VILKA ÅTAL AV OLAGA FÖRFÖLJELSE LEDER TILL FÄLLANDE DOM?

VILKA ÅTAL AV OLAGA

FÖRFÖLJELSE LEDER TILL

FÄLLANDE DOM?

Lisa Sandelin & Erik Sifrer

Handledare: Susanne Strand

Kriminologi III

Vilka åtal av olaga förföljelse leder till fällande dom?

Sammanfattning

Lagen om olaga förföljelse instiftades som ett led i arbetet med att förbättra skyddet för de som utsätts för upprepade trakasserier, så kallad stalkning. Få anmälningar, otydliga brottsrekvisit samt avsaknad av en nedre gräns för brottet uppges som möjliga anledningar till relativt få åtal samt fällande domar sedan lagen kom 2011. Syftet med denna studie är att undersöka hur väl lagen om olaga förföljelse fångar upp stalkning genom att studera vilka omständigheter som leder till fällande dom. Etthundra tingsrättsdomar där den tilltalade blivit åtalad för olaga förföljelse undersöktes med ett kodschema. Domar där den tilltalade blivit dömd för olaga förföljelse har jämförts med domar där den tilltalade istället blivit dömd för något av underbrotten, såsom ofredande eller olaga hot. Resultaten visade att det inte finns några skillnader avseende vilka typer av underbrott eller stalkningsbeteenden som utförts. Skillnad fanns däremot för mängden underbrott och handlingar som utgör stalkningsbeteendet och allvarlighetsgrad av stalkningsbeteende vilka samtliga var högre i den grupp som blivit dömd för olaga förföljelse. Trots dessa skillnader uppvisar den grupp som inte dömts för olaga förföljelse också ett stalkningsbeteende. Detta tyder på att lagen endast fångar upp stalkning av mer allvarlig karaktär.

Nyckelord: olaga förföljelse, stalkning, underbrott, stalkningsbeteende, domar, domslut, åklagare.

Which prosecution of stalking lead to conviction?

Abstract

The stalking law was introduced with the intent to strengthen the protection of victims of repeated harassment, i.e stalking. Statistics show that only a small number of stalking cases lead to prosecution and conviction in Sweden. Few police reports and unclear legal requirements regarding the stalking law were reported to be possible reasons. The aim of this study was to examine how well the stalking law identifies stalking behaviours. The study included 100 verdicts where the perpetrator was prosecuted according to the stalking law. These were examined by using a coding schema. Verdicts where the perpetrator was convicted for stalking were compared with verdicts where the perpetrator was convicted for stalking related offences. The results did not show any differences regarding type of offense or type of stalking behaviours. However differences were found regarding the amount of offences committed, the amount of actions that constitute stalking behaviour and the degree of severity of stalking behaviours, where the group convicted for stalking had a higher rate overall. Despite these differences the group consisting of perpetrators that were not convicted for stalking related offences still exhibited stalking behaviours. This indicates that the stalking law only identifies stalking among those who have severe stalking behaviour.

Keywords: stalking law, stalking, stalking related offences, stalking

behaviour, verdict, prosecutor.

Innehåll

Vilka åtal av olaga förföljelse leder till fällande dom? ... 1

Stalkning som fenomen ... 1

Relation och allvarlighetsgrad ... 3

Lagen om olaga förföljelse ... 5

Neutralisationsteknikerna ... 7 Problembild ... 9 Metod ... 10 Urval ... 10 Material ... 10 Procedur ... 12 Etik... 12

Val av statistisk metod ... 12

Resultat ... 13

Diskussion ... 16

Styrkor och svagheter ... 20

Praktiska implikationer och fortsatt forskning ... 21

Vilka åtal av olaga förföljelse leder till fällande dom?

Upprepade trakasserier, eller stalkning, förekommer i olika former och är ett omfattande problem både nationellt och internationellt (ABS, 2017; BRÅ, 2006; CDC, 2017; ONS, 2018). I Sverige har 9 % av befolkningen någon gång under sin livstid utsatts för stalkning (BRÅ, 2006). Motsvarande internationella undersökningar visar resultat på 16 - 20 % för kvinnor och 5 - 10 % för män (ABS, 2017; CDC, 2017; ONS, 2018). Lagen om olaga

förföljelse instiftades i Sverige 2011 som en del i arbetet med att förbättra skyddet för de som utsätts för stalkning (BRÅ, 2015). Syftet var bland annat att skapa ett lagrum där lindrigare upprepad brottslighet kunde ges en samlad bedömning samt fånga upp återkommande trakasserier som utfördes av icke närstående person. Befintlig lagstiftning bedömde varje enskild handling för sig och gick på så sätt miste om den upprepning som är en nyckelfaktor i stalkningen. Lagen beskrivs dock som otydlig då den inte uttryckligen anger hur många eller hur allvarliga brott som krävs för att handlingarna ska utgöra olaga förföljelse (BRÅ, 2015). Under anmälnings- och utredningsfasen samt under åtalsförfarandet finns således en risk att även fortsättningsvis rubricera de upprepade trakasserierna som enskilda brott istället för handlingar som tillsammans kan utgöra olaga förföljelse. Under åtalsförfarandet tillkommer dessutom andra aspekter som åklagaren behöver beakta, såsom möjligheten att få en fällande dom, vilket kan resultera i att fall som är av lindrigare art inte tas upp i domstol. Exempelvis åtalades under 2016 endast 124 personer. Lagföringsprocenten uppgick då till 25 % (BRÅ, 2018). Men att inte fällas för olaga förföljelse innebär inte att åtalade frikänns helt. Flertalet har dömts för något av de brott som enligt lag utgör bestämmelsen olaga förföljelse – lagens underbrott. Olaga förföljelse är således inte ett enskilt brott utan består av flera

brottshandlingar, exempelvis ofredande, olaga hot och överträdelse av kontaktförbud, som genom sin upprepade karaktär kan utgöra olaga förföljelse (BRÅ, 2015). Frågan är vilka omständigheter som leder till olika domstolsutslag. Syftet med denna studie är att ta del av tingsrättsdomar och söka ringa in dessa omständigheter för att se hur väl lagen om olaga förföljelse fångar upp stalkning. Faktorer som inbördes relation mellan stalkare och utsatt, kön på stalkare respektive utsatt, typ av underbrott, stalkingbeteenden och grad av allvarlighet avseende stalkningbeteende ska studeras.

Stalkning som fenomen

Stalkning kan definieras på olika sätt och kan omfatta en mängd olika beteenden (BRÅ, 2015). Beteendet innebär upprepade mer eller mindre allvarliga handlingar riktade mot en person i sådan omfattning att den drabbade upplever obehag eller rädsla (Mullen, Pathé & Purcell, 2009). En skiljelinje avseende stalkning kan dras mellan de beteenden som innebär

fysisk kontakt med den utsatta och de beteenden som utgör stalkning på avstånd. Tidigare forskning visar att de mest förekommande handlingarna utgörs av kontakt via sms (BRÅ, 2015) telefon och brev (BRÅ, 2006; Canter & Iaonnou, 2004; Mullen, Pathé, Purcell & Stuart, 1999; Youngs, Iaonnou & Straszowicz, 2013). Kontakten behöver inte vara hotfull i sig, huvudsaken är att upprepningen är oönskad och av sådan omfattning att beteendet orsakar obehag för den som utsätts (Youngs m.fl., 2013). Andra vanliga inslag är att stalkaren på olika sätt markerar sin närvaro utan att fysiskt närma sig. Hen kan följa efter den utsatta, råka befinna sig på samma plats som denna eller specifikt övervaka personen (Canter & Iaonnou, 2004; Youngs m.fl., 2013). Att stalkaren skickar presenter är heller inte ovanligt om än mindre förekommande än ovan nämnda kontaktsätt (Canter & Iaonnou, 2004; CDC, 2017; Mullen m.fl., 1999; ). Gåvorna kan då vara av mer oskyldig karaktär såsom blommor eller choklad eller direkt otäcka, exempelvis döda djur (Mullen m.fl., 1999). Vidare återfinns mer explicit aggressiva uttryck för stalkningbeteenden. Dessa avser skadegörelse av egendom (Mullen m.fl., 1999; Youngs m.fl., 2013) samt hot och våld (Canter & Iaonnou, 2004; Mullen m.fl., 2009; Purcell, Pathé & Mullen, 2004). Hot är ett vanligt inslag i stalkning och kan framföras på olika sätt, dels mot stalkningsoffret dels mot offrets anhöriga (Purcell m.fl., 2004). Tidigare forskning visar att 30-60 % av offren hotas och 25- 35 % utsätts för våld (McEwan, Mullen, Purcell, 2007). Hoten som framförs av stalkaren kan föregå

våldshandlingar eller stanna vid enbart hotelser (Mullen m.fl., 1999). Forskning visar dock att förekomsten av hot innebär en ökad risk för våld. En studie som undersökt hot och våld bland stalkare visar att hot föregick våld i ca två tredjedelar av fallen (McEwan, Mullen, MacKenzie & Ogloff, 2009). Stalkning kan också bestå av en sexuell dimension. Dessa mer eller mindre allvarliga handlingar kan utgöras av sexuella trakasserier via de olika kontaktsätten (Youngs m.fl., 2013) eller i de grövsta fallen av sexuellt våld (Spitzberg & Cupach, 2007; Tjaden & Thoennes, 1998).

