Pedagogens bemötande av barn i särskilda behov -vid större förskolesamlingar

FAKULTETEN FÖR LÄRANDE OCH SAMHÄLLE

Barn - unga - samhälle

Examensarbete i fördjupningsämnet

Barndom och lärande

15 högskolepoäng, grundnivå

Pedagogens bemötande av barn i särskilda behov

-vid större förskolesamlingar

Teachers reception of children with special needs -during preschool gatherings

Fanny Göhle

Maria Nordström

Förskollärarexamen, 210 högskolepoäng Examinator: Eva Nyberg

”Eftersom vi alla är unika och står i centrum i vårt eget universum, sitter var och en inne med mest kunskap om vad vi själva behöver och har att erbjuda.

Hjälp varje barn att kommunicera sina behov och resurser!

(Abrahamsson, 2010:73)

”Bristen på att sålla och filtrera intryck gör att det kan var väldigt tröttsamt att befinna sig på offentliga platser.”

Förord

Vi vill tacka alla våra respondenter som tagit sig tid att bidra till insamlandet av vår empiri. Våra familjer som stöttat och visat förståelse för att vi varit inne i en tidskrävande process riktar vi också ett stort tack till. Vi vill också tacka vår kompetenta handledare Linda Palla som väglett oss och uppmuntrat oss när det känts tungt. Vi riktar även ett tack till alla våra referenskällor som gjort denna studie till vad den är. Sist men inte minst alla våra kurskamrater som inspirerat och stöttat.

Vi är två författare av denna studie, och vi har båda deltagit aktivt och likvärdigt i samtliga faser av arbetsprocessen.

Fanny Göhle & Maria Nordström

Fanny Göhle & Maria Nordström

Fanny Göhle & Maria Nordström

Fanny Göhle & Maria Nordström

Abstrakt

Samhällets föränderliga struktur gör att inom förskolan måste vi vara flexibla och medvetna om alla barns behov för att kunna möta dessa. Vi har valt att fördjupa oss gällande de behov barn med koncentrationssvårigheter har, och deras plats i samlingen. Vårt syfte är att lyfta fram hur pedagoger hanterar och ställer sig till den problematik det innebär att anpassa en helsamling i

förskoleverksamheten för barn i särskilda behov. De frågeställningar som vi vill få svar på blir: • Hur möjliggör pedagogen anpassning i helsamlingar genom bemötande?

• Hur möjliggör pedagogen anpassning genom den fysiska miljön?

När vi har analyserat materialet har vi haft en sociokulturell ansats och vi har tittat på vikten av just samlingen och gruppgemenskapen. Pedagogiska teorier om vikten av samspel är våra utgångspunkter. Vi har använt oss av Vygotskijs, Dysthes och Säljös teorier om samspel. Nio intervjuer har gjorts på åtta olika förskolor, dessa åtta representerade olika förskoleformer. Vi har undersökt respondenternas olika erfarenheter och upplevelser för att få en bild av hur man arbetar idag ute i förskoleverksamheten. I vår studie har vi utgått ifrån ett kvalitativt arbetssätt samt använt oss av semistrukturerad intervjumetod. Vår slutsats är att pedagogers bemötande av barn i särskilda behov vid större förskolesamlingar kan uppmärksammas och lyftas ytterligare. Studien visar också på vikten av samstämmighet i arbetslagen och konkreta, förberedda arbetssätt för lyckade samlingar. Studien har för oss också väckt tanken på hur fördelaktiga dessa konkreta förslag kan vara för alla barn. Det handlar alltså om en slags anpassning, såväl för gruppens individer som för hela

barngruppen i sig.

En förståelse för vad som praktiseras och används samt en blick på resultatet kan lägga en grund för förändring i framtiden. Förståelse är början till kunskap och kunskap är en grund för förändring.

Innehåll

Inledning ... 9

Syfte och problemställning ... 10

Tidigare och pågående forskning ... 11

CHILD ... 11

TUTI ... 12

Förförståelse av begreppet koncentrationssvårigheter. ... 13

Teoretiska utgångspunkter ... 15

Olga Dysthe... 15

Roger Säljö ... 16

Lev Vygostkij ... 16

Metod och genomförande ... 18

Förförståelse ... 18

Ansats ... 18

Urval och urvalskriterier ... 19

Genomförande och fiktivt scenario ... 21

Vårt fiktiva scenario: ... 21

Empirin- intervjuer med förskollärare och specialpedagoger ... 22

Etiska överväganden ... 22

Resultat, analys och teoretisk tolkning ... 23

Förberedelse och tydlighet ... 23

Vikten av helsamling ... 24

Barns inflytande ... 26

Praktiskt arbetssätt ... 27

Genus ... 29

Svårigheter i helsamling- frekvent förekommande eller inte? ... 30

Specialpedagogernas tankar ... 31

Skillnader i respondenternas synsätt ... 33

Sammanfattning/diskussion ... 34

Resultatdiskussion ... 34

Att bemöta barn med koncentrationssvårigheter ... 36

Analys av metod ... 37

Slutsats ... 38

Referenslista ... 40

Inledning

Idag är den svenska förskolan under ett paradigmskifte; stora barngrupper, tydligare styrdokument och mer omfattande föräldrainflytande gör att pedagogernas arbetssätt måste vara mer

mångfacetterat.

Pedagogerna ska sträva mot ett arbetssätt där alla inkluderas oavsett behov. Pedagogerna behöver hela tiden förnya och utveckla sitt arbetssätt för att kunna upprätthålla ett fungerande bemötande som underlättar samlingstillfällena för barn med koncentrationssvårigheter och som är fördelaktigt för alla barn. Detta vill vi undersöka och delge läsaren genom denna studie så att idéer för fortsatt utveckling av professionen väcks.

Ett av förskolans styrdokument, läroplanen har följande mål ”Förskolan ska sträva efter att varje barn utvecklar sin förmåga att fungera i grupp, att hantera konflikter och förstå rättigheter och skyldigheter samt ta ansvar för gemensamma regler.”(Lpfö 98 rev 2010:9)

Ett av FNs organ, UNICEF arbetar ständigt för att länder runt omkring i världen ska följa barnkonventionen vars punkter syftar till att kämpa för barns mänskliga rättigheter. Två av dessa punkter lyder:

”2. Alla barn har samma rättigheter och lika värde. Ingen får diskrimineras. 3. Barnets bästa ska komma i främsta rummet vid alla beslut som rör barn.” (Westerlund, UNICEF hämtad 2014-05-26)

Läroplanen och barnkonventionen påvisar betydelsen av att som förskolepedagog arbeta för en gruppgemenskap samtidigt som pedagogen inte bör försumma individens behov och rättigheter. Ett forum i förskolan där detta arbete ställs på sin spets och som vi särskilt vill belysa, är samlingen.

