This is the published version of a paper published in OKNYTT. Tidskrift för Johan Nordlander-sällskapet.
Citation for the original published paper (version of record): Andersson, D. (2013)
Nybyggarland eller avfolkningsbygd?: Platsberättelser i och om Vilhelmina. OKNYTT. Tidskrift för Johan Nordlander-sällskapet, (3–4): 13-28
Access to the published version may require subscription. N.B. When citing this work, cite the original published paper.
Permanent link to this version:
Nr 3–4 2013
Johan Nordlander-sällskapets tidskrift
Nybyggarland eller
avfolkningsbygd?
Platsberättelser i och om Vilhelmina
Inledning
1Vilhelmina kommun i södra Lappland har i likhet med många andra kommuner i denna del av Sverige – ofta benämnd
Norr-lands inland– under de senaste 20 åren sett en kraftig befolk-ningsminskning.2I massmedierna reproduceras ofta berättel-ser om avfolkning och kris, som exempelvis rapporteringar om SCA:s nedläggning av sågverket och underskott i den kommu-nala ekonomin.3Ett illustrativt exempel återfinns i en artikelse-rie som Dagens nyheter publicerade 2004 och som behandlar kommunernas kris. I en av delarna används Vilhelmina som ex-empel. I texten målas en dyster bild upp där privatpersoner och politiker uttrycker uppgivenhet inför framtiden, ackompanje-rade av nedslående statistik:
För femtio år sedan bodde det 11000 människor i Vilhel-mina. I dag är siffran 7600. Enligt SCB:s beräkningar kommer kurvan att fortsätta peka brant neråt.
Artikelförfattaren konstaterar vidare:
Kvar blir de gamla, de som bott i Vilhelmina i hela sitt liv. En del kanske till och med tillhör nybyggarna. Så
sent som 1938 bröts den sista nya marken i kommunen som var en del av den landsända som kallades för Fram-tidslandet.4
En motsättning målas upp mellan nybyggartidens expansi-va kraft och den nuexpansi-varande händelseutvecklingen, och det är just denna motsättning jag vill diskutera här.
Jag tar avstamp i Vilhelmina och fokus ligger på vad jag uppfattar som två delvis konkurrerande platsberättelser, dels den som exemplifieras ovan, där Vilhelmina beskrivs som en del av ett döende norrländskt inland, dels en tillbakablickan-de berättelse om tillbakablickan-den relativt unga nybyggarbygtillbakablickan-den Vilhelmi-na som med stolthet vilar på föregående generationers hårda arbete och stora uppoffringar och som genom sina rika natur-resurser är en del av ”Framtidslandet”.5
Först vill jag dock kortfattat förklara vad jag menar med be-greppet platsberättelse, och vad sådana kan ha för betydelse för ett samhälle.
Platsen som berättelse
Platser skapas av oss människor genom de berättelser vi bygger upp.6De finns överallt omkring oss och inkluderar exempelvis berättelser som innehåller dramatiska, spännande och intres-santa händelser värda att föra vidare och komma ihåg; de blir alla en integrerad del av den plats på vilken de utspelar sig och bidrar till att karakterisera just den platsen. Andra berättelser förklarar hur ort- och platsnamn kommit till, vad som en gång funnits på en plats men som inte längre finns kvar etcetera. Berättelserna är ibland personliga och sprider sig kanske inte längre än inom en vänskaps- eller familjekrets, medan andra får stor spridning i ett samhälle. Graden av generalitet varierar ock-så, och ibland handlar berättelserna om en högst avgränsad
plats, exempelvis en liten sjö, ett gathörn eller till och med en på något sätt intressant sten, medan de andra gånger spänner över ett större område och exempelvis handlar om en hel stads, landsändas eller till och med en nations tillkomsthistoria. Alla dessa berättelser påverkar dessutom varandra på olika sätt.
Särskilt viktiga är sådana berättelser som befinner sig på en mycket hög generalitetsnivå och som inom forskningen kallas
master narratives.7Hädanefter använder jag begreppet
övergri-pande berättelserför att hänvisa till dessa, som utgör ett slags kulturella ramverk som alla andra berättelser måste förhålla sig till. Jag menar att berättelsen om ”Norrlands döende in-land” är just en sådan övergripande berättelse.
