Det där marmorbordet jag hatar

DET DÄR MARMORBORDET JAG HATADE

DET DÄR MARMORBORDET JAG HATADE

Jag har börjat tänka att jag är under ständig förvandling, jag ser saker, jag upplever saker och jag känner saker som förändrar mig och min syn på hur jag och vi lever. Det är ur den processen som jag skapar något och det är just dem känslorna som uppstår då som inspirerar mig. Jag kommer i denna essä prata ur mitt perspektiv som rasifierad på konstfack. För jag har sällan känt mig så avvikande som jag gjort under min kandidat, vilket har lett till ett helt nytt perspektiv har öppnats för mig. Jag kommer även prata om hur jag undersöker olika perspektiv och anledningar till varför vi i Sverige är så låsta vid behovet av att passa in.

Jag har börjat förstå saker på ett helt annat sätt som både gett mig drivkraft och samtidigt placerat mig i en

underlägsen position, för ju mer jag erkänner mig som minoritet desto mer ensam blir jag.

”I just want to be alone” ett citat av Greta Garbo var det

som var grunden till verket ”Attempt at being alone” som jag skapade mitt första år på Konstfack. Jag ville skapa en

plats där man frivilligt fick vara ensam utan att någon placerade dig där, utan snarare en plats där jag frivilligt går bort från alla andra, där jag tar beslutet. Efter att jag var klar med det verket så förstod jag att det handlade om att jag

kände mig ensam, för jag är nämligen mitt egna objekt när jag skapar. Med objekt så menar jag att när jag blir

inspirerad till att skapa något, så tror jag att i mitt fall är det väldigt ofta mitt undermedvetna som är med och styr i vilken riktning jag ska. Jag kan självklart hämta inspiration från yttre faktorer men för mig har det alltid varit viktigt att jag jobba med något som ligger mig nära, då det är ett sätt för mig att utvecklas både som konstnär och individ. Det är viktigt för mig att kunna få jobba på intuition och lita på mitt undermedvetna, för det är under processen som jag börjar förstå vad allt handlar om, och det är inte förens mitt verk är klart som jag verkligen förstår hur jag tänkte och vad det var jag ville förmedla.

När jag började mitt andra år så hade jag börjat reflektera mycket mer kring rasism och utanförskapet som så starkt synliggjorts för mig under första året. Jag satt ofta och reflekterade över när allt började för mig, när jag insåg att jag hade placerats i ett fack och varför vi väljer att dela upp oss. Min barndom har alltid varit ett tema som jag hämtar inspiration ifrån både rent konceptuell och estetiskt. Det är en period då politiken kom in i mitt liv. Jag förstod självklart inte då att det var politiskt, men jag blev indragen i det. Jag började se skillnader mellan min familj och andras, och jag lärde mig att det var dåligt att vara annorlunda för det viktigaste var att smälta in.

Dessa regler och koder började intressera mig mer och mer eftersom att jag började bli så trött på att spela efter några regler som jag inte kunde förstå. Senaste åren har jag letat efter svaret på varför vi lever i ett samhälle där regler är våra viktigaste stödpelare.1

Det kristna Sverige

Fredlund-Blomst, Sofie M.T.(2010). Jantelagen and Multiculturalism:

Jag är besatt av plastblommor, rosa, glamour och sex. Jag kan inte förklara exakt varför mer än att det finns något så tabubelagt i just den kombinationen som jag älskar. Något som jag kan känna igen mig i, och det är som om att jag genast vill ge mig in i en värld där allt det är tillåtet. Det överflödiga och det skrikiga. Ur den besattheten så skapade jag mitt verk ”Contained normality”, mitt koncept var att jag ville skapa ett litet rum där sexualitet lever och frodas i en liten sfär jag vill bjuda in till, och jag vill att betraktaren för en kort stund ska känna sig som en del av den.

Men när den stod klar så kunde jag genast se att jag fortfarande jobbade ur samma perspektiv, att jag vill visa på hur låsta vi är.

