femmebada med mig

femmebada med mig

Hanna Andersson Åsman

Handledare: Michell Zethson, Ulrika Mårtensson Konstfack 2019

Intro...6

Vilja...10

Skörhet...11

Med motstånd...12

Simmar med väninnekören...14

Ytskär...20 Utrop...21 Noter...23 Källor...24 Slutord...25

”Kvinnor som vill ha det jämställt med män saknar ambition” – Marilyn Monroe

INTRO

“femmebada” är texter som skriver i ett femme-inint förkroppsligande och utrop. Som skriver om femme-inistiska tillstånd. I den här essän kommer jag att skriva om varför jag skriver. Om begär, skörhet och motstånd.

Jag kommer att föra ett simmande samtal med mina väninnor och reflektera över mitt beslut att göra en läsning av dikterna, iklädd en yta.

Å ena sidan ses femininitet som inåtvänd, ett uttryck för eller i relation till något mer bestående och inre; kvinnan, kvinnligheten, kroppen. Å andra sidan är femininitet en ytlig yta, förgänglig och känslig för avtryck och intryck i form av patriarkala fantasier, feministiska förändringspolitiska ambitioner, konsumtionstrender och kollektiva påtryckningar. Här föreslår jag alltså att femininitet utgör en slags ytspänning såväl i feministisk teori som i världen i stort. Den utgör det gränssnitt där olika teoretiska,

subjektiva, politiska och affektiva förståelser möts, ger avtryck och hämtar intryck. Med begreppet ”femmebodiment” vill jag här visa att ytan dock inte kan reduceras till den dekorerade, smyckade, sminkade, ständigt rörliga konturen av kroppen som vi ser. Det är också kroppens största sinnesorgan, huden, vilket öppnar för alternativa förståelser av både ytor och ytligheter.1

jag är hon som är för skör, som vill, som är för mycket.

jag är hon som väller, sipprar. som åtrår det (o)äkta. som bär pärlor i plast. åtrår pärlan i snäckan på havsbotten. jag är badaren, simmaren, skum. havsdjuret med leopardpäls när det flytande fryser. jag klär upp mig, blinkar med mina mascaramålade ögon. upphetsat,

VILJA

Jag vill berätta om min vilja att skriva. Om varför jag skriver. Om Begäret. Ett begär att dyka ner och simma runt.

Ofta är ytan hård men när en väl tar sig igenom, finns där en oändlig laddning.

Viljan kommer ur känslor i rörelse. Känslor kan också bli stillastående, frysa till is och kristaller. Paralyserat tillstånd.

Viljan är ett begär som behöver brista ut. Brista ut i fotoner, anemoner

ljudformationer

och mjukt solljus, som tränger sig in genom ozonlager, immiga fönster för att landa intill mig.

Intill viljan att fånga, förändra, fantisera världar. Andra världar. Viljan föds inte ur utan brister ut ur motstånd med motstånd. Mot kroppen.

Det är som en tryckvåg mot huden. Utanpå är skrivandet en stillsam akt. Tyst. Men kroppen bär minneslager.

Att skriva är viljor som väller ur innanmätet, ut ur kroppen. Men det är också att fylla. Att fylla kroppen med begär. Kroppen förkroppsligar texter. Andra kroppar, andra texter.

Viljan växer ur begärets betydelse att skriva. Att orden har betydelse. Att orden gör skillnad. Att det har betydelse att skriva med begär.

SKÖRHET

Jag skriver mina känslor.

Skriver från platser där känslor är bränslet och behovet.

Det är en sårbar strategi. Att göra sårbarheten till själva utloppet för texten. Sköra, sårbara kroppar.

Känsliga för intryck.

Intryck som blir minneslager. Som blir lager mot huden. Avtryck i huden. Lager av avtryck mellan kroppar.

Skira, skavande, skrikande. Ömma lager, njutningslager. Intryck som gör avtryck i texten.

Att skriva om andra erfarenheter är viktiga avtryck. Avtryck av andra kroppar. Det är en upprättelse att skriva. Att skriva för att känna, känna genom lager. Flytande, föränderliga tillstånd.

Bräckt vatten blandas med svetten mellan solvarm sten och min tyngd. Jag låter allting mjukna. Kroppens former mjukna, sjunker ut över ytan till en blöt pöl.

När känslan skriver så nära, vidgas oändliga vidder. Oceaner.

