De osorterbara, Att möta barn och ungdomar med neuropsykiatriska diagnoser

Examensarbete

15 poäng

De osorterbara

Att möta barn och ungdomar

med neuropsykiatriska diagnoser

The unplaceable

Responding to children and young people with

neuropsychiatric diagnoses

Roland Trygg

Studie och yrkesvägledarutbildningen

Slutseminarium 2010-12-07

Malmö högskola 

Studie‐ och yrkesvägledarutbildningen  Individ och Samhälle 

Examinator: Niklas Gustafson

Abstract

Att möta individer med olika former av psykiskt ohälsa kommer troligen alla tjänste-utövare inom området skola och vägledning någon gång att göra. Det är därför av vikt för professioner inom skolan, att inneha grundläggande kunskap kring bemötande och förståelse för problematik som kan finnas hos dessa personer.

Syftet med uppsatsen är att belysa på vilket sätt personer med neuropsykiatrisk funktionsnedsättning påverkas av beslut gjorda av företrädare för olika professioner inom eller i anslutning till skolan.

Inom ramen för examensarbetet har fem kvalitativa intervjuer samt fem fallstudier i form av djupintervjuer genomförts där avsikten är att undersöka vad som i uppsatsens syfte och forskningsfrågor anges. Avsikten med fallstudierna är även att ge läsaren av uppsatsen förförståelse och/eller bakgrundsbeskrivning kring den problematik uppsatsen initierar.

I resultatet framkommer att det i viss mån råder olika synsätt kring sättet att förstå elever med NPF-problematik. Dels menar respondenterna inom professionsgruppen att tester av olika slag är nödvändiga samtidigt som de uttrycker att stöd till elever i första hand skall ges utifrån uppvisad symtom. Resultatet påvisar också vikten av att rätt stöd ges utifrån vad en samlad bedömning påvisar. Att inte olika samhälliga sorterings-mekanismer påverkar bedömningar som gör att en del individer som är i behov av stöd uppfattas som osorterbara. Risken finns att personer med NPF-problematik inte bedöms platsa inom ramen för den så kallade vanliga skolan, vilket kan få till följd att de i vissa fall hänvisas till skolgång inom särskola.

Utifrån vad resultat samt vad styrdokument och forskningslitteratur påvisar kan slutsats göras att det finns brister i bemötande och bedömning hos professioner gällande förståelse för NPF-problematik. Behov av fördjupad kunskap genom kompetensut-veckling hos professioner inom skola är påfallande och nödvändig, för att personer med neuropsykiatrisk funktionsnedsättning skall relevant stöd och bemötande.

Förord

Ett varmt tack till alla de personer som villigt medverkat vid intervjuer och samtal vilka ligger till grund för genomförandet av detta examensarbete

Ett varmt tack till alla de författare som genom sina nedskrivna texter i bokform förmedlat kunskap och reflektion samt stimulerat tankeprocesser

Ett varmt tack till Internets skapare

Ett varmt tack Leif Andergren som varit min handledare och inspiratör

Ett varmt tack till Viola som ägnat mycken möda samt tid för korrekturläsning av denna skrift

Ett varmt tack till min familjen som haft överseende med både min mentala och fysiska frånvaro under det myckna skrivandet

Ett varmt tack till alla övriga som haft överseende med mitt periodiska tillstånd av förvirrning som troligen berott på uppslukenhet i samband med allt detta arbete

Nyckelord

Bemötande, diagnoser, individanpassad, neuropsykiatrisk problematik, sortering, utredning, stigmatisering, strategier, utanförskap.

Innehållsförteckning

1. Inledning……….…….…………

1.1. Inledning……….. 1.2. Bakgrund………..……….…………. 1.3. Fallstudier………..……….……… 1.3.1. Fallstudie Sara 24 år……….. 1.3.2. Fallstudie Ludvig 24 år……….. 1.3.3. Fallstudie Petronella 20 år………...……….. 1.3.4. Fallstudie Claes 21 år………...……….. 1.3.5. Fallstudie Oscar 18 år………..……….. 1.3.6. Sammanfattning av fallstudier………... 1.4. Syfte………. 1.4.1. Forskningsfrågor………..………..

2. Litteraturgenomgång……….……….

2.1. Inledning………. 2.2. Styrdokument……….. 2.3. Nuvarande skollag 1985:1100………. 2.4. Den nya skollag 2010:800……….……….. 2.5. Skillnader mellan gamla och nya skollagen……… 2.6. Teoretiska begrepp……….. 2.7. Historik över neuropsykiatrisk diagnostik……….. 2.8. Konsekvenser………

3. Teori……….…………..

3.1. Inledning……….. 3.2. Samhällig individsortering ………..………... 3.3. Miljöpåverkanseffekter……… 3.4. Teoretiska slutsatser………

4. Metod……….

4.1. Metodval………. 4.2. Urval……… 4.3. Genomförande………. 4.4. Etiska överväganden………

7

7 9 10 11 13 14 15 16 18 18 19

20

20 20 21 22 22 23 23 25

26

26 26 27 27

29

29 30 30 31

5. Resultat………...

5.1. Inledning……….. 5.2. Intervjuer………...………... 5.2.1. Intervju med psykolog……….…….………. 5.2.2. Intervju med kurator………..……… 5.2.3. Intervju med specialpedagog……….……… 5.2.4. Intervjuer med studie- och yrkesvägledare………..………..

6. Analys……….

6.1. Inledning……….. 6.2. Analys………..

7. Diskussion………..

7.1. Inledning……….. 7.2. Slutsatser………

Litteratur och källhänvisning……….……….

Litteratur………. Internet……….………..…………

Bilagor……….

Bilaga 1.1. Intervjuguide för fallstudier……….. Bilaga 1.2. Frågemanual vid fallstudieintervju………... Bilaga 2.1. Intervjuguide vid intervju med psykolog………. Bilaga 2.2. Frågemanual vid intervju med psykolog……….. Bilaga 3.1. Intervjuguide vid intervju med kurator………..…….….. Bilaga 3.2. Frågemanual vid intervju med kurator………. Bilaga 4.1. Intervjuguide vid intervju med specialpedagog……….……….. Bilaga 4.2. Frågemanual vid intervju med specialpedagog……… Bilaga 5.1. Intervjuguide vid intervju med studie- och yrkesvägledare……… Bilaga 5.2. Frågemanual vid intervju med studie- och yrkesvägledare……….. Bilaga 6.1. Begreppsöversikt………. Bilaga 7.1. Kriterieöversikt……….……… Bilaga 8.1. Testmanualer………..………..

32

32 32 32 36 38 41

44

44 44

47

47 47

53

55 56 57 58 59 60 61 62 63 64 65 72 86

50

50 51

1. Inledning

1.1. Inledning

Det finns barn och ungdomar som av olika anledningar har eller har haft svårt att finna sig tillrätta inom eller anpassa sig till gällande samhällsnormativ. Bristen på förmåga att socialisera sig inom ramen för det som anses vara normalt gör att avsaknad av eller bristande sociala nätverkskontakter försvårar livssituationen, vilket ofta medför ett utanförskap eller alienation. Många av dessa har en problematik som ligger inom ramen för vad företrädare inom psykologin och psykiatrin kallar för neuropsykiatriska funk-tionsnedsättningar (NPF) även kallad neuropsykiatriska diagnoser.

Kunskapen om neuropsykiatrisk problematik kan vid en första granskning av skola och omsorg uppfattas som relativt god. Utifrån en erfarenhetsmässig bedömning kan tolkning dock göras att det inte är ovanligt att unga personer med NPF-problematik ändå inte sällan bemöts på ett ickeadekvat sätt (Tideman 2005, Olsson & Olsson 2007). En anledning kan vara att kunskap i och kring problematiken är allt för ytlig och generaliserande, vilket kan medföra risk för att individperspektivet får stå tillbaka då det i vissa fall kan förekomma en bristande begreppsförståelse och ibland kontamination av begrepp kring specifika områden gällande personer med NPF.

Att möta individer med olika former av psykiskt ohälsa kommer de flesta tjänste-utövare inom området skola, vägledning, fritid och omsorg någon gång att göra. Det kan handla om personer med ADHD (Attention-Deficit/Hyperactivity Disorder) eller ADD (Attention Deficit Disorder), autism, OCD-problematik (Obsessive-Compulsive Disorder), och/eller Aspergers syndrom alternativt autismliknande drag samt Tourettes syndrom, eller personer som i ett första skede uppfattas ha sociala fobier men där problematiken i förlängningen ter sig mer omfattande (Gillberg 1997, Frith m.fl. 2000). Symtom som i viss mån kan härledas till någon av nämnda grupper kan ibland vara påfallande även om en fastställd diagnos inte alltid finns, delvis beroende på att vissa

individer inte alltid vill eller önskar genomgå ett utredningsförfarande. Av denna anledning finns svårigheter att förstå problematiken och ha vetskap om bakomliggande orsaker. Trots detta är det av yttersta vikt att varje tjänsteutövare inom olika pro-fessioner, där möten med personer som har någon form av neuropsykiatrisk funktions-nedsättning, är bärare av tillräcklig kunskap som ökar förståelsen inom området för att bemötandet skall kunna ske på ett för individen konkret, utvecklande och tryggt sätt. Sett ur ett samhälligt perspektiv kan mötet med olika individer med NPF-problematik ses om bekymmersamt eftersom osäkerhet uppstår på vilket sätt dessa personer platsar i den rådande samhällsordningen, de ses som osorterbara.

