Examensarbete i Socialt arbete Malmö universitet
30 hp Hälsa och samhälle
DE ANSIKTSLÖSA I
HOPPLÖSHETENS FÖRDÄRV
EN KRITISK DISKURSANALYS AV
NYHETSMEDIERS SAMHÄLLSDEBATT OM
GÄNGKRIMINALITETEN I SVERIGE
DE ANSIKTSLÖSA I
HOPPLÖSHETENS FÖRDÄRV
EN KRITISK DISKURSANALYS AV
NYHETSMEDIERS SAMHÄLLSDEBATT OM
GÄNGKRIMINALITETEN I SVERIGE
JULIA ROSATI ÖRSELL
Rosati Örsell, J. De ansiktslösa i hopplöshetens fördärv. En kritisk diskursanalys av nyhetsmediers samhällsdebatt om gängkriminaliteten i Sverige.
Examensarbete i Socialt arbete 30 högskolepoäng. Malmö universitet: Fakulteten
för hälsa och samhälle, institutionen för Socialt arbete, 2021.
Uppsatsen syftar till att undersöka och analysera hur personer i gängkriminella miljöer konstrueras samt positioneras i den nyhetsmediala samhällsdebatten om gängkriminalitet i Sverige genom att studera publicerade debattartiklar från en specifik tidsperiod. Studien utgår från ett kritiskt diskursanalytiskt perspektiv som menar att verkligheten formas och tolkas genom språkliga diskurser, varför valda analysverktyg har ett lingvistiskt fokus där texternas lexikala aspekter undersöks, liksom deras anspråk på gängkriminalitetens orsaker och lösningar. Vidare analyseras debattartiklarnas innehåll genom ett socialkonstruktionistiskt perspektiv på de skildringar och identiteter som görs, samt utifrån teorier om stigmatiseringsprocesser och avvikarkarriärer Även själva fördelningen mellan debattörer samt presenterade perspektiv i debatten analyseras i relation till sociala makthierarkier. Uppsatsens resultat visar på att personer i gängkriminella miljöer främst tenderar att reduceras till deras kriminella egenskap i debatten, vilket konstruerar personerna som avvikare och förövare i samhället på sätt som
stundtals får avhumaniserande effekter. I vissa fall nämns även personernas unga ålder samt icke-svenska etnicitet, vilket främst motiverar till förslag på ökade disciplinära åtgärder mot unga samt personer som saknar medborgarskap. Vidare präglas en stor del av debatten av ett fokus gentemot polisiära resurser och skärpta straff, vilket verkar osynliggörande för gängkriminalitetens bakomliggande sociala faktorer samt det sociala arbetets betydelse. Detta får även konsekvenser för personernas sörjbarhet samt ansedda rätt till sociala stödinsatser som fokuserar på förändring. I de fall sociala aspekter faktiskt diskuteras i debatten tenderar en sorts osynlig tröskel skapas mellan ”den unga som sörjbar” och ”den kriminella som straffbar” – vilket möjliggör till att vidmakthålla identiteterna offer och förövare i skildringarna på ett sätt som gör att problemets komplexitet undviks.
Nyckelord: Gängkriminalitet, identiteter, kritisk diskursanalys, massmedia,
THE FACELESS IN THE
DESTRUCTION OF
HOPELESSNESS
A CRITICAL DISCOURSE ANALYSIS OF NEWS
MEDIA’S SOCIAL DEBATE ABOUT GANG
CRIMINALITY IN SWEDEN
JULIA ROSATI ÖRSELL
Rosati Örsell, J. The faceless in the destruction of hopelessness. A critical discourse analysis of news media’s social debate about gang criminality in Sweden. Degree project in Social work, 30 högskolepoäng. Malmö University: Faculty of Health and Society, Department of Social work, 2021.
The purpose of this study is to investigate and analyze how people within gang criminal environments is constructed and positioned in news media’s social debate about gang criminality in Sweden by studying published debate articles from a specific time period. The study is based on a critical discourse analytical perspective on reality as shaped and interpreted by linguistic discourses, why selected analysis tools has a linguistic aim that investigate the texts lexical aspects, as their claims on causes and solutions of gang crime. Furthermore the debate articles are analyzed through a social constructionist perspective on the descriptions and identities that is made, and also by theories about stigmatization processes and deviant careers. The division between debaters and represented perspectives is also analyzed in relation to social hierarchies of power. The result of the study shows that people in gang criminal environments mainly tend to be reduced to their criminal quality, which constructs them as deviants and
perpetrators by ways that sometimes have dehumanizing effects. In some cases the persons young age and non-swedish ethnicity is mentioned, which mainly justifies proposals for increased disciplinary actions against youths and people without swedish citizenship. Further, the debate is characterized by a focus towards police resources and increased penalties which tend to overshadow the underlying social factors of gang crime and the importance of social work. This has consequences for their considered worth of sympathy and rights to social support that focuses on change. When social aspects is discussed it tends to create a invisible gap between ”the youth worthy of sympathy” and ”the punishable criminal” – which enable to maintain the identities of victims and perpetrators in a way that avoids the complexity of the problem.
Keywords: Critical discourse analysis, gang criminality, identities, mass media,
Ett varmt tack!
Jag vill tacka min kära mamma som har gett av både sin tid och energi för att under hösten läsa igenom mina utkast samt kommit med goda råd och synpunkter på uppsatsens innehåll, liksom har varit ett ovärderligt stöd för mig genom hela processen. Tack!
Vidare vill jag också tacka min handledare Annelie Björkhagen Turesson som med en portion humor och många kloka råd och förslag har väglett mig genom min stundtals snurriga väg i uppsatsarbetet.
Bobby, min älskade vän genom ur och skur. Tack för ditt stöd, dina reflektioner och många meddelanden med uppmuntran under hösten.
Sist, men inte minst, vill jag tacka alla fantastiska unga människor jag har haft privilegiet att möta i mitt arbete. Ni har varit min inspirationskälla, glädje samt motivation på så många olika sätt genom livet.
Slutligen, stort tack till övrig familj och vänner som trott på mig och hejat på mig.
/Julia
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
1. Inledning ... 7
2. Bakgrund ... 8
2.1 Våldets utveckling i Sverige och globalt... 8
2.2 Barn och unga som begår brott ... 9
2.3 Massmedia i Sverige ... 9
2.4 Massmedias inflytande ... 10
2.5 Definitioner och centrala begrepp ... 11
2.5.1 Kriminell gruppering ... 11 2.5.2 Gängkriminella miljöer ... 11 2.5.3 Utsatta områden ... 11 2.5.4 Massmedia ... 11 2.6 Syfte ... 12 2.7 Frågeställning ... 12 3. Tidigare forskning ... 12
4. Teori och centrala begrepp ... 17
4.1 Frågeställningens teoretiska ram ... 17
4.2 Konstruktionen av ett socialt problem ... 18
4.3 Stigmats sociala konsekvenser ... 18
4.4 Avvikarkarriären ... 21
4.5 Överordnade och underordnade statusdrag ... 21
5. Metod ... 22
5.1 Diskursanalytisk metodansats ... 23
5.2 Subjektspositionen ... 24
5.3 Urval ... 25
5.4 Datainsamlings- och analysmetod ... 26
5.4.1 Analysarbetets teoretiska bakgrund ... 26
5.4.2 Studiens analysverktyg ... 27
5.4.3 Tillvägagångssätt ... 27
5.5 Metoddiskussion... 28
5.5.1 Förförståelse ... 28
5.5.2 Validitet och reliabilitet ... 29
5.5.3 Etisk diskussion ... 30
6. Resultat och analys ... 31
6.1 Debattartiklarnas anspråkstillverkare ... 31
6.2 Den ansiktslösa diskursen ... 33
6.2.2 Äldre, unga och gråzonen ... 35
6.2.3 Klaner och kriminalitet ... 37
6.2.4 Sammanfattande analys ... 38
6.3 De hopplösas diskurs ... 39
6.3.1 En grupp som ska motas tillbaka ... 39
6.3.2 Den hårdare linjen ... 40
6.3.3 Sammanfattande analys ... 45
6.4 Skildringar ... 46
6.4.1 Den extrema situationen ... 47
6.4.2 Offer och förövare ... 48
6.4.3 Sammanfattande analys ... 50
7. Diskussion ... 52
7.1 Uppsatsens syfte och metod ... 52
7.2 Hur konstrueras och positioneras personer i gängkriminella miljöer i den nyhetsmediala debatten? ... 52
7.3 Individualismens och nationalismens parallella processer ... 53
7.4 Livsvillkor och identitetsskapande ... 55
7.5 Det sociala arbetets roll och betydelse ... 56
7.6 Nyhetsmedias roll och etiska ansvar ... 58
7.7 Uppsatsens styrkor och begränsningar ... 58
7.8 Förslag på framtida forskning ... 59
7.9 Avslutande reflektion ... 59
Referenser ... 61
Bilaga 1 ... 64
1. INLEDNING
It is tempting to view outbreaks of collective violence ’from below’ as symptoms of moral crisis, pathologies of the lower class, or as so many signs
of the impending societal breakdown of ’law and order’ /…/ Yet close comparative analyses of their timing, makeup and unfolding shows that, far
from being irrational expressions of impenitent incivility or pathological atavism, the public disorders caused by dispossessed youths /…/ constitute a
(socio)logical response to the massive structural violence unleashed upon them by a set of mutually reinforcing economic and sociopolitical changes.