Forskning visar således att stalkning är ett omfattande och allvarligt problem (ABS, 2017; BRÅ, 2006; CDC, 2017; ONS, 2018). Däremot finns det en skillnad i vem som utsätts för stalkning och vem som utövar den. Tidigare studier visar att offret oftast består av en kvinna och stalkaren oftast av en man (Mullen m.fl., 2009; Purcell, Pathé & Mullen, 2002). Internationella undersökningar visar att 16-20 % av den kvinnliga befolkningen utsatts för stalkning (ABS, 2017; CDC, 2017; ONS, 2018). Motsvarande andel för män uppgår till 5-10 % (ABS, 2017; CDC, 2017; ONS, 2018). Undersöks istället gruppen stalkare återfinns en större könsskillnad. I 75-90 % av fallen består stalkaren av en man (McEwan m.fl., 2009; Mullen m.fl., 2009; Purcell m.fl., 2002). Att jämföra med 10-32 % där stalkaren består av en

kvinna (McEwan m.fl., 2009; Purcell m.fl., 2002; Zona, Sharma & Lane, 1993). Studeras gruppen offer närmare visar internationella undersökningar att så mycket som 85 – 95 % av de kvinnor som utsatts stalkats av en man (ABS, 2017; CDC, 2017). Men också samkönad stalkning förekommer (Pathé, Mullen & Purcell, 2000; Purcell, Pathé & Mullen, 2001; Strand & McEwan, 2011; 2012). Undersökningar från Australien och USA visar att 43 – 52 % av männen som stalkats utsatts av andra män (ABS 2017; CDC, 2017) något som således

bekräftar befintlig forskning där männen har den återkommande rollen som stalkare. Kvinnor som utsatts av andra kvinnor uppgår i samma studier till 7 - 12 % (ABS 2017; CDC, 2017). Det finns dock stalkningsoffer som utsatts vid flertalet separata tillfällen och av stalkare av olika kön, det vill säga stalkats av både män och kvinnor. Denna grupp utgör i sammanhanget en mindre andel. Undersökningen från USA visar att 8 % av männen och 5 % av kvinnorna vid olika tidpunkter i livet drabbats av både manliga och kvinnliga stalkare (CDC, 2017). Relation och allvarlighetsgrad

Forskning brukar generellt dela in relationen mellan stalkare och offer i tre kategorier: tidigare partner, bekant och okänd (se exempelvis Mullen m.fl., 2009). Även om många studier

anammar denna indelning återfinns undantag, vilket kan försvåra jämförelser. Exempelvis utvidgar vissa undersökningar kategorin tidigare partner till att omfatta också nuvarande partners (se BRÅ, 2006). Vidare kan andra kategoriseringar göras. Brottsförebyggande rådet (2006) använder sig i sin nationella kartläggning av kategoriseringen nära relation som innefattar både tidigare partner och nära familjemedlemmar. I föreliggande studie används den gängse kategoriseringen: tidigare partner, bekant och okänd.

Majoriteten av de studier som genomförts på området visar att det är vanligt att offret känner sin stalkare (BRÅ, 2006; Mullen m.fl., 1999; Purcell m.fl., 2004; Youngs m.fl., 2013). Brottsförebyggande rådets kartläggning visar att 28 % utsatts av nuvarande eller tidigare partner och nära familjemedlemmar (BRÅ, 2006). Jämförelsevis är detta en relativt låg andel. En svensk studie som använts sig av anmälningsdata från två polisområden visar exempelvis att så många som 76 % av de som polisanmält stalkning drabbats av en tidigare partner (Belfrage & Strand, 2009). Vidare visar internationella undersökningar som presenterar resultat fördelat på kön att 43 - 62 % av kvinnorna och 29 - 37 % av männen utsatts av en tidigare partner (CDC, 2017; ONS, 2018). Skillnaderna mellan Brottsförebyggande rådets kartläggning och andra undersökningar kan delvis förklaras av metodologiska omständigheter såsom olika definitioner av stalkning, urvalens storlek och sammansättning samt hur frågorna i undersökningarna formulerats (ABS, 2017; BRÅ, 2006; CDC, 2017; Mullen m.fl., 2009).

Studeras relationen mellan offer och stalkare närmare visar forskning att det finns en koppling mellan stalkning utförd av tidigare partner och förekomsten av partnervåld (Logan, Shannon & Cole, 2007; Norris, Huss & Palarea, 2011; Tjaden & Thoennes, 1998). De kvinnor som utsatts för stalkning av en före detta manlig partner har således ofta upplevt partnervåld inom ramen för en relation. Dock kan detta mönster där stalkaren består av en före detta partner vara tydligare i stalkning mellan personer av olika kön. I en studie där stalkning mellan personer av samma kön och personer av olika kön studerades framkom en väsentlig skillnad (Strand & McEwan, 2011). I stalkning mellan personer av olika kön visade sig stalkningen till 65 % utföras av en tidigare partner. I stalkning av personer av samma kön uppgick denna andel till 32 %.

Vidare utövas stalkning av bekanta. Dessa kan utgöras av exempelvis vänner, släktingar och grannar. Studier visar att denna grupp står för en betydande del av stalkningen.

Brottsförebyggande rådets undersökning visar att 39 % utsatts av personer tillhörande denna kategori (BRÅ, 2006). I amerikanska självrapporter visar resultaten att män i större

utsträckning utsätts av denna grupp än av tidigare partners – 51 % (CDC, 2017). För kvinnor är motsvarande andel 35 %. Men inte all stalkning är relationsbaserad (Belfrage & Strand, 2009; BRÅ, 2006; Spitzberg & Cupach, 2007). Stalkning utövas också av personer den utsatta inte känner. Brottsförebyggande rådets kartläggning visar att i 34 % av fallen utförs

trakasserierna av en för offret okänd person (BRÅ, 2006). Denna relativt stora andel kan återigen delvis förklaras av de metodologiska val som omnämnts tidigare. Vanligare är att andelen stalkade av okänd person uppgår till 10 - 17 % (Belfrage & Strand, 2009; CDC, 2017).

Stalkning kan vara mer eller mindre allvarlig även om också lindrigare stalkning kan upplevas som besvärande för den utsatta (Mullen m.fl., 2009). Allvarligare stalkningbeteende kan dels handla om att stalkaren använder sig av fler sätt att stalka, dels i större utsträckning ägnar sig åt hot, misshandel och skadegörelse av egendom. Faktorer som kan påverka denna allvarlighetsgrad är exempelvis stalkarens relation till offret samt dennes motiv. Generellt kan sägas att om stalkaren består av exempelvis tidigare partner, bekanta och kollegor ökar

sannolikheten att stalkningen både varar längre samt innebär allvarligare stalkningsbeteenden (BRÅ, 2006; Mullen m.fl., 2009; Purcell m.fl., 2004). Avseende allvarligare stalkningsinslag som exempelvis våld kan en åtskillnad göras mellan stalkande tidigare partners och övriga stalkare. En genomgång av forskning visar att de som stalkas av tidigare partner löper en ökad risk att utsättas för våld jämfört med andra stalkningsoffer (McEwan m.fl., 2007). Resultaten varierar beroende på vilka deltagare som studerats men andelen uppgår till ca 51-80 %

(McEwan m.fl., 2007; Purcell m.fl., 2002; Tjaden & Thoennes, 1998). För den tidigare partnern är syftet med stalkningen ofta att reparera relationen eller att hämnas att förhållandet nått sitt slut (Mullen m.fl., 2009). Som tidigare nämnts finns här också en koppling till partnervåld (Logan m.fl., 2007; Norris m.fl., 2011; Tjaden & Thoennes, 1998). Om stalkaren under relationen utsatt sin partner för våld finns därmed en risk att beteendet fortsätter och eskalerar i en kommande stalkningssituation.

Vidare visar forskning att också bekanta står för en väsentlig andel av allvarlig

stalkning. Beroende på vilken underkategori av bekant som studerats visar en genomgång av forskning att resultaten varierar från 9 - 36 % (McEwan m.fl., 2007). Den stalkning okända utför är generellt sett mindre allvarlig. Den sker oftast på avstånd och utgörs av trakasserier via telefon, mejl och brev. Förekomsten av hot och våld är också mindre vanligt jämfört med andra grupper av stalkare (BRÅ, 2006; McEwan m.fl., 2007). Forskning visar att ca 8 % av de som utsätts av en okänd stalkare riskerar att utsättas för våld (McEwan m.fl., 2007). Särskilt hög är risken om stalkarens syfte är att sexuellt förgripa sig på offret (Mullen m.fl., 2009). Oavsett vem som utför stalkningen och hur allvarlig den anses vara är det viktigt att

lagstiftning fångar upp stalkningbeteenden eftersom det i förlängningen kan leda till allvarliga konsekvenser för den enskilda individen.

