Att utveckla föreningsidrott på skoltid

Samverkan mellan skola och förening har varit ett prioriterat område under såväl Handslaget som Idrottslyftet. Denna samverkan står i fokus i detta kapi-tel där såväl föreningar och förbund som skolor och kommuner uppmanas att fundera över värdet av genomförda aktiviteter och om det finns andra bättre tillvägagångssätt för att uppnå önskade effekter.

föreningsidrott på skoltid

Denna text diskuterar om och hur man kan utveckla skolans idrottsundervisning med hjälp av föreningsidrott. Kapitlet tar upp ett antal problem som jag identifierade redan i handslagsutvärderingen, och vars respektive lösningar jag inte kan se har blivit tydligare efter åtta år av Idrottslyftet. Projekt med en inriktning som jag menar har potential att locka alla elever till fysisk aktivitet i olika former behandlas också.

Jag tar min utgångspunkt i den problematisering av att engagera idrottsföreningar på skoltid som jag utvecklade i utvärderingen ”När fälten korsas” (Peterson, 2007). Med kunskaper om hur detta arbete utvecklades när Handslaget sedan blev Idrottslyftet, och med hänsyn tagen till allmänna utvecklingstendenser i arbetet med Idrottslyftet, diskute-ras både ”problem som kvarstår” och ytterligare tillkommande problem med konstruk-tionen. Det synsätt jag från början har haft – att fält korsas, och att det ”läcker in från det ena fältet till det andra” – utvidgas till att också omfatta den mycket omfattande etable-ring av olika former av idrottsskolor – både på högstadie- och gymnasienivå – som har skett under de senaste 20 åren (med ökande hastighet).

NÄR FÄLTEN KORSAS

Handslagsstudien ”När fälten korsas” behandlar relationen mellan två olika sociala fält – idrottens och skolans. Idrottsföreningar skulle uppmuntras att i nära samarbete med sko-lorna utveckla metoder som lockar alla elever till fysisk aktivitet i olika former. Detta ställ-de emellertid skolor och idrottsföreningar inför en rad principiella och praktiska problem. Riksidrottsförbundet (RF) identifierade 2003 ett antal möjliga problem i ett samarbete mellan skola och föreningsidrott, exempelvis att oavlönade föreningsledare kompletterar/

ersätter skolans personal, en ändrad inriktning på idrottsföreningens normala verksamhet samt en utformning av den så att den inte ersätter skolans ordinarie arbete.

RF:s tydliga utgångspunkt var att med hjälp av Handslaget nå dem som inte redan är medlemmar i en idrottsförening. Sedan 1970-talet är majoriteten av alla barn och ung-domar aktiva inom föreningsidrotten. En grundtanke med statens önskemål om att för-eningsidrotten ska finnas på skolans fält var att öka möjligheterna för att aktivera barn och ungdomar som inte redan är fysiskt aktiva och skapa intresse för en fortsatt aktivitet utan-för skolan. Denna målsättning finns också i skolämnet idrott och hälsa, medan den inte ingår i föreningsidrottens normala verksamhet; tvärtom omfattar föreningsidrotten endast de som frivilligt deltar. En fråga är därför hur kvalificerade handslagsföreningarna är att locka fler i den mån skolidrottsundervisningen inte klarar av den? Ska handslagsföre -ningen erbjuda barn och ungdomar mera av ett slags verksamhet som de fysiskt inaktiva redan avvisat?

Eller har handslagsföreningarna anpassat sin ordinarie verksamhet efter denna upp-gift? Hur har man då gått tillväga? Vad händer när elever via handslagsverksamheten söker sig till föreningsidrotten och konfronteras med dess ordinarie verksamhet? I den utsträckning de fysiskt passiva är barn och ungdomar med så kallade särskilda behov, vil-ken kompetens har handslagsföreningarna att med sin verksamhet tillmötesgå dessa (Ericsson, 2007)? Vad händer med idrottsföreningarnas ordinarie verksamhet när kraft och resurser måste avsättas till handslagsverksamhet på skoltid? Vilka framgångar fick handslagsprojekten med att aktivera flera?

TEORETISK UTGÅNGSPUNKT

Vad händer när en verksamhet som är uppbyggd på ett socialt fält, och enligt detta fälts unika förutsättningar, överförs till ett annat (och gör så att ”det läcker in”)? Jag valde att låta mig inspireras av Bourdieus fältteori för att synliggöra skolans och föreningsidrottens fält – dess avgränsningar, dess maktpositioner, dess aktörer, de olika former av kapital som dessa har och de olika former av habitus som skapas på respektive fält (Bourdieu, 1993, 1997). Att fälten korsas borde ge upphov till en rad problem eftersom de är konsti-tuerade på olika sätt. Det finns en rad viktiga principiella skillnader mellan skolan och föreningsidrotten. Skolan är en av de centrala statliga apparaterna medan föreningsidrot-ten är den största och mest aktiva av det civila samhällets centrala aktörer – de svenska folkrörelserna. Som statlig apparat är skolan en byråkrati med detaljreglerad verksamhet (läroplan) och undervisningen ges av professionell personal, i betydelsen utbildad (lärar-utbildning) och avlönad. Skolans verksamhet vilar också på ett av samhällets få kvarva-rande obligatorium – skolplikten.

Barn- och ungdomsidrotten bedriver en verksamhet som i dessa avseenden är skolans motsats. Varje förening har rätt att självständigt tolka de verksamhetsidéer Riks idrotts

-förbundet står för (se Idrotten vill), nästan alla som leder verksamheten arbetar ideellt, utbildningsnivån är låg och verksamheten bygger på frivillighet. Trots att det som står i centrum kallas idrott är förutsättningarna således vitt skilda för skolans idrottsundervisning och föreidrottsundervisningsidrotten. Samma ord har olika innebörder. Andra skillnader är olik -heter i använd pedagogik, olika former av deltagardemokrati, olika utformning av selek-tionssystem (betyg respektive prestation) och olika syn på föräldrarnas roll (i skolan hålls föräldrarna utanför verksamheten, i idrotten är de ofta en förutsättning för den samma).