Mörkrets havsbotten, där sötvattenspärlor gömmer sig i snäckor. Rör sig över vågad sand.

MED MOTSTÅND

Att skriva i motstånd, är inte att skriva i motvind, det är inte heller en medvind. Men en vind som blåser upp havet inom en.

Att skriva är att finnas till för sig själv. Att finnas till, tillsammans med andra. Det är ett sätt att finnas i världen och att vidga för andra världar. Ett sätt att berätta andra berättelser. Skrivandet växer inte ur, utan väller ut ur motstånd. Som svetten rinner längst fettets valkar. Energi som jag bebor.

Fyllt av begär som brinner i köttet.

Att skriva med motstånd är att kontextualisera världen, i världen.

Att se att allt står i relation till varandra. Ett ansvar och en oundviklig vilja.

Jag skriver för att jag är arg, upphetsad, uttråkad, utmattad. För att skapa utrymme. Att skriva är som att dansa, ett sätt att ta sig loss. Kråma, vrida, skaka.

I motstånd behöver jag mina väninnor, jag kallar dem väninnekören. Jag särar mina rödmålade läppar och ropar.

SIMMAR MED VÄNINNEKÖREN

Vi har samlats vid strandkanten. Luften är fylld av hav. Vår hud blir het i solen. Hallongrottor och termoskaffe dukas fram på utbredda handdukar.

”Jag är ett vatten, djupt men dristigt upp till knäna.”1 _{Edith knäpper upp blusen medan hon} rusar mot havet. Jag följer henne med blicken, ser hur hon springer ut i vattnet, sträcker armarna mot skyn, låter huvudet falla bak mot luften. Det långa håret glänser i solen. Hon är vacker, tänker jag, vacker i sitt mod. Det klär henne på ett särkilt vis, är som en stolthet som svävar runt om henne. Ulrika ropar som för att stämma in: ”femme är en kopia utan

original.”2 _{Hon slänger av sig fjäderboan, fortsätter, ”det finns ingen akademisk figuration} som bär eller bebor hennes differentierade garderob.”3 _{Dimper sedan ner på den urtvättade} handduken bredvid mig, rotar runt i handväska så att diverse ting flyger ut, läppstift, mascara, kvitton, en spegel.

Jag ser att Hanna också ser efter Edith, eller är hennes blick mer utsvävande över havet? Jag tänker att det är smickrande att vi bär samma namn. Hon med sina vidunderliga dikter. Försjunken i mina tankar hoppar jag till när jag hör hennes röst: ”Och i dessa rum läcker queera och poetiska läckage in i akademien och är ju redan en förvandlande del av den. Förvalta, förvanska, förtrolla.”4 _{Hon tystnar och tycks återgå till en inre dialog, blicken åter} mot havet som plötsligt krusas av vinden.

Det blir tyst en stund, måsar drar över himlen. Jag lägger mig ner på rygg, blundar mot solen. Hör vinden, hör mjuka röster, hör fåglarna. Känner värmen sprida sig i bröstet, jag flyter ut i en dimma.

Jag väcks av en kraftfull röst:”Att skiva är också att inte tala. Det är att tiga. Det är att skrika utan ljud.”5 _{Jag slår upp ögonen, rullar över på sidan, ser Marguerites solsmekta rygg. Ena} baddräksbandet har fallit av axeln, hänger mot överarmshud.

”Jag målar mina naglar vita för att händerna aldrig är rena.”6 _{Jenny synar sina fingrar, drar} sedan handen över Hannas hår.

Mara sträcker på sig som en katt bredvid mig. Jag känner hennes lår mot mitt, svettigt, klibbigt. Hon vänder sig mot mig: ”Om vi utgår från den skrivande kroppen (och inte den skrivna texten) blir steget till handling mindre. Att skriva är att utföra en handling. Frågan är bara när, hur och om den alls blir en motståndshandling.”7

Jag nickar, samtidigt som jag känner hur jag rodnar, en värme sprider sig från diafragman över halsen, breder ut sig över kinden när hon ser rakt in i mina ögon.

”Våra kroppar är hot nog. Våra kroppar är vapen nog.”8 _{Silvana knyter sin näve i en}

kampgest och vi som sitter nära skrattar tillsammans och sträcker våra nävar mot luften, det känns som en utandning.

