Examensarbete på Socionomprogrammet Malmö universitet
15p Hälsa och samhälle
LÅGAFFEKTIVT BEMÖTANDE
PROFESSIONELLAS UPPLEVELSE AV DET
LÅGAFFEKTIVA BEMÖTANDET
SAMMANFATTNING
Geneback, J Lågaffektivt bemötande. Professionellas uppfattning av det lågaffektiva bemötandet. Examensarbete i socialt arbete 15hp. Malmö universitet: Fakulteten för hälsa och samhälle, institutionen för social arbete, 2020.
Lågaffektivt bemötande (LAB) används inom socialt arbete vid flera olika typer av verksamheter. LAB har främst formats inom en svensk kontext utav
psykologen Bo Hejlskov Elvén, han har med hjälp av internationell forskning samt egna erfarenheter format vad som blivit LAB och nu används på allt ifrån skolor till demensboenden. Denna metod har skapat debatt i hur effektiv den faktiskt är, vilka resultat den når och vilka konsekvenser den har. Med detta som bakgrund har jag försökt undersöka metoden närmare. Hur upplever de som använder sig av metoden att den fungerar? Vilka positiva och negativa sidor har den? Fungerar metoden i alla lägen? För att försöka svara på dessa frågor har jag intervjuat sex personer från olika verksamheter och med olika erfarenheter som har gett sin bild utav metoden. Informanterna upplever att LAB är en metod som underlättar i kontakten med människor, att den skapar starkare relationer samt att den har en respektfull framtoning emot individen. Dock finns det negativa sidor med metoden LAB. Det blev tydligt att personer som arbetar med LAB saknar struktur och kunskap inom hur arbetet skall organiseras på verksamheter.
LOW-IMPACT RESPONSE
PROFESSIONALS’ EXPERIENCE OF
LOW-IMPACT RESPONSE
JOEL GENEBACK
Geneback, J. Low-impact response. Professionals’ perception of low-impact response. Degree project in Social Work 15hp. Malmö University: Faculty of Health and Society, Department of social studies, 2020.
Low-impact response (LIR) is used in a variety of social workplaces. The LIR has mostly been created in a Swedish context by the psychologist Bo Hejlskov Elvén, he has combined international research with his own experiences and created what has become LIR which is now used in places ranging schools to homes for people with dementia. This method has created a debate regarding how efficient it actually is, what results it reaches and to what consequences.
Using this as a background, I have tried to understand the method closer. How does the people who use the method experience it? What positive and negative sides does it have? Does it work in all cases?
To be able to answer these questions I have interviewed six people from different areas of work and with different amounts of experience, whom have given me their picture of the method. They experience that the method makes work easier in the contact with other people, that it helps them to create stronger relationships and that it as a respectful tone to it. There are negative sides though. It became apparent that the people who work with LIR are missing structure and knowledge in how to organize the work surrounding LIR
Innehållsförteckning
PROFESSIONELLAS UPPLEVELSE AV DET LÅGAFFEKTIVA
BEMÖTANDET ...0
PROFESSIONALS’ EXPERIENCE OF LOW-IMPACT RESPONSE ...2
Syfte...5 Frågeställning...6 TIDIGARE FORSKNING...7 Bakgrund ...7 KUNSKAPSLÄGET ...9 I affekt ...9 Efter affekt...10 Förebygga affekt ...12
METOD OCH METODOLOGISKA ÖVERVÄGANDEN ...13
Urval...13 Tillvägagångssätt...13 Dataanalys ...14 Etiska förhållningar...14 Informationskravet ...14 Samtyckeskravet ...14 Konfidentialitetskravet...15 Nyttjandekravet ...15 TEORI ...16 Emotional Labor ...16 RESULTAT ...18 Intervjupersoner ...18 Upplevelse ...19 Negativt ...21 Positivt...22 ANALYS...25 Upplevelse ...25 Negativt ...26 Positivt...27 AVSLUTANDE DISKUSSION ...28 Metoddiskussion...28 Resultatdiskussion...28
Eventuell fortsatt forskning ...29
BILAGOR...31
Bilaga A-Intervjuguide...31
Bilaga B – Informationsbrev...32
PROBLEMFORMULERING, SYFTE OCH
FRÅGESTÄLLNINGAR
Så kallat lågaffektivt bemötande (här efter LAB) har under senare år blivit en populär metod i arbetet med att bemöta människor som har en problematik vad det gäller deras självkontroll, detta har dock inte varit problemfritt(DN, 2019). Dagens Nyheter publicerade en artikel den 2019-10-26, som tar upp hur klimatet runt denna metod ser ut inom främst skola men även andra områden (DN, 2019). Metoden syftar till att hjälpa personer som hamnar i vad som kallas ”affekt”, med affekt menas att en person förlorar sin självkontroll och agerar utan att kunna kontrollera sig själv. Detta kan yttra sig genom exempelvis våldsamhet, psykoser eller självskadebeteende. Metoden ger en ny syn på hur man kan bemöta personer och grupper som ofta hamnar i en okontrollerbar situation. Enligt den här metodens teorier finns det individer som inte kan kontrollera sina känslor och därför hamnar i denna affekt. Det här sker främst hos unga människor eller hos personer som har någon form av psykosomatisk diagnos, och hos äldre människor med demens (Hejlskov Elvén & Sjölund, 2019). LAB som metod används därför numera inom flera områden, som skola, LSS verksamhet samt äldrevården (DN, 2019).
Något som det knappt eller väldigt lite talas om, varken i den senaste boken som Hejlskov Elvén skrivit om LAB eller i den DN artikel som tar upp debatten om huruvida LAB är en bra eller dålig metod, är hur de som arbetar med metoden uppfattar sitt arbete(Hejlskov Elvén & Sjölund, 2019 & DN, 2019). Vad tycker egentligen de som arbetar med metoden om den? Medför det lågaffektiva arbetssättet några negativa konsekvenser, och vilka utmaningar kan man som professionell ställas inför när man arbetar enligt denna metod? Är det
överhuvudtaget en metod som fungerar och i så fall i vilka situationer fungerar den bäst?
Hejlskov Elvén är en förespråkare och frontfigur för metoden i Sverige. Han är psykolog, och det är hans tankar och forskning som är upphov till vad som kommit att kallas för LAB. Jag ska gå igenom vad hans metoder grundar sig på, och hur han menar att de är en bra lösning på ett problem som blir allt vanligare i Sverige och i världen. Jag kommer även att ta upp forskning inom områden som ligger tillgrund av som blivit till LAB här i Sverige. Detta kommer att vara som en bakgrund till det jag kommer att fokusera på främst i detta arbete. Fokus kommer ligga på att genom intervjuer med professionella yrkesmänniskor med erfarenhet av metoden, tänker jag undersöka hur det LAB uppfattas av praktikerna. Varför använder de metoden i sina respektive arbeten, i vilka fall fungerar metoden samt finns där några negativa sidor av metoden? Tanken här blir att se om deras upplevelser stämmer överens med den bild som Hejlskov Elvén målar upp.
Syfte
Syfte med denna uppsats är att undersöka själva arbetet med metoden LAB, hur den upplevs av de som praktiserar den, i vilka situationer tycker de själva att metoden bör användas? Samt vilka positiva samt negativa delar medför ett arbete med LAB? Detta är för att öka förståelsen för hur metoden fungerar i praktiken samt vilka för- och nackdelar den har när den används i det nära arbetet mellan professionell och brukare/kund/klient.
Frågeställning
Hur upplevs metoden LAB när den använts i praktiken? När anser professionella att metoden bör användas? Vilka negativa delar finns det med att arbeta med LAB?
