Socialt entreprenörskap
med idrott som medel
- Om hybrida organisationer i en traditionell
omgivning
Social entrepreneurship
with Sport as a mean
-
Hybrid organizations in a traditional environment
Hilde Elise Hansen
Ledarskap och organisation
Fakulteten Kultur och samhälle, institutionen Urbana studier Magisternivå
15 Högskolepoäng Vårtermin 2020
2
Sammanfattning
Syfte med denna uppsats är att få en bättre förståelse för vilka dessa organisationer och sociala entreprenörer som använder idrott som medel er. Jag önskar också utifrån teori förstå varför dessa organisationer uppstått. Då dessa organisationer arbetar
tvärsektoriellt är det också intressant att veta hur de upplever samarbetet med den offentliga, privata och ideella sektorn. Utifrån teori kommer jag försöka förklara varför de upplever samarbetet som de gör.
De flesta av aktörerna jag har intervjuat är inte en del av den traditionella
idrottsrörelsen, eller upplever sig inte som en del av den, men de använder idrott som medel för att lösa olika samhällsutmaningar. Ofta samhällsutmaningar som traditionellt har varit välfärdsstatens uppgift. De har olika organisationsformer, och få av dem har medlemmar i traditionell mening.
Jag har gjort kvalitativa intervju med sju sociala entreprenörer som alla har startat upp organisationer som vill lösa sociala utmaningar genom att använda idrott som medel. Intervjuerna visade att det som är utmärkande för dessa organisationer, är att de alla har olika organisationsformer. De samarbetar med både offentliga, privata och den ideella sektorn. Flera av intervjupersonerna tyckte samarbetet med det offentliga fungerade bra nu, men att det i början hade varit svårt att komma i kontakt med rätt förvaltning och rätt person i kommunerna. Det var också väldigt personbaserat om samarbetet eller kontakten fungerade. Flera av intervjupersonerna upplever att det är svårt att få till ett samarbete med idrottsrörelsen, och de upplever att idrottsrörelsen är skeptisk till dem. Samtidigt upplever flera att både det offentligas och idrottsrörelsens inställning till dem har blivit bättre de senaste åren. Flera tyckte det var enklare att få till samarbete med näringslivet.
För att besvara problemställningen och syftet så har jag i bakgrunden gett en beskrivning av den historiska utvecklingen i civilsamhället, idrottsrörelsen och den statliga styrningen. Som teoretisk referensram har jag använt teorier om Nyinstitutionell teori, översättningsmodellen, teorin om organisatoriska mellanrum och teorin om hybrida organisationer.
3
Nyckelord: Socialt entreprenörskap, idrott som medel, civilsamhället, hybrida
organisationer, Nyinstitutionell teori, översättningsmodellen, organisatoriska mellanrum
Abstract
The purpose of this study is to gain a better understanding of who these organizations and these social entrepreneurs who use sports as a means are. By using theory I will try to explain why these organizations emerges. As these organizations work across sectors, is it also interesting to know how they experience the collaboration with the public, private and non-profit sectors. Based on theory, I will try to explain why they experience the collaboration as they do.
Most of the social entrepreneurs I have interviewed are not part of the traditional sports movement, or do not feel part of it, but they use sports as a means of solving various societal challenges, which traditionally have been the task of the welfare state. They have different forms of organization, and few of them have members in the traditional sense.
I have done qualitative interviews with seven social entrepreneurs who all have started organizations that want to solve social challenges by using sports as a means. The interviews showed that what is characteristic of these organizations is that they all have different forms of organization. They collaborate with both the public, private and non-profit sectors. Several of the interviewees thought that the collaboration with the public sector worked well now, but in the beginning they had run into problems as getting in touch with the right administration and the right person in the municipalities. It was very person-based if the collaboration or relationship worked. Several of the
interviewees feel that it is difficult to get a collaboration with the sports movement, and they feel that the sports movement is sceptical to them. At the same time, many feel that both the public sector's and the sports movement's attitude towards them has improved in recent years. They thought it was easier to get cooperation with the privat sector, the business community.
To answer the purpose and the problem in this study, I have given a description of the historical development in civil society, the sports movement and in the Swedish
4
governance. As a theoretical frame of reference, I have used theories of New
Institutional theory, theory of organizational spaces and theory of hybrid organizations.
Keywords: Social entrepreneurship, sports as a means, civil organisations, hybrid organizations, new institutional theory, the translation model, organizational gaps
5
Innehållsförteckning
1.Inledning ... 7
2.Problemställning och syfte ... 9
3.Tidigare forskning och definitioner ... 12
3.1 Socialt entreprenörskap – definitioner och utveckling ... 12
3.2 Forskning på socialt entreprenörskap ... 15
3.3 Forskning på socialt entreprenörskap och idrotten ... 17
4. Bakgrund ... 20
4.1 Samhällets sektorer ... 20
4.2 Statlig styrning ... 21
4.2.1 Governance-teorien ... 22
4.3 Civilsamhället – utvecklingen av folkrörelserna ... 24
4.3.1 Utvecklingen inom idrottsrörelsen ... 25
4.4 Utredningar och rapporter om civilsamhället och socialt entreprenörskap . 27 5 Teoretisk referensram ... 30
5.1 Nyinstitutionell teori ... 30
5.1.1 Institutionell logik ... 31
5.1.2 Tröga och svårförändringa organisationer ... 32
5.1.3 Organisationer och legitimitet ... 33
5.1.4 Översättningsmodellen – idéer som reser och blir mode ... 34
5.2 Gamla och nya organisationer, organisatoriska gränser och mellanrum ... 35
5.3 Hybrida organisationer ... 38 6. Metod ... 41 6.1 Hermeneutik ... 41 6.2 Kvalitativ intervju ... 42 6.3 Urval ... 44 6.4 Analysen ... 45 6.5 Metodologisk övervägningar ... 46 6.5.1 Etiska övervägningar... 46 6.5.2 Relevans ... 47
6.5.3 Reliabilitet och validitet ... 47
7. Analys ... 50
7.1 Hybrida organisationer i en traditionell omgivning ... 50
6
7.1.2 Varför har organisationerna uppstått? ... 53
7.2 Samarbeten ... 56
7.2.1 Samarbete med offentlig sektor ... 57
7.2.3 Samarbete med den etablerade idrottsrörelsen ... 60
7.2.4 Näringslivet ... 64
7.2.5 Legitimitet skapar relationer och samarbete ... 65
8. Slutsats ... 69
9. Litteraturförteckning ... 73
7
1. Inledning
Intresset för socialt entreprenörskap som redskap för att lösa problem och skapa
utveckling i samhället har funnits till alla tider, men har ökat explosionsartat de senaste åren. Det startade i USA och Europa, men gradvis har också intresset ökad också i Skandinavien (Loga et al. 2016, s. 6).
De svåra frågor vi möter i dag – som t.ex. migration och segregation är gränslösa och för komplexa för att lösas av enskilda aktörer. Både på global och lokal nivå krävs det nya idéer och arbetsformer, personer och organisationer som tar innovativa och samhällsnyttiga initiativ. Dessa personer eller organisationer omtalas som sociala entreprenörer eller samhällsentreprenörer. Det har de senaste åren uppmärksammats mer och mer hur viktigt socialt entreprenörskap är för samhället. Sociala entreprenörer finns överallt; det kan vara eldsjälar på kulturfestivaler, i byutvecklingsgrupper och inom idrotten, men också inom offentlig sektor, i näringslivet eller forskningsvärden (Gawell et al. 2009, s. 9).
Det har också inom idrotten blivit en ökad fokus på socialt entreprenörskap och det har de senaste åren i större utsträckning beviljats anslag från regeringen till idrottsrörelsen via Riksidrottsförbundet för att starta upp olika projekt och åtgärder för t.ex. nyanlända. Riksidrottsförbundet fokuserar nu också på ”Idrott hela livet” och vill att föreningarna ska ta ett större ansvar för folkhälsan genom hela livet. Det har också de senaste åren blommat upp olika projekt och organisationer som vill använda idrott som medel till att lösa olika samhällsutmaningar t ex. integration och folkhälsa. Idrotten har blivit en trendig lösning och ett verktyg för att lösa sociala problem. Dessa projekt finns både innanför och utanför den etablerade idrottsorganisationen. (Ekholm 2016:b; Nordberg 2011).
Det har det senaste årtiondet kommit flera organisationer eller verksamheter som använder idrott som medel för att lösa olika samhällsutmaningar, som står utanför den traditionella idrotten. De skiljer sig från den traditionella föreningsidrotten och andra former av idrott i samhället dels genom att samhällsnyttan är premissen för
8
inordnar sig heller inte i tävlingsidrottens föreningsliv och organisationsformer (Ekholm 2018, s. 2).