Det bör vara av stort intresse för dem som bär ansvar för olika verksamheter i samhället, såväl som för dem som är tjänstgörande inom olika professioner, att fördjupa och framför allt förtydliga kunskapen om och kring specifika grupperingar inom pro-blemområdet NPF. Detta oavsett om det handlar om fritid, skola, omsorg eller i samband med vägledande processer mot arbete och/eller studieval.

Examensarbetets intention är därför att initiera intresse för hur kunskap och förståelse kring neuropsykiatriska funktionsproblematik kan ökas. Avsikten är även att belysa på vilket sätt samhället kan möta nämnda barn och ungdomar i skolans värld, hur dessa tas emot och vad som kan göras annorlunda och bättre inom skola och i livsväg-ledningsprocessen. Samt hur samhället och skolan stödjer personer som på grund av sina svårigheter i vissa fall har stora bekymmer att de inte alls förmår komma till skolan.

Flera av dessa individer har genomgått och genomlevt sin studiegång inom särskolan. Uppsatsens syfte är dock inte att diskutera eller ifrågasätta existerande särskoleform (SFS 1985:1100). Inte heller att kritisera olika diagnostiseringsförfarande med ställande av diagnos som ligger till grund vid bedömningar om misstanke om neuropsykiatrisk problematik och/eller mental retardation. Att belysa och diskutera dessa områden skulle kräva betydligt mer utrymme än vad riktlinjerna för uppsatsens omfång medger. Visserligen berörs dessa områden inom ramen för denna uppsats, men då endast för att förklara, klargöra och skapa förförståelse, samt belysa problematik och olika former av synsätt som finns kring och inom området, vilket kan påverka för-ståelsen och ge konsekvenser för individer som är beroende av och styrs av företrädares beslut inom olika professioner.

1.2. Bakgrund

Utanförskapet för gruppen med NPF-problematik består inte sällan i att eleven till exempel inte förmår att genomföra sin skolgång och därför väljer att stanna hemma, vilket får till följd att de sociala kontakterna minimeras. Även elever som förmår att genomföra skolgång upplever inte sällan det som svårt och känner sig ofta oförstådda och bemötta på ett sätt de inte önskar.

I vilken utsträckning möts till exempel personer som är bärare av psykisk ohälsa och/eller har neuropsykiatriska funktionsnedsättningar med alternativa behovsanpassade skolformer på grundskole- eller gymnasienivå? Är särskolans skolform verkligen rätt alternativ för personer med NPF-problematik (Tideman 2005)? Är anledning till valet av särskolans skolform framtvingat på grund av att andra skolbehovsformer inte står till buds? Är personer med NPF helt enkelt osorterbara eftersom samhället inte har förmåga att förstå eller anpassa sitt sätt att bemöta dessa personer (Hjörne & Säljö 2008)?

Med tolkningsstöd av nuvarande skollag (SFS 1985:1100), skrivs flera av elever med neuropsykologiska funktionsnedsättningar in i särskola, trots att ingen mental retarda-tion utredningsmässigt är tydligt konstaterad eller att tveksamheter finns i utredningen, alternativt subjektiv tolkning av resultat förekommer. Dessutom förkommer ibland tveksamt genomförda, eller inte tillräckligt omfattande eller tydliga utredningar (Hallerstredt m.fl 2009). Detta får till följd att personer på ett felaktigt sätt sorteras in under den särskilda skolform som särskolan utgör. Därmed sker en omfattande begränsning av individers valmöjlighet till fortsatta studier och möjligheter till livsval. Placeringen inom särskola grundar sig i vissa fall endast på bedömning där resultat-tolkningen påvisar att det handlar om uppfyllda kriterier för autism alternativt autism-spektrumstörning.

På vilket sätt kan valmöjligheter för dessa personer vidgas inför gymnasieval, arbete och fritid? Vilken stöttning och på vilket sätt kan professionellt stöd från samhället bättre bidra till att upplevelsen av samhällsdelaktighet blir mer påtagligt och förståelig (Hjörne & Säljö 2008)?

För dem av dessa med NPF-problematik, som inte uppnått godkända grundskolebetyg ges i första hand alternativet att genomföra fortsatt skolgång inom ramen för Individuella programmet (IV).

Även inom gymnasieskolans nationella program finns elever med olika former av diagnostiserad problematik inom nämnda område. De har ofta stora svårigheter att klara av sin skolsituation på grund av sin funktionsnedsättning.

Det uppstår utanförskap när ungdomar i samhället inte förmår att delta eller ges till-fälle att delta, utifrån sina förutsättningar, i samhällsgemenskapen eftersom normativen är allt för oflexibla. Utanförskapet tycks ligga på flera plan beroende på hur personer tolkas och hur de själva uppfattar sin livssituation (Andersson 2001).

Det är således tveksamt om enskilda elever inom den aktuella elevgruppen får det stöd och den hjälp de är i behov av och har rätt till i form av särskilda insatser, som till exempel pedagogisk lotsning och vägledningssamtal av studie- och yrkesvägledare. På vilket sätt kan den befintliga kunskapen om NPF skapa bättre förutsättningar och vad behöver förbättras för att rätt kunna möta enskilda behov hos eleven?

Examensarbetets avsikt är alltså att försöka belysa problematiken för barn och ungdomar med neuropsykologisk diagnos. Men också att försöka tydliggöra på vilket sätt eller hur man bättre kan stötta individer i ett samhälle där ökande sorterings-mekanismer allt mer tillåts styra individers livsval och funktionalitet.

1.3. Fallstudier

För att mer tydligt belysa livssituationen för barn och ungdomar som bär på någon form av neuropsykiatrisk funktionsnedsättning har till uppsatsen tillförts fem olika livsbe-rättelser, angivna som fallstudier.

Valet att placera exemplifierade fallstudier i denna del av uppsatsen är att skapa förförståelse för på vilket sätt bedömningar och bemötande påverkar individen. Av-sikten är att läsaren utifrån innehållet i dessa fallstudier ges inblick i elevers upplevelse i mötet med personer som företräder olika professioner inom skolan.

De dokumenterade fallstudierna kan också ses som redogörelser där avsikten är att lyfta fram alternativa tankeprocesser hos läsaren för att öka förståelsen kring problema-tiken och vidga perspektiv och därmed skapa bättre förutsättningar för tjänsteutövare inom olika professioner att bättre möta, bemöta och stödja unga som är bärare av neuropsykiatrisk problematik.

1.3.1. Fallstudie Sara 24 år

Sara är adopterad från Asien och kom till Sverige när hon var sex år. Psykologisk och pedagogisk utredning genomfördes när Sara var elva år. Hon fick efter testförfarandet diagnosen lindrig utvecklingsstörning (mental retardation), samt en autismdiagnos. Aktualisering av att genomföra testerna gjordes av den pedagogiska personalen på hennes dåvarande skola. Sara menar själv att hon under denna period, och allt sedan hon anlänt till Sverige mått mycket dåligt, främst psykiskt på grund av påfrestningar i samband med adoptionen. Sara menar också att de separationer hon på kort tid tvingades genomgå då hon i olika steg fick lämna sin biologiska familj samt genomgå uppbrottet från barnhemmet där hon tillbringat drygt ett år innan adoptionen trädde i kraft påverkat henne i stor omfattning. Sara menar också att hennes fysiska kondition var i mycket dåligt skick innan och efter adoptionen. Hon var kraftigt undernärd samt hade ytterligare flera sjukdomar som troligen påverkade henne både psykiskt och fysiskt. På barnhemmet utsattes hon för bristande omvårdnad av personalen eftersom de var för få som arbetade i förhållande till antalet barn.

Med hänvisning till testresultatet rekommenderade psykologen som genomförde WISC-testen (Wechsler Intelligence Scale for Children), att Sara var i behov av anpassad skolgång, varför särskola var att föredra. Personalen på Saras dåvarande skola instämde i rekommendationen eftersom de inte ansåg sig ha resurser att möta de behov Sara hade undervisningsmässigt. Undervisningen inom särskolans skolform skulle, menade man, svara bättre mot Saras behov i form av individuellt anpassad skolgång, samt en skolgång som på många sätt skulle ge henne större trygghet under uppväxten. Föräldrarna bejakade med viss tvekan den gjorda bedömningen och ansökte, för Saras räkning, om skolgång på grundsärskola i hemkommunen.

