Inte bara handel i hållbart centrum! av Mattias Kärrholm
(publ. i Miljöforskning nr 5/2010)
Att planera för en hållbar handel är svårt. Samtidigt har frågan blivit allt mer akut. 1800-talet brukar ofta pekas ut som ett industrialismens och produktionens århundrade. Städerna fick under denna tid allt fler byggnader och byggnadstyper vars uppgift var att producera nya varor och nya ting (fabriker) men också kunskap (skolor, universitet, bibliotek och museer) samt fysiskt och moraliskt friska och arbetsföra människor (sjukhus och fängelser). Under 1900-talet har vi snarare sett stora förändringar vad gäller handel och handelsplatser. Snabbköp, varuhus, gallerior, köpcentrum, volymhandelsbutiker, gågator,
upplevelsecentrum, är bara några exempel på de olika typer av shoppingmiljöer som har introducerades under detta sekel. Detta sätter också avtryck i vårt stadslandskap och har med åren blivit en allt viktigare planeringsfråga. Konsumtion är också en av grundfrågorna vad gäller hållbar utveckling. Det svenska samhället har, liksom många andra västerländska samhällen, blivit allt mer präglat av konsumtion. Denna utveckling har fortsatt att öka drastiskt de senaste decennierna trots en ökad medvetenhet om miljö- och hållbarhetsfrågor. I forskningsprojektet Replacis, Retail Planning for Cities Sustainability har vi studerat hur olika konsumtionsmiljöer klarar sig i den samtida utvecklingen. Vilka faktorer är det som gör olika typer av handel mer eller mindre hållbar, och hur kan man hantera detta i planeringen? Projektet är ett samarbete mellan universitet från fyra olika europeiska länder: Frankrike, Portugal, Sverige och Turkiet. En grundfråga för projektet är att undersöka hur man får handelsplatser att bli resilienta, dvs. hur de klarar förändring utan att helt behöva
omstruktureras eller försvinna. De senaste decennierna har inneburit stora omvälvningar i handeln kombinerat med allt färre men större handelsplatser. I takt med att allt mer mark tas i anspråk för konsumtion framstår det också som allt viktigare att dessa områden är flexibla nog att klara förändringar, men också att de tillåter en rad olika sorters användningar och grupper.
I den svenska delen av projektet har vi tittat på dynamiken och relationen mellan tre olika former av handelsplatser, nämligen köpcentrumet, den centrala cityhandeln och det lokala torget. Dessa tre områden har på olika sätt förändrats under de senaste åren då framför allt köpcentrum och våra största stadscentrum framstår som ekonomiska vinnare.
I grunden handlar hållbar handel om vår hållning till konsumtion och hur vi lever våra liv. Det går emellertid inte att blunda för att det också är nödvändigt att ha mer rumsliga och materiella perspektiv på dessa frågor: hur vi organiserar vår verklighet för att stödja ett hållbart liv? Hur planerar vi våra städer? Hur förhåller vi oss till markanvändning och infrastrukturella problem? Här är t.ex. just ett ökat transportarbete mellan hem och handel ett allt större dilemma. De svenska studierna tycks bl.a. visa på två mer övergripande aspekter.
För det första förefaller det nödvändigt att stärka organisationen och planeringen av handel på andra skalnivåer än den kommunala nivån eller butiksnivån, nämligen på det regionalas respektive det specifika
handelsområdets skala. Bristen på regional planering blir tydlig i kommunal konkurrens där vissa kommuner lockar till sig stora handelsplatser och blir
”vinnare”. Vad gäller handelsplatserna tycks de med en stark övergripande organisation och strategi fungera bäst. Det förefaller här som att allmänna råd och riktlinjer inte längre räcker till. Vad som krävs kan mycket väl vara större institutionella förändringar för att stärka planeringen på de nya skalnivåer som nu blivit verksamma (jmf. Kärrholm & Nylund 2011).
För det andra handlar det om att försöka bryta den monofunktionella utvecklingen mot stora konsumtionsområden genom att hitta sätt att
återintegrera civilsamhället och offentliga funktioner i dessa miljöer (ett mindre exempel på detta var t.ex. möjligheterna att förtidsrösta i flera gallerior och köpcentrum under det senaste riksdagsvalet). Storskaliga homogeniseringar riskerar alltid att utestänga vissa samhällsgrupper. Den pågående
monofunktionella utvecklingen är också ett problem också för handelsplatserna själva. Cirkulation och förbipasserande är ofta en förutsättning för att finna nya kunder. Ett sätt att uttrycka detta är att kräva att varje rum är polyvalent, dvs. månganvändbart. Event-kulturen som etablerades med kraft i de svenska städerna redan under 1980-taltet pekas idag ibland ut som ett problem för handeln. På det köpcentrum vi undersökt efterfrågades nya events varken av ledning, butiksägare eller av kunder, och kanske ligger det en intressant rumslig logik i detta. Monofunktionella utflyktsmål och slutdestinationer så som
köpcentrum har sällan några ytterligare behov av stora och ensidiga attraktioner (för en gemensam intressegrupp). Det handlar snarare att etablera ett flertal mindre målpunkter, och att öka den personliga servicen för nya grupper. Ett steg mot planeringen av en hållbar handel är att skapa resilienta
handelsplatser, det vill säga handelsplatser som har en anpassningsförmåga och som förmår vara andra saker än handel. För detta krävs en god organisation av handeln, men också en mer symbiotisk samnärvaro med andra samhälleliga funktioner. Om den modernistiska arkitekturen och stadsplaneringen var mästare på att skapa samlingsutrymmen i form av aulor, arenor,
församlingshem, grannskapscentrum, och köpcentrum, måste vi nu finna medel för att arbeta med en större månganvändbarhet både på lokal och på regional nivå. Hur detta kan se ut och organiseras är en utmaning både för forskning och för planering framöver.
Litteratur
Kärrholm M & Nylund K (2011) “Escalating Consumption and Spatial Planning: Notes on the Swedish Retail Evolution” European Planning Studies (kommande nr).
