FRÅN NOLL TILL ATT ÖPPNA
PANDORAS ASK
EN KVALITATIV STUDIE OM
SOCIALSEKRETERARES UPPLEVELSER AV
ÄRENDEN VID BARNAHUS
HEDDA VITESTAM
JESSICA MARTINSEN
Examensarbete i socialt arbete Malmö Universitet
15 hp Hälsa och samhälle
Socionomprogrammet 205 06 Malmö
FROM ZERO TO OPENING
PANDORA’S BOX
A QUALITATIVE STUDY ON HOW SOCIAL
WORKERS’ EXPERIENCE CASES AT
BARNAHUS
HEDDA VITESTAM
JESSICA MARTINSEN
Vitestam, H & Martinsen, J. From zero to opening Pandora’s box. A qualitative study on how social workers’ experience cases at Barnahus. Degree project in social work 15 högskolepoäng. Malmö University: Faculty of Health and Society, Department of social work, 2019.
ABSTRACT
Barnahus (Children’s Advocacy Center) is a collaboration between authorities, created to increase the quality of crime investigations while promoting the child’s best interest and health. Due to the complexity of detecting domestic violence, it is difficult to investigate and conduct interrogations of children in a legally secure manner whilst avoiding secondary traumatization. This study aims to contribute to a deeper understanding of this process by examining how social workers’ experience cases where there is suspicion of domestic violence at Barnahus in Skåne, Sweden.
By utilizing a qualitative interview method, we interviewed seven social workers in Skåne about their experiences in four areas: (1) the social worker's experience of collaboration with the other authorities within Barnahus (2) the cooperation and building of an alliance with the family after a child’s hearing, (3) the child as a victim of crime from a legal point of view (4) the social workers’ liberty in taking actions in terms of interventions. The material gathered from the interviews was later sorted using an empirically-controlled qualitative thematic method and analyzed using theories of power, ethics and sociology of law.
The study concludes that needs and available resources steers Barnahus operation despite national guidelines. Thus, there is a need to assess and create a flexibility regarding whether or not one should take in a child for interrogation. Further on, all social workers were unanimous in the experience that it is more difficult to approach the family, to provide interventions, when the case begins at Barnahus. The informants also confirmed the perception of the legal perspective as primary. Lastly, we found that there is a big gap between compulsive interventions and interventions with consent. We discovered that there is an ongoing discussion based on the social secretaries' desire for opportunities of middle-care and a resistance from those who believe that social services should be built on consent.
Keywords: Children’s Advocacy Center, children as victims of crime, domestic violence, interrogation of children, social worker
TACK
Inledningsvis vill vi varmt tacka de socialsekreterare som ställde upp på intervjuer, varpå de gjorde vår undersökning genomförbar. Det har varit mycket tacksamt att få ta del samt lära oss av era åsikter och vi hoppas innerligt att vi lyckats förmedla dem på ett rättvist sätt. Vi vill även rikta ett stort tack till vår handledare Ingela Kolfjord, för vägledning under skrivprocessen.
Malmö, maj 2019. Hedda och Jessica
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
1. BAKGRUND ... 5
1.1 Inledning och problemformulering 5
1.2 Syfte och frågeställningar 6
1.3 Hur Barnahus fungerar 6
1.4 Barnahus historia 7 1.5 Socialsekreterarens roll 7 1.6 Disposition 7 1.7 Avgränsningar 8 1.8 Begrepp 8 2. KUNSKAPSLÄGE ... 8
2.1 Studier om våld i socialtjänstens utredningar 9
2.2 Barnahus i USA 11
2.3 Barns röster om våld och Barnahus 12
2.4 Rapporter om Barnahus 14
3. TEORETISKA UTGÅNGSPUNKTER ... 15
3.1 Makt och etik 15
3.1.1 Mellan makt och hjälp - makt i socialt arbete 17
3.1.2 Etik i socialt arbete 18
3.2 Rättssociologi 19
3.2.1 Det ideala offret 19
3.2.2 Likhet inför lagen 20
4. METOD ... 21
4.1 Val av metod 21
4.2 Urvalsprocess 22
4.3 Litteratursökning 23
4.4 Genomförande av intervjuer 23
4.5 Bearbetning och analys 25
4.5.1 Teman/subteman 25
4.6 Förförståelse 26
4.7 Forskningsetiska överväganden 26
4.8 Ansvarsfördelning 27
5. RESULTAT OCH ANALYS ... 27
5.1 Upplevelser 27
5.1.1 Barnet 30
5.2 Relation till familjen 32
5.2.1 Att prata om våld 34
5.3 Det rättsliga perspektivet 36
5.3.1 Tas barnen på allvar 37
5.4 Mellan tvång och frivillighet 40
5.4.1 Frivillighet 42
6. SLUTSATSER OCH AVSLUTANDE DISKUSSION ... 44
6.1 Slutsatser 44
6.2 Avslutande diskussion 47
Referenslista 50
Bilaga 1 52
1. BAKGRUND
1.1 Inledning och problemformulering
Barn som har blivit eller riskerar att bli utsatta av en närstående är i behov av ett stort engagemang och mod från professionella runt omkring dem. Det finns ingen redogörelse för antalet barn i Sverige som blir utsatta för övergrepp eller försummelse. Svenska undersökningar uppskattar att ungefär var tionde barn befinner sig i riskzonen när det kommer till fara för deras fortsatta utveckling (Socialstyrelsen, 2011). Studier visar dock att barns utsatthet tenderar att förbli ouppmärksammat. I en nationell kartläggning av årskurs 9 i grundskolan och årskurs 2 på gymnasiet svarade 36% av eleverna att de blivit utsatta för någon form av våld av en närstående vuxen (Jernbro & Jansson, 2016). Samtidigt visar studier att det finns ett stort mörkertal då många barn inte berättar för någon vuxen eller professionell om vad de varit med om. Professionella vittnar även om att våld mot barn av närstående är svåra brott att utreda. Bris och Stiftelsen Tryggare Sverige genomförde en statistisk undersökning över personuppklarade brott i Sverige mellan 2009–2013. Personuppklarade brott är brott där en misstänkt har kunnat bindas till brottet genom att åtal har väckts. Statistiken visade en uppklarning på endast 9% av brott mot barn i åldern 0–6, samt att graden av uppklarning varierade mellan olika polismyndigheter (Carnhede & Strandell, 2014).
För att kunna höja kvaliteten på brottsutredningarna och för att sätta barnet i centrum utvecklades Barnahus. Där samverkan mellan berörda myndigheter vid brott mot barn sker under ett tak. Barnahus är på många vis en positiv utveckling för utsatta barn och deras rättigheter, där det tidigare har saknats ett samordnat samarbete mellan berörda myndigheter. Samtidigt innebär processen kring barnförhör ett stort ingrepp i den personliga sfären, för både barn och familj. Vilket berör frågor om makt och samhällets befogenheter. För många familjer kan detta initialt upplevas som en kris i sig (Lunds kommun, 2018). Vilket ställer höga krav på samordning och de professionella aktörernas kunskap. Det finns således ett intresse i att undersöka vad det innebär för socialsekreterare att bedriva ett ärende vid Barnahus i samarbete med andra myndigheter, samt vad det innebär för kontakten med familjen när ett ärende initieras genom Barnahus.
En annan intressant aspekt att ha i åtanke är att varje verksam aktör vid ett Barnahus har en parallell utredning pågående som utgår från olika intressen och olika lagstiftningar. Socialtjänsten har det yttersta ansvaret för att skydda barnet och se till att barnet får den hjälp det behöver, medan polis och åklagare har till uppgift att undersöka huruvida ett brott har begåtts. Detta har visat sig innebära en del problem då parternas olika intressen och lagstiftningar inte alltid är förenliga med varandra. Socialtjänsten kan med andra ord behöva agera utifrån barnets skyddsbehov och kontakta en misstänkt förälder, samtidigt som polisens arbete försvåras om de behöver avvakta för att kunna utreda mer (Sonander, 2008). Det är utifrån detta intressant att undersöka hur, från det sociala arbetets synvinkel, samverkan i praktiken fungerar och om det upplevs vara för barnets bästa.