Strax efter att Sara påbörjat sin skolgång på särskola separerade föräldrarna. Även detta påverkade henne starkt och hennes skolgång blev än mer psykiskt påfrestande än tidigare eftersom ytterligare en separation skedde i hennes liv.

Under skoltiden på särskola kände Sara större trygghet än vad hon upplevt tidigare, bland annat beroende på att antalet elever på hennes skola var färre. Samtidigt upplevde hon känslan av utanförskap inom denna skolform eftersom hon hade svårt att identifiera

sig med elevgruppen i övrigt. Under högstadie- och gymnasietiden ökade upplevelsen av utanförskap. Tillhörigheten till särskola kändes allt mer främmande.

Vägledning vet Sara inte särskilt mycket om. Något möte med studie- och yrkesvalslärare på grundskolesär förekom aldrig, vad hon kommer ihåg. Först när hon genomförde gymnasiesärskolegång hade hon samtal med en yrkesvalslärare, även om hon menar att det var i väldigt liten omfattning och nästan enbart i samband med att praktik (APU) skulle genomföras.

Under hela skoltiden upplevde hon att människor runt omkring henne styrde över vad hon skulle göra och vad hon skulle välja. Tiden på särskola var visserligen positiv på så sätt att hon kände sig mer till freds i den ”lilla gruppen”. Sara tycker dock att pedagogisk anpassning till hennes behov kunde ha skett inom ramen för den ordinarie skolan.

I mötet med yrkesvägledaren var upplevelse av styrning uppenbar. Hennes val påverkades mycket utifrån vad skolans personal tyckte och ansåg. Skolpersonal pratade mycket till och för henne istället för att samtala med henne. Valutbudet upplevde hon dessutom som oerhört snävt och begränsat på grund av sin särskoltillhörighet.

Idag försöker Sara tvätta bort särskolestämpeln. Hon är tydlig med att påtala att hon inte är, eller har varit utvecklingsstörd. Den diagnos som en gång ställdes, fick till följd att hon sorterades in i särskoleverksamhet och begränsat hennes valmöjligheter. Hon anser att beslutet om skolgång i särskola var ett felaktigt fattat beslut. De insatser som skulle ha gjorts, enligt Sara, skulle ha varit att bereda henne möjlighet att få särskilt resursstöd redan i grundskolan med anledning av de svårigheter hon hade, istället för att stämpla henne som utvecklingsstörd.

Möjlighet till samtal med psykolog skulle kanske ha hjälpt henne att bearbeta de känslor och de traumatiska upplevelser hon erfarit, menar Sara. Sara upplever visserligen sig själv som något speciell – kanske något autistisk. Hon känner sig dock fortfarande oerhört kränkt när hon möts av myndighetspersoner som påtalar att hon har en utvecklingsstörning, vilket enligt Sara inte stämmer.

Sara upplever att hon förlorat många år i skolan eftersom de betyg hon erhållit i särskola inte är giltiga som underlag för fortsatt skolgång inom det ordinarie skolväsendet. För att kunna få relevanta betygsunderlag kommer hon att tvingas genomgå komvux, alternativ folkhögskola, för att på så sätt kunna gå vidare i livsprocessen och möjliggöra de drömmar hon bär på.

Sara har idag ett arbete med lönebidrag samt bor i egen boende tillsammans med sin pojkvän. Hon trivs med livet även om hon ofta påminns om, som hon upplever det, en misslyckad skoltid. Hennes önskan är att försöka läsa in betyg som ger behörighet till fortsatta studier. Hon upplever dock fortfarande att hon inte bemöts på ett relevant sätt när hon söker vägledningshjälp via till exempel arbetsförmedling eller liknande institutioner.

1.3.2. Fallstudie Ludvig 24 år

Redan som sjuåring skrevs Ludvig in i grundsärskola, berättar han. Diagnoser som angavs var lindrig utvecklingsstörning (mental retardation) och ADHD (Attention-Deficit /Hyperactivity Disorder). Inte förrän han befann sig i slutet av sin skolgång i gymnasiesärskolan ifrågasattes placeringen i särskola. Han själv däremot aktualiserade frågan vid ett flertal tillfällen redan under skoltiden på högstadiet men fick inget gehör från vare sig föräldrar eller personal i skolan. Trots att frågan om hans särskoleplacering även lyftes i slutet av gymnasietiden vidtogs inga åtgärder för att ge honom förnyad prövning gällande riktigheten i det beslut om placering i särskola som en gång togs.

Under skolgången upplevdes Ludvig utåtagerande och hade en påtaglig uppmärk-samhetsproblematik. Han uppfattar, i efterhand, att detta fick till följd att personalen i skolan tolkade detta som en bekräftelse på att diagnosen som beskrev honom som utvecklingsstörd var rätt ställd.

Det var framförallt under gymnasietiden som Ludvig blev mer och mer medveten om att han inte kände samhörighet med flertalet av de elever som var inskrivna inom ramen för särskola. Han upplevde sig ändå i viss mån som annorlunda eftersom han ofta fick vredesutbrott och hade svårt att koncentrera sig. Ludvig har dock aldrig accepterat be-dömningen att han skulle vara utvecklingsstörd.

I samband med att Ludvig avslutade sin gymnasiesärskolegång samtalade han med den dåvarande studie- och yrkesvägledaren på skolan och fick då rådet att söka till Komvux efter avslutad skolgång. Ludvig följde rådet och sökte in till Komvux för att i första hand läsa in grundskolebetyg och om det var möjligt även läsa in gymnasie-behörighet.

Ludvig har mer än väl lyckats med sitt åtagande på Komvux. Han har klarat grund-skolebetyg och gymnasiebetyg utan större problem. Han genomför för närvarande en teknisk utbildning på högskola och beskriver sin känsla av revanschlusta, men också stolthet när han reflekterar över sin tidigare skolsituation och upplevelsen av den förändringsprocess han nu genomgår.

Fortfarande kan Ludvig ibland uppleva sig själv att återfalla i de symtomer som en person med ADHD (Attention-Deficit/Hyperactivity Disorder) kan ha, även om han lärt sig hantera detta på ett helt annat sätt än vad han klarade av då han var yngre.

Erfarenheterna från skoltiden tror Ludvig han, trots allt, kan ha nytta av i framtiden, kanske genom att hjälpa andra med liknande bekymmer.

1.3.3. Fallstudie Petronella 20 år

Petronella hade på många sätt en problematisk skolgång på grundskolan. Redan i slutet av mellanstadiet började hon slarva med närvaron i skolan, möjligen på grund av att hon bland annat hade svårt att vistas i större grupper och möta nya människor. Hon kände också en stark oro inför det som var nytt och det oväntade. Under högstadietiden var Petronellas närvaro i skolan obefintlig. Under dagtid drev hon omkring på stan, ibland tillsammans med kompisar. Vissa perioder under denna tid använde hon droger.

Under de perioder hon var närvarande i skolan uppstod ofta konflikter främst med lärare, kurator och skolpsykolog och annan skolpersonal. Hon upplevde ingen eller mycket liten förståelse från skolans personal, för hur hon upplevde sin situation. Hon saknade även stöd hemifrån eftersom familjen på olika sätt var splittrad.

Petronella genomgick, i den mån hon var där, vanlig skola under hela sin grundskoletid. Under år nio aktualiserades möjligheten till särskolplacering på gym-nasiet med skolgång i annan kommun. Psykologen, som hon varit i konflikt med, på grundskolan genomförde tester och rekommenderade, utifrån tolkning av resultatet, särskola.

Petronella påbörjade sin skolgång inom särskolan i annan kommun och hade bättre närvaro än under tidigare skolgång, även om frånvaron fortfarande var relativt hög. Studie- och yrkesvägledaren på den nya skolan uppmärksammade efter olika samtal med Petronella att hon inte kände tillhörighet med andra elever på skolan.

En ny psykologutredning aktualiserades och genomfördes. Den nya utredningen på-visade att ingen utvecklingsstörning fanns, varför hon med omedelbar verkan, på egen begäran, skrevs ut från gymnasiesärskolan. Testerna visade visserligen på att kunskapsluckorna var påtagliga, men enligt psykologen berodde detta sannolikt på den stora frånvaro Petronella haft under sin skoltid. Psykologen, som utförde testerna, bedömde att det möjligen fanns en ADD-problematik (Attention Deficit Disorder) hos Petronella, samt att det i viss mån handlade om någon form av sociala fobier. Psykologen ansåg dock inte att några nya diagnoser skulle gagna Petronella, varför beslut togs att inte fastslå detta, eftersom även en viss osäkerhet i tolkningen av testresultaten fanns.

Petronella genomför för närvarande utbildning på Komvux i hemkommunen och har hittills klarat av några kärnämnen på grundskolenivå med godkända betyg.

1.3.4. Fallstudie Claes 21 år

När Claes var i tolvårsåldern togs beslut om att han var i behov av skolgång enligt särskolans kursplan. Tester visade att Claes hade autism och en eventuellt lindrig utvecklingsstörning. Resultaten av testerna var dock svårtolkade och inte helt tydliga. Claes hade bland annat omfattande problem med matematik, samt svårt med det sociala samspelet i mötet med främmande människor. Vissa dyslexiska drag fanns även med i problembilden.

