Institutionen för hälsovetenskap
Äldre personers och närståendes upplevelse av
samordnad vårdplanering via videomöte
Ann-Therese Hedqvist
Examensarbete i omvårdnad på avancerad nivå Specialistsjuksköterskeprogrammet
Institutionen för Hälsovetenskap Höstterminen 2019
Äldre personers och närståendes upplevelse av samordnad
vård-planering via videomöte
Elderly person’s and next of kin’s experience of coordinated care
planning via video conference
Författare: Ann-Therese Hedqvist
Institution: Institutionen för Hälsovetenskap, Högskolan Väst.
Kurs: Examensarbete i Omvårdnad, avancerad nivå, 15 högskolepoäng. Handledare: Margareta Karlsson
Sidor: 42
i
Sammanfattning
Bakgrund: Vi blir idag allt äldre. Ett ökande antal äldre med komplexa vårdbehov kräver en samordnad vård utifrån ett helhetsperspektiv med patienten som person i centrum. En samordnad vårdplanering genomförs på sjukhuset före utskrivning för att samordna hälso- och sjukvård från sjukhus, primärvård och kommunal vård. Dessa vårdplaneringar utförs idag ofta via videomöte. För att upprätthålla en personcentrerad vård och främja en trygg och säker hemgång, behöver vård-planeringen genomföras på ett sådant sätt att den äldre upplever delaktighet och därmed kan påverka beslut kring sin egen vård och hälsa.
Syfte: Syftet med studien var att beskriva samordnad vårdplanering via videomöte ur den äldre personens och närståendes perspektiv.
Metod: En induktiv kvalitativ forskningsansats användes genom åtta personliga ostruk-turerade intervjuer. Ett strategiskt urval gjordes som resulterade i fyra äldre personer, Md=79 år, (70-83), samt fyra närstående, Md=54 år, (45-58). Inklus-ionskriterier var erfarenhet av vårdplanering via videomöte och för de äldre en ålder på minst 70 år. Materialet analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Den äldre personens och närståendes upplevelse av vårdplanering via
video-möte kan beskrivas av temat att befinna sig i ett utanförskap. Detta baseras på tre kategorier utifrån upplevelse av opersonlighet, meningslöshet samt
bris-tande delaktighet. Otillräcklig förberedelse eller information kan skapa en
känsla av utanförskap som riskerar hindra möjligheten till delaktighet, infly-tande och medbestämmande i vården.
Slutsats: Samordnad vårdplanering via videomöte kan möjligen bli en tillfredsställande mötesform även för äldre. Flera utmaningar och svårigheter måste dock hante-ras när det gäller möjlighet till delaktighet och medbestämmande för den äldre personen och närstående i vårdplanering via videomöte. Utan tidigare erfaren-het av videomöten kan kommunikation via en skärm vara en obekant upple-velse. Ett välplanerat videomöte med förberedd och insatt vårdpersonal samt en informerad och trygg patient och närstående är förutsättningar som behöver uppfyllas.
Nyckelord
Delaktighet, distansteknik, personcentrerad vård, samordnad vårdplanering, videomöte, äldre
ii
Abstract
Background: We are becoming older than ever before. A growing number of elderly pa-tients with complex caring needs require coordinated care from a holistic per-spective with the patient as a person at the center. A coordinated care plan-ning is conducted in the hospital before discharge in order to coordinate the health care needed from hospital, primary care services and municipal care. Today, these care planning’s are often performed via video conference. In order to maintain a person-centered care and provide a safe and secure return to home, care planning need to be carried out in such a way that the elderly person may experience patient participation and thus can influence decisions on their own care and health.
Aim: The aim of the study was to describe coordinated care planning via video conference from the elderly person’s and next of kin’s perspective.
Method: An inductive qualitative research approach was used through eight personal unstructured interviews. A purposive sampling was conducted which resulted in a sample of four elderly persons, Md=79 years, (70-83) and four next of kin, Md=54 years, (45-58). Inclusion criteria were experience of care plan-ning via video conference and for the elderly an age of at least 70 years. The data was analyzed with qualitative content analysis.
Result: The older person’s and the next of kin’s experience of care planning via video conference can be described by the theme of being in an alienation. This is derived from three categories based on experience of impersonality, futility and a lack of participation. Insufficient preparation or information may create a feeling of alienation that can hinder the possibility of patient participation, influence and codetermination in the care.
Conclusion: Coordinated care planning via video conference may become an adequate meeting form even for the elderly. However, several challenges and difficul-ties need to be addressed concerning patient participation and codetermina-tion in care planning via video conference. Without previous experience of video conferencing, communicating via a screen can be a strange experience for the elderly person. A well-planned video conference with prepared and trained healthcare personnel as well as an informed and safe patient and next of kin are prerequisites that need to be fulfilled.
Keywords
Coordinated care planning, distance technology, elderly, patient participation, person-centered care, video conference
iii
Populärvetenskaplig sammanfattning
Äldre och närståendes upplevelse av samordnad vårdplanering
via videomöte
Ett ökande antal äldre med komplexa vårdbehov kräver en samordnad vård där patienten som person står i centrum. En samordnad vårdplanering genomförs på sjukhuset före ut-skrivning för att samordna hälso- och sjukvård från sjukhus, primärvård och kommunal vård. För att främja en trygg och säker hemgång, behöver vårdplaneringen genomföras på ett sådant sätt att den äldre upplever delaktighet och därmed kan påverka beslut kring sin egen vård och hälsa. Dessa vårdplaneringar utförs idag ofta via videomöte. Att kom-municera via en skärm kan innebära flera utmaningar. Syftet med examensarbetet var att beskriva samordnad vårdplanering via videomöte ur den äldre personens och närståendes perspektiv. Åtta personliga intervjuer utfördes med fyra äldre personer samt fyra närstå-ende. De äldre var 70 år eller äldre och de närstående var döttrar eller söner till en äldre person som deltagit i samordnad vårdplanering.
Den äldre personens och närståendes upplevelse av vårdplanering via videomöte kan be-skrivas utifrån temat att befinna sig i ett utanförskap. Otillräcklig förberedelse eller in-formation kan skapa en känsla av utanförskap som riskerar att hindra möjligheten till delaktighet, inflytande och medbestämmande i vården. Att kommunicera via en skärm i ett videomöte upplevs ovant och opersonligt. Vid bristande struktur eller oförberedd psonal kan videomötet även kännas meningslöst och som ett slöseri med tid. Tidigare er-farenhet och god förberedelse kan dock bidra till trygghet.
Flera utmaningar och svårigheter behöver utforskas och hanteras för att samordnad vård-planering via videomöte ska bli en tillfredsställande mötesform även för äldre. För att stärka ömsesidigheten och med det främja möjligheten till delaktighet för den äldre per-sonen och närstående vid vårdplanering via video är det viktigt att informera både den äldre och närstående om att mötet kommer att vara via video och hur mötet kommer att fungera. Ett annat sätt att ge patienten möjlighet att förbereda sig är genom att lämna över ett skriftligt informationsmaterial till patient och närstående inför vårdplaneringen där det framgår vilka ämnen som ska diskuteras. Vårdpersonalen bör även förbereda sig väl inför videomötet genom att göra sig bekant med teknik och utrustning samt skapa kännedom om patienten. Samtalstekniken under sändningen bör innefatta att undvika att tala i mun på varandra genom en tydlig fördelning och turtagning med ordet på grund av fördröjning i ljudsändningen. Om vårdpersonal använder ett tydligt uttal och långsammare dialog kan äldre ges tid att hinna bearbeta och leverera sitt svar.