EN KVANTITATIV SAMMANFATTNING

I ”När fälten korsas” genomförde jag fyra möten med vart och ett av de 14 projekten. Vid det första mötet gjordes en bandad intervju med den projektansvarige. Vid det andra mötet uppsökte jag den aktivitet som utfördes i projektets regi, vilket i tre av fallen var på en skola och i resten av fallen i en föreningslokal. Vid det tredje mötet uppsökte jag den av föreningens ordinarie aktiviteter som mest motsvarade handslagsaktiviteten, både vad gäller verksamhetens utformning och åldersgrupperna. Vid det fjärde mötet återvände jag till varje förening och gjorde en bandad intervju. Målsättningen var att den skulle innefatta både den projektansvarige och den ansvariga instruktören. I alla utom fyra fall lät sig detta göras. Där intervjuades i stället antingen den projektansvarige eller den an -svariga instruktören. I ett fall fyllde den intervjuade båda rollerna. I två av fallen behand-lade denna intervju flera projekt.

Den kvantitativa bild jag fick av projekten kan sammanfattas på följande sätt: • Verksamheten nådde hälften av Malmös skolor, men endast en minoritet av

eleverna.

• Alla åldersgrupper och skolstadier fanns representerade, dock med en tyngd-punkt på mellanstadiet.

• I samtliga fall var det skolan som bestämde vilka som skulle delta.

• I de flesta fallen innehöll verksamheten vad man skulle kunna kalla prova på-verksamhet, en till tre gånger sammanlagt per klass eller grupp.

• Endast i tre av projekten kunde jag finna en utformning som gick utöver för-eningens ordinarie verksamhet – de ”nya pedagogiska former” som RF:s instruk-tioner till föreningarna talade om.

• Vad handslagsaktiviteten ersatte på skolschemat varierade – en del av den ordinarie skolundervisningen, ordinarie idrottstimmar, timmar till förfogande, Elevens val, tematimmar, och timmar avsatta för hälsa och kost. I ett fall för-längdes i stället skoldagen med en timme.

• I samtliga fall utom tre utfördes aktiviteten av personer som normalt löne -arbe tade åt idrottsföreningen.

• Handslagets konsekvenser för föreningarnas ordinarie verksamhet varierade med föreningarnas allmänna förutsättningar (stor förening gav liten påverkan och vice versa).

• Handslagets konsekvenser för nyrekrytering till föreningarna kan sammanfattas med att ”det kom färre än vad jag hade trott”.

• På frågan om vad som händer om handslagspengarna tar slut svarade de flesta att ja, då är det även slut med deras projekt.

• Endast två av projekten ansåg att de både uppfyllde målsättningen att alla ska röra sig mera och att de når sådana som vanligtvis inte rör sig. Dessa två projekt var också de enda som vände sig till alla eleverna i den berörda skolan.

EN KVALITATIV ANALYS

Aktiviteten i projekten bestod i allt väsentligt av handslagsföreningens specialidrott/idrot-ter. Endast i tre fall kan man säga att projektet var utformat på ett sätt som gick utöver föreningens ordinarie verksamhet – det vill säga att man hade utvecklat nya verksamhets-former. I resten av fallen utförde man ordinarie verksamhet men för en ny utövargrupp – elever. Innehållet i aktiviteterna motsvarade det som i föreningarnas ordinarie verksam-het kallas prova på-verksamverksam-het, nybörjarverksamverksam-het eller, i några fall, fortsättningsverk-samhet. I allt väsentligt såg jag således föreningsidrott, så som den normalt utövas i för-eningen, fast utövad av skolelever.

Vilka blir då konsekvenserna när ideella föreningar övertar aktivitetsansvar under skoltid? Från folkhälsosynpunkt bör den stora uppmärksamheten riktas mot dem som inte redan är fysiskt aktiva. Detta är en uppgift som skolidrottsämnet har svårt att hands-kas med (Skolinspektionen, 2010). Varför skulle då föreningsidrotten vara lösningen på detta? För det första var det en försvinnande liten del av Malmös skolbarn som berördes av projekten under 2005–2006. För det andra är det tveksamt om de som redan tackat nej till både föreningsidrott och skolidrott kan nås med hjälp av ännu mer föreningsidrott.

Och varför ska man lösa ett problem, som skolan själv har svårt att lösa, med hjälp utifrån? Bourdieus sociala fält är uppbyggda av makthierarkier. På det svenska skolfältet finns längst ned i den hierarkin ett antal ämnen (exempelvis bild, musik, hemkunskap samt idrott och hälsa), vars förutsättningar präglas av denna position. Om en rektor var tvungen att konstatera att hens skola inte kunde ge eleverna en bra undervisning i mate-matik, skulle hen då vända sig ut i samhället och försöka hitta en amatöristisk matema-tikerförening (eller torghandlarna som är duktiga på att räkna) som kan rycka in? Nej, men när det gäller idrott och hälsa-undervisningen går det bra. Skolans fält läcker såle-des i den änden och det är detta som hela tiden har gjort det så problematiskt när skolan och idrottsföreningarna ska samverka inom ramen för Handslaget/Idrottslyftet.

Men läckan är också förutsättningen; utan ett svagt idrott och hälsa-ämne hade denna verksamhet inte behövts. Regeringar av olika politiska inriktningar har velat ta för-eningsidrotten till hjälp för att lösa skolans problem. Men de projekt jag såg bidrog knap-past till att aktivera barn och ungdomar som inte redan var fysiskt aktiva. Kvantitativt sett nådde de en mycket begränsad del av skolornas elever. Kvalitativt därför att dessa helt enkelt inte verkar vara intresserade av föreningsidrott.