Claes uppvisade tydliga autistiska drag under större delen av sin skolgång även om dessa symtom avtog med tiden. Under gymnasiesärskoltiden upplevde han under en relativt kort tid en mognadsprocess som innebar att flera av de symtomiska dragen av autism minskade i omfattning och var inte längre lika tydliga. Han blev mer utåtriktad och upplevde sig ”färdig” med särskolan och ville gå vidare i livet.

Tillsammans med förälder och stöd av en studie- och yrkesvägledare krävde han att ett förnyat testförfarande skulle genomföras och en ny bedömning göras. Skolans ansvariga tillsåg att ny psykologisk och pedagogsikt utredning genomfördes. Resultatet av de nya testerna visade på att Claes inte hade någon utvecklingsstörning. Vissa autistiska drag kunde dock urskiljas, men inte i så stor omfattning som tidigare.

Claes valde att skriva ut sig ur särskolan och sökte därefter in på folkhögskola på annan ort. Folkhögskolan kunde, enligt uppgift, tillgodose hans behov av särskilt stöd så att möjlighet till betyg i bland annat matematik skulle kunna uppnås.

Claes har genomfört två års skolgång på folkhögskolan och flera, av Claes uppsatta, mål har uppfyllts. Claes ser därför ljust på framtiden och tycker att han upplever att det finns goda möjligheter för honom att fortsättningsvis leva sitt liv på ett utvecklande och innehållsrikt sätt.

1.3.5. Fallstudie Oscar 18 år

Oscar minns att han redan under lågstadiet tyckte tiden i grundskolan på många sätt var obehaglig. Denna känsla har funnits kvar och i viss mån förstärkts under senare år. Han har fortfarande svårt att se de positiva delarna av den verksamhet skolan svarar för. Utanförskapet har på flera sätt varit påtagligt.

Under uppväxten har behovet av kontroll varit stort. Att veta vad som skulle hända var viktigt och ökade i omfattning ju äldre han blev. Han har alltid varit extremt ljudkänslig (hyperakausi) och använder ofta öronproppar då han uppfattar att det finns risk för att starka ljud kan förekomma.

Behov av struktur har alltid varit stor för Oscar. Han har till exempelvis stort behov av att i förväg få veta var han skall sitta i klassrummet och vem som skall vikariera då detta är aktuellt i förekommande fall. Om han till exempelvis skall redovisa något skolarbete som genomförts måste det tydligt framgå när och var detta skall ske, och helst att redovisningen sker inför enskild lärare. Ämnesmässigt har Oscar svårast med matematiken. Han tycker att enbart siffror är för abstrakta, och har behov av att även se sammanhang för att öka sin förståelse för hur olika uträkningarna skall genomföras. Då blir det lättare, tycker Oscar, även om det fortfarande ibland är svårt att förstå och förmå sig att orka genomföra de olika räkneuppgifterna. Visserligen fick han i grundskolan en enklare bok i ämnet matematik, men däremot ingen stödundervisning i ämnet, vilket han hade behövt.

Han tycker att personalen i grundskolan inte hjälpte honom på det sätt han hade behov av. Oscars egna reflektioner kring grundskoletiden och bristen på hjälp är att han

upplevt bemötandet från personalen ignorerande, på grund av att de, enligt hans tolkning, saknade kunskap kring och förståelse för hans problematik.

Oscars har flera specialintressen som han behärskar i detalj även om han under årens lopp flera gånger bytt intresseområden. Han har en omfattande förmåga att lära sig fakta och lagra mängder av information utantill. Han har ett specifikt intresse för detaljer, främst kopplat till synintryck, men har även förmåga att uppfatta detaljer fonetisk även om dessa inte sällan är svårtolkade.

När Oscar gick i fjärde eller femte klass blev hans ångest inför skolsituationen så svår att han valde att stanna hemma från undervisningen. Under denna period bidrog även omfattande tvångstankar och tvångshandlingar till att han mådde mycket dåligt. Svårigheter med kamratkontakter och sömnstörningar var under denna period stora och fortsättningsvis omfattande.

Kontakt med barn- och ungdomspsykiatrin utmynnade i att Oscar fick möjlighet att genomgå kognitiv beteendeterapi (KBT) när han var i 12 – 13 årsåldern.

Oscars problematik ansågs dock vara så pass omfattande att han under sin skoltid även genomgick flera olika former av tester för att på så sätt försöka utreda var i hans problematik låg. Han minns bland annat att han genomgått flera psykologtester samt tester hos lärare. Han ansågs dock inte uppfylla alla kriterier för autism eller Aspergers syndrom varför diagnosen Atypisk autism med drag av Aspergers syndrom istället angavs. Oscar fick även diagnosen Tvångssyndrom (OCD).

Oscar genomför för närvarande sin skolgång på det Individuella programmet (IV-programmet). Närvaron är hög och han känner sig för närvarande relativt nöjd och till freds med skolsituationen och upplever att han på ett helt annat sätt, än i grundskolan, bemöts på ett relevant sätt. Personal är, enligt Oscar, kunnig och intresserad. Han upplever sig sedd och personalen hjälper gärna till med att strukturera vardagen för att han skall må så bra som möjligt. Oscars tidigare problem med relationskontakter finns fortfarande kvar varför han har fått stående samtalstider med specialpedagog och kurator.

Något samtal med studie- och yrkesvägledare har han ännu inte haft på sin nuvarande skola. Kontakt med studie- och yrkesvägledare på grundskolan skedde i stort sett bara vid något enstaka tillfälle och han minns bara att det var i samband med då information delgavs att han inte skulle uppnå godkända betyg för att kunna söka in på något gymnasieprogram. Hans enda möjliga val efter grundskolan var fortsatt skolgång inom IV-programmet för att försöka uppnå fullständiga grundskolebetyg.

På frågan om hur han ser på sin framtid har Oscar inget direkt svar, men tycker det skulle vara roligt att syssla med böcker, musik och film. Han längtar även efter att få bo i eget boende där han får sköta sig själv utan inblandning från familjen eller andra som vill styra och bestämma åt honom.

1.3.6. Sammanfattning av fallstudier

Samtliga av de intervjuade redogör på ett tydligt sätt för hur de känt sig missförstådda och subjektivt bedömda, samt att de insatser som gjorts för den enskilde i flera fall inte varit relevanta i förhållande till behov. Det intervjuade uttrycker även till vissa delar avsaknad av vägledning under sin skolgång. Upplevelsen av styrning i stället för väg-ledning från framförallt skolpersonal framkommer i intervjupersonernas redogörelser. Även förekomst av brister i stödjande åtgärder inom ordinarie skolform kommer till uttryck hos flera av de intervjuade.

Fallstudierna speglar således hur livet kan påverkas eller gestalta sig på grund av att beslut tagna där framför allt brister i utredningsförfarande och bedömning förekommit. Fallstudierna påvisar även viss avsaknad av grundförståelse finns också för hur NPF-problematiken påverkar den enskilde eller hur risken för stigmatisering och upplevelse av kränkande särbehandling finns. Risken att individen passiviseras är uppenbar ”Termen inlärd hjälplöshet används för att beskriva personer som i inlärningssituationer är passiva och har liten tilltro till att de själva kan göra något för att lyckas” (Nordahl m.fl. 2007 s.65).

1.4. Syfte

Syftet med uppsatsen är att belysa på vilket sätt personer med neuropsykiatrisk funktionsnedsättning påverkas av beslut gjorda av företrädare för olika professioner inom eller i anslutning till skolan.

1.5.1 Forskningsfrågor

 Hur upplever barn och ungdomar med neuropsykiatrisk problematik sin skol-gång?

 På vilket sätt arbetar psykologer, kuratorer, pedagoger och studie- och yrkes-vägledare, i samband med utförande av uppdrag där möte sker med barn och ungdomar som bär på neuropsykiatrisk nedsättning?

 Vilka former av kompetens är undervisande personal inom skolans pedagogiska verksamhet och inom vägledningsprofessionen i behov av, för att kunna möta och bemöta enskilda individer inom gruppen neuropsykiatrisk funktionsned-sättning?

2. Litteraturgenomgång

2.1. Inledning

Under detta avsnitt redovisas litteratur, styrdokument och information som rör ämnet neuropsykiatriska nedsättningar och som avhandlas i denna uppsats.

För att skapa större insikt och viss förkunskap i ämnet neuropsykiatrisk problematik görs här en genomgång av lagar, begrepp samt en kortfattad historisk översikt som kan vara till stöd för läsaren i förståelsen kring problemområdet.