Innehåll
Förord ... 1
Definitioner och terminologi ... 2
Samordnad vårdplanering ... 2
Videomöte ... 2
Närstående ... 2
Inledning ... 3
Bakgrund ... 3
eHälsa, telemedicin och videomöten - sjuksköterskans funktion ... 3
Den äldre personen med komplexa vårdbehov ... 5
Personcentrerad vård i relation till äldre personer med komplexa vårdbehov ... 5
Kommunikation och den äldre personens och närståendes delaktighet i vårdplanering . 6 Samordnad vårdplanering med den äldre personen och närstående via videomöte ... 8
Problemformulering ... 10 Syfte ... 10 Metod ... 10 Design ... 10 Urval ... 11 Datainsamling ... 12 Analys ... 12 Etiska överväganden ... 15 Resultat ... 16
Att befinna sig i ett utanförskap ... 17
Opersonlighet ... 17 Meningslöshet ... 18 Bristande delaktighet ... 19 Diskussion ... 21 Resultatdiskussion ... 21 Metoddiskussion ... 26 Slutsats ... 30
Förslag till klinisk tillämpning ... 30
Checklista för samordnad vårdplanering via videomöte ... 31
Förslag till fortsatt kunskapsutveckling... 32
Bilaga A: Informationsbrev verksamheten ... i Bilaga B: Informationsbrev deltagare ... iii
Tabell- och figurförteckning
Tabeller
Tabell 1: Sammanställning över informanter inkluderade i studien ... 11 Tabell 2: Exempel på kondenseringsmall från analysen ... 14 Tabell 3: Indelning i kategorier och teman ... 15
Figurer
1
Förord
Jag vill börja med att rikta ett stort tack till de informanter och verksamheter som har deltagit i studien. Jag är så tacksam för den tid och värdefull erfarenhet ni ställde upp med. Det är er medverkan som ligger till grund för uppsatsen.
Jag vill även tacka min handledare Margareta Karlsson för ditt tålamod, din vägledning och engagemang under arbetet.
Att skriva uppsats som ensam författare kan innebära många utmaningar som får mötas på egen hand, men jag har inte känt mig ensam då jag haft förmånen av ett rikt stöd från kollegor, vänner och familj som bidragit med idéer och energi under arbetet. Jag vill särskilt tacka Ann Svensson, docent på Högskolan Väst och samordnare på FoU projekt Välfärdsteknologi, Fyr-bodals Hälsoakademi för inspiration, stöttning och värdefulla synpunkter under processen. Min förhoppning är att uppsatsen ska komma att ge ökad kunskap och förståelse för att i för-längningen kunna bidra till utvecklingen av en ännu bättre vård för våra äldre i samhället.
2
Definitioner och terminologi
I arbetet förekommer ett flertal centrala begrepp. Dessa begrepp kan anträffas i litteratur och klinisk verksamhet under andra benämningar och med varierande innebörd. Definitionerna nedan syftar därför till att tydliggöra vad som menas med begreppen i just denna kontext:
Samordnad vårdplanering
Med begreppet samordnad vårdplanering i detta arbete avses vad som även kan benämnas som samordnad vård- och omsorgsplanering. Andra begrepp som används för att beskriva detta koncept är vårdplanering eller samordnad individuell planering. Enligt lagen om samverkan vid utskrivning från sluten hälso- och sjukvård (SFS 2017:612) sker samordnad vårdplanering i samband med att patienten skrivs ut från sjukhuset och syftar till att säkerställa en trygg och säker hemgång för patienten genom att identifiera behov av hjälp och stöd och samordna in-satser från olika aktörer.
Videomöte
Ett videomöte utifrån detta arbetets kontext avser ett möte som sker via digitala medier med hjälp av en skärm, således via video. Videomöte definieras som en kommunikation med sänd-ning av audio- och videosignaler mellan två och fler personer som befinner sig på skilda geo-grafiska platser (Videoconferencing, 2019; PC Magazine, 2019). Ett annat ord som används som syftar på samma sak är videokonferens. Vanliga exempel på samtida teknik som används i detta ändamål är Skype™ och FaceTime™ (ibid). Videomötena som beskrivs i arbetet har utförts då patienten har suttit på sjukhuset med videoutrustning uppkopplad mot vårdpersonal på annan plats. System som Skype™ alternativt Cisco Systems™ har använts.
Närstående
Med närstående avses vad som även kan härröras till begrepp som familj eller anhörig. Att använda närstående jämfört med anhörig ger en vidare innebörd då även personens sociala nätverk kan ingå. Wright och Leahey (2000) definierar närstående utifrån individens egen ståndpunkt kring vem som är dennes närstående. Detta anses vara en vanlig definition av be-greppet närstående inom familjefokuserad omvårdnad. I arbetets kontext har närstående fram-förallt avsett make, maka, förälder eller barn.
3
Inledning
Den svenska hälso- och sjukvården har de senaste decennierna genomgått stora förändringar med minskat antal vårdplatser och en förskjutning av vård och omsorg till hemmet (Sveriges kommuner och landsting [SKL], 2019). Samtidigt sker en demografisk förändring där andelen äldre i befolkningen ökar (World Health Organization [WHO], 2015; Statistiska centralbyrån [SCB], 2019). En åldrande befolkning med behov av vård- och omsorgsinsatser i hemmet skapar ökade krav och utmaningar för hälso- och sjukvården (Blix, 2013). I samband med utskrivning efter sjukhusvistelse genomförs vid behov en samordnad vårdplanering med parter från slutenvård såväl som primärvård samt kommunal vård och omsorg för att tillse att den äldre personen erhåller rätt insatser i hemmet. Att denna planering blir väl utförd och genom-tänkt är en förutsättning för att den äldre personens mobilitet, hygien, vård och livssituation överlag ska fungera även efter hemgång då en noggrann och kontinuerlig vårdplanering mins-kar risken för återinsjuknande och återinskrivning (Socialstyrelsen, 2018). I annat fall finns risk för oplanerade återinläggningar på sjukhus som utöver slutenvården även ofta involverar ytterligare resurser inom hälso- och sjukvård såsom ambulans och akutsjukvård. Det kan även lida till ett lidande och besvär för den äldre personen och dennes närstående. Det finns idag begränsat med forskning som fokuserar på den äldre personens perspektiv vid en samordnad vårdplanering via videomöte. Videomöten inom sjukvården är ett fenomen som idag används allt oftare och är således ett arbetssätt som sjuksköterskan behöver behärska väl. Denna studie avser därför tillföra förståelse genom att beskriva äldre personer och närståendes upplevelse av samordnad vårdplanering via videomöte.
Bakgrund
Nedan beskrivs utgångspunkter utifrån sjuksköterskans funktion avseende eHälsa, telemedi-cin och videomöten. Vidare redogörs för utmaningar avseende en åldrande befolkning med komplexa vårdbehov. Detta följs av vårdvetenskapliga teorier och begrepp som personcentre-rad vård och delaktighet hos den äldre personen såväl som närstående. Avslutningsvis presen-teras samordnad vårdplanering som fenomen och relapresen-teras därefter till videomöte som kom-munikationsmetod.
eHälsa, telemedicin och videomöten - sjuksköterskans funktion
Vård- och omsorgssektorn är en av de mest informations- och kunskapsintensiva sektorerna i samhället, och behovet av en välfungerande informationsöverföring mellan olika aktörer är helt avgörande (Svensk sjuksköterskeförening, 2019; Socialdepartementet, 2010). Digital tek-nik är idag en viktig förutsättning för planering, genomförande och utvärdering av vården och därför behöver sjuksköterskor ha tillräcklig kompetens inom eHälsa för att kunna utnyttja den digitala tekniken i vården av patienterna. eHälsa menas kunna leda till effektivare informat-ionsutbyte och en säkrare och bättre hälsa, vård och omsorg men innebär samtidigt nya utma-ningar relaterat till bland annat etik, juridik, säkerhet och användbarhet (Sektionen för om-vårdnadsinformatik & Svensk sjuksköterskeförening, 2012; Socialdepartementet, 2010). Svensk sjuksköterskeförening (2019) uttrycker i sin strategi för sjuksköterskors arbete med eHälsa att digital teknik utgör en väsentlig och integrerad del av all vård. Greiner och Knebel (2003) menar att all hälso- och sjukvårdspersonal bör utbildas inom informatik, arbeta med evidensbaserade metoder och kvalitetssäkring som medlemmar i ett interdisciplinärt team för att kunna tillhandahålla en vård med patienten i centrum. Kompetens inom informatik är en av sjuksköterskeprofessionens kärnkompetenser som sammanfattas av Quality and Safety
4 Education for Nurses, QSEN, (2019) utifrån Cronenwett et al. (2007). Begreppet kärnkompe-tenser syftar bland annat till att organisera sjuksköterskeutbildningen och förbereda terskan i sin profession för att kunna möta patienters komplexa vårdbehov (Svensk sjukskö-terskeförening, 2010).