Dessa organisationer önskar alla att bidra till att lösa olika samhällsutmaningar. Vilka är dessa organisationer och varför har de uppstått? Dessa samhällsutmaningar kan inte lösas av en organisation ensam, utan kräver ett samarbete från flera olika sektorer. Hur upplever de kontakten eller samarbetet med det offentliga, privata och ideella
sektorerna?
”jag tänker så här att om man ska lösa en del av utmaningarna, oftast är det
utmaningar i världen, det kan du inte klara själv, men du är kanske en liten pussel som kanske kan hjälpa det.” (Intervjuperson sex).
9
2. Problemställning och syfte
Jag har i denna uppsats valt att se på de sociala entreprenörer som använder idrott som medel, men som står utanför idrottsrörelsen. Vem är dessa sociala entreprenörer och deras organisationer och varför har dessa organisationer uppstått? De flesta av aktörerna jag har intervjuat är inte en del av den traditionella idrottsrörelsen, eller upplever sig inte som en del av den, men de använder idrott som medel för att lösa
samhällsutmaningar, som traditionellt har varit välfärdsstatens uppgift. Dessa
samhällsutmaningar kan inte lösas av en aktör ensam, men kräver ett gemensamt arbete av olika sektorer (Gawell et al. 2009, s. 9). Det är därför intressant att få större
förståelse för hur de upplever kontakten eller samarbete med det offentliga, så att det offentliga bättre kan möta dessa sociala entreprenörer i framtiden.
Dessa sociala entreprenörer använder idrotten som ett medel för att lösa sociala utmaningar, och inte idrotten som ett mål i sig själv. Men, eftersom de använder idrotten som medel, så kommer de in på idrottens arena; där möter de olika
idrottsorganisationer vilket möjliggör ett samarbete men också risk för konflikter. De tillhör samma organisationsfält. Därför är det intressant att veta hur dessa sociala entreprenörer upplever mötet med idrottsorganisationerna.
Det privata näringslivet är en tredje aktör som ofta stödjer olika initiativ. De är en möjlig finansiär, och därför viktig att ha med.
Då forskningen är begränsad avseende sociala entreprenörer som använder idrott som medel, så tror jag att uppsatsen kan vara intressant för både sociala entreprenörer i och utanför idrottsrörelsen, anställda och politiker i den offentliga sektor, idrottsrörelsen och näringslivet. Förhoppningsvis kan den också bidra till att skapa intresse för att flera vill forska inom fältet.
Syfte
Syfte med denna uppsats är att få en bättre förståelse av vilka dessa organisationer och sociala entreprenörer som använder idrott som medel är. Jag önskar också att utifrån teori förstå varför dessa organisationer uppstått. Då dessa organisationer arbetar på tvärsektoriellt är det också intressant att veta hur de upplever samarbetet med den
10
offentliga, privata och den ideella sektorerna? Jag vill utifrån teori och tidigare forskning försöka förstå varför de upplever samarbetet som de gör.
Problemställning blir då:
1. Vem är dessa organisationer och sociala entreprenörer som använder idrott som medel, men som står utanför den traditionella idrottsrörelsen?
a) Varför har dessa organisationer uppstått?
2. Hur upplever de samarbetet med det offentliga, näringslivet och den ideella sektorn?
a) Varför upplever de samarbetet som de gör?
Begreppsförklaring
Samarbete: Jag använder i denna uppsats begreppet samarbete, men det är använt i utvidgad form, det behöver inte vara ett officiellt eller skrivet samarbete, det kan också vara att man har kontakt med, har haft möten med eller har provat att få samarbeten med.
Det offentliga kan vara staten, länsstyrelsen, kommunerna eller andra statliga organisationer.
Den ideella sektorn är i huvudsak idrottsrörelsen med Riksidrottsförbundet, specialidrottsförbund, distriktsidrottsförbund och idrottsföreningar.
Näringslivet är det privata näringslivet.
Avgränsning
Jag kommer i huvudsak se på sociala entreprenörer/organisationer/initiativ som inte är en del av den traditionella idrottsrörelsen (Riksidrottsförbundet, fortsättningsvis RF). Alla organisationer, förutom två, var inte medlemmar i RF. De organisationer som var medlem i RF, ansåg sig inte själva vara en traditionell idrottsförening. Dessa
organisationer var startade med syftet att uppnå det sociala målet och inte för att nå idrottens mål. De var inte med i RF i starten. Därför anser jag de inte vara en traditionell idrottsförening, och därmed intressant för denna uppgift.
11
Jag kommer inte se på om organisationerna har några effekter av sina projekt/verksamheter.
Jag kommer använda termerna sociala entreprenörer och socialt entreprenörskap i denna uppsats, även om några av organisationerna kanske passar bättre in i termen publikt entreprenörskap eller andra närliggande termer. Detta för att socialt entreprenörskap är en term som är mer använt i det dagliga hos intervjupersoner och i litteraturen.
De sociala entreprenörerna jag har intervjuat i denna uppsats har olika
organisationsformer. Någon är ett projekt, det är samarbetsprojekt och det är olika former av organisationer. Jag kommer för enkelhetens skull benämna alla
12
3. Tidigare forskning och definitioner
I detta kapitel kommer jag att presentera olika definitioner på socialt entreprenörskap och på socialt entreprenörskap i idrotten, beskriva närliggande begrepp och ge en kort presentation på tidigare forskning på området.
3.1 Socialt entreprenörskap – definitioner och utveckling
Vad omfattar begreppet socialt entreprenörskap? Det finns en mängd begrepp inom området med ursprung både internationellt och nationellt. Det är viktigt att definiera vad som är vad; innebörden av detta kan variera från land till land, men också i vilken kontext det används.
Som fält är socialt entreprenörskap präglat av stor variation och oklara ramar. Socialt entreprenörskap handlar om att utveckla, organisera och skapa innovativa lösningar på problem i samhället. Det organiseras i olika organisationsformer; som frivillig
organisation, stiftelse, aktiebolag samverkansföretag, investeringsbolag eller offentlig verksamhet. Kombinationen av institutionella logiker1 och handlingssätt som de olika sektorerna använder skapar nya lösningar och interaktioner, men också osäkerhet och skepsis (Lorentzen Ingstad och Loga 2016, Loga et al. 2016).
Entreprenör är ett frekvent använt begrepp i dag, och härstammar från det ekonomiska området. Det har historiskt blivit förknippad med nya affärsmöjligheter,
vinstmaximering och innovation. Från 1980-talet har synen på entreprenörskap utvidgats och utmanats. Målet behöver inte längre vara vinstmaximering, men kan handla om andra mål eller behov (Bjärsholm 2020, s. 26-27). Det förekommer nu också i andra sektorer än i den privata. Ett exempel på detta är socialt entreprenörskap (Bjerke et al. 2007; Bjärsholm 2020). Bjerke et al. (2007, s. 34) menar att entreprenörskap (i modern mening) kan förekomma i så många olika sammanhang att det är omöjligt att ge någon allmängiltig bild av det och att definiera det. Det är det oväntade,
1Institutionell logik ger de som tillhör ett fält motiv, tankesätt, och hur de ska bete sig inom fältet
13
överraskningen, mönsterbrytande och tillblivande som är centralt; det är mer filosofin, synen på tillvaron och språket som är viktigt. De menar att när man pratar om nytt, så betyder det inte att det är radikalt nytt, det kan vara en ny variant, en ny praktisk lösning eller att man gör något mer tillgänglig. De flesta av dessa lösningar är modifieringar av något som redan finns.
Det engelska ordet Social entrepreneur kommer från USA, och har i Sverige blivit översatt till både sociala entreprenörer och samhällsentreprenörer (Bjerke et al. 2007, s. 36, Gawell et al. 2009, s. 8 ). Det har inom den akademiska världen varit diskussioner om huruvida en direkt översättning till sociala entreprenörer är lämplig, då ordet ”socialt” i det svenska språket förknippas med socialstöd (Bjärsholm 2020, s. 29). Vad som är Social entrepreneurship eller socialt entreprenörskap har också olika innebörd i t.ex. USA och Sverige. Då KK-stiftelsen kom med sin rapport år 2008 använde de ordet samhällsentreprenörer. Bjerke et al. (2007) valde att använde ordet publikt
entreprenörskap. Det finns också andra begrepp, och närbesläktade termer, som social innovation och sociala företag, men jag kommer använda mig av ordet socialt
entreprenörskap i fortsättningen då det verkar vara det begreppet som nu används mest i forskningen och inom området.
För att förstå vad socialt entreprenörskap är kommer jag först kort beskriva framväxten av socialt entreprenörskap som fenomen, och var vi står i Sverige.
Socialt entreprenörskap har två olika ursprung, anglo-saxisky och den kontinental-europeiskt. I den anglo-saxiska är idealet för entreprenörskapet att förändra värden genom att driva ekonomiskt bärkraftiga företag det viktigaste (Palmås 2008). Socialt arbete kan drivas under kommersiella former samt helt eller delvis finansieras av privata intressen eller att det sociala företaget säljer produkter eller tjänster (Gawell med fl 2009). Dessa organisationer är hybrider – de har på den ena sidan ett explicit
samhälleligt mål, men å andra sidan finansieras detta mål via affärsverksamhet (Palmås 2008).