(Wacquant, 2008, s. 24)
Trots ett stort antal insatser de senaste åren som syftat till att stävja den
organiserade och gängrelaterade brottslighetens utveckling i Sverige har debatten om gängkriminaliteten i Sverige fortsatt uppta en stor del av det nyhetsmediala utrymmet, där olika perspektiv på problemets kärna presenteras och beskrivs av flera olika samhällsaktörer (Sernhede, 2018; Wahlgren & Andersson, 2018; Estrada, 2017). Undersökningar från Brå (Brottsförebyggande rådet) (2019a) visar att det dödliga våldet med skjutvapen har ökat de senaste åren i Sverige samtidigt som både gärningsmän och brottsoffer har blivit allt yngre, vilka främst utgörs av unga män med låg utbildningsbakgrund, som står utanför arbetsmarknaden samt tillhör en minoritetsgrupp i Sverige (Bergström, 2012; Brå, 2010; Sernhede, 2018; Wahlgren & Andersson, 2018). Mellan åren 2014-2017 rapporterades 410 fall av dödligt våld i Sverige, där ungefär tre fjärdedelar av brottsoffren var män och där 126 av våldsbrotten genomfördes med skjutvapen. I dessa fall beskrivs det som vanligt förekommande att gärningsperson och/eller brottsoffer har samröre med en kriminell gruppering eller ett kriminellt nätverk (Brå, 2019a). Vidare skildrar både nyhetsrapporteringar och debatter hur kriminella grupperingars illegala aktiviteter, nyrekrytering av barn och unga, samt begångna våldsdåd i samband med gängkriminella uppgörelser, drastiskt ökar på flera håll i landet (Brå, 2020; Brå, 2010; Noa, 2017). Detta har lett till ett perspektiv på gängkriminaliteten som ett akut samhällstillstånd som främst kräver snabba och kraftfulla åtgärder i form av polisiära och disciplinära metoder, vilket tenderar att osynliggöra
bakomliggande sociala och komplexa faktorer till brottsligheten, som ofta kräver ett mer långsiktigt socialt engagemang. Således präglas debatten om
gängkriminaliteten av olika förslag på straffande åtgärder, medan de sociala välfärdsfrågorna som syftar till att utjämna sociala orättvisor hamnar i skymundan (Wahlgren & Andersson, 2018; Sernhede, 2018).
Detta gör även nyhetsmedier till viktiga och inflytelserika aktörer i samhället genom deras samhällsfunktion att bistå med vad som bedöms som ”relevant” information för allmänheten att ta del av, vilket även får en betydande roll för det politiska klimatet och samhällsopinionen (Petersson & Pettersson, 2011). Detta innefattar även deras bedrivna debattsidor, vilka i detta fall fungerar som uppsamlande plattformar för olika anspråk på gängkriminalitetens tillstånd som syftar till att påverka läsarnas uppfattningar, och på sikt även beslutsfattanden (Estrada, 2001; Loseke, 2003; Perrone & Chesney-Lind, 1997; Pollack, 2001). Dessa anspråk innehåller även direkta och indirekta beskrivningar av personer i gängkriminella miljöer, vilka sammantaget får betydelse för hur personerna konstrueras samt positioneras i samhället på sätt som kan medföra utanförskap
och stigmatiseringsprocesser (Becker, 2006; Loseke, 2003; Lynn & Lea, 2003; Maneri, 2013; Noble & Poynting, 2003; Wacquant, 2008). Detta gör innehållet i den nyhetsmediala samhällsdebatten till en särskilt relevant och viktig källa för att undersöka vilka verkligheter och identiteter som [re]produceras och konstrueras i skildringarna av gängkriminaliteten, då beskrivningarna på sikt kan få djupgående effekter för hur problemet förstås samt definieras av allmänheten, men också ha konstituerande effekter på institutionell nivå, liksom för enskilda individers relations- och identitetsskapande (Becker, 2006; Goffman, 2014; Loseke, 2003; Sernhede, 2018; Wahlgren & Andersson, 2018).
2. BAKGRUND
Avsnittet avser att återge en sammanfattande bakgrund som syftar till att ge läsaren en övergripande förståelse för de olika element samt fenomen som berörs och diskuteras i uppsatsen. Detta görs med hjälp av framtagen fakta och statistik som på olika vis agerar bakgrund till uppsatsens formulerade syfte och innehåll. I slutet av avsnittet introduceras även ett par centrala begrepp från avsnittet, som syftar till att förtydliga deras innebörd inom ramen för den här uppsatsen.
2.1 Våldets utveckling i Sverige och globalt
Efter att Sverige haft en nedåtgående trend av antalet fall med dödligt våld sedan början på 1990-talet har antalet fall åter ökat sedan mitten av 2010-talet, vilket är en utvecklingstrend som även påvisas i England, USA och Nederländerna (Brå, 2019a). Samtidigt skedde det globalt i snitt 5,15 händelser av dödligt våld per 100 000 invånare, vilket innebär att Sveriges snitt på 1,12 ligger på en betydligt lägre frekvens än genomsnittet. I relation till andra nordiska länder så har antalet fall i Danmark, Norge och Sverige legat på en relativt likartad frekvens mellan åren 2008 – 2016, där antalet offer för dödligt våld i Finland legat på betydligt högre nivåer i ett par år för att sedan kraftigt minskat till en nivå som år 2016 låg på samma frekvens som Sverige. Däremot skiljer sig Sverige i jämförelse med många andra europeiska länder vad gäller antalet begångna våldsbrott med skjutvapen, vilka har ökat markant i landet de senaste tio åren där särskilt
storstadsförorter som klassas som ”särskilt utsatta områden” drabbats (Brå, 2019a; Brå, 2020; Polismyndigheten, 2018). År 2017 rapporterades i Stockholm den högsta nivån hittills med sammanlagt 130 antal skjutningar i regionen, vilket har föregåtts av en årlig successiv ökning sedan år 2013 då jämförelsevis 89
skjutningar registrerades (Polismyndigheten, 2018). I flera rapporter förklaras det ökade skjutvapenvåldet med att det blivit en större tillgång på illegala vapen samt en ökad konkurrens mellan olika personer eller grupperingar som försörjer sig på illegala verksamheter (Brå, 2019a; Polismyndigheten, 2018).
En utredning från Brå (2019a) visar att i en tredjedel av fallen mellan åren 2014 – 2017 som innefattade dödligt våld med skjutvapen förekom gärningspersonen och/eller brottsoffret inom den kriminella miljön, där i stort sett samtliga
gärningspersoner i dessa fall är män, liksom 97 procent av deras brottsoffer (Brå, 2020). Av de 237 personer som mellan åren 2013 – 2017 skadades eller dödades av skjutvapenvåldet var sju brottsoffer kvinnor, varav tre avled under åren 2013 – 2014 (Polismyndigheten, 2018). På så vis är män kraftigt överrepresenterade som både gärningsperson och brottsoffer vad gäller denna typ av våld, där statistik visar hur våldet mot män dessutom är fem gånger så vanligt i ”socialt utsatta” områden (Brå, 2019a; Brå, 2020). Vidare är manliga brottsoffer betydligt yngre,
då 65 procent av de som utsattes för dödligt våld år 2014 – 2017 var mellan 15 och 39 år gamla, där särskilt våldet inom den kriminella miljön innefattade en särskilt stor andel unga män varav en fjärdel var yngre än 20 år (Brå, 2020; Brå, 2019a; Polismyndigheten, 2018). En annan relevant aspekt på det dödliga våldet i kriminella miljöer är narkotikans roll i och med att 80 procent av de utpekade gärningspersonerna åren 2013-2017 bedömdes ha ett pågående risk- eller
missbruk av narkotika, varav 26 procent även var narkotikapåverkade under själva brottstillfället (Brå, 2020). På så vis uppvisar denna typ av våldsbrott ett stort samband med narkotikaanvändning, där det ofta råder ett generellt samband mellan en kriminell livsstil och en missbruksproblematik där det ena ofta framkallar det andra (Bergström, 2012; Noa, 2017).