eHälsa är ett samlingsbegrepp som hänvisar till all form av användning av informations- och kommunikationsteknologi (IKT) inom vård och omsorg. IKT bygger på kommunikation mel-lan människor och ett exempel på användningsområde är just vårdpmel-lanering via videomöte (Grundén, 2001). Videomöte innebär en kommunikation i realtid som kan ge förutsättning för en tvåvägskommunikation och dialog (Videoconferencing, 2019; PC Magazine, 2019). eHälsa i form av telemedicin eller videomöten kan innebära att specialistkompetens och re-surser kan utnyttjas mer effektivt (Nilsson, Skär & Söderberg, 2010). Ett ökande antal funkt-ioner i vårdsystemet görs digitalt idag, men kunskap och förståelse för hur tekniken kan an-vändas utan att förlora den personcentrerade vården behövs. Det finns emellertid inte så mycket forskning om hur teknik kan stödja och förbättra hälso- och sjukvård och social om-sorg hos äldre (Beirao et al., 2016). Telemedicin och videoteknik skulle kunna vara ett arbets-sätt för att effektivisera vården. Flera författare lyfter dock risker med datorisering av vården (Jacobs, Van der Zijpp, Lieshout & Van Dulmen, 2017; Birkler & Dahl, 2014; Baase, 2013). I en historisk tillbakablick kan man se att när de tidiga tekniska uppfinningarna, som till ex-empel telefonen, blev tillgänglig för allmänheten fanns en rädsla att denna typ av kommuni-kations skulle kunna leda till en dehumanisering (Baase, 2013). Detta kan vara ett än mer aktuellt problem idag då mer och mer av kommunikation och informationsöverföring sker digitalt snarare än via ett personligt möte. Birkler och Dahl (2014) menar att det finns stora utmaningar inom eHälsa och att konsekvenserna inte bör tas för lättvindigt. Samma författare lyfter även begrepp som objektifiering och risken för att digitalisering kan leda till att vi fram-står som objekt för varandra, snarare än ett möte två människor emellan (ibid). Jacobs et al. (2017) diskuterar personcentrering i förhållande till teknik inom hälso- och sjukvården. Även de tar upp fenomenet dehumanisering som kan följa i svallvågorna av en digitaliserad vård. För att undvika dehumanisering är det centralt att främja relationen och beakta patientens auto-nomi och värdighet (ibid).
Sjuksköterskan menas ha ett stort ansvar för att skapa och bibehålla relationer till patienter och närstående utifrån en humanistisk människosyn även då digitala hjälpmedel finns. I sjuk-sköterskans arbete ingår att utföra en vård på personnivå som ger patienter en så god och säker vård som möjligt. Svensk sjuksköterskeförening (2019) menar att eHälsa är en kompetens som behöver finnas väl integrerad i sjuksköterskans yrkesroll oavsett verksamhetsområde. Nya di-gitala arbetssätt som exempelvis samordnad vårdplanering via videomöte kräver färdigheter och kompetenser inom omvårdnadsinformatik hos sjuksköterskan (Shubber, Östlind, Svens-son & LarsSvens-son, 2018). Ett av målen i strategidokumentet är att användning av eHälsa ska underlätta möte och kommunikation med patienter och närstående medan ett annat mål är att stärka patientens delaktighet och kontroll över vårdinsatser genom eHälsa (ibid). Vidare ut-trycks att sjuksköterskan kan ställas inför nya krav och behov utifrån att förmedla den person-centrerade vården via eHälsa då grunden för den personperson-centrerade vården är mötet och relat-ionen mellan sjuksköterska och patient (ibid). Texten i strategidokumentet från svensk sjuk-sköterskeförening (2019) kan således tolkas som att det finns stora möjligheter och potential med användandet av eHälsa men att det samtidigt bör finnas en kritisk reflektion utifrån situ-ation då det inte är en självklarhet att det kan ersätta samtliga situsitu-ationer. Den digitala tekniken bör ha en stödjande och inte en dominerande funktion. Att kommunicera via videomöte inne-bär ytterligare utmaningar då interaktionen påverkas (Hedqvist & Svensson, 2019). Det ställs således höga krav på sjuksköterskan i ett sådant möte för att främja ett delat beslutsfattande
5 vid samordnad vårdplanering via videomöte där både annan vårdpersonal såväl som patient och närstående ska ingå (Hansson et al., 2018). Ett mål bör vara att sjuksköterskan ska har förmåga att kunna möta patienten och dennes närstående med lika gott resultat via video som via ett personligt möte för att främja en jämlik vård oavsett mötesform.
Den äldre personen med komplexa vårdbehov
En allt större del av befolkningen såväl nationellt som internationellt består idag av äldre (SCB, 2019; WHO, 2015). Äldre personer med flera ohälsoproblem och komplexa vård- och omsorgsbehov är en ökande grupp i samhället. En åldrande befolkning ställer krav på sjukvår-den då allt fler äldre med komplexa vårdbehov bor kvar i hemmet längre med vård- och om-sorgsinsatser i hemmet (Socialstyrelsen, 2019a). Detta tillsammans med det ökande antalet ”äldre äldre”, det vill säga personer som är 80 år eller äldre, kommer att ställa allt större krav på vårdresurser av olika slag. Denna demografiska förändring innebär att allt färre i arbetsför ålder ska ta hand om ett ökande antal äldre med vårdbehov (WHO, 2015; Blix, 2013). Det komplexa sambandet mellan åldrande, multisjuklighet, polyfarmaci och skörhet innebär en utmaning vid vård av äldre (Ernsth Bravell, Ivanoff Dahlin & Edberg, 2017). Variationer mellan äldre patienter förutsätter ett förhållningssätt där personen bakom diagnosen är i cent-rum. Vården och omsorgen ska vara individanpassad och samordnad över specialitets- och organisationsgränser med det slutliga målet att äldre ska kunna åldras i trygghet och självbe-stämmande med tillgång till god vård och omsorg (Statskontoret, 2015). En viktig förutsätt-ning för att kunna uppnå målet i vård och omsorg av äldre med komplexa vårdbehov är att kommuner och landsting samverkar med den sjuka äldre i centrum. Studier visar på nödvän-digheten med ett interprofessionellt samarbete för att möta behoven och tillhandahålla en god vård av den äldre personen med komplexa vårdbehov (Sims, Hewitt & Harris, 2015; Larsen, Broberger & Petersson, 2016). Samordning mellan olika vårdgivare som sjukhus, primärvård och kommun är således en viktig förutsättning för en fungerande hälso- och sjukvård när det gäller äldre med komplexa vårdbehov. Samtidigt visar internationella jämförelser att denna samordning har stora brister i Sverige idag (Myndigheten för vårdanalys, 2016). Detta gäller bland annat för frågor om kommunikation och informationsöverföring mellan vårdkontakter, koordinering mellan läkare och behandlare och primärvårdens funktion som samordnande länk i vården då det finns ett bristande förtroende parterna emellan (Larsen et al., 2016; Lars-son et al., 2019).
Personcentrerad vård i relation till äldre personer med komplexa vårdbehov
Personcentrerad vård har blivit allt mer i fokus de senaste två decennierna, framförallt i relat-ion till forskning och policys relaterat till högkvalitativ vård (Mead & Bower, 2000). Det finns idag ingen enhetlig definition av begreppet personcentrerad vård men ett återkommande tema är den etiska utgångspunkten att patient och närstående ska bemötas som de unika personer de är (Entwistle & Watt, 2013; Epstein & Street, 2011; McCormack & McCance, 2006). Vid användande av personcentrerad vård inom slutenvård visar Ekman et al. (2012) på att vårdti-den förkortas med drygt två dagar utan att patientens hälsorelaterade livskvalitet påverkas. Förutom interaktion och kommunikation, handlar personcentrerad vård även om en ömsesi-dighet, vilket fordrar en förändring av den nuvarande hierarkin och maktförhållanden i vård-kulturen (Ekman & Norberg, 2015). Den personcentrerade vården kan således beskrivas som ett partnerskap med en ömsesidig respekt och delad information mellan vårdpersonal, patient och närstående vilket förutsätter att vårdpersonalen verkar för att skapa en god relation till
6 såväl patient som närstående. Enligt detta förhållningssätt ses patienten som en person med resurser såväl som en samarbetspartner när det gäller planering och utförande av sin egen vård. Den personcentrerade vården poängterar därmed betydelsen av att se den äldre personen som kompetent att agera i partnerskap med vårdpersonalen vilket ökar patientens möjlighet till in-flytande och delaktighet. Personcentrerade möten kräver kunskap och förmåga att sätta sig in i den andres livsvärld (Hansson et al., 2018). En bärande förutsättning för att utföra person-centrerad vård är vårdarens förmåga att kommunicera och interagera med patienten på ett personcentrerat sätt (Scholl, Zill, Haerter, Dirmaier & Wu, 2014; Entwistle & Watt, 2013).