Ämnet idrott och hälsa är något annat än föreningsidrott och ska så vara (Lpo 94: Lgr 11). Men det finns en risk att Handslaget/Idrottslyftet snarare medverkar till att befästa idrott och hälsa-ämnets svaga ställning i skolan. I den utsträckning föreningsidrott ersätter skolämnet idrott och hälsa förvanskas innehållet i kursplanen för skolämnet. Före -ningsidrotten som vi känner den, i Riksidrottsförbundets regi, har under hela efterkrigstiden haft ett problematiskt förhållande till andra former av fysisk aktivitet än tävlings -idrott, exempelvis motionsidrott (Bolling, 2005). Aktuell forskning påvisar också den star-ka på verstar-kan som tävlingsidrotten har på utformandet av skolämnet (Sandahl, 2005; Peterson, 2008; Redelius et al., 2009; Ekberg, 2009; Londos, 2010; Schenker, 2011). Snara -re än att utveckla nya pedagogiska former kunde handslagsaktiviteter av skolan användas som disciplineringsinstrument. Och detta åt båda hållen – ”sköter ni er inte här i klass-rummet så blir det inte Handslaget denna vecka”, respektive ”sköter ni er här i klassrum-met så blir det Handslaget denna vecka också”. Detta ingick inte i regeringens och RF:s avsikter, men framstår som en av många ”oavsiktliga konsekvenser” av att fälten korsas. Föreningsidrottens närvaro i skolan förstärker effekterna av andra problem som gäl-ler utformningen av skolidrottsämnet. En flygande inspektion från Skolinspektionen 2010 visade att bollspel och bollekar är starkt dominerande aktiviteter, trots att de inte nämns i kursplanen. De förekom på 65 procent av lektionerna. Andra aktiviteter, till exempel dans, estetisk rörelse, friluftsliv och orientering, förekom mycket sällan – trots att de nämns särskilt i kursplanen. Var och en av dessa aktiviteter förekom bara på 3–5 procent av lektionerna. Kursplanen lägger också stor vikt vid undervisningen i hälsofrå-gor, men tillsynen visade att hälsofrågorna bara berördes på 12 av de drygt 300 lektioner-na (Skolinspektionen, 2010). Föreningsidrottens starka påverkan på skolämnet belyser ämnets innehållsmässiga bräcklighet, underkuvad på sitt eget fält och under stark påver-kan av verksamheten på ett annat. Som sagt, det läcker. Idrott och hälsa-ämnets inne-hållsmässiga bräcklighet förstärktes i Malmö av den stora andelen obehöriga lärare och den minst sagt ansträngda lokalsituationen (Åkesson, 2007). Cirka var tredje grundskole -elev hade inte en behörig lärare i idrott och hälsa och cirka var fjärde skola stod utan egna idrottslokaler.

Ett annat exempel på att fälten korsas beror på att verksamheten utspelas på schema-lagd skoltid. Handslaget måste ersätta något annat på schemat. Bland mina exempel fanns ett antal olika sådana konstruktioner. Endast i ett fall förlängdes skoldagen. Jag är å andra sidan osäker på om föräldrarna till barnen på den aktuella skolan var medvetna

om detta. Man kan också diskutera om användandet av Elevens val är principiellt rim-ligt om inte projektverksamheten är ett av flera erbjudanden till eleverna; det är knap-past något val om det som erbjuds är det enda som erbjuds. Enligt mina observationer är det också tveklöst så att handslagsföreningen hade ”huvudansvaret för undervisningen”. Detta trots att skolan måste se till att det alltid finns en lärare närvarande (klasslärare, resurslärare, speciallärare, idrott och hälsa-lärare), vilket det också för det mesta gjorde, men denna hade aldrig huvudansvar för undervisningen. Scheman lades enligt förening-arnas önskemål, verksamheten definierades in på schemat på olika sätt som snarare kan betecknas som ”kreativt” än ”enligt skollagens bokstav”, och all verksamhet leddes av för-eningsaktiva.

SLUTSATSERNA

Min sammanfattande slutsats blev att om Handslaget skulle bidra till att öka möjlighe-terna för att aktivera barn och ungdomar som inte redan är fysiskt aktiva och skapa intres-se för en fortsatt aktivitet utanför skolan, skulle temat ”utökat samarbete med skolorna” inte omfatta verksamhet på schemalagd skoltid. För att åtgärda det övergripande proble-met, att våra barn och ungdomar rör sig för lite, borde regering och riksdag i stället satsa på att stärka skolämnet idrott och hälsa: utöka timantalet, se till att det finns behöriga lärare och adekvata idrottslokaler på varje skola, ge ämnet ett kvalitativt bättre och mer allsidigt innehåll, och kanske ska man endast ge betyg på de teoretiska delarna i ämnet. Då skulle lärarna i idrott och hälsa också kunna bli motorer i ett arbete för att elevernas fysiska aktivitet ska bli hela skolans angelägenhet. Från en sådan styrkeposition skulle -skolan också kunna etablera ett samarbete med föreningsidrotten, men på sina egna villkor.

Det positiva som projekten har att tillföra ämnet idrott och hälsa bör således inarbe-tas i läroplanen, skolan ska ha det juridiska och pedagogiska ansvaret för dem och de ska erbjudas alla elever på samma villkor. Detta för att man ska ha möjlighet att nå dem som alla parter helst vill att de ska nå: de som är för lite fysiskt aktiva. I samtliga dessa avseen-den lämnade de handslagsprojekt jag studerade mycket i övrigt att önska. Därför uttryck-te jag också principiell kritik mot hela konstruktionen, på fäluttryck-ten som korsas och nästan samtliga konstruktörer: regering och riksdag, det allmänna skolsystemet, kommunen, landets idrottslärarutbildningar och Riksidrottsförbundet. Den enda part jag inte hade någon principiell kritik mot var handslagsföreningarna och deras aktiva, för de gjorde vad de kunde. De tillhör vardagslivets hjältar.