Lagen om olaga förföljelse

Utvecklingen internationellt från upprepade trakasserier till kriminaliserat stalkningsbrott gick via flera uppmärksammade fall av förföljelse av kända personer (Smartt, 2001). Problemet med dåvarande lagstiftning som tydliggjordes mot bakgrund av dessa händelser var tvådelat. Dels beaktades inte upprepningsfaktorn i stalkningbeteendet, dels täcktes inte mindre

allvarliga handlingar in då dessa i sig inte var kriminaliserade (Pathé, 2002). Det fall som fick mest uppmärksamhet och bidrog till en ökad medvetenhet om stalkning som fenomen var mordet på Rebecca Schaeffer. Hon mördades 1989 av en manlig beundrare som förföljt henne under flera år (Mullen & Pathé, 2002). Denna ökade medvetenhet ledde till den första

antistalkningslagen som instiftades i Kalifornien 1991. Fyra år senare, 1995, var stalkning kriminaliserat i Amerikas samtliga stater (Tjaden, Thoennes & Allison, 2000). Under 90-talet stiftade därefter flera västerländska länder nya lagar mot stalkning, bland annat Kanada, Storbritannien och Australien (Pathé, 2002). Den lagliga definitionen av stalkning varierar mellan länderna. Den gemensamma nämnaren är dock att samtliga innefattar ett upprepat beteende (BRÅ, 2006).

Motsvarande utveckling i Sverige började 2004, då folkpartiet skrev en motion till riksdagen som inkluderade ett förslag till ett nytt lagrum mot förföljelsesyndrom, så kallad

stalkning (Motion 2004/05: Ju412). Författarna till motionen menade att dåvarande

lagstiftning om grov kvinnofridskränkning samt grov fridskränkning som syftar till att skydda personer som utsätts för upprepade trakasserier av en närstående behövde kompletteras med en ny lag. Den nya lagen skulle också hantera problematiken av trakasserier mellan personer som inte är närstående. Med anledning av motionen beslutade justitieutskottet att hämta in synpunkter på frågan från berörda myndigheter och institutioner (2004/05:JuU20). De frågor som ställdes handlade bland annat om vad de kände till om systematisk förföljelse samt om de ansåg att det fanns ett behov av ny lagstiftning. Det framkom att systematisk förföljelse sågs som ett stort problem och att en ny lagstiftning välkomnades. Justitieutskottet ansåg dock att mer kunskap om problemet och dess prevalens behövdes innan beslut om ny lagstiftning kunde tas. Brottsförebyggande rådet hade vi denna tidpunkt fått i uppdrag av

justitiedepartementet att genomföra en kartläggning av stalkningen i Sverige. Justitieutskottet föreslog att riksdagen skulle avslå motion Ju412 vilket den också gjorde. Brottsförebyggande rådets kartläggning av stalkningen i Sverige påbörjades i juni 2005 och redovisades i februari 2006 (BRÅ, 2015). I juli 2006 tillsatte regeringen en stalkningsutredning med uppdraget att utreda vilka åtgärder som kunde vidtas för skydda personer som utsätts för upprepade hot, trakasserier och förföljelse (SOU 2008:81). Utredaren tog del av brottsförebyggande rådets kartläggning av stalkningen i Sverige samt de synpunkter som justitieutskottet inhämtat från berörda instanser. Förslaget från utredningen var att en ny paragraf om olaga förföljelse borde införas i brottsbalken. Stalkningsutredningen resulterade i propositionen förbättrat skydd mot stalkning (Prop. 2010/11:45). I propositionen föreslogs, precis som stalkningsutredningen rekommenderade, att en ny paragraf om olaga förföljelse borde införas. Riksdagen tog därefter beslutet att förändra lagstiftningen genom att införa straffbestämmelsen olaga förföljelse. Denna nya paragraf skrevs in i brottsbalkens 4 kap. 4 b § i oktober 2011 (BRÅ, 2015). Lagen om olaga förföljelse omfattar en rad underbrott, till exempel olaga hot,

ofredande och överträdelse av kontaktförbud. Rekvisiten som måste uppfyllas är att en person förföljer en annan genom gärningar som utgör någon av de underbrott som lagen omfattar samt att var och en av gärningarna ska utgöra led i en upprepad kränkning av dennes personliga integritet (Lag 2017:1136). För lagen i sin helhet, se bilaga 1.

Två år efter att lagen mot olaga förföljelse instiftades gav regeringen

Brottsförebyggande rådet i uppgift att undersöka hur den nya bestämmelsen hade tillämpats (BRÅ, 2015). I rapporten som kom ut i januari 2015 konstaterade Brottsförebyggande rådet att det varit relativt få fällande domar för olaga förföljelse. Mellan år 2011-2013 uppgick antalet till 127 stycken och de pekade på flera orsaker till detta. En av orsakerna var otydliga

brottsrekvisit, en annan otydligheter gällande den nedre gränsen för stalkning. På grund av att lagen endast existerat i två år saknades prejudicerande domar som kunde ge vägledning i frågor som; Hur grov måste en händelse vara för att räknas som underbrottet ofredande samt hur många underbrott och vilken frekvens krävs för att lagen ska kunna tillämpas? En annan förklaring var svårigheten att bevisa de händelser som kunde utgöra underbrotten. Går det inte att bevisa tillräckligt många händelser kan ärendet inte heller drivas vidare som en olaga förföljelse. Detta hänger också ihop med den låga prioritet som flera av underbrotten har hos rättsväsendet (BRÅ, 2015).

Lagen om olaga förföljelse kom till som en del i arbetet att förbättra skyddet för de som utsätts för upprepade trakasserier. Dels för de som utsatts av en icke närstående, dels för de som utsatts av trakasserier av en närstående som inte är av så allvarligt slag att de når kraven för grovt frids- samt kvinnofridsbrott. Uppföljningen visar att de vanligaste underbrotten de åtalade fälls för är ofredande, överträdelse av kontaktförbud samt olaga hot (BRÅ, 2105). Vidare visar resultaten att i över hälften av de fällande domarna hade gärningspersonen och offret någon form av nära relation. Något som också framkom är rättsväsendets efterfrågan av tydligare riktlinjer för den nedre gränsen för olaga förföljelse. Sammanfattningsvis kan det tolkas som att lagen om olaga förföljelse delvis misslyckats med att fånga upp de upprepade trakasserier av mindre allvarlig karaktär som lagen syftar till. Var och en för sig kan dessa handlingar ses som bagatellartade varför de ibland förbises av rättsväsendet (BRÅ, 2015). Denna bagatellisering kan också användas av den tilltalade för att rättfärdiga sitt beteende. Enligt neutralisationsteknikerna kan exempelvis den åtalade förneka ansvar för sina handlingar samt förneka att dessa innebär någon skada för offret (Sykes & Matza, 1957; Malsch, De Keijser & Debets, 2011). Sett i sitt sammanhang utgör dock dessa handlingar trakasserier. Även trakasserier av mindre allvarlig karaktär är viktiga att fånga upp då de kan upplevas som mycket besvärande för den utsatta (BRÅ, 2015) och leda till allvarligare händelser i förlängningen (se Mullen & Pathé, 2002).

Neutralisationsteknikerna

Neutralisationsteknikerna (Sykes & Matza, 1957) kan användas som förklaringsmodell inom olika områden, bland annat stalkning (se Malsch m.fl., 2011). Dessa kan förklara hur

gärningspersonen rättfärdigar sin handlingar, både för sig själv och för andra (Sykes & Matza, 1957). Därmed kan förövaren på ett trovärdigt sätt argumentera för sitt beteende. Något som kan vara till fördel för gärningspersonen i en rättsprocess. Neutralisationsteknikerna

utvecklades av Sykes och Matza (1957) och är fem till antalet: Förnekande av ansvar, förnekande av skada, förnekande av offer, fördömande av de som fördömer samt högre

lojaliteter. Stalkaren kan använda sig av en eller flera av dem. Enligt tidigare studier är det framför allt de två första som kan vara mer relevanta i det här sammanhanget (se Malsch m.fl., 2011).

Förnekande av ansvar innebär ett förhållningssätt där personen ser sig själv som hjälplös, utan eget ansvar. De avvikande handlingar som personen företar sig ser hen som utfall av slumpen eller som en reaktion på diverse sociala omständigheter. Ansvaret flyttas därmed över på andra personer, exempelvis kamrater eller familjemedlemmar (Sykes & Matza, 1957). Appliceras denna teknik på stalkningbeteendet innebär den att stalkaren flyttar över ansvaret för sina handlingar på offret (Malsch m.fl., 2011). Stalkaren kan beskriva de upprepade kontaktförsöken som ett resultat av diverse tillfälligheter - hen råkade bara befinna sig på samma plats som offret. Vidare kan stalkaren hävda att det i själva verket är offret som sökt kontakt varför beteendet inte kan anses vara stalkning.

I den andra neutralisationstekniken, förnekande av skada, fokuseras handlingens konsekvenser. Tekniken innebär att personen rättfärdigar olagliga handlingar eftersom hen anser att ingen – varken person eller egendom – tagit någon egentlig skada (Sykes & Matza, 1957). Om stalkaren består av en tidigare partner kan hen i ännu högre grad rättfärdiga sitt beteende på detta sätt. Hen kan hävda att handlingarna bottnar i kärlek till offret, att syftet inte är att skada även då skada uppstått (Malsch m.fl., 2011). Vidare kan stalkaren använda de gemensamma barnen för att rättfärdiga sitt stalkningbeteende mot offret. Precis som i föregående fall anser inte stalkaren att hen ägnar sig åt ett brottsligt beteende (Malsch m.fl., 2011).