Jag är nämligen trött på hur vår syn på sexualitet har låst sig, hur vi har skapat ett rum för sexualitet, ett rum där det får ta plats och där det får finnas. Det är inget vi vill prata om öppet, för sex ska vara privat. Jag undrar om dessa regler som uppstått kommer från en tid när Sverige blev kristet, men det som började gnaga i mig var att vi hela tiden påstår att vi inte är kristna i Sverige. Det var då jag

började koppla ihop mitt arbete till min kristna bakgrund och till Sveriges bild av att vi inte är ett land styrt av religion, trots att det är precis vad vi är.

”Kristendomen var baserad på ett hierarkiskt och väl utmejslat regelsystem, där varje individ hade sin plats” (ur http://www.popularhistoria.se/artiklar/nar-sverige-blev-kristet/.)

När kristendomen kom till Sverige så kom den med förändringar. Svenskar fick anpassa sitt liv och lärde sig hur vi skulle leva och vad vi skulle eftersträva i livet. Vad vi skulle äga, vad vi skulle tänka, men mest av allt vi lärde oss vad som var rätt och vad som var fel. Sverige var under flera århundraden ett kristet land med kristna

värderingar men Sverige anses hela tiden bli mer och mer sekulariserat. Frågan är om vi verkligen har blivit det eller om vi bara bytt ut bibeln mot något annat?

Vi har fortfarande samma mönster i hur vi styr vårt samhälle både på gott och ont, vi har behållit den kristna skulden men ersatt den med något mer osynligt ”den svenska skulden”, skulden man får bära om man inte

passar in och bryter mot dem tysta reglerna vi har skapat för att allt ska fungera och framstå som ordningsamt.2

Det är lätt för oss i Sverige att förakta religion och stöta bort den när vi inte ens är medvetna om hur styrda vi är av just kristna värderingar och normer.

Eftersom vi har förlorat vår medvetenhet kring hur pass kristet Sverige är och hur pass mycket religionen påverkat oss och format vårt land till det vi kallar Sverige idag så är det svårare för oss att förstå hur någon annan från en annan kultur kan vara troende eller tänka på ett annat sätt som känns främmande för oss här, vi har helt enkelt glömt bort vad som format oss.

Vi har fått det så inrutat hur saker ska fungera utan att vi ens pratat om det. Jag antar att det hör ihop med det klassiska konceptet att vi lever efter Jantelagen och att vi i princip inte får höras eller synas för då bryter än mönstret

2

Harmanci, Havva, Sekulariseringen i Sverige : religionens ställning i det moderna samhället. - 2010

och det är väl precis det som de i utanförskap råkar ut för, de syns för de har inte blivit tränade i hur man följer just våra riktlinjer.

Självklart så har alla länder sina egna regler och koder för hur man ska bete sig och hur man ska fungera i ett

samhälle men frågan är om vi är hårdare mot de som bryter den, kanske just för att vi är så inövade att det blir så tydligt när någon sticker ut.3

Jag uppfattar det som något vi sällan pratar om hur vi styr våra medborgare och inte alls är särskilt fria till att

verkligen låta varje individ utforska vad den gillar och bli en helt fristående egen person.

Vi lär oss tidigt hur det är viktigt att allt ska se och vara så svenskt som möjligt.

Vi gillar tanken av det, tanken av att vara fria, tanken av att vi är en framtidens nation men när utvecklingen kommer till

3

Fredlund-Blomst, Sofie M.T.(2010). Jantelagen and Multiculturalism: a Dynamic Dual. Berkeley Undergraduate Journal, 23(1).

our_buj_7677. Retrieved from:

http://escholarship.org/uc/item/85b477kr

Sverige så låser vi dörren. Vi trivs med våra regler och behåller dem mer än gärna för om man vill få utlopp för det som inte får visas här så gör vi det på annan plats, men väl hemma så är ”ordning och reda” vårt starkaste redskap. Det är just det som byggt Sverige.

För hur skulle någon som är annorlunda kunna vara bättre, vi har ju trotsallt utan att ens tänka på det blivit patrioter, vi tror att vi inte är det för att vi inte firar någon nationaldag, men sanning är den att jag tycker svenskar är några av dem kulturer som klappar sig mest på ryggen. Vi tänker att vi är det bara för att vi inte skryter öppet om Sverige men från tidig ålder så får vi höra om hur pass bra vi är på olika saker våra jordgubbar, vårt fotbollslag, vår musik, vår jämställdhet och politik vi är helt enkelt bäst på allt och det är just den inbillningen som lett till att vi har stannat i vår utveckling.