I det kontinentaleuropeiska perspektivet är det ömsesidighet, medinflytande och demokratiska principer som är viktiga. Här vill man inte skapa en ny sektor av ”hybridorganisationer”, utan hellre uppvärdera och utveckla den roll som redan
14
existerande ideella organisationer spelar (Palmås 2008). I Sverige är det entreprenören som varken drivs av vinst eller företagsintressen eller av att lösa offentliga problem. Dessa entreprenörer har en inneboende drivkraft som är av social eller samhällelig karaktär. De karakteriseras av att de har en vilja till att utveckla och omsätta kulturellt kapital, och det ekonomiska är endast viktigt för att ha resurser till att driva projektet med (Gawell m fl. 2009, s. 20). Forskare som bl.a. Bjerke et al.. (2007) kallade dessa för ”publika entreprenörer”.
KK-stiftelsen valde att använde ordet samhällsentreprenörer och utarbetade en
preliminär definition: ”samhällsentreprenörskap är ett innovativt initiativ som utvecklar samhällsnyttiga funktioner”. Medan ”Samhällsentreprenör är den som tar ett innovativt initiativ för att utveckla samhällsnyttiga funktioner. (Gawell et al... 2009, s. 8).
Hulgård och Lundgaard Andersen (2015, s. 34) skriver att socialt entreprenörskap är ”å skape sosial verdi gjennom innovasjon, med höy grad av deltagerorientering, ofte med deltagelse av det sivile samfunn og ofte med en ökonomisk betydning. Ofte skjer innovasjon på tvers av de tre sektorene stat, marked og sivilsamfunn.”
Socialt entreprenörskap är särskilt i Norden knutet till ett dynamiskt samspel mellan de tre bärande sektorer i samhället: det offentliga (staten, region, kommuner), det privata (näringslivet) och den ideella sektorn (civilsamhället). Socialt entreprenörskap bryter upp dessa gränser och utmanar den traditionella kunskapen vi har om sektorerna och samspelet mellan dem (Hulgård och Lundgaard Andersen 2015, s. 40).
Sociala entreprenörer arbetar horisontellt och icke-hierarkiskt, de är globala och visionärer, och de engagerar och mobiliserar andra. De kan uppfattas som besvärliga eftersom de går utanför ramarna och utmanar makten. Det är ofta eldsjälar och andra entreprenöriella individer som driver förnyelse lokalt underifrån-och-upp (Gawell et al. 2009, s. 19). Ofta är det initiativ startad av privatpersoner där deras engagemang och ”livsuppgift” blir bärare av verksamheten, som samtidigt verkar inom etablerade strukturer såsom kommuner och andra offentliga organisationer. (Gawell et al. 2009, s. 23-24).
15
Blombäck och Wigren (2009, s 41) beskriver sociala entreprenörer som en nyskapande organisering av resurser där det grundläggande motivet, snarare än att skapa ekonomisk vinning, är att bidra till en förbättring av samhället. Sociala entreprenörer identifierar ett problem i samhället och skapar sedan en organisation där man försöker att påverka detta problem. Det viktiga är vilken målsättning som ligger till grund, är förändringen av samhällsproblemen det primära målet eller bara ett resultat.
Johannisson och Wigren (2008. s. 143) skriver om sociala entreprenörer som
provokatör. De sammanliknar den sociala entreprenören med Pippi, som när hon kom till på 1940-talet. Hon blev då uppfattad som originell, annorlunda och utmanande. Den provokative samhällsentreprenören väcker som Pippi motstridiga känslor, och irriterar och utmanar de befintliga institutioner till förändring. De ifrågasätter och rentav förnekar de etablerade organisationerna, och gör de till en måltavla.
Det finns också andra begrepp som ofta benämns i samma sammanhang som socialt entreprenörskap, men som inte är socialt entreprenörskap. Detta är CSR och Filantropi. CSR är när företag tar ett större samhällsansvar är vad de behöver i förhållande till regler, lagar och i etiska, miljömässiga och sociala avseenden. CSR är inte socialt entreprenörskap då socialt ansvarstagande blir använt för att bli mer ekonomisk lönsamma. Filantropi är när människor eller organisationer skänker pengar eller gåvor till välgörande föremål. Filantropens mål är mera att stödja den sociala entreprenören (Bjärsholm 2020, s. 37).
3.2 Forskning på socialt entreprenörskap
Som forskningsfält är socialt entreprenörskap också relativt nytt i Europa. Det började på 1990-talet där man forskade på verksamheter för arbetsmarknadsintegration.
Intresset för att forska inom ämnet har varit ökande de senaste 20 åren. Man har försökt att beskriva socialt entreprenörskap som fenomen, men det saknas fortfarande en
enhetlig definition av begreppet (Bjärsholm 2020, s. 28).
I Norden och Sverige är detta också ett relativt nytt forskningsfält. Det har precis börjat komma forskning som rör de särskilda egenskaper som präglar socialt entreprenörskap i Norden, forskning som visar på de nordiska staternas speciella egenskaper i förhållande
16
till socialt entreprenörskap, offentlig och ideelle sektor (Hulgård och Lundgaard Andersen 2015, s. 47). Det har utförts flera enkla studier, men det saknas metastudier och större kvantitativa och kvalitativa komparativa studier som belyser effekter och resultat. I nordisk forskning har det varit mer fokus på samproduktion (co-produktion) och organisationers hybriditet (Hulgård och Lundgaard Andersen 2015, s. 52-55), särskilt hos de organisationer som har sina rötter i civilsamhället (Wijkström 2012:b, s 95). Hybriditet och hybrida organisationer2 kommer jag skriva mera om under kapitel 5, Teoretisk referensram.
I Sverige kom den späda början på forskning på socialt entreprenörskap redan på 1970-talet (Gawell et al. s. 15), men det var nog först då KK-stiftelsen år 2008 startade ett forskningsprogram för att utveckla kompetensutveckling för samhällsentreprenörer som forskning på socialt entreprenörskap och social innovation drog i gång på riktigt. Under nio år satsade KK-stiftelsen 120 miljoner kronor för att stärka
samhällsentreprenörskapet i Sverige (Gawell et al. 2009, s. 8). I 2010 gav KK-stiftelsen Malmö Högskola och Mittuniversitetet i uppgift att starta Mötesplats Social Innovation, som skulle vara en mötesplats för social innovation i Sverige. År 2012 fick de i uppdrag av Regeringen att vara den nationella plattformen för social innovation och
samhällsentreprenörskap (Mötesplats Sociala Innovation 2020)
Det har också genomförts forskning på vad en social entreprenör är, vad de gör, vilka egenskaper de har och vad som driver dem. Det som är gemensamt för dessa enligt Bjerke et al. (2007, s. 42) är att de inriktar sig på sociala entreprenörer som en individ, som en superindivid med de rätta egenskaperna. Socialt entreprenörskap blir
presenterad som mentala egenskaper eller vad de gör, inte som processer eller specifika sätt att arbeta på.
2Hybrid i samhällsvetenskapen blir använt för att beskriva karaktären på ett samhällsfält där aktörer eller
processer med olika ursprung är verksamma, eller för att analysera var som händer i organisationer där institutionella logiker och värderingssystem från olika sfärer eller sektorer möts (Wijkström 2012:2, s. 99).
17
3.3 Forskning på socialt entreprenörskap och idrotten
Det har forskats i mindre utsträckning på socialt entreprenörskap inom idrotten, men det har dock varit ökande det senaste årtiondet. Internationellt har forskningen fokuserat på sport management, med en koppling till filantropi och CSR. Som beskrivet ovan så är detta inte socialt entreprenörskap. I de få fall där idrotten stått i centrum framträder en bild av att idrotten (oftast fotboll) används som ett medel för att hjälpa marginaliserade grupper i samhället; genom att stärka deltagarnas sociala nätverk, bygga upp deras sociala kapital eller genom att förändra rådande attityder i samhället. Det har saknas en tydlig definition av vad socialt entreprenörskap inom idrott är. (Bjärsholm 2020, s. 47).
2015 startades ett svenskt forskningsprojekt upp i samarbete med Malmö Högskola och Linnèuniversitetet. Målet med projektet var att se på socialt entreprenörskap inom idrotten ur ett svenskt perspektiv. De definierade socialt entreprenörskap inom idrotten som ”koncept där idrotten inte används som mål utan som ett medel för att uppnå andra mål” (Peterson och Schenker 2015, s. 84-90). Det var projekt som önskade att skapa en ny och originell verksamhet, som verkar i gränslandet mellan olika sektorer i samhället; den offentliga, privata och den ideella. Dessa projekt rör sig ofta i
mellanrummen som uppstår mellan det ideella, offentliga och det privata (Peterson och Schenker 2015).