Neutralisationstekniken förnekande av offer handlar snarare om att synen på offret rättfärdigar den egna handlingen. Den olagliga handlingen i sig förnekas inte, utan ges en annan innebörd, den av exempelvis bestraffning där offret skuldbeläggs för sin egen utsatthet (Sykes & Matza, 1957). Tekniken innebär att stalkaren legitimerar sitt beteende genom att anklaga offret för att ha provocerat hen som därefter reagerat som andra i en liknande situation skulle ha gjort. Stalkarens handlingar är således en relevant reaktion på denna

provokation. Den fjärde tekniken avser ett fördömande av de som fördömer. Tekniken innebär att personen på olika sätt skiftar fokus från den egna handlingen genom att moraliskt angripa de som fördömer, exempelvis representanter för rättsväsendet (Sykes & Matza, 1957). Den femte och sista tekniken handlar om högre lojaliteter. Den innebär att personen agerar utifrån de normer och värderingar som den egna gruppen– familj, vänner – företräder och inte utifrån övergripande samhälleliga normer (Sykes & Matza, 1957). Handlingar som utgör stalkning kan således bagatelliseras av stalkaren (Malsch m.fl., 2011) men också av samhället (BRÅ,

2015). När medvetenheten om stalkning ökade infördes en ny straffbestämmelse vars syfte var att fånga upp stalkningbeteendet. Frågan är om detta sker på det sätt lagstiftaren avsett. Problembild

När upprepade trakasserier började formuleras som ett omfattande problem, upptäcktes också att lagstiftningen inte hade möjlighet att fånga upp dessa upprepade handlingar som en försvårande omständighet. Istället lagfördes stalkare för underbrotten som exempelvis ofredande och olaga hot. Gällde det mer allvarlig stalkning mellan närstående användes istället fridskränkning eller kvinnofridskränkning som lagrum. Detta innebar att upprepade trakasserier av mindre allvarlig karaktär inte fångades upp. Dessutom inkluderades inte upprepade trakasserier som utfördes av icke närstående inom ramen för befintlig lagstiftning. Lagen om olaga förföljelse instiftades som en markering och som ett led i arbetet med att förbättra skyddet för utsatta. Till skillnad från tidigare lagstiftning skulle nu ges möjlighet till en helhetsbedömning för att på så sätt fånga upp stalkningbeteendet med alla dess aspekter. Dock ger lagen rättsväsendet ett relativt stort tolkningsutrymme, bland annat på grund av otydliga brottsrekvisit och avsaknad av omfattande praxis. Lagens otydlighet kan resultera i problem i flera led. Dels kan stalkningsbeteendena rubriceras som enskilda brott på

anmälnings- och utredningsstadiet, vilket innebär att få åtal av olaga förföljelse väcks (BRÅ, 2015). Dels kan detta leda till att åtalade för olaga förföljelse istället döms för något av underbrotten. Därmed finns en risk att de stalkningbeteenden som lagen avsåg att fånga upp precis som tidigare bedöms som enskilda brott och inte som led i en större brottskedja. Därmed är det av intresse att följa upp de som är dömda för olaga förföljelse eller dömda för något underbrott och jämföra dessa grupper. Syftet med denna studie är således att undersöka hur väl lagen om olaga förföljelse fångar upp fenomenet stalkning genom att:

1. Undersöka om det finns någon skillnad mellan de som blivit dömda för olaga

förföljelse och de som blivit dömda för något av underbrotten avseende typ av relation mellan stalkare och offer samt kön på stalkare och kön på offer.

2. Undersöka om det finns några skillnader mellan de som blivit dömda för olaga förföljelse och de som blivit dömda för något av underbrotten, avseende brottstyp. 3. Undersöka om det finns några skillnader mellan de som blivit dömda för olaga

förföljelse och de som blivit dömda för något av underbrotten, avseende stalkningbeteende.

4. Undersöka om det finns någon huvudeffekt av respektive grupptillhörighet och relationen mellan offer och stalkare på allvarlighetsgrad av stalkning, samt om det finns någon interaktionseffekt.

Metod

Denna studie genomfördes med en kvantitativ design där det insamlade materialet utgjordes av arkivdata. För att besvara frågeställningarna studerades 100 domar där den tilltalade har blivit åtalad för olaga förföljelse, 50 där den tilltalade blivit dömd för olaga förföljelse och 50 där den tilltalade blivit dömd för något av underbrotten istället. Ett kodschema konstruerades för att mäta frekvenser av underbrott och stalkningsbeteenden samt allvarlighetsgrad av stalkningsbeteende. Relationen mellan offer och stalkare studerades också.

Urval

Etthundra tingsrättsdomar valdes ut för denna studie. Detta då minst 30 i varje grupp är en förutsättning för att kunna genomföra relevanta statistiska analyser (Pallant, 2016).

Inklusionskriteriet var domar där den tilltalade blivit åtalad för olaga förföljelse. För att finna dessa domar användes databasen Karnov och sökorden som användes var “olaga förföljelse”. Sökningen gav en urvalsram bestående av 648 domar. Från urvalsramen valdes ett stickprov bestående av 100 domar där den tilltalade blivit åtalad för olaga förföljelse. Domarna var från åren 2012-2018. Domarna delades in i två grupper.

Grupp 1 omfattade de domar där den tilltalade blivit dömd för olaga förföljelse. Urvalet till denna grupp gjordes genom att var femte dom valdes ut från den lista av 648 domar som tagits fram. I de fall domen inte uppfyllde inklusionskriterierna för denna grupp valdes

nästkommande dom ut, för att därifrån fortsätta att välja var femte. För att få domar från olika årtal gjordes först inställningen “nyast först” varvid 25 domar valdes ut. Därefter ändrades inställningen till “äldst först” varvid resterande 25 domar valdes ut. I denna grupp bestod stalkaren av 40 män (80 %) och 10 kvinnor (20 %) i åldrarna 18-75 (M=38, SD=13). Offren utgjordes av 42 kvinnor (84 %) och 8 män (16 %), ålder okänd.

Grupp 2 innefattade de domar där den tilltalade blivit dömd för något av de underbrott som utgör olaga förföljelse (se bilaga 1). På grund av det begränsade urvalet avseende grupp 2 valdes samtliga fall där den tilltalade blivit dömd för något av underbrotten. Då erhölls 67 domar, motsvarande 10 % av den totala urvalsramen på 648. Därefter gjordes utifrån denna grupp ett obundet slumpmässigt urval på 50 domar. I denna grupp bestod stalkaren av 47 män (94 %) och 3 kvinnor (6 %) i åldrarna 17-68 (M=40, SD=12). Offren utgjordes av 47 (94 %) kvinnor och 3 män (6 %), ålder okänd.

Material

Ett kodschema som bygger på tidigare forskning (Canter & Ioannou, 2004; Mullen m.fl., 1999; Youngs m.fl., 2013) utformades för att samla in data till studien. Kodschemat inleddes med information om kön och ålder på stalkare samt kön på offret. Därefter angavs relationen

mellan offer och stalkare. Tre typer av kategorier avseende relationen användes; tidigare partner, bekant och okänd.

Sedan följde de 12 olika underbrott som lagen om olaga förföljelse (2017:1136) innefattar, exempelvis ofredande, olaga hot och misshandel (se tabell 2). Här angavs om underbrottet återfanns i åtalet eller ej och antal underbrott som den tilltalade fällts för. Samtliga “antal underbrott” slogs samman till en ny variabel. Detta för att kunna mäta skillnader mellan grupperna avseende den totala mängden underbrott.

Därefter angavs nio olika stalkingbeteenden. Exempel på beteenden är: att hota, följa efter, utöva våld samt skadegörelse (se tabell 3). Här angavs om beteendet återfanns i åtalet eller inte och antal gånger beteendet återfanns. Svarsalternativen bestod av en likertskala mellan 1-4. Där ett indikerade att beteendet inte förekom alls, två att beteendet förekommit 2-5 gånger, tre att beteendet förekommit 6-19 gånger och fyra att beteende förekommit 20 gånger eller fler. Ett index som mätte summan av dessa variabler skapades. Detta för att möjliggöra mätning av skillnader mellan grupperna avseende antalet handlingar som utgjorde stalkningsbeteendet. Indexet bestod således av ett intervall på 9-36.

Stalkningsbeteendet bedömdes också som mer eller mindre allvarligt på en skala från ett till tio. Denna bedömning genomfördes endast för stalkningsbeteendena och utgick från fastställda kriterier. Kriterierna utarbetades kvalitativt och konstruerades enbart för denna studie. Innebar beteendet:

 sms, brev och telefonsamtal av mindre allvarlig karaktär gavs minst siffran tre

 förföljelse, söka upp eller övervakning samt hot gavs minst siffran fem

 våld eller sexuella trakasserier gavs minst siffran sju

Vid fall som var mer komplexa vad gäller gränsdragningar kunde siffrorna däremellan användas. Förutom ovan nämnda kriterier togs hänsyn till i vilken grad offret påverkats av stalkningen.