Kommunikation och den äldre personens och närståendes
delak-tighet i vårdplanering
Termen kommunikation härstammar från latinets communicaʹtio som innebär ett ”ömsesidigt utbyte” och av commuʹnico som betyder ”låta få del i; få del av; meddela” samt av commuʹnis som står för ”gemensam” (Kommunikation, 2019). Ordet kommunikation syftar till en över-föring av information mellan människor, djur, växter eller apparater men utifrån den latinska betydelsen förstås även att det i kommunikation finns delaktighet. Ett ömsesidigt utbyte där något görs gemensamt och där båda parter får del i innebär att kommunikation således kan ses som en förutsättning för delaktighet. Ordet patientdelaktighet är sammansatt av orden patient, från det latinska pat’iens med betydelsen ”den som lider; som uthärdar”, och delaktig, med betydelsen ”som medverkar i något” (Ernby, 2009). Begreppet patientdelaktighet kan därför ses som något av en paradox då den som uthärdar, och därmed är passiv också ska medverka, det vill säga vara aktiv (SBU, 2017). Delaktighet är samtidigt något som måste bedömas uti-från den enskilde individens upplevelse av att vara delaktig (Molin, 2004).
Kunskap och förståelse för kommunikationsprocesser i patientmötet är en nödvändighet för att öka patientens delaktighet och därigenom förbättra patientsäkerheten (Sveriges kommuner och landsting [SKL], 2011; Forsman & Svensson, 2019). Ett möte blir således beroende av såväl bemötande som verbal och icke-verbal kommunikation. Ett grundläggande livsvillkor enligt Sandman och Kjellström (2013) är att all mänsklig interaktion bygger på att människor är ömsesidigt beroende av varandra. Det förutsätter även att det finns grundläggande tillit, uppriktighet och barmhärtighet mellan människor. Varje människa är unik och varje möte ska ske på ett värdigt sätt (Lögstrup, 1994). Närhetsetiken poängterar vikten av att verkligen se den andra och med det ta ansvar för de etiska krav som man själv uppfattar i mötet med den andre (Sandman & Kjellström, 2013). Fredriksson (1999) beskriver den relationella aspekten i ett vårdande möte som lyssnande, närvaro och beröring. Samtalet handlar om relationen och konversationen i sig, inte bara själva informationen som förmedlas i kommunikationen. Det är en stor skillnad att tala med patienten, istället för till patienten. I det vårdande mötet bidrar sjuksköterskan med sin egen person och kan på så vis använda sig själv som redskap (Dahlberg & Segesten, 2010). I ett ömsesidigt möte blir båda parter till ett subjekt i förhållande till den andre istället för att bara vara vårdare och patient (Beck & Blomqvist, 2017). Dahlberg och Segesten (2010) menar även att vårdandet inte kan reduceras till en specifik teknik eller åtgärd, utan är något som skapas av vårdarna och patienterna i det mellanmänskliga mötet. Enligt Buber (2013) innebär äkta närvaro i ett möte att ett ”jag” möter ett ”du”. I möten finns dock en risk att duet förvandlas till ett det och att mötet då får ett instrumentellt förhållningssätt mellan ett ”jag” och ett ”det”. En förutsättning för ett personcentrerat möte är således att jaget möter ett du. När jaget förhåller sig öppet, lyhört och mottagande inför duet uppstår en mel-lanmänsklighet mellan två personer där patienten framkommer som en person och inte bara sin sjukdom.
7 I råd kring förbättrad kommunikation mellan patient och vårdpersonal nämns olika former av informationsbarriärer när det handlar om kommunikation i vården (SKL, 2011). Barriärerna leder till att mötet mellan patient, närstående och vårdpersonal blir ett ojämlikt möte. För att kunna minimera effekten av de informationsbarriärer som uppstår är det viktigt att vårdperso-nal är medvetna om och har kunskap om dessa barriärer då detta kan vara avgörande för hur dialogen blir. En av dessa barriärer är rollbarriären som innebär att patienten är i beroende-ställning och med det kan ge en upplevelse av att befinna sig i underläge i förhållande till vårdpersonalen (SKL, 2011). Detta kan motverka syftet med det personcentrerade mötet. Det är viktigt att kommunikationen mellan vårdgivare, patient och närstående sker effektivt och säkert (Kripalani, Jackson, Schnipper & Coleman, 2007). Samordning mellan slutenvård, pri-märvård och kommun är således en viktig förutsättning för en fungerande hälso- och sjukvård när det gäller äldre med komplexa vårdbehov. Samtidigt visar vårdanalyser att denna samord-ning har stora brister i Sverige idag (Myndigheten för vård- och omsorgsanalys, 2016). Bland annat beror detta på bristande förtroende och samarbete parterna emellan (Larsen, Broberger & Petersson, 2016; Larsson et al., 2019; Hansson et al., 2018).
Utifrån ett värdigt liv kan delaktighet anses vara nära besläktat med självbestämmande och individanpassning som fokuserar kring personens behov och önskemål och i förlängningen vad som kan anses vara en viktig del av den personcentrerade vården. Att äldre personer får känna delaktighet och möjlighet att påverka är grundläggande för en god hälsa (Statens folk-hälsoinstitut, 2008). Delaktighet är även relaterat till trygghet och välbefinnande hos äldre (Boström, Bravell, Lundgren & Björklund, 2013). En delaktig patient och ett arbetssätt som är centrerat kring patienten har visat sig ha positiv inverkan på vårdens resultat (Ottosson, 1999; Socialstyrelsen, 2009). Litteraturen visar dock på att äldre ofta inte upplever sig delakt-iga i planeringen av sin vård (Ernsth Bravell, 2017). Hälso- och sjukvårdslagen (SFS 2017:30) deklarerar dock att vården ska ges med respekt för människors lika värde och den enskilde människans värdighet samt bygga på respekt för patientens självbestämmande och integritet. Patienten som individ kan ses som experten på upplevelsen av sin egen hälsa och ohälsa och är den som bäst känner sin situation och sin egen kropp (Socialstyrelsen, 2003). För att pati-enten ska kunna utöva sitt självbestämmande och vara delaktig är denne dock beroende av vårdens kompetens, resurser och beslut. Det innebär således en beroendeställning utifrån en asymmetrisk relation där vårdpersonalen å sin sida innehar den professionella kunskapen och värderingar medan patienten som individ har kunskap om sig själv och sina värderingar. Pati-enten är en part i beslutsprocessen och patientmedverkan förutsätter en personcentrerad vård och innefattar bland annat en gemensam vårdplanering med patientens berättelse som utgångs-punkt och patienten som jämbördig partner i beslutsprocessen (SKL, 2017). Detta bör innebära större inflytande för såväl patient som närstående. Patientlagen (2014:821) förtydligar även att hälso- och sjukvården så långt som möjligt ska utformas och genomföras i samråd med patienten. Detta bör anses innebära att patienten ska få möjlighet att vara delaktig i sin vård. Patienten uttrycks vara den som är experten över sin egen upplevelse av hälsa och det bör därför vara lämpligt att se patienten och dennes närstående som viktiga parter i teamet kring patienten och dennes vård (Ernsth Bravell, 2017; Berlin, 2013). Genom att bjuda in den äldre personen och närstående med sin kunskap och erfarenhet i planering av vården tillförs deras perspektiv vilket borde öka möjligheten till att hitta rätt lösningar för vidare vård och omsorg. En förutsättning för självbestämmande är att patienten blir informerad och införstådd i de val-möjligheter som finns och de beslut som ska fattas (Socialstyrelsen, 2015). Informationen skall vara anpassad för den enskilde individen och förmedla kunskap och förståelse om hälsotill-ståndet och de möjligheter till vård och behandling som finns. Socialstyrelsen (2015) menar vidare att en delaktig patient lättare medverkar till att uppnå behandlingsmål och att förebygga
8 säkerhetsrisker. SKL (2011) relaterar även detta till kvalitet på kommunikation där en bättre kommunikation ger välinformerade, trygga och delaktiga patienter och närstående vilket kan öka möjligheterna för bra behandlingsresultat. Detta ställer krav på vårdpersonalen som sam-manfattningsvis innebär en skyldighet att informera och göra patienten delaktig genom en god kvalitet på bemötande, information, delaktighet och kontinuitet (Socialstyrelsen, 2015). Ett delat beslutsfattande förutsätter en maktförskjutning där patienten ges insyn i sin hälsa och behandling. Först då har den äldre personen möjlighet att bli delaktig.