Samlingen har varit en viktig och central del sedan förskolans uppstart. Friedrich Fröbel är en viktig person inom förskolepedagogiken eftersom att han grundade den första utbildningen för

förskolepedagoger och på så sätt la hans pedagogik grunden till dagens förskola. Barnen skulle enligt Fröbelpedagogiken ses som fria och självständigt tänkande. Samlingens grund var planerad aktivitet t.ex. sång eller samtal och att barnen satt i ring illustrerade just samhörighet. Ringen symboliserade också enligt Fröbel naturens helhet. Med oss under intervjuerna hade vi Fröbels (1995) syn på samlingen när han grundade Barnträdgårdarna, att samlingen och leken var en viktig och central del av verksamheten. Under 1900-talet har samlingens betydelse förändrats under perioder, ibland har den varit av stor vikt och ibland har behovet ansetts vara minimalt. Oberoende

av tidens trend så kvarstår samlingen (möte) i förskoleverksamheten mer eller mindre frekvent. Detta går vi vidare in på längre fram i arbetet.

Syfte och problemställning

Enligt läroplanen(LpFö 98, rev 2010) så ska barngruppen ses som en viktig del i utveckling och lärande. Detta styrks ytterligare av följande citat av Halldén;

”För att förstå barns villkor behöver vi ta hänsyn både till de sociala praktiker som barn är involverade i och det sammanhang där barnen lever och där vuxna med sina bilder av den goda barndomen inverkar på barnens liv. Vi kan inte förstå barns villkor utan att förstå de relationer som erbjuds barnet och vilka föreställningar och ideér om det goda livet som omfattas av de personer, som barnen har relationer till. Barn är sociala aktörer men är beroende av ett samspel med vuxna som ser dem och bekräftar dem, för att de på så sätt ska känna tillit.” (Halldén, 2007:184).

Vi vill därför undersöka hur inkludering av alla barn hanteras ute på förskolorna i just samlingen, då det sociala samspelet vid dessa tillfällen blir särskilt viktigt och påtagligt.

Ekström (2007) påvisar ett tydligt problem när hon menar att den pedagogiska samlingen ofta är styrd av pedagogen, barnen kommer enbart till tals om det ingår inom ramarna för pedagogens planering av samlingens innehåll. Den pedagogiska samlingen består vanligen av saker som pedagogerna vill informera barnen om då alla är samlade, vilka som är där den dagen samt genomgång av dagens rutiner och händelser. Även aktuellt tema och liknande delges barnen. Problematiken uppstår när barn i särskilda behov har svårt att anpassa sig efter samlingens form. Pedagogens roll är både att se till gruppens bästa och syftet med samlingen samtidigt som hänsyn ska tas till individen/individerna. Ekström (2007) menar att det pedagogen har i åtanke är i hög grad syftet med samlingen och inkludering av alla barn. Det handlar om hur man arbetar som pedagog för att kunna kombinera dessa olika syften och få dem att fungera ihop, men också kunna se de olikheter som finns i barngruppen samt anpassa verksamheten därefter.

Vårt syfte är att lyfta fram hur pedagoger hanterar och ställer sig till den problematik det innebär att anpassa en helsamling i förskoleverksamheten med fokus på barn i särskilda behov.

Frågeställningarna vi kommer undersöka i studien är:

- Hur möjliggör pedagogen anpassning i helsamlingar genom bemötande? - Hur möjliggör pedagogen anpassning genom den fysiska miljön?

Pedagogernas erfarenhet kan lyfta betydelsen av de val som pedagogerna gör vid pedagogiska samlingar. Förståelse för de val som görs och varför, skulle kunna bli en öppning för förändring.

Tidigare och pågående forskning

Tidigare forskning med fokus på barn i särskilda behov har genomförts, i vår studie har vi valt att avgränsa detta till just den klassiska samlingen som ofta förekommer i förskole-världen. Vi vill lyfta hur man arbetar med inkludering av alla barn, även de i särskilda behov. Detta med tanke på en förskola för alla. Barn i särskilda behov kan av olika anledningar behöva under en kortare eller längre period extra stöd och hjälp. Begreppet särskilda behov kan innefatta mycket, såväl fysiska behov som psykiska behov, exempelvis kan ett barn ha syn- eller hörselnedsättningar, gå igenom en kris, eller också fått någon form av diagnos. Vårt fokus ligger på barn med

koncentrationssvårigheter, vi har i studien inte lagt någon vikt vid den specifika orsaken till behovet utan mer bemötandet.

CHILD

Under Jönköpings Högskola bedrivs forskningsprojektet CHILD (2014). Forskningen bedrivs mellan 2014-2017 och syftar till att förbättra vardagen för barn i behov av extra stöd, det kan gälla i samhället, förskola, skola eller hemma i familjen. CHILD står för Child, Health, Intevention, Learning and Development. CHILD har också internationellt samarbete med Centre for

Augmentative & Alternative Communication som arbetar för att människor i särskilda behov ska kunna finna olika vägar att kommunicera med omvärlden.

Vi har valt att särskilt titta på ett projekt inom CHILD, ”Förskolans miljö, små barns engagemang, beteendeproblem och lärande i tidiga skolår”. Detta projekt innefattar TUTI, ett forskningsprojekt som står för ”Tidig upptäckt – tidig insats”. Barnen i projektet TUTI är 3-5 år gamla och

informationen har samlats in genom enkätdata och observationsdata.

engagemang och beteendeproblem i förskolan och upp till och med årskurs 3. Det innefattar att en gång var 5e månad har personalen och aktörer som samspelar med barnet, t.ex. BUP fått svara på frågor gällande hur de samverkar kring barnet och familjen. Det som vi funnit särskilt av intresse är att studien skildrar hur problemen utvecklas hos de barn som får hjälp respektive de som inte får hjälp, det vill säga vilket resultat ger insats respektive inte insats?

Vi kommer följa studien med intresse och tycker att det är intressant att den väcker funderingar kring påverkan från miljö och pedagoger, vilken roll denna påverkan har.

TUTI

Vi har tittat på forskningsprojektet TUTI som står för tidig upptäckt, tidiga insatser. Projektet TUTI har pågått mellan juni 2009 och december 2012.

Projektet lyfter effektivare behandling av små barn med autismspektrumstörning genom att belysa tidig upptäckt samt habiliteringsinsatser. Projektets frågeställningar var:

• ”Hur ser funktionsnivån ut i de olika utvecklingsområdena hos de barn som remitteras till habiliteringen och hur påverkar det val av behandlingsinsats.

• Vilken effekt har olika behandlingsinsatser på barnets vardagsfungerande och på språklig och kommunikativ utveckling och begåvningsnivå efter ett och två år?

• Vilka är kritiska delmoment i olika behandlingsstrategier?

• Hur upplever föräldrar och förskolepersonal att arbeta med de olika behandlingsformerna?