Interbedömmarreliabiliteten testades för att mäta kodschemats reliabilitet. Samma tio domar bedömdes inledningsvis av respektive textförfattare. Domarna lästes igenom och kodschemat fylldes i. Efter denna oberoende genomgång testades samstämmigheten mellan bedömningarna med ett kappa-test i SPSS. Ett kappa test är en statistisk analys som används för att mäta samstämmigheten mellan två oberoende bedömare. Ett värde mellan 0-1 kan erhållas där 0,5 anses godtagbart och 0,8 innebär mycket bra samstämmighet (Pallant, 2016). Testerna omfattade: brottstyp, stalkningbeteende och allvarlighetsgrad av stalkningsbeteende. De tolv olika brottstyperna utgjorde varsin variabel i SPSS. Ett test genomfördes för var och en av variablerna. Resultatet visade på hög grad av interbedömmarreliabilitet med värden

mellan κ = 0,54-1. För att testa interbedömmarreliabiliteten gällande allvarlighetsgraden av stalkningsbeteendet skapades två variabler i SPSS, en för vardera textförfattare. Dessa två variablers samband testades med en Spearman´s korrelationsanalys. Resultatet visade på ett starkt samband mellan de två författarnas bedömningar, ρ = 0,91. De tio domar som bedömts av båda textförfattarna bedömdes gemensamt innan de slutligen införlivades i det övriga datamaterialet.

Procedur

Inledningsvis delades domarna upp mellan de två textförfattarna, därmed erhölls 45 domar var. Detta då tio domar redan studerats i samband med testerna avseende

interbedömmarreliabilitet. Domarna lästes igenom i sin helhet Därefter identifierades de olika variablerna, kön, ålder, relation, underbrott, stalkningbeteende samt allvarlighetsgrad av stalkningsbeteende och resultaten antecknades i kodschemat. En dom kan skrivas på olika sätt. I vissa domar framgår det tydligt vilka underbrott som åtalet består av och vilka av dessa som sedan ligger till grund för domslutet. Andra är mer otydliga och kräver flera

genomgångar för att de olika variablerna ska kunna identifieras. Domarna lästes elektroniskt medan kodschemat var i pappersformat.

Etik

Föreliggande studie följde de forskningsetiska principer (se Vetenskapsrådet, 2002) som var relevanta för denna studie. Ett etiskt förhållningssätt genomsyrade hela arbetsprocessen. Arbetsmaterialet som utgjordes av tingsrättsdomar lagrades på lösenordskyddade datorer och samtal angående rättsfallen fördes i enrum för att säkerställa att inga personuppgifter eller annan känslig information spreds vidare. Uppgifterna fördes heller inte vidare till obehöriga på andra sätt. Inga personuppgifter inkluderades i studien. Det utvalda materialet användes endast i studiens syfte och raderades efter dess genomförande. Under läsningen av domarna eftersträvades ett medvetandegörande av de fördomar eller perspektiv som kunde påverka textförfattarnas bedömningar. Återkommande diskussioner fördes angående förhållningssätt för att säkerställa en samstämmighet i bedömningarna.

Val av statistisk metod

För att se på skillnader mellan grupperna i de fall materialet utgjordes av icke parametrisk data genomfördes χ2_{-test (se Borg & Westerlund, 2012). Testerna avsåg skillnader mellan}

grupperna gällande typ av relation mellan stalkare och offer, kön på stalkare, kön på offer samt typ av underbrott och stalkningsbeteende.

Vidare genomfördes ett Mann Whitney-U för att se på skillnader avseende det totala antalet underbrott för respektive grupp. Variabeln “totala antalet underbrott” var snedfördelad

varför ett icke parametriskt test valdes (se Pallant, 2016). Ett oberoende t-test genomfördes för att se på medelvärdesskillnader mellan grupperna gällande det index som mätte det totala antalet handlingar som utgjorde stalkningsbeteendet.

Slutligen genomfördes en tvåvägs-ANOVA (Borg & Westerlund, 2012) för att undersöka om det fanns någon interaktions- eller huvudeffekt av grupptillhörighet och relation mellan offer och förövare på allvarlighetsgrad av stalkningsbeteendet.

Grupptillhörighet och relation utgjorde de oberoende variablerna och allvarlighetsgrad utgjorde den beroende variabeln.

Resultat

Det fanns inga skillnader mellan grupperna avseende typ av relation mellan stalkare och offer χ2

(2) = 2,08, p = 0,35. Det fanns heller inga skillnader mellan grupperna avseende kön på offer

χ2

(1) = 2,55, p = 0,11. Det fanns däremot en skillnad mellan grupperna avseende kön på

stalkaren där stalkaren i grupp 1 utgjordes av 80 % män och 20 % kvinnor och stalkaren i grupp 2 utgjordes av 94 % män och 6 % kvinnor, χ2(1) = 4,33, p < ,05. För en övergripande

bild över fördelningen av relationstyp och kön på stalkare och offer mellan grupperna, se tabell 1.

Tabell 1.

Frekvenstabell över kön på stalkare och kön på offer samt typ av relation mellan stalkare och offer fördelat på grupp samt totalt.

Grupp 1 Grupp 2 Totalt

n % n % n % Stalkare man 40 80 47 94 87 87 kvinna 10 20 3 6 13 13 Offer man 8 16 3 6 11 11 kvinna 42 84 47 94 89 89 Tidigare relation 28 56 36 72 64 64 Bekant 12 24 9 18 21 21 Okänd 8 16 5 10 13 13 n = antal personer

χ2_{-test visade att det inte fanns några skillnader mellan grupperna avseende förekomsten av}

respektive underbrott, det vill säga huruvida underbrotten förekommer eller inte i respektive grupp. De mest förekommande underbrotten i båda grupperna var ofredande, överträdelse av kontaktförbud och olaga hot (se tabell 2).

Tabell 2.

Frekvenstabell över underbrott och χ2-tester för att se om det finns

skillnader mellan grupperna gällande vilka underbrott de blivit dömda för.

Grupp1 Grupp2 χ2 p (n=50) (n=50) n % n % Misshandel 9 18 9 18 0,00 ns Olaga hot 21 42 20 40 0,04 ns Olaga tvång 0 0 1 2 - Hemfridsbrott 5 10 4 8 - Kränkande fotografering 0 0 0 0 Olovlig identitetsanvändning 1 2 1 2 - Olaga integritetsintrång 0 0 0 0 - Ofredande 34 68 39 78 1,27 ns Sexuellt ofredande 2 4 1 2 - Skadegörelse 3 6 2 4 - Grov skadegörelse 0 0 0 0 Överträdelse av kontaktförbud 29 58 26 52 0,36 ns

Not. n = antal personer; - = begränsat material.

p < ,05 = *, p < ,01 = **, p < ,001 = ***, p = ns = icke signifikant.

Ett Mann Whitney-U genomfördes vidare för att se på medianskillnader mellan grupperna avseende det totala antalet underbrott. Detta visade på en signifikant skillnad mellan grupperna där domarna i grupp 1 bestod av flera underbrott (Md=8, q1=4, q3=12,25) än

χ2_{-test visade inga skillnader mellan grupperna avseende förekomsten av handlingar som}

utgör stalkningsbeteendet, det vill säga huruvida handlingar förekommer eller inte i respektive grupp. De mest förekommande beteendena i båda grupperna var oönskade SMS och

telefonsamtal, att söka upp/övervaka samt hot (se tabell 3).

Tabell 3.

Frekvenstabell över stalkningsbeteenden och χ2-test för att se om det finns

skillnader mellan grupperna gällande vilka stalkningsbeteenden som utförts.

Grupp1 Grupp2 χ2 p (n=50) (n=50) n % n % SMS 39 78 38 76 0,06 ns Telefonsamtal 31 62 27 54 0,66 ns Brev/mejl 19 38 14 28 1,13 ns Följa efter 11 22 12 24 0,06 ns Söka upp/övervaka 26 52 23 46 0,36 ns Hot 27 54 22 44 1,00 ns Våld 10 20 11 22 0,06 ns Sexuella trakasserier 4 8 1 2 - Skadegörelse 5 10 2 4 -

Not. n = antal personer; - = begränsat material.

p < ,05 = *, p < ,01 = **, p < ,001 = ***, p = ns = icke signifikant.

Ett oberoende t-test genomfördes för att se på medelvärdesskillnader mellan grupperna avseende det index som mätte det totala antalet handlingar som utgör stalkningsbeteendet. Indexet hade ett värde mellan 9-36. Levene´s test (se Borg & Westerlund, 2012) visade att variansen mellan grupperna var homogen. Testet visade på en signifikant skillnad mellan grupperna där domarna i grupp 1 hade ett högre index (M=15,04 SD=2,78) än domarna i grupp 2 (M=13,9 SD=2,33) t(98)=2,22, p < ,05.