1.2 Syfte och frågeställningar
Syftet med denna studie är att undersöka hur socialsekreterare, inom barn och familj, upplever ärenden hos Barnahus, där det finns misstanke om våld inom familjen. Vidare kommer studien att fokusera på fyra områden. Socialsekreterares upplevelser i relation till samverkan vid barnförhör, möjligheten till allians med familjen efter ett förhör, barnet som brottsoffer samt socialsekreterares upplevda handlingsutrymme i relation till insatser. Vår förhoppning är att genom detta kunna skapa förståelse samt undersöka och analysera både positiva och negativa aspekter för barnet.
Frågeställningar:
• Hur upplever socialsekreterare Barnahus och samverkan med de aktörer som berörs?
• Hur upplever socialsekreterare att deras kontakt med familjen ter sig i Barnahusärenden?
• Hur upplever socialsekreterare det rättsliga perspektivet i ärenden vid Barnahus?
• Hur upplever socialsekreterare sitt handlingsutrymme i Barnahusärenden i relation till insatser?
1.3 Hur Barnahus fungerar
Vid misstanke om att ett barn har blivit utsatt för brott är det många aktörer som involveras till skydd och stöd för barnet. Det är därför viktigt att samordna dessa för att göra det lättare för barnet och minska risken att barnet utsätts för en ytterligare, så kallad sekundär traumatisering, genom att slussas mellan myndigheterna. På Barnahus samverkar därför vanligtvis polis, åklagare, socialtjänst, barnmedicin och barn- och ungdomspsykiatrin i en miljö anpassad för barn. När ett ärende aktualiseras hos Barnahus kontaktas de berörda aktörerna och sammankallas till ett så kallat samråd. Samrådet är en ärendegenomgång som syftar till att samordna alla arbetsuppgifter som blir aktuella från de olika aktörerna och att planera förhöret med barnet. På så vis behöver barnet inte ha separata kontakter med varje myndighet (Dahlström, 2009). När förövaren misstänks vara en nära anhörig till barnet kontaktas vanligtvis inte föräldrarna eller barnet innan förhöret. Barnet hämtas då på dagen för förhöret på förskola/skola av en särskild företrädare och åker till Barnahus tillsammans med en trygghetsperson, vanligtvis en lärare. Genom att inte berätta för familjen i förväg är förhoppningen att undvika risken att barnet blir påverkat av familjen. Förhöret utförs sedan av en barnutredare från polisen medan övriga aktörer lyssnar på förhöret via en skärm i ett så kallat medhörningsrum. På så vis behöver barnet bara berätta om det som den har varit utsatt för en gång. Efter förhöret kontaktas familjen via telefon, vanligtvis av polis och socialtjänst. Socialtjänsten behöver även göra en skyddsbedömning samma dag för att avgöra om barnet kan åka hem igen eller inte (Lunds kommun, 2018).
1.4 Barnahus historia
Det första Barnahuset eller Childrens Advocacy Center (CAC) skapades på 80-talet i USA.
I dagsläget finns det en medlemsorganisation vid namnet “National Children's Alliance” (NCAC), där behandlande verksamheter för barn kan bli certifierade Barnahus genom ett medlemskap. Via medlemsorganisationen kan verksamheterna få tillgång till en bredare kunskapsbas, rådgivning och mer strukturerade metoder för barnförhör. I USA finns det i dagsläget upp till 600
Barnahus verksamheter. Under 90-talet spred sig idén till Europa där den först fick fotfäste 1998 på Island. Deras Barnahus kom att fokusera på sexuellt utnyttjade barn (Kaldal et al, 2010).
Till Sverige kom det första Barnahuset 2005 efter att Regeringen gett i uppdrag till Socialstyrelsen, Rikspolisstyrelsen, Rättsmedicinalverket och Åklagarmyndigheten, det vill säga samverkansmyndigheterna, att starta upp ett Barnahus i Sverige. Detta resulterade i etableringen av sex stycken försöksverksamheter i Sverige under perioden 2005 till 2007. Målet med försöksverksamheterna var att sammanföra de enheter som bör samverka när ett barn under 18 år misstänks ha blivit utsatt för ett allvarligt brott mot deras liv, hälsa, frihet eller frid enligt 3, 4 och 6 kap i brottsbalken. Syftet är således att minska antalet personer barnet behöver vara i kontakt med, samt kunna frambringa bättre underlag för vidare rättsprocesser (Socialstyrelsen, 2008). Efter försöksperioden gav Regeringen samverkansmyndigheterna i uppdrag att ta fram nationella riktlinjer för samverkan och kriterier för Barnahusen i Sverige. Syftet med detta var att säkerställa att oavsett var i Sverige samverkan äger rum se till att det sker rättssäkert och med barnets bästa i fokus (Åklagarmyndigheten, 2019). 1.5 Socialsekreterarens roll
Socialsekreterarens roll är mycket viktig när det finns misstanke om att ett barn har blivit utsatt för brott. Det är deras uppgift att bedöma barnets behov av skydd och stöd på kort och lång sikt genom en kartläggning av barnets hela situation. Dahlström (2009) understryker vikten av att socialsekreterare inte fokuserar på huruvida polisanmälan leder till åtal eller inte. Även om ett brott inte kan styrkas så kan barnet fortfarande, utifrån det som framkommit vara i behov av insatser och stöd från socialtjänsten även om brott inte kan styrkas.
Socialsekreteraren arbetar främst utifrån socialtjänstlagen (SoL). Lagen är en flexibel ramlag som ger socialsekreteraren ett stort handlingsutrymme för att kunna arbeta och anpassa insats utifrån individens behov. Lagen syftar till att främja trygghet och jämlika levnadsvillkor på en frivillig grund där människans självbestämmanderätt respekteras. Således hamnar samarbetet med klienten i fokus och kontakten bygger på samtycke från klienten. När samtycke inte finns kan socialsekreteraren behöva agera med stöd av en tvångslagstiftning. När det handlar om barn är det främst en fråga om lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Lagen omfattar både eget beteende och bristande hemförhållanden. I alla beslut om LVU ska barnets bästa vara avgörande (Mattsson, Titti, 2016). I socialtjänstlagen regleras även hur lång utredningstid socialsekreteraren har. Enligt 11 kap 2§ ska utredningen vara slutförd senast inom fyra månader.
1.6 Disposition
Dispositionen är utformad för att ge läsaren en bakgrundshistoria samt förståelse genom tidigare forskning och rapporter i kunskapsläget. Därefter redogör vi för våra teoretiska utgångspunkter. Vidare fortsätter vi till metodavsnittet där metod och tillvägagångssätt utförligt redovisas, vi beskriver även våra etiska överväganden, hur vi använt oss av litteratursökning, hur vi har strukturerat samt genomfört intervjuer likväl en presentation av intervjumaterial i form av en bearbetning och analys av denna. Slutligen redovisar vi vårt resultat i avsnittet empiri och analys och avslutar med en slutdiskussion där vi sammanfattar föregående.
1.7 Avgränsningar
I denna studie har vi valt att avgränsa oss till socialsekreterares perspektiv samt upplevelser av Barnahus. Vidare har vi valt att avgränsa oss till socialsekreterare som i sitt yrke arbetar med barn och familjer och själva är i kontakt med Barnahus. Valet att inrikta oss på socialsekreterare anspelar ej på att vi värderar deras upplevelse högre än barn och ungdomars, utan syftar till de etiska överväganden vi hade i åtanke när vi började vår forskning (Vetenskapsrådet, 2017), se vidare under 4.7 forskningsetiska överväganden. Utöver att intervjua fler socialsekreterare hade det varit intressant att intervjua de övriga professionella aktörerna vid Barnahus för att på så vis få en bättre helhet och skapa en större förståelse.
1.8 Begrepp
Barn – Enligt svensk lag avser begreppet barn alla unga under åldern 18 (1 kap. 2 § 3 st. Socialtjänstlagen).
Barnkonventionen – En konvention om mänskliga rättigheter som syftar till att tillförsäkra barns rättigheter och behov oavsett bakgrund. Riksdagen har röstat ja till att göra barnkonventionen till svensk lag. Lagen träder i kraft i januari 2020. (Barnombudsmannen, u.å.).
Brottsoffer – Enligt förenta nationernas deklaration om grundläggande rättsprinciper för offer för brott och maktmissbruk definieras begreppet ”offer” som en individ som till följd av ett brott fått en försämring av sina grundläggande rättigheter (Brottsofferjouren, u.å.).