Jenny sänker näven och öppnar handen: ”Kroppar och landskap är inte oemottagliga för språk, de formas genom vårt skrivande och läsande av dem. Samtidigt är dikter sårbara, utsatta för förändring och rörelse, förmögna till handling, förmögna till utbrott och avbrott, även av sig själva.”9_{Orden flyger ut över havet.}

Jag behöver skugga och flyttar mig närmare Hélène under parasollet. Vi sitter tysta en lång stund intill varandra, med armbågarna på knäna, fotsulor i sanden bakom solglasögonens skydd. Sedan talar vi länge om behovet av att skriva. Jag berättar hur jag började, försöker beskriva en längtan jag inte visste fanns, ett försök att fånga en fjäril. Det ilar till av

igenkänning, trygga toner faller när hon säger: ”Skriv! Skriften är till för dig, du är till för dig, din kropp är din, ta den. Jag vet varför du inte har skrivit. (Och varför jag inte skrev förrän jag var tjugosju år). Därför att skriften är på en gång upphöjd, för stor för dig, den är bara för stor, det vill säga för ’stora män’; det är ’dumheter’.”10

De flesta kaffekopparna är uppdruckna, smulor ligger i strandkanten. Kroppen är fuktig, fylld med samtal och sand. Vi bryter upp och beger oss mot vattnet för ett bad. Några tar simtag för att komma längre ut medan andra stannar där de bottnar. Ligger och flyter bland sjögräs och snäckor.

Jag simmar ut med Tara, Lisa och Kathleen. De är så tjusiga och jag hoppas att jag smälter in. Vi pratar upphetsat om våra feminina begär, om att känna sig fel i vissa feministiska rum, hur vi ibland kan känna oss alldeles för ytliga i våra strålande kreationer. Jag skrattar så jag håller på att tappa andan, kallsup och hjärtskutt när Tara med ironisk ton börjar: ”Det är just den härskande klassens nedtonade femininitet jag förkastar. Din subtila

ingen-skulle-missta-mig-för-att-vara-slampa-även-om-jag-är-en-dålig-flicka-i-hemlighet femininitet. En varning till feministen: om vad du gör får de dåliga flickorna att skämmas.”11 _{Lisa och} Kathleen nickar intensivt, de har skrivit tillsammans om begreppet ”femme”, svarar som en kör: ”Det förminskar en fem(me), alla fem(me)s, att tala om en ’femme’-identitet i sig själv. Fem(me) är varken ideal eller kategori. Hon ställer till en scen, gör entré, ett framträdande, hon stjäl showen (hon är showen) av skillnad, men hon kan inte fixeras som en särskild effekt.”12

Med sprudlande, rusande känslor lämnar jag dem för en egen simtur, jag behöver samla mina tankar. Låter kroppen flyta ut i ett havsglitter.

Hanna och jag ligger och flyter på rygg, vågrörelser vaggar oss, armar och händer snuddar då och då vid varandra medan vattnet sveper över kroppen.

”Hur skiljer du mellan lesbisk och queer? Måste man vara ledsen bara för att man är lesbisk?”13_{, säger Hanna.}

Jag tänker efter en stund, låter det blir tyst. Bara vinden och vågorna. Luce som simmar förbi tycks ha hört oss, utbrister: ”Don´t cry. One day we´ll manage to say ourselves. And what we say will be even lovelier then our tears. Wholly fluent.”14 _{Jag ryser, ser henne simma}

vidare mot horisonten, blundar, känner hur tårarna trycker bakom ögonlocken.Jag säger till Hanna att det kändes viktigt för mig att skriva om lesbiskhet. Att jag liksom hade ett

brinnande behov att skiva om mina erfarenheter, som är väldigt lesbiska, men också ett hav. ”Men på natten vill jag mest vara helt flytande.” Vi skrattar och Hanna nickar, jag vet inte om hon kan känna igen sig men hon ser tankfull ut och säger: ”Jag tror att jag är jättelesbisk och kvinnoidentifierad, inte alls särskilt queer. Jag vill att undertryckta grupper ska få skriva om sina kroppsliga erfarenheter, sina erfarenheter av att vara i världen. Det är inte säkert att det blir spännande litteratur. Men det är inte heller otänkbart.”15

Donna vilar i strandkanten med en manet i handen. Jag simmar dit, röra över den transparenta, slemmiga ytan. Hon beskriver utförligt hur det blir som en meditation för henne att känna den geleliknande varelsen och säger: ”The clitoris is a direct line to the matrix.”16

“Jag har svårt att skilja mellan textualitet och sexualitet, mellan ord och kroppar.”17 _{Jenny är} alldeles blöt i håret, tar några simtag för att närma sig oss. Hon tar min hand, hennes fingrar flätas samman med mina. De vita naglarna i den fyllda handen.