En tvåvägs-ANOVA användes för att undersöka om det fanns någon huvudeffekt av grupptillhörighet och relation mellan stalkare och offer på allvarlighetsgraden av stalkning samt om det fanns någon interaktionseffekt. Levene´s test (se Borg & Westerlund, 2012) visade att variansen för den beroende variabeln skilde sig åt mellan grupperna, p=0,04. Detta

ökar risken för ett icke tillförlitligt resultat. För att minska slumpens påverkan på resultatet användes därför en alfanivå på 0,01 (se Pallant, 2016). Resultaten visade att det inte fanns någon interaktionseffekt mellan grupptillhörighet och relation mellan stalkare och offer F(2, 91)=0,13 p=0,88. Det fanns däremot en huvudeffekt av grupptillhörighet. Stalkningsbeteendet i

grupp 1 hade högre allvarlighetsgrad (M=7,69 SD=1,29) än stalkningsbeteendet i grupp 2 (M=6,16 SD=1,68) F(1, 91) =16,2 p < ,001, eta = 0,16. Resultatet indikerar också att den

observerade effekten är stor. Vidare fanns ingen huvudeffekt av relation mellan offer och stalkare på allvarlighetsgraden av stalkning F(2, 91)=0,08, p=0,92.

Figur 1.

Huvudeffekter av typ av relation mellan stalkare och offer och kön på stalkare och offer samt interaktionseffekter.

Diskussion

Syftet med studien var att undersöka om lagen om olaga förföljelse fångar upp

stalkingbeteenden som lagstiftaren avsett. Att studera domar av åtalade för olaga förföljelse och vad de tilltalade dömts för - olaga förföljelse eller underbrott - kan ge indikationer på vilka faktorer som påverkat domstolens utfall. Resultaten visar att det inte finns några skillnader mellan grupperna avseende typ av relation. I båda grupperna utgjordes stalkaren i över hälften av domarna av en tidigare partner. Det fanns heller inga skillnader avseende kön på offer. I båda grupperna utgjordes majoriteten av offren av kvinnor. Däremot fanns en

skillnad mellan grupperna avseende kön på stalkaren där stalkarna i grupp 2 i ännu högre grad än stalkarna i grupp 1 bestod av män. Andelen kvinnor var således något högre i grupp 1. Vidare visar resultaten att det inte fanns några skillnader avseende vilken typ av underbrott stalkarna dömts för. De mest förekommande underbrotten i båda grupperna var överträdelse av kontaktförbud, ofredande samt olaga hot. Skillnaden som fanns avsåg det totala antalet underbrott där domarna i grupp 1 bestod av fler underbrott än domarna i grupp 2. Det fanns heller inga skillnader mellan grupperna avseende de handlingar som utgör

stalkningsbeteendet. De mest förekommande beteendena var ovälkomna SMS och

telefonsamtal, hot samt att söka upp och övervaka offret. Även här fanns en skillnad gällande det totala antalet handlingar som utgör stalkningsbeteendet. Där domarna i grupp 1 bestod av fler handlingar än domarna i grupp 2. Dessutom fanns en skillnad avseende

allvarlighetsgraden mellan grupperna. Stalkningsbeteendet bedömdes som mer allvarligt i grupp 1. Viktigt att framhålla är dock att även om skillnader observerats uppvisar båda

grupperna ett stort antal underbrott och handlingar som utgör ett allvarligt stalkningsbeteende. Tidigare forskning visar att stalkaren oftast är man (McEwan m.fl., 2009; Mullen m.fl., 2009; Purcell m.fl., 2002). Mönstret från forskning avseende kön på den som stalkar

observeras också i denna studie där majoriteten av de stalkande i båda grupperna utgjordes av män. Dock fanns en skillnad mellan grupperna. Jämfört med grupp 2 bestod grupp 1 av en högre andel kvinnor som stalkar. En möjlig anledning till detta kan vara att kvinnor döms hårdare än män vad gäller stalkningsbeteende. Denna koppling kan dock inte bekräftas inom ramen för denna studie.

Vidare visar forskning att den som utsätts för stalkning oftast är kvinna (Mullen m.fl., 2009; Purcell m.fl., 2002). Dessa resultat återfinns också i denna studie. Undersöks gruppen offer närmare visar denna studie att de kvinnor som utsätts för stalkning i hög grad utsätts av en man, något som bekräftar tidigare forskning (Mullen m.fl., 2009; Purcell m.fl., 2002). Dock visar forskning att också män utsätts av män, om än inte i lika hög utsträckning som kvinnor (ABS, 2017; CDC, 2017). Detta mönster kunde däremot inte observeras i denna studie på grund av en skev könsfördelning avseende stalkarna. Att offret ofta är kvinna och stalkaren ofta man kan knytas till typ av relation mellan offer och stalkare. Resultaten i denna studie visar att över hälften av offren i båda grupperna stalkats av en tidigare partner. Detta går i linje med den forskning som finns på området som visar att mellan 43-62 % av de kvinnor som blir stalkade drabbas av denna kategori av stalkare (Mullen m.fl., 2008). En anledning till detta kan vara att stalkning också är kopplat till förekomsten av partnervåld (Logan m.fl., 2007; Norris m.fl., 2011; Tjaden & Thoennes, 1998). Stalkningen blir på så sätt

en fortsättning på de övergrepp som utövats inom ramen för relationen. Denna studies resultat avseende om offret blivit stalkad av en bekant eller okänd följer också mönster från tidigare forskning (Belfrage & Strand, 2009; Spitzberg & Cupach, 2007). Fördelningen mellan de olika relationstyperna i denna studie är således densamma som i tidigare studier.

Denna studies resultat visade att det var mängden underbrott stalkaren begått som skilde sig åt mellan grupperna inte typ av underbrott som stalkaren begått. Detta indikerar att antalet underbrott är en viktig faktor för om stalkaren döms för underbrott eller olaga förföljelse. Mängden underbrott kan också ha haft betydelse för vilka ärenden som lett till åtal. I denna studie har observerats att så lite som 10 % av de som åtalats för olaga förföljelse dömts för underbrott istället för olaga förföljelse. Detta kan delvis förklaras med att åklagare väljer att rubricera ärenden med färre underbrott som enskilda brott och inte som olaga förföljelse. En anledning till detta kan vara att öka sannolikheten för fällande dom (BRÅ, 2015). Det innebär att vissa fall som innefattar ett stalkningsbeteende inte ens leder till åtal för olaga förföljelse. Vidare kan underbrotten i sig utgöras av flertalet handlingar, i de mest extrema fallen till hundratals trakasserier. Domarna i grupp 2 bestod av färre underbrott. Trots detta återfanns i dessa domar upprepade trakasserier som utgör stalkning. I lagen uttrycks inte hur många underbrott som krävs för att stalkningsbeteendet ska rubriceras som olaga förföljelse (Lag 2017:1136). Rättens bedömningar tyder däremot på att antalet underbrott har en betydande roll för fällande dom. Denna tolkning innebär att lagen dessvärre inte fångar upp alla former av stalkning. Frågan är hur stor betydelse stalkarens beskrivning av det inträffade har på detta utfall. Genom att använda sig av olika neutralisationstekniker (Sykes & Matza, 1957) kan stalkaren på flera sätt rättfärdiga sitt beteende (Malsch m.fl., 2011). Bland annat kan hen genom tekniken förnekande av ansvar beskriva exempelvis kontaktförsöken som ett resultat av tillfälligheter, så kallat slumpvisa möten på offentliga platser. Vidare kan hen hävda att det i själva verket är offret som initierat kontakt varför handlingarna inte kan ses som kriminella. Det sistnämnda kan användas för att få offrets redogörelse att framstå som mindre trovärdig. Till och med i de fall där den tilltalades handlingar bedömts vara kriminella kan således stalkaren fortfarande förneka olaga förföljelse.

De stalkningsbeteenden som var mest förekommande i båda grupperna var oönskade sms och telefonsamtal, att söka upp eller övervaka offret samt hot. Detta går i linje med befintlig forskning som visar att dessa beteenden är bland de vanligast som en stalkare utsätter offret för (BRÅ, 2015; Canter & Iaonnou, 2004; Mullen m.fl., 1999; Purcell m.fl., 2004; Youngs m.fl., 2013). Det fanns inga skillnader mellan grupperna avseende vilka

stalkningsbeteendet. Denna var dock liten men precis som i föregående fall avseende antalet underbrott var det stalkarna i grupp 1 som stod för flest handlingar. Trots skillnaden uttrycker däremot beteendet i båda grupperna ett stalkningsbeteende. Här återfinns den skillnad som kan observeras mellan det beteende som definieras som stalkning och de beteende som bedöms vara olaga förföljelse. Den tilltalade kan således uppvisa ett stalkningsbeteende och dömas för dessa handlingar utan att bli dömd för olaga förföljelse. Även här kan

neutralisationsteknikerna (Sykes & Matza, 1957) få en förklarande roll. Risken är att den tilltalade neutraliserar sitt beteende och får handlingarna att framstå som en naturlig interaktion mellan exempelvis två tidigare partners. Att använda gemensamma barn för att motivera återkommande kontakt är ett sätt att rättfärdiga beteendet. Ett annat är att hävda att upprepade handlingar är oskyldiga tecken på kärlek och inte alls kriminella handlingar (Malsch m.fl., 2011). Denna argumentation kan således ses som framgångsrik i en

domstolsförhandling då utmaningen kan vara att visa att till synes harmlösa handlingar i sin upprepade form utgör stalkning. Detta kan i förlängningen innebära att rätten dömer stalkaren för enskilda underbrott. Men samtidigt gör bedömningen att beteendet inte utgjort stalkning varför stalkaren inte döms för olaga förföljelse.