Förälder eller vårdnadshavare – Begreppet vårdnadshavare syftar till en förälder eller de/den personerna/personen som barnet bor med och som har det juridiska ansvaret att vårda för barnet (Regeringskansliet, 2015).
Handlingsutrymme – Att vara socialarbetare innebär att befinna sig mellan organisationens ramar och klientens intresse. Handlingsutrymme avser socialarbetarens möjlighet att själv agera utifrån organisationens ramar men även att bedöma rimlighet i de beslut som fattas. Handlingsutrymmet skapas i interaktionen mellan professionen och organisationen (Svensson, Johnsson & Laanemets, 2008)
Sekundär traumatisering – Sekundär traumatisering är ett begrepp som redogör för när ett offer utsätts för påfrestningar i bearbetningsprocessen som för tankarna tillbaka den tidigare känslan av utsatthet, vilket kan leda till ytterligare kränkning och hen försätts således i en ny utsatthet (Brottsofferjouren, u.å.).
Särskild företrädare – När en vårdnadshavare inte anses vara i stånd till att företräda barnet i en rättslig process, utser tingsrätten en utomstående person som en särskild företrädare, oftast en jurist, som kan bevaka barnets juridiska intressen (Landberg, 2009).
2. KUNSKAPSLÄGE
I kunskapsläget har vi utgått från nationell och internationell forskning. Då Barnahus är ett relativt nytt fenomen finns ännu inte mycket forskning om det,
därav valde vi att även granska rapporter och utvärderingar om Barnahus för att få ett större omfång av kunskap. Rapporterna återges under en egen rubrik i slutet av kapitlet för att tydligt avgränsa rapporter från forskning. I detta kapitel följer en redogörelse av inhämtat kunskapsunderlag i mån om att exemplifiera samt belysa vårt valda forskningsämne. Med hänsyn till våra forskningsfrågor och syfte har vi valt att lyfta olika teman – våld, utredningar vid socialtjänsten, Barnahus struktur och funktion internationellt samt barns röster om Barnahus.
2.1 Studier om våld i socialtjänstens utredningar
Tina Mattsson (2017) belyser att forskning som fokuserar på hur socialtjänsten generellt hanterar våld i sociala utredningar eller som belyser frågan kring föräldrars våld mot sina barn är begränsad. Särskilt i jämförelse med forskning om mäns våld mot kvinnor, där utvecklingen av teori är både välutvecklad och omdiskuterad. Den forskning och teori som finns inom området för barn fokuserar främst på barnets utveckling, upplevelser och behov. Föräldrars våld mot barn knyts samman och tolkas utifrån diskurser om barnets bästa och försummelse, där föräldrarna inte har förmåga att ta hand om sina barn av olika skäl. Mattsson menar att detta har betytt två saker, dels att barnets utsatthet varit i fokus och dels att våldet hamnat i skymundan. Vilket gjort frågan om föräldrars våld osynliggjord.
Våld i Barnavårdsutredningar - Om socialtjänstens ansvar och viljan att veta. Tina Mattsson (2017) har studerat två enheter som arbetar med barnavårdsutredningar i två olika kommuner och analyserat utredningsarbetet där våld förekommer. Detta genom kvalitativa intervjuer med socialsekreterare och genom att titta på avslutade utredningar. Mattsson fann att det mellan kommunerna fanns en stor diskrepans i deras sätt att beskriva hur våld skulle hanteras i deras arbete, trots att de utgår ifrån samma styrdokument. I den kommun Mattsson benämner som Karinstad ligger fokus på att skapa relationer och att utreda barnets generella behov och mående, något Mattsson definierar som en barns behov-logik. I kontrast står den kommun som benämns som Lenestad, där våldet blir en specialiserad fråga och ett avgränsat utredningsuppdrag. Mattsson kallar detta perspektiv för en specialiserad våldslogik, där utredarna såg sin uppgift att utreda barnets behov av skydd som skiljt från polisens utredning av brottmålet. Mattsson förtydligar detta genom att analysera frågeställningarna i utredningarna från de olika kommunerna. Frågeställningar i skriftliga utredningar har som syfte att konkretisera utredningens fokus. Frågeställningarna från Lenestad hade i de flesta utredningar specifika frågor om det våld som initierat anmälan eller om barnets skyddsbehov. I Karinstads utredningar tenderar frågeställningarna att vara öppna och generella och majoriteten saknade specifika frågor om våld, samtidigt som våldet beskrivs genom andra mindre laddade begrepp som kränkande behandling, fysisk bestraffning etc. Mattsson menar att de utredningar som inte benämner våldet riskerar att tappa fokus från ärendets specifika problematik.
Mattsson (2017) menar vidare att samma mönster går att återfinna i utredningarna som helhet. I Karinstad tenderar frågan om våld att bli outredd, samtidigt som det emellanåt är oklart huruvida frågor om våld har ställts av utredarna. Frågan om våld tenderar i denna kommun att lämnas till polisen för bedömning. Mattsson menar här att utredarna när de avsäger sig ansvaret för att utreda våldet riskerar att missa viktig information. Samtidigt kan försiktigheten förstås utifrån deras fokus att bygga en relation och kunna etablera en insats. I Lenestad lyckas de flesta
utredningar med att tydliggöra våldet och visa i sina utredningar att utredarna har samtalat om våldet med både barn och föräldrar. Mattsson menar här att det är möjligt för socialtjänsten att fråga om och bedöma våldet. Samt att det genom att göra det även kan vara ett sätt att etablera en relation. Ju mer information utredarna har om barnets och föräldrarnas upplevelser av våldet, desto enklare är det att göra en bedömning.
Mattsson (2017) belyser att utredarna arbetar inom en barnavårdsdiskurs, där det talas om barn som försummas och föräldrakompetens. Inom denna barnavårdsdiskurs eller generellt inom socialt arbete har våld inte tolkats som en specifik fråga, vilket skapar en risk för att frågan osynliggörs när bedömningar fokuserar på omsorgsbrister och inte kopplas till kön eller makt. Vidare menar Mattsson att utredarna arbetar i en svår balansgång mellan att utöva kontroll och granskning samtidigt som utredarna behöver skapa förtroende och utveckla en allians med familjen för att kunna etablera och motivera till stöd och insats. Mattsson argumenterar i sin avslutande diskussion i studien för att socialsekreterare behöver kunna hantera den komplexitet som våldsärenden utgör, bedöma olika former av våld och se bortom könsbestämda positioner.
Vulnerable children's rights to participation, protection, and provision: The process of defining the problem in Swedish child and family welfare
Heimer, Näsman och Palme (2018) har studerat utsatta barns rätt till delaktighet och skydd samt de resurser barnen erbjuds av Socialtjänsten. Studiens data bygger på barnutredningar under ett år, 2012–2013, från två olika kommuner i Sverige, totalt 688 utredningar. Utifrån dessa utredningar kunde forskarna se att det i 57% av utredningarna fanns uppgifter om att barnet blivit utsatt för eller bevittnat våld i familjen. Vilket de menar pekar på att denna typ av problem inte är ovanliga. Med utgångspunkt i ovanstående gjorde forskarna en djupgående studie för att undersöka hur processen ser ut när ett problem definieras i familjen vid en utredning hos socialtjänsten. Forskarna valde då att följa 40 barn i varierande åldrar från de två kommunerna, från det att ett ärende aktualiseras hos socialtjänsten och fram till slutet av 2016. I denna del av studien kombinerades de skriftliga utredningarna med intervjuer av socialarbetare som antingen utfört utredningen eller tillhandahållit behandling.
Studien pekar på att det ter sig vara avgörande vem som hörs och när i processen för hur problemet senare kommer att definieras. Forskarna menar att processen består av tre delar, den juridiska fasen, den sociala utredningsfasen och vårdfasen. Barnens röst tenderar att vara stark i den juridiska fasen, av varierande grad i den utredande fasen och mycket svag i vårdfasen. Barnets rätt att komma till tals försvagas med andra ord i varje fas, medan föräldrarnas röst istället tenderar att öka för varje ny fas. Ett problem som forskarna noterat är att utdrag från polisens utredning eller information från den initiala anmälan från exempelvis skolan inte nödvändigtvis ingår i socialtjänstens utredning. Vidare talar forskarna om konkurrerande förklaringar av problemet från olika aktörer, i huvudsak den mellan föräldrars bristande omsorgsförmåga och barnets eget beteende. Forskarna fann i sitt material att barnet kunde konstrueras som förklaring till problemet av föräldrarna på olika sätt. Det kan handla om en direkt anklagelse som att barnet är besvärligt eller provocerande. Det kan också åstadkommas genom mer subtila förklaringar som att barnet har stor fantasi eller är i behov av uppmärksamhet. Konkurrerande förklaringar hade en tendens att vara tydliga när det var fråga om
våld eller en förälders missbruk eller psykiska ohälsa, problem där föräldrarna har skäl till att skjuta över ansvar (Heimer, Näsman & Palme, 2018).