• Vilken påverkan har de olika behandlingsinsatserna på familjens vardagsliv? ” (TUTI, 2009, 4)

Projektets tre olika steg i början är 1. BVC (barnavårdscentral) upptäckt, 2. Barnneuropsykiatrisk mottagning, utredning 3. Barn och ungdomshabilitering insats.

Barnets funktionsnivå sammanställs i ett baslinjedokument vid habiliteringsenheten och föräldrarna blir erbjudna ett startpaket där inlärning kan ske på två sätt, antingen genom intensivinlärning eller traditionellt. Uppföljning skedde minst två gånger efter 12 månader för att se resultatet av

intensivinlärningsmetoden har visat sig vara effektiv. Blomqvist (2009) nämner i en av slutrapport av TUTI också att faktorer som kan ha bidragit till positiva resultat kan vara just samarbete med föräldrar och förskola.

TUTI visar att barn i särskilda behov svarar bättre på just en metod anpassad efter deras behov, detta blir intressant för pedagogens roll. Hur stöttar och hjälper pedagogen ett barn i särskilda behov i samlingen så att hen kan inkluderas i den? Här kan man dra paralleller till vår studie där vi tar upp hur man som pedagog tänker inkluderande i förskolan, med inriktning just på förskolesamlingar. I vår analys kommer vi att tolka hur pedagogerna tänker och arbetar inkluderande med barn i särskilda behov. TUTI påvisar att det finns ett behov av forskning kring just barns psykiska ohälsa som kan ta sig uttryck i form av just koncentrationssvårigheter. Det finns en systematisk

kunskapsöversikt för att kartlägga psykisk ohälsa bland barn och ungdomar i Sverige från 1945-2010 av Kungliga Vetenskapsakademins Hälsoutskott, men när det gäller just förskole- och

lågstadiebarn har det gjorts få studier. Särskilt utvecklingen av barns psykiska hälsa mellan åldrarna 0-10 år är ofullständigt utforskad (TUTI). För ett rätt bemötande behövs mer kunskap om denna utveckling och en förståelse för varför barn uppvisar koncentrationssvårigheter. Utifrån detta har vi valt att avgränsa oss till just koncentrationssvårigheter.

Förförståelse av begreppet koncentrationssvårigheter.

Själva ordet koncentration i sig står för förmågan att kunna koncentrera sig och hålla fokus på ett så kallat problem, hitta strategier för att lösa samt genomföra detta. Men begreppet koncentration kan också ha samband med förmågan att styra sina impulser, motorisk kontroll, till temperament och energi (Berglund, 2000).

Koncentrationssvårigheter är ett begrepp som de flesta är bekanta med och har någon slags uppfattning om.

Begreppet koncentrationssvårigheter kan innebära en tillfällig eller en bestående nedsatt koncentrationsförmåga. Den bestående typen av koncentrationssvårigheter är typiska för bland annat skallskador, mani, ADHD m.fl. Den andra formen av koncentrationssvårigheter som är tillfällig uppstår oftast av sådant som till exempel stress, sömnbrist, näringsbrist eller förälskelse. Men koncentrationssvårigheter är något som vi alla går igenom och får vid något tillfälle i livet, vuxna som barn. För barn med koncentrationssvårigheter kan det ibland bero på att uppgiften som man står inför inte är intressant nog. Eller så kan det bero på andra saker, så som oro. Oro för till exempel närstående som inte mår bra, fysisk sjukdom eller som tidigare nämnts

Det händer alla att man då och då har koncentrationssvårigheter av olika anledningar och det i sig behöver inte vara något som påverkar eller skapar negativa situationer för individen, däremot om dilemmat kvarstår och barnet känner att det aldrig eller sällan passar in eller kommer till sin rätt i förskolan blir det ett problem som skapar många negativa situationer samt misslyckande.

Misslyckandena i sig kan i sin tur leda till bristande motivation enligt Kurtén (2013).

Därför valde vi som författare denna avgränsning i vår studie. Man kan ha

koncentrationssvårigheter av många olika anledningar och det finns så mycket som kan påverka. Särskilt de krav som ställs på individen och situationer samt miljöer som denne befinner sig i. Långvariga koncentrationssvårigheter hos ett barn kan innebära att barnet blir i behov av särskilt stöd under en period.

Teoretiska utgångspunkter

I uppstarten av denna studie så tittade vi på tidigare och pågående studier och projekt som på något sätt berörde det ämne som vi själva ville ta upp. Vi har hittat en del projekt och tidigare forskning. De projekt som vi har tittat på har handlat om att förbättra vardagen för barn, både i hemmet, förskolan och i vardagen, för barn med just funktionshinder och neuropsykologiska diagnoser. CHILD, ett pågående projekt i Jönköping, tar mest upp hur man kan förbättra vardagen för

neuropsykologiska diagnoser. Det avslutade projektet TUTI står för ”tidig upptäckt, tidiga insatser” som fokuserar på vikten av att upptäcka och förbättra vardagen för barn med främst autism.

Vi har studerat några olika projekt för att skapa oss en bild av vad som har gjorts och vad som görs i dagsläget. Vi ser att dessa projekt handlar om barn i särskilda behov men på en mer övergripande nivå. Vi har valt att fokusera just på hur man arbetar med barn i särskilda behov på förskolan med inriktning på den klassiska förskolesamlingen, här har vi vår avgränsning och inriktning i studien. Vi har också använt oss av den sociokulturella teorin som ansats och några av dess förespråkare Dysthe, Säljö, Vygotskij.

Olga Dysthe

Dysthe är professor vid universitetet i Bergen och inriktar sig på processorienterad skrivpedagogik och samspelet i klassrummet. Dysthes inriktning i den litteratur som vi använt oss av är

klassrumsforskning och skrivforskning och handledning inom högre utbildning. Det som vi har funnit överensstämmande mellan vår insamlade empiri och Dysthes teori är just det viktiga samspelet som är främjande för lärandet.

”Det gäller att skapa interaktionsformer och miljöer där individen känner sig accepterad och som på ett positivt sätt kan forma den lärandes identitet, bl.a. genom att eleven känner sig uppskattad både som någon som kan något och som någon som kan betyda något för andra.” (Dysthe, 2003:38)

Dysthes samspelsteori sträcker sig till IKT (informations- och kommunikationsteknik) och IKT är något som barn växer upp med nu under 2000-talet. Att kunna fungera socialt för att kunna ta del av lärandeprocessen är av vikt både i den fysiska och virtuella världen (Nilsson, 2014).

Roger Säljö

Säljö är professor i pedagogik och pedagogisk psykologi vid Göteborgs universitet. Vi har i studien använt oss av boken Lärande & Kulturella redskap, i vilken Säljö skildrar ett av de sätt varpå man kan tillägna sig kunskap. Man kan antingen tillägna sig den genom yttre faktorer, sinnesintryck eller så kan kunskapen vara ett resultat av genetiska förutsättningar.