2.2 Barn och unga som begår brott
Vad gäller risken för unga personer att gå med i ett kriminellt nätverk föreligger ungefär samma riskfaktorer som de som identifieras hos unga som riskerar att begå brottsliga handlingar. Som kategori tenderar pojkar och unga män från främst etniska minoriteter löpa en större risk för att rekryteras till en kriminell gruppering, samtidigt som också en betydligt mer komplex förklaringsmodell med individuella, familje- och samhällsrelaterade faktorer spelar in och får betydelse för händelseutvecklingen (Bergström, 2012; Brå, 2010; Brå, 2019b; Ring, 2017; Sarnecki, 2017). Brå (2010) framhäver särskilt narkotikaanvändning, nedsatt impulskontroll, hyperaktivitet samt ett kriminellt präglat normsystem som viktiga faktorer, men också hur exempelvis psykisk ohälsa, lågt självförtroende samt en känsla av utanförskap och diskriminering kan ha betydelse för processen.
Ytterligare faktorer som nämns är bland annat låga studieresultat, socialt umgänge med personer som begår brott, otrygga familjerelationer, kriminell aktivitet i närområdet, samt segregation, arbetslöshet och begränsad samhällsservice
(Bergström, 2012; Brå, 2010; Brå, 2019b; Ring, 2017; Sarnecki, 2017). I vissa av de socialt utsatta områdena växer exempelvis mer än hälften av barnen upp i en familj vars levnadsnivå understiger gränsen för fattigdom. Vidare är det betydligt vanligare i dessa områden att barn efter grundskolan inte klarar behörighetskraven till gymnasiet samt som unga vuxna fortsättningsvis saknar sysselsättning i form av arbete eller studier (Sernhede, 2018). Brås (2010) utredning visar att insatser gentemot unga personer som anses uppvisa flera riskfaktorer för att utveckla brottslighet bör sättas in så tidigt som möjligt där de absolut viktigaste samverkansaktörerna i detta arbete är skola, socialtjänst, polis och föräldrar. Vidare visar forskning att straffrättsliga påföljder som exempelvis sluten ungdomsvård för unga personer däremot har en låg effekt, varav tre fjärdedelar återfaller i brott inom 3 år efter avtjänat straff (Brå, 2010). Trots detta har åtgärder såsom ungdomsövervakning av personer under 18 år, fler placeringar på SiS (Statens institutionsstyrelse) ungdomshem samt en slopad straffrabatt för personer mellan 18 – 20 år initierats som en del av det ”34-punktsprogram” som
presenterats av regeringen (Regeringen, 2020).
2.3 Massmedia i Sverige
Massmedia kallas ibland informellt i Sverige för ”den tredje statsmakten” vars uppdrag är att granska de föregående stadsmakterna, regeringen och riksdagen (Riksdagen, 2020). I främst demokratiska länder är medias roll att hålla
medborgare informerade, förmedla politiska budskap, ansvara för den offentliga samhällsdebatten samt möjliggöra kommunikation mellan medborgare och politiker som ett sätt att främja medborgares delaktighet i den demokratiska processen (Ahlquist & Borglund, 2017; Petersson & Pettersson, 2012). På så sätt
bidrar massmedier till den allmänna styrningen av samhällsutvecklingen genom sin förmåga att påverka opinionen samt välja vilka nyheter allmänheten ska ta del av och indirekt bry sig om (Ahlquist & Borglund, 2017; Petersson & Pettersson, 2012). Vidare ägs numera 89 procent av Sveriges totala mediemarknad av åtta mediekoncerner, vilket har gett upphov till kritik som menar att detta riskerar att göra medieinnehållet likformigt samt styrt av marknadsintressen då bolagen allt mer bedrivs utefter en företagsekonomisk modell. Samtidigt har även lobbyism och pr-verksamhet ökat i Sverige, där anlitade informatörer försöker använda massmedier som kanal för att nå ut med olika budskap till allmänheten (Petersson & Pettersson, 2012). Utvecklingen har även skapat dilemman för yrkesutövande journalister, som ofta verkar för ett högre syfte än att tjäna pengar (Ahlquist & Borglund, 2017; Petersson och Pettersson, 2012; Kulturdepartementet, 2015). År 2011 hade cirka 85 procent av Sveriges befolkning tillgång till internet, och därigenom tillgång till etablerade e-tidningar såsom Aftonbladet och Expressen (Petersson & Pettersson, 2012). Detta har inneburit att antalet läsare av olika e-tidningar på internet ökat successivt genom åren, där Aftonbladet.se år 2011 uppmätte 5 700 615 miljoner läsare under en vecka, följt av Expressen.se som hade 2 588 489 miljoner läsare samma period (Petersson & Pettersson, 2012). Men den digitala tekniken har också inneburit att journalisters makt över
informationen har minskat allt mer, där publicerat innehåll på olika sociala medier konkurrerar med traditionell media om både annonsörer, läsare samt distribution av nyheter. Detta har lett till olika åtstramande åtgärder som orsakar
nedskärningar av både nyhetsredaktioner samt journalister, varför konsekvensen har blivit högre krav på produktionshastighet samt ett större egenansvar för publicering, vilket stundtals även sätter pressetiken på prov. Detta kan också relateras till att ungefär hälften av de yngre journalisterna i Sverige upplever att journalistikens kvalité har försämrats (Ahlquist & Borglund, 2017).
Dessa förändringar inom medielandskapet gör massmedias publicitetsregler särskilt angelägna att slå vakt om, då de värnar om traditionell medias saklighet, trovärdighet samt etiska åtagande i samband med publicering, vilket också
befäster deras skillnad i jämförelse med alternativa medier (Ahlquist & Borglund, 2017). Exempelvis ska aktsamhet visas inför den personliga integriteten och personers etniska ursprung, religiösa åskådning, kön, nationalitet, politisk tillhörighet, yrke eller sexuella läggning ska inte framhävas om det är irrelevant för sammanhanget. Vidare ska samtligas ståndpunkter återges för att säkerställa ett så nyanserat och faktaredovisande material som möjligt (Ahlquist & Borglund, 2017; Petersson & Pettersson, 2012). Dessa etiska riktlinjer blir även viktiga i den nyhetsmediala debatten om gängkriminaliteten, där de traditionella medierna bär det yttersta ansvaret för att debattens utformning faller inom ramarna för deras demokratiska och informativa funktion i samhället.
2.4 Massmedias inflytande
Under en genomsnittlig dag beräknas dagstidningarna i Sverige nå omkring 80 procent av befolkningen mellan 15-80 år (Petersson & Pettersson, 2012). Vidare råder delade meningar om massmedias påverkan samt relation till människan, där den generella uppfattningen dock utgår från att våra föreställningar om omvärlden till stor del har sitt ursprung i de medier vi tar del av. Därmed påverkar medias innehåll i någon mån våra beteenden, värderingar, attityder, åsikter och
kunskaper, vilka i sin tur utformar vår livssituation och våra sociala umgängen. Vidare bestämmer massmedia vilka ämnen och frågor som vi ska diskutera och engagera oss i, där vissa ämnen tenderar att återkomma med jämna mellanrum likt
trender (Estrada, 2001; Loseke, 2003; Perrone & Chesney-Lind, 1997; Petersson & Pettersson, 2011; Pollack, 2001). Studier visar att media ofta tenderar att förstärka befintliga uppfattningar hos människor snarare än att ändra på dessa, vilket rimligen har sin bakgrund i att vi människor generellt tycks ha enklare för att registrera information som bekräftar den världsbild vi redan har. I samband med digitaliseringen riskerar dock sådana tendenser att förstärkas ytterligare genom olika etablerade funktioner på sociala medier som syftar till att anpassa användarens innehåll efter tidigare sökningar och intressen. Detta innebär att media nu mer än någonsin kan påverka samt förstärka olika etablerade fördomar på sätt som aktivt bidrar till exkludering i samhället (Ahlquist & Borglund, 2017; Petersson & Pettersson, 2012).
2.5 Definitioner och centrala begrepp
Nedan följer definitioner av centrala begrepp som förekommer i uppsatsen, vilka främst syftar till att förtydliga deras mening och innehåll inom ramen för den här specifika studien. Vidare bör själva begreppens funktioner, liksom hur de
definieras i avsnittet, betraktas som kontextuellt bundna till rådande diskurser och kontextuella faktorer, snarare än allmängiltiga sanningar, varför de i uppsatsen praktiseras med ett medvetet kritiskt förhållningssätt. Detta förhållningssätt problematiseras och diskuteras ytterligare i avsnittet ”Etisk diskussion”.