Vidare belyser studien hur den svenska socialtjänsten präglas av ett familjeorienterat synsätt som förlitar sig på allians med föräldrarna. Vilket härleds till att lagstiftningen bygger på frivillighet och samtycke från individen. För utsatta barn innebär det i praktiken att delaktigheten är en fråga för föräldrarna. Föräldrarna har möjlighet att välja om de vill vara delaktiga i utredningen eller delta i den behandling barnet behöver. I studien visades att socialarbetarens tolkning i utredningen tenderar att fokusera på barnets egna beteende och förklaras genom barnets behov av struktur, gränser och rutiner. Socialarbetare i studien menade att detta var för att undvika att skuldbelägga föräldrarna och riskera att de återkallar sitt samtycke. Forskarna menar att risken med detta är att viktig information om bristande föräldraförmåga går förlorad. Samtidigt menar de att detta inte visar på bristande kompetens eller tid hos socialarbetarna utan är en medveten strategi i linje med lagstiftningen. Socialarbetare behöver motivera föräldrarna att ta emot stöd, i synnerhet då många är motvilligt inställda till hjälp från socialtjänsten (Heimer, Näsman & Palme, 2018).
Sammantaget visar studien att när barnet inte hörs eller ges möjlighet att påverka definieringen av problemet, har det resulterat i skydd eller behandling som varit dåligt anpassad till situationen. Heimer, Näsman och Palme (2018) menar att det finns goda skäl att öka fokus på barnet inom socialtjänsten för att ge barn bättre skydd. Ett ökat barnfokus innebär att barnet skall ses som den primära klienten och den med rättigheter. Forskarna avslutar med att betona vikten av att ett utsatt barn betraktas som en delaktig aktör och inte endast som ett offer.
2.2 Barnahus i USA
Evaluation of the Children’s advocacy center model: efficiency, legal and revictimization outcome.
Children's Advocacy Centers (CAC) i USA arbetar efter en multidisciplinär modell som har blivit implementerad över nationen. Modellen innebär ett barnfokuserat förhållningssätt och erbjuder enhetliga insatser till barn och till den vårdnadshavare som inte är misstänkt, med målsättningen att minska fördubbling och splittring av tjänster. På så vis effektiviseras utredningsprocessen och risken för sekundär traumatisering minskar. CAC är designad för att motverka att familjer fastnar i systemet eller slussas mellan olika förhör och handläggare innan de kan få behandling. Målsättningen är således att bekräfta en behandling så snart som möjligt. Trots resningen av de specialinriktade centren finns lite empirisk forskning som kan stötta modellens effektivitet. I dagsläget definieras resultatet individuellt i de olika samhällena där CAC modellen används, underlag för ett nationellt resultat saknas (Wolfteich & Loggins, 2007).
I artikeln om CAC redovisas en jämförelse av modellen jämte mer traditionella barnavårdsmodeller, såsom ”Child protection services” (CPS) och ”Department of Children and Families” (DCF Group). I studien undersökte de effektiviteten mellan CAC, DCF och ”the child protection team” (CPT). Både CAC samt CPT som inriktar sig på multidisciplinära modeller för barn som faller brottsoffer och visade sig vara de mest effektiva. Ett förklaringsförsök är att utredningen och processen är ändamålsenlig, det vill säga att intervjuer och datainsamling sker på ett parallellt plan så att dubbelarbetet för de olika verksamheterna minskar. Sammanfattningsvis framkom det från studien att en samverkan mellan
professioner skapar både ett nyttigare informationsutbyte och ett omfångsrikt perspektiv och således en ökad samstämmighet. Vilket i sig leder till snabbare bekräftelse av barns missförhållanden samt behandlingsalternativ. Wolfteich och Loggins (2007) menar att resultatet inte överraskar då både CAC och CPT har en interdisciplinär samt mer omfattande arbetsmetod för utredning än DCF men även att de två förstnämnda tar sig an komplexa fall i en större grad och därmed får starkare underlag samt observationer. I beaktning till detta framkommer det ej i studien huruvida en snabbare avslutad utredning garanterar att korrekta beslut fattats eller att resultatet för familjerna nödvändigtvis blev bättre.
Considerations for Pursuing Multiple Session Forensic Interviews in Child Sexual Abuse Investigations
I tidskriften Journal Of Child Abuse diskuterar forskarna Duron och Remko (2018) för och nackdelar med ett rättsligt förhör med barn som blivit sexuellt utnyttjade (single session forensic interviews, SSFI) respektive flera (multipel session forensic interviews, MSFI). Duron och Remko lyfter att innan Children’s Advocacy Center’s (CAC) metod SSFI introducerades, nyttjades vanligen MSFI. MSFI visade sig vara ett mindre effektivt samt ett mer traumatiserande sätt att förhöra barn. SSFI blev således en respons på den tidigare använda förhörsmetoden. Det nya sättet visade sig bidra till större samverkan och underrättelse mellan landets myndigheter. Trots att integrerandet av SSFI har varit gynnsamt, menar Duron och Remko att MSFI fortsatt bör användas. Men endast i specifika fall där det anses nödvändigt för att erhålla en fullständig och korrekt berättelse från barnet. Deras resonemang syftar till att en intervju som utförs med lägre kvalitet kan i högre grad leda till ett falskt påstående från barnet. Till detta menar de att ytterligare förhör samt en längre process faktiskt kan bidra till barnets bearbetning och återhämtning av minnet. De menar att det är direkt kopplat till teorin om reminiscens, nämligen väckelsen av ett svagt minne genom ett förhör samt hypermnesi, det vill säga en stegvis återhämtad minnesförmåga genom ett flertal förhör. De hävdar att barn som varit utsatta för trauma kan vara känsliga för att ge en avslöjande berättelse första gången de blir förhörda. Sammanfattningsvis lyfter författarna att SSFI förblir standard för utförande av icke ledande intervjuer, men att det har framstått på fältet att det i somliga situationer är mer gynnande att ha flera intervjuer (MSFI) och öppna upp för möjligheten att barnets minne kan återhämtas.
2.3 Barns röster om våld och Barnahus
En studie med syfte att undersöka förekomsten och karaktären av vårdnadshavares våld mot barn utfördes 2008 i Södermanland i årskurs 7 och 9 i grundskolan och årskurs 2 på gymnasiet. Totalt skickades enkäten till 10 619 elever varvid 83,7 % svarade. Studien visade att det fanns ett starkt samband mellan föräldrars våld mot barn och våld i de vuxnas relation. Med andra ord att en stor del av de barn som varit vittne till våld även varit utsatta för våld själva. Vidare visade studien att barns erfarenheter av våld till stor del inte uppmärksammas. Bara 32% av eleverna hade svarat att de berättat om våldet för en vuxen, samtidigt som mer än en tredjedel av barnen svarat att de inte hade berättat för någon alls om det (Annerbäck et al, 2010). Anna Sonander (2008) nämner vidare i sin doktorsavhandling Att arbeta med barn som brottsoffer olika skäl till att ett barn inte berättar om vad de har varit med om. Detta kan exempelvis handla om barnets ålder eller svårigheter med språket eller kommunikation. Det kan även handla om att barnet känner lojalitet gentemot den som utsatt denne, rädsla för konsekvenserna av att berätta eller att barnet känner sig skyldig/delaktig i det som
har hänt. Sonander nämner även att barnet kan vara psykosocialt utsatt och kanske inte van att ställa krav eller förmedla sina känslor till andra, barnet kan även sakna kunskap om exempelvis lagstiftning och inte veta att det den blivit utsatt för är någonting fel eller straffbart.