Vi har utgått från det tredje sättet att tillägna sig kunskap, som blir möjligt ur det sociokulturella perspektivet genom samspelet med andra människor och sin omgivning. Detta kan man koppla till det sociala samspelet som sker i samlingar på förskolan. Hur blir lärandet möjligt för barn med neuropsykologiska tendenser eller koncentrationssvårigheter om behoven av anpassning efter individ (syftar på bemötande från pedagogers sida) inte tillgodoses så att individen kan bli en del av samlingen? Hur kan man arbeta för att tillgodose individens behov och göra samlingen möjlig för

alla? Med syfte på en skola för alla (Lpfö 98, rev 2010).

Lev Vygostkij

Lev Vygostkijs var en pedagogisk teoretiker inom den ryska kulturhistoriska skolan som blev känd för sina verk i västvärlden under 1960-talet. Hans sociokulturella syn på lärande innebar att han såg omgivningen och samspelet som viktig för lärande och prestation. Vygotskij ansåg att utveckling och utbildning är beroende av varandra och därför menar han att det är viktigt för en pedagog att ta hänsyn till både barnets utveckling samt inlärningsförmåga. Vygotskij utvecklade också teorin för den Proximala utvecklingszonen som innebär och handlar om att ge lagom utmaningar och utmana på den rätta nivån för just individen. Det innebär att en uppgift eller inlärning ska ligga mellan att vara för lätt eller för svår. Detta för att det ska utmana och ge stimulans, en uppgift som med hjälp och stöttning av en som är mer kompetent inom området är fullt genomförbar. Det ska alltså vara genomförbart för individen men samtidigt kräva en ansträngning och vara en utmaning.

Ett exempel på Vygotskijs teori om den Proximala utvecklingszonen kan vara: tänk dig att du ska lära dig att simma och det verkar oövervinnligt att du ska kunna klara det men med hjälp av en simdyna så kan du få stöd tills du är mer ”självgående”. När du sedan bemästrar simningen så tas detta stöd bort.

Vi har använt oss av Vygotskijs teori under studiens gång för att analysera och förstå vår empiri. Alltså handlar den proximala utvecklingszonen om ”sträckan” mellan det som barnet kan göra på egen hand och det som barnet kan göra med stöd av någon mer erfaren.

Som vuxen eller pedagog menar Vygotskij att det är viktigt att ställa frågor och lyfta nyfikenhet hos barnen men inte ge färdiga lösningar eller svar.

Forskning kontra det sociokulturella perspektivet.

Både Lev Vygotskij och Roger Säljö (2000) pratar om begreppet ”mediering” som innefattar att människan interagerar med artefakter då människan verkar i och förstår omvärlden. Hur man sedan verkar i och förstår omvärlden är en tolkning och förståelse som man själv gör med hjälp av sina tidigare erfarenheter och upplevseler och blir därför olika från individ till individ. Vygotskij ansåg att såväl formell som informell inlärning, hemma eller i förskola/skola är viktig för barns sociala samt kulturella utveckling. Säljö (2005) menar att alla samtal är en form av yttring för mediering och att människor är i vissa avseenden jämt medierande tillgångar för varandra i ett samspel.

TUTI som projekt visar på vikten av att möta barnet där det befinner sig just nu, den funktionsnivå hos det specifika barnet som är aktuell. I projektet försökte de delaktiga (BUP, pedagoger och föräldrar) finna och använda sig av bättre metoder för att bemöta barnen för att skapa bättre förutsättningar för barnens utveckling. Hänsyn tas till barnets funktionsnivå/situation samtidigt som bemötandet vägleder och utmanar precis som Vygotskij påvisar med sin teori om den

Proximala utvecklingszonen. I TUTI har man kunnat urskilja att ” Välbefinnande hos både barn och föräldrar har ökat och barnets aktivitet och delaktighet förbättras” (Berquist, 2011, s. 2(3)).

Delaktighet och inflytande samt bra miljö bekräftas även som viktigt av Strandberg (2006) och Arnér (2005), De Jong(2010) och Nordin-Hultman (2004). Detta tas vidare upp i kapitlet; Resultat, analys och teoretisk tolkning. Vi kommer också i studien nämna Persson (2001) i samband med begreppet relationellt perspektiv och Eidevald (2009) i samband med genusperspektiv.

Metod och genomförande

I detta kapitel börjar vi med att låta vår förförståelse bli synlig och sedan presenteras den kvalitativa ansatsen. Vidare berättar vi om vårt tillvägagångssätt vid urval av respondenter. Sedan följer

genomförande och fiktivt scenario, empirin – intervju med förskollärare och specialpedagoger samt etiska överväganden. Dessa avsnitt förklarar hur insamlandet av empirin har gått till.

Förförståelse

Vi har genom teori och praktik sett ett ökat behov av pedagogernas individförståelse i barngruppen. Författarna har också en förförståelse av den pedagogiska profession inom vilken studien kommer att bedrivas och har uppfattningen att denna typ av problematik som kommer att uppmärksammas är vanligt förekommande ute på svenska förskolor. Det är därför av stor vikt att lyfta upp denna

problematik i ljuset och synliggöra hur den hanteras i förskolans vardagssituationer. Då detta görs skapas möjligheten att få syn på olikheter i pedagogers uppfattningar och handlingar.

Ansats

Studien har en kvalitativ ansats (Patel & Davidson, 2003). Då man utgår från kvantitativ metod så innebär det att en stor mängd fakta samlas in som man sedan analyserar statistiskt för att få ett lite mer generaliserbart resultat. I vår studie använde vi oss av den kvalitativa metoden eftersom resultatet säger mycket om just det specifika området och varför resultatet blir som det blir. Som Starrin & Svensson (1994) skriver gällande just skillnaden på kvantitativ och kvalitativ metod, så hjälper den kvalitativa metoden författaren att nå andra dimensioner och sammanhang i människors värld än vad den kvantitativa metoden kan. Vi har använt oss av både enskilda intervjuer och gruppintervjuer. Intervjuerna har varit semistrukturerade (Patel & Davidson 2003), vi har följt ett förberett frågeschema till viss del och sedan kompletterat med följdfrågor för att verkligen komma nära de svar vi söker i studien.

Under studiens gång har vi intervjuat specialpedagoger och förskolepedagoger. Vi lät

respondenterna besvara ett visst antal frågor knutna till ett fiktivt scenario. Vi använde oss av följande intervjuteknik, öppna strukturerade frågor, kompetensbaserad metodik och scenariofrågor. Då vi använde oss av ett fiktivt scenario fick alla respondenter samma händelse att utgå ifrån då de besvarade frågorna, det var just pedagogernas erfarenhet och upplevelser vi ville synliggöra.

