Linköpings universitet | Institutionen för kultur och samhälle (IKOS) Examensarbete på grundläggande nivå | Socionomprogrammet Vårterminen 2020
“Vi är bara människor”
En kvalitativ intervjustudie om socialarbetares
upplevelser av och förhållningssätt till empati och
medkänsla i sitt professionella yrke
Inez Borgenback
Alice Tjäder Millestad
iii
“We are only human”
A qualitative interview study about social workers’
experience of and way of handling empathy and
compassion in their profession
Inez Borgenback
Alice Tjäder Millestad
iv
Förord
Som framtida socialarbetare med halva foten inne i arbetslivet har vi kommit att förstå vikten av empati och medkänsla i det sociala arbetet. Vi har kommit att värdera dess grundläggande betydelse och hur det är ett verktyg för att skapa ett socialt arbete som både gynnar klienten och den yrkesverksamma. Samtidigt har vi även fått känna på tyngden i att ständigt uttrycka dessa förmågor och insett att vårt kommande yrkesliv väntas innebära många känslomässiga och personliga utmaningar. Vi anser därmed att det är av stor betydelse att studera socialarbetaren i sin yrkesroll för att bidra till en framtida hållbar socialarbetare.
Vi vill tacka alla de professionella socialarbetare som med sin tid och intresse ställt upp för intervju. Att skriva denna kandidatuppsats har varit en utmaning men samtidigt otroligt lärorikt. Det har varit ett nöje att få ta del av de professionellas historier och upplevelser. Allt vi har fått höra har väckt många tankar och intressanta reflektioner, som har lett oss framåt i vår utveckling till att bli professionella socialarbetare.
Vi vill även varmt tacka vår handledare Sofia Nordmark för ett värdefullt stöd under
arbetsprocessen. Hon har bidragit med många goda råd och noggrann korrekturläsning. Till sist vill rikta ett tack till familj och vänner som uppmuntrat oss längst vägen. Uppsatsen har
producerats under en prövosam tid när hela världen har varit upp och ner. Covid-19 har ställt krav på oss att tänka nytt och förändra våra arbetssätt. Vi är tacksamma för att vi haft varandra och vår uppsats att hålla stadigt i när vinden blåst kallt. Nu, mer än någonsin, är empati och medkänsla det viktigaste vi människor har.
Alice & Inez
v
Sammanfattning
Tidigare forskning visar på att empati och medkänsla har en stor betydelse för det sociala arbetet men kan innebära personliga påfrestningar för den professionella socialarbetaren vilket kan leda till tillstånd som empatitrötthet, utmattning och sekundärt trauma. Utifrån dessa risker med ett empatiskt och medkännande yrke, syftar denna studie till att undersöka hur socialarbetare förhåller sig till och hanterar sina upplevelser av empati och medkänsla i sitt professionella arbete. Studien har en kvalitativ studiedesign vars empiri har inhämtas genom semi-strukturerade intervjuer med professionella socialarbetare. Den vetenskapsteoretiska utgångspunkten för studien är socialkonstruktionismen. Empirin har analyserats genom en tematisk analys och därefter genom teoretiska begrepp från emotionssociologin.
Vårt resultat bekräftar tidigare forskning då studiens intervjupersoner belyser empati och medkänsla som en viktig del av det sociala arbetet men även visar på att det kan innebära personliga påfrestningar. När resultatet förstås ur ett emotionssociologiskt perspektiv kan det sociala arbetet konstateras som ett emotionellt lönearbete där socialarbetaren reglerar sina emotioner utifrån vad som förväntas inom ramen för professionalitet. Professionaliteten tycks medföra emotionella förväntningar gällande uttrycket av empati och medkänsla där
socialarbetaren inte endast ska ha en förmåga att uttrycka empati och medkänsla vid rätt tillfälle utan även i rätt omfattning och på rätt sätt. Resultatet visar på en utmaning där socialarbetarna beskriver hur deras känslor av empati och medkänsla varierar i styrka och ibland inte motsvarar vad som förväntas i deras yrkesroll, vilket kan förstås som yt- och djupengagemang. Det
emotionella lönearbetet innebär därmed en ständig reglering av emotionernas uttryck i relation till förväntningar och situation för att uppnå ett professionellt förhållningssätt. Resultatet visar på att det emotionella lönearbetet sker genom att socialarbetarna upprätthåller strategier och
förhållningssätt som exempelvis acceptans, reflektion och symboliska handlingar för att kunna leva upp till det emotionella förväntningarna som ingår i yrkesrollen. Studien belyser således komplexiteten bakom begreppen empati och medkänsla i relation till professionaliteten i det sociala arbetet.
Nyckelord: Empati, medkänsla, socialt arbete, empatitrötthet, emotionellt lönearbete, emotionssociologi, professionalitet, emotioner, känslor.
vi
Innehåll
1. Inledning ... 1
1.1 Problemformulering ... 1
1.2 Syfte och frågeställningar ... 2
1.3 Avgränsningar ... 2
2. Bakgrund och begrepp ... 4
2.1 Begreppen empati och medkänsla ... 4
2.1.1 Empati ... 4
2.1.2 Medkänsla ... 4
2.2 Yrkesprofessionen och socialt arbete... 5
2.3 Risker i yrkesprofessionen ... 6
2.3.1 Sekundär traumatisering ... 6
2.3.2 Utbrändhet ... 6
2.3.3 Empatitrötthet ... 6
3. Tidigare forskning ... 8
3.1 Empatin och medkänslans betydelse i socialt arbete ... 8
3.2 Risker med empati och medkänsla ... 9
3.3 Förebyggande faktorer ... 10
3.4 Sammanfattning och forskningskritisk reflektion ... 12
4. Teoretiska utgångspunkter ... 14
4.1 Socialkonstruktionism... 14
4.2 Emotionssociologiskt perspektiv ... 14
4.2.1 Emotioner och känslor ... 14
4.2.2 Emotionellt arbete och emotionellt lönearbete ... 16
4.3 Teoretisk sammanfattning och kritisk reflektion ... 17
5. Metod och metodologiska överväganden ... 19
5.1 Datainsamlingsmetod ... 19
5.2 Urval och tillvägagångssätt ... 19
5.3 Materialbearbetning och analysmetod ... 22
5.3.1 Tematisk analys ... 22
vii
5.5 Kritisk metodreflektion ... 24
6. Resultat och analys ... 27
6.1 Empati och medkänsla i det sociala arbetet ... 27
6.1.1 Empatins och medkänslans innebörd i det sociala arbetet ... 27
6.1.2 Faktorer som ökar socialarbetarens empati och medkänsla ... 29
6.1.3 Faktorer som begränsar socialarbetarens empati och medkänsla ... 30
6.1.4 Privata konsekvenser av ett empatiskt och medkännande yrke ... 32
6.2 Förhållningssätt och strategier till empatis och medkänslans utmaningar ... 33
6.2.1 Ett reflekterande förhållningssätt ... 33
6.2.2 Att acceptera yrkets utmaningar och egna reaktioner ... 34
6.2.3 Personliga strategier ... 35
6.2.4 Professionella strategier ... 36
6.2.5 Betydelsen av yrkeserfarenhet ... 37
6.3 Sammanfattning och analys ... 38
6.3.1 Socialt arbete som emotionellt lönearbete – normer om professionalitet ... 38
6.3.2 Att visa eller att känna empati och medkänsla - djupenegangemang ... 40
6.3.3 Det emotionella lönearbetets utmaningar - ytengagemang ... 40
6.3.4 Det emotionella lönearbetets konsekvenser för det privata livet ... 41
6.3.5 Acceptans och reflektion - förhållningssätt till det emotionella lönearbetet ... 41
6.3.6 Strategier för att hantera utmaningar med det emotionella lönearbetet ... 42
6.3.7 Att lära sig emotionellt lönearbete - en färdighet som utvecklas med tiden? ... 43
7. Diskussion ... 45
7.1 Slutsatser och kritisk reflektion ... 47
7.2 Kunskapsbidrag och vidare forskning ... 48
8. Referenser ... 49
Bilaga 1. Intervjuguide ... 53
1
1. Inledning
1.1 Problemformulering
Jag tror att empati och medkänsla är en träning för oss allihopa. Vi är ju inte perfekta vi heller, vi är satta här och vi har utbildat oss, vi älskar våra jobb och vi är här för att vara till för andra. Men vi är bara människor, som ibland inte riktigt orkar, som fallerar, det är inte det vi vill, men det händer. Det är det som är att vara människa tror jag.