TIDIGARE FORSKNING
Bakgrund
Den person som är först att använda sig utav uttrycket LAB är psykologen Hejlskov Elvén. Han menar att han arbetat fram denna metod genom flera år utav både praktik och studier, vilket har medfört att han har blivit ansiktet utåt i media och debatt för just denna metod. Han har en grundtanke om att alla som kan göra rätt, gör rätt, dvs. att om en individ påvisar ett beteende som inte är önskvärt eller oacceptabelt så som ett utåtagerande beteende så görs detta för att individen själv ser det som enda lösningen och inte för att den vill något illa eller tycker om att förstöra. Denna grundtanke är något som är utvecklat från en amerikansk psykolog vid namn Ross W. Greene, som främst menar att barn som har ett utmanande beteende gör så gott de kan och om de agerar på ett visst sätt är det för att den ses som den bästa eller enda utvägen från en viss situation(Greene, 2016). Hejlskov Elvén pratar också om LAB som ett sätt att hantera individer som är uppe i ett utbrott eller affekt som det beskrivs som. Under många år har fysiska förhållningsätt så som att hålla fast en individ som slänger med saker eller är aggressiv, varit en metod som använts i olika situationer. Detta är något som Hejlskov Elvén menar är direkt kontraproduktivt och bara förstärker känslan av affekt hos individen. Istället kan man med hjälp av ett lågaffektivt tankesätt förstå att individen behöver utrymme för att göra klart det den håller på med för att sedan vid ett senare tillfälle tillsammans med individen hitta en lösning så ett utbrott eller då så kallad affekt startar ett utåtagerande beteende. Detta kan misstolkas som att lågaffektivt bemötande betyder att inte göra någonting åt personer som t.ex. slänger med möbler eller verbalt kränker sin omgivning (Hejlskov Elvén & Sjölund, 2019). Strategin bör istället vara att först och främst se till att situationen tar slut så fort som möjligt, att inte göra situationen värre. För att sedan utvärdera vad det var som skapade denna situation, var det något som sades till personen som gjorde den arg, var det något den såg eller kände som skapade affekten. Sedan förändra rutiner eller rent av den fysiska platsen så att det som individen i fråga har svårt att möta, se eller interagera med inte behöver upplevas igen. Poängen är att anpassa för individen så att möjligheterna för denna att inte hamna i en affekt igen är så goda som möjligt. Här menar motståndare till denna metod, eller de som debatterar emot metoden, att den inte går att applicera på en större grupp, då oftast beskriven som en vanlig grundskoleklass (Dagens Nyheter, 2019). Om alla 25 individer i en och samma åttonde klass ska få allt anpassat till sig kommer det inte finnas utrymme kvar till undervisning, och om en person av dessa 25 kräver speciell uppmärksamhet och får lov att störa
undervisningen så kommer det att drabba de övriga 24 eleverna.
I slutändan kommer allting ner till samma sak, resurser. Det krävs rätt resurser för att kunna hjälpa individer som har olika typer av beteenden som kan anses vara utåtagerande eller destruktiva. Resurser som mindre klasser, egen personal, specialanpassat boende etc. Frågan är då om det är värt dessa resurser, därför ska jag försöka med detta som bakgrund till metoden att se hur personer som jobbar med metoden upplever att den funkar eller inte.
Jag kommer att börja med hur kunskapslägen runt metoden ser ut för att sedan gå vidare och kolla på vilken forskning som finns i området kring denna metod. Metoden går att dela in i tre faser/områden som står väldigt centrala för ett LAB: i affekt, efter affekt och förebygga affekt. Dessa tre områden kommer från början ifrån 1983 då Kaplan och Wheeler skrev om vad de kallade för ”Time-Intensity
Model”, denna modell ska illustrera tidsförloppen hos en person som går upp i affekt (Kaplan Wheeler, 1983). Hejlskov Elvén använde sig av denna modell när han skapade sin egen snarlika modell, som fyller samma funktion och Hejlskov Elvén har använt den för att peka på tre centrala punkter hos en person med affektreglerings problematik (Hejlskov Elvén & Sjölund, 2019).
KUNSKAPSLÄGET
I affekt
Grunden till att en person går upp i affekt är att det saknas färdigheter hos individen för att kontrollera sina känslouttryck (Greene, 2016). När en individ är uppe i affekt, motsvarar toppen på den kurva som både Hejlskov Elvén och Kaplan, Wheeler beskrivit, finns det bara en sak att fokusera på och det är att kontrollera situationen.
Hejlskov Elvén har presenterat flera strategier för att hantera en individ som är på väg att gå upp i affekt eller som befinner sig uppe i affekt.
Han tar upp avledning som en central strategi, detta är något som främst fungerar i upptrappningsfasen och fungerar på så sätt att man försöker använda något för att distrahera individen som är i upptrappning. Hejlskov Elvén menar att det då är viktigt att den avledning som används är något som fungerat tidigare, och att använda sig av avledning som tidigare visat sig vara ineffektiv är bara risk att eskalera känslorna hos individen. Avledningen kan vara i form av att samtalsämnet riktas till något som individen känner stor begeistring kring, till exempel om ett barn är väldigt intresserad av bilar kan det vara en idé att försöka prata om vilka bilar som är snabbast eller häftigast och på så sätt flytta fokus från det som trappar upp situationen och istället låta affekten svalna och långsamt trappa neråt (Hejlskov Elvén & Sjölund, 2019).
I vissa fall när en individ är uppe i affekt kan det hända att individen har ett beteende som yttrar sig fysiskt. Den kan bli våldsam mot både andra och sig själv. I dessa fall är det självklart viktigt att avbryta och motverka att någon kommer till skada. Just detta med fasthållning och motverkan av våld med en annan
våldshandling är väldigt omdebatterat (Dagens Nyheter, 2019), i lagtext står det att upprepade gånger av fysisk begränsning som en metod är brottsligt (lag 1962:700, 24 kap. 4§). Därför är det viktigt att begränsningen sker på rätt sätt och att en fysisk begränsning endast sker för att avbryta en handling som är direkt skadlig för individen själv eller personer i dess omgivning. Hejlskov Elvén tar upp en handfull punkter som är hämtade från en engelsk psykolog vid namn Andrew McDonnell, som innebär att metoden för avgränsning ska vara verksam, den som utför begränsningen ska veta att detta sätt fungerar och kommer inte resultera i större affekt eller skada på någon inblandad. Vidare ska det inte finnas någon risk för skada på personen eller överhuvudtaget göra ont på den man begränsar. Tillvägagångssättet ska vara socialt acceptabelt, vilket syftar till att det inte ska kunna uppfattas som ett övergrepp utifrån. Själva ingreppet är även noga beskrivet med avsikt för att klargöra att inte skada individen men ändå klara av att avvärja en fysisk hotfull situation.
När en blir tvungen att ingripa görs detta genom att greppa mellan handled och armbåge, detta är för att inte riskera skador vid handleden. Greppet skall vara löst, då endast det faktum att ett grepp finns kommer få personen att rikta all sin fokus på den fysiska begränsningen. När en sedan håller fast, skall denne följa med i rörelserna istället för att direkt motverka dem, endast med ytterst lite kraft dirigera eventuella slag så de inte träffar någon. Efter några sekunder ska sedan själva fasthållningen släppas. Att bli släppt fri, menar Hejlskov Elvén, är en stark avledande manöver och målet är självkontroll, varpå frisläppning ger en chans att behärska sig då den våldsamma handlingen blir avledd i en kortstund (Hejlskov Elvén & Sjölund, 2019).
Det är även viktigt att tänka på hur ens position är i förhållande till en person som är i upptrappning eller i affekt. Saker som ögonkontakt, att vara nära rent fysiskt eller att stå upp när en annan person sitter, kan uppfattas som väldigt dominant och kommer därför inte medföra att situationen lugnar sig. Istället är det viktigt att använda en lugn röst, så få ord som möjligt för att vara tydlig och berätta vad personen ska göra istället för vad den inte ska göra. Hejlskov Elvén menar här att en person i upptrappning eller i affekt har väldigt svårt att ta in andra uttryck än de som den själv är uppe i, vilket innebär att en tydlig och icke-hotfull
kommunikation är en nyckel för att kunna nå fram med något budskap överhuvudtaget. Att dessutom vara tydlig och lugn själv motverkar en negativ affektsmitta, på detta sätt påverkas inte individen negativt vilket den skulle om personen som försöker hjälpa till exempel är väldigt nervös, då sker en affektsmitta som snarare påskyndar upptrappningen mer(Hejlskov Elvén & Sjölund, 2019).
Det som idag beskrivs som affektsmitta togs upp 1993 av psykologerna Hatfield, Cacioppo och Rapson, som i en tidskrift beskriver hur människor härmar varandra beroende på vilken emotionell feedback en person tar emot från andra människor. Härmandet kan vara exempelvis ansiktsuttryck, röstläge och hållning och på det sättet menade psykologerna att personer hamnar i samma affektläge och har därför smittat varandra i deras affekt (Hatfield, Cacioppo, Rapson, 1993). Att använda denna kunskap när en arbetar med LAB menar Hejlskov Elvén är viktigt att känna till och veta hur man hanterar och använder affektsmitta på ett effektivt sätt i arbetet med människor. Han förklarar att hur pass känsliga eller lättsmittade vi är som individer utvecklas allteftersom vi blir äldre, som spädbarn är vi otroligt känsliga men sedan blir vi bättre och bättre på att inte låta alla intryck smitta oss ju äldre vi blir (Hejlskov Elvén & Sjölund, 2019). Det finns dock en tendens att personer som har särskilda behov har en lägre nivå av utveckling inom detta område, Michael Lombardo genomförde en studie 2010 vid Cambridge University som pekar på att människor med autism tolkar sina egna känslor och den andres uttryck i samma del av hjärnan (Lombardo, 2010). Detta kan vara en bidragande faktor till det som Hejlskov Elvén menar tyder på svårigheten som personer med exempelvis autism har när det kommer till att hantera en affektsmitta (Hejlskov Elvén & Sjölund, 2019).