Donna är åter försjunken i utforskandet av maneten, vi lämnar henne och går mot vassen där flera sitter samlade, upptagna i diskussion.

”Skrivandets rum måste även rymma erfarenheter, upplevelser, begär, känslor.”18 _Mara plockar upp en snäcka, smeker fingrarna över det skrovliga skalet. Audre sitter blundandes med vattnet upp till midjan. Jag ser fötternas rörelse i sandens botten.

”When I sit and play in the waters of my bath I love to feel the deep inside parts of me, sliding and folded and tender and deep. Other times I like to fantasize the core of it, my pearl, a protruding part of me, hard and sensitive and vulnerable in a different way.”19 Sara vänder sig mot henne, jag tror att hon beundrar Audre lika mycket som jag. Det ser ut som om hon tar sats för att få ur sig orden: ”Jag tänker på feminism som ett skört arkiv, en kropp som satts samman efter att något har krossats, splittrats, ett arkiv vars skörhet ger oss ett ansvar: att vara varsamma.”20 _{Hon är tyst en stund, fortsätter, ”feminism börjar med}

sensation: med ett sinnesintryck.”21 _{Jag tänker att Sara gör intryck på mig, att jag bär hennes}

ord med mig varje dag.

Solen rör sig närmare det mörka vattnet, täcker ytan med ett guldigt skimmer och de som har simmat långt ut tar sig långsamt tillbaka mot stranden. Vi tar dagens sista dopp, Hanna och jag, med solen i nacken, och ankar mellan hjärtat och rymden.

”Med begrepp som ramlar ur sina formar. Du måste gå igenom en massa sex för att komma till antisex. Du måste gå igenom en massa text för att komma till antitext”22_{, säger Hanna.} Med kraftfulla simtag och en vass blick kommer Edith mot oss: ”Jag är ett nät för alla glupska fiskar, jag är en skål för alla kvinnors ära, jag är ett steg mot slumpen och

fördärvet.”23 _{Hon ser upprymd ut, som att hon i djupdyken fångat vilda tankar till en dikt.} Marguerite ligger och guppar på en badmadrass, ropar entusiastiskt: ”Skrivandet gör en vild. Man återvänder till en vildhet som föregår livet. Och man känner alltid igen den, det är skogarnas vildhet, lika gammal som tiden. Det är rädslan för allt, tydlig och oskiljaktig från livet självt. Man är obeveklig. Man kan inte skriva utan kroppens styrka.”24 _{Hon blinkar mot} Edith som blinkar tillbaka. Jag ser efter henne då hon simmar mot land medan vattnets kyla dämpar den värme som sprider sig i min kropp, låter huvudet sjunka ner under ytan. I det grumliga vattnet skymtar jag ett blont hårsvall försvinna mot botten. Jag vilar i mörkret tills luften i mina lungorna är slut, flyter sedan sakta mot ljuset. Det går några ögonblick innan Ulrika kommer upp, med mascara rinnande längst kinderna.

”Man kan aldrig ha för mycket ögonskugga. Man kan aldrig ha för mycket ögonskugga”25_, nynnar Tove. Hon har varit tyst under dagen, tagit långa promenader, kommit tillbaka med strandfynd, fjädrar, slipat glas, strandväxter. Jag önskar att vi ska få tid att prata ikväll, för jag undrar om hon tänker, att hon skriver feminint eller skriver fram femininitet i sina texter. Om femininitetent kan röra sig bortom patriarkala blickar, som en brännande vilja att bryta sig ur skriftens hegemoni. Mina fantasier avbryts av Vagina som spräcker vattenytan intill Ulrika. Hon måste ha hållit andan i en evighet.

”Jag har alltid befunnit mig utanför; en kulturell ’annan’ och när jag är fullständigt uppklädd i nåt glittrande känns det som att jag påminner mig själv och andra att min position som den ”andra” är strålande i kontrast till det vardagliga och vanliga.”26 _{Jag tänker att det är precis} så jag vill känna mig i min klänning, fantastiskt farlig, frasande.