Forskning har visat vilken stor betydelse berättelser av det-ta slag har för ett samhälle. Ett exempel är en studie av två vinproducerande distrikt i Kalifornien där det illustreras hur övergripande berättelser påverkar såväl policybeslut på poli-tisk nivå som individers egen förståelse av sig själva, det vill säga deras individuella identitet.8 En annan studie från USA följer ett samhälle i Fort Wayne som 1982 råkade ut för en svår översvämningskatastrof.9 Där visas hur medierapporte-ring och individers berättande gradvis bygger upp en för samhället gemensam berättelse, ett slags gemensam historia som fungerar stärkande för hela samhället. Studien illustrerar även den växelverkan som sker mellan individuellt berättan-de knutet till en plats och berättan-de mer övergripanberättan-de kollektiva be-rättelserna som jag diskuterar här.
En viktig aspekt av platsberättelser, som också studien från Kalifornien belyser, är att de är intimt förknippade med iden-titet, både en regions identitet och den identitet som enskilda och grupper bygger upp kring den plats där de bor och ver-kar. Man bör här skilja mellan berättelser om en regions
iden-titet, som ofta drivs av politiska och ekonomiska krafter, och
regional identitetsom snarare handlar om invånarnas identifi-kation med de förra.10 De som bor på en plats behöver inte
med nödvändighet acceptera den platsberättelse som politi-ker eller näringsliv etcetera försöpoliti-ker bygga upp (exempelvis via massmedier), utan det är först när dessa berättelser står i samklang med invånarnas egna erfarenheter som regional identitet uppstår. Här spelar kultur och historia en viktig roll:11 en plats har alltid en historia som i delar lever vidare genom exempelvis de immateriella kulturarven såsom ort-namn, ordspråk och talesätt, sägner och andra traditionella berättelser.
Norrlands döende inland
Den ofta förekommande negativa bilden av Norrland i svensk press inkluderar exempelvis föreställningar om avfolkning och bidragsberoende.12Jag menar att det existerar en övergripande berättelse om det döende norrländska inlandet, en berättelse som byggs upp och förmedlas av exempelvis dagstidningar. Ex-akt hur denna berättelse ser ut är svårt att avgöra utan grundli-ga studier och den innehåller troligen mångrundli-ga olika föreställ-ningar och även inre motsättföreställ-ningar.
En central del i denna övergripande berättelse är dock den metafor som tillåter att en plats eller ett samhälle förstås som ett levande väsen – som hotar att avlida. Rubriken till en arti-kel i Dagens Nyheter den 19 mars 2013, där just Vilhelmina, Fredrika och Åsele används som exempel, illustrerar denna metafor: ”Glesbygden kan dö om 60 år”. I artikeln fokuseras utflyttning och minskade möjligheter till utbildning, shop-ping och minskad tillgång till hälsocentraler.
Denna metaforik är en central del av den övergripande be-rättelsen och för med sig underförstådda föreställningar: Ett samhälle som kan dö kan också leva, och det samhället kan må bättre eller sämre. Även om det är högst oklart vad som avses med att vara vid liv och att vara död i det här
samman-hanget, och vid vilket stadium samhället är att betrakta som dött, följs berättelsen av en grundtanke om att ett samhälle kan placeras in på ett slags skala där det klart framgår om samhället är vid god eller dålig hälsa.
Metaforen ger en känsla av att det är bråttom, att man kan, och kanske även bör, agera för att rädda livet på den döende. I den ovan nämnda artikeln i Dagens Nyheter från den 19 mars 2013 uttalar sig också ordföranden för Region Västerbotten i linje med detta och menar bland annat att vinster från gruvan måste återinvesteras i regionen: ”Man måste tänka på att or-ten ska leva efter att gruvan slutat användas också.” Många av de tidningsartiklar som bygger på denna övergripande be-rättelse och denna metaforik präglas dock av pessimism och uppgivenhet och konstaterar snarare att döden är nära före-stående och i det närmaste oundviklig. Och om det är på det viset, är ju alla revitaliserande åtgärder bortkastade.
Utan att mer i detalj gå in på hur denna övergripande be-rättelser skapas i massmedia och vilka konsekvenser den kan få, konstaterar jag att denna berättelse och den metaforik som den bygger på, fungerar som ett slags tolkningsram för nya händelser. Det blir tack vare denna berättelse möjligt att förstå exempelvis nedläggningen av SCA:s sågverk i Vilhelmina som något oundvikligt och närmast som ett naturligt steg i händelseförloppet. Som antytts ovan spelar också övergripan-de berättelser av övergripan-detta slag en stor roll för hur vi väljer att agera i olika situationer: ska exempelvis akutåtgärder sättas in för att rädda den döende, eller ska vi låta en oundviklig händelsekedja ha sin gång?