2.5.1 Kriminell gruppering
Enligt Brås (2016) definition är en kriminell gruppering ”en relativt stabil
gruppering där individer som ingår i den på ett organiserat sätt sysslar med grövre brottslighet. Grupperingens vålds- och skrämselkapital utgör en viktig del av identiteten, såväl för grupperingen som för individerna som ingår i den, vilket också försvårar möjligheten att lämna grupperingen” (s 21). Personer inom grupperingar tenderar däremot att främst definiera dessa som gemenskaper bestående av vänskap och lojalitetsband, vilket tenderar att ge begreppet en alternativ dimension (Brå, 2019b). Brå (2020) delar in de kriminella
grupperingarna i Sverige i fyra kategorier: Självdefinierade grupper, stadsdels- och förortsbaserade grupper, familje- och släktbaserade nätverk samt
projektbaserade konstellationer.
2.5.2 Gängkriminella miljöer
Vid tillfällen som formuleringen ”gängkriminella miljöer” används i uppsatsen avses miljöer och sociala umgängen som främst utgörs av brottsliga handlingar samt personer som medverkar i kriminella grupperingar och nätverk.
2.5.3 Utsatta områden
Definitionen ”utsatta områden” syftar på områden som enligt polisens bedömning anses socioekonomiskt svaga, där klassificeringen totalt delas in i tre nivåer enligt ordningsföljden: Utsatt område, riskområde och särskilt utsatt område. År 2017 bedömdes Sverige ha 32 utsatta områden, 6 riskområden samt 23 särskilt utsatta områden (Noa, 2017).
2.5.4 Massmedia
Begreppet massmedia kan betraktas som ett samlingsbegrepp för samtliga medier som finns tillgängliga i samhället, exempelvis radio, internet, television och böcker (Petersson & Pettersson, 2012). I denna studie avgränsas dock begreppet till att främst syfta på nyhetsmedier som innehar ett rapporterande och
samt ett åtagande som en demokratisk samhällsfunktion.
2.6 Syfte
Studien syftar till att undersöka hur personer som rör sig inom gängkriminella miljöer konstrueras och positioneras i den nyhetsmediala samhällsdebatten genom att studera innehållet i debattartiklar som publicerats i tidningarna Aftonbladet och Expressen under perioden 2020-08-01 – 2020-09-30.
2.7 Frågeställning
Hur konstrueras och positioneras personer som rör sig inom gängkriminella miljöer utifrån de beskrivningar och redogörelser som förmedlas genom svenska nyhetsmediers samhällsdebatt om gängkriminalitet?
3. TIDIGARE FORSKNING
Följande avsnitt lyfter olika forskningsstudier där nyhetsmediers inflytande och påverkan belyses i relation till politiska beslutsfattanden, institutionella styrningar samt i skapandet av sociala hierarkier, där främst olika representationer av
etnicitet och kultur problematiseras i samband med diskurser om gängkriminalitet och gängvåld. Vidare problematiseras även olika definitioner av gängkriminalitet, där exempelvis gränsdragningen mellan ungdomsgäng och kriminell gruppering ibland kan vara svårdefinierad, samtidigt som de olika begreppen sannolikt genererar olika medierepresentationer genom sina skilda egenskaper och där den ena särskilt aktualiserar olika diskurser om barn och ungdomar, vilket kan antas prägla hur problemet konstrueras samt förstås.
Flera tidigare genomförda forskningsstudier har syftat till att undersöka hur olika sociala grupper och brottstyper representeras i utländska nyhetsmedier, där flera av forskarna särskilt poängterar medias stora inflytande över både politiska
beslutsfattare, samhällsopinionen samt människors världsbild, som viktiga skäl till att undersöka det nyhetsmediala innehållet i relation till olika samhällsfrågor och ämnen (Leiva & Bright, 2015; Lynn & Lea, 2003; Mills & Keddie, 2010; Perrone & Chesney-Lind, 1997; Pollack, 2001).
Perrone och Chesney-Lind (1997) uppmärksammar och problematiserar att 52 procent av de tillfrågade politiska beslutsfattarna, vilka hade störst inflytande över hur problemet skulle hanteras, använde nyhetsmedia som sin förstahandskälla för att få information om gängkriminaliteten på Hawaii. Detta trots att endast 30 procent av dem bedömde den nyhetsmediala rapporteringen som tillförlitlig. Ett annat exempel är Lynn och Lea (2003) som talar om media som en ”very potent social force” (s.428) som innehar en särskild nyckelroll vad gäller att binda samman olika diskurser och på så vis producera och konstruera kunskap som oftast redan anses allmängiltig och därmed tas för givet, varför dess innehåll oftast inte heller ifrågasätts eller problematiseras. Detta beskrivs även av Pollack (2001) i relation till begreppet ”mediepanik”, som används som ett alternativt begrepp till ”moralpanik”, vilken syftar till att beskriva medias förmåga att på förhand
tillskriva människor exempelvis rädsla samt upplevelser av hot genom sitt sätt att ställa sina frågor på, där frågorna redan har konstruerat problemet på ett sätt som sätter ramarna för svaren. På så sätt bekräftas även föreställningen av utomstående aktörer att media därmed får en medskapande roll till den verklighet som den ska rapportera om. Vidare, menar Pollack (2001), att mediepaniken kan utnyttjas av exempelvis politiker som i samband med den konstruerade paniken kan visa
handlingskraft, vinna väljares sympatier, samt få legitimitet att överskrida tidigare etablerade gränser i sin strävan efter effektiva lösningar.
Estrada (2001) använder istället begreppet moralpanik då han beskriver hur mediedrevet aktiveras av en eller flera händelser, som sedan drivs på ytterligare av experter, politiker och myndighetspersoner vilket får en stor inverkan på hur synen på olika fenomen skiftar i samhället. Detta samband noteras även av
Perrone och Chesney-Lind (1997) som i sin analys av nyhetsmedierapporteringen uppmärksammar att antalet artiklar som belyser problem med ungdomsgäng samt ungdomsbrottslighet särskilt intensifieras i samband med enskilda våldsincidenter, vilka efterföljs med debatter där olika sanningsanspråk förs fram. Men även styrningen och arbetssätten inom olika institutioner påverkas av de diskurser som produceras och förmedlas genom nyhetsmedia (Estrada, 2001; Mills & Keddie, 2010). Estrada (2001) uppmärksammar hur skolans syn på, samt hantering av förekommande våld och kränkningar, förändrades ungefär vid samma tidpunkt som nyhetsmedias rapportering om ungdomsvåld och ungdomsbrottslighet drastiskt ökade i antal samt förändrade sin representation av den stereotypa ”ungdomsbrottslingen” till en mer negativ och socialt avvikande individ. I samband med att hen tillskrevs mer negativt laddade egenskaper som exempelvis oberäknelig, kallsinnig, kalkylerande och farlig för allmänheten (från att tidigare beskrivits som ett ”problembarn” med en svår familjebakgrund) ökade också skolans benägenhet att tillkalla polis, även vid mindre allvarliga incidenter. Detta kan, enligt Estrada (2001), ses som ett av flera exempel där antalet anmälningar eller rapporterade händelser av ungdomsbrottslighet inte nödvändigtvis behöver innebära att antalet fall ökat, utan att synen på ungdomsbrott och
”ungdomsbrottslingen” förändrats, vilket i sin tur lett till en lägre tolerans samt en högre anmälningsbenägenhet.
Även Maneri (2013) belyser institutionella och samhälleliga konsekvenser i samband med två fallstudier, där han analyserar nyhetsmediers rapportering i två italienska städer för att försöka identifiera och urskilja de olika sekvenser som moralpanik utgörs av. I sin analys belyser han särskilt närvaron av olika claim
makers som en viktig komponent i processen, där exempelvis den ena stadens
lokala politiker särskilt riktade paniken mot invandrare genom sina
sanningsanspråk samt retoriska resonemang, vilket i praktiken senare ledde till att både den legala och illegala invandringen utsattes för regleringar och
stigmatisering (Maneri, 2013). Vidare pekar Mills och Keddie (2010) hur diskurser som uttalar en rädsla för terrorism konstruerar exempelvis unga muslimska pojkar som potentiella terrorister genom nyhetsmedier, vilket sedan även görs till en implicit sanning i samband med att öppningen av islamiska skolor nekas med anledning av en eventuell risk att barn ska exponeras för extremism. Detta kan ses som ytterligare ett exempel på hur rådande
föreställningar om etnicitet, kön, religion och kulturer även letar sig in i politiska kontexter och på så sätt, genom olika beslutsfattanden och styrningar, gör avtryck på institutionell nivå.