Vi har lyckats måla upp en perfekt bild för världen men värst av allt för oss själva, men sanningen är den att vi har lyckats med det för att problemen inte blivit tillräckligt stora men dem senaste årtiondena har problemen börjat hinna

ifatt oss. Det börjar märkas mer å mer att vi inte längre kan styra vårt land på samma sätt som innan, just för att vi inte längre är alla likadana.4

Den reglerade offentliga miljön

Jag intresserar mig väldigt mycket av vår svenska

samhällskonstruktion men jag jobbar mest med några av dem som jag anser kan vara delar av grunderna till det som format våra gemensamma personlighetsdrag och attityd, det vi ser och saknaden av det annorlunda.

ornament. Ornament is wasted labour power and hence wasted health. It has always been so.”(ur Alfred Loos,Ornament and crime, 1908)

4

Greenfeld, L. 2012. Nationalism. The Wiley-Blackwell Encyclopedia of Globalization.

Jag har alltid haft ett starkt intresse för arkitektur och betydelsen av att det dagliga, det vi passerar på väg till jobbet, skolan eller rent allmänt i vår vardag. Hur våra gator och vår arkitektur formar vår personlighet hur den får oss både att interagera med varandra och hur den

utvecklar oss. Hur kommer det sig att vi bestämt att dekoration och utsmyckningar är något förlegat? I Alfred Loos text ”Ornament and Crime” så pratar han om hur just den moderna människan inte behöver det överflödiga utan hur det är något skapat av vårt konsumtionssamhälle att rent praktiskt så skulle det vara bättre om vi förhöll oss till vår omgivning och det materiella i den enklaste å renaste formen utan det överflödiga. Det skulle innebära att enligt Alfred Loos så skulle Sverige kunna vara ett perfekt

exempel på hur det moderna samhället ska se ut, men jag anser att det är något vi sällan pratar om hur vår svenska stelhet, introverta och försiktiga attityd är påverkad av just våra avskalade miljöer. I Stockholm har vi ett Skönhetsråd vars uppgift är att bestämma hur våra offentliga miljöer ser ut, det är en grupp som arbetar med att se till det bästa för Sveriges arkitektur/estetiska utveckling,

”…Ingreppen i takfallet skulle dessutom bli mycket

framträdande i gatumiljön eftersom de nya volymerna och övriga åtgärder ligger nära takfoten. Vidare bedömde delegerade att takaltaner mot gatan

är ett relativt stort avsteg från den äldre stenstadens grammatik, men det innebär också en slags privatisering av

det gemensamma stadsrummet”( ur Stockholms Skönhetsråd, protokoll för den 22 September)

Jag undrar hur pass framåtsträvande vi egentligen är när det kommer till hur vi planerar och skapar i offentliga miljöer. Ju mer jag ser mig omkring i Sverige så ser jag tydligare hur vi kontrollerar att ingenting får bli för

moderniserat, inget får sticka ut för mycket ur mängden. Jag undrar varför? Vem tjänar på detta, eller är det bara ett sätt att indirekt visa oss att det bästa man kan göra är att passa in och inte bryta ett gammalt mönster, ja om inte annat så slipper man betala böter för att man blir ju trotsallt straffad om man målar om en fasad utan att bett om lov. När jag jobbar så gillar jag att ta mig in i en värld där dessa regler inte finns, en värld där en vit man inte skapat min

levnadsmiljö5, en värld där fler perspektiv har blivit

inbjudna att påverka och representera staden jag växt upp i. ”A virtual absence of colour is depressing and when the world turns grey we are instinctively conditioned to draw in and prepare for hibernation. Unless the precise tone is right, grey has a dampening effect on other colours used with it. Heavy use of grey usually indicates a lack of confidence and fear of exposure”(ur http://www.colour-affects.co.uk/psychological-properties-of-colours)

Forskning inom hur olika färger påverkar ens humör och vilka associationer vi drar till olika färger är något som jag tycker vi borde införa mycket mer i hur vi planerar våra städer då jag absolut inte kan förstå varför våra vanligaste färger i svenska stadsmiljöer är grått, svart, vitt och bruna nyanser. Alla dessa färger visar att de i princip endast bidrar till depression, osäkerhet.