Efter affekt
Efter det att en person har lyckats komma ur sin affekt och fått tillbaka sin självkontroll är oftast den kritiska situationen som behöver hanteras på ett specifikt sätt över och arbetet är tillbaka till vad som kan beskrivas som vardag. I många fall används LAB för att beskriva hur man hanterar just den kritiska situationen av en person i affekt och hur en arbetar med en person i affekt för att så smidigt och enkelt som möjligt komma ifrån den kaosartade situationen, de tekniker och metoder är vad jag skrivit om i det tidigare avsnittet. Det är dock så att bara för att en kaotisk situation har hanterats är inte det LAB klart. Något som vidare formuleras är att efter en situation är det viktigt att förstå varför och vad som gjorde att affekten uppkom (Hejlskov Elvén & Sjölund, 2019). Då menar Hejlskov Elvén att det finns en fråga som är den viktigaste att ställa sig för att kunna förstå vad det var som skapade situationen, nämligen:
”Vad var det som personen inte kunde, men som situationen krävde?” (Hejlskov Elvén & Sjölund, 2019, s. 90)
Anledningen att denna frågeställning anses som så pass central är en av de grundtankar bakom LAB som i grunden kommer från Greene (2016), vilken säger att människor som kan göra rätt, gör rätt. Denna grundtanke har skapats tack vare all forskning i området de senaste 50 åren och beskriver det själv som att beteendemässigt utmanande barn är utmanande därför de saknar de färdigheter som krävs för att inte vara utmanande (Greene, 2016). Här syftar Greene främst till barn med utmanande beteende, men de tankar och förhållningssätt han presenterat har tagits vidare till arbetet med individer av alla åldrar som påvisar ett beteende som kan anses var utmanande eller svårkontrollerat och som i många fall leder till ett utåtagerande, vilket tidigare beskrivits som att hamna i affekt. Anledningen till detta skulle då vara att dessa individer saknar specifika
egenskaper som gör att deras beteende skiljer sig från det som anses vara normalt. Det är egenskaper som flexibilitet, anpassningsförmåga, frustrationstolerans och problemlösningsförmåga (Greene, 2016).
Grundtanken om att individer gör som de gör på grund av att det är vad de tror är den bästa utvägen på grund av olika färdigheter de saknar jämfört med personer som skulle klara av att hantera samma situation, och detta är anledningen till att Hejlskov Elvén formulerar frågan om vad det var som skapade situationen. För att kunna förstå vad som gjorde att en person hamnade i affekt behöver en först förstå att individen gjorde som den gjorde för att detta var det bästa sättet att hantera situationen för individen. Därför är inte individen redo för att sättas i samma situation igen. Genom att ställa frågan om vad det var som föranledde affekten kan vi då se vilka krav och vilken situation som är för svår för individen, när det sedan finns en tydlighet över vilka situationer individen inte kan hantera är det dags att försöka anpassa arbetet för att se till att individen inte hamnar där igen (Hejlskov Elvén & Sjölund, 2019).
Det finns ingen självklarhet i vad som gör att en person hamnar i affekt och många gånger kan det ske helt utan förvarning, för att kunna förstå vad det är som gör att en person hamnar i affekt är det därför viktigt att kartlägga personens affektutbrott. LAB presenterar då verktyget att föra en journal på vid vilka tillfällen, tidpunkter och dagar de tillsynes obetingade affektutbrotten sker. Detta är ett sätt att försöka hitta mönster i vad som annars ses som oförklarliga utbrott. Det LAB har i detta läge tagit del av en modell som utvecklats utav Neuchterlein och Dawson (Nuechterlein, Dawson, 1984). Denna modell är riktat för att påvisa att stressnivån på en individ är vad som gör att en psykos utlöses. Den påvisar att ju högre stressnivå en individ med psykosproblematik har, desto större är risken att en psykos utlöses. Den indikerar även på att precis innan en psykos utlöses, finns det olika varningstecken som individen utsöndrar, vilka ger signaler om att att den är stressad till en sådan grad att en psykos kan vara enda utvägen att hantera stressen. Denna modell har Hejlskov Elvén använt sig av för att kartlägga varför vissa individer hamnar i affekt. Det som vidare gjorts är att man försöker identifiera vilka vardagliga stressmoment som kan infinna sig hos en individ. I många fall kan det då röra sig om saker som många individer i denna situation reagerar på, t.ex. känslighet mot ljus och/eller ljud eller svårigheter att fokusera på en sak. Det kan även vara mer individuella saker som t.ex. sömnsvårigheter (Hejlskov Elvén & Sjölund, 2019). Genom att definiera vilka grundläggande stressmoment en individ har kan det öka förståelsen för varför en affekt utlöses i vissa situationer, kombinera detta med vad som var specifikt i just den utlösande stunden, vilket kan vara mindre saker, såsom: vem i personalen var i kontakt med
individen, vilken mat den fick eller vad som sades till den. Genom att kartlägga alla dessa intryck individen får kan förhoppningsvis ett mönster ses och det blir då lättare att hitta anpassningar för individen så att den inte behöver gå igenom samma situation fler gånger(Hejlskov Elvén & Sjölund, 2019).
Förebygga affekt
För att kunna arbeta på ett förebyggande sätt krävs det att man förstår vad som sker hos en individ under en affekt, samt varför den uppkom. När det arbetet är klart är det dags att se till att anpassa situationen så att den inte händer igen, och på så sätt se till att individen inte hamnar i affekt igen. Det förebyggande arbetet är därför väldigt individanpassat och kan utformas på flera olika sätt, det är här viktigt att det sker på ett så tydligt och begripligt sätt som möjligt. Som tidigare nämnts är det när ett krav ställt på en individ, vilket den inte kan uppfylla som en affekt utlöses, det är därför viktigt att försöka hitta ett sätt att förmedla det man vill att individen ska göra utan att skapa för höga krav på individen i fråga. Att arbeta med bilder när det kommer till individer med autismdiagnoser är något som använts flitigt och är ett bra exempel på hur en kan anpassa kravsituationen för en individ. Att personer med autism har lättare att ta in och bearbeta
information via bild snarare än ljud var något som Eric Schopler kom fram till på 60-talet (Mesibov, Schopler, Larsson Wentz, Shea, 2007). Han utvecklade därefter metoden TEACCH (Treatment and Education of Autistic and related Communication handicapped Children). Detta är en metod som ser till att den som arbetar med individer som har en autismdiagnos tar hjälp utav bilder när det gäller att kommunicera exempelvis vad personen ska göra. För att exemplifiera kan det vara fyra bilder på rad som visar i vilken ordning en ska ta på sig kläderna på morgonen. Dessa bilder hjälper då personen med autism att se i vilken ordning allt ska ske för att alla kläder ska kunna hamn på rätt plats. Hade bilderna inte varit där hade det kanske varit så att personen behövt ha personal eller annan person som övervakade påklädning och sa till personen vad den ska göra. För en person med autism utsattes denne då för fler krav. Det är inte bara krav att den ska ta på sig kläderna i rätt ordning, utan även tolka den andra personens direktiv, tonläge och sinnelag, saker som är svårt för personer med en autismdiagnos (Mesibov, Schopler, Larsson Wentz, Shea, 2007).
Denna metod används frekvent inom LAB och är ett tydligt exempel på hur kravsättning av individer kan anpassas efter deras förmåga. AKK (Alternativ och Kompletterande kommunikation)är en annan metod som på ett likande sätt använder sig av bland annat bilder för att tydliggöra regler och normer som kan vara svårt att uppfatta och lära sig om en har problematik med detta. AKK talar om allt ifrån att se till att göra tydligt var saker skall vara med bilder på,
exempelvis bestick till besticklådan och tallrikar i tallrikshyllan. Även om manus till situationer som kan vara svåra som tillexempel telefonsamtal eller andra sociala interaktioner. Med detta manus menas då att individen innan samtalet har ett papper med text eller bilder, det som passar individen bäst, där den lätt kan se vad som förväntas av situationen och påminner om vilka regler som gäller. Exempelvis att en ska låta den andra prata klart innan en själv pratar, eller att en ska berätta vad den har gjort idag (Heister, Trygg, Andersson, Hardenstedt, Sigurd Pilesjö, 2009). Även denna metod ger den som arbetar med LAB verktyg för hur denne ska anpassa kravsituationer så att individen på enklaste och tydligaste sätt kan ta in och förstå information. Det finns mängder av olika hjälpmedel att använda för att lyckas med detta, det viktigaste är att förstå individen och se
vilken kravbild som är för svårt och sedan hitta något sätt att minska kravbilden så att individen ändå kan utföra den uppgift som förväntas (Hejlskov Elvén, 2016).