Citatet kommer från en av studiens intervjuer där en socialarbetare beskriver hur det sociala arbetet förväntas innebära en förmåga att ständigt visa empati och medkänsla. En förväntan som ställer höga krav på att socialarbetaren kontinuerligt ska orka vara förstående och omtänksam. Att vara empatisk och medkännande innebär en förmåga att inta en annan persons perspektiv och skapa sig en förståelse för sin medmänniskas tankar, känslor och ageranden (Grant 2014, s. 339). Empatiska och medkännande förmågor har länge setts som det eftersträvansvärda och har haft en positiv laddning inom människobehandlande yrken och i samhället i stort (Holm 2009, s. 87). Redan från det sociala arbetets start, det vill säga under det sena 1800-talets organisering av välgörenhet, har empati och medkänsla varit en drivkraft för yrkets uppkomst och utgjort en kärna för professionen (Stickle 2016, s. 120). Att uttrycka empati och medkänsla beskrivs som nödvändigt för att kunna utföra ett etiskt klientarbete som leder till ökad välfärd för individen (Zaleski 2016, s. 48). Därav möter den professionella socialarbetaren krav på att uppvisa en empatisk och medkännande förmåga i sitt dagliga arbete (Zaleski 2016, s. 48).
Forskningen visar att ett ständigt uttryck av empati och medkänsla i sitt arbete inte är riskfritt (Newell & Nelson-Gardell 2014, ss. 430–431, Thomas 2013, s. 366). Att i sitt dagliga arbete lyssna på och engagera sig i andra människors problem och lidanden kan leda till obehag och smärta hos den professionella socialarbetaren. Nyligen gjorda studier belyser de negativa
konsekvenserna av att ständigt lyssna på och vara medkännande med personer som befinner sig i nöd. Den professionella kan komma att drabbas av fysisk och mental utmattning samt få en sämre professionell kapacitet och förmåga att klara av klientärenden (Cuartero & Campos-Vidal 2018, ss. 274–275). Vidare kan påfrestningarna riskera att den professionella drabbas av sekundärt trauma, utmattning och empatitrötthet (Isdal 2017). Att som socialarbetare drabbas av egna psykiska besvär i rollen som hjälpare har länge varit ett tabubelagt ämne och har därmed osynliggjorts och förminskats i utbildning och samhälle (Isdal 2017, s. 30).
Vi vill i denna studie problematisera, belysa och synliggöra ämnet empati och medkänsla i det sociala arbetet för att påvisa den empatiska och medkännande balansgång som socialarbetaren står inför, full av förväntningar, krav och risker. Ämnet är av stor relevans för det sociala arbetet då socialarbetarens välbefinnande är en viktig del av det yrkets praktik (Sansbury, Wendy & Scott 2015, s. 120). Vår ambition med studien är att lyfta fram hur den professionella
2
empatiska och medkännande utmaningar genom strategier och förhållningssätt. Studien belyser även yrkets risker och hur man kan förebygga dem. Något som kan gynna både den
yrkesverksamma socialarbetaren men även den blivande och studerande socialarbetare.
1.2 Syfte och frågeställningar
Utifrån den kunskap som tidigare forskning gett oss om att empati och medkänsla medför utmaningar och risker för den professionella socialarbetaren men samtidigt ses som en
förutsättning för det sociala arbetet, är studiens syfte att undersöka hur socialarbetare förhåller sig till och hanterar sina upplevelser av empati och medkänsla i sitt professionella arbete. För att besvara denna forskningsfråga utgår studien från följande frågeställningar:
● Hur beskriver socialarbetare innebörden av empati och medkänsla i sitt professionella sociala arbete?
● Vilken betydelse beskriver socialarbetare att empati och medkänsla har i det professionella sociala arbetet?
● På vilket sätt beskriver socialarbetare empati och medkänsla som utmanande i sitt professionella sociala arbete?
● Vilka strategier och förhållningssätt beskriver socialarbetare att de använder sig av för att hantera utmaningarna som de beskriver i relation till empati och medkänsla i sitt
professionella sociala arbete?
1.3 Avgränsningar
Ämnet för studien har en stor bredd och innefattar många aspekter. För att koncentrera studiens innehåll skulle vi ha kunnat avgränsa oss i relation till begreppen empati och medkänsla genom att endast belysa ett av dessa begrepp. Till exempel genom att bara studera empati och då utesluta definitioner och aspekter som berör begreppet medkänsla, eller tvärtom. Vi anser däremot att dessa två begrepp är nära sammankopplade och ibland svåra att lyfta oberoende av varandra utifrån såväl tidigare forskning som från vår insamlade empiri. Vi valde därför att inkludera båda begreppen och dess innebörd i studien för att inte förlora viktiga aspekter och nyanser.
För att göra resultatet kärnfullt har vi däremot valt att avgränsa oss till och fokusera på hur socialarbetarna beskriver empati och medkänsla, empatins och medkänslans betydelse samt hur empati och medkänsla också kan innebära utmaningar i det sociala arbetet. Studien innefattar även aspekter gällande hur socialarbetare förhåller sig till utmaningar som det empatiska och medkännande yrket medför genom att tillämpa olika strategier och förhållningssätt. Vi har därmed inte valt att vidare undersöka de faktiska riskerna och medföljande symtom, såsom sekundärt trauma och empatitrötthet. Vi har heller inte valt att djupdyka i eller konstatera
3
orsakerna till dessa risker på olika plan som arbetsmiljö eller individuella faktorer. Studien ger istället inblick i och nyanser av socialarbetarnas sätt att se på empatins och medkänslans risker och hur man utifrån dessa synsätt förhåller sig till sitt arbete.
Vi har i vår studie valt att avgränsa oss till att undersöka socialarbetare med nära klientkontakt och som arbetar med behandlande eller stödjande arbetsuppgifter. Vi har därmed inte intervjuat andra stora yrkesgrupper i det sociala arbetet såsom socialsekreterare med utredande och beslutsfattande funktion. För mer information om studiens urval, se metodkapitel. Vi är väl medvetna om att empati förekommer i andra yrkesroller i socialt arbete varav det skulle finnas intresse att jämföra empatins uttryck och konsekvenser beroende på arbetsuppgifter. På grund av studiens begränsade tidsomfattning valde vi däremot att i denna studie avgränsa oss till den behandlande sidan av socialt arbete för att nå djup istället för bredd i våra resultat.
4
2. Bakgrund och begrepp
I följande kapitel redogör vi för studiens centrala begrepp och utgångspunkter. Det innebär att vi nedan kommer att beskriva hur vi i denna studie definierar begreppen empati och medkänsla. Vi redogör sedan för hur begreppen kan kopplas till det sociala arbetet och professionaliteten samt vilka belastningar och risker det medför för socialarbetaren.
2.1 Begreppen empati och medkänsla
2.1.1 Empati
Definitionen av empati handlar om en individs förmåga att sätta sig in i en annan persons perspektiv för att därefter förstå deras känslor, tankar och handlingar. Det innebär att man på ett insiktsfullt och inlyssnande sätt förstår hur en annan person upplever och skapar mening av världen (Grant 2014, s. 339). Empati tar sig uttryck genom tre olika aspekter; affektivt, kognitivt och beteendemässigt. Den affektiva dimensionen handlar om att man får en känslomässig reaktion på en annan persons känslor. Den kognitiva delen innebär att man kan göra en
intellektuell bedömning och har en förmåga att förändra sitt perspektiv utifrån denna bedömning. Den sista aspekten som rör beteendedimensionen handlar om en vilja att förmedla förståelse och medkänsla. På så sätt är empati både en inre förståelseprocess och ett beteende som
kommunicerar denna förståelse (Holm 2009, ss. 87–88). Att empati handlar om att förstå och känna med en annans persons känslor betyder däremot inte att man tar över känslorna och att gränserna mellan jaget och duet suddas ut. Tvärtom måste det råda tydliga gränser mellan jaget och den andra för att kunna känna empati. Den empatiska förmågan handlar om ett uttryck av omsorg och inte att man själv har smittats av den andras känslor (Henriksen & Vetlesen 2013, ss. 108–109).
Empati beskrivs utgöra en central del i socialarbetarens professionella bemötande av klienter (Holm 2009, s. 87). I socialt arbete tar empatin sig uttryck genom att socialarbetaren har en förmåga att uppleva, förstå och respondera på klientens emotionella tillstånd och upplevelser (Grant 2014, s. 340). I det professionella bemötandet tar det form genom uppmärksamhet som inkluderar inlevelse, lyhördhet och intresse men även genom medkänsla som innebär att ge klienten uppmuntran, stöd och tröst (Blennberger 2016, ss. 373–374).