Alla är nu tillbaka i lågvattnet. Vi ligger i vattenbrynet, låter våra kroppar skvalpa med i vågorna, medan solen går ner i horisonten. Och jag är fylld av tårar, läkande sår, vrålande skrik och stålstyrka. Huden så skör, rispad, mikroskopiska sandkorn, manetmassage och munnen fylld av söt hallonsmak.

”Må du upptäcka mörkrets upplivande makt inom dig själv. Låt det nära din ilska. Må din vrede orientera dina handlingar, och dina handlingar förvandla dig, när du kämpar för att förvandla din värld”27_{, viskar Susan med ett leende.}

YTSKÄR Silkesytan skär glans

vätska sipprar ur slitsen ytan fuktas

veckas

till krusande vågor skevheter

fylls med glitter fnitter

vassa kristaller faller

tillsammans med lena snäckskal som sömmen

UTROP

insidan smeker nu min hud så mjukt ytligt vågskum iklädd, en klänning från havsdjup hör jag en sång, en kör

det är väninnor som samlats runt om mig jag har skrivit till er

jag har skrivit för oss jag har skrivit om oss med er

jag vill röra henne jag

vill röra dig jag läser vår sång

NOTER Inledning

1. Ulrika Dahl, Skamgrepp, Femme-inistiska essäer, s.297 Simmar med väninnekören

1. Edith Södergran, Samlade dikter, Edith Södergran, s.14 2. Ulrika Dahl, Skamgrepp, Femme-inistiska essäer, s.9 3. Ulrika Dahl, Skamgrepp, Femme-inistiska essäer, s.296 4. Hanna Hallgren & Jenny Tunedal, Gränslösa hundar, s.58 5. Marguerite Duras, Att skriva, s.25

6. Hanna Hallgren & Jenny Tunedal, Gränslösa hundar, s.12

7. Mara Lee, När Andra skriver. Skrivande som motstand, ansvar och tid, s.25 8. Silvana Imam, ”10.000”, Naturkraft.

9. Hanna Hallgren & Jenny Tunedal, Gränslösa hundar, s.11 10. Hélène Cixous, Medusas skratt, s.7

11. Tara Hardy ur Ulrika Dahl, Skamgrepp, Femme-inistiska essäer, s.321

12. Lisa Duggan & Kathleen McHugh ur Ulrika Dahl, Skamgrepp, Femme-inistiska essäer, s.298 13. Hanna Hallgren & Jenny Tunedal, Gränslösa hundar, s.3

14. Luce Irigary, ”When our lips speak togehter” Feminist theory and the body, s.98

15. Hanna Hallgren & Jenny Tunedal, Gränslösa hundar, s.3 16. Donna Haraway, The Haraway Reader, s.47

17. Hanna Hallgren & Jenny Tunedal, Gränslösa hundar, s.6

18. Mara Lee, När Andra skriver. Skrivande som motstand, ansvar och tid, s.25

19. Audre Lorde, ”A burst of light: Living with cancer”, Feminist theory and the body, s.5 20. Sara Ahmed, Att leva feministiskt, s.28

21. Sara Ahmed, Att leva feministiskt, s.35

22. Hanna Hallgren & Jenny Tunedal, Gränslösa hundar, s.6 23. Edith Södergran, Samlade dikter, Edith Södergran, s.14 24. Marguerite Duras, Att skriva, s.21

25. Tove Folkesson, Kalmars jägarinnor, s.12

26. Vagina Jenkins ur Ulrika Dahl, Skamgrepp, Femme-inistiska essäer, s.285

27. Susan Stryker ur Djuna Jangmyr, ”Samvaro med Satan. Att göra kaos i ett cisnormativt kosmos”, s.44

KÄLLOR

Ahmed, Sara. Att leva feministiskt. Stockholm: TankeKraft Förslag. 2017. Cixous, Hélène. Medusas skratt. Malmö: Modernista. 2015 (1975).

Dahl, Ulrika. Skamgrepp, Femme-inistiska essäer. Falun: Leopard Förlag. 2014.

Duggan, Lisa & McHugh, Kathleen. ”A fem(me)nist Manifesto”. I Women & performance: A journal of Feminist Theory 8.2. Vancouver: Arsenal Pulp Press. 1996.