Ann-Margreth E. Olsson och Maria Kläfverud (2017) har studerat hur barn förstår meningen med Barnahus som institution. Studien genomfördes kvalitativt genom intervjuer av 8 barn mellan 6–9 och 14–15 år på ett Barnahus i Sverige. Forskarna identifierade genom tematisk analys två huvudteman, (1) Barns förståelse av Barnahus och (2) Barns upplevelser av att ha blivit kallade till Barnahus utan deras föräldrars vetskap och närvaro. Att bli kallad till och att infinna sig på Barnahus upplevde barnen initialt som nervöst, läskigt och obekvämt. En del barn hade ingen aning om varför de blivit kallade och undrade om de var anklagade för någonting eller om någonting hänt deras familj, vilket skapade ångest inför mötet med polisen. En respondent svarade att hen kände att det var lite information och att deras frågor inte blev besvarade. Vid ankomst upplevde barnen dock sammantaget Barnahus som välkomnande och mysigt, en plats där det fanns leksaker och kakor. Tre äldre barn i studien, ålder 14–15 år, hade åkt till Barnahus utan föräldrarnas vetskap. Dessa barn uttryckte mixade känslor av oro och nervositet samtidigt som det fanns hopp om förändring. De upplevde dock att de inte blev involverade i sammanhanget och att de inte fick den information de önskade. Forskarna förklarar i studien att syftet med att vara sparsam med information till barnen är för att inte riskera att påverka dem, med hänsyn till polisutredningen. Forskarna ifrågasätter dock om inte barnen varit i bättre skick för en intervju av polisen om de hade fått tillräckligt med information innan, för att undvika de negativa känslorna och den ökade ångesten respondenterna upplevde. Samtidigt menar forskarna att ett barn som inte får tillräckligt med information, inte ens när de ber om det, inte blir respekterat som ett handlande subjekt. Barnet närmas istället som ett offer i behov av skydd, ett icke handlande objekt. Detta blir problematiskt när barnet i intervjun med polisen förväntas att agera som ett handlande subjekt, barnet förväntas att komma ihåg och berätta om svåra minnen och detaljer om dennes erfarenheter av våld i hemmet. Forskarna avslutar med att nämna att deras studie inte belyst hur framgångsrika barnen var att gå från icke handlande objekt till agerande subjekt i de utredande polisintervjuerna, och att ingen slutsats därför kan dras om hur barnet blir kallat och informerat har någon påverkan på polisintervjuerna. Ytterligare forskning som undersöker om det finns något samband, kan vara till hjälp för att avgöra om nuvarande process är försvarbara eller om det finns anledning att se över befintliga rutiner (Olsson & Kläfverud, 2017).
Även Anna Kaldal, Åsa Landberg, Maria Eriksson och Carl Göran Svedin (2017) har undersökt hur barns rätt till information ter sig vid brottsutredningar vid Barnahus i relation till barnets rättigheter. Detta genom att undersöka barns rättigheter i relation till internationella riktlinjer och en svensk kontext. Kaldal et al. menar att Barnahus, som en samverkan av olika juridiska områden och organisatoriska kulturer men med gemensamt ansvar, med barnvänliga miljöer kan ha en positiv påverkan på barns möjlighet att medverka. Å andra sidan menar de att Barnahus utan samordning kan leda till att det blir otydligt vilken information som skall ges till barnet och vem som ska ge denna. Forskarna menar således att tydligare lagstiftning för barns rätt att delta och rätt till information tillsammans med nationella riktlinjer kan minska risken för att ett barns rättigheter blir ett resultat av subjektiva bedömningar och beroende av enskilda personers
engagemang och kunskap, som exempelvis en särskild företrädare eller enskilda professionella (Kaldal et al, 2017). Sonander (2008) menar även på att de aktuella aktörerna enligt sina riktlinjer skall arbeta utifrån ett barnperspektiv, samtidigt som forskning menar att många definitioner av begreppet är konstruktioner av vuxna och således inte ett perspektiv utifrån barnet.
2.4 Rapporter om Barnahus
”Det blir nog bättre för barnen” Slutrapport i utvärderingen av nationell försöksverksamhet med Barnahus 2006–2007
I slutrapporten diskuterar författarna Karsten Åström och Annika Rejmer (2008) Barnahus och vad samverkan betyder för myndigheterna. Försöksverksamheten med Barnahus kan enligt Åström och Rejmer ses som ett samhälleligt experiment då samverkansarbetet förutsätter ett förändringsarbete när det kommer till hanteringen av barn som far illa. Samverkan innebär förändringar på olika plan, dels att arbetet ska ske i en lokal som är adekvat för alla parter, därutöver är det nödvändigt att de olika myndigheterna upprätthåller sina yrkesroller trots att dessa kommer att påverkas av samarbetet. I samverkan måste de anställda som tidigare haft enskilda arbetsmetoder, mål och regelverk att följa, således anpassa sina metoder så att dessa blir passande för alla parter. Även nya och gemensamma målsättningar måste finnas och upprätthållas av alla parter. Detta har visat sig problematiskt på grund av myndigheternas olika värderingar, ideologier, människosyn etc. De beskriver till exempel motsättningar i förhållandet mellan socialtjänsten och rättsväsendet i det avseende om huruvida en resonerar enligt rättssäkerhet eller med barnets bästa i åtanke. Som följd till detta finns risken att verksamheternas prioriteringar samt åtgärder inte går ihop. I många fall kan samverkan mellan verksamheter vara avgörande för den enskilde klientens välbefinnande, till exempel för de som drabbats av psykosociala problem och är i behov av flertal insatser.
Åström och Rejmer (2008) påpekar att trots att det finns krav och riktlinjer som Barnahus bör uppfylla skiljer sig försöksverksamheterna ifrån varandra i till exempel antal anställda samordnare och storlek på byggnaderna. Detta påvisas ofta i relation till vilka behov som finns kontra resurser att tillgå. Slutrapporten tyder på att det finns en märkbar uppdelning av yrkesroller och ansvarstagande inom försöksverksamheterna. Men att fördelningen av arbetsuppgifter har uppfattats som svårtydd. Trots många professionellas positiva upplevelse av samverkan i Barnahus finns det ingen forskning som stödjer tillvägagångssättet då de utförda samverkansprojekten har varit för korta i tid för att få möjlighet att mäta de positiva effekterna.
“Inuti ett Barnahus” En kvalitetsgranskning av 23 svenska verksamheter Rapporten Inuti ett Barnahus är en kvalitetsgranskning av Rädda Barnen författad av Landberg och Svedin (2013). Rapporten granskar verksamheterna på en makronivå för att kunna fastställa vilka komponenter de olika verksamheterna besitter snarare än att göra en granskning på mikronivå för att se hur enskilda verksamheter arbetar. Ett gemensamt mål för Barnahus är att barnets bästa ska vara i fokus, i rapporten lyfts faktumet att detta är ett mål som många av Barnahusen inte lyckats nå. Granskningen konstaterar att det är en tidskrävande process att starta ett fungerande Barnahus där resursbrist samt ett bristande stöd från ledningen har spelat stor roll. De som arbetar som samordnare upplever sig vara ensamma med en arbetsbörda. Slutsatsen av detta blev därmed att rekommendera att det bör finnas minst två samordnare.
En aspekt som tas upp är kollisionen mellan socialtjänstens kontakt med förälder/vårdnadshavare och deras rätt till partsinsyn till förundersökningen. Det finns en problematik och risk kring förundersökningssekretessen då en eventuellt misstänkt vårdnadshavare har rätt att kräva ut dokument från socialtjänsten. angående denna Detta lyfter samverkansprojektets dubbelhet menar författarna. Nämligen de två grundtankar som präglar metoden, behandlingslogiken – att stötta och skydda barnen. Kontra den straffrättsliga logiken – att rationalisera rättssystemet. Rapporten uttrycker vidare en oro för den straffrättsliga logikens tolkningsföreträde framför behandlingslogiken. Konsekvensen därav har blivit en allmän juridifiering för situationer där socialtjänsten avvaktar polisens förhör av barnet. Problematiken blir då att barnet i fråga eventuellt behöver leva kvar i en fortsatt farlig hemmiljö tills socialtjänsten kan ingripa. Det visade även att brottsutredningarna inte hade förbättrats till följd av Barnahusen, dock har de bidragit med en positiv öknings i samverkan mellan myndigheter och en ökad barnmedicinsk kompetens. Rapportens slutsats är att Barnahus bidrar till ökat krisstöd för barn och är här för att stanna (Rädda barnen, 2013).