5

Burroughs, Brady, Do Bodies Matter? : Stone, water, light, skin and material performativity in Therme Vals. - : centrum för genusstudier, 2007

Vi lär oss alltså tidigt att allt kontrolleras att det finns ett rätt och fel. Det finns ett sätt att måla våra hus, gator och planera våra städer. Dessa riktlinjer fortsätter inom alla områden i vår kultur, det samma gäller för hur vi ska klä oss, hur vi ska inreda och hur vi ska socialisera.6

När jag jobbar med starkare färger eller klär mig i mönstrat får jag nästintill varenda gång någon kommentar om hur färgglatt jag klätt mig och ibland även fått höra hur mina sydamerikanska rötter lyser igenom i min konst enbart för att jag sysslar med starka färger? Det känns så bisarrt att färger ska vara något så främmande i vår kultur men samtidigt så syns det så tydligt bara jag tänker på det. Det är inte så att jag tror att vår kultur är ensam om att ha en god smak och dålig smak som bestämmer vilka/vad som passar in men det jag tycker är intressant är hur den är så stark och hur den osynlighetsgjorts.

Jag uppfattar det som om att vi ofta skojar om hur vi i Sverige klär oss så likt varandra och att vi verkligen lever

6

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=793&artikel=14084 68

efter reglerna att det finns god smak och dålig smak men det är sällan jag uppfattar det som om att någon faktiskt ifrågasätter sin egen position och hur ens egna val

påverkar mängden. Var bor du? Vilka kläder har du? Vilka umgås du med? Alla dessa frågor är självklart många medvetna om men det som skrämmer mig är hur pass många som antagligen skulle svara nästintill samma svar beroende på deras position i samhället. Är vi omedvetet extremt rädda för att bli utstötta eller närma oss det främmande? Eftersom att även på konstfack som är en plats där politik och samhällskritik är ständigt närvarande så representerar vi fortfarande dessa mönster av att medvetenhet och aktion är två helt olika saker. Skolan har en hierarki, vi klär oss i koder för att visa vart vi hör

hemma, skolans estetik är avskalad och vit och jag går på en av dem mest segregerade platserna jag varit på, så hur kan ett samhälle förändras när en av dem mest politiskt medvetna platserna inte ens kan acceptera det

UNDANTAGEN

Jag klev in i klassrummet och var redan nervös, jag hade läst texterna och visste vad som väntade vi skulle prata

om ”den andre”, de som lever i utanförskap i samhället, de som är annorlunda.

Vi skulle prata om sådana som mig. Det var mitt första år på konstfack, kursen

introduktionsdiskussion som satte en stämning och placerade mig i en riktning under min utbildning, jag kände mig oerhört obekväm och förstod inte riktigt hur jag skulle förhålla mig till att diskutera kring en

problematik där jag är objektet. Det var en extremt nödvändig kurs för mig och den förändrade väldigt mycket på hur jag såg min position och jag förstod hur jag skulle bli behandlad på konstfack, jag skulle bli ett av undantagen. Det mest problematiska var att ju mer tiden gick så förstod jag att på konstfack så lär vi ut om

samhällsproblematiken men vi har svårt att ta till oss kritiken själva, att förstå att bara för att vi befinner oss på en plats där vi är medvetna så betyder inte det att vi

kommer undan eller att vi inte behöver förändra.

Jag har under min tid på konstfack ett flertal gånger stött på både strukturell rasism och känt mig utpekad som ett exotiskt inslag i en vit miljö. När lärare har tilltalat mig på

engelska, när lärare presenterat mig som Alejandro från Tensta, blivit kallad white trash samt näst intill blivit kallad för rasist av skolledningen när jag påpekat hur

problematisk det är att konstfack är så extremt segregerat.

Min kritik mot konstfack är inte riktad ur ett perspektiv som menar på att skolan i sig är mer rasistisk eller vit en någon annan skola i Sverige utan jag pratar utifrån mina egna erfarenheter som rasifierad på en konstskola där jag uppfattat det som att samhällskritik är en grundpelare i vår utbildning. Men det som är den starkaste grundpelaren är Konstfacks sätt att blunda för dess egna position, makt och oviljan att förändra det är ett sätt för skolan att behålla sitt rykte och inte råka hamna i rampljuset för att ha kastat sten i glashus. Jag undrar när rasism blev ett problem vi inte måste ta tag i för ibland känns det som om att vi bryr oss mer om hållbarhet och ekologiska grönsaker än vad vi bryr som om att det finns människor som var dag blir diskriminerade på grund av hens hudfärg.