2.1.2 Medkänsla
Begreppen medkänsla och empati har en nära sammankoppling, där individen förutsätts att ha empati för att kunna känna medkänsla. Som tidigare nämnts innebär empati en förståelse för den andra personens känslor men i jämförelse med medkänsla innebär den sistnämnda en vilja att hjälpa den person som man känner empati för. Det blir ett prosocialt och handlingskraftigt beteende som syftar till att hjälpa personen ut ur sitt lidande (Stickle 2016, s. 123). I likhet med empati består medkänsla både av en affektiv, kognitiv och beteendemässig del. Beteendeaspekten handlar däremot inte endast om att uttrycka empati utan även att agera så att individen kommer ut
5
ur sitt negativa tillstånd (Strauss, Taylor, Gu, Kuyken, Baer, Jones & Cavanagh 2016, s. 17). Kopplat till socialt arbete beskriver Stickle (2016, s. 120) att medkänsla utgör grunden för och uppkomsten av professionen. Vidare nämner hon att medkänsla leder till ett socialt arbete som bekräftar, respekterar och uttrycker omsorg till klienten. Medkänsla möjliggör för ett socialt arbete som fokuserar på klientens styrkor och förmågor istället för endast se dess svagheter (Stickle 2016, s. 122).
2.2 Yrkesprofessionen och socialt arbete
Begreppet profession och dess betydelse är omdiskuterat och har förändrats genom historien. Den klassiska definitionen av begreppet profession bygger på tre centrala aspekter. En profession är för det första nära sammankopplat med en persons yrkesutövning. Att vara professionell inom ett område innebär att man arbetar med detta som yrke, och inte som en syssla på fritiden. Alla yrken är däremot inte professioner. Den andra aspekten av professionsbegreppet syftar till
utbildningsnivå. En profession ska grundas på en långvarig och formell, akademisk utbildning. För det tredje ska en profession även innebära ett monopol över yrkesutövningen på området, det vill säga att endast de personer som genomgått en viss utbildning ska kunna arbeta i yrket. Att definiera professionsbegreppet genom sådana kriterier kan dock ses som strikt och begränsande. Idag definieras begreppet profession och professionalitet på ett mer nyanserat sätt där gränser och kriterier för yrkesgruppers professionella tillhörigheter blivit allt mer suddigt. Däremot kan den klassiska definitioner fortfarande ses som betydelsefull då begreppet profession fortfarande symboliserar vissa krav och därmed vissa befogenheter (Christoffersen 2017, ss. 30-32).
I relation till begreppet profession ses socialt arbete idag som en yrkesprofession och akademisk disciplin som syftar till att skapa social förändring och utveckling, stärka och frigöra individer samt bidra till social jämlikhet. Fokus i professionen ligger på mänskliga rättigheter, social rättvisa och samhällsansvar (IFSW 2014). Socialt arbete går ofta under begreppet
människovårdande organisationer som innebär att arbete syftar till att antingen skydda, förändra eller klassificera människors liv. Som socialarbetare möter man individer som befinner sig i en utsatt situation eller som har det svårt i livet. Det gör att det sociala arbetet har en intim kontakt med samhällsmedborgarnas privata sfär. Genom denna relation har arbetet alltid en moralisk karaktär som bör tas i beaktande (Johansson, Dellgran & Höjer 2015, s. 30). I det sociala arbetets etiska principer utgivet av The International Association Of Schools Of Social Work (2018, s. 3) står det skrivet att socialarbetaren ska ha ett empatiskt förhållningssätt gentemot sina klienter. Ett förhållningssätt som grundar sig på att man ska se och respektera den hjälpsökande individen. Det empatiska bemötandet gentemot klienten har en stark etisk prägling och utgör en kärna i det sociala arbetet.
6
2.3 Risker i yrkesprofessionen
En socialarbetare möter, som vi ovan nämnt, ofta individer som befinner sig i en socialt utsatt situation. Att vara en människa som arbetar med människor innebär olika typer av belastningar kopplat till andra personers lidande (Isdal 2017, s. 51–60). Isdal (2017, s. 51–60) definierar tre typer av belastningar kopplat till människobehandlande yrken. Han beskriver begreppet
belastning som yrkets “djupa avtryck” hos den som jobbar med människor. En typ av belastning uppstår när man i sitt yrke exponeras för strukturell och social utsatthet såsom fattigdom,
epidemier och krig. En annan typ är att man i sitt yrke möter direkta belastningar såsom klienters död, suicid, våld och hot. I relation till ämnet för vår studie är den tredje typen belastningar av störst relevans, indirekta belastningar. Dessa indirekta belastningar innefattar allt det andra som händer i mötet med klienten. Det vill säga påfrestningen i att känna in och ta emot klientens smärta, problem och lidande. De indirekta belastningarna i yrket innebär således situationer som berättelser om trauman och övergrepp, men även den professionellas vetskap om en klients framtid och möjligheter. Nedan följer definitioner av olika hälsorisker som har identifierats kopplat till ett människovårdande yrke och dess belastningar. För ytterligare perspektiv och utvecklade resonemang kring dessa risker, se vårt kapitel om tidigare forskning.
2.3.1 Sekundär traumatisering
Begreppet sekundär traumatisering myntades av Figley (1995) som uppmärksammade hur människor själva påverkas av att ha nära kontakt med andra traumatiserade människor. Figley menar att traumatiska upplevelser smittar och att den som möter det i sitt yrke riskerar att själv överta symptom på trauma (Figley 1995, s. 1). Symtom på sekundär traumatisering kan likställas med symptom på egen traumareaktion såsom posttraumatisk stress. Detta kan innebära att
socialarbetaren upplevelser symtom som bland annat svårigheter att mentalt släppa klienters berättelser om våld och övergrepp och att berättelserna återkommer i den professionellas tankar och mardrömmar. Det kan även visa sig genom undvikande beteende gentemot saker som innefattar våld och övergrepp, såsom filmer och böcker samt att socialarbetaren känner sig lättskrämd och får ett socialt isolerande beteende på fritiden (Isdal 2017, ss. 103–106).
2.3.2 Utbrändhet
Tillståndet utbrändhet kan beskrivas som en arbetsrelaterad stressreaktion som sker genom en långvarig process där individen blir överansträngd i sin yrkessituation. Yrkesrelaterade orsaker till utbrändhet kan vara för stor arbetsmängd, brist på kontroll, grundläggande värdekonflikter eller bristande kompetens för arbetsuppgiften. Att vara utbränd innebär oftast flertalet psykiska och fysiska besvär såsom exempelvis emotionell och kroppslig utmattning (Isdal 2017, s. 115– 117).
2.3.3 Empatitrötthet
Även begreppet empatitrötthet, på engelska compassion fatigue, myntades av Figley (1995 ss. 1– 15). Han beskriver tillståndet som en kombination av sekundär traumatisering och utbrändhet. Empatitrötthet beskrivs som en konsekvens av långvarig exponering för andra människors
7
lidande. Tillståndet innebär en gradvis nedbrytning av den yrkesverksammas empati och engagemang för jobbet och beskrivs som kostnaden för att man bryr sig om andra människor (Figley 1995, s. 1–15). Symptom på empatitrötthet som yttrar sig i yrkeslivet är bland annat en låg arbetsmoral, att undvika vissa arbetsuppgifter, upptagenhet av detaljer och principer, att fastna i negativitet och sjunkande motivation. Det kan även yttra sig genom en bristande tro på att ens egna arbete gör nytta eller har någon mening samt ett bristande självförtroende i yrkesrollen (Isdal 2017, s. 119–120). Dessa symtom kan få en stor påverkan på såväl individen som på dess omgivning. Empatitrötthet kan ses som smittsamt då konsekvenserna av tillstånden kan prägla en arbetsgrupp och därmed arbetsmiljön (Isdal 2017, s. 120).
8
3. Tidigare forskning
I följande kapitel beskrivs tidigare forskning om empati och medkänsla i det sociala arbetet. Urvalet av tidigare forskning har skett i relevans mot vår forskningsfråga och har baserats på sökningar om empatins och medkänslans roll och betydelse i socialt arbete, risker med empati och medkänsla samt strategier för att hantera upplevelserna av empati och medkänsla. Att vi har valt de här utgångspunkterna grundar sig i en vilja att skapa en bred förståelse för
forskningsfältet. Vi har valt att avgränsat oss till forskning som berör empati och medkänsla kopplat till ett professionellt avlönat socialt arbete, det vill säga att vi har uteslutit forskning som handlar om empati och medkänsla i ett ideellt eller religiöst grundat socialt arbete. Detta för att bibehålla fokus på aspekter av empati och medkänsla kopplat till yrkesutövning. Vi har även valt att avgränsa oss till empiriska studier som grundar sig på professionella socialarbetares
perspektiv och inte exempelvis på klientens perspektiv. Resultaten från den utvalda tidigare forskningen presenteras genom tre teman: Empatins och medkänslans betydelse i det sociala arbetet, Risker med empati och medkänsla samt Förebyggande faktorer.
