontakter, kurser i CV skrivande och anställningsintervjuer var några av de områden denna avdelning arbetade med. Informanten ansåg att detta lärosäte låg långt framme på detta område och har tänkt i dessa banor under en längre period. ”Detta präglar också nästan varje vägledningssamtal, arbetslivet, för det är ju tanken att de läser för att få jobb någongång.”

Maria menar att skolan behöver närma sig arbetslivet. Förr fanns en samarbetspartner mellan skola och arbetsliv och det skulle enligt henne behövas även idag. Maria menar att ett samarbete med exempelvis Arbetsförmedlingen ger vägledarna bättre kunskaper om vad som händer inom arbetslivet. Hon drar paralleller till sin egen arbetsplats där det förekommer dagliga kontakter med folk från Arbetsförmedlingen, detta ser hon som ett mycket utvecklande samspel som inte bara gynnar dessa två parter utan framförallt kommer den sökande till godo.

En av våra informanter ser med tillförsikt fram emot den kommande utredningen om yrkeshögskolan. Hon tycker att det är bra med en mellanform eftersom ren akademisk utbildning inte lämpar sig för alla.

”Många fler kanske ska ha något där de under utbildningstiden får en kontakt med arbetslivet som kan ge dem nätverkskontakter och på olika sätt prova på och se vad det hela går ut på, det tycker jag är trevligt om det kommer tillbaka.”