2.2. Styrdokument

Även om frågan om särskolans funktionella ställning inte diskuteras eller avhandlas i detta examensarbete är det ofrånkomligt att kopplingen är tydlig utifrån insamlat material. För att klargöra på vilket sätt elevers livssituation påverkas av olika profes-sioners tolkningar och bedömningar sker här en sammanställning av vad nuvarande skollag anger i fråga om elever med särskilda behov. Utifrån tolkningsförfarande av skollagen, rekommenderas ibland särskoleplacering, vilket i vissa fall medför konse-kvenser som inte alltid är önskvärda och/eller gynnsamma för den enskilde.

För att ytterligare belysa problematiken kring skollagtolkning (SFS 1985:1100), görs i viss mån en jämförelse med den nya skollagen (SFS 2010:800) som träder i kraft första juli 2011, vad den anför kring motsvarande frågeställningar som rör elever med behov av stöd och särskilda stödinsatser.

Frågor kring vad skolans styrdokument säger gällande barn och ungdomar med neuropsykiatrisk problematik i olika former belyses också av flera olika författare. Att styrdokumenten tydligt påvisar vari skyldigheten för skolan ligger, beskrivs bland annat

av författarna till boken Att se möjligheter i svårigheter (Olsson & Olsson 2007 s. 117-119) – ”Varje skola har skyldighet att ge särskilt stöd till de elever som behöver det för att kunna tillgodogöra sig undervisningen” (Olsson & Olsson 2007 s. 117).

I boken Att plats i en skola för alla (Hjörne & Säljö, 2008 s. 58) lyftes frågan om elevhälsoteamets ansvar med hänvisning till SOU 2000:19 avseende elevers behov av stödinsatser:

Elevhälsans uppgift bör således vara att i samverkan med övrig personal i skolan åstadkomma en god miljö för lärande och främja en allmän utveckling hos eleverna, det vill säga främja deras kroppsliga, känslomässiga och social utveckling samt ge stöd till elever i behov av särskilt stöd (Hjörne & Säljö, 2008 s. 58).

Vidare betonas bland annat i SOU 2002:121 (Hjörne & Säljö, 2008 s. 58), att delegaterna i elevhälsoteamet skall besitta hög professionalitet samt att mångfacetterad representation finns eftersom olika kompetenser tillför olika kunskap och sammantaget ökar möjligheterna till kvalitativa insatser som gynnar eleverna.

2.3. Nuvarande skollagen 1985:1100

I skollagen (SFS 1985:1100), grundskole- och gymnasieförordningen finns angivet att barn- och ungdomar som är i behov av särskilt stöd har rätt att få detta tillgodosett. En-ligt första kapitlet den andra paragrafen, andra stycket i skollagen anges att:

Utbildningen skall ge eleverna kunskaper och färdigheter samt, i samarbete med hemmen, främja deras harmoniska utveckling till ansvarskännande människor och samhällsmed-lemmar. I utbildningen skall hänsyn tas till elever i behov av särskilt stöd. (SFS 1985:1100, 1 kap. 2 §)

Under första kapitlet, femte paragrafen, första stycket anges att:

För barn och ungdomar som inte kan gå i grundskolan och gymnasieskolan därför att de är utvecklingsstörda finns särskolan (SFS 1985:1100, 4 kap. 1 §)

Vidare anges under första kapitlet, sextonde paragrafen första stycket under Allmänna

föreskrifter, gällande gemensamma bestämmelser för det offentliga skolväsendet att:

Det som i lagen sägs om utvecklingsstörda gäller även dem som har fått ett betydande och bestående begåvningsmässigt funktionshinder på grund av hjärnskada, föranledd

av yttre våld eller kroppslig sjukdom, samt personer med autism eller autismliknande tillstånd. (SFS, 1985:1100, 1 kap. 16 §)

2.4. Den nya skollagen 2010:800

Den nya skollagen som träder i kraft första juli 2011 (SFS 2010:800) anger i det tredje kapitlet och sjunde paragrafen att:

Särskilt stöd får ges i stället för den undervisning eleven annars skulle ha deltagit i eller som komplement till denna. Det särskilda stödet ska ges inom den elevgrupp som eleven tillhör om inte annat följer av denna lag eller annan författning

(SFS 2010:800, 3 kap. 7 §).

Samt i tredje kapitlet åttonde paragrafen anges att:

Behovet av särskilt stöd ska även utredas om eleven uppvisar andra svårigheter i sin skolsituation. Samråd ska ske med elevhälsan, om det inte är uppenbart obehövligt. Om en utredning visar att en elev är i behov av särskilt stöd, skall han eller hon ges sådant stöd (SFS 2010:800, 3 kap. 8 §).

I tredje kapitlets nionde paragraf anges att:

ett åtgärdsprogram skall utarbetas för en elev som skall ges särskilt stöd. Av programmet ska det framgå vilka behoven är, hur de ska tillgodoses och hur åtgärderna ska följas upp och utvärderas. Eleven och elevens vårdnadshavare ska ges möjlighet att delta när ett åtgärds-program utarbetas (SFS 2010:800, 3 kap. 7 §).

I Kapitel tjugonio, den åttonde paragrafen anges att:

Personer med autism eller autismliknande tillstånd ska vid tillämpningen av denna lag jämställas med personer med utvecklingsstörning endast om de också har en utvecklingsstörning eller en sådan funktionsnedsättning som avses i första stycket.

(SFS 2010:800, 29 kap. 8 §).

2.5. Skillnader mellan gamla och nya skollagen

Skillnader mellan nuvarande och den nya skollagen som träder i kraft den 1 juli 2011 är bland annat att den nya lagen fokuserar tydligare på vilka åtgärder som skall vidtagas då elever är i behov av särskilt stöd (jmf SFS 1985:1100, 4 kap. 1 §, andra stycket med

SFS 2010:800, 3 kap. 9 §). Vidare visar den nya skollagen en tydlig markering gällande åtgärder för elever med autism eller autismspektrumtillstånd. Dessa elever skall enligt den nya lagen inte genomföra sin skolgång inom särskolans skolform om det inte är klarlagt att även en utvecklingsstörning finns (jmf SFS 1985:1100, 1 kap. 16 §, med SFS 2010:800, 29 kap. 8 §). Eleven skall istället tillgodoses med resursinsatser inom ordinarie gällande skolform vilket utifrån tolkning av den gamla lagen inte varit en självklarhet.

2.6. Teoretiska begrepp

För att för läsaren mer tydligt skall bringas förståelse kring olika begrepp i ämnet finns en översiktlig lista sammanställd som bifogad bilaga (bilaga 6.1.). Begreppen som listats används inom området neuropsykiatrisk problematik samt inom andra områden som har relevanta kopplingar till den neuropsykiatriska sfären.

2.7. Historisk översikt kring olika former av

neuropsykia-trisk diagnostik

Inom området neuropsykiatrisk problematik finns över tid en förhållandevis bred forsk-ning som olika företrädare inom området dokumenterat. En förgrundsgestalt inom neuropsykiatrin är Hans Asperger från Österrike (1906-1980), som har fått ge namn åt Aspergers syndrom. Hans Asperger publicerade 1944 sin artikel om autistiska person-lighetsstörningar hos barn (Attwood 2007). Tillsammans med Leo Kanner och Eva Ssucharewa är han en av de forskare som haft stor genomslagskraft när det gäller studier, forskning och tolkning av och kring olika former av autism, autismspektrum-tillstånd och liknande autismspektrum-tillstånd (Frith 2000, Karlsson 2007).

Först under 1990-talet har Aspergers syndrom (AS) blivit mer känt inom vidare kretsar utanför den profession av experter och forskare som är insatta i ämnet, även om det ofta hos gemene man handlar mer om en ytlig kunskap kring vad syndromet står för eller innebär (Gillberg 2007 s. 14-15).

Symtom hos den som har Aspergers syndrom kan handla om relationsproblematik, bristande perception och kognitiv förmåga samt depression. Individen sysselsätter sig ofta inom en begränsad intressesfär. Hos personer med olika former av neuropsykiatrisk diagnos finns variationer i sättet att fungera liksom för individer i samhället i övrigt.

Det var den franske neurologen Gilles de la Tourette som under 1800-talets andra hälft, i samband med att han undersökte några patienter upptäckte ett avvikande beteende med jämförelsevis likartade symtom som gemensam nämnare. Detta kom att utgöra grunden för ett diagnostiseringsförfarande inom problemområdet som sedermera fick namnprefixet Tourettes syndrom (TS). Utmärkande drag hos personer med Tourettes syndrom är motoriska och vokala tics. Det är inte ovanligt att personer med TS även uppvisar symtom som gäller för ADHD (Karlsson 2007 s. 567).

MBD (Minimal Brain Dysfunction) är ett begrepp som användes från 1900-talets början och är sedan 1980-talet ersatt med begreppet ADHD (Attention-Deficit /Hyperactivity Disorder). Begreppet ADHD står för uppmärksamhetsstörning och i huvudsak mer eller mindre okontrollerad hyperaktivitet samt impulsivitet. ADD (Attention Deficit Disorder) räknas ofta numera som en separat diagnos, men ses av andra som en undergruppsdiagnos till ADHD.