Generellt verkar etnicitet samt invandring vara särskilt vanliga ämnen som belyses i samband med den massmediala nyhetsrapporteringen om lokala problem med ungdomsgäng och gängkriminalitet på olika platser i världen. Perrone och
Chesney-Lind (1997) noterar hur unga filippinska immigranter på Hawaii särskilt pekades ut i mediedebatten som en grupp som typiskt ägnar sig åt organiserade illegala verksamheter i sin jakt på pengar och rekrytering av andra unga. Vidare pekar Noble och Poynting (2003) på hur etniciteten särskilt lyfts fram i samband
med nyhetsbevakningen av problemen med ungdomsgäng i australisk media, där de belyser hur ekonomiska och politiska skäl till problemen hamnar i skymundan för den kulturella aspekten, vilken i sin tur konstrueras som avvikande. Noble och Poyntings (2003) genomförda studie visar på hur sociala problem omskrivs som ”racial problems” (s. 113) i nyhetsmedia, där komplexa sociala omständigheter omvandlas till en etnisk fråga, vilket i sin tur även normaliserar kopplingen mellan etnicitet, kriminalitet och våld, där särskilt etniska skillnader porträtteras som ett socialt hot. Detta påminner även om en av de ståndpunkter som lyfts i Pollacks studie (2001), där forskare särskilt problematiserar hur kriminalitet tenderar att konstrueras i medierna som det största hotet i samhället och där de inblandade individerna främst konstrueras som avvikare utan att samband med andra sociala faktorer uppmärksammas.
Vidare noteras det i flera studier att organiserad gängbrottslighet tenderar att beskrivas som ett hot som kommer utifrån, antingen genom personer som immigrerat till landet alternativt genom transnationella nätverk där inhemska kriminella grupperingar samverkar med andra grupperingar utomlands (Leiva & Bright, 2015; Noble & Poynting, 2003; Perrone & Chesney-Lind, 1997). Leiva och Bright (2015) undersöker hur etnicitet och brottslighet länkas samman i australisk nyhetsmedias representationer genom att jämföra med det de kallar ”the Mafia Myth” (s. 311), alltså en föreställning om att kriminella nätverk baseras på en gemensam etnisk identitet, vilken etablerades i samband med upptäckten av att italienska immigranter bildat kriminella nätverk i USA. Detta startade det som Leiva och Bright (2015) kallar ”Alien Conspiracy Theory” vilken grundar sig i en uppfattning om att det var immigranter som införde organiserad brottslighet till USA. Samtidigt som Leiva och Bright (2015) finner att det är relativt ovanligt att organiserad brottslighet representeras som etniskt definierad i australiska
nyhetsmedier, finner de istället att organiserad brottslighet beskrivs som ett ”foreign threat” (s. 319) där inhemska kriminella grupperingar beskrivs samarbeta med transnationella nätverk för att etablera sig på den illegala marknaden och där gruppers delade etniciteter ges betydelse för sammanhanget. Vidare belyser Noble och Poynting (2003) hur de problematiska aktiviteter som i australisk nyhetsmedia relateras till libanesiska ungdomsgäng, upprepade gånger definieras som nya i landet samt ”imported into Australia through immigration from regions where conflict was an ingrained aspect of life” (s. 114), där gruppens våldsamma beteende särskilt förklaras med deras etniska och kulturella förankring till Libanon och Mellanöstern trots att många av dem tillhör andra generationens australier med libanesisk bakgrund. En liknande trend syns även i Perrone och Chesney-Linds (1997) studie där också en invasion av gängmedlemmar från Los Angeles beskrivs av nyhetsmedier som ett nära förestående hot mot det
hawaiianska samhället där exempelvis formuleringar som ”youth gang crisis” och ”paramilitary situations” (s. 106) används.
Men föreställningen om ett upplevt hot utifrån verkar även göra sig påmind under andra omständigheter. Diskussionen om asylsökandes rättigheter i brittiska nyhetsmedier noterar Lynn och Lea (2003) i sin analys av publicerade insändare att många tenderar att göra skillnad på asylsökande med genuina avsikter och de som kallas bogus asylum-seekers, där framförallt de sistnämnda beskrivs ha en tendens ”to succumb to a greedy, duplicitous and inherently criminal nature” (s. 447), vilket speglar en syn på kriminalitet som en inneboende egenskap hos många av de asylsökande snarare än ett beteende som beror på en blandning av olika komplexa faktorer.
Även konstruktionen av ett ”Vi” och ”Dem” verkar vara ett vanligt återkommande inslag i olika nyhetsmediers representationer av gängkriminalitet och annan brottslighet, där själva åtskillnaden mellan Vi och Dem verkar utgöras av etniska och kulturella bakgrunder som oftast utmålas som avvikande från
majoritetskulturen (Leiva & Bright, 2015; Maneri, 2013; Mills & Keddie, 2010; Noble & Poynting, 2003). I samband med att ”Alien Conspiracy Theory” spreds i USA skapades en splittring där en etnisk identitet växte fram vid sidan om den amerikanska identiteten, vilket är ett mönster som Leiva & Bright (2015) noterar i sin studie av australisk nyhetsmedia där en viss åtskillnad görs mellan etnisk identitet och australisk identitet. Vidare beskriver Noble och Poynting (2003) hur kategorin Dem konstrueras på ett homogeniserande sätt som positionerar
personerna som ”fiender” samtidigt som andra istället tilldelas roller som ”offer” eller ”hjältar”, där de även poängterar hur krigsmetaforer blir särskilt behjälpliga för att legitimera hårdare tag samt kunna ”demonising the enemy” (s. 113) i den offentliga debatten där speciellt ”the racialised other is created to bear the blame” (s. 113). Således illustrerar berättandet en form av kamp mellan gott och ont, där kategorin Vi konstrueras som den goda som antingen faller offer för, eller ska försöka bekämpa, kategorin Dem, vilka i sin tur konstrueras som en homogen grupp fiender. Konstruktionen av Dem, som i flera studier kallas folk devils (Lynn & Lea, 2003; Maneri, 2013; Mills & Keddie, 2010), möjliggör på så vis en
konfrontation mellan Vi – de respektabla samhällsmedborgarna med gemensam ideologisk värdegrund – och Dem, som placerar sig själva utanför den
gemenskapen genom sitt sociala avvikande, där särskilt annan etnicitet och kultur pekas ut. Lynn och Lea (2003) uppmärksammar en liknande porträttering av asylsökanden och uppmärksammar samtidigt hur idén om den nationella
identiteten, där den geografiska födelseplatsen ges betydelse för sociala hierarkier inom landet, verkar ha väckts på nytt. I samband med detta har även intresset höjts från media och politiker vad gäller antalet asylsökande som kommer till
Storbritannien, där de av en mer kritisk åsikt främst porträtterat asylsökande som ett hot mot stabiliteten i samhället samt den brittiska särprägeln. Detta, menar även dem, rollsätter asylsökanden som folk devils som sedan omges av en katastrofmentalitet (Lynn och Lea, 2003).
En tydlig konstruktion av ett Dem resulterar även i en stark konstruktion av ett starkt Vi, där föreställningen om en samhällelig gemenskap där man visar solidaritet med varandra och håller ihop blir särskilt stark (Maneri, 2013). Förutom det narrativ som kan anses bygga på en nationalistiskt präglad diskurs med ett tydligt definierat Vi, finner också Noble och Poynting (2003) en annan sorts Vi, vilken de beskriver istället intar en dold position mitt emellan parterna och försöker undkomma det moraliska dilemmat genom att helt distansera sig själva från den pågående konflikten. Skulden placeras på så vis utanför dem själva och deras handlingskraft hävs automatiskt genom deras anonymiserade roll, samtidigt som de också tar avstånd från den institutionella maktens eventuella felanden. Samtidigt, poängterar de, utgår även den anonyma linsen från något som kan antas tillhöra den normativa majoritetskulturen, vilket även Mills och Keddie (2010) belyser när de noterar att den engelskpräglade australiska kulturen i dessa sammanhang är ”taken-for-granted as normal – the invisible, unmarked term against which ’other’ ways of being are judged” (s. 435). På så vis speglar ändå båda analyserade narrativ majoritetskulturen, vilket kan ses som ett exempel på hur media generellt understödjer ”the ’consensual’ view” genom att samspela med de idéer och värden som har en normativ status i samhället, vilket indirekt också hjälper större grupper att upprätthålla sin ledande position (Lynn och Lea, 2003).