Vilhelmina – Nybyggarland, framtidsland
I Dagens Nyheters artikel som citeras i inledningen används ny-byggartiden som effektfull kontrast mot dagens situation: dess expansiva kraft ställs mot en pågående avveckling. Jag menar
att det i Vilhelmina i dag finns en stor potential att låta nybyg-gararvet – och dess framåtanda – bli en del i framtidens platsbe-rättelser i Vilhelmina. Denna potential ligger dels i ett ovanligt gynnsamt kunskapsläge – genom rik tillgång till material från och om denna tid – dels ett lokalt engagemang för materialets bevarande och spridning. Engagemanget är i sin tur ett tecken på att nybyggarlandet och framtidslandet Vilhelmina redan är en viktig del i en berättelse om Vilhelmina som man kan säga står i bjärt kontrast mot den ovan beskrivna om Norrlands dö-ende inland. I följande avsnitt lyfter jag fram delar av den stora rikedom av material från denna tid, samt ger några exempel på hur materialet aktualiseras i Vilhelmina i dag.
Mitt eget intresse för de här berörda frågorna började hös-ten 2012 och våren 2013 då jag fick möjlighet att komma till Vilhelmina och berätta om min forskning om Olof Petter Pet-terssons Gamla byar i Vilhelmina, först i centrala Vilhelmina och sedan under våren i Marsliden. Vid dessa tillfällen mötte jag ett genuint intresse för det gamla Vilhelmina, inte minst uttryckt genom arbetet i de många aktiva lokala organisatio-ner som stod som arrangörer till mina föreläsningar: Vilhelmi-na bibliotek, VilhelmiVilhelmi-na museum, Medborgarskolan, Vualtjere Duodji, Lappmarkens släkt- och bygdeforskare och Bernhard Nordh-sällskapet. Tillsammans med exempelvis Vilhelmina kommuns fotoarkiv13 arbetar dessa föreningar för att sprida kunskap om och engagemang för Vilhelminas historia.
Det är naturligt att inleda denna exposé över källmaterial och dess uttryck i Vilhelmina i dag med Olof Petter Pettersson (1859–1944), folkskolläraren som växte upp i Lövnäs, Vilhel-mina, och som kom att bli en inom forskningen högt värderad upptecknare av folkminnen. Hans omfattande krönika över tillkomsten av 116 byar i Vilhelmina – Gamla byar i Vilhelmina – publicerades i tre band, ett strax före och de två nästkom-mande strax efter hans bortgång.14Verket omfattar cirka 2 150 sidor och innehåller vid sidan av detaljrika, kronologiska
skildringar över byarnas tillkomst, även stora mängder folk-ligt berättande och uppgifter om seder och bruk, och inte minst ortnamn.15Skildringen av nybygget Dorris förberedde Pettersson som ett eget manuskript som utgavs 1999 av Vil-helmina kommun. Boken, Nybyggares dagliga leverne, överläm-nade kommunen i millenniegåva till varje hushåll i kommu-nen.16 Denna handling har med stor sannolikhet bidragit till att revitalisera intresset i kommunen för Vilhelminas nybyg-gartid. Av Petterssons ytterligare produktion bör även näm-nas Sagor från Åsele lappmark, som gavs ut 1945 och Kristoffer
Sjulssons minnensom gavs ut av Nordiska museet 1979.17En stor del av Petterssons texter och insamlade material är ännu opublicerat, och här märks särskilt den omfattande Ordbok
över Vilhelminamåletsom omfattar cirka 1000 handskrivna fo-liosidor.18
Till Petterssons redan mycket omfattande material ska även läggas uppteckningar av Nils Eriksson, född 1901 i Lövberg vid Kultsjön i västra Vilhelmina socken. Under uppmuntran av Åke Campbell samlade han in ”över 11600 handskrivna kvartoblad, över 1000 teckningar och ca 1800 fotografier och 100 kartor.”19Materialet, som bland annat behandlar nybyg-garlivet i Fatmomakke, tillkom under perioden 1929 och 1980 och förvaras vid folkminnesarkivet i Uppsala. Rolf Kjellström har gett ut två av fem planerade böcker som bygger på Nils Erikssons uppteckningar.20
Ytterligare en insamlare av traditionsmaterial från Vilhel-mina är författaren och konstnären Lisa Johansson, född 1894 i Idvattnet i Vilhelmina socken. Hon har bland annat gett ut boken Saltlake och blodvälling. Berättelser från nybyggartiden
i Lappmarken.21 Som meddelare till Nordiska museet och ULMA har Johansson bidragit med ”flera tusen kvarto-blad”.22
Även ett flertal litterära skildringar behandlar nybyggar-livet i Vilhelmina, exempelvis Bernard Nordhs I Marsfjällets
skugga från 1937 och fortsättningen Fjällfolk från 1938, som handlar om den första nybyggaren i Marsliden, Lars Pålsson med familj, och Albert Vikstens roman De sökte nytt land från 1947.23Bo Johanssons lyriska skildringar bör här också näm-nas, exempelvis För all dess rikedoms skull från 1984.