3.1 Empatin och medkänslans betydelse i socialt arbete
Det första tema som kan identifieras i den tidigare forskningen ger olika perspektiv på empatins och medkänslans betydelse för det sociala arbetet. I en forskningsartikel av Radey & Figley (2007, ss. 207–208) lyfter de hur empati och medkänsla utgör en grundförutsättning för att kunna bedriva ett gott socialt arbete som både gynnar klienten och den professionella socialarbetaren. Den professionella måste ha en förmåga att kunna sätta sig in i och relatera till klientens behov för att kunna hjälpa och skapa förutsättningar för förändring. Artikeln belyser att empati och medkänsla är en viktig källa till tillfredsställelse och glädje i yrket för socialarbetaren (Radey & Figley 2007, ss. 207–208). Empati och medkänsla har alltså betydelse både för utfallet av det sociala arbetet och för den professionelles arbetssituation. Att empati och medkänsla har en viktig roll i det sociala arbetet bekräftas i flertalet genomförda studier (Yi, Ah Kim, Choi, Droubay & Kim 2019, Stickle 2016, Rea Harr, Brice, Riley & Moore 2014, Thomas 2013).
I kontrast mot ovan nämnda resultat belyser en svensk avhandling (Lauri 2016, s. 81) att empatin har en minskad betydelse i den svenska välfärden. Forskningen grundar sig på intervjuer med svenska socialarbetare både inom behandling och myndighetsutövning. Resultatet lyfter aspekter som visar på att det svenska professionella sociala arbetet har genomgått stora förändringar i organisation och styrning. Den nya välfärdsorganiseringen har lett till ökad rationalitet och byråkrati. Något som har skapat ett rationalitetsideal för socialarbetaren som framhäver
neutralitet, objektivitet och distansering till klienter. Som socialarbetare förväntas man idag stå i stark lojalitet gentemot ledning, styrning och organisationen vilket innebär ett krav att spara på resurser, något som kan resultera i att klienten får ett begränsat stöd (Lauri 2016). Förändringen av det svenska sociala arbetets praktik skapar en komplex professionalitet som idag är nära kopplad med rationalitet och därmed står i motsats till socialarbetarens emotioner. Utifrån detta
9
bildas en spänning i socialarbetarens yrkesroll där professionalitet och emotioner blir en dikotomi. Yrket som grundats genom emotioner, empati och personligt engagemang, ska nu utföras genom rationalitet, standardiserade arbetssätt och klientdistans. Avhandlingens resultat påvisar även, trots den beskrivna rationella utveckling, att empati har en betydelsefull del i det sociala arbetet. Utifrån rationaliseringen av socialt arbete framhävs dock empati endast som professionellt om det visas i begränsade mängder och under kontrollerade former. Detta innebär att empati inte ska styra den professionella socialarbetarens handlande i yrket (Lauri 2016, ss. 82–88). Lauris forskning lyfter således ett annat perspektiv på empatins och medkänslans roll i det svenska sociala arbetet. Perspektivet problematiserar socialarbetarnas professionalitet i relation till begreppen empati och medkänsla genom att påvisa hur förväntningar på
yrkesutövandet är komplexa och inte bara skapas i mötet mellan socialarbetare och klient, utan även genom ledning och organisation.
3.2 Risker med empati och medkänsla
Newell och Nelson-Gardell (2014, ss. 430–431) visar i sin studie att socialarbetarens dagliga upplevelser av empati och medkänsla kan medföra stora personliga risker för den egna hälsan. Att ofta exponeras för och empatiskt engagera sig i andra personers lidande kan leda till tillstånd av utmattning, empatitrötthet och sekundärt trauma. Den största riskfaktorn för att drabbas av utmattning och empatitrötthet är att man antingen dämpar eller framkallar emotioner rutinmässigt och har en ständig användning av empati. Det skiljer sig från riskfaktorerna för att utveckla ett sekundärt trauma, där den största riskfaktorn är att behandla personer med trauma. Det är då inte socialarbetarens egen användning av emotioner som är en riskfaktor utan själva exponeringen för andras trauman. Utöver dessa grundläggande riskfaktorer belyser Newell och Nelson-Gardell (2014, ss. 430–431) att riskfaktorer för att drabbas av empatitrötthet och utmattning kan finnas på såväl individ-, klient- och organisationsnivå. De organisatoriska faktorerna spelar en avgörande roll i den professionella utmattningsprocessen, där organisationen kan bidra till en ökad stress och belastning på den professionella. En hög arbetsbelastning, avsaknad av kontroll och inflytande över arbetsvillkor, orättvisa strukturer, avsaknad av kollegialt stöd och bristande handledning utgör organisatoriska faktorer som har en negativ påverkan på socialarbetarens välmående (Newell & Nelson-Gardell 2014, ss. 430–431).
Thomas (2013, s. 366) studerar risker i relation till socialarbetarens förhållningssätt till sina egna empatiska reaktioner. Artikeln visar på att det finns två olika sätt som empati kan ta sig uttryck hos den professionella socialarbetaren. Empati kan antingen yttra sig på ett altruistiskt sätt i viljan att hjälpa någon ur sin situation och då skapa handlingskraft hos den professionella. Empati kan även ta sig i uttryck på ett egoistiskt sätt vilket då kan innebära att man vill undvika sitt eget obehag och de personliga påfrestningar som uppstår i relation till sina empatiska upplevelser. Att förhålla sig egoistiskt till sina empatiska upplevelser beskrivs i studien genom begreppet egoistisk empati, på engelska personal distress, vilket kan innebära att man blir självupptagen, tappar fokus på den man möter och istället fokuserar på sina egna upplevelser av vad den andra berättar
10
och drar sig undan istället för att hjälpa. I studien beskrivs att empati i sig inte är riskfyllt utan att den avgörande faktorn är den professionellas egna förhållningssätt till upplevelserna av empati. Studiens resultat visar att socialarbetare som har ett egoistiskt förhållningssätt till sin känsla av empati har högre risk att drabbas negativt kopplat till empati och medkänsla i sitt yrke, till exempel i form av empatitrötthet och utmattning (Thomas 2013, s. 366).
En annan studie undersöker empatins betydelse i relation till socialarbetarens professionella livskvalitet (Yi, Ah Kim, Choi, Droubay & Kim 2019, ss. 977–981). Studiens resultat visar på att empati har en central betydelse för det sociala arbetets praktik då det är en förutsättning för relationsbyggandet med klienten. Även denna artikel redogör för att empatin kan ta två olika uttryck i form av en altruistisk empati där fokus ligger på viljan att hjälpa eller den egoistiska empatin där fokus läggs på egna reaktioner. Den altruistiska empatin har visat sig vara positivt associerad med empatitillfredsställelse och negativt associerad med utmattning.
Empatitillfredsställelse är ett begrepp som syftar till den egna tillfredsställelsen, den positiva känslan av nöjdhet, som uppstår när individen hjälper andra människor och bidrar till samhället (Yi, Ah Kim, Choi, Droubay & Kim 2019, s. 971). Medan den egoistiska empatin kan leda till empatitrötthet. Studiens resultat förstärker därmed vikten av att vara medveten om sina egna emotionella reaktioner för att kunna urskilja, avgränsa och hantera det som uppstår i mötet med klienter. Denna medvetenhet skapar en flexibilitet i den empatiska förmågan (Yi, Ah Kim, Choi, Droubay & Kim 2019, ss. 977–981).
3.3 Förebyggande faktorer
Eftersom empati och medkänsla har beskrivits som riskfaktorer för den professionella socialarbetaren består det rådande forskningsfältet av forskning som handlar om hur
socialarbetaren kan förebygga dessa påfrestningar. En studie som undersöker studenter i socialt arbete är gjord av Rea Harr, Brice, Riley och Moore (2014, ss. 236–237). Studien jämför effekten av empatitrötthet och empatitillfredsställelse mellan studenter i socialt arbete och professionella socialarbetare inom människobehandlande organisationer. Studiens resultat visar att studenter tenderar att vara mindre empatitrötta med anledning av att dom upplever högre
empatitillfredsställelse. Resultatet indikerar på att empatitillfredställelse kan minska negativa konsekvenser av empatitrötthet och att man därmed bör belysa och tillvarata positiva och givande aspekter av empati i yrket. Att ha förmåga att tillvarata de positiva aspekterna i yrket och därmed skapa en positiv inställning till sina empatiska upplevelser i yrket är det mest effektiva sättet för att motverka negativa personliga följder. Sammanfattningsvis visar studien på att socialarbetarens förmåga att undvika negativa konsekvenser av empati i yrket kan byggas upp med hjälp av att tillvarata upplevelser av empati som källa till inspiration och hopp. Forskningen påvisar även vikten av balansen mellan fritid och arbete (Rea Harr, Brice, Riley & Moore 2014, ss. 236–237).