IDROTTSLYFTET – MER AV SAMMA SAK

När Handslaget blev Idrottslyftet fanns skolsamverkan kvar bland de uttalade priorite-ringarna. Från 2013 utvecklades den tidigare områdespunkten ”Samverka med skolan” till ”Samverka med skolan och andra organisationer, exempelvis friluftsorganisationer och andra föreningar utanför idrotten”. Inom Handslaget var det endast RF:s distrikts organisationer som kunde ge pengar till skolsamverkansprojekt, därefter har även special -idrottsförbunden i ökande grad kunnat göra det. Efter Idrottslyftet 1 (2008–2011) konsta-terade vi att Idrottslyftet alltmer blivit en del av RF:s och förbundens ordinarie verksam-het – via rutinisering, professionalisering och normering (Hedenborg et al., 2012b). RF agerande mer styrande, med bland annat tydliga utvecklingsplaner och ett centralt och mer normerande återrapporteringssystem. Idrottslyftet var en tidsbegränsad verksamhet som allt mer permanentades. Recepten för att aktivera flera, eller ”öppna dörrarna för flera”, innehöll från början allt ifrån traditionell prova på-verksamhet i skolorna till utvecklandet av nya verksamhetsformer, vilka inte tidigare ingått i föreningarnas verk-samhet.

Det som i betydande utsträckning var en försöksverksamhet, där man både organisa-toriskt och innehållsmässigt ”lät tusen blommor blomma” och provade såväl nya idéer som gränserna för vad som var möjligt och önskvärt, har efter femton år av handslag och idrottslyft alltmer fångats in i organisationernas ordinarie logik och verksamhet. Det gäl-ler såväl RF-organisationen som specialidrottsförbunden. Ett uttryck för detta är det som allt oftare börjat dyka upp i förbundens arsenal som ”paket”. Paketen kan ses som cen-tralt utformade lösningar vilka kan fungera i alla föreningar och distrikt. Innehållet är sådant som förbundet anser värdefullt för idrottsgrenens utveckling. I skolans fall hand-lar det om att säkerställa några grundläggande spelregler utifrån att skolan och idrotten utgör två skilda fält. Den viktigaste principen synes vara att idrottslyftsprojekt inte får ut -spelas på idrott och hälsa-lektioner.

Parollen att ”få fler att stanna kvar” fanns inte med bland de fem teman som Hand -slaget utgick från, men växte fram inom rörelsen i slutet av handslagsperioden, förmod-ligen som en reaktion mot att arbetet med att ”öppna dörrarna för fler” inte visade sig så framgångsrikt (föreningarna fick inte fler medlemmar). När idrottsrörelsen själv fick bestämma innehållet i Idrottslyftet blev i stället utgångspunkten kombinationen av att rekrytera och behålla. Därefter har betoningen förskjutits ännu mer mot behålla-perspek-tivet.

Skälen till att barn och ungdomar inte är aktiva i föreningsidrotten är många. Idrotts -föreningar är vana vid att erbjuda sin idrott till alla, men endast vid att ta hand om dem som sedan kommer frivilligt. Handslaget och Idrottslyftet har handlat om ”de andra” – de som inte är intresserade, de som aktivt tar avstånd från att delta i föreningsidrotten, de som av olika skäl inte kan och de som har provat men slutat. Från rekryteringen till högre utbildning vet vi att när ambitionen är att rekrytera nya, ofta studieovana grupper, krävs

större resurser och ansträngningar för att lyckas. Beredskapen för att handskas med denna problematik kan generellt sett antas vara låg i föreningarna, med de starkt normativa vär-deringar som den befintliga verksamheten grundas på. Nya verksamhetsformer kan på föreningsnivå dessutom ses som en möjlighet, men också som ett hot mot den traditio-nella verksamheten. För om ett projekt som tillämpar nya verksamhetsformer blir fram-gångsrikt och aktiverar en grupp barn eller ungdomar som tidigare inte varit förenings-aktiva, återstår sedan frågan om vad som händer när projektet tar slut.

Tre scenarier verkar här vara möjliga och vanliga. Det första är att projektet (och projektpengarna) tar slut, och därmed också aktiviteten. Sannolikheten är då stor att ung -domarna slutar, eftersom de inte ser den ordinarie verksamheten som ett alternativ. Det andra är att föreningen permanentar projektverksamheten som en del av den ordinarie verksamheten, man bygger helt enkelt ut föreningens verksamhet. Det tredje är att pro-jektverksamheten växer in i och förändrar den traditionella verksamheten. Det sistnämn-da finns det tämligen få exempel på inom Handslaget och Idrottslyftet. Här uppstår på föreningsnivå samma problematik som Handslaget och Idrottslyftet hela tiden har utgjort för idrottsrörelsen, från föreningsnivå och upp på RF-nivå. I grunden handlar det om att svensk idrottsrörelse fångar upp en majoritet av varje årgång flickor och pojkar med sin verksamhet. Men de flesta som inte fångas upp säger nej tack till verksamheten just efter-som den ser ut efter-som den gör. I många idrottsgrenar måste man börja mycket tidigt för att hänga med. De som startar senare slutar oftare och tidigare. Företeelser som selektion, rangordning och utslagning, nivågruppering och tidig specialisering, föräldra och ledar -press känner vi som skäl till att flickor och pojkar lämnar idrotten i unga år, emellanåt även om man faktiskt vill stanna kvar. Många slutar eftersom de vill prioritera andra intressen än idrotten. Många idrotter kräver ett föräldraengagemang som kanske inte finns och så vidare.