Peterson och Schenker (2015, s. 99, 2018) kom fram till följande definition av Socialt entreprenörskap i idrotten:
1. Socialt entreprenörskap inom idrott kännetecknas av en verksamhet vars aktiviteter på ett konfliktfyllt sätt korsar gränser mellan samhällssektorer. 2. I socialt entreprenörskap inom idrott används pengarna (ev. ekonomisk vinst)
som medel, inte som mål.
3. Det ”sociala” i det sociala entreprenörskapet bestäms utifrån statens normativa mål med idrotten som ursprungligen bygger på FN:s konvention om barns rättigheter.
4. I socialt entreprenörskap inom idrott används idrotten som ett medel, inte som ett mål.
Forskningsprojektet resulterade bl.a. i en doktorgradsavhandling av Daniel Bjärsholm (2020). Han utvecklade definitionen till Peterson och Schenker (2015) och ändrade
18 punkt 3 i definitionen till:
Det ”sociala” i det sociala entreprenörskapet handlar ytterst om demokrati i den mening att de deltagare som ingår i en verksamhet erkänns, ges inflytande och inkluderas i verksamheten och i gemenskapen.
(Bjärsholm 2020, s. 57)
Bjärsholm (2020, s. 51-55) kritiserade Peterson och Schenkers (2014) definition punkt 3, eftersom att deras definition av det ”sociala” bygger på den svenska statens
normativa mål med idrotten. Det kan vara problematiskt när man ska tillämpa forskningen internationellt. Det löste Peterson och Schenker genom att koppla det sociala till FN:s konvention om barnrättigheter. Det menar Bjärsholm (2020, s. 55) också blir problematiskt, då den endast handlar om barn och inte vuxna. Bjärsholm (2020, s. 55) menade att det demokratiska skulle med i definitionen. Med det menades att ”de deltagare som ingår i verksamheten erkänns, ges inflytande och inkluderad i verksamheten och gemenskapen”.
Ett avgörande kriterium i både definitionen till Peterson och Schenker (2015) och Bjärsholm (2020) är att idrott används som medel och inte som mål. Det är de sociala målen i sig själv som står i fokus. I svensk idrott talar man om begreppsparen
föreningsfostran och tävlingsfostran. Föreningsfostran handlar om att idrottsverksamhet ska vara demokratisk och inkluderande. Alla ska få vara med på sina egna premisser och ges möjlighets att utvecklas och vara delaktig. Tävlingsfostran innebär att
deltagarna ska lära sig att hantera idrottens tävlingsmoment (Bjärsholm 2020, s. 52-53).
En annan intressant avhandling är författad av David Ekholm (2016). Han har forskat på vilken vetenskaplig kunskap som finns om idrottens roll som verktyg för social
förändring. Han har också undersökt beskrivningar från ledare och politiker involverade i ett idrottsprojekt som använder idrott som ett sådant verktyg (idrott som medel), Idrottsprojektet han undersökte var en samverkan mellan kommun, föreningsliv och en social entreprenör med avsikt att komma tillrätta med
brottslighet och utanförskap i ett utsatt bostadsområde i en större stad. Han fann att idrott ofta framställs som en lösning på sociala problem, men han hittade ingen empirisk forskning som stödjer dessa idéer. Därmed blir projekten mer som ett utryck för en socialpolitisk trend som betonar selektiva insatser med inriktning på
19
fostran och uppförande av enskilda individer, där tendensen är att individer alltmer görs ansvariga för sin egen välfärd (Ekholm 2016:a; 2016:b).
20
4. Bakgrund
Kvale och Brinkmann (2014, s. 119) menar att ett fenomen bara kan förstås i sitt
sammanhang. När det gäller sociala entreprenörer, som använder idrott som medel, så är sammanhanget samhället de lever i och det organisatoriska fält de är en del av; ideella sektorn, med det civila samhället, och idrottsrörelsen.
Något som har varit viktig för utvecklingen av socialt entreprenörskap i Sverige, har varit utvecklingen i civilsamhället, med folkrörelserna och deras förhållande till den svenska staten. För att beskriva denna utveckling kommer jag börja beskriva hur statens styrning har utvecklat sig, med utgångspunkt i teorin om governance. Teorin om
governance används för att bättre förstå relationen som har varit mellan staten och civilsamhället, särskilt idrottsrörelsen och för att bättre förstå utvecklingen i civilsamhället och idrottsrörelsen som jag sen kommer beskriva.
Jag kommer också presentera några rapporter som regering och myndigheter har gett ut om civilsamhället och socialt entreprenörskap. Därefter kommer jag presentera resultat på undersökningar som är gjorda på hur de sociala entreprenörerna upplever mötet med det offentliga. Detta för att bättre förstå den sociala kontext som dessa sociala
entreprenörer som använder idrott som medel är en del av.
4.1 Samhällets sektorer
Förenklat kan man säga att samhället är uppdelad i fyra sektorer. Dessa sektorer består av olika organisatoriska idealtyper som har en gemensam inre organisatorisk logik och rationalitet. Det är den offentliga sektorn, företagssektorn (privata näringslivet), hushållningssektorn (familj och hem)3, och ideella sektorn, som civilsamhället och idrottsrörelsen är en del av (Wijkström 2012: 2; s 101-102; Wijkström och Lundström 2015, s 188-189; Pestoff 2014, s. 251-252). Den ideella sektorn fungerar enligt Pestoff (2014) som en överlappning mellan de andra tre sektorerna, och den består av många olika hybrida former av organisationer.
21
Sektorerna kan ses på som idealtyper, och inte nödvändigtvis en bild av verkligheten menar Wijkström (2012:2, s 101-102). Varje sektor har olika grundläggande logiker, det avgränsar sektorerna emot varandra och är samlande inom en sektor (Wijkström 2012: 2; s 101-102; Wijkström och Lundström 2015, s 188-189). Sektorerna har olika lagar – det som är tillåtet i en sektor är nödvändigtvis inte det i en annan (Bjärsholm 2020, s. 32). Ett exempel på detta är att civilsamhället och den ideella sektorn kännetecknas av värden som omsorg, solidaritet och osjälviskhet, medan kännetecknet på den privat sektor ofta är vinstmaximering och växt (Loga et al., 2016 s. 20; Lorentzen Ingstad och Loga 2016, s. 21).
Ahrne och Papakostas (2002, s. 42) menar att detta uppdelade sätt att beskriva samhället på (i sektorer) bidrar till att förminska de relationer som finns mellan organisationer i de olika sektorerna. De menar att en organisations omgivning inte består av system eller samhällsstrukturer, men av andra organisationer samt av institutioner, subkulturer och människor. De använder i stället uttrycket det sociala landskapet för att beskriva samhällsstrukturerna, där det är relationerna mellan organisationerna som är viktig.
4.2 Statlig styrning
Gemensamt för alla moderna samhällen är att staten strukturerar det civila samhället genom att skapa möjligheter, sätta gränser och stimulera utveckling i en viss riktning genom ekonomiska och juridiska incitamentsstrukturer. Denna strukturerade
maktutövning från staten är aldrig oskyldig eller neutral (Trägårdh et al. 2013, s 13-14).
Begreppet styrning kan förklaras som beslutfattarens önskan om att ändra olika saker inom olika samhällssektorer, använda olika metoder för att uppnå önskad effekt (Hall och Löfgren (2006, s. 17). Styrning kan konkret vara detaljstyrning från myndigheter som t.ex. beviljningar med villkor (Hall och Löfgren 2006, s. 17). Flera menar att när resurser ges genom statens försorg är det ett sätt som staten utövar makt på (Trädgårdh 2012; s. 291,Trägårdh et al. 2013, s 14; Bjärsholm 2020, s. 18). Som vi kommer se senare så menar flera att så är det också i förhållandet mellan staten och idrottsrörelsen (Wijkström 2012,a, s. 14; Bjärsholm et al. 2016, s. 51-52). Det räcker inte att det är kul att idrotta, idrotten ska också ge effekter som bl.a. bättre hälsa, demokrati och
22
Styrning kan mer abstrakt vara allmänna mål och värden som skal prägla ett speciellt verksamhetsområde. Mera diffust kan det vara retorik, idéer och värden som
beslutsfattare inte alltid kan kontrollera, men som framstår som tvingande. Här hittar man bl.a. också institutionaliserande normer och idéer (Hall och Löfgren 2006, s. 17). Politisk styrning kan ses som de idéer, föreställningar, bilder och diskurser som är med och styr människor. Detta organiseras ofta genom policyer, som skapar beslut,
organisationer och nätverk, formulerar regler och institutioner, och aktualiserar värden och diskurser (Hall och Löfgren 2006, s. 19). Policyer och politiska beslut kan också vara med att påverka organisationer till att arbete inom vissa områden, som anses som viktiga, problematiska eller som är i behov av nya lösningar (Bjärsholm 2020, s. 118). Som att uppmuntra till socialt entreprenörskap genom att införa politiska reformer som har som mål att skapa sociala förändringar. Genom reformerna stimuleras aktörer till att skapa nya innovativa organisationer och verksamhetsformer. Statens politik är inte socialt entreprenörskap, men kan uppmuntra till det (Ratten 2017).