Urval och urvalskriterier

Empirin har samlats in i en småstad i Skåne. Vi har varit i kontakt med åtta förskolor, och genomfört nio olika samtal med pedagoger. Förskolorna har olika pedagogiska inriktningar och tillhör olika rektorsområden. Vårt urval av respondenter på de olika förskolorna grundar sig på både kompetens, utbildning och erfarenhet och därför har både specialpedagoger och förskolepedagoger intervjuats. Därav har vi använt oss av ett så kallat strategiskt urval (Alvehus, 2013), då vi hade en tydlig och klar idé om vilka vi ville intervjua för att få intressant information till vår studie. Vid våra förberedande besök på förskolorna inför de kommande intervjuerna så belyste vi vikten av att ha med pedagoger som hade en längre erfarenhet och hade varit yrkesverksamma under en längre tid. Därefter valde arbetslagen ut de representanter som uppfyllde dessa krav, som vi sedan kom tillbaka vid ett senare tillfälle för att samtala med.

Urvalskriterier:

¤ Deltagarna ska vara yrkesverksamma förskolepedagoger och specialpedagoger ¤ Deltagarna ska representera olika pedagogiska förskoleinriktningar

Vi valde att intervjua pedagoger från åtta olika förskolor i en småstad i Skåne. Vi hittade

informationen om de olika förskolorna på kommunens hemsida, respondenterna representerar olika förskoleformer och yrkeskategorier. Vi gjorde åtta olika intervjuer, en del med enbart en pedagog som representerade sitt arbetslag men i vissa fall flera från ett och samma arbetslag. Av dessa nio intervjuer var två stycken med specialpedagoger som representerade två olika förskolor. Vi ville ha med olika förskoleformer så som privata familjekooperativ och kommunala förskolor. Även en naturförskola men också en kommunal förskola inspirerade av Reggio Emilia ingår i studien. Detta för att kunna se eventuella skillnader/likheter i svaren utifrån de olika förskoleformerna och få en bredare bild och mer representativ bild av förskolepedagogers agerande vid samlingstillfällen.

Översikt över fiktiva respondenter och deras fiktiva förskolor

Vi har valt att fiktivt namnge respondenterna och förskolorna som de representerar. I vissa av intervjuerna så har respondenterna träffat oss ensamma och ibland i grupp men det gemensamma i alla fallen är att oavsett hur många av pedagogerna på förskolan vi har träffat så är det arbetslagets åsikt och gemensamma erfarenhet som lyfts. På förskolan Stöveln gjorde vi intervjuer på två avdelningar, därför har vi namngivit två pedagoger under Strumpans förskola i tabellen.

Vanten

Kommunal förskola Gunnel

Mössan

Kommunal naturförskola, 1 Maja

Strumpan

Reggio Emilia inspirerad förskola, 1

Ulla

Stöveln

Reggio Emilia inspirerad förskola, 2

Greta och Pernilla

Byxan

Kommunal förskola Ingrid

Tröjan

Föräldrakooperativ Fia

Jackan

Kommunal förskola Annika (specialpedagog)

Genomförande och fiktivt scenario

Vi valde att ge respondenterna en chans att förbereda sig inför vår intervju, genom att i förväg dela ut kompendiet. På detta vis fick pedagogerna en möjlighet att dryfta materialet med sina arbetslag. Vi valde ett fiktivt scenario då vi ville att alla skulle ha likvärdig utgångspunkt och samma händelse att utgå ifrån. Detta för att kunna se eventuella skillnader i bemötandet.

Vårt fiktiva scenario:

Vårt Scenario handlar om en samling i en förskolegrupp med 17 barn, 2 förskollärare och 1 barnskötare. Pedagogernas tanke med samlingen är att öva inför ett framträdande som kommer att ske vid en föräldrakväll. Temat på föreställningen är ”Pippi Långstrump” och barnen ska nu träna på ett antal sånger etc.

Charlie har svårt att sitta still, pockar på uppmärksamhet från kamrater som sitter

bredvid. ”Skriker” istället för att sjunga (överröstar) Rör sig runt i mitten av samlingsringen. Vill inte sitta still.

Pedagog 1. som leder samlingen säger vänligt till Charlie att ”Nu sitter vi ner och sjunger”. (Charlie fortsätter med samma beteende.)

Pedagog 2. sätter sig hos Charlie och lägger armarna om hen. (Charlie fortsätter, slingrar sig ur ped.2s armar.)

Charlie kryper in mot ringens mitt igen, ped.2 sträcker sig efter Charlies hand och Charlie ”viftar” bort ped.2s hand.

Nu börjar några av de andra barnen i samlingen också tappa koncentrationen och får svårt att sitta still.

Ped 3. som sitter i ett angränsande rum kommer in och ger pedagogerna 1 och 2 en subtil blick och ”frågar” med en gest om hon ska ta med Charlie in i det angränsande rummet.

Empirin- intervjuer med förskollärare och specialpedagoger

Insamlandet av empirin har skett dels genom att vi har skrivit ner respondenternas ord, dels genom ljudupptagning. Vår induktion (Patel & Davidsson, 2003), slutsatser grundade på erfarenhet, utgör respondenternas svar i bandad intervju, stödord på papper som transkriberats och med hjälp av teori analyserats och sammanställts i ett resultat (förståelse). Tanken med våra intervjuer var att de skulle bli som hjälp i ett samtal/ diskussion med respondenterna. Intervjuerna var semistrukturerade, vi hade vissa fasta frågor som vi sedan kompletterade med följdfrågor. Vi valde ut fyra stycken frågor som skulle hjälpa oss att styra in samtalen på det vi ville få kunskap om. Därför förberedde vi enbart fyra stycken frågor och kompletterade med följdfrågor under tiden då vi satt i samtal med respondenterna. På detta sätt kunde vi, utan att styra respondenterna med fasta frågor nå ämnet vi ville undersöka.

Etiska överväganden

Som författare av denna studie har vi följt Vetenskapsrådets etiska principer för personer som deltar i undersökningar. Samtyckeskravet innebär att vi frågade respondenterna om det var ok om vi ställde frågor till dem. Informationskravet betyder att respondenterna visste i vilket syfte vi presenterade scenariot för dem och ställde frågor. Konfidentialitetskravet innebär att vi inte tagit med uppgifter som kan spåras till individerna och nyttjandekravet att vi inte använder materialet i kommersiella sammanhang (Patel & Davidsson, 2003). Det var viktigt för oss som författare av studien att respondenterna kände att vi behandlade deras svar med respekt så att vår skildring av deras svar blev äkta. Att de verkligen kände sig trygga i att dela med sig av sina upplevelser från sitt yrke, ansåg vi vara en förutsättning för studiens trovärdighet.