I svensk media talas det mycket om exempelvis ”gängkriminalitet” eller ”organiserad brottslighet” i samband med nyhetsmedias rapporteringar om
kriminella grupperingar och brottslighet kopplat till kriminella nätverk, där varken kön, ålder eller etnicitet således inkluderas som en del i själva brottsbenämningen. Dock blir det ofta tydligt under själva läsningen av nyhetsartiklar och debattinlägg att flera av dessa egenskaper berörs i samtalet om den organiserade
gängkriminaliteten i Sverige, även om detta sker på ett mer implicit sätt eller i samband med mer ingående beskrivningar av problemet. Avsaknaden av fler definitioner eller särdrag i den svenska kontexten blir särskilt märkbart i jämförelse med andra studier.
Perrone och Chesney-Lind (1997) talar exempelvis i sin studie om den mediala nyhetsbevakningen av ungdomsgäng (youth gangs) och relaterade ungdomsbrott (juvenile crimes), vilket på många sätt kan antas motsvara liknande grupperingar i Sverige (där många som rör sig inom de kriminella grupperingarna beskrivs som ungdomar eller unga vuxna). Trots detta blir det till viss del svårt att jämföra deras målgrupp med denna studies då brottsdefinitionen på den grupp de undersöker i nyhetsmedia innehåller ordet ”ungdom” (youth alt. juvenile) och på så vis automatiskt berör en snävare grupp än vad det svenska begreppet
”gängkriminalitet” exempelvis gör. Det går därför inte heller att utesluta att skillnaden på benämningarna, där den ena specifikt riktas gentemot gruppen ungdomar, påverkar samhällets syn på problemet genom att vissa värden och normer som särskilt tillskrivits barn och unga sannolikt får inflytande över hur problemet både representeras och bemöts av allmänheten.
Liknande problematik uppstår även med Estradas (2001) samt Noble och Poyntings (2003) studier där båda använder begreppen ungdomsvåld (juvenile
violence) eller ungdomsgäng (youth gangs) i sina studier för att kritiskt undersöka
samt reflektera kring medias representationer och dess samhälleliga effekter, vilket också får betydelse för deras resultat. Både Estrada (2001) samt Perrone och Chesney-Lind (1997) identifierar olika diskurser i sina analyser där individernas låga ålder tydligt görs till en del av hur problemet konstrueras. Perrone och Chesney-Lind (1997) urskiljer exempelvis två ledande diskurser om ungdomsgäng och ungdomsbrottslighet, vilka även kan anses representera två väldigt olika ideologiska ståndpunkter där den ena kategorin Little Monsters (vilken i sig kan antas anspela på målgruppens låga ålder) utgörs av en intolerant och näst intill demoniserande syn på ungdomsgängen, medan den andra kategorin
Fallen Angels beskrivs som en motdiskurs där sociala faktorer och möjligheter
istället lyfts fram. Medan diskursen Little Monsters främst karaktäriserar ungdomarna som fundamentalt illasinnade, extremt våldsamma samt moraliskt lågbegåvade, problematiserar istället motdiskursen Fallen Angels brister på lämpliga förebilder, meningsfulla fritidssysselsättningar samt delaktighet, där ungdomarnas ansvar inför sina gärningar till viss del också hävs. Dessa kan rimligen också appliceras på de två mediediskurser om ”ungdomsbrottslingen” som Estrada (2001) identifierar i sin analys, där den första påminner om Fallen
Angels, där ungdomsbrottslingen främst beskrivs som ett problembarn med en
svår familjebakgrund, medan den framväxande diskursen istället betonar socialt avvikande egenskaper och karaktärsdrag, likt Little Monsters. Vad som blir intressant med dessa två diskurser är att Fallen Angels generellt verkar anspela mer på gruppens ålder genom att inta en ideologisk syn på barn och unga som mer oskuldsfulla och socialt sköra än vuxna, vilket också skapar belägg för deras framförda argument där ansvaret för ungdomarnas handlingar till viss del läggs på
utomstående omständigheter i samhället. I diskursen Little Monsters verkar dock ungdomarnas ålder istället näst intill osynliggöras i sammanhanget, alternativt användas som motivering till att definiera beteendet som ett disciplinärt problem. Medan Little Monsters baseras på en konstruktion av verkligheten som Perrone och Chesney-Lind (1997) lite förenklat beskriver som ”evil child/good world”, intar Fallen Angels en motsatt diskurs där verkligheten istället konstrueras ”good child/evil world” (s. 112).
Även om ”ungdomsgäng”, ”ungdomsvåld” och ”ungdomsbrottslighet” även används som beskrivande termer i svensk kontext så verkar det en aning oklart vilka distinktioner som görs mellan dessa och alternativen ”kriminella
grupperingar”, ”gängvåld” och ”gängkriminalitet”. Detta skapar, enligt mig, även en viss osäkerhet inom forskningsfältet, vilket tyder på att det generellt krävs en särskild medvetenhet i samband med valet av vilka begrepp man ska använda sig av i studier som berör detta ämnesområde. Vidare kan det eventuellt behöva problematiseras vilka avgränsningar som egentligen görs mellan ett
”ungdomsgäng” och en ”kriminell gruppering”, samt vilka synsätt, värden och idéer som relateras till de olika begreppen, och vilka konsekvenser detta kan få för hur grupperna konstrueras samt förstås.
4. Teori och centrala begrepp
I avsnittet presenteras uppsatsens teoretiska ramverk genom att först kortfattat redogöra för frågeställningens teoretiska bakgrund och uppbyggnad. Vidare presenteras det socialkonstruktionistiska perspektivet tillsammans med teorier om stigmatiseringsprocesser, avvikarkarriärer och identitetskonstruktioner. Avsnittets presenterade teorier får en vägledande roll för vilka perspektiv som intas i
samband med analysarbetet, då de utgör både en avgränsande och vägledande funktion för vilken kunskap som inhämtas från det insamlade materialet. På så sätt får teorin också stor betydelse för de sanningsanspråk som görs i samband med studiens resultatredovisning och analysdiskussion, då dessa huvudsakligen formas genom de valda teoretiska perspektiv som anlagts under analysen.
4.1 Frågeställningens teoretiska ram
Frågeställningen utgår från ett konstruktionistiskt perspektiv som innebär att beskrivningar och redogörelser av ett fenomen anses konstruera fenomenet samtidigt som det berättas om det. På så vis konstitueras vårt sätt att se och uppfatta olika fenomen genom vårt sätt att tala om det (Bergström & Boréus, 2012b). Vidare intas ett perspektiv på människor som ofrivilligt underkastade de sociala konstruktioner som konstant förmedlas genom olika diskurser, varför det istället talas om olika subjektspositioner som i sin tur skapar olika förutsättningar för människors identitetsprocesser, tankesätt samt upplevda handlingsutrymmen (Hyldgaard, 2008). På så vis blir det relevant att undersöka hur personer som rör sig inom gängkriminella miljöer konstrueras och positioneras genom diskursen i svensk nyhetsmedia, då det kan ge insikt om vilka identitetskonstruktioner och handlingsutrymmen som [re]produceras för den aktuella målgruppen, men också hur det kan påverka det egna subjektiva identitetsbyggandet. Med detta utgår frågeställningen från ett diskursanalytiskt perspektiv där tanke och handling vävs samman genom att [re]produktionen av subjektet leder till positioner som hen i sin tur kan reflektera och agera utifrån.
4.2 Konstruktionen av ett socialt problem
Enligt ett socialkonstruktionistiskt synsätt är inte det vi kallar ”sociala problem” en stabil kategori utan snarare bundet till tid och rum, där även oron för olika typer av sociala problem varierar i sin styrka. Detta innebär att graden av oro inte alltid har ett logiskt samband med problemets allvar, utan att själva idén om olika risker kan ha större betydelse än den faktiska mätbara risken (Loseke, 2003). Då man talar om sociala problem talar man dels om omständigheter (problemets tillstånd) och dels människor (vilka som innefattas). Således handlar sociala problem om både något och någon, där allmänheten kan vara någorlunda överens om att definiera något som ett problem samt vad det består av, men är oense om dess orsaker och därför även om dess lösningar. Då ett socialt problem ska konstrueras och presenteras, tenderar dels dess orsaker samt vem/vad som bär
ansvar att formuleras med hjälp av en så kallad diagnostisk ram. Vidare ramas
problemet in i en motiverande ram, vilken anger skäl till varför problemet bör betraktas som oacceptabelt genom att exempelvis hänvisa till kulturella, nationalistiska eller individualistiska värderingar. Och slutligen kan även
lösningar på problemet konstrueras med hjälp av en så kallad prognostisk ram
(Loseke, 2003). Detta innebär att samhällsdebatten om gängkriminaliteten i Sverige också innehåller (in-)direkta konstruktioner av människor som på olika sätt berörs av den, vars utformningar i sin tur får betydelse för hur de berörda personerna förstås, betraktas och bemöts i samhället.