Ytterligare en viktig länk bakåt i tiden för Vilhelmina är det omfångsrika bokprojektet Vilhelmina. En lappmarksbygd på väg
mot framtiden. I åtta volymer har man samlat så gott som allt som skrivits i Västerbottens-Kuriren om Vilhelmina från 1900 till 1950. Det är slående hur ofta artiklarna på olika sätt hänvi-sar tillbaka till nybyggartiden, och en viktig händelse i det här avseendet var när Gamla byar i Vilhelmina utkom.24Om första volymen sägs att ”Det är en bok för sockenborna, inte endast för de gamla utan ännu mer för de unga” och att den ”borde faktiskt ingå i husbiblioteket i varje gård”.25När alla tre ban-den var utkomna skrev K. E. Svedberg ban-den 10 mars 1947 om verket som helhet och om dess betydelse för bygden:26
Hembygdsrörelsen i Vilhelmina har icke, liksom i Dalar-na och andra län, stora krigiska minnen att samlas kring, minnen som erinra om tider i landets historia, då hem-bygden var i fara och främmande män sökte göra sig till herrar över landet. Men Vilhelmina har här ett verk, som erinrar om sockenbornas kamp för befrielse från köld och mörker, urskog och vilda djur, icke alla gånger av så fredlig art. Det var nybyggarnas kamp för sin egen fram-tid och för sina efterkommandes. Det var män som mången gång kommo långväga från, som en eller annan anledning lämnat sin rikare hembygd söderöver och man kan antaga att de icke lockats av rykten om rike-dom och härlighet. Ty sådan har här icke varit at finna, det har mest varit möda och försakelse och tungt arbete för en mager näring. Men det fanns frihet och det fanns plats för skaparkraft27 och det fanns framtidsvyer.
Den gemensamma historien, skildrad av O. P. Pettersson i
Gamla byar i Vilhelmina, beskrivs som något för hembygdsrö-relsen att samlas kring. Kolonisationen beskrivs i citatet ovan som en kamp, där ”köld och mörker, urskog och vilda djur” är det som bekämpas, och där lönen inte är monetär utan sna-rast själva friheten och möjligheten att skapa något för fram-tiden.
Ett exempel på nybyggartidens plats i Vilhelmina i dag är den årligt återkommande Kulturveckan som 2013 hade temat ”nybyggartid” och därför gick under benämningen
Nybyggar-veckan. Under veckan kunde man bland annat prova på lie-slåtter, laga mat i kokgrop, lära sig hur man knuttimrade un-der nybyggartiden, följa med på en rundtur och besöka miljöerna i Bernardh Nordhs romaner och mycket annat. Ett för denna diskussion särskilt intressant inslag under Nybyg-garveckan 2013 var den dagliga berättarstugan. När jag be-sökte Råselestugan fredag den 12 juli 2013 var temat ”Skröm-ta och oknytt”. Vi fick ve”Skröm-ta av kvällens berät”Skröm-tare, Sabina Fondelius, turistinformatör på Vilhelmina turistbyrå,28 att veckan fram till i dag hade bjudit på berättelser om ”Brott och straff i gamla Vilhelmina”, ”Kyrkstadsliv” och ”Samiska sa-gor”. Under den timme som berättarstugan pågick fick vi bland annat höra berättas om hur hotellet i Klimpfjäll ska ha byggts rakt över en vitterväg, vilket ledde till att det brann ned tre gånger, om ett mystiskt gråtande barn som hörs i stu-ga nr 23 i kyrkstaden samt om Stalo som blev lurad att ta en trästock till brud.29 Även publiken bidrog med sina vitter-historier.