Begreppet DAMP (Deficits in Attention, Motor Control and Perception), myntat av Christoffer Gillberg (Gillberg 2007) har använts inom de nordiska länderna under ett par decennier, men begreppet används inte i lika stor omfattning som tidigare (Karlsson 2007, Gillberg, 2007). Begreppet DAMP kan i viss mån betecknas som kopplings-diagnos till ADHD men med större fokusering på olika former av motorisk problematik.

Ytterligare ett antal olika former av diagnoser eller symtomer som till exempel alexitymi, dyslexi, dysgrafi, dyskalkyli och OCD– tvångssyndrom (Obsessive-Compulsive Disorder) finns att räkna inom problemområdet neuropsykiatrisk funktions-nedsättning inte sällan kopplade till diagnosformer som till exempel AS, TS eller ADHD, men förekommer även som separata funktionella företeelser och skall då också förstås som sådana.

Utifrån statistiska studier påvisas att det är företrädesvis pojkar som diagnostiseras som bärare av olika former av neuropsykiatriska funktionella problem. Att det mer sällan är flickor som får olika former av neuropsykiatriska funktionsnedsättningsdiagnoser (NPF-diagnos) kan troligen bero på att symtom de ofta uppvisar inte är lika tydliga och greppbara enligt vad som bland annat beskrivs i boken Att se möjligheter i svårigheter (Olsson & Olsson 2007 s. 63).

2.8. Konsekvenser

Magnus Tideman (Tideman m.fl. 2005) avhandlar i boken Den stora utmaningen bristen på insatser inom ordinarie skolform och menar att elevsortering delvis grundar sig på en tveksam eller rent av felaktig tolkning av nuvarande skollag (SFS 1985:1100). Tideman förhåller sig i viss mån kritisk till diagnostisering av elever om det riskerar medföra segregering:

Skolan ska inte skapa olikhet utan hantera den olikhet som finns och ett sätt för skolan att ge elever med olika förmågor mer likartade villkor/förutsättningar är att diagnostisera och klassificera elever med svårigheter och ge dessa extra hjälp (Tideman m.fl. 2005 s. 19-20,).

En annan kritisk inställning har gällt diagnosernas långsiktiga, biland stigmatiserande inverkan (Tideman m.fl. 2005 s. 19-20).

Den nya skollagens tydlighet värnar således, samt månar om att elevgruppen med neuropsykiatrisk problematik får sina behov bättre tillgodosedda.

Det är av vikt att framhålla att personer med någon form av neuropsykiatrisk proble-matik inte är en diagnos - alla är unika individer oavsett vilka behov som finns även om symtom av varierande slag förekommer. Det betyder att det i förståelsen för NPF-problematiken måste finnas ett flexibelt tänkande för att rätt bemöta och möta dessa elever och personer. Att fokusering på att rätt insatser görs för att möta individen utifrån existentiella behov, istället för att bortsortera dem från den allmänförekommande samhällsgemenskapen.

3. Teori

3.1. Inledning

I denna uppsats används ett antal fackuttryck relaterade till neuropsykiatri som normalt inte brukas i allmänhet. Det förekommer dock ett antal begrepp som kan anses som mer vanliga och ändå på ett tydligt sätt beskriver innebörden av den problematik uppsatsen vill fokusera på vilka redovisas under kapitlet Abstract/Nyckelord.

Några av dessa begrepp är utifrån ett pedagogiskt, men också vägledningsperspektiv, grundläggande beskrivningar av normativ som till viss del styr samhällsstrukturen och behovet av att anpassa de individer som samhället önskar socialisera.

3.2. Samhällig individsortering

Historiskt är den samhälliga individanpassningsprocess inte någon ny företeelse, vilket framgår och beskrivs utifrån den sociologiska forskning som finns (Ahrne & Roman & Franzén, 2008, Lovén 2000 s.34). Även om delar av den sociologiska forskningen och teorier i första hand inte specifikt avhandlar neuropsykiatrin som enskilt område, så inkluderas området till stora delar och kan förklaras sociologiskt på ett likartat sätt.

I Talcott Parsons teori (Lester 1996 s. 217) finns beskrivet hur samhällets sociala system kräver anpassning hos individen för att utvecklingsprocessen skall framskrida enligt gällande eller önskade normativ:

Samhällets sociala system tillhandahåller en systematisk normativ ordning med status, rättigheter och skyldigheter. Det kulturella systemet ger legitimitet åt samhällets normativa ordning (med sin grund i religion, konst och vetenskap). Det psykologiska

systemet kräver att samhället utvecklar, lär och upprätthåller motivationen för samhällsmedlemmarna att delta i de samhälliga processerna – samhället måste således se till att dess medlemmar socialiseras (Lester 1996 s. 219).

Parsons beskriver vidare i sin teori hur samhället blir allt mer differentierat och definierar detta som subsystem där selekteringen av individer blir allt mer påtaglig.

Således är det en samhällig önskan om att sortering grundat på normativa behov skall fortgå eftersom avsikten är att värna om den normativa ordning som råder. Detta i sin tur medför att individer som bedöms som annorlunda anses behöva särskilda insatser för att i möjligaste mån kunna socialiseras in i samhället.

3.3. Miljöpåverkanseffekter

Linda Gottfredsons formulerade teori (Lovén 2000 s.51) utgår från kombinerade psykologiska och sociologiska grundvalar. Gottfredson använder sig av psykologins och sociologins perspektiv i sitt sätt att formulera sina teser. Hon anser att individer handlar utifrån sina egna självbegrepp och självbild som är påverkade av faktorer som formats av omgivningen.

Enligt den humanistiska psykologin styrs vårt beteende av omedvetna faktorer och tidiga barndomsupplevelser, och den behavioristiska synen på miljön är helt avgörande (Karlsson 2008). Visserligen anses neuropsykiatrisk funktionsnedsättning genetiskt be-tingad enligt Gillberg (2007), men samtidigt påverkas personer med NPF för utifrån kommande impulser som påverkar livssituationen vilket innebär att förutsättningar skulle kunna förändras om rätt stöd ges (Olsson & Olsson 2007). Även Carl Rogers (Lester 2007) menar att det inte är av vikt om olika behov är medfödda eller inlärda, vilket skulle kunna betyda att möjlighet till förändring finns även om svårigheter före-kommer.

3.4. Teoretiska slutsatser

Utifrån belysande av olika teorier gällande samhällets funktionalitet kan således vissa slutsatser dras. Att förekomsten av individsortering utifrån förhärskande normativ är ett

fenomen som även yttrar sig hos den enskilda människan är en logisk slutledning. Exempelvis krävs att samhälliga professioners representanter i sitt uppdrag skall utföra olika former av bedömningar, där individer som kan uppfattas avvikande eller annor-lunda och behöver hjälp med att formas eftersom den rådande samhällsstrategin kräver detta (Lovén 2000 s. 34).

Med denna vetskap som bakgrund skulle det kunna vara logiskt att i viss mån inta ett reflekterande förhållningssätt sett ur ett motsatsförhållandeperspektiv. Bemötande-perspektivet och förståelsen skulle då i så fall utgå från den enskilde individens förmåga att tolka samhället och på så sätt skapa bättre förutsättningar till samhällsdelaktighet. Av denna anledning redovisas i uppsatsen hur professioners bemötande sker men också redogörelse för individperspektivet, där synen på hur bemötandet upplevs belyses.

4. Metod

4.1. Metodval

För att få svar på de forskningsfrågor som ställs i examensarbetet har det varit nödvän-digt att strukturera arbetets genomförande i olika moment. Tillvägagångssättet redovisas i detta avsnitt enligt den frågekronologi som anges under kapitlet för syfte och angivna forskningsrågor.

För att i någon mån skapa bakgrunds och förförsåelse för personers situation som är bärare av neuropsykiatrisk funktionsnedsättning har fem fallstudier genomförts. Dessa redovisas av denna anledning redan i inledningskapitlet (1.3. Fallstudier).

För att få svar på hur ansvariga inom olika professioner inom och i anslutning till skolan arbetar och resonerar kring personer med olika former av neuropsykiatrisk pro-blematik har fem intervjuer genomförts. Respondenterna representerar olika yrkes-grupper som är verksamma inom skola eller inom sektor som har till uppgift att stödja dessa barn och ungdomar med NPF i olika livssituationer direkt eller indirekt kopplat till skolsituationen. Avsikten med dessa intervjuer har varit att försöka bringa klarhet i hur inom och i anslutning till skola tänker och resonerar i samband med pedagogisk planering och inför vägledande samtal i mötet med barn och ungdomar som har neuro-psykiatrisk funktionsnedsättning. Avsikten är också att ge förståelse i hur och på vilket sätt olika former av neuropsykiatriska utredningar och kartläggningar genomförs samt hur dessa påverkar eller möjliggör elevers skolgång. Intervjuerna redovisas under kapitlet Resultat (5. Resultat).