Allvarligheten av stalkningsbeteendet bedömdes som mer allvarlig i grupp 1. Bedömningen bygger delvis på antal handlingar som utgör stalkningsbeteendet och det är därför inte förvånande att både allvarlighetsgraden och antal handlingar som utgör

stalkningsbeteendet är högre i denna grupp. Resultaten stämmer överens med tidigare forskning som visar att allvarlig stalkning ofta innebär flera olika typer av

stalkningsbeteenden (BRÅ, 2006; Mullen m.fl., 2009; Purcell m.fl., 2004). Syftet med lagen var delvis att fånga upp återkommande trakasserier av mindre allvarlig karaktär (BRÅ, 2015). Den tendens som observeras i denna studie tyder däremot på att det är mer allvarlig stalkning som resulterar i fällande dom avseende olaga förföljelse. Allvarlighetsgrad är inte ett

brottsrekvisit i lagen om olaga förföljelse (Lag 2017:1136), det vill säga det är inte en

förutsättning som måste uppfyllas för att beteendet ska rubriceras som olaga förföljelse. Som stöd i sin bedömning har rätten tillgång till lagkommentarer som säger att ju allvarligare handlingarna är desto färre krävs för rubriceringen olaga förföljelse (Sörensson, 2011). Denna vägledning bör dock inte motsatstolkas om syftet med lagen ska uppfyllas. Mindre allvarliga handlingar bör således inte kräva fler gärningar för att bedömas som olaga förföljelse. Resultaten från denna studie visar dock att om beteendet består av färre handlingar som bedöms som mindre allvarliga finns en tendens att stalkaren döms för underbrotten istället för olaga förföljelse. Viktigt att belysa är dock att allvarlighetsgraden mellan grupperna uttrycks i

relativa termer. Även om fallen i grupp 2 bedöms som mindre allvarliga består dessa handlingar fortfarande av allvarlig stalkning. Resonemanget att stalkningen måste vara allvarlig för att bedömas vara olaga förföljelse kan ses ligga i linje med hur stalkaren rättfärdigar sitt beteende genom att neutralisera detta. Neutralisationsteknikerna förnekande av ansvar och skada är tekniker som kan användas (Malsch m.fl., 2011). Stalkaren underlåter att se sin egen roll i stalkningen och förnekar att hens handlingar tillfogat offret skada. Om stalkningen är mindre allvarlig blir det således lättare att hävda att beteendet inte utgör stalkning.

I denna studie återfanns ingen effekt av typ av relation mellan stalkare och offer på allvarlighetsgrad av stalkningsbeteendet. Tidigare forskning visar att mer allvarlig stalkning ofta utövas av en person offret känner, exempelvis en tidigare partner (BRÅ, 2015; Mullen m.fl., 2009; Purcell m.fl., 2004). Avsaknaden av resultat i föreliggande studie kan delvis förklaras av en ojämn fördelning mellan de olika relationstyperna, där över hälften av

stalkarna bestod av en tidigare partner. En annan förklaring kan vara urvalet till denna studie. Fall som leder till åtal för olaga förföljelse består ofta av de ärenden som utgör mer allvarlig stalkning (BRÅ, 2015). Lagen om olaga förföljelse instiftades som ett led i arbetet med att förbättra skyddet för de som utsätts för stalkning (BRÅ, 2015). Studiens resultat visar dock att lagen har svårigheter att fånga upp mindre allvarlig stalkning, något som delvis var syftet med lagen. Det är av största vikt att även mindre allvarlig stalkning fångas upp då det kan upplevas som mycket besvärande för den som utsätts (Mullen m.fl., 2009) och leda till mer allvarliga handlingar om beteendet fortsätter (Purcell m.fl., 2004).

Styrkor och svagheter

De resultat som studien genererat behöver ses mot bakgrund av vissa metodologiska

begränsningar. Vad gäller materialet som utgjordes av tingsrättsdomar påträffades svårigheter i hur åtalen skulle tolkas. Detta hade sin grund i hur åklagarens stämningsansökan

utformades. Vissa åtal omfattade flertalet handlingar men endast ett åtal. Medan andra handlingar omfattades av flera åtalspunkter med en större tydlighet angående hur många handlingar som utförts. Antalet åtal påverkar i sin tur också antalet lagföringar för respektive underbrott. Som exempel kan nämnas underbrottet ofredande. I stämningsansökan kunde ofredande anges som en åtalspunkt innehållande en generell beskrivning av de handlingar som ingått eller som flera åtalspunkter där samtliga handlingar angavs och fördelades över flertalet åtal. Denna svårighet påverkade således både analysen och resultatet där skillnaden i frekvens för varje underbrott samt skillnaden avseende den totala andelen underbrott

undersöktes. Denna begränsning uppmärksammades också av Brottsförebyggande rådet i deras uppföljning av lagen om olaga förföljelse (BRÅ, 2015).

Ytterligare en begränsning var att en kvalitativ bedömning användes vid bedömningen avseende allvarlighetsgrad av stalkingbeteenden. Visserligen byggde bedömningen delvis på fastställda kriterier men i den slutgiltiga bedömningen beaktades också hur offret påverkats av stalkningen. Detta delvis kvalitativa angreppssätt gav således ett större utrymme för tolkning än om bedömningen helt vilat på kvantitativa grunder. För att bemöta detta större

tolkningsutrymme genomfördes upprepade läsningar för att på så sätt säkerställa att alla aspekter i domen inkluderats i den slutgiltiga bedömningen. Dessutom visade ett test av interbedömmarreliabiliteten att samstämmighet gällande bedömningarna av

allvarlighetsgraden var god, ρ=0,91. Ytterligare en styrka avsåg det kodschema som användes för studien. Detta utgick från tidigare forskning angående relation mellan stalkare och utsatt och det beteende som utgör stalkning (Canter & Ioannou, 2004; Mullen m.fl., 1999; Youngs m.fl., 2013). Återigen uppvisade samtliga test av interbedömmarreliabiliteten en god

samstämmighet avseende bedömningarna. Att använda ett väl konstruerat mätinstrument ökar dess reliabilitet och därmed hela studiens reliabilitet.

Få studier avseende stalkning är genomförda i Sverige, varför den forskning som använts i denna studie till stor del bestått av studier genomförda internationellt. De resultat som svenska studier genererat skiljer sig dock inte nämnvärt från de internationella och torde inte innebära någon begränsning i föreliggande studie.

Praktiska implikationer och fortsatt forskning

Mot bakgrund av studiens resultat och dess begränsningar kan ändå en slutsats dras angående lagen om olaga förföljelse. Så som lagen tillämpas i nuläget misslyckas den delvis med att fånga upp den stalkning som innebär upprepade trakasserier av mindre allvarlig karaktär. Som tidigare nämnts är också mindre allvarlig stalkning besvärande för de som utsätts och kan leda till stort lidande (Mullen m.fl., 2009). Dessutom kan mindre allvarlig stalkning eskalera och försätta offret i ännu större fara (Mullen & Pathé, 2002). Den här studiens resultat kan vara till värde för anställda inom rättsväsendet, exempelvis åklagare, domare och nämndemän. En ökad förståelse för stalkningens alla aspekter kan vara av vikt för åklagare, dels under

utredningsfasen, dels under domstolsförhandlingen. Under utredningen kan en ökad förståelse för stalkning vara vägledande i bedömningen av bevis. Vilka bevis är relevanta och

nödvändiga för att tydliggöra att handlingarna som den tilltalade utfört är ett uttryck för stalkning? Vidare kan åklagaren under domstolsförhandlingen i sin argumentation tydligt

lyfta fram att den tilltalades handlingar utgör stalkning och att stalkning är allvarligt oavsett hur beteendet uttrycks.

Fortsättningsvis indikerar föreliggande studie att det finns ett behov av utbildningsinsatser för domare och nämndemän vad gäller kunskapen avseende

stalkningsbeteende. Stalkning är ett beteende som kan uttryckas på många olika sätt. Det kan omfatta olika typer av mer eller mindre allvarliga handlingar, som utförs mer eller mindre ofta, under kortare eller längre tidsperioder (BRÅ, 2006; 2015; McEwan m.fl., 2007; 2009; Mullen m.fl., 1999; 2009). En ökad förståelse för stalkning som fenomen är en förutsättning för att kunna tillgodogöra sig den information som åklagare lägger fram i en

domstolsförhandling. Med en fördjupad kunskap ökar möjligheten att stalkningsbeteendet identifieras. I förlängningen innebär detta att domare och nämndemän kan göra en korrekt bedömning av de åtal som berör olaga förföljelse.