METOD OCH METODOLOGISKA
ÖVERVÄGANDEN
Jag kommer i denna del att beskriva hur jag har gått tillväga under denna arbetsprocess. Jag kommer att beskriva hur jag hämtade in material och empiri samt varför den är relevant för min frågeställning. Även de etiska förhållningar jag haft under arbetet kommer att beskrivas.
Urval
När det kommer till vilka informanter som intervjuats för att få ut empiri till denna studie har jag använt ett bekvämlighetsurval (Bryman, 2001). Detta då det var viktigt att intervjua personer som hade erfarenhet av att arbeta med ett LAB och informanterna bestod därför av de personer jag kom i kontakt med som hade erfarenhet av LAB. Det blev så att just erfarenheten mellan mina informanter stod ut som den stora skillnaden mellan dem. Från ca 6 månaders erfarenhet till 25 år inom ett LAB. Även vilka områden metoden användes inom förefalls sig bli olika. Jag har informanter som jobbar med barn, inom LSS men även inom demensvård. På detta sätt har mitt urval resulterat i att mina informanter representerar flera olika arbetssituationer både kombinerat deras erfarenhet inom området med vilka deras vårdtagare/klienter är.
För att få kontakt med mina informanter började jag med att lägga ut en öppen fråga via Facebook, där fick jag svar från en av informanterna. Efter det lyckades min handledare få kontakt med flera studenter på socialpedagogutbildningen. Av dem fanns där flera som hade egen erfarenhet samt en person som slussade mig vidare till en annan verksamhet med erfarenhet inom området.
De personer jag fick kontakt med blev mitt urval och de gick med på att vara mina informanter och att de deras syn på metoden. De fick del av mitt informationsbrev där de kunde läsa vad studien skulle gå ut på och skrev under på denna (Bilaga B) efter det frågade jag verksamhetschefer till de informanter som skulle ge bild av sin nuvarande anställning (Bilaga C).
Med tanke på att mitt syfte är att förstå hur denna metod upplevs ansåg jag att denna population ger en rättvis bild över hur metoden upplevs av personer av olika erfarenhet samt inom olika arbetsområden (Bryman, 2001).
Tillvägagångssätt
Mitt syfte är att bidra till en ökad förståelse i hur det upplevs att arbeta med LAB. För att lyckas med detta använde jag mig av kvalitativa intervjuer, detta för att på ett så enkelt och tydligt sätt som möjligt kunna få verksammas bild av metoden (Bryman 2001). Genom intervjuer hade jag möjligheten att ställa frågor kring viktiga aspekter runt metoden, för att nå detta resultat använde jag mig av semi-strukturerade intervjuer. Det vill säga att jag har skapat en intervjuguide (Bilaga A) där jag har några nyckelfrågor och teman som jag vill ha svar på. Syftet med semistruktur var att kunna ställa följdfrågor, vilket resulterade i att jag kunde följa informanternas egna tankar utefter deras svar. Genom detta tillvägagångssätt fick jag ta del av informanternas uppfattningar av arbetet med LAB. Något problematiskt med semistrukturerade intervjuer är att informanten kan sväva iväg och glida ifrån ämnet, och istället tala om saker som faller utanför detta arbetes
syfte. Däremot var detta något jag tog med i beräkningarna innan intervjuerna och valde att använda semistruktur ändå, vilket snarare ledde till ett flyt och mer frihet för informanterna. Konsekvenserna av den semistrukturerade intervjun blev således att informanterna hade utrymme att beskriva deras uppfattning mer djupgående gällande metoden och inte endast de första tankarna som kom upp.
Jag träffade personligen alla mina informanter förutom IP 1 som jag hade en intervju över telefon med. Intervjuerna tog mellan 20 – 30 minuter och jag spelade in dem för att sedan transkribera dem innan materialet analyserades.
Dataanalys
Sättet jag inledde min analys av det material jag införskaffat under intervjuerna var att först lyssna igenom och transkribera dem. Transkriberingen gjordes på ett noggrant sätt för att kunna få med de uttryck och svar informanterna gav. Efter att ha transkriberat varje intervju i enskilda dokument slog jag ihop dessa för att kunna påbörja min analys.
För att analysera det som sagts under intervjuerna och de svar jag fått utav mina informanter använde jag mig av tematisk analys, vilken syftar till att hitta teman och gemensamma mönster i de olika svar som mina informanter gett på samma frågor (Braun & Clarke 2006). Då flera av mina frågor var öppna blev följdfrågor sällan desamma och därför har jag fått skapa teman runt ämnen och nyckelord snarare än specifika frågor. I detta fall har jag hela tiden kodat vad mina informanter har berättat runt specifika teman som är kopplade till mina frågor. något som kan förklaras som en selektiv kodning (Bryman, 2001). Fördelen med detta arbetssätt och metod för mig blir att trots att frågorna blivit formulerade på olika sätt, och att intervjuerna haft fokus utefter informanternas upplevelse av hur viktiga olika teman varit, var det möjligt att finna likheter och skillnader i tankar och idéer om LAB. Denna analysmetod har bidragit till en ökad förståelse av informanternas upplevelser i förhållande till arbetet med metoden.
Jag skapade teman som representerade upplevelser som informanterna hade. I flera fall uttryckte informanter liknande upplevelser men på olika sätt, detta gjorde att jag kunde koppla dem samman för att se vad som skiljer deras uppfattningar om LAB och hur de uttrycker saker som de håller med varandra om.
Etiska förhållningar
Att förhålla sig på ett sätt som är etiskt under ett arbete som detta kräver att jag från början har haft med mig det perspektivet. Redan vid inledningen av arbetet har de fyra etiska kraven funnits med i mitt arbete. De fyra kraven är
informationskravet, samtyckteskravet, kofidentialitetskravet och nyttjandekravet (Vetenskapsrådet, 2017). Jag kommer att gå igenom vart och en för att beskriva hur jag förhållit mig till dessa under mitt arbete.
Informationskravet
I min roll som forskare är det viktigt att jag delar med mig av den information jag har och vad min ambition är med detta arbete till de personer som ställt upp som informanter. Jag har därför från början varit tydlig och öppen med att allt deltagande i detta arbete är helt frivilligt och informanterna har haft möjlighet att när som helst under arbetets gång avsluta deras medverkan utan att behöva förklara varför. Detta har förmedlats muntligt innan varje intervju samt via det informationsbrev jag skickade ut innan intervju tillfälle. Förutom
frivillighetskravet har jag via informationsbrevet (Bilaga B)förmedlat mig av hur processen under arbetet kommer vara för informanterna ska förstå hur deras information används och till vilket syfte.
Samtyckeskravet
Med samtyckeskravet menas att deltagande informanter ska helt enligt egen vilja bestämma huruvida de önskar att dela i studien. Mitt förhållningssätt till detta började redan i arbetets tidiga stadie, då jag formulerade ett syfte vilket skulle innebära att barn som behandlats enligt LAB blev informanter och de som fick uttrycka sig om metoden. Detta är rent etiskt svårt och gör att samtyckeskravet rent etisk kan ifrågasättas. Därför valde jag att omformulera syftet med hela arbetet och fokusera på arbetet med metoden istället för att kunna uppfylla de etiska kraven och framförallt samtyckeskravet.
Konfidentialitetskravet
Detta krav syftas främst till att de personer som varit mina informanter ska hållas konfidentiella. Därför har jag valt att anonymisera de informanter som jag använt i arbetet. Detta har gjorts genom att inte använda namn, ålder, kön, specificera vilken arbetsplats de arbetar på eller vart de är verksamma i Sverige. Den information om mina informanter jag har valt att presentera är därför endast det som kan vara av vikt för deras uppfattning om LAB. Vilket betyder att jag valt att förklara deras upplevelser och vart de kommer ifrån samt hur de har fått
utbildning och kunskap inom LAB.
Nyttjandekravet
För att se till att jag håller mig inom ramarna för nyttjandekravet har jag endast sett till att fråga mina informanter om saker som kan vara relevanta för arbetet och det syfte jag har. På detta sätt kan jag se till att jag inte tar del av information som jag inte borde och den information jag har tagit del utav kommer endast användas till detta arbete och inte till något annat syfte mer än vad jag sagt att arbetet syftar till.
TEORI
Detta kapitel kommer att hantera den teori jag valt att använda för att analysera mitt empiriska material. Jag kommer belysa vad teorin betyder tillsammans med varför den passar den analys jag gör i förhållande till mitt syfte och frågeställning. Jag kommer även att argumentera för varför just denna teori är rätt för detta arbete.
Emotional Labor
1983 presenterade den amerikanska sociologen Arlie Hochschild sin bok ”The managed heart” och i denna startade Hochschild en teori och tanke som sedan har vuxit. I en nyutgåva av boken 2012 skriver Hochschild att hon nu vid en sökning på internet får omkring 560 000 träffar på orden Emotional Labor samt Emotional Work (översatt här till känsloarbeten).