4.2.1 Governance-teorien
De senaste årtionde har den statliga styrningen ändrats, från ”goverment”, som är traditionell, hierarkisk och centralt styrd, till ”governance”, som på svenska betyder interaktiv samhällsstyrning eller nätverksstyrning (Montin och Hedlund 2009:1, s. 7; Pierre och Sundström 2009). Governance omtalas ofta som en ny form av styrning, som är mer öppen och mindre hierarkisk än den traditionella styrningen som ”goverment” står for (Hall och Löfgren 2006, s. 33). Det utvecklas nya former av ömsesidigt samspel mellan olika samhällsaktörer (Montin och Hedlund 2009: 1, s. 7). Här inkluderas också organisationer utanför staten, och staten uppfattas som en aktör bland andra aktörer. Organisationer organiserar sitt samverkande horisontellt genom koordinering, speciellt i form av nätverk (Hall och Löfgren 2006, s. 85). Målet är att lösa komplexa och ofta svåra samhällsproblem, där olika aktörer med olika intressen är involverade (Montin och Hedin 2009:1, s. 7). Utmaningarna i samhället är i dag är så komplexa att
politikerna måste delegera ansvar ned, eller upp i systemet, för att klara av alla uppgifter (Pierre och Sundström 2009, s. 15, Hall och Löfgren 2006, s. 90). Genom att andra aktörer ges ansvar ökas båda legitimiteten i styrningen och det blir billigare för staten (Hall och Löfgren 2006, s. 90).
23
Ett sätt att skapa kontroll på är genom reglering på avstånd, s.k. ”självstyrning”. Det sker genom en blandning av tvång och vid att använda incitament. I svenska
sammanhäng är det inte något nytt att staten samarbetar med olika aktörer för att uppnå sin politik. (Montin och Hedlund 2009:2, s. 202). Ett exempel på detta är statens samarbete med Riksidrottsförbundet, som är jag kommer beskriva senare, där det följer krav med det statliga stödet. Det nya är att denna form för samarbete nu är en
nödvändig samarbetsform, och inte något de olika aktörerna kan välja om de vill göra eller inte (Danermark och Kullberg 1999, s. 9) Denna form av makt ses som mycket mera effektiv än makt via tvång (Hall 2012, s. 114).
Historiskt har statens samarbete med stärka organisationer varit präglat av korporativa drag. Organisationer med en stark position inom sitt fält fick möjlighet att vara med att påverka inte bara policyutvecklingen, utan även policyimplementeringen på området. Representanterna från organisationerna måste vara demokratisk valda och hade
medlemmarnas förtroende (Hall och Löfgren 2006, s. 32). Denna interaktion mellan stat och organisationer kan inte sägas vara demokratisk då vissa intressen (eller särintressen) får betydlig mer inflytande, medan andra grupper saknar fullständig möjlighet att
påverka den förda politiken (Cawson.1986 i Hall och Löfgren, 2006, s. 32).
På 1980-talet ändrade detta sig, i stället för att fokusera på stabila institutioner är nu processen i focus. Man pratar nu mera om policynätverk, policygemenskaper och flernivåstyrning, som tar utgångspunkt i mera informella nätverk (Hall och Löfgren 2006, s. 33). Nätverk har fått en allt större roll för att samordna aktörer inför vissa policy områden (Pierre 2009). Nätverken är självorganiserende och kan ha med aktörer från både offentliga, privat och frivillig sektor, som frivilligt samarbetar på tverrs av organisationerna. Det viktiga är att de är självorganiserande och ömsesidig beroende av varandra (Hall & Löfgren 2006, s.33-34). Vanligtvis växer ett nätverk fram spontant, men ofta kan det vara medveten startat av en organisation, som staten, och är då mera formaliserade (Hall & Löfgren 2006, s.33 och s. 90). Genom att regelbunden ha dialog med aktuella aktörer får staten snabbt och enkelt översikt over hur de olika aktörerna ser på aktuella frågor (Hall och Löfgren 2006).
Det är viktig att tänka igenom vem som initierar och organiserar nätverken på policynivå (är det samhälleliga aktörer eller initieras nätverken av politiska
24
institutioner?). Har alla i nätverket samma status och auktoritet? Nätverk kan också bara representeras av de som ingår i nätverket, ofta är det de stora och starka
organisationerna som är med eller som tar över. Det blir därför svårt för de som står utanför att påverka beslut. (Pierre 2009, s 48- 51, Hall og Löfgren 2006, s. 173).
Genom att staten sätter fokus på en spesiell samhällsutveckling, ett bestämt sätt att se på världen, vilka problem som är viktiga, samt att peker på viktiga utvecklingsfaktorer och definerar aktörernas roller får styrningen makt, det kallas visionär styrning (Hall og Löfgren 2006; Montin och Hedlund 2009:b). Genom att skape gemensamma bilder, metaforer och symboler vill man att andra verksamheter ska se på det som sin egen vision. Nätverken blir på detta sätt ett verktyg för att sprida beslutningsfattarnas
budskap (Hall og Löfgren 2006). Det finns också institutionella normer och regler som styr, och de kan också bidra till att motverka förandringar (Hall og Löfgren 2006)
4.3 Civilsamhället – utvecklingen av folkrörelserna
Under 1900- talet har det civila samhället i Sverige varit organiserat i en speciell struktur – som folkrörelser. Folkrörelserna stod centralt inte bara i hur civilsamhället borde organisera sig själv, men också i hur relationen mellan stat och civilsamhället skulle organiseras.
En folkrörelse är vanligtvis ett autonomt kollektiv som organiseras inifrån/nerifrån, det är ofta en stor sammanslutning som mobiliserar sina resurser inifrån rörelsen. Genom att mobilisera en stor människomassa strävar den för att stärka sina intressen (Therborn 1989 i Papakostas 2012, s. 39). En folkrörelse karakteriseras genom att den ofta har medlemmar (personer), som är organiserade på tre nivåer; lokalföreningar, regional eller distriktsnivå och nationellt eller förbundsnivå. Medlemmarna är viktiga utifrån ett demokratiskt perspektiv. (Wijkström 2012:b, s. 98).
Folkrörelserna och deras organisationer har varit viktiga röster för att ge input till staten. Folkrörelserna var resultatet av ett system som präglades av en långt gående
korporatism och en nära samverkan mellan civilsamhället och staten (Wijkström 2012: a, s. 104-105). Wijkström (2012:a, s. 104) beskriver detta som ”hälften rörelse, hälften stat”. Folkrörelserna blev gradvis via de korporativa arrangemangen en del av den
25
offentliga sektorns praktik och styrning. De blev på ett sätt hybrida organisationer, de blev både styrda av mekanismer i den statliga och kommunala förvaltningen, men de var också med och påverkade så de frågor de ansåg som viktiga, blev integrerade som viktiga element i t.ex. välfärdsstatens institutioner. Folkrörelserna fick ökad legitimitet, men på köpet kom ökad ”statifisering”. De statliga och de ideella organisationerna har under 1900-talet vuxit fram sida vid sida, som i ett slags symbios och ömsesidigt
beroende, där de både inspirerade, men även definierade varandra (Wijkström 2012: b s. 106-107). Denna relation har sedan millenniumskiftet ändrat sig, något jag kommer beskriva närmare i nästa kapitel om utvecklingen inom idrottsrörelsen och i kapitlet om hybrida organisationer under teoretisk referensram.
4.3.1 Utvecklingen inom idrottsrörelsen
Riksidrottsförbundet har över 3,3 miljoner medlemmar och ca 20.000 lokala föreningar, och idrottsrörelsen är också en folkrörelse. Riksidrottsförbundet har och har haft en central roll i fördelning och administration av stödet från staten. Relationerna mellan staten och idrotten blev tidigt goda, redan 1913 inrättade Riksdagen ett statsbidrag till idrotten. Staten ser idrotten som en aktiv samarbetspartner i en positiv
samhällsutveckling, som t.ex. bättre folkhälsa, mer jämlikhet, ökad integration, mer demokrati etc. ((Nordberg och Redelius 2012, s 177-180)
Staten stödjer idag idrottsrörelsen med ca 2 miljarder kronor per år (S2018/06019/RS). I andra länder har statens stöd till idrotten minskat, men inte i Sverige - här har stödet ökat markant (Bjärsholm 2020, s 117). Statens stöd till idrotten kan delas upp i tre delar. En del är organisationsstöd till Riksidrottsförbundet och specialidrottsförbund. Den andra delen är aktivitetsstöd, som riktar sig mot de lokala idrottsföreningarna (LOK stödet), och det tredje är utvecklingsstöd i form av tidsbegränsade projektbidrag med specifika ändamål, bl.a. till samhälleliga insatser (Nordberg 2016 i Bjärsholm 2020 s. 120).