Vilhelmina, som var årets berättarkommun 2011, är rikt på traditionella berättelser som bevarats av bland andra flitiga upptecknare, som nämnts ovan. Det ska inte glömmas att de skrivna källorna som tagits upp här primärt är baserade på muntliga traditioner och att muntligt berättande fortfarande är en viktig form av kollektivt meningsskapande.
Arrange-mangen i Vilhelmina under året som berättarkommun – till exempel ett flertal berättarkvällar – och satsningar som berät-tarstugan under Nybyggarveckan visar att det finns en aktiv berättartradition i Vilhelmina i dag. Det bör dock påpekas att den absoluta merparten av berättandet vanligtvis sker i infor-mella sammanhang.
Vilhelminas nybyggarhistoria manifesteras även materiellt, exempelvis i museets samlingar, där nybyggartiden utgör ett särskilt fokus i utställningarna. Ett annat exempel återfinns i Marsliden, där man kan besöka en kopia av den stuga som Lars Pålsson, den första nybyggaren i trakten, lät uppföra. Uppe på Kyrkberget kan man besöka en sydsamisk kåta, en skogssamekåta och andra samiska byggnader. Det bör under-strykas att berättelsen om Vilhelminas historia på många sätt också är en samisk berättelse. Nybyggena utsynades inom så kallat lappskatteland. En del av nybyggarna var själva samer och de svensk–samiska möten som kolonisationen ledde till innehåller exempel på både samarbete och konflikt.30
I det ovanstående ges inte en heltäckande beskrivning av de uppteckningar och publikationer som bevarar och för vidare de immateriella kulturarven, men det torde framgå med stor tydlighet att vi här har att göra med en betydande mängd material. Framtidslandets naturresurser får här se sig utmanade av mycket rika kulturresurser.
Avslutande reflexion
Malgomaj, Malgomaj
sjunger vinden, sjunger strand. Du är sagans och älvans och stalogubbens land.31
Jag har här beskrivit en tydlig övergripande berättelse om Norr-lands döende inland – förmedlad exempelvis via massmedier.
Mot denna har jag ställt en berättelse – eller snarare en potentiell berättelse – som byggs upp av bland annat de immateriella kul-turarven. Denna andra berättelse karakteriseras av framtidstro, framåtanda och drömmen om att genom hårt arbete och stora uppoffringar bli sin egen lyckas smed; berättelsen drivs av kraf-ten som finns i längtan att bygga upp något nytt, något eget.
Tidigare i denna artikel diskuterar jag hur berättelser av detta slag står i nära relation till identitet, och jag betonar skillnaden mellan en regions identitet och regional identitet. Berättelsen om Norrlands döende inland är en berättelse om en regions identitet. Det betyder inte att den med nödvändig-het blir en del av regional identitet, det vill säga en del av identiteten hos Vilhelminas invånare. Jag vill här lyfta fram de immateriella kulturarven som diskuterats ovan och beskriva dem som ett slags farthinder för en sådan process: den över-gripande berättelsen står helt enkelt inte i samklang med det-ta immateriella kulturarv. Vad som händer i framtiden går inte att veta. Men tack vare de flitiga upptecknarna och in-samlarna, och tack vare det lokala engagemanget kring detta material, har Vilhelmina stora möjligheter att låta det rika kul-turarvet inte bara bromsa olika negativa platsberättelsers på-verkan på exempelvis den regionala identiteten, utan också bli en del av framtidens övergripande berättelser.
Slutligen en kommentar om den ovan diskuterade metafo-ren om ett samhälle som ett levande väsen, som hotar att dö. Om man utgår, som jag gör i denna artikel, från att en plats formas – ja, till och med skapas – av berättelser, betyder det att när berättelserna helt tystnat, då har också platsen upphört att finnas till. Och då kan man kanske till och med säga att den har dött. Men detta är ju något hoppfullt för Vilhelmina som tycks nära en ovanligt gynnsam miljö för just berättelser.
Noter
1 Tack till Carina Strömberg och Susanne Haugen för värdefulla kom-mentarer till texten.
2 SCB, Folkmängd efter region och tid: <www.scb.se>. Hämtat 7.8.2013. 3 Se t.ex. svt.se, Oviss framtid väntar varslade i Vilhelmina 23.5.2013 eller
Folkbladet.nu 31.10.2012, ”Krisen i Vilhelmina diskuteras i kväll”. 4 Dagens Nyheter 1.8.2004, ”Vilhelmina vill inte stå med mössan i
hand”.