Resultat, analys och teoretisk tolkning

När vi valde hur och i vilken ordning vi skulle presentera vårt resultat så blev vissa rubriker nästan självvalda på sina respektive platser. Vi utgick från en gemensam grund vi sett hos respondenterna, förberedelse och tydlighet. Vi resonerade sedan vidare kring vår avgränsning det vill säga just helsamlingen som företeelse. Under nästa rubrik, barns inflytande bygger vi sedan vidare på från hur helsamling sett ut till hur den mer ser ut idag när vi som pedagoger vill se det kompetenta barnet och ge barn mer inflytande. Vi fortsatte sedan med att titta på hur vi praktiskt kan arbeta som pedagoger med dessa frågeställningar som vi väckt i studien. Ett sidospår som vi halkade in på men som inte utvecklas så ingående presenteras under genus. Sedan har vi som författare behandlat hur vanlig förekomsten är av våra frågeställningar. Slutligen har vi ägnat ett avsnitt åt

specialpedagogernas specifika arbetssätt och perspektiv, och i samband med detta tittat på hur olika förskoleformer eventuellt kan påverka pedagogernas synsätt och arbetssätt.

Förberedelse och tydlighet

I våra intervjuer med pedagoger utgick vi från vårt fiktiva scenario för att ta del av deras

erfarenheter av samlingar och deras kunskap om hur det blir möjligt att hantera liknande situationer som scenariot innehåller, där det blir stökigt och svårt för vissa barn att ta del av samlingen. Under intervjuerna fick vi en förståelse för att många pedagoger ansåg att förberedelse och tydlighet är grundläggande för bra samlingar, särskilt som i det fiktiva scenariot med ett barn med

koncentrationssvårigheter likt ”Charlie”. Denna tydlighet och förberedelse behövs särskilt då, men vi fick också en förståelse för att de flesta pedagoger ansåg att det gynnade alla barn med ett sådant arbetssätt. Följande citat från respondenten Maja visar detta: ”Man måste ha ett tydligt syfte med det

man gör, det är A och O egentligen och då med barn som har lite svårt att fokusera så måste man vara ännu tydligare. Den tydligheten är bra för alla barnen.”

Många av de nio pedagogerna som vi intervjuade nämner vikten av tydlighet och förberedelse på två olika sätt. Tydlighet för och mellan de olika pedagogerna i arbetslaget, att man redan innan pratar ihop sig och bestämmer vem som tar hand om vad under samlingen. Vem som leder

samlingen och vem som är den som är observant och hjälper till om något händer i barngruppen, till exempel att en pedagog vet med sig sedan innan att hon eller han ska stötta och hjälpa Charlie lite extra. Det är viktigt med tydlig ansvarsfördelning. Detta menar respondenterna skapar tydlighet och trygghet i arbetslaget och för pedagogerna, så att det inte blir ovisst i situationen. Kanske kunde man i fallet med Charlie tänkt ut en strategi redan innan, var han ska sitta i samlingen samt om han

behöver en vuxen nära och liknande. Pedagogernas planering är av vikt. Såhär svarade

respondenten Gunnel; ” Det är pedagogernas agerande som styr samlingen, träningen hur den ska

bli, vilket innehåll, hur vi säger och gör för att det ska bli intressant och fånga barnen. Barn är inte, utan de blir i de förutsättningar som vi skapar.” Därav påvisas tydlighet och förberedelse från pedagogens sida för att skapa goda förutsättningar för barnen.

De nämner också att det är viktigt och bra för barnen med förberedelse och tydlighet, inte minst för Charlie men även för hela barngruppen. Att man berättar vad det är som ska göras och varför. För barn som Charlie tycker en del att man ska konkret förklara och beskriva exakt vad som ska göras och vad som förväntas av Charlie under samlingen. Till exempel: ” Vi ska sjunga 2 sånger och

dansa en dans, sen är det slut ”- (Agneta). Charlie blir då förberedd och vet mer vad som krävs och förväntas av hen i den specifika situationen, får en ärlig chans att delta utifrån sina förutsättningar.

”Det är allmänt känt att människor gör ett bättre arbete då man ställer höga krav och förväntningar på dem än då man inte förväntar sig något alls- det gäller även i skolan. Men det viktiga är hur dessa förväntningar kommer till uttryck, hur lärarna kan visa vilka

förväntningar och krav de har på ett sätt som eleverna kan svara an på”.( Dysthe, 2005:241).

Förberedelse och tydlighet kan vara faktorer som kan påverka barnets ”villighet”. Säljö som utvecklat den sociokulturella teorin i Sverige, skriver;

” barnet måste vara villigt att i intensivt samarbete med omgivningen forma sig självt till en kulturvarelse genom att tillägna sig centrala delar av den världsbild, de värdesystem,

kunskap och färdigheter som är framträdande under den epok och i de bestämda sociala förhållanden som barnet socialiseras.” (Säljö, 2005:20).

Vikten av helsamling

En ny intressant frågeställning för oss som författare av denna studie väcktes när många pedagoger var skeptiska till helsamlingar. Pedagogerna ser inte många fördelar i att vara samlade i hela barngruppen och särskilt inte om barngruppen består av barn med koncentrationssvårigheter:

”Men det kvittar ju egentligen hur man gör alla de här sakerna för om han tycker att det är jobbigt, att sitta i en stor grupp så är det jobbigt hur man än gör. Eller så har det att göra med att man inte har förståelse för vad som ska ske. Jag hänger upp mig på varför de gör

det i en stor grupp.” – (Annika)

Respondenten Maja säger gällande stora samlingar ”Jag vet inte riktigt vem det skulle vara bra

för?” Barn i allmänhet kan enligt respondenterna uppleva stora samlingar som stökiga och i ännu högre grad barn med koncentrationssvårigheter, det kan bli svårt att hantera alla intryck, både visuella och ljudmässiga. Förslagsvis, från en av specialpedagogerna som var intervjuad, kan pedagogerna få barnen att fokusera mer genom att de till exempel får ha en ”plocksak” i handen. Det kan vara en mjuk sak som en tygkudde med ris eller något annat. På detta sätt får barnet möjlighet att kanalisera sin energi, i stället för att barnet blir utåtagerande. Fast våra respondenter inte menar att helsamlingar anses som så viktiga och centrala i förskolevärlden längre och absolut inte spelar någon central roll i förskolevardagen så som samlingen gjort tidigare, så kvarstår faktum att det ibland är svårt att frångå helt. Det kan ändå, menar respondenterna, finnas en viss vinning i att ibland samla hela barngruppen. Till exempel för att se varandra och veta att det är vi som är just den här avdelningen. Men också, som en av respondenterna tog upp särskilt, att det kan vara av betydelse med helsamlingar i uppstart av olika projekt, så att man med säkerhet vet att barnen får samma information och introduktion till det specifika temat eller projektet som man kommer att arbeta med. Vygotskij (2005) menar att vi lär av varandra som människor och människans

utveckling sker i tre steg, först omedveten aktivitet med andra – ”in itself” sedan steg två som sker när barnet får en förståelse för att dess agerande påverkar andra – ”for others”, sedan i steg tre sker inre aktiviteter och barnet får en förståelse för vilken människa, hon eller han vill vara – ”for itself”.