Den svenska idrottspolitiska modellen har tre kännetecken; idrottsrörelsen är
organiserad som en klassisk folkrörelse. De lokala idrottsföreningarna förenas i olika regionala och nationella förbund, som ligger under Riksidrottsförbundet. Det andra kännetecknet är det omfattande offentliga stödet till idrottsrörelsen, både på nationalt och kommunalt nivå. (Bjärsholm 2020, s. 120). Bergsgard och Norberg (2010) menar
26
att den svenska idrottsrörelsen kan ses som en del av det nationella välfärdssystemet. Det har aldrig varit en direkt styrning av idrotten från staten. Staten har gett stöd till idrotten för att det är en populär, frivillig rörelse, och man tycker det är viktigt på välfärdspolitiska grunder - som folkhälsa, demokratisk fostran, social inkludering mm. Det tredje kännetecknet är det nära samarbetet mellan Riksidrottsförbundet och staten kopplade till det offentliga idrottsstödet. Det är i Sverige en lång tradition av samarbete mellan staten och intresseorganisationer, något som benämns med korporatism. Denna form för samarbete uppstår när staten uppfattar en organisation som en särskilt viktig intressent och bedömer att organisationens medverkan i statsförvaltningen är önskvärd (Micheletti 1994 i Bjärsholm 2020, s. 121). Det innebär i praktiken att staten och organisationen har olika typer av överenskommelser, nära samarbete eller att staten delegerar befogenheter och ett offentligt ansvar till organisationen. Statens stöd till idrotten kan jämföras med ett ”implicit kontrakt”, som kännetecknas av tillit och outtalade förväntningar snarare än kontroll och explicita mål. Riksidrottsförbundet fördelar därmed inte bara det offentliga stödet, men har också stor inflytande på hur stödet ska fördelas.(Nordberg 2004 i Norberg och Redelius 2012, s.181; Bjärsholm 2020, s. 121).
Sen millennieskiftet har det skett förändring i svensk politik gentemot civilsamhället, och också mot idrotten (Wijkström 2012:a, s. 11, Bjärsholm 2020, s. 123). Från att ha varit intresseorganisationer och kravställare, är de nu i motsatt situation. Den offentliga sektorn har nu förväntningar på att den ideella sektorn ska vara producenter av välfärd och andra nyttigheter i samhället (Wijkström 2012,a, s. 14). Inom idrottpolitiken innebär detta att stödet från staten har gått från ett mer generellt stöd, med få motkrav, till ökad fokus på att uppnå idrottspolitiska effekter och mål. De traditionella
organisations- och aktivitetsbidragen har minskat till förmån för ökade projektbidrag och öronmärkta utvecklingsinsatser med tydliga välfärdspolitiska mål. Ett exempel på detta är att Regeringen i perioden 2015-2018 satsade 264 miljoner kronor extra, för att öka integreringen av nyanlända in i idrotten. (Arnoldsson 2019). Regeringen menar att förutom att erbjuda bra aktiviteter för motion och social gemenskap kan idrotten också vara en bra väg in i det svenska samhället (Bjärsholm et al. 2016, s. 51-52).
Flera har tolkat denna ändring i statens idrottspolitik som ett utslag av governance (Bjärsholm 2020, s 124, Centrum för Idrottsforskning 2018, s 11). Ur ett
governance-27
perspektiv ska de nya bidragsformer och den nya statliga styrning som uppstått sedan millennieskiftet mer tolkas som ett erbjudande om partnerskap, där staten och
idrottsrörelsen går samman för att möta gemensamma samhällsutmaningar (Centrum för Idrottsforskning 2018, s. 11).
Den förändrade svenska idrottspolitiken, med ökad ekonomisk stöd till idrotten har skapat gynnsamma förutsättningar för socialt entreprenörskap inom idrott, då det ökade stödet består av villkorade projektbidrag där man med hjälp av idrotten ska lösa olika samhälleliga problem. Det har inneburit möjligheter för sociala entreprenörer inom idrotten att erhålla visst ekonomiskt stöd för att både etablera och bedriva idrottsliga verksamheter, under förutsättning att de är organiserade inom Riksidrottsförbundet. Samtidigt blir det problematiskt för de organisationer och personer som inte är medlem av Riksidrottsförbundet. De blir automatisk exkluderade från statens stöd (Bjärsholm 2020, s. 130). Bjärsholm (2020, s 130) menar också att idrottspolitikens starka fokus på just projektbidrag är ett problem för de organisationer som saknar tid, kraft och
möjlighet att bedriva utvecklingsprojekt. Ofta är det kanske just denna typ av idrottsorganisationer som är i mest behov av statens stöd.
4.4 Utredningar och rapporter om civilsamhället och socialt entreprenörskap
År 2016 kom Regeringens utredning ”En palett för ett stärkt civilsamhälle” (SOU 2016:13). Målet med utredningen av att se på möjligheterna för att sätt underlätta för det civila samhällets organisationer att bedriva sin verksamhet. Man vill stärka
Civilsamhället, så deras roll i demokratin värnas och utvecklas. Man ville också föreslå åtgärder från det offentliga så att det civila samhällets organisationer i större omfattning ska nå ut till delar av befolkningen som står utanför det civila samhällets organisationer, men också de inom sina egna organisationer engagera en större mångfald av människor. Utredning (SOU 2016:13) indikerar att det finns brister i offentliga aktörers (statliga myndigheter, kommuner och landsting) kunskap om och förståelse för det civila samhället. Utredningen noterar också att det finns en stor variation i kunskapen, där vissa offentliga aktörer har utvecklat en god kunskap medan andra ibland har bristande kunskap.
28
Myndigheten för ungdoms – och civilsamhällesfrågor (MUCF) hittade motsvarande i sin uppföljning; Villkor för ideella föreningar och trossamfund. Civila samhällets villkor (MUCF 2015). Det offentliga har för liten kunskap och förståelse för
civilsamhället och deras villkor. Det finns stora variationer i kunskapen, de kommunala tjänstemännen har större kunskap än de statliga tjänstemännen (MUCF 2015).
2018 kom den svenska regeringen med en strategi för sociala företag (Regeringskansliet 2018). Målet med strategin var att stärka utvecklingen av sociala företag i Sverige, för att dessa i högre grad ska kunna medverka till att lösa samhällsutmaningar genom nya arbetssätt och innovativa lösningar på existerande problem. I strategin lyfte de särskilt fram att den offentliga sektorn behövde bli bättre på att uppmärksamma och samarbeta med sociala företag för att utveckla ett mer hållbart samhälle. Man vill också stödja de sociala företagen med bättre rådgivning. Man önskar undersöka alternativ till att förbättra möjligheten till finansiering genom att både se över existerande
finansieringsmöjligheter, men också genom att öka den allmänna kunskapen om sociala företag. Viktigt är också att tydliggöra och mäta effekterna av samhällsnyttan som de gör. Man önskar också utveckla kunskap och mötesplatser. Med strategin kom ett beviljat anslag med 150 miljoner kronor (Frostberg 2018).
Det kan också vara intressant att se på hur det är i Norge, som har stora likheter med Sverige. I den norska rapporten ”Sociala entreprenörer – partnerskap for nye lösningar” (Loga et al. 2016), såg man på socialt entreprenörskap i en kommunal kontext och har gjort intervjuer med både sociala entreprenörer, offentliga aktörer och inkubatormiljöer. Också här såg de att kunskapen om sociala entreprenörer är lite utvecklat i
kommunerna. Kontakten är oftast slumpmässig och beroende av om kommunen har erfarenhet med sociala entreprenörer. Flera av de sociala entreprenörerna i den norska rapporten sa att de upplevde en frustration i förhållande till kontakten med de anställda i kommunen och andre delar av offentlig sektor; det är svårt att hitta rätt person, och ofta upplever de att de blir bemötta av en viss skepsis och misstro, och vid några tillfällen avvisas de av kommunen. Detta bekräftades av de intervjuade från kommunerna. De sociala entreprenörerna upplevde det som en motsägande då det samtidigt i politiska sammanhang pratades positivt om innovation och socialt entreprenörskap. De sociala entreprenörerna upplevde också att kommunerna ställde sig frågande till deras motiv (Loga et al. 2016, s 64-69)). Loga et al. (2016, s. 60) menar orsaken till detta kan vara
29
att socialt entreprenörskap är ett mångsidigt fält av organisationer, som ligger i gränslandet mellan olika sektorer och på sätt är svårt att greppa och förstå. Socialt entreprenörskap är också ett fält med många nystartade organisationer/verksamheter, med olika grad av professionalisering, med olika och ofta alternativa metoder och olik ideologi. De sociala entreprenörerna var organiseras i olika organisationsformer; som frivillig organisation, stiftelse, aktiebolag samverkansföretag, investeringsbolag eller offentlig verksamhet. De korsade olika sektorer. I de olika sektorerna så är det olika institutionella logiker, men har olikt tankesätt och värden. Hur samarbetet eller relationen fungerade kunde bero på vilken sektor- eller nätverksanknytning de hade. Organisationsformerna till de sociala entreprenörer ändrade sig över tid efter som organisationen blev mera professionaliserad och institutionaliserad (Loga et al. 2016, s. 107).