Ytterligare forskning behövs om lagtextens utformning och lagens tillämpning. Krävs det en ändring i lagtexten eller kommer en framväxande praxis att räcka för att få lagen om olaga förföljelse att fånga upp stalkningsbeteendet i sin helhet? Vilka svårigheter och möjligheter ser berörda parter inom rättsväsendet med nuvarande lagstiftning och dess tillämpning? Vidare kan en fortsättning av föreliggande studies område studeras. Vid genomgången av tingsrättsdomarna blev textförfattarna uppmärksammade på flera aspekter som med fördel kan studeras med en kvalitativ ansats. Exempelvis kan rättens resonemang studeras utifrån flera olika aspekter. Hur resonerar rätten angående huruvida begångna

handlingar utgör stalkning och därmed olaga förföljelse? Hur menar rätten att offret påverkats av de begångna handlingarna? De tendenser i rättens resonemang som observerades var att stalkningsbeteende i vissa fall normaliserades eller sågs som händelser där också offret hade en delaktighet. Vidare forskning borde beröra hur neutralisering och normalisering av förövares stalkningsbeteende påverkar rättens motivering av domskäl och utfall. En ökad förståelse för fenomenet stalkning och dess konsekvenser kan ge domarna och nämndemännen en större möjlighet att uppmärksamma problemet och agera därefter. Detta kan öka förutsättningarna för att lagens syfte uppfylls, det vill säga ökar skyddet för de som utsätts för stalkning.

Referenser

Australian Bureau of Statistics, ABS (2017). Crime statistics. [Webbsida]. Hämtad från

http://www.abs.gov.au/ Hämtad 10 april, 2018.

Belfrage, H. & Strand, S. (2009). Validation of the stalking assessment and management checklist (SAM) in law enforcement: A prospective study of 153 cases of stalking in two Swedish police counties. International Journal of Police Science & Management, 11(1), 67-76.

Borg, E. & Westerlund, J. (2012). Statistik för beteendevetare: faktabok. Stockholm: Liber. Brottsförebyggande rådet, BRÅ. (2006). Stalkning i Sverige, omfattning och åtgärder.

(2006:3). Stockholm: Brottsförebyggande rådet. Hämtad från

https://www.bra.se/download/18.cba82f7130f475a2f1800010977/2006_3_stalkning_i_s verige.pdf

Brottsförebyggande rådet, BRÅ (2015). Olaga förföljelse, tillämpningen av den nya straffbestämmelsen. (2015:2). Stockholm: Brottsförebyggande rådet. Hämtad från.

https://www.bra.se/download/18.5e2a4a6b14ab166759921b/1421222522149/2015_2_O laga+f%C3%B6rf%C3%B6ljelse.pdf

Brottsförebyggande rådet, BRÅ (2018). Kriminalstatistik. [Webbsida]. Hämtad från

https://www.bra.se/brott-och-statistik/kriminalstatistik.html Hämtad 6 mars, 2018. Canter, D. V. & Ioannou, M. (2004) A multivariate model of stalking behaviours.

Behaviormetrika, 31 (2), 113-130.

De Fazio, L. (2009). The legal situation on stalking among the european member states. European Journal On Criminal Policy & Research, 15(3), 229-242.

doi:10.1007/s10610-009-9101-3

Justitieutskottets betänkande 2004/05:JuU20 Stalkning. Tillgänglig:

https://data.riksdagen.se/fil/449E5ED1-AAA6-48BF-833F-B1531E6A2502

Logan, T. K., Shannon, L. & Cole, J. (2007). Stalking victimization in the context of intimate partner violence. Violence and Victims, 22(6), 669-683.

Malsch, M., De Keijser, J. & Debets, S. (2011). Are stalkers recidivists? Repeated offending by convicted stalkers. Violence and Victims, 26(1), 3-15.

McEwan, T., Mullen, P. & Purcell R. (2007). Identifying risk factors in stalking: A review of current research. International Journal of Law and Psychiatry, 30(1), 1-9.

McEwan, T., Mullen, P., MacKenzie, R., & Ogloff, J. (2009). Violence in stalking situations. Psychological Medicine, 39(9), 1469-1478.

https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/motion/forandringar-i-straff--och-processratten_GS02Ju412#_Toc86462335

Mullen, P. & Pathé, M. (2002). Stalking. Crime And Justice: A Review Of Research 29(29), 273-318.

Mullen, P. E., Pathé, M. & Purcell, R. (2009). Stalkers and their victims (2nd ed.). New York, NY: Cambridge University Press; US.

Mullen, P. E., Pathé, M., Purcell, R. & Stuart, G. (1999). Study of stalkers. American Journal of Psychiatry, 156(8), 1244.

National Center for Injury Prevention and Control, CDC (2017). National intimate partner and sexual violence survey, 2010-2012 state report. Atlanta: CDC. Hämtad från

https://www.cdc.gov/violenceprevention/nisvs/summaryreports.html

Norris, S., Huss, M. & Palarea, R. (2011). A pattern of violence: Analyzing the relationship between intimate partner violence and stalking. Violence and Victims, 26(1), 103-115. Office for national statistics, ONS (2018). Crime statistics. [Webbsida]. Hämtad från

https://www.ons.gov.uk/peoplepopulationandcommunity/crimeandjustice/datasets/stalki ngfindingsfromthecrimesurveyforenglandandwales Hämtad 10 april, 2018.

Pallant, J. (2016). SPSS survival manual : A step by step guide to data analysis using IBM SPSS (6.th ed.). Maidenhead: Open University Press.

Pathé, M. (2002). Surviving stalking. Cambridge: Cambridge University Press. Pathé, M., Mullen, P. E. & Purcell, R. (2000). Same-gender stalking. Journal

of the American Academy of Psychiatry and the Law, 28(2), 191–197. Prop. 2010/11:45. Förbättrat skydd mot stalkning. Tillgänglig:

https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/proposition/forbattrat-skydd-mot-stalkning_GY0345

Purcell, R., Pathé, M. & Mullen, P. (2001). A study of women who stalk. The American Journal of Psychiatry, 158(12), 2056-60.

Purcell, R., Pathé, M. & Mullen, P. (2002). The prevalence and nature of stalking in the Australian community. Australian and New Zealand Journal of Psychiatry, 36(1), 114-120.

Purcell, R., Pathé, M. & Mullen, P. (2004). When do repeated intrusions become stalking? Journal of Forensic Psychiatry and Psychology, 15(4), 571-583.

SFS 2017:1136. Brott mot frihet och frid. Stockholm: Justitiedepartementet.

SOU 2008:81. Stalkning - ett allvarligt brott. Stockholm: Fritzes Offentliga Publikationer. Smartt, U. (2001). The stalking phenomenon: Trends in European and international stalking

and harassment legislation. European Journal Of Crime, Criminal Law & Criminal Justice, 9(3), 209-232. doi:10.1163/15718170120519426

Spitzberg, B. H. & Cupach, W. R. (2007). The state of the art of stalking: Taking stock of the emerging literature. Aggression and Violent Behavior, 12(1), 64-86.

Strand, S. & McEwan, T. (2011). Samegender stalking in Sweden and Australia. Behavioral Sciences & the Law, 29(2), 202-19.

Strand, S., & McEwan, T. (2012). Violence among female stalkers. Psychological Medicine, 42(3), 545-555.

Sykes, G. & Matza, D. (1957). Techniques of neutralization: A theory of delinquency. American Sociological Review, 22(6), 664-670.

Sörensson, J. (2011) Stalkning – om brottet olaga förföljelse samt kontaktförbud. Stockholm: Norstedts juridik.

Tjaden, P. & Thoennes, N. (1998). Stalking in America: Findings from the national violence against women survey. Washington, DC: National Institute of Justice.

Tjaden, P., Thoennes, N. & Allison, C.J. (2000). Comparing stalking victimization from legal and victim perspectives. Violence and Victims15(1), 7-22.

Youngs, D., Ioannou, M. & Straszewicz, A. (2013). Distinguishing stalker modus operandi: An exploration of the Mullen, Pathé, Purcell, and Stuart (1999) typology in a law enforcement sample. Journal of Forensic Psychiatry & Psychology, 24(3), 319-336. Vetenskapsrådet. (2002). Forskningsetiska principer inom humanistisk-samhällsvetenskaplig

forskning. Stockholm: Vetenskapsrådet.

Zona, M. A., Sharma, K. K. & Lane, J. (1993). A comparative study of erotomanic and obsessional subjects in a forensic sample. Journal of Forensic Sciences, 38(4), 894 – 903.

Bilaga 1

Lagen om olaga förföljelse (2017:1136).

Den som förföljer en person genom brottsliga gärningar som utgör

1. misshandel enligt 3 kap. 5 § eller försök till sådant brott som inte är ringa, 2. olaga tvång enligt 4 kap. 4 § första stycket,

3. olaga hot enligt 4 kap. 5 § första stycket,

4. hemfridsbrott eller olaga intrång enligt 4 kap. 6 §, 5. kränkande fotografering enligt 4 kap. 6 a §, 6. olovlig identitetsanvändning enligt 4 kap. 6 b §, 7. olaga integritetsintrång enligt 4 kap. 6 c §, 8. ofredande enligt 4 kap. 7 §,

9. sexuellt ofredande enligt 6 kap. 10 §,

10. skadegörelse enligt 12 kap. 1 § eller försök till sådant brott, 11. ringa skadegörelse enligt 12 kap. 2 §, eller

12. överträdelse av kontaktförbud enligt 24 § lagen (1988:688) om kontaktförbud

döms, om var och en av gärningarna har utgjort led i en upprepad kränkning av personens integritet, för olaga förföljelse till fängelse i högst fyra år.