Utöver Socialstyrelsens (2015) skrift om sjukvårdspersonalens skyldighet att göra patienten delaktig kan även patientdelaktighet ses utifrån ett etiskt perspektiv. I den humanistiska män-niskosynen ses människan som kompetent att kunna fatta beslut som påverkar sitt eget liv (Sandman & Kjellström, 2013). Ur ett samhällsperspektiv finns en tendens att äldre förknippas med negativa stereotyper och föreställningar vilket kan leda till en stigmatisering (Andersson, 2008). Denna typ av diskriminering utifrån ålder benämns ålderism och handlar bland annat om att bli utstött från en grupptillhörighet på grund av sin ålder. Ålderism kan således inverka negativt på den äldres möjlighet till delaktighet. För att främja äldres delaktighet och infly-tande menar Andersson (2008) att det krävs ett förändrat synsätt som ser äldre personer som viktiga resurser i samhället. Den äldre bör också ses som en resurs i sin egen vård. Enligt autonomiprincipen har människan förmåga och ska ges möjlighet att fatta beslut och ha infly-tande över sitt liv. En förändring av hälso- och sjukvården över tid har medfört en ökad auto-nomi för patienten som individ. Detta har även lett till att frågan om beslut kring vård och behandling förskjutits i riktning mot patienten. Det kan dock innebära att patienten ensam ställs inför att fatta beslut (Eldh, Ekman, & Ehnfors, 2008).
Dagens korta vårdtider innebär att det kan bli upp till de närstående att ge viss vård i hemmet. Detta förstärker vikten av att involvera de närstående och göra dem delaktiga redan på sjukhus i vården av den äldre (Lotus, 2000; Li, Stewart, Imle, Archbold & Felver, 2000; Li, 2005). Närstående fyller en mycket viktig roll i vården av den äldre personen och Hertzberg, Ekman, och Axelsson (2003) menar att närstående är lika viktiga som sjuksköterskan för patientens psykosociala välbefinnande. Att engagera närstående och bistå dem i att vara delaktiga i vår-den av vår-den äldre personen är önskvärt både för att de ska kunna stödja patienten men även för att förmedla kunskap och stöd i att hantera de frågor och situationer som kan uppstå. Närstå-ende kan även hamna i situationer där de behöver prioritera mellan sina egna behov och den äldre personens, vilken kan bli en börda (Lotus, 2000). Hälso- och sjukvården behöver därför samverka med närstående inför utskrivningen för att erbjuda stöd och vägledning till den för-ändrade situationen som en sjuk närstående kan innebära. Det finns dock studier som visar på att närståendes behov av information inte tillgodoses (Wressle et al., 2008). Studier kring sjuk-sköterskors upplevelse av samverkan med närstående visar på de närståendes viktiga roll när det gäller vården av äldre men samtidigt de utmaningar sjuksköterskor kan uppleva i att till-godose närståendes behov (Söderström, Benzein & Saveman, 2003).
Samordnad vårdplanering med den äldre personen och närstående
via videomöte
Syftet med en samordnad vårdplanering då en patient skrivs ut från slutenvård är att säkerställa tryggheten och säkerheten för patienten genom att identifiera behov av hjälp och stöd och samordna insatser från olika aktörer. En vårdplan upprättas där ansvarsfördelningen mellan exempelvis kommun och landsting fastställs (SFS 2017:612). I samband med en sådan plane-ring ska personal från berörda enheter delta som har den kompetens som behövs för att
tillgo-9 dose personens behov av insatser efter utskrivningen (SOSFS 2005:27). Idag används video-möte som ett alternativ till personligt video-möte för att utföra vårdplanering på distans. Vid en sam-ordnad vårdplanering via videomöte bjuder det utskrivande sjukhuset in biståndshandläggare, patient, närstående och andra lämpliga aktörer för att planera inför hemgången från sjukhuset. I Socialstyrelsens (2019b) lägesrapport kring vård av äldre framkommer att samordnad vård-planering med stöd av video blir allt vanligare då 38 procent av alla vårdvård-planeringar utfördes via videomöte 2016 medan samma siffra var 59 procent år 2017 och 71 procent år 2018. Att utföra samordnad vårdplanering via videomöte har många fördelar och sparar ofta tid i flera led och möjliggör för fler professioner att närvara med kortare varsel jämfört med ett person-ligt möte (Helgesson et al., 2005; Hedqvist & Svensson, 2019).
Ett möte via video skapar således nya möjligheter, men kan också medföra nya aspekter att ta hänsyn till som till exempel att förlora den fysiska närheten och en del av den mänskliga kon-takten. Detta kan påverka möjligheten att se varandra som personer men kan kompenseras genom att sjuksköterskan antar ett personcentrerat förhållningssätt (Hedqvist & Svensson, 2019). Tidigare studier visar att denna typ av digitala möten i vården utgör nya utmaningar för sjuksköterskan när det gäller att skapa och upprätthålla en ömsesidighet i samtalet då kommu-nikationen mellan sjuksköterskan och patienten påverkas. Bland annat menar Fagerström, Tu-vesson, Axelsson och Nilsson (2017) att icke-verbal kommunikation kan missas då kommu-nikationen sker via IKT. Videomöte anses annars vara den teknik som är mest lik ett personligt möte (Shubber et al., 2018; Park, Rhoads, Hou & Lee Kwan, 2014) men kan vara mindre effektivt än F2F på att förmedla subtila antydningar i en interaktion mellan två individer (Nguyen & Canny, 2009). Att kunna uppfatta icke-verbal kommunikation som kroppsspråk och ansiktsuttryck beror starkt på om ögonkontakt är möjlig i videomötet (Fuchsberger, Mu-rer, Neureiter & Tscheligi, 2013). Deras studie visade att när ögonkontakt var möjlig så foku-serade deltagarna mer på kroppsspråk och kroppshållning hos sin kommunikationspartner vil-ket främjade en social närvaro. Ytterligare en aspekt som kan inverka på kommunikationen och interaktionen i videomöten är hur mycket av överkroppen som syns i bild under ett video-möte. Att endast visa huvudet i bild, så kallad huvudinramning, framkommer som det sämsta alternativet medan det i samma studie inte framkom någon signifikant skillnad mellan face-to-face (så kallad F2F) och videomöte med överkroppsinramning där både huvud och över-kropp syns i bild (Nguyen & Canny, 2009).
Samordnad vårdplanering via videomöte innebär således en utmaning när det gäller att för-medla närvaro och genuint intresse som kompenserar för förlusten av fysisk närvaro. I studien av Hedqvist och Svensson (2019) uttryckte sjuksköterskor även farhågor kring att alla hänse-enden av patientens person och hälsa inte kommer fram via videomöte. Det blir ofta något annat då det går att se den andra personen framför sig i samma rum. Samtidigt upplevs detta av sjuksköterskorna inte utgöra något hinder för syftet med den samordnade vårdplaneringen. Vårdpersonalens inställning till digitala möten i vårdplaneringen har undersökts i flera tidigare studier, där det framgår att vårdpersonalen på det stora hela har en positiv bild av att använda videoteknik i dessa sammanhang (Shubber et al., 2018; Hofflander, Nilsson, Eriksén & Borg, 2013). Hedqvist och Svensson (2019) visar i sin studie att trots att kommunikationen påverkas och en del av närheten förloras via videomöte upplevs det ändå av sjuksköterskorna vara ett fungerande mötessätt.
10
Problemformulering
Samordnad vårdplanering utförs idag allt oftare via videomöte som alternativ till personligt möte. Att utföra vårdplanering på distans kan spara tid och ökar tillgängligheten till deltagande parter oberoende av geografiska avstånd. Tidigare studier visar att vårdpersonal upplever vård-planering via videomöte som ett fungerande arbetssätt. Samtidigt kan mötesformen göra det svårare att se varandra som personer då skärmen utgör en barriär. I digitala möten som video-möte saknas möjlighet till kroppskontakt vilket skapar utmaningar för en fullgod interaktion och kommunikation. När kommunikationen påverkas kan möjligen även delaktigheten be-gränsas. Det finns begränsat med forskning som fokuserar den äldre personens upplevelse av samordnad vårdplanering via videomöte. För den äldre personen och närstående kan ett video-möte vara en obekant video-mötesform medan sjuksköterskan har kunskap om och erfarenhet av vårdplanering via videomöte. För att en samordnad vårdplanering via videomöte ska bli trygg och säker för den äldre personen och närstående behövs ytterligare kunskap om hur äldre och närstående upplever samordnad vårdplaneringen via videomöte.
