Mossor på död ved vid vatten

MOSSOR PÅ DÖD

VED VID VATTEN

M

OSSOR PÅ DÖD

VED VID VATTEN

-

A

TT TÄNKA PÅ VID

RESTAURERING AV

VATTENDRAG

…

P

L

V

2016-08-16

Text och foto Naturcentrum AB 2016 Strandtorget 3 444 30 Stenungsund Tel. 0303-726160 ncab@naturcentrum.se Projektansvarig:

Henrik Weibull Naturcentrum AB

Beställare

Länsstyrelsen i Västerbottens län Kontaktperson: Per-Anders Blomqvist

Inledning

Svämzonen, eller svämplanet som det också kallas, dvs området mellan lågvattenlin-jen och extrema högvattenlinlågvattenlin-jen, är en väldigt speciell miljö utmed våra sjöar och vat-tendrag. I denna zon finns en artrik mossflora med ett hundratal specialiserade arter mossor som tål översvämning samtidigt som de även tål periodvis torrläggning eller uttorkning. Däremot är det många av våra strikt landlevande arter som inte alls klarar av ens periodvis översvämning och därför saknas i zonen. I Åtgärdsprogram för säll-synta skapanior på tidvis översvämmad ved finns det med tre väldigt specialiserade arter som dessutom bara växer på gammal ved i den zonen (fortsättningsvis kallade vedskapanior): timmerskapania (Scapania apiculata EN), mikroskapania (Scapania carinthiaca EN) och svämskapania (Scapania glaucocephala EN). I zonen finns även ett större antal arter som växer på andra underlag som sand, grus och sten. Längst ner i zonen växer arter som tål att översvämmas mer eller mindre permanent, medan det i den översta delen av zonen mest växer arter som är bättre anpassade till att tåla kor-tare perioder av översvämning och längre perioder av torrläggning.

Så här mosaikartat kan det se ut på en stock med timmerskapania i den övre delen av svämzonen.

Timmerskapania (övre bilden) och svämskapania (undre bilden) växer bara på ved som under kortare perioder är översvämmad av vatten.

Även mikroskapania växer också bara på ved som under kortare perioder är över-svämmad av vatten.

Späd bäckmossa (Hygrohypnum montanum VU) är ett exempel på en stenlevande art som också bara förekommer i svämzonen.

Lämplig ved för vedskapanior

Här följer några exempel på miljöer där ved ansamlas och är särskilt lämplig för ved-skapanior och andra vedlevande mossor i svämzonen.

I ytterkrökarna av rinnande vatten ansamlas ofta en mängd död ved som är lämplig för vedskapanior och andra vedlevande mossor i svämzonen.

Även där vattendrag delas i olika fåror, ”kvillar”, ansamlas ofta ved som är lämplig för vedskapanior och andra vedlevande mossor i svämzonen.

Större timmerbrötar är riktigt bra för vedskapaniorna, för där finns det stor variat-ion i hur översvämningen påverkar. Vissa torra år klarar sig arterna bättre i lägre liggande delar och andra blötare år är mer exponerade stockar bättre.

Här ses flera lämpliga stockar som ligger till synes ovanför högvattnet, men vissa år svämmas även dessa över.

Vid flacka stränder eller vid vatten med kraftiga flöden kan man hitta vedskapanior en bra bit ifrån normalvattenlinjen. Högvattenlinjen kan vara åtskilliga meter vid si-dan av bäcken som man ser den vid normalvatten. Vid den röda kniven växer tim-merskapania.

hög-Kulturved är extra viktig!

Det är inte bara naturligt fallen ved som utnyttjas av de vedlevande mossorna i svämzonen. Även kulturved, såsom rester från flottningstiden och även delar av gamla förfallna broar och byggnader (kvarnar och sågar), är viktiga för vedskapani-orna. I dagens skogs- och vattenlandskap är ved en stor bristvara jämfört med i ur-sprungliga naturliga ekosystem. Därför är kulturveden, som ofta är av förhållandevis grov och av bra kvalitet, ibland den enda ved som är någorlunda lämplig för dessa arter. All annan ved är ofta alldeles för klen och kortlivad för att kunna klara några livskraftiga populationer av vedskapanior och andra vedlevande mossor.

I riktigt gynnsamma miljöer kan man hitta både mikroskapania och timmer-skapania. Här växer de på ganska klena stockar på delvis raserade delar av en gammal flottningsränna. Här är översvämningen lagom balanserad mellan blött och periodvis torrt.

På denna och likande gamla timmerskodda moränsluttningar klarar sig särskilt mikroskapania bra. Det är kanske den art som tål mest exponering och uttorkning av de tre vedskapaniorna.

Här finns det gott om ved i olika delar av stranden utmed bäcken. Då finns det ofta bra förutsättningar för vedskapaniorna.

Mängden ved är viktig för att kunna bibehålla en population av vedskapanior över längre tid. Det tar sannolikt lång tid innan det ofta kraftigt utarmade skogs- och vat-tenekosystemen hinner nybilda grov lämplig ved på naturlig väg.