Teorin tar ett grepp om hur den anställde hanterar sina egna känslor som uppkommer i olika situationer kopplat till det känslouttryck som den anställde förväntas ha från chef och kollegor. Ett exempel som Hochschild ofta tar upp för att demonstrera teorin är flygvärdinnan. Som förväntas uttrycka ett lugn och på så sätt skänka en bild av säkerhet till kunder. Skulle något inträffa som skapar en orolig situation är det flygvärdinnans roll att uttrycka lugn, stabilitet och säkerhet emot kunderna på planet. Detta ska ske samtidigt som individen själv vet om att något inte är som det borde vara och att de potentiellt befinner sig i en farlig situation. I detta fall blir det tydligt att det sker en konflikt mellan det förväntade känslouttrycken den anställde ska förmedla och den faktiska känslan inom individen.
Hochschild drar även själv kopplingar mellan hennes teori och det arbete som sker inom socialt arbete. Då hon menar att personer som arbetar inom
människobehandlande yrken överlag, där inräknat social arbetare (social workers), förväntas att kunna vara förstående, empatiska och bry sig om den person de arbetar med/behandlar samtidigt som det ligger en förväntan på den anställdes axlar att inte komma för nära, inte blir för inblandad, eller för den delen motsatsen och känna avsmak eller ogillande mot sin kund/klient. I dessa lägen finns där, menar Hochschild, en tydligt förväntad bild som den anställde ska kunna balansera.
Hochschild tar upp tre gemensamma drag som alla känsloarbeten har, dessa drag är tydligt applicerbara på arbetet med människor med utmanande beteende särskilt i arbetet med LAB. De tre dragen Hochschild presenterar är: först att kontakten mellan människorna sker ansikte mot ansikte eller röst mot röst, i dessa lägen kan känslor förmedlas i samband med kontakten. Det andra draget syftar till att den anställde producerar ett emotionellt svar hos den andre, hur detta sker spelar inte så stor roll, enligt Hochschild, meningen är att för att ett arbete skall vara ett känsloarbete krävs det att känslor väcks i kontakten mellan individer. I arbetet med LAB är det ofta lugn och trygghet som är målet för den professionelle, men kan också vara att denne förmedlar självkontroll i situationer då den andre befinner sig i affekt. Det tredje gemensamma draget som ska definiera vad som är känsloarbeten, är att arbetsgivaren förväntar sig att den professionelles egna emotionella tillstånd och uttryck är på ett visst sätt under arbetstiden och på arbetsplatsen (Hochschild 2012).
För att kunna hantera och analysera det empiriska material jag har sammanställt, har jag valt att använda mig utav Hochschild teori om hur en individ hanterar sina egna känslor balanserat med de känslor den bör och/eller förväntas visa utåt mot t.ex. en kund eller klient. Detta är en stor del utav hur ett LAB formuleras då, som nämnts i kunskapsläget det gäller att inte själv påverkas av den andres känslor och låta denne återfå självkontroll.
RESULTAT
I detta kapitel kommer mina fem intervjuer sammanställas. Resultatet är uppdelat i olika teman. Upplevelse, där intervjupersonernas uppfattning och definitioner av LAB tas upp. Där kommer informanternas upplevelser av metodens innebörd och hur de arbetar med LAB i det praktiska arbetet, presenteras. Negativt, där jag redovisar de negativa sidor som intervjupersonerna kopplar till LAB. Det kan vara med hur det används i praktiken, hur det tolkas av chefer och kollegor samt negativa konsekvenser som LAB har lett till. Slutligen Positivt, där jag redovisar de positiva upplevelser intervjupersonerna uttrycker kring LAB. Dessa
upplevelser handlar om de positiva resultat som arbete med LAB har lett till, varför de tycker att LAB bör användas och hur LAB har underlättat deras arbete. Under dessa teman kommer jag presentera gemensamma samt meningsskillnader som de olika intervjupersonerna uttryckt. Först redovisas vad personerna uttryckt, efterföljande rubrik som är Analys där informanternas uppfattningar kommer analyseras utifrån Hochschild teori om känsloarbeten.
Intervjupersoner
Här presenteras informanterna, bland annat deras erfarenhet och
kunskapsinhämtning gällande LAB. De är avidentifierade och kommer att refereras till som IP1 till IP6
IP1, två års erfarenhet. Anställd på flertalet kortare tjänster med koppling till LAB, främst arbete med vuxna med funktionsvariation. Har lärt sig om LAB via psykologi-och socialpsykologiutbildningar som inte är kopplade till arbetsplatsen. Har även sökt en del information via internet själv om LAB.
IP2 + IP3, intervju med två personer. IP2 har 15års erfarenhet och IP3 har 25 års erfarenhet av arbete med personer som har funktionsvariationer. Deras nuvarande tjänst fokuserar främst på äldre med demensbesvär. Under intervjun framkom det att de inte arbetade utifrån LAB, utan snarare en annan metod som kallas BPSD. Svenskt register för Beteendemässiga och Psykiska Symptom vid Demens (BDSP, 2020) är ett kvalitetsregister där personal som arbetar med demenspatienter samlar in information om deras kunder. Denna information består av beteende, åtgärder samt resultat. Syftet med detta är att skapa ett register för att hjälpa det fortsatta arbetet med hjälp av registret som evidens. På detta vis kan BPSD bidra till en mer individbaserad vård (BPSD, 2020). Där finns många likheter i arbetssätt mellan LAB och BPSD men även skillnader i struktur och utbildning. Deras kunskap kommer från det register som BPSD är och där igenom har de fått utbildning samt fortbildning kontinuerligt direkt kopplat till deras arbetsplats. IP4, med sex års erfarenhet, arbete inom demensvård. Studerar till socialpedagog inom funktionshinder. Fått kunskap om LAB via utbildningen. Inte fått någon kunskap om LAB via arbetsplatsen.
IP5, sex månaders erfarenhet, arbete på skola för barn med psykosomatisk problematik. Fick kunskap om LAB från arbetsplatsen främst genom observation men även handledningstillfällen med personalgruppen.
Commented [ML1]: Skriv så här, så stämmer det med
referenslistan!
IP6, tio års erfarenhet av arbete vid olika gruppboenden inom LSS. Studerar till socialpedagog inom funktionshinder. Har fått grundläggande kunskap om LAB via arbetsplatser, lärt sig det främsta via utbildningen.
Upplevelse
Varken IP2 och IP3 arbetar enligt metoden LAB utan efter en metod som heter BPSD, själva arbetssättet är liknande men BPSD sker på en mer strukturerad grund. De berättar under intervjun att BPSD fungerar som en typ av register där organisationer registrerar sig för att sedan ta del av information som forskare kommit fram till. Denna information sprids sedan via personer vid de olika arbetsplatserna som är vad som kallas för administratörer. Det blir då deras uppgift att organisera arbetet så att det sker inom ramen för BPSD. Vilket innebär att de utbildar kollegor och ser till att rutiner på arbetsplatsen fungerar på det sätt som BPSD metoden förespråkar. Detta handlar väldigt mycket om hur en bemöter personer med demens, vilket är den målgrupp BPSD riktar sig mot. Vid besöket beskrev de hur det demensboende de arbetar vid har förändrats sedan BPSD började implementeras.
”Dom dörrar här (pekar på 3-4 dörrar) som står öppna nu, de var stängda. Det första jag gjorde när jag kom till jobbet är att öppna den dörren här, för det är deras hem.”
Detta är IP3:s ord när hen ska förklara en av de saker som förändrades på arbetsplatsen när BPSD implementerades. Även vilka rutiner personalen skulle ha i deras bemötande reviderades och ersattes med ett arbetssätt likt LAB. De förklarar att fokus istället för att ligga på begränsning och kontroll [som det tidigare gjorde], nu snarare ligger på att bemöta med respekt och få deras kunder, som de kallar dem, att känna sig bemötta med respekt. Tidigare begränsades t.ex. en kund genom att endast få tillgång till cigaretter när personalen ansåg att det var läge att röka, vilket ofta skapade konflikter och som ledde till att kunden antingen fysiskt blev fasthållen eller att kunden fick starka mediciner för att lugna sig. Vid implementeringen av BPSD fick samma kund istället ett paket i handen och stöd av personal för att försöka planera hur de skulle göra för att få dem att räcka hela dagen. Till en början var det oroligt då kunden rökte allt för mycket men efter ett tag lärde sig kunden att planera och röka mer sällan för att få cigaretterna att räcka längre. IP3 förklarar att övergångsfasen var väldigt tuff och till en början var det svårt att hjälpa kunderna förstå att de nu skulle få mer frihet i deras vardag. Men med tålamod och tid, inflikar IP2, har de nu lyckats och de anser själva att resultatet blivit att deras kunder är mycket lyckligare.