För att vidare belysa hur socialarbetare kan förhålla sig till riskerna med empati och medkänsla lyfter vi återigen artikeln av Newell och Nelson-Gardell (2014, s. 431). I artikeln definieras
11
egenvård som strategier och förmågor hos den professionella för att upprätthålla och tillgodose sina egna personliga, familjära, emotionella och spirituella behov. Den professionella
socialarbetares bör kunna tillgodose det här behovet hos sig själv för att kunna bemöta klientens behov på ett bra sätt. Det görs på såväl en individuell som organisatorisk nivå. Exempel på egenvårdsstrategier är balanserad kost, bra sömn och regelbunden motion. Andra strategier kan vara att sätta rimliga mål relaterat till arbetsbörda samt att vara noggrann med att ta pauser, raster och vila (Newell & Nelson-Gardell 2014, s. 431). Vidare har Thomas och Otis (2010, s. 93–94) i en studie undersökt mindfulness som en egenvårdsstrategi för socialarbetaren. Mindfulness definieras som ett förhållningssätt till verkligheten och som innebär medvetenhet, acceptans, uppmärksamhet samt ett icke-dömande synsätt. Sammanfattningsvis visar studiens resultat på att mindfulness skapar förutsättningar för socialarbetaren att hantera sina känslor och upplevelser i yrket, vilket kan leda till att socialarbetaren får en ökad kapacitet att hantera påfrestningar och en högre empatitillfredsställelse (Thomas & Otis 2010, s. 93–94).
Cuartero och Campos-Vidal (2018, ss. 284) har genomfört en studie som syftar till att undersöka hur effektiva socialarbetares strategier för egenvård är i relation till empatitrötthet och
empatitillfredsställelse. Sammanfattningsvis visar studiens resultat på att socialarbetare som har goda strategier för att hantera yrkets påfrestningar och en fungerande egenvård har högre empatitillfredställelse i sitt yrke och därmed löper mindre risk för att drabbas av empatitrötthet (Cuartero & Campos-Vidal 2018, ss. 284). Ytterligare en studie som belyser egenvård är Lewis och King (2019, s. 105) studie. I denna undersöks det hur studenter i socialt arbete upplever och förhåller sig till egenvårdsstrategier. Studenter som utövar sin verksamhetsförlagda praktik upplever ofta starka emotionella reaktioner i mötet med klienterna. På grund av detta och sin bristande yrkeserfarenhet, riskerar gruppen att vara extra sårbar för att drabbas av sekundärt trauma, utmattning och empatitrötthet. Studiens resultat visar på att studenterna värderar träning i egenvård och att få stöd i att utveckla strategier. Studenterna menar på att inkorporering av egenvård under deras verksamhetsförlagda praktik förbereder dem inför yrkeslivet och de situationer som de kan komma att möta där (Lewis & King 2019, s. 105).
Fortsättningsvis beskrivs reflektion som en förebyggande faktor för att socialarbetaren inte ska drabbas av empatins och medkänslans påfrestningar (Grant 2014, ss. 338). I syfte att urskilja olika dimensioner av empati i relation till den professionellas välmående och förmåga till
reflektion har Grant (2014, ss. 338) genomfört en studie på studenter i socialt arbete. Resultatet i denna studie visar att den som har starkare förmåga till reflektion har en mindre risk att drabbas av empatiska påfrestningar. För att den empatiska upplevelsen ska kunna leda till en empati som får ett hälsosamt och hållbart uttryck krävs det att den professionella har god förmåga till
reflektion, genom bland annat medvetenhet och känsloreglering. Ifall det här förmågorna saknas ökar risken för en påfrestande empati som kan leda till negativa konsekvenser för socialarbetaren. När den professionella socialarbetaren besitter förmågorna av reflektion skapas en emotionell motståndskraft och därmed ett ökat välmående. Studien belyser att många studenter upplever sig ha en förmåga till reflektion, men saknar förmåga att uttrycka sina känslor i ord.
12
i sin utbildning för att utveckla sina reflexiva och empatiska förmågor för att kunna möta det krävande emotionella arbetet som professionen kräver (Grant 2014, ss. 344–346).
Ytterligare en förebyggande faktor som framkommer i forskningen beskrivs genom begreppet motståndskraft. Kapoulitsas och Corcoran (2015, ss. 98–99) har genomfört en studie om
socialarbetares upplevelser av att jobba med socialt utsatta klienter samt om hur motståndskraft kan utvecklas på såväl personlig, professionell som organisatorisk nivå. Artikeln definierar begreppet motståndskraft som en komplex konstruktion gällande en persons kapacitet att överkomma svårigheter som annars skulle leda till negativa konsekvenser. Som tidigare studier visar även denna på att faktorer som att uppvisa empati, lyssna på berättelser om utsatthet eller andra yttre påfrestande situationer kan ha en skadlig påverkan på den professionellas personliga välmående. Begreppet motståndskraft beskrivs i studien vara någonting rörligt och föränderligt. Både individen och organisationen kan vara delaktiga i att stärka den professionellas
motståndskraft, och på så sätt skapa en högre tålighet mot negativa händelser och påfrestningar (Kapoulitsas & Corcoran 2015, ss. 98–99).
3.4 Sammanfattning och forskningskritisk reflektion
Den ovan beskrivna forskningens resultat har en central betydelse för vår egen studie genom att den på olika sätt problematiserar och definierar ämnesområdet. Vid en sammanfattning av forskningen kan en komplexitet på området urskiljas. Forskningen visar på att empati och medkänsla är en viktig förutsättning för det sociala arbetet. Begreppen diskuteras även i relation till professionaliteten i det sociala arbetet och ett nytt mer rationaliserat och distanserat ideal framhävs kring organisering och styrning av socialt arbete. Forskningen visar även hur empati och medkänsla kan medföra ett flertal allvarliga personliga risker för socialarbetaren. Behovet av forskning om förebyggande faktorer har ökat och därmed utvecklats. I vår forskningsöversikt har vi identifierat en kunskapslucka gällande svensk forskning som belyser ämnet och dess koppling till socialt arbete och den professionellas förhållningssätt. Den tidigare forskningen består av såväl kvalitativa som kvantitativa artiklar vilka har utförts i geografiskt skilda kontexter.
Ur ett kritiskt perspektiv kan det ses som begränsande att det i studiens grund saknas svensk forskning. Vi anser dock inte att geografisk kontext är av betydelse för ämnet, då empati och medkänsla kan belysas som generellt relevant för socialt arbete. Vi har istället valt att avgränsa artiklarna utifrån ämnesinnehåll och relevans. En annan kritisk aspekt är att en stor del av den tidigare forskningen använder studenter i sina studier, något som kan ses som irrelevant utifrån vår frågeställning. Däremot upplever vi att dessa artiklar fortfarande har ett värde och kan användas utifrån ett jämförande perspektiv. Som vi ovan nämnt anser vi inte att den geografiska kontexten har betydelse för ämnet i sig, däremot skulle det kunna vara av relevans att belysa de skillnader som kan finnas mellan det sociala arbetets förutsättningar såsom typ av organisation och utbildning. Vid redovisningen av den tidigare forskningen har vi inte valt att fokusera på att redovisa för dessa aspekter och hur detta eventuellt kan ha påverkat forskningens resultat. Det kan göra att skillnader i empatis och medkänslans betydelse mellan olika organisationer går
13
förlorad samt att det blir svårt att placera vårt resultat i relation till den tidigare forskningen. Vi har däremot valt att fokusera på de övergripande aspekterna av ämnet som gäller för det sociala arbetet i stort och vi finner därav att forskningen fortfarande är av betydelse. Sammantaget anser vi därmed att forskningen som redovisats är av relevans för vår studies resultat, men att vi genomgående kommer att beakta dessa kritiska aspekter. Vi tar nu avstamp i den tidigare
forskningens inramning av ämnet för att undersöka några svenska socialarbetares förhållningssätt och strategier för att hantera den balansgång mellan förväntningar på empati och medkänsla samt dess medföljande risker.
14
4. Teoretiska utgångspunkter
I följande kapitel redovisas studiens epistemologiska och ontologiska teoretiska utgångspunkter samt de teoretiska begrepp som vi senare tillämpar i analys av studiens empiri. Begreppen som studien undersöker, det vill säga empati och medkänsla, kommer i detta kapitel relateras till studiens teoretiska begreppsanvändning.