5 ”Lappland är framtidslandet, inte minst genom den rikliga tillgång-en på vatttillgång-enkraft. Skogar, malmfält och vatttillgång-enfall har ju sedan länge inregistrerats som Lapplands slumrande millioner. Malmtillgången kan tömmas, skogarna sköflas, men vatten-kraften förblir beståen-de.” Så skriver Sven Lübeck i boken Lappland: det stora svenska
fram-tidslandet (red. Olof Bergqvist & Fredrik Svenonius), Stockholm 1908, s. 26.
6 Se Yi-Fu Tuan, ”Language and the Making of Place: A Narrative-Descriptive Approach” i Annals of the Association of American
Geo-graphers1991:14.
7 Se t.ex. Michael Bamberg, ”Master Narratives” i David Herman, Manfred Jahn & Marie-Laure Ryan (eds.), The Routledge Encyclopedia
of Narrative Theory, New York 2005.
8 Alison Hope Alkon & Michael Traugot, ”Place Matters, But How? Rural Identity, Environmental Decision Making, and the Social Con-struction of Place” i City & Community 2008:2.
9 Barbara Johnstone, Stories, Community, and Place: Narratives from
Middle America,Bloomington, Indianapolis 1990.
10 Anssi Paasi, ”Region and Place: Regional Identity in Question” i
Progress in Human Geography2003:27, s. 478. 11 Ibid.
12 Madeleine Eriksson, (Re)producing a Periphery: Popular
Representa-tions of the Swedish North, Umeå 2010, kap. 4.2 och s. 63–64. 13 <www.fotoarkivet.vilhelmina.se>.
14 Olof Petter Pettersson (1941–1946, band 1–3). Ett omfattande regis-terband utkom 1960 som nr 4. Kungl. Skytteanska Samfundet gav 1982 ut en facsimileutgåva av Gamla byar i Vilhelmina, två band till-sammans med registerdelen.
15 För en diskussion av ortnamnen (särskilt samiska) i Gamla byar i
minneslandskap genom ortnamn och ortnamnsnarrativer i O. P. Petterssons Gamla byar i Vilhelmina” i Daniel Andersson & Susan-ne Haugen (red.), Språken, tiden, rummet, och för en diskussion av de olika texttyper som Pettersson använder sig av se Daniel Anders-son, ”Texter i samspel i O. P. Petterssons Gamla byar i Vilhelmina – exemplet Marsvik” i Svenska landsmål och svenskt folkliv 2013 (under utgivning; ännu ej paginerad).
16 Delar av materialet publicerades i tidskriften Västerbotten 1978:3. 17 Delar av manuset publicerades i Västerbotten. Västerbottens läns
hem-bygdsförenings årsbok1937.
18 Läs mer om O. P. Petterssons liv och gärning i Karl-Hampus Dahl-stedt, ”Olof Petter Petterssons liv och gärning” i O. P. Pettersson,
Gamla byar i Vilhelmina, Umeå 1982.
19 Rolf Kjellström Nybyggarliv i Vilhelmina. 1. Träd och växter som resurs, Uppsala 2012, s. 16.
20 Rolf Kjellström, Nybyggarliv i Vilhelmina. 1. Träd och växter som resurs, Uppsala 2012, och Nybyggarliv i Vilhelmina. 2, Åkerbruk och
boskaps-skötsel,Uppsala 2012.
21 Lisa Johansson, Saltlake och blodvälling. Berättelser från nybyggartiden i
Lappmarken. Valda och redigerade av Sune Jonsson,Stockholm 1968. 22 Bo Johansson ”Lisa Elisabet Johansson” i Norrländsk uppslagsbok,
bd 2, Umeå 1994.
23 Romanen fick ett kyligt mottagande i Västerbottens-Kuriren 1947 då den av skribenten anses bygga alltför mycket på O. P. Petterssons skildring av nybygget Dårris. Se Vilhelmina. En lappmarksbygd på väg
mot framtiden. 1900–1949,Umeå 2006–2011, s. 508.
24 Se Daniel Andersson, ”Rec. av Martin Lauritz, Vilhelmina: En marksbygd på väg mot framtiden. 1944–1947. Vilhelmina. En lapp-marksbygd på väg mot framtiden. 1948–1949 (2 bd.)” i Svenska
landsmål och svenskt folkliv2012.