De förklarar också att bara för att metoden nu accepterats och används av hela personalgruppen så betyder inte det att arbetet är klart, utan via BPSD får alla i personalgruppen uppgifter via en dator de ska göra, det hålls seminarium mellan olika boenden och varsamheter som är kopplade till BPSD. Allt för att fortsätta öka förståelsen och kunskapen i hur ett bra bemötande blir. De fyller också i tydliga kundfiler för att se vad som funkar bäst för den enskilda individen, de har ett tydligt individfokus via BPSD, förklarar IP2.
Många av dessa saker är saker som IP1 tar upp i sin förklaring om LAB. Hen förklarar att det i grunden är en bra tanke med ett mål som är ett respektfullt bemötande men att det saknar struktur. IP1 förklarar vidare att hen stött på flera olika bilder av vad LAB egentligen är och vad som är viktigt. Hen känner att bemötandet i sig fungerar men saknar struktur och tydliga rutiner. T.ex. vid bemötanden av klienter där något händer och ett avvikande sker. Många gånger är händelsen dokumenterad men utan detaljer till vad som skedde och varför, vad som gjordes och vad som kunde gjorts annorlunda. IP1 tycker därför att det arbete hen stött på med LAB inte fungerar som en enskild metod utan att den behöver andra strukturer runt sig för att kunna fungera på ett optimalt sätt.
IP4 uttrycker liknande upplevelse, som IP1, i att det inte känns som att metoden inte bör vara det enda arbetssättet utan att den behöver struktur från något arbetssätt eller annan metod. Framför allt så uttrycker IP4 att det är viktigt att hela personalstyrkan arbetar med LAB. Att endast fåtal arbetar med LAB kommer inte att ge resultat känner IP4. IP6 har en annorlunda syn på metoden, enligt IP6 är metoden tydligt kopplat till olika strategier i hur en bemöter individer i olika situationer. IP6 tar upp olika saker som exempelvis att en ska hålla sina egna känslor i schack, att inte ge respons på negativa beteenden, att inte hindra en individ från att skada sig själv och att man ska vara närvarande i en situation utan att agera och stoppa den om den leder till affekt. IP6 tar upp ett exempel när hen hamnade i en situation och en brukare gick upp i affekt, för att avvärja situationen bestämde sig IP6 för att gå ner på knä för att visa sig ofarlig, men det snarare eskalerade situationen.
”Då gick jag ner på knä och skulle visa att jag är såhär ofarlig, och då var jag ändå ganska så nära henne för att inte visa att jag tar avstånd. Och då tog hon och slog mig i huvudet och det är också såhär, ja, jag tycker jag själv hade ett ganska så lågaffektivt bemötande. Men det var fel för henne.”
IP6 förklarar här att trots att hen använde vad hen tyckte var ett LAB så hjälpte det inte i situationen. Denna typer av erfarenheter har fått IP6 att tvivla lite på LAB. Hen menar att den kan fungera i vissa situationer men i långt ifrån alla och framför allt inte med alla brukare. I kontrast till den bild som IP6 beskriver, pratar IP5 om en metod som är greppbar och lätt att förstå vad den innebär, en metod där en måste försöka ta ett steg bakåt samtidigt som en möter individen i fråga. IP5 ser positivt på metoden och tycker att med hjälp av den kan situationer anpassas efter den kravnivå som varje individ har.
Att metoden skulle fungera bättre för vissa brukare än andra, som IP6 uttryckte, är något som IP1 också upplever. IP1 säger att LAB fungerar bra med vissa individer och vid vissa tillfällen. Däremot så har IP1 en annan bild av vad LAB egentligen ineebär, IP1 beskriver att egentligen så är det bara sunt förnuft.
”LAB borde vara med i en vanlig människas, ja men öppensinnade och sunt förnuft verktygslåda så att säga. Asså jag tycker inte att om man jobbar med människor som har diagnoser av olika slag då som jag har, som jag gör. Så borde man ha det i med ett sunt förnuft.”
IP1 uttrycker här att LAB inte riktigt borde vara en metod som används som ett arbetssätt utan snarare ett tankesätt som varje person som arbetar med människor
har med sig och använder rätt del vid rätt tillfälle för att bemöta en individ på bästa sätt. IP1 beskriver vidare att det krävs en form av färdighet i att kunna läsa av människor för att kunna utöva LAB vilket gör att på det stora hela är inte LAB en fungerande metod.
Negativt
De olika intervjupersonerna uttryckte att det finns negativa sidor av LAB, dock påpekade de alla olika sidor som de upplevde som problematiska. IP1 talade om att metoden inte passar alla som arbetar med människor, att det är något som kräver ett visst sunt förnuft, som visat i citatet under den tidigare rubriken. IP1 beskriver att det hen menar som sunt förnuft är främst en förmåga att kunna läsa av människor på rätt sätt. IP1 menar därför att om en inte har förmågan att läsa av den individ den arbetar med kan den verksamme inte arbeta med ett LAB. Detta påstående är något som även IP2 tog upp, hen uttryckte tydligt att det inte finns något negativt med själva metoden utan endast på de som utövar den.
”Då är det inte fel på metoden, då är det fel på dig!”
BPSD som IP2 talar om upplevs inte passa alla den heller, IP3 fyller i och menar att viss personal inte är redo för att ändra arbetssätt och blir därför kvar i att arbeta på samma sätt som de gjort de senaste 20 åren. Detta medför att arbetslaget blir splittrat och inte kan använda metoden fullt ut. Att hela arbetslaget bör arbeta med samma metod för att nå resultat är även något IP1 samt IP4 tar upp. De nämner båda att om inte alla i personalgruppen förstår och använder sig konsekvent av metoden, kommer inte den tillit och relation som krävs för ett LAB kunna uppnås. Att en god relation är grundläggande för att arbetet med LAB ska kunna fungera är något som IP5 tar upp, hen menar att om det inte finns en förståelse samt ett förtroende mellan brukare och personal kan inte metoden användas. IP5 menar att relationer är essentiella för att metoden överhuvudtaget skall fungera. Samt att något som lätt blir till en negativ upplevelse med LAB är hur gränssättning sker. IP5 talar om att i många situationer är det svårt att tydligt sätta ner foten och visa vad som är rätt eller fel. Detta sätter stor press på metodens sätt att få en individ att förstå när denna gjort något fel. IP5 menar att det viktiga blir samtalet som sker efter affekt, då det är viktigt att samtalet lyckas förmedla vad som blev fel och varför till individen. Misslyckas detta blir det svårt för individen att förstå vart gränsen mellan rätt och fel går.
IP6 har en något annorlunda bild av metodens negativa sidor jämfört med de andra intervjupersonerna. Hen talar om att metoden inte passar alla brukare, att den upplevs vara något som ska passa in hos de flesta brukarna men att så inte är verkligheten. Vidare förklarar IP6 att som hon förstått det så ligger ansvaret på personalen att metoden ska fungera, inte huruvida den fungerar för brukaren. IP6 tar här upp att hen förstår det som att Hejlskov Elvén menar att det är personalen som bär ansvaret för att arbetet skall fungera, något som IP6 upplever som något negativt på grund av de gånger då hen inte har fått metoden att fungera med en brukare så känner sig IP6 misslyckad i sig själv.
Här finns det stora meningsskiljaktigheter mellan IP6 och den upplevelse IP2 och IP3 uttryckt. IP6 känner inte att det är fel på personer som arbetar med LAB bara för att det inte ger ett önskvärt resultat, medan IP2 + IP3 hävdar att det endast kan vara fel på personerna och hur de arbetar enligt LAB, eller i deras fall BPSD. IP1 har samma uppfattning med en annan vinkel, hen pratar om att det inte går att se alla brukare som likadana, att det inte går att behandla alla som har samma diagnos på samma sätt utan att den anställde måste kunna individanpassa sig för att förstå brukaren och efter det bestämma vilka verktyg från LAB som ska användas.
”Det här är människor man jobbar med, och det är lätt att man ser dem som robotar bara för att vissa är snarlika eller har samma diagnos eller som en annan människa. Som att vi skulle definiera alla punkrockare på samma sätt eller alla rappare på samma sätt. Förstår du? Det blir en onödig kategorisering utav
människor.”
Detta är IP1s ord om hur hen upplever att metoden kan uppfattas som
kategoriserande och att samma lösning ska fungera på olika individer, men som hen har förstått det handlar metoden om att förstå att lika individer måste behandlas olika. Det som IP1 förtydligar med detta är att metoden, som hen uppfattar det, är att metoden kan appliceras på alla så länge den anpassas utifrån de individuella förutsättningarna.