4.1 Socialkonstruktionism
Studien har sin vetenskapsteoretiska utgångspunkt i socialkonstruktionismen vilket innebär att vi ser på den verklighet som studeras genom att utgå från interaktionen som grund för skapandet av normer, mening och positioner. Studiens kunskap är därmed inte någonting vi inhämtar från en objektiv verklighet, utan något som skapas och omformuleras i en pågående process genom den mänskliga interaktionen (Sohlberg & Sohlberg 2013, s. 274). Utifrån denna kunskapssyn kan empati och medkänsla ses som ett fenomen som skapas genom interaktion och samspel. Vi betraktar därmed empati och medkänsla som något föränderligt och som påverkas av sociala och kulturella förhållanden. Genom att ta del av socialarbetares berättelser och upplevelse av empati och medkänsla tror vi att vi kan få en ökad förståelse om hur fenomenet konstrueras och om vilka diskurser som råder kring empati och medkänsla i socialarbetares arbete. Fortsatt och utökad vetenskapsteoretisk reflektion i relation till studiens metodval och studiedesign finns i uppsatsens metodkapitel.
4.2 Emotionssociologiskt perspektiv
Vidare kommer studiens empiri att anknytas till och analyseras ur ett emotionssociologiskt perspektiv. Perspektivet utgår från emotioner, det vill säga det sociala uttrycket av känslor, och hur dessa får betydelse för det sociala livet (Wettergren 2013, ss. 16–17). Perspektivet synliggör emotioner som en del av ett socialt sammanhang, där emotioner skapas och växer i interaktion mellan människor och ses som orsak till och föremål för sociala handlingar (Wettergren 2013, s. 11). Emotionssociologin är av stor relevans för vår studie då den står i linje med
socialkonstruktionismens fokus på hur det sociala samspelet skapar normer och mening. I studien fokuserar vi på interaktionen genom att studerar socialarbetares berättelser och uppfattningar om empati, snarare än vad som händer i dem när de erfar emotioner i arbetet. Nedan följer
beskrivningar av begrepp som tydliggör emotionssociologins betydelse och innebörd för vår studie.
4.2.1 Emotioner och känslor
För att förstå emotionssociologin behöver begreppet emotion tydligare förklaras, ordet kan beskrivas i relation till begreppet känsla. En känsla kan ses som en individs inre upplevelse eller sinnesförnimmelse medan emotionen är vad som kommuniceras utåt (Wettergren 2013, ss. 16–
15
17). Emotionsbegreppet beskriver händelseförloppen från att en inre känsla skapas, hur individen tolkar denna känsla i relation till omgivningen och hur känslan sedan uttrycks i form av en emotion. Emotionsbegreppet ger således en mer komplex förståelse av känslor i sociala sammanhang som består av och relateras till fyra komponenter; situationsbedömning,
sinnesförnimmelser, en kontrollerad eller okontrollerad handling och kulturell anpassning av de tre förstnämnda. I relation till dessa tre komponenter är den fjärde komponenten, det vill säga den kulturella anpassningen, avgörande för att en känsla blir till en emotion, då emotioner alltid har en social och kulturell grund. Emotionerna är således nära sammankopplat med såväl känsla som med handling och hjälper oss att uttrycka det vi känner till vår omgivning genom handling och beteende (Wettergren 2013, ss. 16–18).
För att närmare belysa den sociala betydelsen av våra emotioner används begreppet känsloregler. Reglerna syftar till hur man reglerar sina känslor i relation till sin omgivning och rådande normer (Russell Hochschild 2003, ss. 56–57). Begreppet påvisar vilka förväntningar som finns på våra känslomässiga och emotionella reaktioner i olika situationer beroende på social omgivning och kulturell kontext. Ett exempel på känsloregler kan vara den förväntan vi har på att en person ska visa lycka efter att man har vunnit ett pris eller att man ska gråta när en nära anhörig avlidit. Känsloregler kan även uttryckas genom att man säger att någon “borde skämmas” när den visat en opassande känsla vid ett visst tillfälle. Genom begreppet känsloregler kan teorin hjälpa oss att förstå socialarbetarnas agerande utifrån olika känsloregler om vad som är ett lämpligt beteende som svar på olika känslor i olika sammanhang. Analysen kan på så sätt komma att innefatta ett bredare samhällsfokus, där känsloregler belyser eller påvisar övergripande normer och kulturer (Russell Hochschild 2003, ss. 57–59).
För att klargöra vår begreppsanvändning i studien bör de teoretiska begreppen känslor och emotioner relateras till begreppen empati och medkänsla. Vi definierar empati som en förmåga att läsa av och ta in en annan persons känslor och emotioner, och medkänsla som ett empatiskt handlingskraftigt beteende som syftar till att hjälpa sin medmänniska ut ur sitt negativa tillstånd. Däremot menar vi inte att empati och medkänsla i sig utgör en känsla eller en emotion. Att ha empati och medkänsla för en person kan däremot komma att väcka känslor eller emotioner hos individen. I det tidigare kapitlet bakgrund och begrepp definierar vi empati och medkänsla som en kombination av tre dimensioner; affektivt, kognitivt och beteendemässigt. Den affektiva delen av empati innebär att empati och medkänsla har en stark koppling till känslor och emotioner. Exempelvis kan individen ha empati och medkänsla för en person som känner och uttrycker sorg över en tragisk händelse. Den empatiska förmågan kan då innebära att känslor av sorg uppstår hos den andra personen med anledning att individen har en förmåga att inta den andra personens perspektiv och att relatera till dennes känslor och emotioner.
Begreppen känslor och emotioner kan därmed inte likställas med begreppen empati och
medkänsla. Vi menar på att känslor och emotioner kan ses som verktyg för att visa och uttrycka empati och medkänsla. I relation till hur vi ovan beskrivit processen från en känsla till en emotion är det dock viktigt att tydliggöra att det endast är emotioner som är synliga i det sociala
16
samspelet. Det vill säga att de känslor som väcks i en individ med anledning av en empatisk och medkännande upplevelse uttrycks via emotioner, det vill säga att känslorna formas till emotioner beroende av det sociala sammanhanget.
4.2.2 Emotionellt arbete och emotionellt lönearbete
Ett centralt begrepp i emotionssociologi som är av hög relevans för studiens syfte är emotionellt lönearbete. Termen grundar sig på fenomenet emotionellt arbete som handlar om att individer ständigt reglerar sina inre känslor för att förmedla ett beteende som passar för situationen, denna reglering benämns som ett emotionellt arbete. Det rör sig om en avvägning av hur mycket man bör dämpa eller framkalla sina känslor för att skapa den interaktion som man eftersträvar samt på vilket sätt det är lämpligt att förmedla känslan på. Exempelvis genom att visa på en förväntad tacksamhet och glädje när man tar emot en gåva eller kunna avväga hur mycket man bör gråta på ett bröllop (Russell Hochschild 2003, s. 7). Det emotionella lönearbetet handlar om hur det emotionella arbetet har kommit att kommersialiseras inom vissa yrken och blivit en del av den tjänst som den professionella erbjuder och blir avlönad för att utföra. Det innebär att den professionella måste framkalla och dämpa sina egna emotioner i syfte att utföra ett gott arbete. Russell Hochschild (2003 ss. 4–7) som myntade begreppet exemplifierade fenomenet genom flygvärdinnors arbetsvillkor. Hon menade att flygvärdinnorna inte endast utför ett kroppsligt arbete utan även ett emotionellt arbete, där en stor del av jobbet går ut på att visa trygghet och välvilja mot sina kunder. Vidare beskriver Carlander (1957, s. 11) att den som jobbar i ett människovårdande yrke, såsom socialt arbete, dagligen påverkas av och behöver hantera starka känslor hos såväl klienter som hos sig själv.