25 Västerbottens-Kuriren 16.4.1942. Se Vilhelmina. En lappmarksbygd på
väg mot framtiden. 1900–1949, Umeå 2006–2011, s. 190. Denna önskan kan sägas delvis gå i uppfyllelse när Nybyggares dagliga leverne ges ut och delas ut av kommunen till Vilhelminas hushåll. 26 Se Vilhelmina. En lappmarksbygd på väg mot framtiden 1944–1947,
s. 432.
27 Observera att det är felskrivet i avskriften i ref. ovan och står ”ska-parplats”.
28 Sabina Fondelius tilldelades även 2013 års Berättarkraft-stipendium vid Berättarfestivalen i Skellefteå 27 april.
29 Denna traditionella samiska berättelse återfinns i en mängd varian-ter inom samisk berättartradition. Se t.ex. Johan Turi, En bok om
sa-mernas liv/ Muittalus samid birraUmeå 1987 [1917], s. 146–147. 30 Här rekommenderas Lennart Lundmarks Stulet land. Svensk makt på
samisk mark, Stockholm 2010.
31 Strofen ur Malgomajsången ovan har jag hämtat från en plastpåse från varuhuset Tallen som jag fick med mig hem efter mitt senaste besök i Vilhelmina. Sångtexten i sin helhet är tryckt på påsen, jämte avbildningar av bland annat Lars Pålssons stuga i Marsliden, Kyrk-sta’n, Norgefarargården, en kyrka och två kåtor i Fatmomakke och lokala personligheter som Lapp-Lisa, Lisa Johansson och Jon Erik Öst. Påsen är ytterligare ett exempel på historiens närvaro i Vilhel-mina i dag.
Käll- och litteraturförteckning
Andersson, Daniel, ”Rec. av Martin Lauritz; Vilhelmina: En bygd på väg mot framtiden. 1944–1947. Vilhelmina. En lappmarks-bygd på väg mot framtiden. 1948–1949 (2 bd.)” i Svenska landsmål och
svenskt folkliv2012.
Andersson, Daniel, ”Natur, namn och narrativ. Samiska minneslandskap genom ortnamn och ortnamnsnarrativer i O. P. Petterssons Gamla byar i Vilhelmina” i Daniel Andersson & Susanne Haugen (red.),
Språ-ken, tiden, rummet. Festskrift tillägnad Lars-Erik Edlund på 60-årsdagen den 16 augusti 2013. Studier redigerade av Daniel Andersson och Susanne Haugen,Umeå 2013.
Andersson, Daniel, ”Texter i samspel i O. P. Petterssons Gamla byar i Vil-helmina – exemplet Marsvik” i Svenska landsmål och svenskt folkliv 2013. (Under utgivning; ännu ej paginerad).
Bamberg, Michael, ”Master Narratives” i David Herman, Manfred Jahn & Marie-Laure Ryan (eds.), The Routledge Encyclopedia of Narrative
Theo-ry, New York 2005.
Dagens Nyheter1.8.2004, ”Vilhelmina vill inte stå med mössan i hand” www.dn.se/ekonomi/vilhelmina-vill-inte-sta-med-mossan-i-hand/. Hämtat 7.8.2013.
Dagens Nyheter19.3.2013, ”Glesbygden kan dö om 60 år”
<www.dn.se/nyheter/sverige/glesbygden-kan-do-om-60-ar/>. Hämtat 20.8.2013.
Pettersson, Gamla byar i Vilhelmina [Facsimileutgåva med en levnads-teckning över författare av Karl-Hampus Dahlstedt och en bebyggel-sehistorisk essä av Magnus Mörner. Fyra delar i två volymer], Umeå 1982.
Eriksson, Madeleine, (Re)producing a Periphery: Popular Representations of
the Swedish North, Umeå 2010.
Folkbladet.nu 31.10.2012, ”Kristen i Vilhelmina diskuteras i kväll” <www.folkbladet.nu/333674/krisen-i-vilhelmina-diskuteras-i-kvall>. Hämtat 7.8.2013.
Hope Alkon, Alison & Traugot, Michael, ”Place Matters, But How? Rural Identity, Environmental Decision Making, and the Social Construc-tion of Place” i City & Community 2008:2.
Johansson, Bo, För all dess rikedoms skull. Stockholm 1984.