Syfte
Syftet med studien är att beskriva samordnad vårdplanering via videomöte ur den äldre perso-nen och närståendes perspektiv.
Metod
För att besvara studiens syfte att beskriva samordnad vårdplanering via videomöte ur den äldre personens och närståendes perspektiv användes en kvalitativ ansats. Genom en kvalitativ me-tod kan ett fenomen beskrivas, förklaras och förstås utan en generalisering av resultatet (Creswell, 2013). Premissen i kvalitativa studier är att verkligheten kan uppfattas på olika sätt. Det finns därmed inte en absolut och objektiv sanning (Denscombe, 2016). Målet med kvali-tativa studier är att erhålla en djupare förståelse av ett fenomen och belysa hur personer kan uppleva det i sin kontext (Willman, Bahtsevani, Nilsson & Sandström, 2016).
Design
För studien valdes kvalitativa intervjuer som metod. Då komplexa och subtila fenomen som känslor och erfarenheter ska utforskas görs det oftast bäst via intervjuer (Kvale & Brinkmann, 2009). Den kvalitativa forskningsintervjun söker förstå världen ur de intervjuades synvinkel och genom detta utveckla innebörden av människors erfarenheter. Styrkan med en kvalitativ intervju är att det kan fånga en mängd olika uppfattningar eller upplevelser av ett fenomen och framställa en bild av en mångsidig mänsklig värld (Kvale, 1997).
Kvalitativa studier beskriver subjektiva upplevelser, där både frågor och svar kan anses vara ostrukturerade. Frågorna är öppna i syfte att erhålla friare svar men det innebär inte att frågorna saknar riktning (Starrin & Svensson, 1994). Genom en kvalitativ intervju tillåts informantens berättelse av erfarenheten och verklighet komma fram. Datainsamlingen utfördes därför ge-nom enskilda ostrukturerade intervjuer med äldre personer och närstående. Ostrukturerade in-tervjuer är interaktiva och kan lämpligen användas då forskaren är osäker kring vad denne inte vet om området. Denna insamlingsmetod valdes med tanke på författarens förförståelse för att
11 undvika att den egna kunskapen om området skulle styra för mycket. Vid ostrukturerade in-tervjuer avser forskaren att informanten själv berättar sin historia med så lite avbrott som möj-ligt (Polit & Beck, 2017).
Urval
Studien utfördes i Region Kalmar län och Region Västra Götaland. Deltagarna valdes ut ge-nom ett strategiskt urval där kommunsjuksköterskor, sjuksköterskor i primärvård samt sjuk-sköterskor som samordnar vårdplanering på sjukhus förmedlade kontakt till lämpliga och fri-villiga informanter till att delta i studien. Godkännande inhämtades av berörda chefer. Inklusionskriterierna var att de äldre personerna skulle vara 70 år eller äldre samt ha deltagit i samordnad vårdplanering via videomöte nyligen. För närstående var inklusionskriteriet att ha deltagit i en samordnad vårdplanering av en nära anhörig som omfattades av det tidigare in-klusionskriteriet. Den närståendes deltagande kunde ha skett fysiskt på plats hos den äldre, via telefon eller annan distansteknik.
Exklusionskriterierna innefattade kognitiv nedsättning eller demens i den utsträckning att per-sonen fått svårt att redogöra för upplevelser eller minnas fenomenet på ett adekvat sätt. Perso-ner som hade mycket svåra hörselnedsättningar eller språkliga begränsningar som gravt för-svårade en intervju exkluderades också. Dessa exklusioner utfördes av de sjuksköterskor som agerade gatekeepers. Kontakt förmedlades endast till de informanter som mötte inklusionskri-terierna och inte exkluderades av anledningarna ovan.
Antalet informanter som slutligen inkluderades var åtta personer, varav fyra var äldre patienter och fyra var närstående. Av de närstående hade tre närvarat vid fysiskt möte och en via telefon. En närmare presentation av informanterna ses i Tabell 1.
Tabell 1: Sammanställning över informanter inkluderade i studien
Äldre personer
Nr Kön Ålder1 Tidigare erfarenhet
av vårdplanering Tidigare erfarenhet av videomöten Intervju via
I 1 Man 77 år Nej Nej Fysiskt möte
I 2 Kvinna 80 år Nej Nej Fysiskt möte
I 4 Kvinna 83 år Ja Ja Telefon
I 6 Kvinna 70 år Ja Nej Telefon
12
Närstående
Nr Relation Ålder2 Tidigare erfarenhet
av vårdplanering Tidigare erfarenhet av videomöten Närvarade via Intervju via
I 3 Son 45 år Nej Ja På plats Fysiskt möte
I 5 Dotter 53 år Ja Ja Telefon Telefon
I 7 Dotter 55 år Nej Ja På plats Telefon
I 8 Dotter 58 år Nej Ja På plats Telefon
2) Md=54 år, variationsvidd=13
Datainsamling
Intervjuerna inleddes med ett kort allmänt samtal för att etablera en kontakt och tillit till infor-manten. Informanterna delgavs information om studiens syfte, förutsättningar och metod och de lämnade samtycke till deltagande. Intervjuerna varade mellan 15 och 50 minuter och utför-des på en plats vald av informanten. Flera (n=5) av intervjuerna genomförutför-des via telefon på grund av stora geografiska avstånd eller utifrån önskemål från informant. Intervjuerna hölls medvetet korta vid enskilda tillfällen då detta var ett önskemål från informanten som hade begränsad ork. De äldre personernas ålder varierade mellan 70 och 83 år (Md=79 år, variat-ionsvidd=13) där tre av dem var kvinnor och en var man. Samtliga hade deltagit i vårdplane-ring via videomöte med liknande utrustning. Av de närstående var tre döttrar och en son till personer som deltagit i vårdplanering via videomöte, samtliga hade varit involverade i dessa möten antingen genom att fysiskt närvara eller via telefon i Skype™-möte. De närståendes ålder varierade från 45 till 58 år (Md=54, variationsvidd=13).
Själva intervjun inleddes med en öppen fråga enligt vad Polit och Beck (2017) kallar för “a grand tour question”. Denna fråga var ”berätta om din upplevelse av vård- och omsorgsplane-ring via videomöte”. Genom denna fråga tilläts informantens berättelse, tankar och känslor få uttryckas fritt i ett samtal. Andra frågor som ställdes om inte informanten själv tog upp ämnet var “Hur upplevde du din möjlighet till delaktighet i besluten?” och “Hur upplevde du det att kommunicera med vårdpersonal via en skärm?”. Under intervjun användes sedan tekniker som spegling och upprepning för att bekräfta att informanten uppfattas rätt (Polit & Beck, 2017). Fördjupande frågor ställdes för att utveckla svaren som informanterna gav. Exempelvis “Hur kände du då?” eller “Vad tänkte du då?”. Intervjun spelades in via ljudinspelning på mobilte-lefon och transkriberades därefter ordagrant av mig som författare.
Analys
Intervjumaterialet analyserades utifrån kvalitativ innehållsanalys med induktiv ansats inspire-rad av Graneheim och Lundman (2004). Den induktiva ansatsen tillåter innehållet växa fram förutsättningslöst, vilket är lämpligt på studier med denna typ av syfte som avser att beskriva personers upplevelser. Induktiv innehållsanalys har många likheter med processen som an-vänds för andra kvalitativa metoder. Induktiv innehållsanalys är speciellt användbar då det inte finns så mycket tidigare kunskap om ett ämne (Hsieh & Shannon, 2005). Vid en induktiv ansats används en förutsättningslös textanalys där mönster söks i materialet. Metoden grundar sig i att beskriva variationer genom att identifiera likheter och skillnader i textmaterialet
13 (Lundman & Hällgren Graneheim, 2017). Metoden används framförallt inom vårdvetenskap, humanvetenskap och beteendevetenskap.
Den kvalitativa innehållsanalysen nyttjar språkets förmåga att kommunicera innehåll och me-ning genom texten och på så sätt få fram kunskap om och förståelse av fenomenet som studeras (Hsieh & Shannon, 2005). En text ges mening genom läsaren vilket innebär att texter kan ha flera innebörder, varav alla ska anses accepterade (Lundman & Hällgren Graneheim, 2017). I analysen bearbetas texten med utgångspunkt för forskningsfrågan som styr studiens syfte (Graneheim & Lundman, 2004). Forskaren rör sig mellan konkreta mönster i texten till en mer generell och abstrakt teoretisk förståelse (Lundman & Hällgren Graneheim, 2017). Texter in-nehåller såväl ett manifest som ett latent innehåll, där det manifesta innehållet utgörs av det uppenbara, synliga innehåll som kan analyseras och kategoriseras utan att tolkas. Det latenta innehållet motsvarar ett underliggande budskap, det som står mellan raderna (Graneheim & Lundman, 2004). Författaren till föreliggande studie har strävat efter att sätta sin förförståelse inom parentes vid bearbetning av det manifesta innehållet för att undvika att styras av sin egen förförståelse (Polit & Beck, 2017).