En annan sida av metoden som IP1 är ensam om att uttrycka är känslan av att den används som en fasad. IP1 menar att på flera ställen har hen upplevt att det står att verksamheten ska arbeta med ett LAB men i själva verket har väldigt få av personalen koll på vad som krävs för att arbeta på detta sätt. IP1 har själv fått söka information via internet och andra utbildningar som inte varit direkt kopplade till arbetsplatsen. Känslan av att inte ha fått tillräcklig information eller utbildning är något som delas med IP4, IP5 samt IP6. De enda som inte uttrycker att de önskar mer kunskap om LAB är IP2 samt IP3 som båda arbetar inom BPSD och de får därigenom den fortbildning och struktur runt metoden de känner att de behöver för att kunna praktisera metoden.
Positivt
Att tala om vad som är positivt med LAB visade sig hos flera intervjupersoner vara svårare än att kritisera metoden. En gemensam punkt för flera av informanterna var att tack vare metoden kunde en starkare relation byggas till brukaren. IP2,IP3 samt IP4 beskrev det i termer av respekt. De menade att genom att arbeta med LAB skapas det en respekt mellan den anställde och brukaren vilket underlättar all form av arbete. IP5 är också inne på samma spår och beskriver att metoden gör så att relationerna blir tryggare och att med hjälp av LAB känns det som att brukaren kan lita mer på den anställde. Detta menade IP5 sker på grund av att brukaren kan vara trygg i att reaktioner sker på samma sätt och den vet då vad den kan förvänta sig. IP2 förklarade samma rektion hos brukarna genom att beskriva dem som lyckligare människor, något som hen hävdade är det absolut viktigaste resultatet av ett arbete med en sådan metod. Just IP2 och IP3 har en främst positiv inställning till deras arbetssätt, som det togs upp i tidigare avsnitt hävdar de att det inte finns fel i metoden, utan endast på de som utövar den. Vad deras arbetssätt bidrar med formulerar IP2 på följande sätt.
”Du får inte de här intrigerna, du får inte ovissheten, du får inte konflikten, det minskar så mycket med detta arbete.”
Här syftar IP2 till att genom deras sätt att arbeta uppkommer inte onödiga konflikter vilket hen uppfattade att det gjorde innan hen började arbeta med ett LAB och BPSD. Jämförelsen med att LAB kan generera färre utbrott är något som IP4 också beskriver. IP4 berättar att efter det att hen fick kunskap om hur affektsmitta fungerade, som beskrivet inom LAB, kunde hen förstå att vissa av de hysteriska utbrotten hen stötte på lätt kunde komma att undvikas om bara ett LAB fanns.
”Jag märkte ju också att ibland när jag kom in och var jätteglad, så gick hon också upp i en slags nästan hysterisk, du vet glädje”
I detta fall uttryckte IP4 att LAB hjälpte hen att förstå och hantera en situation som tidigare varit en del av det vardagliga arbetet. Denna situation upplevde IP4 kunde hanteras på ett enkelt och smidigt sätt med ett LAB, där IP4 såg till att inte väcka några affekter hos dennes brukare vilket ledde till att situationen aldrig nådde ett hysteriskt affektutbrott.
Att LAB gör så att vissa situationer inte eskalerar var något som IP6 också tog upp, hen beskrev att i arbetet med personer med t.ex. autism som är i affekt och inte kan kontrollera sina känslor ger LAB hen möjligheten att se till att situationen inte eskalerar.
”En person som tillexempel som har autism som är i ett högt
affektivt läge kan inte kontrollera sina känslor och därför så blir jag då den personen som så att säga som gör att situationen inte eskalerar.”
IP6 beskrev det som att hen blir en vågskål, där hen försöker vara motvikten och balansera hela bemötandet i att vara lugn och inte ge några affekter som motvikt till en individ som befinner sig i affekt. Hen kände själv att det är något som fungerar för hen och som inte står beskrivet i någon bok. Det som gör att LAB fungerar, menar IP6, är balansen i bemötandet. När det balanseras ut på rätt nivå slutar affekten att eskalera och situationen kan hanteras på ett bättre sätt. Vidare menar vidare IP6 att det skapar självkontroll hos brukaren. Att brukaren själv känner att affekten inte eskaleras och lugnar ner sig själv som resultat av balansen i bemötandet, upplever IP6, hjälper brukaren i fråga att skapa självkontroll.
”Man måste ju kunna få människor att utveckla sig själva, det är ju därför vi är där liksom.”
Självkontroll är en av de saker som IP1 strävar efter att hjälpa sina brukare med. IP1 pratar om LAB som ett verktyg mer än en metod att forma hela arbetet runt. Hen menar att vissa saker som finns inom LAB fungerar bra i arbetet med brukare när en ska hjälpa dem att utvecklas. Till exempel tar IP1 upp avvärjning som ett väldigt bra verktyg som behövs användas i olika lägen. Även att låta brukare
agera som de gör och inte avbryta deras beteendemönster hjälper IP1 i sitt vardagliga arbete med brukare.
Den förståelse som IP1 menar att det krävs för att kunna använda verktyg från LAB är något som IP4 tycker hela bemötandet skapar. IP4 beskriver att ett LAB låter den anställde förstå varför vissa brukare gör vissa saker vilket då resulterar i att arbetssituationen blir mer lätthanterlig. IP4 ser därför väldigt positivt på att agera med LAB jämtemot brukare i alla lägen då det genererar ökad förståelse, att den anställde lär känna brukaren samt att det skapas en respekt mellan varandra. Alla dessa punkter menar IP4 leder till att arbetet blir mer lätthanterligt med LAB. IP6 är inte inne på samma spår som IP4 i att LAB gör situationer lätthanterliga. IP6 menar däremot att LAB inte borde användas i alla lägen, utan snarare att det passar bättre i vissa än i andra. Något som IP6 poängterar under vår intervju är att av de metoder som IP6 testat sig av, är LAB den som ger bäst resultat. Hittills i alla fall.
ANALYS
Detta kapitel kommer att handla om de resultat som presenterades i
resultatkapitlet. Dessa kommer att kopplas till den tidigare forskning som togs upp under tidigare forskning samt kunskapsläget. Vilket då handlar om forskning i utformandet utav LAB. Resultatet kommer även att kopplas till Hochschild teori om emotionsarbete som har beskrivits under kapitlet teori.
Upplevelse
Alla informanter har beskrivit hur de upplever LAB och vad ett sådant arbetssätt innebär. IP6 beskrev en situation då hen stod inför en situation där en brukare var på väg in i affekt och hen valde då att försöka visa sig icke-hotfull genom att gå ner på knä. Att uttrycka sig icke-hotfullt när en kommunicerar med en person som är på väg in i affekt eller uppe i affekt, är enligt Hejlskov Elvén viktigt för att kunna nå fram med ett budskap överhuvudtaget. I IP6 fall fungerade inte att gå ner på knä utan det gjorde situationen värre. IP6 har då gjort en egen tolkning av vad icke-hotfullt är och inte sett till hur individen framför sig skulle tolka situationen. Hejlskov Elvén har också förklarat att förutom att uttrycka sig icke-hotfull så är tydlighet viktigt för att få personen att ta in det man försöka få sagt. Att gå ner på knä ansågs då inte av brukaren som en tydlig signal av att IP6 var icke-hotfull, vilket gjorde att även om IP6 själv ansåg att hen agerade enligt LAB och de verktyg som Hejlskov Elvén har presenterat så var det inte anpassat till hur individen såg situationen. Anledningen till att IP6 och brukaren inte tolkade att gå ner på knä på samma sätt kan vara att brukarens kognitiva förmåga att tolka signaler inte var lika utvecklad som IP6 (Lombardo, 2010). Detta är något som Lombardos studie pekar på. Studien visar att individen med autism tolkar den andre och sina egna känslouttryck i samma del av hjärnan. Detta gör att brukaren lätt förväxlar sina egna känslor med den andres. Alltså hade det förmodligen krävts ytterligare tydlighet från IP6 sida enligt vad Lombardo och Hejlskov Elvén har förklarat. Hejlskov Elvén menar här att en person i upptrappning eller i affekt har väldigt svårt att ta in andra uttryck än de som den själv är uppe i så en kommunikation som är så ohotfull som möjligt samt tydligt är en nyckel för att kunna nå fram med något budskap överhuvudtaget (Hejlskov Elvén, 2016). IP2 och IP3 har ett, från arbetsgivaren, mycket strukturerat upplägg på hur de ska bemöta sina kunder. De följer både mallar för rutiner, som kontinuerligt
uppdateras och har fortbildning på arbetstid, de har en tydlig direktion från arbetsgivaren i hur de ska arbeta och hur de förväntas bemöta kunder. Detta går i tydlig linje med det Hochschild definerar som det tredje draget hos känsloarbeten, här har både IP2 och IP3 en tydlig förväntan på sig från arbetsgivare hur de ska uttrycka sig och vilka typer av känslor de ska förmedla. Något som båda informanterna endast uttrycker sig positivt om, då de tycker att deras arbetssätt endast medför positiva sidor för sina kunder.