”The personality becomes a personality for itself by virtue of the fact that it is in itself, through what it previously showed in itself for others”

(Vygotskij 2005:56)

Det blir tydligt att för en bra social utveckling hos barnen och för att deras personlighet ska

utvecklas så behövs samspel och deltagande i gruppen. Därmed påvisas också vikten av inkludering och ett utvecklande arbete hos pedagogerna så att de gör alla barnen delaktiga under

samlingstillfällena.

Säljö (2000) menar att människan föds med en orientering mot kommunikation med andra. Från födseln söker hon social kontakt och utvecklar olika sätt för att samspela med andra.

Vår erfarenhet från intervjuerna är att det är svårt att helt utesluta den klassiska samlingen, eftersom situationer ändå uppstår där man är samlade i helgrupper, som när alla barnen till exempel ska gå

iväg till en teaterföreställning eller museum eller om pedagogerna ska starta upp ett nytt projekt i barngruppen etc. Dessutom är samlingen ett arbetssätt som är väl inarbetat i pedagogiken och historiskt har det ändrats från att pedagogerna jobbat utifrån en arbetsmedelpunkt som styrdes av de vuxna, till intressecentrum (SOU 1972:26, 27) där barnen idag får tycka och tänka och deras

intressen styr val av arbetssätt. Samlingen idag tar sig andra uttrycksformer, pedagogerna låter ofta kreativa tankar bli överordnade fasta strukturer, i samstämmighet med Vygotskijs teori:

”I lekaktiviteterna är tänkande skilt från objektet och handlingarna kommer snarare från idéer än från ting.” (Vygotsktij, 1993:186)

Barns inflytande

Det som respondenterna också var väldigt eniga om var vikten av att utgå från barnens intresse. En av våra respondenter nämner vikten av nyfikenhet som en drivande motor för olika projekt. Denna nyfikenhet kan fångas genom kommunikation. Hur barnen å ena sidan kommunicerar sin nyfikenhet och lust att lära men hur pedagogen å andra sidan ställer frågor som inspirerar till ytterligare

nyfikenhet och utforskning av barnens intressen. Med detta synsätt som bland annat Lev Vygotskij utgår från är det därmed viktigt att intresset kommer från barnen, något som Dysthe (1996) också nämner.” Med ett riktigt eller äkta engagemang menar jag att eleverna är intresserade av och engagerade i det innehåll, det ämne och de frågeställningar som utgör temat för

undervisningsfrekvensen” (Dysthe, 1995: 238). Detta eftersom det är just barnens intresse som leder till fortsatt nyfikenhet och inlärning. Om man som i det fiktiva fallet ovan ska förbereda ett

framträdande för en föräldrakväll eller liknande så kan man som pedagog istället för att planera ett framträdande berätta för barnen: ”Nu ska vi ha en föräldrakväll och vi måste hitta på något roligt

för våra föräldrar, vad tycker ni att vi ska göra? ” – ( Annika).

Vi tolkar det som att respondenterna menar att man ska ta med barnen i processen och planerandet av förskoleverksamheten. Om de får lov att vara delaktiga och känner att deras röster blir hörda så blir barnen också fångade av aktiviteten.

”De flesta lärare kan med glädje bekräfta att de tillfällen då elever verkligen lär sig något är de tillfällen då de är, och känner sig, involverade i de aktiviteter och uppgifter som pågår. Samma lärare kan likaså, fast med sorg, konstatera att de elever som inte är aktiva och involverade lär sig mindre”(Strandberg, 2006:66).

En av de responderande pedagogerna nämner också att ” Det är deras dag: ”Det är den

om att bygga upp deras förmågor” – (Gunnel). Samma respondent lyfter det faktum att den svenska

skolplikten inte gäller förskolan och att barnen faktiskt är på förskolan på sin så kallade fria

tid: ”Barnen är här på sin så kallade fria tid och det är så viktigt som pedagog att tänka på det. Att inte tvinga barnen till någonting.” Detta menar respondenten är viktigt, att som, pedagog ha i åtanke och att man inte tvingar dem till någonting.

Arnér (2005) arbetar för att påverka barns delaktighet och inflytande i förskolan. Hon visar på vikten av att försöka arbeta bort från ett nekande förhållningssätt mot ett mer bejakande arbetssätt – vi säger nej allt för ofta till barnen. Vår studies insamlade empiri pekar i riktning mot en förändring där det fortfarande finns mycket att arbeta för. Många av respondenternas svar pekar på den strävan som pedagogerna har att förskolan ska ge barn större inflytande. ”Förskolan ska sträva efter att varje barn utvecklar sin förmåga att uttrycka sina tankar och åsikter och därmed få möjlighet att påverka sin situation.” (Lpfö 98, rev 2010:12) Som till exempel att arbeta för att hitta alternativ för att samlas i helgrupp, arbeta mot att låta barnen vara med att bestämma. Efter eget initiativ och intresse får barnen sedan mötas i mindre grupper, ett tillvägagångssätt som ger barnen större inflytande och ger större möjlighet till anpassning på individnivå, särskilt vid fall med till exempel koncentrationssvårigheter. Barnen kommer lättare till tals och deras röster blir hörda. Arnér (2005) påvisar hur viktigt detta inflytande är genom att påpeka att det är en viktig del av den demokratiska grund som förskolan vilar på.

Praktiskt arbetssätt

Några saker som den insamlade empirin också visar är att vid större samlingar så är bland annat miljön av stor vikt. Hur ser rummet ut? Vad finns i det? Vad inbjuder rummet till? En av

respondenterna svarar så här ”Jobba mycket med miljöerna, man ser att miljöer påverkar väldigt

mycket. Skapar du en miljö för möte och samtal så blir det ju en miljö för möte och samtal

( oftast)” – (Pernilla). Samma respondent omtalar miljön som den ”tredje pedagogen”. Beroende på vad samlingen ska innehålla får man anpassa storleken på samlingen, till exempel vid användning av IKT (informations- och kommunikationsteknik) fungerar det bra att vara flera, det blir mer lättöverskådligt.