De yttre skälen är de som samhället skapar genom de djupgående strukturella faktorer som delar in samhällsmedborgarna i olika grupper och där de olika grupperna för håller sig till idrottsaktivitet på olika sätt (kön, social klass, etniskt bakgrund, religiös till -hörighet, sexuell läggning och biologisk ålder). Det är därför som många idrottsgrenar i praktiken är stängda för exempelvis barn till en ensamstående, lågutbildad, arbetslös fler-barnsmamma med utländsk bakgrund.

Handslaget och Idrottslyftet har öppnat dörrarna för fler, men få har klivit över trös-keln. Barn- och ungdomsidrotten har inte fått fler medlemmar under de elva åren med Handslaget och Idrottslyftet. Tillgänglig statistik tyder snarare på att aktiviteten och antalet aktiva har minskat. Om föreningarna har lyckats behålla fler barn och ungdomar be ror det förmodligen på att en allt större del av projekten har haft en förenings och med -lemsutvecklande inriktning. Större resurser har kunnat läggas på tränings- och tävlings-utveckling, ledarskapsutbildning, redskaps- och anläggningsförbättring liksom på sociala aktiviteter kring träning och tävling.

Sammantaget sätter det sagda gränser även för skolsamarbetsprojekten: kreativitet när det gäller nya verksamhetsformer uppmuntras inte, föreningarna erbjuder sin ordina-rie verksamhet, ansöknings- och rapporteringssystemen är både rent tekniskt mer avan-cerade och svårhanterade och styr tänkande och ramsättning kring hur saker och ting ska fungera. Specificerade saker måste utföras och i en bestämd ordning. Systemet styr vad man kan söka och inte söka – utifrån tankar som redan är tänkta av de som skapade systemet.

VAD HÄNDE SEDAN?

Vad hände då med de 14 Malmöprojekten som jag studerade 2005–2006? Även om de utgör en försvinnande liten del av alla skolsamverkansprojekt som genomförts i landet sedan 2004, tror jag att det finns en del generell kunskap att redovisa när det gäller deras öden. För det första var de alla medvetna om hur starkt deras framtid hängde samman med fortsatt finansiering från Handslaget. På frågan om vad som händer om Handslaget tar slut, eller när det handslagsprojekt man för närvarande har tar slut, svarade de flesta på våren 2006 att ja, då är det slut, eller förmodligen slut. Svaren blev: ”vi fortsätter i vil-ket fall” (fyra projekt), ”vi fortsätter kanske” (ett projekt) ”vet inte” (ett projekt) och ”utan Handslaget är det slut” (åtta projekt). De flesta uttryckte att projektet tog mycket energi från föreningens ordinarie verksamhet, och att vinsten i form av nya medlemmar inte alls var så stor som man hade hoppats.

I det att jag färdigställde min utvärdering i början av november 2007, arton månader senare, tog jag reda på vad som hänt med projekten sedan 2005. Det som tidigare var handslagsprojekt hade då blivit idrottslyftsprojekt. Fem av de 14 projekten hade fortfaran-de verksamhet, resten hafortfaran-de avslutats. Hösten 2014, ytterligare sju år fram i tifortfaran-den, har jag följt upp idrottslyftsprojekten igen. Av de fem projekten finns i dag tre kvar, i betydelsen att föreningen fortfarande har en verksamhet som jag känner igen från 2005. Däremot är det inte samma sak som att de är idrottslyftsprojekt. Jag ska kommentera dessa projekt, men även de övriga projektens öden är relevanta att referera.

De tre projekt som 2014 bedriver i grunden samma slags verksamhet i dag som de gjorde 2005 är KFUM/KFUM KIOSK, Malmö Civila Ryttarförenings ”Fortsättning integrationsprojekt I–III” och Fair Play Tennis Clubs ”Skolan i rörelse på fair play”. Så här beskrevs de med deras egna ord:

(KIOSK = KFUM/KFUM Idrott Och Social Kompetens). Genom uppsökande verksamhet aktivera mellanstadieelever till fysisk aktivitet, ökad social kompetens, drog-medvetande och trafiksäkerhet. Det handlar om konsekvenser, temaövningar och teori med kost, näring, droger och alkohol. Till verksamheten på skoltid är knutet eftermiddags och kvällsaktiviteter inom olika idrottsgrenar: volleyboll, intercrosse och inne -bandy.

Malmö Civila Ryttarförening 1. ”Fortsättning integrationsprojekt”, Ridning på sche-mat för barn med särskilda behov. Tillsammans med Lilla Skolan, vars samtliga åtta ele-ver rider två gånger i veckan. Avsikten är utveckla, aktiele-vera och stimulera barnen. MCR II, samma verksamhet fast för ungdomar från skolföreberedelseklasser. Underlätta för de nya som kommer till Sverige att komma in i samhället. MCR III. Samma verksamhet i ett samarbete med Islamic Center. De elever som har kommit till detta projekt är väldigt ovana vid hästar.

Fair Play Tennis Club: ”Skolan i rörelse på Fair Play 2005”. Alla skolklasser i Åk 1–9 i fyra stadsdelar får möjligheten att komma tre gånger var, för att prova på tennis och innebandy, två timmar per tillfälle. Syftet är att ge en fysisk, lärorik och rolig aktivitet som är kostnadsfri, samtidigt som man lär sig grunderna för hur man spelar tennis och inne-bandy. Verksamheten ger en möjlighet att nå ut till många i olika åldrar som aldrig pro-vat på dessa sporter.

MCR och Fair Play Tennis Club får stöd från Idrottslyftet i dag. MCR fortsätter sin verksamhet, numera även i samarbete med Malmö kommun. KIOSK, som sedan 2009 är en förening fristående från KFUM/KFUK, är inte heller medlem i RF, varför ingen ersättning utgår.