Denna positiva bild av hur arbetet fungerar sticker IP2 och IP3 ut med jämfört med de andra informanterna som antingen uttrycker stor negativitet eller en ovisshet runt hur metoden LAB ska användas. IP1 uttrycker till exempel att saker som tydliga rutiner för olika situationer saknas samt de som finns inte uppdateras tillräckligt ofta. Att jämföra IP1 upplevelse med vad Hochschild definierar som det tredje draget blir då svårt, IP1 upplever att det inte riktigt finns en tydlig bild om vilka typer av känslor som hen förväntas att uttrycka i alla situationer och framförallt på vilket sätt dessa känslor ska uttryckas. Detta skapar då en osäkerhet
kring arbetssättet och IP1 känner inte sig alls lika bekväm i hur ett LAB är jämfört med hur bekväma IP2 och IP3 uttrycker sig vara med BPSD.
Vidare uttrycker både IP1 och IP4 att de upplever att arbetet med LAB som ensam metod för att definiera arbetssättet inte fungerar. De saknar en struktur som ligger bakom metoden. Något som visar dem när metoden skall användas och som skapar struktur på arbetsplatsen för alla kollegor. De menar att LAB har
implementerats på deras arbetsplatser men inte med tydliga riktlinjer på vad LAB egentligen innebär. Båda säger att LAB ofta är olika för olika personer och att det därför skapar en dissonans båda mellan olika arbetsplatser, men också på specifika arbetsplatser då kollegor tolkar arbetssättet olika. Detta skulle kunna vara en brist i utvecklandet av metoden. Hejlskov Elvén beskriver mycket om hur olika situationer borde hanteras enligt LAB för att nå bästa resultat men det saknas en strukturerande del i metoden upplever både IP1 och IP4, de uttrycker att LAB inte fungerar på egen hand utan att det främst kan ses som verktyg i hur de tacklar individuella situationer. Det är på detta sätt som Hejlskov Elvén och forskning runt metoden är strukturerad. Fokus ligger på hur olika typer av bemötanden fungerar och vilket som ger bäst resultat men de uttrycker inget system på hur hela arbetsplatsen skall rent praktiskt organisera arbetet på samma sätt som IP2 och IP3 har sitt organiserat genom BPSD och det register det medför.
Negativt
Flera av informanterna uttryckte att denna typ av arbetssätt inte passa alla, att inte alla kan ta till sig detta arbetssätt och följa det. IP1 definierade det som att sunt förnuft saknades hos vissa kollegor och att de helt enkelt inte kunde läsa av andra individer tillräckligt bra för att kunna arbeta enligt LAB. Något som Hochschild tar upp i sin förklaring om vad ett känsloarbete är att det ska finnas ett
känsloförmedlande, den anställde ska förmedla en känsla och vilken typ av känsla skall vara definierat av arbetsgivaren. Är det så att den anställde inte har förmåga att förmedla den känsla som situationen kräver blir inte resultatet önskvärt. I detta fall upplever IP1 samt IP2 att flera kollegor inte har förmågan att åsidosätta sina egna känslor för att uttrycka den önskvärda känslan som arbetsgivare uttryckt. IP6 har uttryckt att det faktum att ansvaret ligger hos den anställde för att metoden skall fungera hos en specifik individ inte skapar någon positiv känsla hos den anställde när denne då misslyckas och inte kan hantera en situation. Hejlskov Elvén tar upp att en central del av LAB sker efter att en affekt har passerat och att det då är viktigt att förstå varför affekten skapades för att kunna anpassa arbetet med individen så att samma situation inte sker igen. Det är i detta läge svårt att veta vad som har skett på IP6s arbetsplats som har resulterat i att vissa brukare inte tycks hjälpas av ett LAB. Det skulle kunna vara som IP1 och IP2 uttrycker det att viss personal saknar förmåga och kunskap i hur de faktiskt ska hantera situationer. Det kan också vara så att på IP6s arbetsplats har inget arbete gjorts efter affekten där, som Hejlskov Elvén uttrycker det, det krävs att hela situationer analyseras för att förstå vad som har skapat situationen. LAB handlar inte bara om hur en anställd bemöter i affekt, utan också hur man undviker att hamna där igen genom olika typer av strategier som till exempel kravsättning. Att utvärdera situationen och se vilka krav som individen har på sig men inte klarar av kan vara ett sätt att förstå och undvika att hamna i en situation med återkommande affektutbrott. IP6 har arbetat med en individ där återkommande affekt var vanligt, vilket har skapat en känsla av att det är IP6s eget fel att hen inte kan hantera situationen, samtidigt är det enligt LAB inte personalens ansvar att släcka varje
affektutbrott, utan ansvaret ligger i att personalen ska se till att affekten inte startas från första början.
Positivt
De positiva delarna av LAB definierades av många som att det hjälpte dem förstå individen och att bygga en relation till denne. Inom känsloarbeten är det centrala, som Hochschild tar upp i det första draget att det sker en kommunikation mellan individer och sedan att uttrycka känslor genom denna. Samtliga informanter upplevde även att LAB underlättar i kommunikation. IP2 och IP3 pekade på resultaten det ger, nämligen lyckliga människor. IP5 syftade till att det hjälper att skapa en stark relation till sin brukare vilket medför att en större tillit mellan brukare och anställd skapas. IP6 uttrycker det i form av att situationen blev mer lätthanterlig när hen bemöter individer enligt LAB vilket också är hur Hejlskov Elvén definierar metoden. Hejlskov Elvén menar att affekter kommer att ske, det är så individer hanterar oro och ångest men ett LAB kan hjälpa de som arbetar med brukare som hamnar i affekt att lättare hantera när en individ är i affekt och sedan med hjälp av de verktyg som finns inom LAB kunna undvika att hamna där
AVSLUTANDE DISKUSSION
Detta avslutande kapitel kommer att inledas med en diskussion kring hur valet av metod har påverkat resultatet. Efter det kommer en del som tar upp en
sammanställning av resultatet kopplat till de frågeställningar som arbetet byggts runt. Till slut så avslutas hela kapitlet med förslag till fortsatt forskning inom området.
Metoddiskussion
Den semistukturerade intervjun har varit grunden i mitt sätt att ta fram empiri. Som jag tidigare tagit upp så finns det både positiva samt negativa sidor av denna metod och styrkan i den märkte jag under intervjuerna då det var lätt att bryta av från intervjuguiden för att då följa upp något specifikt spår som hjälpte mig att djupare förstå informantens uppfattning kring ämnet. På detta sätt dök även information upp som jag på förhand inte planerat att ta ställning till, vilket djupare stärkte att det som presenterats har varit informanternas tankar kring LAB. Asper presenterar något negativt med en semistrukturerad intervju, vilket är att frågorna är baserade på vad jag tycker är viktigt för att förstå deras uppfattning av metoden (Asper, 2011). Detta skulle kunna vara ett problem och det jag gjort för att försöka komma runt problemet är att försäkra mig om att alla intervju personer känner att de fått uttrycka sin syn på metoden fullt ut vid slutet av metoden. Trotts denna negativa sida kände jag att den semistrukturerade intervjun ändå är det bästa valet för att kunna få en så rättvisbild av problemet som möjligt och ändå få ett resultat där jag kan jämföra olika ståndpunkter i samma frågor. När jag skapade min intervjuguide så gjordes det efter att jag formulerat mitt syfte till arbetet. Det var sedan efter jag gått igenom och transkriberat intervjuerna jag jag kunde utforma tydliga frågeställningar gällande LAB. Efter detta var gjort valde jag att välja teori till arbetet. Till en början arbetade jag efter Goffmans teorier som han presenterar i sin bok ”jaget och maskerna” men den teorin kunde inte riktigt appliceras på mina informanters upplevelse. Jag valde vid ett senare tillfälle att gå vidare med Hochschilds teori om känsloarbeten. Denna teori kunde appliceras på ett bättre sätt på de upplevelser som mina informanter har angående arbetet med LAB. Att inte ha en tydlig teori att förankra intervjuguiden kan ha gjort att frågorna var bredare och att mer material än vad som använts i arbetet har samlats in. Dock har det också lett till att fokus i arbetet har varit främst på mina informanters upplevelse och sekundärt på hur jag har analyserat detta.
Resultatdiskussion
Syftet med mitt arbete har varit att undersöka LAB och de personer som arbetar med metoden för att öka förståelsen kring hur metoden fungerar samt vilka för/nackdelar den har. Detta arbete har varit ett försök till att bidra mer kunskap inom ett område som är de senaste åren har nått en hög popularitet. Området har också begränsad tidigare forskning då mycket av det som LAB är baserad på är teorier från olika individer.
Det skedde också en oväntad händelse vid en av mina intervjuer, jag besökte en verksamhet som gått med på att prata med mig angående LAB men vid introduktionen förklarade mina informanter att de egentligen inte använder just