Jag har tidigare nämnt hur vi på konstfack befinner oss i en hierarki, en hierarki där jag befinner mig nära toppen

jag tycker den mallen går att använda utanför skolan där de vita med mest kulturellt bagage regerar och det annorlunda hamnar längst ner eller får vara ett undantag men då ska undantaget anpassa sig efter deras regler. Det alla institutioner har gemensamt är att majoriteten av både elever och lärare är vita bortsett från lokalvård där

majoriteten är rasifierade.

Så den bilden jag vill att konstfack visar upp är den att för att platsa på konstfack så bör du ha ett starkt kulturellt bagage och du bör helst vara vit så vida du inte vill jobba med lokalvården på skolan. Det låter hårt, det vill jag också att det ska för jag ser inget annat sätt att få fram något som för mig är skrämmande och oroande, när konsten blir politisk utan aktivism eller självkritik. Konstfack bör vara ett exempel på hur man kan förändra, hur alla oavsett

bakgrund kan bidra till Sveriges framtida kulturscen samt utvecklingen av vårt gemensamma framtida kulturarv.

Inför min kandidatutställning så har jag jobbat och hämtat inspiration från det jag nämnt i min essä, färgnormer, den

reglerade offentliga miljön samt hur jag förhåller mig till att befinna mig på en vit plats där mycket av det jag gör anses vara exotiskt eller sydamerikanskt. Jag vill ta mig an vita havet på konstfack och göra något stort, något som inte kan passera obemärkt, jag vill att du minns mig, jag vill ta min plats i den vita konstvärlden.

Jag har under hela min uppväxt och under hela mitt konstnärliga utvecklande dragits till det som är tabu eller det som just anses vara annorlunda mot vad normen bestämmer. Jag kommer visa skulpturer/installationer som är tänkta för offentliga miljöer där jag jobbat med färger mot varandra och hur vi förhåller oss till just dessa färger, så som rosa, lila, blått, guld, marmor och andra färger som just anses vara för extrema för det offentliga rummet. Jag dras till texturer och material som känns organiska just för att jag vill att det jag skapar ska kännas som något

”naturligt” från en annan värld.

En värld där jag inte lärde mig vid 8 års ålder att min mammas smak var fel smak, att hennes marmorbord var ett tecken på dålig invandrarsmak, där jag inte lärde mig att jag var tvungen att distansera mig från min familjs

kulturarv för att få bli en del av det svenska utan där den kunde bidra med något, där jag kunde få formas utifrån mitt inres behov och vilja inte av samhällets krav.

Marmorbordet har blivit en symbol för en tid då jag och min familj blev bestraffade för att vara annorlunda, en symbol för min mamma och hennes smak och det är därför jag nu älskar det där marmorbordet som jag hatade.

Bibliografi http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=793&artikel= 1408468 http://www.popularhistoria.se/artiklar/nar-sverige-blev-kristet/ http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=416&artikel= 5481027

Adolf Loos: Ornament and crime , 1908

http://dis.dsv.su.se/~kenlars/colorsandshapes/ff.pdf http://www.colour-affects.co.uk/psychological-properties-of-colours http://rummets.se/gastbloggare/fem-olika-satt-att-gora-din-feminism-mer-inkluderande-och-intersektionell/ http://rummets.se/gastbloggare/du-har-ratt-att-bli-arg/ http://www.aftonbladet.se/debatt/article19074322.ab Fredlund-Blomst, Sofie M.T.(2010). Jantelagen and

Multiculturalism: a Dynamic Dual. Berkeley Undergraduate Journal, 23(1). our_buj_7677. Retrieved from:

http://escholarship.org/uc/item/85b477kr

Harmanci, Havva, Sekulariseringen i Sverige : religionens ställning i det moderna samhället. – 2010

Greenfeld, L. 2012. Nationalism. The Wiley-Blackwell Encyclopedia of Globalization.

Burroughs, Brady, Do Bodies Matter? : Stone, water, light, skin and material performativity in Therme Vals. - : centrum för genusstudier, 2007