Av de tre projekt som överlevde under en längre tid drivs två av stora föreningar med egna anläggningar (i MCR:s fall delvis egna) som materiell grund. En rad förutsättning-ar sammanstrålförutsättning-ar i deras idrottslyftsprojekt. De hförutsättning-ar anställd personal som regelmässigt kan skriva ansökningar och som har utbildning och kompetens för att formulera och anpassa ansökningarna till RF:s och specialidrottsförbundens behov. Anläggningarna är dyra i drift och det krävs att man hela tiden försöker hitta inkomster som via Idrottslyftet. Det är oftast också den anställda personalen som utför projektverksamheten i tjänsten. En förutsättning är även att verksamheten inom Idrottslyftet ligger nära föreningens ordi-narie verksamhet. Det tredje projektet, KIOSK, återkommer jag till. De projekt som inte fortsatte efter 2007 var i de flesta fall mindre föreningar, de hade inga egna anläggningar och få eller inga löneanställda.

BEHÖVER SKOLAN MER FÖRENINGSIDROTT?

Jag har tidigare pekat på att skolämnet idrott och hälsa är något annat än föreningsidrott, men att det finns en risk att Handslaget/Idrottslyftet snarare medverkar till att befästa den svaga ställning ämnet har i skolan. Föreningsidrott ersätter i stor utsträckning innehållet i kursplanen för skolämnet (Skolinspektionen, 2010). Till detta kommer att idrottsutbild-ningar inom det svenska skolsystemet har ökat och breddats markant sedan mitten av 1990-talet (jfr Lund, 2014), Det gäller både gymnasiet och grundskolor (Eliasson et al., 2012; Eriksson, 2007). Ferry (2014) påpekar att en effekt av det ökade utbudet av idrotts-profilerade utbildningar är att det förekommer två parallella ämnen i skolan inriktade

mot idrott, idrott och hälsa som riktar sig till alla elever och de olika varianter av idrotts-profilerade utbildningar som främst riktar sig till de elever som på fritiden är aktiva inom idrottsföreningar.

Denna utveckling har både observerats och kritiserats (Eliasson et al., 2012; Ferry & Olofsson. 2009, Ferry et al., 2013; Ferry, 2014; Lund, 2010, 2014; Peterson, 2008). Dessa nya skolformer påverkar också vilka elever och lärare som rekryteras till skolorna – fler poj-kar, fler svenskfödda, fler med föräldrar som både har hög utbildningsnivå och högt idrottskapital (Ferry, 2014). De undervisande lärarna är tätt knutna till tävlingsidrotten, samtidigt som de i mindre utsträckning har en formell lärarutbildning (ibid). Vare sig man, som jag formulerade mig 2008, bildligt framställer denna utveckling som att två fält korsas och att det därvidlag ”läcker in” (från tävlingsidrotten in i skolan), eller som andra (Londos, 2011; Ferry, 2014) menar att det snarare handlar om att idrotten trätt in på sko-lans fält, och dominerar ämnets utformning, innebär denna utveckling att idrottsrörel-sen, genom RF och vissa SF, fått större makt och ökade påverkansmöjligheter på den idrottsliga verksamheten i skolan.

Jag ser därför tre parallella utvecklingstendenser som drar åt samma håll. Den första är att skolämnet idrott och hälsa, trots två på varandra följande kursplaner som har en annan inriktning, fortfarande till sitt innehåll i allt väsentligt domineras av tävlingsidrott. Den andra är att antalet idrottsutbildningar inom det svenska skolsystemet har ökat och breddats markant sedan mitten av 1990-talet, både vad gäller gymnasiet och grundskolan. Dessa utbildningar riktar sig främst till de elever som redan är aktiva inom tävlingsidrot-ten. Den tredje tendensen är att skolsamverkansprojekten i allt väsentligt handlar om att erbjuda föreningarnas ordinarie verksamhet. Min slutsats blir därför, nu som 2008, att om Idrottslyftet ska kunna bidra till att öka möjligheterna för att aktivera barn och ungdomar som inte redan är fysiskt aktiva och skapa intresse för en fortsatt aktivitet utanför skolan, så är mer föreningsidrott på schemalagd skoltid ingen lösning.

ATT KORSA GRÄNSER – SOCIALT ENTREPRENÖRSKAP

En sådan slutsats synes säkert i läsarens ögon inte särskilt konstruktiv. Det finns många idrottsföreningar som vill samverka med skolan, som har tid, ork och lust, och som har en verksamhet som är inriktad på alla barnen i skolan. Finns det då inga exempel på pro-jekt som inte bara vänder sig till alla utan har utvecklat nya verksamhetsformer som fak-tiskt har möjlighet att nå alla och som inte har tävlingsidrotten som mål utan snarare har idrotten som medel?

Ett av de Malmöprojekt som både byggde på nya verksamhetsformer och visade sig vara ett uthålligt koncept var KIOSK. KIOSK verkar i huvudsak i Malmös innerstad och vänder sig i första hand till elever på mellanstadiet. KIOSK kan beskrivas som ”hjälp till självhjälp” som fokuserar på elevernas psykiska och sociala hälsa. Fysisk hälsa är också ett

mål, men mer ett sekundärt sådant. Den fysiska aktiviteten fungerar som ett didaktiskt redskap, även om eleverna också aktiveras fysiskt, med alla de fördelar som det kan ge på köpet. Tre av fyra lektionspass består av övningar som innebär fysisk aktivitet. KIOSK vill ge elever med olika bakgrunder, ofta med otrygga hemförhållanden, i ett samhälle som präglas av prestationstänkande, möjligheter att utvecklas till unga vuxna som är trygga i sig själva, som vet att de duger som de är, som vet att de kan och får lov att göra aktiva val i livet, och som inte så starkt behöver bekräftelse av andra för utseende eller presta-tioner.