Med detta har även massmedia en stor betydelse för vilken information vi får samt vad använder oss av i vårt vardagliga liv, och vars funktion kan betraktas som en
plattform där olika sociala problem, samt beskrivningar av sociala problem,
konkurrerar med varandra om både platsutrymme samt allmänhetens
uppmärksamhet och medhåll. Denna företeelse kallar Loseke (2003) ”the social
problems game”, där olika anspråkstillverkare (claim-makers) genom sina anförda
påståenden, försöker övertyga publiken (audiences) om att ett problems existens, tillstånd samt lösning, där själva ”priset” i tävlingen är makten att leda det sociala problemets förändringsarbete. Vilka som släpps fram som anspråkstillverkare utgår från en hierarchy of credibility, där experter och forskare oftast ges mest inflytande, medan exempelvis fattiga människor eller barn befinner sig längst ner och därför blir beroende av att någon högre upp i hierarkin talar ”åt dem”
(Loseke, 2003). Även massmedia räknas här som både en primär och sekundär anspråkstillverkare, där dess sekundära roll särskilt aktualiseras i den här studien genom att nyhetsmedian väljer ut, redigerar samt publicerar olika författade debattartiklar på ett sätt som får betydelse för vilka perspektiv och åsikter som ges en framträdande roll i debatten och därigenom inflytande över hur
gängkriminaliteten som problem konstrueras. Vidare fördelar nyhetsmedia också ”ordet” mellan olika anspråkstillverkare, vilket automatiskt skapar en hierarchy of
credibility där vissa grupper kan tänkas inkluderas mer än andra i debatten.
4.3 Stigmats sociala konsekvenser
I samband med att en människa uppvisar en fysisk eller social egenskap som inte anses förenlig med den rådande normen på hur en viss individ bör vara, riskerar denne att stötas ut från gemenskapen och stämplas med ett så kallat stigma. Goffman (2014) beskriver stigma som benämningen på en egenskap som verkar misskrediterande för individen och bedöms som avvikande av den resterande gruppen. Vidare använder han begreppen ”stigmatiserade” respektive ”normala” för att dels definiera personer som stigmatiseras på grund av att de avviker från normen och dels gruppen som [in-]direkt stigmatiserar genom att representera,
utöva samt vidmakthålla de rådande sociala normerna (Goffman, 2014). Becker (2006) menar att den gemensamma utgångspunkten hos stigmatiserade, eller
utanförstående som han väljer att benämna dem, är att de på något sätt bryter mot
de redan etablerade sociala normer som bestäms och vidmakthålls av gruppen. Med detta anlägger Becker (2006) ett perspektiv på avvikelser som något som samhället skapar genom att vidmakthålla de etablerade sociala regler som
överträds av vissa, vilket innebär att avvikelsen inte längre är själva egenskapen i den utförda handlingen, utan istället är det som samhället tillskriver handlingen utifrån rådande sociala normer. Genom detta blir den avvikande handlingen knutet till sociala och kontextuella faktorer, där sakförhållanden såsom vem som utför handlingen eller vem som utsätts för handlingen, får betydelse för hur allvarsamt den avvikande handlingen ska bedömas. Detta innebär i sin tur att vissa personers regelbrott mot de upprättade sociala normerna fördöms mer än andra.
Genom att de sociala normerna och kategorierna som [re]produceras genom mänskliga sociala praktiker är kontextuellt anknutna, är även stigma socialt föränderligt och kan på så vis fördömas i ett socialt sammanhang men accepteras i ett annat (Becker, 2006; Goffman, 2014; Loseke, 2003). Detta kan även förklara varför individer med tillskrivna stigman tenderar att söka sig till mindre sociala sammanhang för att ta del av en alternativ gemenskap med personer som accepterar stigmat och/eller delar samma stigma, vilket skapar en samhörighet som i sin tur omvandlar stigmat till själva förutsättningen för gruppens
medlemskap, även om själva samhörigheten i sig är flyktig och gruppen ofta heterogen i många andra avseenden. Genom att stigmat får utgöra gruppens främsta kännetecken, kan stigmat även i vissa fall tas tillbaka och ägas av gruppen, vilket kan betraktas som en form av motståndshandling där stigmats betydelse tenderar att avdramatiseras samtidigt som den egna identiteten kan omvandlas till något mer positivt som sedan kan bekräftas och förstärkas genom gruppens sammanhållning (Becker, 2006; Goffman, 2014).
Eftersom stigmat blir särskilt påtagligt i de stunder individen omges av ”normala”, skapas ofta en osäkerhet hos den ”stigmatiserade” samt rädsla för att bli utdömd, misstänkliggjord eller anses otillräcklig, vilket sannolikt skapar ytterligare barriärer i det sociala samspelet och bidrar till att individen alienerar sig från sådana sociala sammanhang samt motiveras att delta i alternativa sociala gemenskaper istället, även kallat subkulturer. På så vis menar Goffman (2014) att så kallade ”blandade sociala situationer” tenderar att generellt utgöras av en ängslig och oförankrad interaktion för båda parter, vilket gör att de ”normala” till viss del kan ordna sina vardagliga liv på ett sätt där ”blandade sociala situationer” undviks, vilket främst får negativa följder för de ”stigmatiserade” vars sociala tillvaro tenderar att marginaliseras ytterligare. Detta kan rimligen även appliceras på kriminella subkulturer, vilka ofta också tjänar en social funktion för många av de individer som söker sig dit genom en form av upplevd tillhörighet och
bekräftelse som dessutom kan tänkas få en allt större betydelse allteftersom marginaliseringsprocessen fortskrider (Brå, 2019b).
Goffman (2014) menar att alla stigman har samma sociologiska egenskap, vilket innebär att samtliga typer av stigman innefattar ett ”drag” från en individ som har exkluderande effekter i samhället, även om övriga egenskaper samspelar väl med omgivningens. Detta innebär att stigmat tenderar att ha överskuggande effekter och därmed identifieras som personens/gruppens främsta kännetecken, vilket innebär att hen får jobba särskilt hårt för att kompensera för den misskrediterade egenskapen för att ”förtjäna” sin plats bland de ”normala”, alternativt göra
motstånd mot de tvingande normerna genom att etablera en livsstil och en självbild som utgår ifrån ett annat normsystem. Becker (2006) beskriver hur definitionen av avvikare görs genom att allmänheten frågar sig vilka som bryter mot reglerna samt vilka faktorer i deras personlighet samt livssituation som kan förklara deras gränsöverskridande handling, vilket speglar en patologisk syn på företeelsen samt får en homogeniserande effekt på regelbrytarna. Genom att försöka finna gemensamma bakomliggande drag hos avvikarna riskerar dels vissa personer att betraktas som avvikare fast de inte brutit mot någon regel, vilka kallas
falskt anklagade, medan andra som begår handlingen ”passerar” eftersom de inte
bär de kännetecken som tillskrivits avvikarkategorin, vilka kallas hemligt
avvikande. Detta innebär, enligt Becker (2006), att det sannolikt inte går att finna
gemensamma faktorer och egenskaper inom en avvikargrupp, förutom det stigma som samtliga i gruppen ”etiketterats” med samt deras gemensamma erfarenhet av att betraktas som utanförstående av sin omgivning (Loseke, 2003).