Barnahusutredningen 2010
Efter slutrapporten Det blir nog bättre för barnen beslutades det att en ny utredning skulle göras då fler Barnahus hade tillkommit i Sverige. Författarna Anna Kaldal, Christian Diesen, Johan Beije och Eva F Diesen (2010) konstaterar utifrån internationella erfarenheter (USA och Island) att Barnahus är att föredra framför vanliga barnutredningsformer. Författarna lyfter två positiva aspekter, dels att det är bättre i avseendet att all kompetens barnet är i behov av är samlat under samma tak. Samt att samarbetet mellan myndigheter erbjuder en bredare kunskapsbas så att barnets utsatthet kan behandlas från olika aspekter. Kaldal et al. menar att en tvärvetenskaplig samarbetsmodell förbättrar möjligheterna för utredningsarbetet, både praktiskt och teoretiskt. Dock tas det upp att brottsutredningen, trots samverkan inom Barnahus, fortsatt brister på samma sätt som i polis- och åklagarverksamheten. De menar att mycket handlar om kompetens samt resurser, något som inte nödvändigtvis behöver en samverkan för att existera. Lagföringen av brott har således inte fått bättre resultat. Men krisstöd och läkarundersökningar för barn i brottsutredningar ökar i takt med samverkan, vilket effektiviserar brottsutredningen. Slutligen betonar Kaldal et al. att samverkan är nödvändigt för att bistå barn i brottsutredningar med bästa möjliga stöd och att Barnahus är en lämplig plats och metod för att göra detta.
3. TEORETISKA UTGÅNGSPUNKTER
Lundin (2008) menar att vi genom att betrakta vårt material utifrån teori kan få en djupare förståelse och således urskilja skillnader och mönster vi tidigare inte sett. Ahrne och Svensson (2015) ser teorin som ett par glasögon vi kan använda för att göra vissa perspektiv tydliga och låta andra perspektiv hållas i bakgrunden. I detta kapitel kommer vi således att presentera de teoretiska utgångspunkter vi har utgått ifrån i vår analys av det empiriska materialet.
3.1 Makt och etik
Makt är ett ambiguöst och omdebatterat begrepp. Det finns en stor variation av tolkningar och teorier som kan referera till en mångfald av saker, relationer och situationer (Börjesson & Rehn, 2009; Johansson, 2011). Börjesson och Rehn (2009) visar exempelvis att makt inte är någonting definitivt och statiskt utan
någonting som är i ständig rörelse i mellanmänskliga relationer och handlingar. Makt kan med andra ord inte ses som en egenskap som någon innehar utan någonting som händer i interaktionen mellan människor. Då makt är någonting som sker mellan människor är det svårt att uppnå helt jämlika relationer. Upplevelsen av makt behöver dock inte antas vara någonting negativt eller obehagligt utan kan även upplevas ha positiva effekter för den som exempelvis blir belönad eller uppskattad i sitt arbete. Hur vi väljer att förhålla oss till begreppet kommer således att påverka hur vi reflekterar kring hur makt tar sig uttryck.
En inflytelserik teoretiker inom den moderna diskussionen kring makt är Michel Foucault (1926–1984). Börjesson och Rehn (2009) beskriver Foucaults tankar om makt som en önskan att kunna bryta med tanken om att makt är någonting som bara vissa tillämpar och något som bara finns i specifika relationer. Foucault ville istället se makten som något ständigt och oundvikligt i alla sociala relationer. Samtidigt menar Foucault (1980a) att makten inte endast innebär förtryck och negativitet utan att den också har en produktiv sida som bidrar till det motsatta. Det är balansen av dessa båda sidor som gör att vi accepterar och förhåller oss till makten. Nilsson (2008) betonar att Foucault främst syftade till att skildra hur makt tillämpas och vilka effekter den åstadkom, framför att förklara eller förstå vad makten till sin essens var för någonting.
Foucault har flera teorier kring makt, en av dem är tanken om den disciplinära makten. Den disciplinära makten beskrivs som en teknologi som kan tillämpas på många vis i samhället såsom av myndigheter eller institutioner. Den disciplinära makten åsyftar att effektivisera bestraffning och kontroll genom normalisering som sitt främsta medel (Foucault, 2003). Normalisering är en process där individer anpassar och korrigerar sig själva och sitt beteende till den norm som råder, för att inte bedömas vara avvikande från det som anses vara det normala. Syftet med normaliseringsprocessen blir således att korrigera avvikande individer till det normala genom att definiera vad som är rätt och vad som är fel. (Foucault, 2003: Nilsson, 2008). Foucault (2003:184) uttrycker sig själv på följande vis:
“Det ständigt verksamma straffsystemet, som går genom alla de olika punkterna och som kontrollerar varje ögonblick inom de disciplinära institutionerna, jämför, differentierar, hierarkiserar, förenhetligar och utesluter. Kort sagt, det normaliserar. “
Nilsson (2008) menar vidare att Foucault ser två olika typer av makt, makten som disciplin och makten som lag, vilka står i motsättning till varandra. På så vis att den disciplinära makten arbetar med normaliseringsprocesser medan makten genom lagen yttras genom förbud och straff. En annan relevant maktteori av Foucault, som på många vis hänger ihop med den disciplinära makten, är den om makt/kunskap. Foucault (1980b:52) menar att kunskap och makt är tätt sammanbundna med varandra. Kunskap och makt antas utvecklas parallellt och vara en förutsättning för den andra, på så vis att makt inte kan utövas utan kunskap samtidigt som kunskap oundvikligen genererar makt. Genom att hävda ny kunskap inom ett ämne kan en också skapa sig legitimitet. Så som exempelvis den psykiatriska vetenskapen gavs rätten att definiera det avvikande. På det viset kan tanken kring makt/kunskap användas för att disciplinera och kontrollera subjektet, genom att de fogar sig efter den (Börjesson & Rehn, 2009).
3.1.1 Mellan makt och hjälp - makt i socialt arbete
För de allra flesta människobehandlande yrken, däribland socialsekreterare, är förhållandet mellan makt och hjälp ständigt aktuellt, som två olika sidor av samma yrke (Swärd & Starrin, 2016). Skau (2001) menar att hjälpapparaten har en inbyggd dualism. På så vis att den å ena sidan ska agera som en kontroll- och maktapparat i förhållande till samhällets medborgare samtidigt som den å andra sidan ska finnas till hjälp för människor i behov av stöd. Även Billquist (1999) talar om en dualism inom det sociala arbetet och menar att klientarbetet har två “ansikten”. Där den ena sidan består av en administrativ process som följer lagar och rutiner medan den andra sidan består av en hjälpande process, som innehåller den hjälp som klienten uppbär i form av bistånd, råd eller behandling. Billquist pekar på att dessa delar i realiteten ofta samspelar parallellt i samma ärende trots att de kan förefalla stå i motsättning till varandra. Skau (2001) anser att makten i sig varken är etisk eller oetisk, utan att det är handlingen som avgör om den är etiskt försvarbar eller ej. Makten kan således användas för att både hjälpa och skada. Vad som anses vara skada eller hjälp kan dock se olika ut beroende på vem det är som definierar. En handling kan vara utförd med goda intentioner men upplevas som skada av någon annan. Samtidigt menar Skau att det kan finnas en motsättning mellan ideal och verklighet. Således att socialarbetare kan uppleva att verkligheten de utför det praktiska arbetet i skiljer sig från hur idealet i teorin är. Vidare anser Svensson, Johnsson och Laanemets (2008) att situationer som innefattar tvångsåtgärder fångar det sociala arbetets dubbelhet i rollen som både hjälpande och kontrollerande. Då en tvångsåtgärd innebär både omsorg och makt. Författarna menar att tvångsåtgärder kan innebära ett etiskt dilemma för socialarbetaren och upplevas på olika sätt. Beroende på hur den enskilde socialarbetaren tolkar situationen, tvångsåtgärden och sitt eget handlingsutrymme kommer hen att göra olika val.