I det emotionella lönearbetet kan den anställda utföra arbetet med både ett yt- och
djupengagemang. Ett fenomen som är vanligt förekommande i det generella emotionella arbetet. Ytengagemanget handlar om att den professionella visar upp en yttre emotion som inte stämmer överens med den inre emotionen. Exempelvis genom att visa glädje när man i själva verket inte känner sig glad. Agerandet kan på så sätt ses som en falsk fasad av det man egentligen känner men som används för att det är socialt förväntat eller funktionellt för arbetet (Russell Hochschild 2003, s. 188). Djupengagemanget handlar däremot om att skapa känslor inifrån, i syfte att ens agerande ska bli genuint och äkta. Att använda sig av dessa emotionella strategier i det
professionella arbetet kan däremot utgöra en risk för den yrkesverksamma. Det emotionella arbetet har en djup förankring i självet och det kommersialiserade djupengagemanget kan orsaka att man underminerar självet, som leder till en påfrestning och ökade risker för utmattning (Russell Hochschild 2003, s. 90). Även ytengagemanget medför risker då det kan orsaka att den professionella upplever en emotionell dissonans mellan de känslor man uttrycker på jobbet och föreställningar man har privat. Teorin visar på en svår balansgång mellan yt- och
djupengagemang. Den professionella kan inte uppleva en allt för stor skillnad mellan sitt yrkesjag och privatjag, det vill säga att de emotioner man uppvisar i sin yrkesroll är väldig långt ifrån de emotioner man uppvisar i sitt privata jag, då det kan leda till en dissonans hos den professionella. På samma gång kan den det privata jaget inte heller integreras för mycket med det professionella jaget. Det riskerar att leda till att det inte råder en tillräcklig skillnad mellan yrkesjaget och
17
privatjaget och att det då det kan bli svårt för den professionella att dra gränser eller skilja mellan emotioner i yrket och emotioner i det privata livet. Denna integrering kan paradoxalt nog även den leda till en emotionell avtrubbning och beskrivas som en utmattning i form av känslolöshet (Wettergren 2013, s. 59).
4.3 Teoretisk sammanfattning och kritisk reflektion
Sammanfattningsvis har studien sin utgångspunkt i socialkonstruktionism och
emotionssociologin. Studiens kunskapsskapande sker genom socialkonstruktionismens centrala begrepp interaktion. Kärnfulla begrepp som emotionellt lönearbete och känsloregler har tagits upp som centrala för vår kommande analys. Begreppen empati och medkänsla har relaterats till de teoretiska begreppen känslor och emotioner där det råder en skillnad mellan begreppen men även en nära koppling. Genom begreppet emotionellt lönearbete lyfts det sociala arbetets
yrkesvillkor där den professionella ständigt måste framkalla eller dämpa sina emotioner i relation till de förväntningar de själva har och uppfattar att omgivningen har på den professionella
socialarbetaren. Något som i längden kan leda till stora påfrestningar och riskera att den
professionella hamnar i utmattning. Begreppet känsloregler kan ge oss en ökad förståelse av hur det emotionella arbetet kommer att påverkas av de rådande normerna. Normer som handlar om vad och hur man bör uttrycka emotioner. Utifrån dessa begrepp kan vi i analysen av vår empiri få en ökad kunskap om upplevelserna av det emotionella lönearbetet genom yt- och
djupengagemang, medföljande känsloregler och konsekvenser för socialarbetarna.
Att välja teoretisk inriktning för en studie har stor påverkan för studiens inriktning och resultat. Studien syftar till att undersöka den professionella socialarbetarens egna förhållningssätt till empati och medkänsla. Studiens individfokus gör det lämpligt att utgå från ett
socialkonstruktionistiskt perspektiv där man belyser den mänskliga interaktionens betydelse. Däremot kan teorin anses bristfällig på grund av att den tenderar att bortse från strukturella faktorer (Sohlberg & Sohlberg 2013, s. 269). Denna studie kommer att lyfta individernas upplevelser och förhållningssätt gällande ämnet empati och medkänsla men begränsas därefter och kan vidare inte synliggöra eller säga någonting om strukturella orsaker till dessa upplevelser (Sohlberg & Sohlberg 2013, s. 269).
Emotionssociologin synliggör, som nämnts i kapitlet, emotionernas roll och betydelse i det sociala sammanhanget. Teorin kan därmed ses som begränsad och bristande på individnivån. Teorin ger oss inte förståelse för vad som händer psykologiskt inom en viss individ eller vilka personliga aspekter som kan ligga bakom socialarbetarnas berättelser. Vidare har den
socialkonstruktionistiska teorin fokus på den gemensamma interaktionen och konstruktionen av ett fenomen vilket begränsar möjligheten att analysera psykologiska aspekter inom de enskilda individerna i studien. Valet av teorier kan dock grundligt motiveras genom studiens syfte, problemformulering och metod. Vår studie syftar till att undersöka hur socialarbetare beskriver att de förhåller sig till sina egna upplevelser av empati och medkänsla vilket utifrån ett
18
emotionssociologiskt perspektiv alltså innebär att tydliggöra hur olika sammanhang styr känslor och emotioner. Emotionssociologin möjliggör en analys av socialarbetares uppfattningar av emotionella samspel i yrket och därmed förutsättningar och ramar för upplevelse av empati och medkänsla.
19
5. Metod och metodologiska överväganden
I följande kapitel redogör vi för hur studien har designats, genomförts och vilka metodval vi har gjort. Vi beskriver vårt tillvägagångssätt vid datainsamling, urval, materialbearbetning samt analysmetod och presentation. Kapitlet avslutas med en etisk reflektion samt metodkritisk diskussion gällande studiens genomförande. I kapitlet gör vi även en koppling mellan våra metodval och studiens vetenskapsteoretiska utgångspunkt. Studien utgår från en kvalitativ studiedesign med fokus på socialarbetarnas upplevelser och beskrivningar av betydelsen av empati och medkänsla, dess konsekvenser och utmaningar och förebyggande förhållningssätt och strategier.
5.1 Datainsamlingsmetod
Studiens empiri har samlats in genom kvalitativa intervjuer. Vårt val av datainsamlingsmetod grundas i studiens syfte samt metodens relevans för vårt vetenskapsteoretiska perspektiv,
socialkonstruktionismen. Att använda sig av kvalitativa intervjuer möjliggör att samla in kunskap om upplevelser av den mänskliga verkligheten och meningsskapande. Genom en
socialkonstruktionistisk utgångspunkt är samtalet ett sätt att förstå hur individen konstruerar sig själva och sin omvärld. Samtal i form av intervjuer utgör en metod som belyser hur kunskap och verklighet skapas genom den sociala interaktionen (Kvale 1997, s. 40). Vi använder enskilda intervjuer som datainsamlingsmetod vilket går i enlighet med studiens syfte som handlar om att få kunskap om individernas enskilda upplevelser.
Intervjuerna för vår studie var som Kvale (1997, s. 121–122) benämner det, semi-strukturerade. I semi-strukturerade intervjuer utformas intervjuguiden tematiskt utifrån ett antal för studien relevanta teman där intervjupersonen fortfarande har en stor frihet när det kommer till att utforma svaren. Valet av semi-strukturerade intervjuer baserades på vårt syfte att både vilja lyfta fram det tematiska men även det dynamiska som finns i den mänskliga relationen, det vill säga vad för kunskap om empati och medkänsla som skapades i den interaktion som ägde rum under intervjun. Vår intervjuguide utformades med utgångspunkt i studiens syfte som vi bröt ner till två
huvudteman: betydelsen av empati och medkänsla och strategier (Se bilaga 1). Utifrån dessa huvudteman skapade vi underfrågor för att strukturera intervjun och vägleda intervjupersonen genom frågeguiden.
5.2 Urval och tillvägagångssätt
Utgångspunkten för urvalet av intervjupersoner var studiens syfte att undersöka socialarbetares upplevelser av och förhållningssätt till empati och medkänsla i sitt yrke. Vi tillämpade ett
tvåstegsurval som innebär att man i första steget väljer ut en organisation och i andra steget väljer ut individer inom denna organisation (Eriksson-Zetterquist & Ahrne 2015, s. 40). Valet att
20
använda denna urvalsmetod grundar sig i att vår frågeställning kunde kopplas till socialarbetare som yrkesgrupp och deras arbetsförhållanden.
Urvalsprocessen började med att vi definierade kriterier för vilka organisationer inom socialt arbete som skulle ses som relevanta för vår studie. Vi resonerade då gällande vilken yrkesgrupp i det sociala arbetet som har empati och medkänsla mest närvarande. Vi begränsade oss till
organisationer och verksamheter i socialt arbete där de anställda socialarbetarna arbetar med behandlande och stödjande arbetsuppgifter. Det vill säga där socialarbetare i sitt dagliga arbete har samtal eller behandling och har därmed en nära kontakt med klienter. I valet att intervjua behandlare hade vi en föreställning om att empati och medkänsla är mer framträdande i yrket genom deras typ av arbetsuppgifter i och med en nära klientkontakt och att yrkesgruppen därmed hade högre relevans för vår studie. Vi uteslöt därav organisationer och verksamheter där
socialarbetare arbetar beslutsfattande eller utredande, såsom socialsekreterare på myndighet. Målsättning med detta var att alla de socialarbetare som undersöktes i studien skulle ha liknande arbetsuppgifter för att utesluta spretiga resultat kopplade till olika yrkesuppgifter. Vi valde att betrakta organisationer och verksamheter i såväl kommun och region som relevanta för studiens syfte då vi ansåg att det centrala kriteriet handlar om socialarbetarens nära klientkontakt snarare än den organisatoriska tillhörigheten. Vi valde att inte inkludera ideella organisationer inom socialt arbete då vi ansåg att datan skulle riskera att skilja sig mer beroende på yrkesuppdrag, synen på professionalitet och organisatoriska ramar än inom kommun och region.