Intervjumaterialet analyserades utifrån kvalitativ innehållsanalys enligt Graneheim och Lund-man (2004) i en systematisk process enligt följande:
Analysen började med en bekantgörande fas; genom en så kallad naiv läsning med upprepade genomläsningar av intervjuerna med fokus på helhet för att få en känsla för vad de handlade om. Polit och Beck (2017) menar att denna inledande fas i analysprocessen är relevant utifrån att förstå materialet. Därefter identifierades meningsbärande enheter av texten, så kallade me-ningsenheter utifrån det manifesta innehållet (Graneheim & Lundman, 2004). Vid genomgång av meningsenheterna identifierades delar av intervjumaterialet relaterade till vårdplanering överlag, inte nödvändigtvis via videomöte. Dessa berättelser från äldre personer och närstå-ende är viktiga och intressanta men hamnar i denna kontext utanför studiens syfte varvid fler-talet av dem valdes bort. De kvarvarande meningsenheterna kondenserades därefter för att bli mer lätthanterliga utan att tappa sitt ursprungliga innehåll. Meningsenheterna abstraherades därefter utifrån sin kontext till koder. Målet med kodning är att inte förändra huvudinnebörden men samtidigt uppnå en dekontextualisering av texten. Bearbetningen av meningsenheterna syftade till att lyfta innehållet till en högre abstraktionsnivå, vilket möjliggjorde att se inne-hållet utifrån nya perspektiv (Graneheim & Lundman, 2004).
I nästa steg jämfördes koderna utifrån dess likheter och skillnader och sorterades i kategorier utifrån en manifest analys. Genom att hitta likheter och skillnader mellan koder och beskriva dessa kan en ny förståelse för fenomenet skapas. Kategorier består av koder som har ett lik-nande innehåll, där ingen data ska falla utanför någon kategori eller passa in i mer än en kate-gori (Lundman & Hällgren Graneheim, 2017). Innehållet i underkatekate-gorierna bearbetades vi-dare till preliminära kategorier. Data inom och mellan kategorierna jämfördes och samman-fördes slutligen i tre kategorier. Författaren gick under analysprocessen fram och tillbaka för att jämföra meningsenhet med kod och kategori, samt kategori med kod och meningsenhet så att den ursprungliga meningen fortfarande bevarades i varje steg. Exempel på konden-seringsmall med utdrag på meningsenheter, koder och kategorier illustreras i Tabell 2.
14 Tabell 2: Exempel på kondenseringsmall från analysen
Meningsenhet Kod Kategori
(Äldre person)
Det var en stor tv-skärm. Så tändes den och så pratade den. Jag undrade om den hörde vad jag sa. Och då sva-rade de “ja vi hör dig”. Det var en massa människor där.
Ovant prata med en tv
Opersonlighet (Närstående)
De som deltog via Skype sade ingenting. De presenterade sig visserligen, men man visste inte vilka de var, och de var liksom ”overkliga”.
Overkligt
(Närstående)
Och nu sista gången hade jag tanken att “det är ingen idé att jag ens är med liksom”. Men sen gjorde jag det ändå för mammas skull.
Ingen mening vara med
Meningslöshet (Närstående)
Ja men de har liksom redan gjort upp hur det kommer
bli, spelar ingen roll vad vi säger. Spelar ingen roll (Äldre person)
Vissa saker föll bort. Man låtsas som att man hör, bara
nickar. Skäms för att säga “va?” för många gånger. Hör inte allt
Bristande delaktighet (Äldre person)
De lyssnade inte på mig och jag vet inte riktigt vad som
sägs. Inte lyssnad på
(Närstående)
Vi hade inte fått veta något innan mötet, annat än att vi skulle bli informerade, så vi hade inte möjlighet att pla-nera något inför mötet.
Ovetandes
Att slutligen skapa teman är ett sätt att sammanbinda det latenta budskapet från kategorierna och från analysen (Lundman & Hällgren Graneheim, 2017). Framväxten av tema kan även ses som en process som pågår under hela analysarbetet (SBU, 2014). Ett tema beskrivs enligt Polit och Beck (2017) som ”den röda tråden” av mening som återkommer i kategori efter kategori. Temat kan sägas besvara frågan ”Vad handlar det här om?”. I detta sista steg av analysen inspekterades därför kategoriernas latenta innehåll från olika perspektiv. Genom att pendla mellan närhet och distans till texten kunde författaren lära känna materialet för att se nya helheter. Dessa nya helheter formades till ett tema som ett sammanfattande resultat av studien. Temat kontrollerades bakåt för att säkerställa att den ursprungliga meningen stämde. En sammanställning av kategorier och tema går att läsa i
15 Tabell 3.
16 Tabell 3: Indelning i kategorier och teman
Kategorier Tema
Opersonlighet
Att befinna sig i ett utanförskap Meningslöshet
Bristande delaktighet
Resultatet av analysen sammanställdes avslutningsvis i form av löpande text, ordnat under temat i respektive kategorier. Referenser till ursprungskällan i form av citat från intervjuerna har tagits med för att skapa en spårbarhet, visa på relevans samt för att höja förståelsen för innehållet.
Etiska överväganden
Studien ingår som en del i projektet ”eTeam - för välfärdsteknologi” och ryms därmed under den regionala etikansökan med diarienummer: 932-18, vilken godkändes av Etikprövnings-myndigheten 2018-11-15. En separat etikansökan med diarienummer SPÄ 2019:1/190429 har även behandlats och godkänts av ett nationellt råd för specialistsjuksköterskeutbildningen den 30 april 2019.
Enligt Helsingforsdeklarationen (2018) skall all empirisk forskning följa forskningsetiska krav utifrån informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet samt nyttjandekravet. Dessa krav syftar till att skydda de ingående personerna under forskningen. Informanterna informerades därför både muntligt och skriftligt om studiens syfte, innehåll och metoder samt om den frivillighet som råder och rätten att dra sig ur när som helst utan att ange skäl. Genom att låta sig intervjuas i en studie bekräftar deltagarna implicit att de samtycker till att delta i forskningen (Denscombe, 2016). Ett muntligt och skriftligt samtycke inhämtades av infor-manterna i samband med intervjun.
För att bibehålla informanternas konfidentialitet genomgående under studien kodades de tran-skriberade intervjuerna och anteckningar med nummer och inte med identifierbara uppgifter som namn. Inspelningar, transkriberat innehåll och textmaterial förvarades i ett lösenord-skyddat system. Endast personal associerad till uppsatsen (exempelvis handledare) hade insyn och tillgång till råmaterialet. Alla ansträngningar gjordes för att inga enskilda uttalanden eller deltagande i studien skulle kunna särskiljas i det färdiga resultatet. Materialet från intervjuerna kommer inte att nyttjas i annat sammanhang än uppsatsen i fråga och eventuella publikationer relaterade till denna studie.
Att studera äldre kräver ett särskilt förhållningssätt. Äldre med komplexa vårdbehov kan ha svårt att orka med långa intervjuer och det behöver kännas av och anpassas under intervjuns gång, vilket gjordes. Att ha tålamod kan vara en viktig förmåga vid intervjun då den äldre kan ha nedsatt syn och hörsel eller långsam reaktionstid. Av den anledningen bör intervjuaren tala långsamt och tydligt och ge den äldre personen tid att hinna tänka, reflektera och svara, vilket var en ansträngning som fick göras under intervjuerna.
17 Utifrån etiska aspekter finns en risk att de äldre personer som studier ofta utgår ifrån inte motsvarar en äkta representation av äldre generellt i samhället. De riktigt sjuka eller gamla kanske inte inbjuds eller orkar vara med i studier på samma sätt som mer "pigga" äldre. Det framkommer därför finnas etiska skäl till att denna studie bör utföras. Genom att undersöka de äldres upplevelse av samordnad vårdplanering via videomöte i syfte att tillhandahålla kun-skap kun-skapas möjlighet att på sikt kunna förbättra möjlighet till delaktighet för äldre patienter i ett sådant möte. Studien inkluderade äldre personer, flera av dem med komplexa vårdbehov och omfattande nedsättning av både funktion och hälsa. Genom att anpassa intervjuns längd och takt möjliggjorde författaren att dessa personers berättelse fick komma fram.