Att bli klient kan innebära många förändringar för individen och kan komma att påverka dennes sociala identitet även efter att kontakten med hjälpapparaten är avslutad. För många innebär klientskapet att gå från att vara ett subjekt som agerar och fattar egna beslut, till att bli ett objekt som underkastar sig beslut från någon annan. Det innebär även för många en övergång från att befinna sig inom det normala till att stämplas som avvikande. I relationen mellan klient och hjälpapparaten kan det således uppstå konflikter där de båda parterna kan ha olika uppfattningar om vad syftet med deras kontakt är eller vad som är det bästa för klienten (Skau, 2001). Skau (2001) pekar på att makten i dessa situationer inte behöver tillämpas för att finnas till utan består i parternas möjlighet att driva igenom sin vilja, där hjälpapparaten har en stor fördel. Hjälpapparaten har en juridisk grund att stå på, men även kunskap och en professionalitet på vilken de kan bedöma vad ett bra föräldraskap eller ett gott beteende är. Skau menar att klienten å andra sidan har lagstadgade rättigheter som ger en viss makt men som inte balanserar ut makten mellan parterna, då klientskapet innebär ett underläge som gynnas av att vara medgörlig framför motstånd. Swärd och Starrin (2016) tar upp att klienten inte är helt maktlös utan kan använda olika strategier som att inleda förhandlingar, organisera sig eller utebli. Men att klienten också när denne öppnar upp sig i samtal med socialarbetaren blir sårbar. Detta kan resultera i att klienten vill skydda sig själv och visar motstånd genom att vara tyst eller att ta tillbaka vad de tidigare sagt. Vilket socialarbetaren kan tolka som bristande motivation eller samarbetsvilja. Billquist (1999) talar om detta i relation till frivilliga behandlande insatser inom socialtjänsten. Billquist menar att frivilligheten inte alltid är ett fritt val för klienten, utan att det kan finnas outtalade
hot om vad som kan hända om klienten tackar nej. Detta kan sammanfattas genom Herz (2016) tankar om att det i ett disciplinärt system, som socialtjänsten, finns ett inbyggt moment 22. Genom att det för den hjälpsökande innebär en balansgång i relation till hur ärlig klienten ska vara i mötet med socialsekreteraren. Om klienten berättar för lite kanske den inte anses vara i tillräckligt behov av hjälp men om klienten berättar för mycket kan klienten riskera att få hjälp denne inte bett om.
3.1.2 Etik i socialt arbete
Socialt arbete är på många vis bundet till etik, i synnerhet när det kommer till myndighetsutövning. Socialsekreterare behöver många gånger göra bedömningar eller fatta beslut som påverkar enskilda individers liv samtidigt som de behöver förhålla sig till en byråkrati och maktobalans, vilket kan ge upphov till många etiska dilemman. För att underlätta och vara vägledande har Akademikerförbundet SSR formulerat en etisk kod för professionella inom socialt arbete. Denna innehåller information om etiska värden och normer samt etiska riktlinjer (SSR, 2015). Svensson, Johnsson och Laanemets (2008) framhåller att etiska koder för socialt arbete har två syften. Dels att socialisera medlemmar till professionen och dels att agera tryggande för samhället som får en uppfattning om hur professionen kan förväntas handla. Edvardsson (2003) menar dock att vi behöver vara mer kritiska till hur etik används och talas om i det sociala arbetet. Edvardsson anser att de riktlinjer som fackliga organisationer framför innehåller antaganden som riskerar att ge en negativ syn på klienterna, samtidigt som de är så allmänna att de inte ger vägledning till en utredning i praktiken. Edvardsson uppmuntrar till en kritisk etik som inkluderar analys och diskussion av hur grupper som organisationen eller arbetsgrupper agerar.
Banks (2012) menar att det sociala arbetet är svårt att sammanfatta då det är så varierande, samtidigt som det arbetar inom och påverkas av sin kontext. Banks nämner dock att socialsekreterare vanligen verkar på gränsen mellan staten och det civila samhället. I likhet med vad Skau (2001) och Billquist (1999) talar om som en dualism i socialtjänsten. Banks menar att socialsekreteraren som har denna position i många fall får bära skuld för sociala problem som är kopplat till deras arbete, som exempelvis barnmisshandel. Banks konkretiserar detta genom att ta upp hur media granskar socialtjänstens arbete med barn och familjer. Socialtjänsten och socialsekreterare tenderar att framställas i negativa termer utan vidare kritisk granskning. Vanligen får även socialsekreteraren bära både skuld och ansvar om det blir en mindre bra situation för barnet, vare sig de fick lida genom försummelse i hemmet eller fått lida till följd av en placering. Det ter sig i regel som att en socialsekreterare aldrig kan agera rätt. Banks menar att medias tendens till att utpeka socialarbetare som syndabock är ett resultat av att arbetet sker i en kontext där samhället har en ambivalent inställning till statlig välfärd samt det sociala arbetets dubbla funktion som kontrollerande och vårdande. Vidare menar Banks att det finns en risk med att enskilda professionella tar moraliskt ansvar för slutresultatet i ett barnavårdsärende, då det möjliggör för andra inblandade att undkomma skuld. Det kan resultera i att andra faktorer för utgången inte uppmärksammas vilket gör att inga förändringar sker, samtidigt som det även finns risk för att den enskilde socialsekreteraren, genom att ta på sig ansvar, känner sig underlägsen och bekymrad. Vilket vidare riskerar att det praktiska arbetet blir överhängande defensivt och kontrollerande.
3.2 Rättssociologi
Att uppmärksamma rättsordningen är något som den rättssociologiska teorin har gemensamt med den rättsdogmatiska, men teorierna åtskiljer sig i hur de tillämpas för att kunna analysera olika problem. Hydén (2002) förklarar att rättsordningen vanligtvis studeras ur två olika dimensioner, å ena sidan den horisontella – rättssociologin, å andra sidan den vertikala – rättsdogmatiken. Rättssociologin härleder ur samhällsvetenskapen men även ur beteendevetenskapliga teorier och bygger på tanken att förena samhällets orsaker samt konsekvenser med lagens. Ett exempel på detta är myndighetsföreträdare av diverse slag som nyttjar rätten i sitt yrke, i deras yrkessammanhang blir rätten som i många fall avgör hur myndighetsföreträdaren ska handla, bara en av flera faktorer. Det går dock att se att det är den professionellas subjektiva kunskap inom området som är den egentliga styrande faktorn. Det går även att se att det som är normativt i det samtida samhället ligger till grund för rättssociologins undersökningar och utgör således teorins kärna.
Det vertikala perspektivet– rättsdogmatiken, är mer praktisk och logisk inriktad, den härleder till ett logiskt resonerande till regler, samt hur man tillämpar dessa. Rättsdogmatiken har således en bestämd begränsning, vidare att rätten enskilt avgör tillämpningen, i jämförelse med rättssociologin. Genom att ifrågasätta rättsordningen och syfta till utomrättsliga faktorers påverkan utmanar samt kompletterar rättssociologin rättsdogmatiken. På så vis ställs frågor till rättsordningen utifrån det två perspektivens olika kunskapsfält samt kunskapsintressen (Hydén, 2002). Hydén lyfter att rättssociologin på så sätt kan omfatta näst intill allt i samhället som är kopplat till regler och normer. Således bidrar rättssociologin till förståelse av rättsliga fenomen då den har möjlighet att lyfta fram hur samhället påverkar hur lagen tillämpas. Vidare att teorin kan fungera som en tvärvetenskap i den mån att den kompletterar och skapar en helhetssyn på problem. Hydén menar att det rättssociologiska perspektivet representerar ett beslutssystem som tvingar till en samverkan mellan sunt förnuft och samhällets expertorgan.
3.2.1 Det ideala offret
Den norska kriminologiprofessorn Nils Christie (2007) presenterar en teori om det ideala brottsoffret och menar att detta är en status som samhället tillskriver en. Att vara ett offer, menar Christie, är inget objektivt fenomen och således aldrig likadant för den ena som den andre. Utan det handlar om hur de som medverkar definierar situationen de befunnit eller befinner sig i. När Christie (2007) talar om det ”idealiska offret” syftar han dock inte till hans ovannämnda definition av ett offer utan han talar om hur en offerstatus tillskrivs av samhället. Han syftar till brottsdrabbade grupper samt individer som lättast kan bli tilldelade en odelad och legitim status som brottsoffer. Vidare att ett idealt offer besitter fem egenskaper – (1) offret är svagt, (2) hen är sysselsatt med ett respektabelt projekt, (3) hen befinner sig på en plats hen inte kan klandras för, (4) förövaren är ond och stor samt (5) att förövaren är en okänd person för offret (s. 48). Två villkor för att anses vara ett idealiskt offer är att samtidigt som offret ska besitta en rädsla för att bli ett offer, ska hen parallellt ha makten att uppmärksamma sitt fall och nästintill kräva en offerstatus. Christie likställer termen idealt offer med termen hjälte, för att påvisa att de båda innehar samma offentliga status. Ett mindre idealt offer skulle därmed visa på motsatsen av dessa egenskaper.