30
5 Teoretisk referensram
För att förstå vilka dessa nya organisationer och dessa sociala entreprenörer är, och varför de har uppstått, så kommer jag använda Czarniawaska och Sevón (1996) teori om hur idéer reser runt i världen. Men, för att idéerna ska ha förutsättning för att överleva så är det olika förutsättningar som måste vara på plats. Jag kommer därför också använda Ahrnes och Papakostas (2002) teori om sociala landskap och förhållande mellan gamla och nya organisationer. Jag kommer också ta utgångspunkt i teorin om hybrida organisationer i civilsamhället, som jag tycker ger en god beskrivning på vilka dessa organisationer är och varför de har uppstått.
Nyinstitutionell teori kommer att användas för att förstå varför dessa sociala
entreprenörer upplever samarbetet med kommunerna, idrottsrörelsen och näringslivet som de gör. Vilka mekanismer är det som är påverkar de möjligheter och utmaningar som de sociala entreprenörerna möter.
5.1 Nyinstitutionell teori
Nyinstitutionell teori har fokus på samspelet mellan organisationer och deras omvärld (Mayer och Rowan 1977). Et viktig begrep i institusjonell teori er institution. Det er en benämning om organiserte og etablerte måter å handle på, som inte nödvendigvis är medvetna. Det kan vara informella regler, rutiner, traditioner, sedvänjor, roller och organisationsformer. (Hall och Löfgren 2006, s. 197; Eriksson-Zetterquist et al. 2006).
Institution är inte det samma som organisation (Czarniawaska 2015, s. 24). Institution är «spelreglerna» inom en offentlig myndighet eller inom ett speciellt område. Institution sätter ramarna för hur beslutsfattande går till, på vad som är lämpligt och ulämpligt beteende (Hall och Löfgren 2006, s. 30-31) Czarniawaska (2015, s. 24-31) menar institution kan förstås som ett nät av handlingar. Om handlingen upprepas så blir det ett mönster. Institution påvärkar hur individer och grupper handlar innanför och utanför de etablerade institutionerna (Eriksson-Zetterquist et al. 2006).
Inom ny-institutionell teori pratar man om omgivningen som organisationsfält, alltså de organisationer som verkar under samma fält. Ett organisationsfält representerar olika,
31
oberoende nätverk av organisationer och institutioner som har samma intresseområde (DiMaggio och Powell 1983). Man menar att enskilda organisationer inte påverkas av andra organisationer, men av förändringar inom det organisationsfältet man tillhör. Organisationer är både med att skapa fältet, men blir också påverkade av det som sker inom sitt organisationsfält (Czarniawska 1992, i Eriksson-Zetterquist m. fl 2006 s. 290). Under lång tid har det från forskare varit en rådande idé att ett organisationsfält består av flera strukturella variabler som kända gränser, institutionell logik, styrnings
strukturer och strukturerade processer.
Delbridge och Edwards (2007) menar att det har varit en tendens att man i forskningen har fokuserat på en enda orsak och marginaliserat andra orsakar i sin analys av
organisationsfält. Det har varit en tendens till att ta ett topp-botten tillnärmning i sin analys och lagga vikt på den roll som globala institutioner, nationella stater och professionella grupper har i att bestämma relevanta gränser inom fältet. Men, under senare tid har det blivit ökat fokus på tillnärmningar som tar utgångspunkt i mindre processer som är med och påverkar gränssättning i ett fält, som visar hur strukturer i ett fält påverkar individer, men också blir påverkad av individer. Det gäller såväl när redan existerande aktörer tar mer plats, som när det kommer nya aktörer. (Thornton 1995 i Delbridge och Edwards 2007). Nya aktörer inom en institution kan både ändra den dominerande institutionella praxis och ge dessa aktörer bättre positioner inom ett fält (DiMaggio och Powell 1983).
5.1.1 Institutionell logik
Institutionell logik talas det om inom institutionell teori, och det har haft stor betydelse för att hjälpa forskare att identifiera och förklara både institutionell kontinuitet och ändringar. Institutionell logik ger de som tillhör ett fält motiv, tankesätt, om hur de ska bete sig inom fältet. Det definierar vilka värderingar som råder och vilka beslut som kan tas (Friedland och Alford 1991 i Delbridge och Edwards 2007 s. 194).
Institutionella logiker sätter materiella och symboliska ramar för vilka handlingar som framstår som möjliga och rimliga (Persson och Uhnoo 2018).
Offentlig, privat och ideelle sektor kännetecknas av olik institutionella logiker och värden. Man säger t.ex. att offentlig sektor har värden som solidaritet, demokrati, likvärdighet, och är präglad av regelstyrning och formalia. (Loga et. al s. 52). I privat
32
sektor är det ofta marknadslogiken som är rådande som kännetecknas av
marknadsprinciper, som konkurrens och kostnadseffektivitet. (Persson och Uhnoo 2018). I den ideella sektorn är det solidaritet, inkludering, socialt ansvar och
osjälviskhet som är rådande värden. När aktörer från de olika sektorerna möts, mötes också olika värden och handlingssätt. Det kan både ge inspiration och lärande, men det kan också göra att det uppstår misstro, missförstånd och misstankar (Loga et. al s. 52)
5.1.2 Tröga och svårförändringa organisationer
Organisationer och organiserande blir ofta förknippad med tröghet. Samtidig betyder det inte att organisationer är oförändliga, men att förändringen sker långsamt och att det finns ett motstånd mot förändring. De förändras inte tillräckligt snabbt för att en stor förändring ska ske, men de är heller inte så långsamma att blir stående oförändlig (Ahrne och Papakostas 2002, s. 75). DiMaggio (1988 i Delbridge och Edwards 2007) skriver att organisationer förblir stabila till andra aktörer mobiliserar och ändrar dem.
I institutionell teori så menar man att när en väg har blivit vald, så är det svårt och kostsamt att byta kurs. När en institution har hittat sin plats, så tenderar de att bli självförstärkande och organisationer förväntas att anpassa sig till dem (Åberg 2015; Hall och Löfgren 2006, s. 41). Det kan vara vissa historiska händelser som är med och styr vilka val man gör och vad som är möjligt att reformera och ändra (Hall och Löfström 2006 s. 41). Detta kallas spårbundenhet och är enkelt förklarat hur historien formar framtiden (Ahrne och Papakostas 2002, s. 66). Spårbundenhet kan verka hämmande för flexibiliteten och begränsa möjligheterna, men kan också bidra till en stabil identitet för organisationen (Åberg 2015). En kritik mot spårbundenhet är att om en organisations framtid är bunden av organisationens historia, hur kan då aktörer, organisationer mm. ändras (Åberg 2015, s. 21)? En lösning är då särkoppling mellan den rådande institution och organisanisationen (Mayer och Rowan).
Mayer och Rowan (1977) kom med teorin att organisationer, för att hantera motstridande myter om hur de skulle organisera sig och agera, använde sig av
särkoppling. De formella strukturerna en organisation har är inte det samma som det de gör i vardagen, Oftast är planer och aktiviteter, alltså det som görs, inte så starkt kopplat till varandra. Det gör att man kan ha formella strukturer, som lätt kan anpassas till ändrade lagar , normer och mode, samtidigt som man fortsätter med sina dagligliga
33
aktiviteter och rutiner. Genom att använda sig av särkoppling så kan organisationen uppnå/upprätthålla den legitimitet eller position som de har haft, men fortsätta med ”business as usual”. Mest vanligt är att använda särkoppling som strategi när det finns förväntningar i organisationens kontext på att ta till sig en myt, en ny metod,
målformuleringar eller liknande (Åberg 2015).