Restaurering - problem och möjligheter

Restaurering av vattendrag är ofta önskvärd och ibland även nödvändig. Andelen re-glerade eller kraftigt påverkade vattendrag är i vissa regioner mycket hög. Det rör sig om dammar för vattenkraftverk, kvarnar och sågar, men oftast är det åtgärder som gjordes för att underlätta för flottningen under 1800- och tidigt 1900-tal. Syftet med restaureringen är ofta mycket vällovligt och går oftast ut på att återskapa ett naturligt vattenflöde och levande vattenekosystem. Däremot är det inte alltid så att man tänker fullt ut på ekosystemets alla komponenter. Särskilt kommer de organismer som lever just i svämzonen ofta i kläm och kan drabbas kraftigt negativt under åren, eller till och med decennierna, närmast efter en restaurering.

Man får inte glömma bort att även om vattendragen är kraftigt påverkade så har de i de flesta fall för många organismer kommit i någon slags jämvikt efter de ofta mer än 50 år som gått sedan exploateringen. Även om den kringliggande skogen oftast fort-farande är ung så kan det på kvarvarande strukturer i vattendraget och strandmiljön finnas i dag sällsynta arter som tidigare var vanliga i det helt naturliga vattenekosy-stemet.

All ved är viktig för vattendraget och finns det så här mycket ved i vattnet ska den ligga kvar eller åtminstone föras tillbaka. Så här får det inte se ut på vändplanen när man har restaurerat ett vattendrag.

Här ligger veden i närheten av vattendraget, men ändå alldeles för högt ovan högvattenlinjen för att vara något för vedskapaniorna att växa på.

Här har man återfört ett antal block i åfåran, men körskadorna är alltför kraftiga. Många strandlevande arter är anpassade till återkommande störningar och kräver till och med störning, men när skadorna blir så här omfattande är det stor risk att flera arter försvunnit och inte kan återetablera sig på relativt lång tid. Sen innebär den ökade exponeringen även en ökad risk för uttorkning.

Här har restaureringen gjorts mer nyanserat. Ett flertal block är återförda till vattendraget och en del stockar ligger i strandkanten. Om det går är det önskvärt att man är mer varsam även med blocken. Särskilt sådana block som redan ligger i vattnet bör lämnas orörda så att arterna kan fortsätta växa, istället för att behöva återkolonisera.

Denna ved ligger alldeles intill vattendraget i bilden ovan, men tyvärr är den utplacerad ovanför svämzonen.

Att tänka på för att vara särskilt rädd om

mossor vid restaurering:

• Lämna ved som ligger i svämzonen intakt i så stor utsträckning som möjligt. • Måste veden tas bort (t.ex. för att den inte ska köras sönder vid restaurering),

bör den, om möjligt, flyttas försiktigt och återföras till lämpliga delar av vat-tendraget.

• Den ved som återförs till vattendraget bör placeras så att den läggs/exponeras på liknande sätt som tidigare så att arter anpassade till en viss livsmiljö eller förhållanden kan fortsätta växa. Särskilt lämplig placering är där ved naturligt ansamlas vid kraftigt högvatten, t.ex. i ytterkrökar, på öar i kvillområden och i periodvis torrlagda fåror.

• Vid flottledsåterställning nära broar eller dammar bör man inte ta bort mer död ved än vad som är nödvändigt. Skyddade och skuggade partier under dammar och broar kan vara den enda plats där mossor känsliga för uttork-ning finns kvar längs ett i övrigt hårt exploaterat vattendrag.

• Är det ont om ved bör det tillföras ved för att gynna vedlevande arter. Här kan det vara särskilt gynnsamt att lägga ut ved som inte är helt färsk eller åt-minstone är utan bark för att den ska bli lämplig (för bl.a. vedskapanior) så snart som möjligt (kanske ved från kvarglömda timmerupplag som dessutom är av mindre ekonomiskt värde.)

• All ved är värdefull för vedlevande mossor och andra organismer. Arter har-olika preferenser för har-olika trädslag, därför är variation i trädslag att föredra. Trädslag med hård ved bryts ned långsammare och kan vara värdefulla under en längre tid, t.ex tall och ek. Mjukare trädslag som björk, asp och al bryts ned snabbare, men kan kanske snabbare bli lämpliga för mossor att växa på. Tall, gran och asp kan med fördel användas.

• Om man av logistiska skäl vill plocka träd från närområdet vid restaurering bör man undvika att plocka de mest biologiskt mest värdefulla (som redan döda träd, hålträd eller senvuxna träd. För att inte öka exponeringen av strandmiljön ytterligare bör träd helst tas en bit ifrån stranden.

• Finns det större block i vattnet bör de lämnas kvar eller flyttas så försiktigt som möjligt för att arter som växer på dem ska klara sig (och inte heller pla-cera dem upp och ner).

I ytterkrökar eller breda lugnflytande strandzoner finns det stora möjligheter att placera ut ved och få den att ligga kvar i svämzonen.

www.lansstyrelsen.se/vasterbotten vasterbotten@lansstyrelsen.se