3.2.2 Likhet inför lagen
Slagordet ”likhet inför lagen” återfinns i den svenska regeringsformen 1 kap, 9§ och har för många en positiv association och anses vara något eftersträvansvärt. Claes Lernestedt (2005) hävdar dock till trots att det är svårt att ge begreppet ett innehåll. Han menar att det finns en snäv avgränsning av begreppet ”likhet inför lagen” som i praktiken nyttjas för rättstillämpningen och att begreppet fortsätter flyta in i något större. Snarare än att användas för den juridiska tillämpningen ökar begreppets tillvaro i politiken, och dess filosofi, i en samhällsdebatt om vad som faktiskt är en godtagbar ”likhet” människor emellan. Begreppen ”likhet inför lagen” och ”likhet” besitter alltså en öppenhet som Lernestedt menar leder till en flexibel användning av dem. Vilket i sig skapar en risk för att de i fortsättningen blir kraftlösa som kontrollmedel och drivkraft till förändring.
Begreppet ”likhet” syftar till att det finns en relation mellan åtminstone två objekt och inbegriper en jämförelse mellan dessa, därtill finns även en motsats, ”olikhet”. Ett objekt kan således inte vara ”likt” sig själv, utan är beroende av ett ytterligare objekt. Därnäst uppstår svårigheterna, då det finns en myriad av aspekter hos objekt, eller människor till exempel, som man kan jämföra. Lernestedt (2005) uppger vidare att det inte kan komma på tal att söka en total likhet eller likabehandling mellan människor för att trots det vi har gemensamt, som till exempel kön, ålder etc., är varje person unik. En ”likhet” måste därmed endast syfta till ett fåtal aspekter – det vill säga när en lika-respektive särbehandling bör ske och inom vilka områden detta är försvarbart. Begreppet ”lagen” anser Lernestedt kan vara synonymt med ”rätten” och kan tolkas som både lagen samt domstolen. Sammanfattningsvis angående likhet inför lagen, är begreppet inte absolut. I samhället gäller inte full likhet mellan människor inför lagen. Äldre, kvinnor, barn och individer med en hög status som exempel, kan många gånger särbehandlas.
Christian Diesen (2005) påstår att begreppet likhet inför lagen inte bör råda för barn, utan att barn bör särbehandlas positivt. Med detta hänvisar han till barn som både offer och förövare. När det handlar om barn blir snarare ”barnets bästa” ett begrepp att tolka framför “likhet”. En grundtanke om särreglering för barn som brottsoffer är den psykologiska rehabiliteringsprocessen, som de anser bör påbörjas efter ett videoinspelat förhör med barnet. Sverige har en stark ambition om att skydda barnen genom att inte förhöra dem mer än en gång, samtidigt som ett första förhör i många fall ger vaga berättelser. Diesen menar att detta leder till att brottsutredningar kan försvåras och att brott blir svårare att bevisa, vilket vanligen resulterar i att ytterligare förhör inte genomförs och förundersökningen läggs ner. Saknas fysiska bevis eller vittnen saknas även juridiska grunder för trovärdighet och tillförlitlighet i fallet. Lindgren, Pettersson och Hägglund (2002) lyfter att många yngre barn kan ha svårigheter att verbalisera det de upplevt, med hänsyn till yngre barns outvecklade språkfärdigheter. Vilket gör att det kan uppstå tvivelaktigheter när de försöker berätta om vad som inträffat. Till detta hör även barns svårigheter att uttrycka sig med ilska mot vuxna förövare till följd av att de många gånger står i beroendeställning till den vuxne. Författarna resonerar kring barns utveckling och syftar till att brott mot barn kan hämma deras personlighet. Då barn saknar förmågan att på egen hand bearbeta deras upplevelser på ett nyttigt sätt, till följd av detta hävdar Lindgren et al. att barn i fortsättningen kan uppleva en misstro inför omvärlden. Diesen ifrågasätter vidare om en nedläggning av brottsutredningar verkligen är mer kompatibelt med ”barnets bästa” än att exponera barnet för ett extra förhör. Vidare resonerar Diesen att barnets bästa bör
betraktas ur ett kortsiktigt likväl långsiktigt perspektiv – att barnet slipper ytterligare påfrestningar, med konsekvens att utredningen läggs ner respektive att barnet genomgår en påfrestande utredning och kan få möjlighet till upprättelse. Det sistnämnda är något många länder utanför norden inte drar sig för att göra. Diesen jämför Sveriges skyddsinställning med länder utanför norden och spekulerar huruvida de faktiskt yttrar en högre grad av likhet inför lagen genom deras tillvägagångssätt i rättsprocessen för barn
4. METOD
Tjora (2012) betonar vikten av transparens i all forskning. I synnerhet i presentationen av forskningens framställande. Forskaren förväntas ge svar på frågor som hur undersökningen är genomförd, om det har uppstått några problem, vilka ändringar som har gjorts etc. Syftet med transparens är att läsaren skall få en god inblick och således kunna bedöma forskningens trovärdighet och tillförlitlighet. I denna del kommer vi att beskriva vårt tillvägagångssätt i denna studie, framföra metodologiska överväganden och urvalsprocessen, samt beskriva vad som har fungerat bra och vad som varit svårt under studiens gång.
4.1 Val av metod
Då vårt syfte med studien är undersöka hur en viss grupp, socialsekreterare, inom en specifik miljö upplever ett fenomen, Barnahus, har vi valt att använda oss av en kvalitativ metodologisk ansats. Tjora (2012) nämner att den kvalitativa forskningen vanligtvis befinner sig inom det tolkande paradigmet, med andra ord att det är fokuserat på förståelse av informanternas upplevelsevärld och betydelsen av dessa. Tjora påpekar dock att den kvalitativa forskningen är mångsidig och innefattar flera olika metoder genom vilka en kan nå förståelse. Även Bryman (2011) beskriver kvalitativa studier som inriktade på tolkning och menar att den kvalitativa metoden inriktar sig på ord och beskrivningar framför siffror och kvantifiering av insamlad data. Bryman (2011) menar att den mest förekommande kritiken gentemot den kvalitativa metoden är att dess undersökningar är för subjektiva och brister i transparens. En kvalitativ studie är vanligtvis ostrukturerad och bygger i stor utsträckning på vad forskaren tycker är viktigt och intressant. En ytterligare kritik Bryman nämner är att det till följd av föregående är svårt att replikera en kvalitativ undersökning.
Då det finns relativt få textkällor om studiens ämne, ansåg vi att det skulle vara svårt att få svar på våra frågeställningar genom textanalys som metod. Vi valde därför att använda oss av intervjustudier för att i direkt form kunna ta del av informanternas upplevelser. Kvale (2007) beskriver den kvalitativa intervjun som en prominent metod för att producera kunskap om människans sociala verklighet och för att utforska hur subjektet beskriver sin värld. Våra intervjuer har varit semistrukturerade, det innebär att vi utformat ett antal teman och formulerat ett par frågor utifrån dessa. Samtidigt som metoden med fördel tillåter oss att gå utanför våra förutbestämda teman och med följdfrågor följa upp det som informanterna berättar (se exempelvis Aspers, 2011: Bryman, 2011). En annan fördel med metoden, som Ahrne och Svensson (2015) nämner, är att vi har kunnat anpassa våra frågor och dess ordningsföljd i varje intervju utefter det som personen berättar. Till skillnad från om vi valt en mer strukturerad form. Då vi själva inte har möjlighet att intervjua barn och ta del av deras upplevelser av Barnahus har vi, för att balansera upp socialsekreterarnas upplevelser, under kunskapsläge tittat på studier som undersöker barns erfarenheter av Barnahus.