Det första steget i urvalsprocessen var därefter att kontakta verksamheter och organisationer som uppfyllde de kriterier som vi ovan definierat. Vi skickade då ut ett informationsmejl där vi upplyste om studiens syfte och innebörd av deltagande. Mejlet skickades ut till behandlingshem, våra tidigare arbetsgivare och chefer samt till en av våra privata kontakter som jobbar som chef inom en kommunal verksamhet för socialt arbete. Vi använde oss även av en intern maillista över kuratorer inom en viss region, som en av oss hade tillgång till via en egen anställning som kurator i den aktuella regionen.
Vårt andra steg i urvalsprocessen syftade till att, genom det första steget, få kontakt med individer inom de verksamheter och organisationer som uppfyllde våra urvalskriterier, det vill säga
socialarbetare med behandlande eller stödjande arbetsuppgifter som har en nära klientkontakt. Intervjupersonerna skulle inte uppfylla några andra kriterier utöver detta, som
socionomutbildning, erfarenhet, ålder eller kön. Vi ansåg att det övergripande kriteriet var av tillräcklig omfattning. Under urvalsprocessens andra steg skedde kontakten med de slutgiltiga respondenterna på olika sätt. En intervjuperson hade fått vårt informationsbrev via sin chef och mailade sedan oss direkt för att anmäla sitt intresse att medverka. Två andra intervjupersoner fick vi kontakt med genom att deras chef tilldelade oss deras namn samt kontaktuppgifter och
meddelade att de ville ställa upp. Tre av intervjupersonerna fick vi kontakt med via den interna maillistan till kuratorer inom en region, vilket innebar att socialarbetarna kunde kontakta oss genom att anmäla sitt intresse via att svara på vårt informationsmail. Trots att vi i urvalsprocessen
21
har använt interna maillistor, tidigare arbetsgivare och privata kontakter har vi ingen tidigare relation till eller kännedom om våra intervjupersoner.
För att vår studie skulle kunna ge oss en varierad och nyanserad bild av socialarbetares
upplevelser av empati och medkänsla valde vi att använda oss av sex stycken intervjupersoner. Vi ansåg att detta antal gav oss en tillräcklig bred bild för att motverka att resultatet skulle bli
beroende av en eller ett par individers personliga upplevelser (Eriksson-Zetterquist & Ahrne 2015, s. 42). Det slutgiltiga urvalet av intervjupersoner bestod av tre kuratorer inom den regionala primärvården som arbetar med behandling och stödsamtal vid lätt till medelsvår psykisk ohälsa. De tre andra intervjupersoner arbetar inom kommunala verksamheter med behandlande
arbetsuppgifter. En behandlare arbetar riktat mot våld i nära relationer, det vill säga med
arbetsuppgifter som behandlande samtal med våldsutsatta och våldsutövande personer. Den andra kommunalt anställda intervjupersonen arbetar som familj- och ungdomsbehandlare genom att utföra behandlande insatser för familjer och ungdomar på uppdrag av socialtjänsten. Den tredje kommunalt anställda intervjupersonen arbetar som familjepedagog och som kurator på deltid, med arbetsuppgifter som varierar mellan att ha stödjande samtal med familjer och att utföra familjebehandlande insatser, även här på uppdrag av socialtjänsten. De två sistnämnda intervjupersonerna arbetar inom samma verksamhet. I följande resultatkapitel kommer alla intervjupersoner benämnas som socialarbetare i syfte att det inte ska vara möjligt att se vem som har sagt vad, se under rubrik 5.4 Etiska överväganden för fördjupning.
Samtliga deltagare har en yrkeserfarenhet av socialt arbete som varierar mellan 1 och 34 år. Alla intervjupersoner har en utbildning i socialt arbete men längden och innehållet i deras
utbildningsbakgrunder varierar. Det innebär att studiens urvalsgrupp inte endast innefattar personer med socionomexamen utan även personer med andra utbildningar inom socialt arbete. Åldersspannet på deltagarna var mellan 33 och 58 år. Av intervjupersonerna var fyra kvinnor och två män. Intervjuerna skedde både på intervjupersonernas arbetsplatser och över telefon, och hade en tidsintervall mellan 45–60 minuter. Vi båda uppsatsförfattare medverkade under studiens samtliga intervjuer, där vi varvade att hålla och ansvara för intervjun. På grund av den rådande Coronaviruspandemin (Folkhälsomyndigheten 2020) har flertalet av intervjuerna skett över telefon. Se metodkritisk diskussion angående hur det kom att påverka vår studie. Vårt val av empiri och urvalsmetod kan diskuteras i relation till sina begränsningar genom att belysa
begreppet mättnad vilket kan definieras som ett mått på representativitet för den grupp man avser att undersöka. Mättnad sker när intervjupersonernas svar börjar återkomma och det därmed inte tycks tillkomma någon ny kunskap (Eriksson-Zetterquist & Ahrne 2015, s. 42). På grund av vårt korta tidsomfång kunde mättnad inte uppnås. Vi upplevde däremot att svaren gav oss en
22
5.3 Materialbearbetning och analysmetod
Alla intervjuer spelades in via en diktafon lånad av Linköpings universitet och sparades sedan ner på Onedrive för säker hantering. När vi hade genomfört samtliga intervjuer transkriberade vi alla ljudinspelningar ordagrant och avidentifierade sedan texterna genom att ta bort de delar där intervjupersoner säger namn, stad, arbetsplats, erfarenhet och liknande information som kan kopplas till deras identitet. Att transkribera ljudinspelningar från intervjuer innebär att man överför och översätter ljud och tal till skrift. Denna process kan ses som en del av bearbetningen av materialet där forskaren framställer innehållet genom att ordna och strukturera upp det som har framkommit (Ahrne & Svensson 2015, s. 24). När vi hade genomfört samtliga
transkriberingar betraktades dokumenten med avidentifierade transkriberingar som vårt empiriska material. Efter att det empiriska materialet sedan hade bearbetats genom analys gjorde vi i
presentation av resultatet enkla redigeringar i utdragna citat från transkriberingarna för att underlätta läsningen för läsaren. Exempelvis tog vi bort icke-språkliga ljud och upprepningar.
5.3.1 Tematisk analys
Det empiriska materialet analyserades med hjälp av tematisk analys. Den form av tematisk analys som vi tillämpat i denna studie syftar till att identifiera och analysera de mönster som uppstår i det empiriska materialet för att därefter skapa teman. Ett tema utgörs av vad som kan fånga in viktiga och meningsfulla delar av empirin i relation till forskningsfrågan (Braun & Clarke 2008, ss. 79–82). Analysen skedde genom ett abduktivt förhållningssätt där den analytiska processen skedde genom ett samspel där vi har pendlat mellan teoretisk förförståelse och innehållet i empirin (Watt Boolsen 2007, ss. 26–27).
Som ett första steg i analysen läste vi igenom vårt empiriska material på varsitt håll, det vill säga utan att tillsammans som uppsatsförfattare reflektera kring innehållets betydelse, i syfte att uppnå ett mer oberoende resultat. I det första steget av analysen ställde vi öppna frågor till materialet och markerade vad vi såg som meningsfulla citat samt meningsbärande delar för att skapa koder som representerar mönster i materialet. Utifrån detta definierade vi vad vi själva kunde urskilja för teman och kategorier i materialet. Som ett andra steg i den tematiska analysen diskuterade vi tillsammans vad vi identifierat i materialet för att gemensamt klargöra vilka teman och vilka kategorier som upplevdes som centrala i vårt material. Det vill säga vilka mönster som fanns bland de olika intervjupersonernas svar. Som redskap i detta steg använde oss av att rita flertalet mindmaps för att visuellt sortera vad vi identifierat för teman i det empiriska materialet och för att se ytterligare mönster. Vi gick sedan återigen igenom allt empiriskt material för att placera citat och delar, såsom hela stycken eller konversationer ur intervjuerna, i identifierade teman. I detta steg undersökte vi även om fler aspekter kunde urskiljas i materialet. Slutligen
sammanställde och redovisade vi gemensamt resultatet och analysen med hjälp av teoretiska begrepp och tidigare forskning.