Det kan troligen finnas en skillnad i hur en äldre person med kognitiv nedsättning eller svår hörselnedsättning upplever en vårdplanering via videomöte. Författaren av detta arbete är medveten om detta och det blev en begränsning i studien att dessa personer exkluderas. I en mer omfattande studie med större resurser skulle även dessa individer kunna inkluderas genom att använda dyadiska intervjuer där en närstående finns med som stöd i intervjun. Två personer med en gemensam erfarenhet kan ses som en dyad (Morgan, Ataie, Carder & Hoffman, 2013). Det kan i informantens berättelse uppkomma beskrivna situationer där vårdare har agerat eller bemött den äldre negativt. Denna information bör fortfarande hanteras konfidentiellt och inte spridas till berörd person. Däremot kan studien i sin helhet som färdig uppsats överlämnas till de ingående verksamheterna efter färdigställande, för att kunna tillföra kunskap som skulle kunna bidra i den kliniska verksamheten utan att kunna särskilja någon enskild individ. De personer som inkluderas i studien ska inte stå i någon beroendeställning till intervjuaren ex-empelvis utifrån en patient-vårdar-relation. Detta undviks då författaren till detta arbete inte arbetar kliniskt inom denna verksamhet. Att intervjua en äldre person kan riskera att väcka känslor och tankar om upplevelsen som återberättats har känts jobbig eller ansträngande för den äldre. Dessa frågor är viktiga att kunna bemöta under intervjun utan att för den skull ikläda sig rollen av en terapeut. Korrekt och tydlig information avseende studiens syfte och genom-förande kan tydliggöra detta inför intervjun. Wiklund-Gustin (2010) menar samtidigt att in-tervjun även kan vara givande för informanten utifrån en möjlighet att få reflektera och sätta ord på sin upplevelse och bli lyssnad på av någon utomstående.
Varje studie bör överväga att nyttan är större än den påverkan den gör på de ingående perso-nerna. Enligt lagen om etikprövning av forskning skall människan som person sättas före sam-hället eller forskningen (SFS 2003:460). De risker som potentiellt kan identifieras i studien bedömer författaren av detta arbete klart övervägs av att studiens nytta har potential att tillföra för äldre personer utifrån deras delaktighet i vård- och omsorgsplaneringar på distans.
Resultat
Resultatet av den äldre personens och närståendes upplevelse av samordnad vårdplanering via videomöte kan sammanfattas utifrån temat att befinna sig i ett utanförskap vilket grundar sig i upplevelser av opersonlighet, meningslöshet samt bristande delaktighet som i sin tur utgör resultatets kategorier, se Figur 1.
18
Tema:
Kategorier:
Figur 1: Resultatets tema med tillhörande kategorier
Att befinna sig i ett utanförskap
Samordnad vårdplanering via videomöte upplevs som att befinna sig i ett utanförskap. Känslan av utanförskap uppkommer genom upplevelsen av att vara i en obekant situation med begrän-sad kunskap och information om vad som väntar. Det beskrivs även som att vara i ett underläge gentemot vårdpersonalen som är bekant med tekniken och vet vilka beslut som planeras. Mö-tesformen får både de äldre personerna och närstående att känna osäkerhet kring vad mötet ska syfta till. Att mötas via video upplevs som ett opersonligt möte då det är svårt att verkligen se den andra personen som en riktig människa. Opersonligheten framträder även i de fall då vårdpersonalen har förberett sig dåligt innan mötet och saknar tillräcklig kännedom om den äldre personen. Utanförskapet framträder ytterligare för de närstående då de upplever en me-ningslöshet i vårdplaneringen via videomöte i de fall den uppfattas som innehållslös eller inte kunna leda till att möta den äldres behov. Utanförskapet kan även förstärkas av faktorer som orsakar inskränkningar i delaktigheten. Detta kan bland annat innefatta bristande vana av vi-deoteknik hos den äldre vilket gav begränsade möjligheter till att delta på en jämbördig nivå. I vårdplaneringen via videomöte upplevde varken de äldre eller de närstående att de blev lyss-nade på under videomötet då besluten kändes uppgjorda på förhand.
Opersonlighet
Både de äldre personerna och närstående upplevde vårdplanering via videomöte som ett oper-sonligt möte där det var svårt att känna en gemenskap med de andra personerna på skärmen. Vårdpersonalens bilder på skärmen var ofta små och långt bort vilket bidrog till en känsla av att inte mötas som riktiga personer för varandra. Flera av de äldre personerna beskriver mötet som främmande, opersonligt och något surrealistiskt då personerna på tv-skärmen börjar tala med dem. Denna overklighetskänsla kunde ytterligare förstärka upplevelsen av utanförskap. En äldre person berättar:
Att befinna sig i ett utanförskap
Opersonlighet Meningslöshet Bristande delaktighet
Den äldre personen och närståendes upplevelse
av vårdplanering via videomöte
19
”Det var en stor tv-skärm. Så tändes den och så pratade den. Jag undrade om den hörde vad jag sa. Och då svarade de ’ja vi hör dig’. Det var en massa människor där.” (Informant 1)
Både de äldre och deras närstående upplevde även en känsla av opersonlighet i videomötet när inte vårdpersonalen kom ihåg deras namn och kallade dem för något annat namn. De upplevde också att frågorna inte var relevanta i ett videomöte. Då vårdpersonalen upplevdes vara dåligt förberedd förstärktes känslan av opersonlighet i videomötet. Detta bidrog till en känsla av att mötet inte utgick från den äldre personen. Närstående upplevde vårdplanering via videomöte som en känsla av besvikelse, mycket beroende av att förväntningarna inte blivit nådda eller att mötet inte resulterat i vad de upplever vara något fördelaktigt eller konstruktivt. De äldre upp-levde en känsla av övergivenhet. Denna övergivenhet handlar till stor del om en upplevelse att inte deras behov av vård och hjälp inte uppmärksammades under videomötet och att de inte blivit lyssnade på under videomötet. Tillsammans ledde dessa faktorer till en upplevelse av bristande förtroende hos de närstående gentemot vården och ett tvivlande på videomöte och vårdplanering som fenomen. Både äldre och närstående upplevde att de föredragit ett fysiskt möte framför ett videomöte och att de hellre pratat med en ”vanlig” människa.
Både de äldre och deras närstående reagerade över hur bristfälligt videomötet hanterades av vårdpersonalen. Närstående upplevde videomötet som ostrukturerat och att vårdpersonalen upplevdes oförberedd och felinformerad. En närstående uttryckte förvåning över att videomö-tena inte var av högre kvalitet än så här:
”De borde ju vara vana vid att genomföra sådana här möten, de borde ju ha rutin på det.” (Informant 8)
Meningslöshet
En upplevelse av meningslöshet infann sig hos närstående då de kände att vårdplaneringen via videomöte inte tillförde någonting varken för dem eller den äldre personen. I följande citat ifrågasätter två närstående vitsen med vårdplaneringsmötet och för vems skull de utförs:
”Jag kände att jag frågade mig vem vårdplaneringsmöten egentligen är till för.” (In-formant 7)
”Uppriktigt sagt så förstod jag inte vad vi gjorde där, pappa, mamma, jag och min syster, tillsammans med fem personal från tre olika vårdgivare.” (Informant 8)
Närstående som varit med på vårdplanering tidigare och haft en negativ upplevelse känner en meningslöshet inför att medfölja igen då det inte upplevs som att leda till någonting. Samtidigt upplever de närstående att det är viktigt att vara med på vårdplaneringen via videomöte för att agera stöd åt den äldre personen. Följande citat beskriver en närståendes ambivalens till att delta vid vårdplaneringen då hon egentligen misstror mötets syfte och utgång:
”Och nu sista gången hade jag tanken att “det är ingen idé att jag ens är med liksom”. Men sen gjorde jag det ändå för mammas skull….så att det skulle vara nån.” (Infor-mant 5)
Bristande information upplevdes även av närstående kunna leda till slöseri med tid och me-ningslösa resor i onödan i samband med vårdplaneringen via videomöte. De närstående har under vårdplaneringen närvarat vid videomötet antingen på plats hos den äldre eller via tele-fon. Det fanns möjlighet att delta vid mötet genom att ansluta sig även om de bodde långt