Valet av kvalitativa intervjuer och fallstudier, har skett utifrån ett resonemang där olika perspektiv tas i beaktande. Detta för att bringa någon form av övergripande för-ståelse för situationer som dessa barn och ungdomar kan hamna i, och vilka eventuella förhållningssätt som kan befinnas lämpliga vid stödjande insatser. Avsikten med genomförda intervjuer med personer från olika professioner har även varit att stärka

validiteten och reliabiliteten vid sammanställningen av uppsatsen eftersom tro-värdighetsaspekten kan anses som viktig i sammanhanget. Vilket Jan Trost anger vara av stor vikt enligt boken Kvalitativa intervjuer (Trost 2007 s. 113).

4.2. Urval

Vid planering av de fem intervjuerna, förutom fallstudierna, har prioriteringar gjorts utifrån hur området som skulle belysas kunde analyseras på ett adekvat och förståeligt sätt. Urvalsformen som använts kallas klusteurval (Larsen 2009 s. 38) vilket innebär att urvalet skett medvetet inom begränsade områden eftersom avsikten är att belysa problematik utifrån olika perspektiv. Detta i sin tur innebär att validteten, vid bedömning av insamlad fakta, skall vara så väl förankrat som möjligt.

Intevjuer har gjorts med psykolog, studie- och yrkesvägledare, kurator och specialpedagog, totalt fem personer. Som tidigare angivits har även fallstudieintervjuer med fem personer genomförts. Valet av respondenter har skett utfifrån vad som tidigare beskivits under uppsatsens teoridel (3.4. Teoretsika slutsatser) där avsikten är att belysa porblematiken från olika perspektiv.

4.3. Genomförande

Kontakt med intervjupersonerna med förfrågan om medverkan har delvis skett via personal på skolor och institutioner, eller i vissa fall direkt med personerna eftersom de är kända sedan tidigare. Samtliga av tillfrågade pesoner var positiva till att medverka vid en intervju varför dessa kunde genomföras som planerat.

I inledningsfasen vid planeringen av examensarbetet var ursprungstanken att genom-föra samtliga interjvuer med hjälp av diktafon. Inom de båda grupperna, intervjuer med personer inom olika professioner samt personer som medverkade vid insamlandet av data för fallstudierna fanns det dock några som inte ville låta sig intervjuas med hjälp av tekniska hjälpmedel. Av denna anledning gjordes valet i överenskommelse med respondenterna att endast anteckningar skulle föras under intervjuer och samtal. Detta

för att skapa likartade förutsättningar under intervjuernas genomförande samt ge likar-tad analys vid sammanställning.

Genomförda intervjuer tog relativt lång tid att genomföra eftersom de svarande upplevde vissa frågeställningar, om än intressanta, ändå som komplexa och ibland svåra att svara på. Vid flera tillfällen föranledde svaren på de förberedda frågeställningarna anledning till att ställa följdfrågor eftersom förtydligande ibland var nödvändiga. Jan Trost beskriver i boken Kvalitativa intervjuer att ”Människan är inte alls statisk utan tvärtom hela tiden deltagare och aktör i en process” (Trost 2007 s 112), vilket märktes väl under samtalen då samtliga av de intervjuade påvisade stort engagemang i ämnet.

4.4. Etiska överväganden

Under genomförandet av detta arbete har etiska principer som anges vid forsknings-etiska principer inom humanistisk samhällsvetenskaplig forskning respekterats vilket anges av Vetenskapsrådet enligt http:// www.codex.vr.se/texts/HSFR.pdf. (läst 27.10. 2010)

Genomgripande hänsyn har tagits till medverkande personer, för att inte uppgifter som på något sätt kan skada, utlämna eller misskreditera någon skall förekomma (Dalen 2008 s. 16).

Samtliga intervjupersoner har informerats om vad forskningsmaterialet skall an-vändas till och hänsyn tagits till synpunkter som de intervjuade haft kring frågställ-ningar och till sättet på vilket intervjuerna genomförts. Vidare har information givits om vilka regler för avidentifiering som gäller samt på vilket sätt redovisningen av examens-arbetet kommer att genomföras (Larsen 2009 s. 12).

5. Resultat

5.1. Inledning

Den empiriska delen utgörs av redovisningar som grundar sig på innehållet från genom-förda intervjuer. Intervjuerna presenteras i sammanfattningsform vilket innebär att de ej är ordagrant återgivna eftersom avsikten är att belysa uppsatsens ämne. Samtliga in-formanter är avidentifierade och deras namn är ersatta och pseudonymt angivna.

5.2. Intervjuer

5.2.1 Intervju med psykolog Sigrun Fröjd

Sigrun Fröjd är psykolog och i hennes profession ingår bland annat att genomföra ut-redningar för att klarlägga om och i så fall vilka olika former av problematik som kan finnas hos enskilda elever.

Sigrun Fröjd börjar med att redogöra för hur och vilka former av utredningar som i huvudsak används av psykologer i Sverige när det gäller att klarlägga om personer har någon form av neuropsykiatrisk funktionsnedsättning eller där misstanke om mental retardation finns.

I första hand är det så kallade basutredningar som WISC - IV och ABAS testmanualer (Se bilaga 8) som används i ett första skede.

WISC IV används för att utröna om det kan finnas tecken på begåvningsnedsättning, men kan också påvisa om annan problematik finns. WISC IV:s manual innehåller olika moment av verbala och icke verbala tester i olika former.

ABAS–testning (Se bilaga 8) genomförs på så sätt att föräldrar eller närstående parallellt med skolpersonal, till exempel lärare och eller specialpedagoger, gör en skattning av och på vilket sätt den aktualiserade individen klarar att hantera sin vardag, till exempel i avseende skolgång, socialt samspel eller hygien, alltså hur personen allmänt fungerar och organiserar sin vardag och livssituation.

Sigrun Fröjd berättar vidare att det ofta behövs ytterligare kompletterande tester som är nödvändiga innan en bedömning är möjlig att göra eftersom helhetsperspektivet är av yttersta vikt.

Vid misstanke om att det kan finnas ADHD-problematik (Se bilaga 6,7) används ofta en tesmanual som kallas Brauns test. Ados-test (Se bilaga 8) används när det finns misstanke om autism, testen innehåller olika former av övningar som filmas och som försöker klargöra hur den kommunikativa förmågan hos en person fungerar.

Om det råder misstanke om att utvecklingsstörning finns, är det nödvändigt att flera olika kompletterande tester används. Helhetssynen i bedömningen är dock av yttersta vikt, eftersom en utvecklingsstörningsdiagnos annars kan medföra att individen riskerar att uppleva sig stigmatiserad. ”Det är bättre att inte sätta någon diagnos alls om det finns tveksamhet i bedömningen” säger Sigrun Fröjd och tillägger att ”personer skall inte ges en diagnos om det inte klart framkommer vari problematiken ligger. Det är fråga om rättsäkerhet för individen”. Hon tillägger att kompletterande utredningar i vissa fall kan vara nödvändiga, men förhållningssättet gentemot individ och resultattolkning alltid skall vara det samma.

När testning i samband med utredning skall ske är det, enligt Sigrun Fröjd, viktigt att psykologen tar hänsyn till omständigheter som kan påverka den som testas eller den som testar. Till exempel är det viktigt att försöka utröna i vilken dagsform personen som skall testas befinner sig i eller hur ofta pauser behöver läggas in. Om det finns tecken på depressioner eller nedstämdhet samt om det finns sociala orsaker som kan påverka testsituationen etcetera. Även särskilda hänsyn bör tas till om personen till exempel har invandrarbakgrund.

Vid misstanke om språkliga svårigheter hos individen kan så kallade Raven-test eller Lighter-test (Se bilaga 8) användas. Dessa är komplement och är så kallade icke språkliga tester.

Har en klient haft stor skolfrånvaro bör även hänsyn tas till detta när bedömning av testerna görs eftersom orsaken kan vara bristande begrepps- och ordförståelse på grund av otillräcklig skolgång.

Vid ett WISC IV-testförfarande (Se bilaga 8) mäts bland annat klientens intellektuella förmåga. En person med en jämn låg profil, i regel under IQ 70, har troligen mental retardation (utvecklingsstörning). Om profilen däremot är ojämn talar det i regel för att problematiken handlar om något annat än mental retardation. Kompletterande tester är då nödvändiga för att kunna klarlägga i vad problematiken ligger.

Vid frågan om vem eller vilka som oftast tar initiativet till eller aktualiserar behovet av att få en neuropsykiatrisk utredning till stånd svarar Sigrun Fröjd att det oftast sker genom remitterade uppdrag från BUP (Barn- och ungdomspsykiatrin), men har i regel initierats av skolan eleven går på och/eller av anhöriga.