KIOSK tar också upp gruppens betydelse, att ensam inte alltid är stark. I KIOSK-konceptet ingår att eleverna ska förstå att de kan komma mer till sin rätt i en grupp om gruppen har ett tillåtande och stödjande klimat, jämfört med om de är ensamma eller om det finns en ojämlik maktfördelning i gruppen, där någon premieras framför någon annan. En viktig aspekt med KIOSK:s verksamhet i skolan är att elevernas prestationer inte betygssätts. Eleverna behöver inte i samband med dessa lektioner fundera över vilket betyg deras prestation är ”värd”, det som värdesätts är i stället att de respekterar sig själva, gruppen och ledaren, och i vilken utsträckning en elev anstränger sig för att göra det kan bara eleven själv bedöma. KIOSK arbetar också med gruppsammanhållningen på så sätt att de vill att eleverna ska bli trygga med varandra genom att göra fysiska aktiviteter ihop.

I ”Utvärdering av Idrottslyftet” (Hedenborg et al., 2012a,b) utvärderas fem special -idrottsförbund. KIOSK fanns med eftersom Svenska Taekwondoförbundet var ett av dessa förbund. I de fem förbunden hittade vi ytterligare ett antal projekt som vi av samma skäl blev intresserade av – Mapping Växjö, Funktion och kultur (Åhus), Landskrona Taekwondo Akademi samt Aktivitet förebygger och Simidrott till andra målgrupper, båda i Ängelholm.

När vi började söka gemensamma nämnare för dessa projekt framkom följande. Skolsamverkan är ett exempel på att Handslagets/Idrottslyftets konstruktion medför att även aktörer från andra samhällssektorer bjuds in att delta. Skolorna ingår inte i den ideella sektorn utan tillhör i de flesta fall den offentliga sektorn, även om antalet fri sko-lor är betydande. Det finns även exempel på förhandlingar mellan idrottsrörelse och kommersiell sektor och mellan idrottsrörelse och offentlig sektor. Dessa projekt korsade gränser mellan samhällets olika sektorer (Ottesen & Ibsen, 1999).

Utöver idrottsrörelsen i den ideella sektorn, finns skolämnet idrott och hälsa inom den offentliga sektorn, gym och fitnesscenter inom den kommersiella sektorn och jog-gingturen på morgonen inom den civila sektorn (Norberg, 2004). Idrottsrörelsen kan utifrån Ottesens och Ibsens modell beskrivas som privat, icke profitinriktad och formell. Den projektverksamhet vi har intresserat oss för har vi valt att karakterisera som socialt entreprenörskap (Schenker et al., 2014). Det sociala entreprenörskapet innebär att entre-prenöriella handlingar ska syfta till något som i samhället anses vara gott, även om de filosofiska och politiska värdena kan vara oklara (se t.ex. Gawell, 2009; Payton & Moody,

2008). Komponenter i det sociala entreprenörskapet är entreprenörer, idéer, möjligheter och organisationer och insatser för att lösa svåra sociala problem genom att bryta och för-ändra befintliga mönster i samhället (Light, 2008).

Ratten (2011) menar att socialt entreprenörskap inom idrotten är när non-profit mål kombineras med företagstänkande (”business ideas”) för att nå samhällelig förändring. Svensk forskning inom området tyder dock på att kommersiella intressen i en svensk kon-text delvis kan ersättas med idrottsliga intressen för att kunna exempelvis fostra goda medborgare, förbättra folkhälsan eller skapa ett rättvisare samhälle (SOU 2088:59; Hedenborg et al., 2012). För området skolsamverkan medför denna projektform, som tidi-gare nämnts, att gränserna mellan vad som är ideell sektor respektive offentlig sektor blir mindre tydliga. Men detta skapar, som jag har visat, samtidigt både principiella och prak-tiska problem.

Att verka i gränslandet mellan olika sektorer och över sektorsgränser innebär att man är tvungen att på ett kreativt sätt komponera ihop relationer som inte tidigare funnits och korsat gränser som inte självklart ska korsas. De projekt vi hittat har lyckats nå andra mål-grupper än de traditionella – barn och ungdomar som av olika anledningar står utanför idrotten, men som kan uppleva verksamheten som tilltalande och tillgänglig. Samtidigt är detta projekt som är annorlunda och inte utan vidare uppfyller bidragsvillkoren. Det kan handla om idrottsaktiviteter för ensamkommande flyktingbarn, gratis simskola för resurssvaga familjer, olika ”prova påverksamheter” och fritidsgårdar på ridskolor. Moti -ven för projekten skiljer sig delvis åt, men kännetecknande är att aktörerna anser att de utvecklar eller gör samhällsnyttiga funktioner mer tillgängliga för barn och ungdomar. Med samhällsnyttig menas exempelvis att den kan bidra till bättre hälsa och goda med-borgare, eller till integration – av exempelvis pojkar i traditionella flickidrotter, personer med funktionsnedsättning in i idrotten eller utlandsfödda eller barn och ungdomar från sämre socioekonomiskt gynnade familjer in i idrotten och samhället. Idrotten används i dessa projekt både som medel för social utveckling och för utveckling av den egna verk-samheten.

Jag menar sammanfattningsvis att Idrottslyftet i framtiden i första hand bör upp-muntra projekt som har ett annat innehåll än idrottsföreningarnas ordinarie verksamhet. Föreningsidrottens närvaro på skolorna, i de olika former jag här har beskrivit, engagerar säkert en stor del av de barn och ungdomar som även är aktiva utanför skolan. Men för-eningsidrotten utgör snarast ett hinder för att uppnå skolans mål att aktivera barn och ungdomar som inte redan är fysiskt aktiva. För att nå dessa elever krävs en verksamhet som snarare har idrotten som medel än som mål, vilket är en viktig aspekt av socialt entreprenörskap. Mot det traditionella entreprenörskapet finns en motsvarande avgräns-ning som innebär att pengar (vinst) används som medel och inte som mål. Och i båda fallen är det sociala mål man vill uppnå, mål som ligger helt i linje med de mål samhäl-let sätter upp för sitt stöd till idrottsrörelsen.