Detta kan rimligen anknytas till den sociala identitetens två dimensioner, där den ena dimensionen belyser den identitet som vi, genom våra olika sinnesintryck, tillskriver andra människor och som här kallas virtuell social identitet, medan de identitetsegenskaper som finns där oavsett våra intryck, kallas för faktisk social
identitet (Goffman, 2014). Vilka sociala kategorier och egenskaper som
människor kan tillskrivas är beroende av olika samhälleliga kontextuella faktorer, där även förväntningar på människors beteenden, attribut och egenskaper
kontinuerligt [re]produceras utifrån rådande sociala normer och stereotyper. Detta perspektiv förutsätter dock en essentialistisk syn på identitetens väsen då den särskiljer den faktiska identiteten från den identitet som tillskrivs personen genom sociala interaktioner och möten med andra människor. Även om vissa
identitetsdrag sannolikt kan upplevas mer konstanta och opåverkade av den sociala miljön, är det samtidigt viktigt att inte bortse från den sociala miljöns omedvetna och mer indirekta effekter på det egna identitetsbygget, varför det kan vara svårt att skilja på faktisk och virtuell identitet i praktiken (Loseke, 2003). Enligt Goffman (2014) finns det tre olika typer av stigman att utgå från, där främst två av dem blir aktuella för detta sammanhang. Den ena typen kallar han för ”fläckar på den personliga karaktären” vilket syftar på stigman som härleder ur personlighetsegenskaper och som ofta bedöms utifrån individers personliga
historik, exempelvis arbetslöshet, fängelsevistelse eller psykisk ohälsa. Den andra typen kallas för ”stambetingade stigman” och syftar på etnicitet, nation och religion, där exempelvis det ”icke-vita” attributet fungerar som en
misskrediterande egenskap nästan överallt i samhället, varför vissa stigman tenderar att ha en större universell spridning (Becker, 2006; Goffman, 2014). Vidare beskriver Goffman (2014) hur ett stigma omedvetet kan få allmänheten att inta ett synsätt på en person som verkar avhumaniserande, vilket inte sällan leder till olika former av åtgärder med en diskriminerande underton och som oavsiktligt reducerar personens livsmöjligheter. Eftersom de som definierar, vidmakthåller och beslutar om vilka sociala normer som ska råda i ett samhälle vanligtvis också är de som bestämmer vilka åtgärder som ska vidtas, blir möjligheten till inflytande slutligen en fråga om ekonomisk och politisk makt (Becker, 2006; Loseke, 2003). På så vis handlar både förmågan till att skapa sociala regler, men också förmågan till att tillämpa de sociala regler som blir etablerade, om både inomrättslig och utomrättsligt makt, där egenskaper såsom kön, ålder, etnicitet och klass får betydelse för vilka grupper som får inflytandet att forma regler för andra grupper. Härigenom aktualiseras åter hierarchy of
legitimerar större inflytande, trovärdighet och handlingsutrymme, medan andra egenskaper misskrediteras på ett sätt som i värsta fall leder till avhumaniserande synsätt och handlingsmönster från omgivningen (Loseke, 2003). Vidare kan detta leda till att en ond spiral skapas i samband med att en misskrediterad persons livsmöjligheter reduceras på ett sätt som riskerar att leda till att andra avvikande beteenden som exempelvis kriminalitet eller missbruk utvecklas, vilka tenderar att fördjupa personens marginaliserade position ytterligare genom att samhällets fördömanden och avståndstaganden ökar.
4.4 Avvikarkarriären
Becker (2006) presenterar en sekventiell modell som använder begreppet
”karriär” för att beskriva en individs rörelsemönster från en position till en annan enligt ett så kallat ”yrkessystem”, där de olika karriärmöjligheterna utgörs av de faktorer som en rörelse mellan olika positioner är beroende av. Modellen som beskriver avvikarkarriären används i studiens sammanhang främst som ett medel för att konkretisera omgivningens inflytande i avvikarprocessen.
För att betraktas som avvikare behöver du först och främst, avsiktligt eller oavsiktligt, begå en handling som bryter mot ett visst regelkomplex. Ifall det finns en motivation bakom handlingen kan motivet exempelvis vara socialt inlärt, vilket i så fall kan belönas med en tillfredställelse som gör att den slumpmässiga
handlingen utvecklas till ett mer etablerat handlingsmönster, där personen så småningom ansluter sig till en subkultur som är organiserad runt den specifika avvikande verksamheten och på så vis avancerar ytterligare (Becker, 2006). Här menar Becker (2006) att en av de mest avgörande stegen i processen är hur själva erfarenheten av att bli upptäckt och offentligt etiketterad som avvikare yttrar sig, vilket gör omgivningens handlingar och bemötande särskilt betydelsefulla på ett sätt som dels aktualiseras i själva debatten om gängkriminaliteten där olika beskrivningar av personer inom kriminella miljöer presenteras och diskuteras, men också genom de faktiska insatser och handlingar debatten på sikt kan leda till. Beroende på hur omgivningen agerar, kommer det fortsatta sociala
deltagandet samt individens självbild att påverkas på djupet, där det i de sämre fallen leder till en stor förändring av individens offentliga identitet genom att den tilldelas en etikett och en ny samhällelig status som utmärker avvikelsen,
exempelvis ”knarkare”. Att behandla personen som avvikande tenderar på så vis att leda till en ”självuppfyllande profetia” genom att personen utestängs från ”vanliga” gemenskaper och därmed söker sig till mindre konventionella
sammanhang för att finna gemenskap och bli accepterad, vilket i sin tur ofta leder till ytterligare avvikelser som i detta fall framkallas av omgivningens reaktioner.
4.5 Överordnade och underordnade statusdrag
Då vi människor använder oss av olika generaliserande sociala kategorier och identiteter för att lättare kunna orientera oss i vår sociala omgivning, skapar vi även så kallade stereotyper, alternativt typifieringar (typifications), vilka båda generellt kan beskrivas som förenklade versioner av människor som vi på förhand tillskrivit vissa bestämda egenskaper (Becker, 2006; Loseke, 2003). Dessa kallar Becker (2006) överordnade och underordnade statusdrag, där den överordnade egenskapen, exempelvis ”brandman”, genererar föreställningar och förväntningar på andra underordnade egenskaper, exempelvis ”man”. När flera av de
underordnade statusdragen upplevs saknas, skapas en känsla av att något är ”fel” vilket både kan fungera synliggörande för existerande fördomar, men också motivera till exempelvis diskriminerande handlingar. Även ett överordnat statusdrag som ”kriminell” bär därför på flera associationer som specificerar
underordnade egenskaper, vilket innebär att en kriminell handling i detta avseende tenderar att sammankopplas med andra personliga attribut och karaktärsdrag. Således skapar också innehavet av ett avvikardrag högre förväntningar om andra oönskade egenskaper som man förknippar den avvikande egenskapen med. Eftersom det socialkonstruktionistiska perspektivet utgår från att människor reagerar på andra människor utifrån den mening vi tillskrivit dem med hjälp av stereotypa kategoriseringar, blir det därför viktigt att undersöka vilka ord som används i beskrivningarna eftersom detta får stor betydelse för hur individer interagerar med andra samt blir bemötta i olika sociala sammanhang (Becker, 2006; Loseke, 2003).
Detta aktualiseras även i konstruktionen av ”offer” och ”förövare”, där det överordnade statusdraget ”offer” främst konstrueras av anspråkstillverkare som svårt lidande, oskyldiga, moraliskt värdiga samt kan vara vem som helst. Loseke (2003) skriver att ”we feel sympathy when our evaluations lead us to conclude that morally good people are greatly harmed through no fault of their own”(s. 79). Att känna sympati för någon innebär även indirekt att man tycker att personen bör få insatser samt bemötas med intentioner som är av hjälpande form. Genom de egenskaper som vanligtvis associeras med ”offer” identiteten blir det dock
betydligt svårare att väcka sympatier för avvikande personer i samhället, då dessa främst tillskrivs med underordnade egenskaper som kan verka motstridiga för offeregenskaperna. Detta innebär att de inte heller nödvändigtvis betraktas som hjälpbehövande utan utvärderas på andra premisser (Loseke, 2003). Då
anspråkstillverkare beskriver personer som avsiktligen gör skada utan någon godtagbar anledning konstrueras istället det överordnade statusdraget ”förövare”, vilka främst bör fördömas. Sådana sociala tankemönster kan också tänkas få betydelse för hur personer i kriminella miljöer positioneras, där diskurserna
Fallen Angels och Little Monsters som identifieras i Perrone och Chesney-Linds
(1997) studie i dessa fall kan tyckas utgöra varsin ände på en spännvidd där rollerna ”offer” och ”förövare” rör sig genom olika sociala konstruktioner, normer samt ideologiska ställningstaganden som tar sig olika uttryck i den aktuella
samhällsdebatten.
Vid tillfällen där anspråkstillverkaren konstruerar förövaren som extremt ond eller som en farlig utanförstående konstrueras ofta det sociala problemet med
extremt obehagliga konsekvenser som inbegriper extremt oskyldiga offer. I andra
sammanhang använder dock anspråkstillverkaren istället det Loseke (2003) kallar ”deflect blame and condemnation” (s. 86) vilket innebär att skulden överförs på något annat, såsom socioekonomiska faktorer eller psykisk ohälsa, för att på så vis
undvika att väcka hat eller fördömande attityder gentemot specifika personer.
Dessa olika tillvägagångssätt kan i sin tur sannolikt påverkas av andra faktorer med både kontextuella och sociala egenskaper.
5. METOD
I metodavsnittet presenteras uppsatsens metodansats samt intagna perspektiv på den sociala omvärlden. Vidare redogör avsnittet för studiens urvalsprocess samt valda analysverktyg och tillvägagångssätt i samband med analysarbetet.
Avslutningsvis förs en metoddiskussion kring förförståelse, reliabilitet och validitet samt etiska avvägningar i samband med uppsatsarbetet.