Enligt Sigrun Fröjd skall en psykologisk utredning alltid föregås av en pedagogisk utredning. Den pedagogiska utredningen genomförs i regel alltid av skolan. Personen remitteras därefter av BUP till utsedd psykolog att utföra testuppdragen. I remitteringen skall klart framgå utifrån vilka grunder utredningen skall göras, samt vilken misstanke om vilka bakomliggande grundproblem som kan vara orsaken till uppvisade symtom. Psykologen som genomför själva utredningen arbetar sedan vidare utifrån denna arbetshypotes.

Det kan enligt remissen finnas misstanke om att det hos individen finns en problematik som indikerar utvecklingstörning alternativt allmänna inlärningssvårigheter eller dyslexi eller någon form av neuropsykiatrisk funktionsnedsättning som kan tolkas som aspergerproblematik, alternativt ADHD eller Tourettes syndrom (Se bilaga 6,7).

Det är nödvändigt att eleven eller personen som skall testas är införstådd med vad testförfarandet innebär och accepterar att medverka vid ett utredningsförfarande. Social-tjänstlagen (SoL 2010) anger att individer över 12 år själva bör ge sitt medgivande till om utredning skall genomföras även om föräldrar har ett stort ansvar.

Sigrun Fröjd betonar att det är av yttersta vikt, ur rättsäkerhetssynpunkt, att psyko-logen som har till uppdrag att genomföra olika testförfaranden skall inneha både god explicit och implicit kunskap inom det område som skall undersökas. Hon skall även vara insatt i vilka kriterier som styr ett utredningsförfarande och på vilket sätt tolknin-gen av resultaten skall analyseras.

Enligt Sigrun Fröjd anser Skolverket, enligt en gjord undersökning, att det inom den svenska särskolan finns elever som är feldiagnostiserade, detta anser hon vara klander-värt och oacceptabelt och tillägger att ”det är en kränkning varje gång fel diagnos ställs”.

Sigrun Fröjd menar att det i rådande samhällsklimat finns tendenser till över-diagnostisering likt en modetrend vilket kan medföra att de som faktiskt är i mest behov av stöd och hjälp i skolan riskerar att inte få detta tillgodosett.

Det är av yttersta vikt att dialog förs mellan uppdragsgivare och utförare under på-gående och efter ett utredningsförfarande. Psykologen bör konferera eller samtala med representanter från andra professioner inom till exempel skola och habilitering samt med föräldrar. Helhetssynen är ytterst viktig vid bedömning av olika testresultat.

För att systemet med testförfarande och psykolog-, sociala- samt pedagogiska utred-ningar skall vara rättssäkert för individen bör tester förnyas inom loppet av en två- till tre-årsperiod. Sigrun Fröjd anser att ”diagnoser är och skall alltid ses som en färskvara”.

På vilket sätt en diagnos uppfattas av den som blir bedömd är olika, enligt Sigrun Fröjd. Ibland kan bedömningen skapa en sorgeprocess hos individen, men även hos föräldrarna. Det är dock inte ovanligt att någon form av självbekräftelse även sker efter-som förståelsen för det egna jaget blir tydligare. En neuropsykiatrisk funktions-nedsättning upplevs oftast som mer accepterad än att erhålla en diagnos som påvisar mental retardation.

Sigrun Fröjd menar att sett ur ett vidare samhällsperspektiv speglar de utredningar som genomförs inom psykologin och psykiatrin hur samhällsstrukturen i övrigt fungerar och vilka normer som är accepterade. Sortering och segregering görs obönhörligen i form av till exempel betygvärdering, och val av skolor. Det sker ständiga val, rekommenderade eller påverkade, som för den enskilde får konsekvenser och i vissa fall skapar begränsningar som vid eftertanke inte alltid är önskvärda.

Diagnostiseringsförfarande kan dock även ge positiva effekter som kan resultera i att resurser skapas inom till exempel skolan. Sigrun Fröjd säger ”att inte ställa diagnos kan få till följd att en viss bortsortering sker genom att de enskilda behoven inte tillgodoses för eleven. Risken blir istället att godtyckligt pedagogiskt ”tyckande” får styra vilka insatser som uppfattas som nödvändiga.

Det är viktigt att olika professioner inom psykiatrin medverkar till att öka förståelsen för barn och ungdom med olika former av neuropsykiatrisk problematik. Särskilt inom skolan för att relevant elevstöd skall tillgodoses, avslutar Sigrun Fröjd

5.2.2. Intervju med kurator Sanna Curativ

Sanna Curativ är verksam som kurator inom habiliteringen och i hennes arbetsuppgifter ingår bland annat att på olika sätt stödja personer med olika former av neuropsykiatrisk problematik.

Sanna Curativ berättar att habiliteringens uppdrag är att kartlägga vilka behov som föreligger hos enskilda individer utifrån en problematik som personen har eller uppvisar. Utifrån vad kartläggningen visar görs bedömning om vilka insatser som troligen är nödvändiga eller kan behöva göras.

Inom habiliteringen finns anställda psykologer, arbetskonsulenter, kuratorer, arbets-terapeuter, sjukgymnast samt specialpedagog. Behov styr på vilket sätt och vilken kompetens som är nödvändig vid olika stödjande insatser.

Habiliteringen är uppdelad i barn och ungdoms habilitering med ansvar för barn och ungdomar upp till 18 år, samt vuxenhabilitering för personer som är äldre än 18 år. Skillnaden mellan barn och ungdomshabilitering och vuxenhabilitering, förutom ålders-kategorin, är att vuxenhabilitering inte genomför några utredningar.

Verksamhetens mål är att aktivt stödja personer som har olika former av funktions-nedsättningar, så att dessa i möjligaste mån upplever delaktighet och känsla av samhörighet med samhället i övrigt. Verksamhetens inriktning är att ge stöd till personer som har utvecklingsstörning, förvärvad hjärnskada, autism eller har någon form av neuropsykiatrisk diagnos.

Behovskontakt med habiliteringen sker, enligt Sanna Curativ, oftast genom att anhöriga hör av sig om de upplever att det finns någon form av funktionella problem hos någon närstående. Det förekommer också att individer själva söker hjälp, men det är inte särskilt vanligt.

Personalen inom habiliteringen har också kontakter med andra instanser i samhället som på olika sätt kan tillföra kunskap och bidra med insatser för personer med olika former av problem som ligger i linje med vad habiliteringen kan vara behjälplig med. Det kan vara socialtjänsten, Barn- ungdomsmottagningen, LSS (Lagen om Stöd och service) eller skolor. Från dessa instanser kan remittering till habilitering ske för att möjliggöra eller klargöra om det finns behov av en mer övergripande kartläggning.

För att få stöd hos habiliteringen krävs att personen har någon form av dokumenterad diagnos. Om någon diagnos inte är dokumenterad finns möjlighet till att skriva en så kallad egenremiss. Habiliteringen tar sedan ställning vid samrådsmöte om en person bedöms kunna ha möjlighet att få olika former av insatser och vilken form av stöd som personen önskar eller vill ha.

De psykologiska utredningarna görs som regel av BUP (Barn- och ungdoms-psykiatrin) och de sociala utredningarna görs oftast av någon kurator inom habili-teringen och ingår som en del i kartläggningsarbetet.

Psykologerna och kuratorerna på habiliteringen utför olika former av kartläggande samtal för att kunna avgöra vilka behov som föreligger. Även stödjande samtal används som metod, främst av psykologerna.

En social utredning innebär att en kartläggning görs av personens sociala nätverks-kontakter, ekonomi och på vilket sätt personen uppfattar sin omvärld, med andra ord på vilket sätt personen ser sig själv i ett samhällssammanhang.

Några färdiga mallar finns egentligen inte vid upprättande av en social utredning även om vissa likartade frågeställningar återkommer. Samråd mellan olika uppdragsut-förare inom olika professioner sker successivt då kartläggning pågår. Ofta skapar kuratorerna någon form av egen grundmall vid genomförande av social utredning eller kartläggning. Utredningen görs för att öka förståelse och kunna bedöma vilka insatser som är nödvändiga. Efter genomförd utredning handlar det ofta om att lotsa personer vidare till andra instanser som kan bedömas ge bäst hjälp.

Att erhålla en diagnos kan naturligtvis uppfattas som en form av sortering, men kan också ses som möjlighet – stöd till självhjälp. Diagnos är bra om man själv har nytta av den eftersom diagnosen är i första hand till för individen och inte för skola eller omsorg. Enligt Sanna Curativ

Habiliteringen lyder under Hälso- och sjukvårdslagen och inte under socialtjänst-lagen varför det oftast är nödvändigt att kontakter med ansvariga inom socialtjänsten tas för att rätt och ibland riktat stöd skall kunna ges. När det till exempelvis gäller elever med stor skolfrånvaro kopplas alltid socialtjänsten eller LSS in för en aktiv insats skall kunna möjliggöras.

För att bredda kompetensen hos personal som är verksamma inom habiliteringen sker detta i form av fortbildning och föreläsningar som handlar om gruppen med neuro-psykiatriska funktionsnedsättningar. Att kontinuerligt uppdatera information gällande nya rön och forskningsresultat är också viktigt. ”Det är viktigt med kunskap som skapar