REFERENSER

Bolling, H. (2005). Sin egen hälsas smed : idéer, initiativ och organisationer inom svensk

motionsidrott 1945–1981. Stockholm: Acta Universitatis Stockholmiensis: Almqvist &

Wiksell International.

Bourdieu, P. (1993). The field of cultural production. Essays on art and literature. Cambridge: Polity Press.

Bourdieu, P. (1997). Kultur och kritik. Göteborg: Daidalos.

Ekberg, J. (2009). Mellan fysisk bildning och aktivering: en studie av ämnet idrott och

hälsa. Malmö Studies in Educational Sciences 46.

Eliasson, I, Ferry, M. & Olofsson, E. (2012). Dörrarna öppnade för mera. En studie om

idrottsprofilerad utbildning i grundskolan. Stockholm: Riksidrottsförbundet.

Ericsson, I. (2007). Hur ser utbildningsbehovet ut bland idrottsledare i skolan? Rapport

från ett forskningsprojekt om Handslaget. Stockholm: Riksidrottsförbundet.

Tillgänglig 07-06-08 på http://www.idrottsforum.org.; 07-08-19 på MUEP Malmö University Electronic Publishing; 07-08-25 på http://www.rf.se.

Ferry, M. & Olofsson, E. (2009). Ämnet specialidrott i gymnasieskolan – en utvärdering

av ämnet läsåret 2008/09. Stockholm: Riksidrottsförbundet (2012).

Ferry, M., Meckbach, J. & Larsson, H. (2013). School sport in Sweden: what it is, and how did it come to be? Sport in Society, 16(6).

Ferry, M. (2014). Idrottsprofilerad utbildning – i spåren av en avreglerad skola. Göteborg: Göteborgs universitet.

Gawell, M. (2009). Samhällsentreprenörskap för en global utveckling. In M. Gawell, B. Johannisson & M. Lundqvist (Eds.), Samhällets entreprenörer. En forskarantologi

om samhällsentreprenörskap. Stockholm: KK-stiftelsen.

Hedenborg, S., Jonasson, K., Peterson, T., Schenker, K. & Tolvhed, H. (2012a). Idrotts

-lyftets externa utvärdering. Svenska Klätterförbundet, Svenska Orienteringsför bundet, Svenska Ridsportförbundet, Svenska Simförbundet och Svenska Taekwondo förbundet.

Stockholm: Riksidrottsförbundet.

Hedenborg, S., Jonasson, K., Peterson, T., Schenker, K. & Tolvhed, H. (2012b). Fler stannar men färre börjar? Svensk Idrottsforskning nr 1.

Lgr 11

Light, P. C. (2008). The Search for Social Entrepreneurship. Washington, D.C.: Brookings Institution Press.

Londos, M. (2010). Spelet på fältet. Relationen mellan ämnet idrott och hälsa i

gymnasieskolan och idrott på fritiden. Malmö Studies in Educational Sciences 55.

Lund, S. (2010). Idrottsutbildning och utbildningsreformer – en kartläggningsstudie av

Sveriges gymnasiala idrottsutbildning och dess villkor i den nya gymnasieskolan.

Stockholm: Riksidrottsförbundet.

Lund, S. (2014). Regulation and deregulation in education policy: new reforms and school sports in Swedish upper secondary education. Sport, Education and Society, 19(3).

Norberg, J. R. (2004). Idrottens väg till folkhemmet: studier i statlig idrottspolitik

1913-1970. Stockholm: SISU idrottsböcker.

Ottesen, L. & Ibsen, B. (1999). Idræt, motion og hverdagsliv – tal og tale. Copenhagen: Department of Sport, University of Copenhagen.

Payton, R. L. & Moody, M. P. (2008). Understanding philanthropy [electronic resource]:

its meaning and mission. Bloomington: Indiana University Press.

Peterson, T. (2007). När fälten korsas – om Handslagsprojekt på skoltid. RF. http://www.rf.se/ImageVault/Images/id_594/scope_128/ImageVaultHandler.aspx Peterson, T. (2008). When the field of sport crosses the field of physical Education.

Educare, 2008:3, 83-97.

Ratten, V. (2011). Sport-based entrepreneurship: towards a new theory of entrepreneurs-hip and sport management. International Entrepreneursentrepreneurs-hip & Management

Journal, 7(1), 57-69.

Redelius, K., Fagrell, B. & Larsson, H. (2009): Symbolic capital in physical education and health: to be, to do or to know? That is the gendered question. In

Sport, Education and Society. Vol 14. Issue 2.

Sandahl, B. (2005). Ett ämne för alla – normer och praktik i grundskolans

idrottsundervisning 1962–2002. Stockholm: Carlssons.

Schenker, K. (2011). På spaning efter idrottsdidaktik. Malmö Studies in Educational Sciences: 61.

Schenker, K. & Gerrevall, P. & Linnér, S. & Peterson, T (2014). Idrott och Socialt Entreprenörskap. Svensk Idrottsforskning, nr. 4.

Skolinspektionen (2010). Ämnet Idrott och hälsa.

http://www.skolinspektionen.se/sv/Tillsyn--granskning/Flygande-tillsyn/Idrott-och-halsa/

SOU 2008:59 Föreningsfostran och tävlingsfostran. En utvärdering av statens stöd till

idrotten. Stockholm: Fritzes.

Åkesson, J. (2007). Idrottslärarna i Malmö. En undersökning av kön, lön, ålder och

behörighet bland Malmös idrottslärare. Idrottsvetenskap, Malmö högskola