Johansson, Bo, ”Lisa Elisabet Johansson” i Norrländsk uppslagsbok, bd 2, Umeå 1994. Se även <http://oar.vbm.se/konst/lisa_johansson.html>. Johansson, Lisa, Saltlake och blodvälling. Berättelser från nybyggartiden i
Lapp-marken. Valda och redigerade av Sune Jonsson,Stockholm 1968. Johnstone, Barbara, Stories, Community, and Place: Narratives from Middle
America,Bloomington, Indianapolis 1990.
Kjellström, Rolf, Nybyggarliv i Vilhelmina. 1. Träd och växter som resurs, Upp-sala 2012.
Kjellström, Rolf, Nybyggarliv i Vilhelmina. 2, Åkerbruk och boskapsskötsel, Uppsala 2012.
Lundmark, Lennart, Stulet land. Svensk makt på samisk mark, Stockholm 2010.
Lübeck, Sven, ”Lapplands vattenkraft” i Olof Bergqvist & Fredrik Sveno-nius (red.), Lappland: det stora svenska framtidslandet. En skildring i ord
och bild af dess natur och folk. Under medverkan av John Bauer. Utg. af O. Bergqvist och Fredr. Svenonius. Stockholm 1908.
Nordh, Bernard, I Marsfjällets skugga, Uppsala 1937. Nordh, Bernard, Fjällfolk, Uppsala 1938.
Paasi, Anssi, ”Region and Place: Regional Identity in Question” i Progress
in Human Geography2003:27.
Pettersson, Olof Petter, ”Kristoffer Sjulssons minnen. Om Vapstenslappar-na i början av 1800-talet” i Västerbotten. Västerbottens läns
hembygdsföre-nings årsbok 1937. [Årgångarna 1920–81 av tidskriften Västerbotten finns elektroniskt tillgängliga på Västerbottens museums hemsida: <www.vbm.se>.]
Pettersson, Olof Petter, Sagor från Åsele lappmark [Upptecknade av Olof Pet-ter PetPet-tersson. Utgivna av Herman Geijer, Sven Liljeblad och Karl-Hampus Dahlstedt], Stockholm 1945.
Pettersson, Olof Petter, ”Nybyggaren i Dåres. O P Pettersson. Textkom-mentarer av Per-Uno Ågren, teckningar Göran Carlsson” i
Västerbot-ten1978:3.
Pettersson, Olof Petter, Gamla byar i Vilhelmina [Facsimilutgåva med en lev-nadsteckning över förförfattaren av Karl-Hampus Dahlstedt och en bebyggelsehistorisk essä av Magnus Mörner. Fyra delar i två voly-mer], Umeå 1982 [1941–1960].
Pettersson, Olof Petter, Nybyggares dagliga leverne. Nybyggare i Vilhelmina i
mitten av 1800-talet,Umeå 1999.
Pettersson, Olof Petter, Ordbok över vilhelminamålet. I: ULMA. (Opubl.) Pettersson, Olof Petter, Kristoffer Sjulssons minnen, Stockholm 1979. SCB, Folkmängd efter region och tid. <www.scb.se>. Hämtat 7.8.2013. svt.se, Oviss framtid väntar varslade i Vilhelmina. <www.svt.se/nyheter/
regionalt/vasterbottensnytt/oviss-framtid-vantar-de-varslade-i-vilhelmina>. Hämtat 3.5.2013.
Sörlin, Sverker, Framtidslandet. Debatten om Norrland och naturresurserna
un-der det industriella genombrottet,Stockholm 1988.
Tuan, Yi-Fu, ”Language and the Making of Place: A Narrative-Descriptive Approach” i Annals of the Association of American Geographers 1991:14. Turi, Johan, En bok om samernas liv. Muittalus samid birra [Facsimileutgåva
efter första svenska upplagan översatt av Sven Karlén och K. B. Wik-lund, utgiven 1917], Umeå 1987 [1917].
Viksten, Albert, De sökte nytt land, Stockholm 1947.
Vilhelmina. En lappmarksbygd på väg mot framtiden. 1900–1949[På omslaget även: Tidningsklipp berättar], Umeå 2006–2011.
Vilhelmina kommuns fotoarkiv: <www.fotoarkivet.vilhelmina.se>.
Västerbotten. Västerbottens läns hembygdsförenings årsbok1937. [Årgångarna 1920–81 av tidskriften Västerbotten finns elektroniskt tillgängliga på Västerbottens museums hemsida: <www.vbm.se.>