5.1.3 Organisationer och legitimitet
Organisationer behöver legitimitet – att bli accepterade som organisation och som en bestämd sorts organisation. Organisationer med hög legitimitet får det lättare, de blir inte ifrågasatta på samma sätt och därmed förbättras förutsättningarna för att de
överlever. Organisationer som anpassar sig efter externa krav är det lättare att lita på, de har också lättare att få lån eller anslag, och därmed utvecklas till ressursstärka
organisationer (Mayer and Rowan 1977. s 340; Holmeblad Brunsson 2002, s. 140-143). I en institutionell kontext så är det viktigt för en organisation att bli upplevd som en legitim aktör. För att få denna legitimitet måste organisationen anpassa sig till förväntningar och myter som har lite eller ingenting att göra med effektivitet eller produktivitet (Mayer och Rowan 1977; Åberg 2015). Kraven kan komma från olika håll. Det kan stå i lagen, men det kan också vara förväntningar från staten, allmänheten eller andra intressenter (Holmeblad Brunsson 2002, s. 140). Kraven resulterar ofta i formella strukturer som planer, mål, regler eller procedurer. Man vill framstå som en organisation med tydlig ledning, identitet, struktur och verksamhetsidè. Man kan säga att organisationerna härmar varandra för att de försöker anpassa sig till sin omgivning för att öka sin legitimitet och framstå som en framgångsrik och modern organisation. De formella strukturerna blir som en symbol för detta (Hall 2012, s. 80)
Mayer och Rowan (1977, s. 341) menar att de formella strukturerna som skapas av de externa kraven reflekterar myterna i den institutionella omgivningen. Myter är del av den formella strukturen. Myter tillför organisationen legitimitet, stabilitet och resurser. Genom att organisationerna tar till sig praktiskt agerande och procedurer, som finns i omgivningen så ökar organisationen sin legitimitet och överlevnadsförmåga. Dessa myterna är mera en avspegling av omgivningen och säger egentligen ingenting om organisationens effektivitet. Meyer och Rowan (1977) menar att detta bidrar till att göra organisationer mera lika varandra. Det menar också DiMaggio och Powel (1983). De
34
menar att omvärlden har stor inverkan på hur organisationer organiserar sig. Agerandet medför att organisationer som i början var olika, kommer efter ett tag att organisera sitt arbete på ungefär samma sätt, ha likartade procedurer och presentera sig utåt på samma sätt. Men, denna anpassning sker ofta endast på ytan, internt kan det oftast jobbas på ett annat sätt (Hall 2012, s. 80), såkallad särkoppling (Meyer och Rowan 1977)
5.1.4 Översättningsmodellen – idéer som reser och blir mode
Skandinavisk institutionell teori fokuserar på processer och organisering snarare än hela organisationsfältet (Eriksson-Zetterquist et al. 2006, s. 294). I Skandinavisk
institutionell teori ser man på förändring på ett annat sätt. Ändring och stabilitet
fungerar tillsammans i en organisatorisk norm. Förändringar ses på som en process som styrs av handlingar, normer och institutionaliserade process. Det är genom att studera förändring som man kan skaffa sig nya insikter. Hur formas identiteter, hur regler etableras och bryts, samt institutionalisering och deinstitutionalisering (Czarniawaska och Sevòn 1996, s. 5)?
I Skandinavisk institutionell teori förklarar man detta med begreppen mode och institutioner. När Czarniawaska och Sevón (1996, s. 1-12) pratar om förändring, så är det inte planerade förändringar. De fokuserar på hur idéer reser runt i världen och är alltid tillgängliga. Idéer sprids inte av sig själv. Det börjar alltid med nyfikna människor som blir intresserade av idéer som är nya (för dem). Idéer överförs från person till person, och för varje person den passerar så uppstår det friktion eller motstånd, och det är detta som ger idén energi och liv, och gör att idén utvecklas (Czarniawska 2015, s.118-119). Några av dessa idéer kan stanna och blir mode. Några idéer blir institutioner och andra försvinner. En idé måste först materialiseras, eller bli ett objekt, för att kunna förflytta sig runt i världen. Det kan materialiseras i en text, modell, ritning mm. Denna idé kan bli upplockad av någon som översätter den till sina lokala förhållande och anpassar den till sin organisations kontext. Det kallas för översättning. En idé som kommer till ett nytt ställe är aldrig identisk med den originella iden. Som allt annat som är på modet, så varar det endast ett tag, då sker en deinstitutionalisering, sen kan något nytt bli mode (Czarniawska 2015, s. 123-135).
35
5.2 Gamla och nya organisationer, organisatoriska gränser och mellanrum
Organisationer kan inte finnas om vi inte har en gemensam bild av vad en organisation är. Det betyder också att organisationen har en gräns mot sin omgivning, men denna gräns är ofta flytande och skiftande. Organisationer är beroende av sin omgivning, och påverkar och påverkas av sin omgivning (Hall 2012, s. 214). Ett sätt för en organisation att visa sina gränser är att ha en stark identitet, att visa likheter och skillnader (Hall 2012, s. 216).
Ahrne och Papakostas (2002, s. 47-52) menar det är viktig att skilja mellan organisation och institution. Organisatoner är aktörer i motsättning till institutioner, och kan förstås som relativ självständig i förhållande till institutioner. Nya organisationer kan uppstå utan att det finns ett institutionellt stöd, och ett starkt institutionellt stöd behöver heller inte ge effekt. Att organisationerna ses som aktörer har med att göra med att det är individerna i organisationen som utför handlingarna. Organisationerna blir en plats för koordinera människors handlingar, de verkar samlande och är med att skapa individer och ge dem en identitet. Samtidig är organisationer mer än individer.
Ahrne och Papakostas (2002, 52-59) önskar att förstå samhällsförändringar utifrån ett organisationsperspektiv och har utvecklad en teori om hur organisationer verkar, rör sig och etableras i det sociala landskapet. De använder uttrycket det sociala landskapet som ett alternativ till samhälle, strukturer eller sfärer (sektorer). De önskar att beskriva det organisatoriska landskapet som ett mera öppet system, som består av olika relationer mellan människor genom olika former för tillhörighet. Det finns gränser i det sociala landskapet, de upprätthållas och bevakas genom organisationer. De menar att man måste förstå samhällsförändring genom att se på de skiftande relationer som är mellan gamla och nya organisationer, där konstellationer och samarbeten ändras ständigt. Samhället ändras genom processer av stabilitet, tröghet och förändring, och några förändringar sker snabbt samtidigt som att det andra ställen sker det ingen förändring, det är stabilt. De menar att det har skett en förskjutning av relationerna mellan de stora organisationerna i Sverige, som t.ex. folkrörelserna, statliga myndigheter mm, att maktbalansen har förskjutit sig. Ett exempel på detta är hur statens stöd till
folkrörelserna har ändrats till ett stöd med villkor, något som har påverkad relationerna och maktbalansen mellan folkrörelserna och staten. Från att ha varit
36
intresseorganisationer och kravställare som ger input till staten, är de nu i motsatt situation och förväntas vara med att lösa problem i välfärdstaten. Denna förskjutning av makt och relationer har gjort att några utrymmen i det sociala landskapet har öppnas upp och nya organisationer har etablerad sig.
Organisationer är inte pusselbitar som passar ihop, mellan organisationerna finns det öppna ytor eller tomrum. I dessa tomrum kan det uppstå möjlighet för nya
organisationer. Det beror på att de etablerade organisationerna inte förmår att utnyttja alla sina potentiella resurser, pga. av sina gränser och sin tröghet (Ahrne & Papakostas 2002, s. 108-110). Detta innebär nödvändigtvis inte att det gamla organisationerna försvinner, men det har blivit flera organisationer, men med färre människor i varje organisation (Ahrne och Papakostas 2002, s. 148). Organisationerna som uppstår i mellanrummen kan vara innovativa och nya sorts organisationer, men oftast är det organisationer som sprider sig eller imiterar liknande organisationer (Ahrne &
Papakostas 2002, s. 108). För att innovation ska uppstå ska organisationerna enligt Hall (1998:309 i Ahrne & Papakostas 2002, s. 108) befinna sig tillräcklig nära de etablerade organisationerna för att få kontakt, men tillräcklig långt borta för att undvika deras tröghet.
Det finns två typer av öppna tomrum: fria utrymmen och skyddade utrymmen. De fria utrymmena utnyttjar inte de etablerade organisationerna, de vet kanske inte om dem eller de inte är intresserad av dem. De skyddade utrymmena är skyddad av de etablerade organisationerna från andra former för organisationer, och utnyttjas inte p.g.a av de etablerade organisationernas ovilja till förändring (Ahrne & Papakostas 2002, s. 111-112).
De öppna tomrummen som har uppstått runt frivilliga organisationer menar Ahrne och Papakostas (2002, s. 155- 159) har uppstått för att de gamla organisationerna har rationaliserats. Med det menas att organisationerna nu har behov av färre människor i sin organisation, då många uppgifter har rationaliserad bort bl.a. på grund av ny teknik och mera professionella anställda. Ett exempel på det är t.ex. att internet nu har gjort det enklare att kommunicera med medlemmarna och andra intressenter. Man har inte behov av att engagera like många medlemmar som tidigare. Medlemmarna har förlorat något av sin funktion och tillhörigheten, och relationen mellan medlem och organisation