Duras, Marguerite. Att skriva. Halmstad: Ellerströms Förlag. 2014 (1993). Folkesson, Tove. Kalmars jägarinnor. Nørhaven: Weyler Bokförlag. 2015.

Hallgren, Hanna & Tunedal, Jenny. Gränslösa hundar. Stockholm: Rosenlarv Förlag. 2010.

Haraway, Donna. The Haraway Reader. New York: Routledge. 2004.

Hardy, Tara, ”Dirty Girl”. I Without a net: The female experience of growing up working

class. Emeryville: Seal Press. 2003.

Irigary, Luce. ”When our lips speak togehter”. I Feminist theory and the body. New York: Edinburgh University Press. 2010 (1999).

Jangmyr, Djuna. “Samvaro med Satan. Att göra kaos i ett cisnormativt kosmos”. Bang. nr. 1 (2017): s.42-46.

Lee, Mara. När Andra skriver. Skrivande som motstand, ansvar och tid. Munkedal: Glänta produktion. 2014.

Lord, Audre. ”A burst of light: Living with cancer”. I Feminist theory and the body”. New York: Edinburgh University Press. 2010 (1999).

Södergran, Edith. Samlade dikter, Edith Södergran. Stockholm: Modernista. 2019 (1916). Musik

SLUTORD

I min essä har jag skrivit om min skrivande metod och jag har satt mitt arbete i samtal med flera teoretiker, författare och poeter. Vi samtalar om queert skrivande, lesbiskt skrivande, femininitet och feministiskt skrivande, betydelsen av vilken kropp som skriver. Jag har skrivit om femininitet och ytor. Jag ville att texten skulle ta olika former, att den skulle ha en språklig variation och spretighet för att korrespondera med arbetets innehåll.

I mitt projekt har jag velat undersöka femme-identitetens komplexiteter och frågor om privilegier, osynlighet, intersektionella identiteter, klass och skillnader mellan femininitet och femme-identitet. Jag ville ge röst åt en queer femininitet. Jag ville undersöka ett feminint språk, en språklig materialitet. Jag ville skriva en rörlig text, där bilder och

betydelser flyter. Där blicken förflyttas. Jag ville skriva från en feminin, lesbisk position och det kändes oundvikligt att inte möta och skriva om patriarkatets blickar, blickar som får följder i kroppar. Femininitet, en öm punkt, komplex plats att inta, en stor yta, svår att överblicka. Jag ville skapa textila ytor och en plats för mina texter. Det blev en klänningen som fick samverka med dikterna. Jag köpte en kopia, ett tajt fodral. Det var inte viktigt för mig att sy klänningen själv, det viktiga för mig var att ifrågasätta äkthet och därför valde jag att köpa en klänning vars ytor jag patinerade. Glansiga, veckade, slipade, rispade, glimriga, blöta, våta. Sipprande, vida, fyllda, kuriviga, vågiga, smutsiga, vågade, mörka, djupa, ytliga, skira och sköra.

På Vårutställningen (Konstfack 2019) delade jag mitt arbete i en performativ situation. Jag gjorde en läsning i en skogsdunge i närheten av Konstfack. Jag ville låta mitt arbete verka i mellanrum i stadsrummet, platser som har en historia av att rymma queera kroppar och queera begär. Jag ville skapa en intim situation och därför fick inte mer än tio personer delta åt gången. Vi möttes i entrén och tog en promenad till platsen. Jag la ut olika rosaröda tyger, siden, sammet, lakan, tyll och täcke för att skapa en mjuk och taktil yta att sitta på. Textila material som för mig associerar till femininitet, intimitet och en lesbisk historia. Rosa och rött, politiska färger. Rosa har sin speciella plats i flera politiska kamper; queerkamp, transkamp och feminism. Flickfärg och herrskjorta. Under andra världskriget, en rosa triangel för homosexuella. Marilyn Monroes pink dress i ”Dimonds are a girls best friend”(1987). En ganska sliten färg, en färg som sägs vara lugnande. Mångbottnad. Min upplevelse är att situationen blev skör, intim och sårbar. Det var som att texternas innehåll och syfte blev materilaiserat genom platsen och situationen. Det här projeketet har krävt av mig att jag behövt behålla en klar vision av mitt teoriska och politiska

ställningstagande och att det har varit som en källa att ösa ur för att komma till konstnärliga val och beslut.