Förskolemiljön bör motsvara barnens behov efter aktivitet, detta gäller ju också samlingen som aktivitet. Vidare nämner De Jong i boken Utbildningsvetenskap för förskolan (2010) att samspelet med den fysiska miljön är komplicerade förlopp för både individer och grupper. Som Nordin-Hultman (2004) nämner så kan en väl anpassad miljö som tillgodoser särskilda behov och

önskningar också bli exluderande om stödet inte omfattar hela gruppen utan mer ”pekar” ut det enskilda barnet i särskilda behov. Både De Jong och Nordin-Hultman ser till vikten av att tillgodose hela gruppens behov samtidigt som det blir komplext med tanke på rättvisan för både gruppen och individen.

Respondenternas svar i studien visar också att i barngrupper med barn som har särskilda behov så är denna miljöanpassning av stor betydelse för att samlingen ska fungera.

Några konkreta förslag på hjälpmedel som nämns av flera respondenter är till exempel bildkort, handdockor, rispåsar, spännande väska och andra visuella hjälpmedel. Strategisk placering under samlingen är ofta grundad på erfarenhet eller handlingsplan. Även tiden är en viktig aspekt att ta hänsyn till för att samlingen ska få det utfall man önskar. Om det är många som blir lämnade, hämtade eller är hungriga under samlingen så är det svårt för barnen att fokusera och särskilt för de barn som har koncentrationssvårigheter.

Vi har nämnt handlingsplan tidigare här i kapitlet och den gör att pedagogerna kan individanpassa och hjälpa på rätt sätt. Några av respondenterna ger oss exempel på ett fall de upplevt, där barnet var i behov av extra mycket närhet och uppmärksamhet under samlingen. Pedagogerna i detta fall kände till behovet på grund av handlingsplanen och därför var det naturligt för dem att någon alltid hade detta barn i knäet eller vid sidan om sig under samlingen för att just fylla barnets behov av trygghet, vilket bidrog till lugn under samlingen. ”Man behöver en handlingsplan i allra högsta

grad, för det är ju en arbetssituation både för oss och för dem som ska vara dräglig.” – (Ingrid)

Men en handlingsplan kan ju innehålla annat, en del barn tycker inte alls om närhet och att vara nära en vuxen. Det finns många olika behov och faktorer som kan tas upp och lyftas fram i en handlingsplan.

En pedagog pratar om vikten av att få röra på sig, särskilt då man som i det fiktiva fallet ska öva på sånger. ”Nu tänker vi ju inte att vi sitter i en ring, och då kan man ju inte krypa i en ring. Om någon

kryper så får de krypa runt där. Vi försöker fånga dem med sången eller dansen.” – (Ulla). En möjlig anpassning för att möta ett ökat energibehov kan vara att barnen får stå upp och sjunga, göra rörelser eller få röra sig fritt till musiken. Att sitta still en lång stund kan vara väldigt svårt, särskilt för barn med koncentrationssvårigheter.

Man måste också noga anpassa aktiviteterna och det man gör till barnens ålder, det går inte att kräva detsamma av en 3åring som till exempel en 6 åring. Just handlingsplanerna visar tydligt olika barns

behov och omständigheter. Läroplanen framhåller just att dokumentation är viktig för utvärdering och all form av utvärdering ska utgå från ett tydligt barnperspektiv, (Lpfö, 98 rev 2010).

Handlingsplanen används sedan för att anpassa arbetssättet efter barnens behov på bästa möjliga sätt.

Genus

Som en ”parentes” i intervjuerna valde vi att ta upp och fråga våra respondenter angående genusaspekten i den specifika problematiken. I vårt fiktiva fall som vi utgick från och hade som diskussionsunderlag under intervjuerna nämnde vi barnet ”Charlie” enbart vid namnet och utgick inte med information angående barnets kön. Detta för att uppmärksamma hur pedagogerna talade och refererade till Charlie, om de använde sig av något personligt pronomen. Under intervjuernas gång märkte vi tydligt att detta var någonting som pedagogerna uppmärksammade och de reagerade på att vi ibland använde oss av begreppet ”hen”. En del svarade och pratade därför också om

barnet ”Charlie” som hen medan andra benämnde barnet som ”han”.

En del började prata om ”Charlie” som han och rättade sedan sig själva och sa ”hen” istället.

En pedagog ifrågasatte också redan innan vi börjat intervjua varför vi använde oss av begreppet hen och vi tolkade det som att respondenten var ganska så kritisk mot det begreppet.

Under intervjuernas gång och då vi väl kom till frågan som rörde just genus började de flesta respondenterna att le eller skratta till innan de besvarade frågan, en reaktion som vi tolkade som en osäkerhet och obekvämhet gentemot att besvara den frågan. Vi fick en uppfattning av att de trodde vi fiskade efter ett särskilt svar och de kändes som att de försökte besvara frågan ”korrekt”. Kanske hade respondenterna svårt att förena det upplevda med vad styrdokumenten säger

”Vuxnas sätt att bemöta flickor och pojkar liksom de krav och förväntningar som ställs på dem bidrar till att forma flickors och pojkars uppfattning om vad som kvinnligt och manligt. Förskolan ska motverka traditionella könsmönster och könsroller.”

(Lpfö, 98 rev 2010:5)

Många svarade här att ”Charlie” kunde ha varit antingen pojke eller flicka, då de menade att beteendet fanns och var lika vanligt hos både könen. Många av respondenterna svarade dock att de trodde att andra skulle se ”Charlie” som en pojke och att de skulle mena att beteendet var typiskt för pojkar.

Ett resonemang som fick oss båda att fundera, varför svarade respondenterna så? Att det själva inte alls såg beteende kopplat till ett visst kön samtidigt som de var ganska så säkra på att andra gjorde det? Förklaringen kan ligga i den iakttagelse Eidevald (2009) gjort och som han nämner i sin

avhandling,

”Att lärare i förskola och skola ofta uppfattar sig, liksom i ovanstående böcker, som att de bemöter flickor och pojkar utifrån liknande villkor, trots att studier gång på gång visar motsatsen, menar jag delvis har att göra med den kultur och tradition som finns i förskolan och skolan.” (Eidevald, 2009:37)

Svårigheter i helsamling- frekvent förekommande eller inte?

Som avslutande fråga i intervjuerna med förskolepedagogerna frågade vi om de kände igen sig i det fiktiva fallet. Är problematiken som vi tagit upp vanligt förekommande på förskolor, är det något som pedagogerna är bekanta med och måste hantera i förskolans vardag?

Vi har självklart valt att arbeta och skriva just om detta eftersom det är en problematik som vi båda

tycker oss ha sett och är någonting som vi tror är vanligt förekommande på förskolor idag.

Pedagogerna svarade samstämmigt och alla kände igen sig i situationen med barnen, några nämnde också att de tror att det finns minst ett ”Charlie-barn” i varje barngrupp. En del nämnde också att det var en problematik som de fick bemöta och hantera dagligen. Många respondenter tog också upp att de därför tror på tidiga insatser och vikten av att det upptäcks redan i förskolan så att barnen får rätt hjälp och stöd så att de kan delta på bästa sätt i förskolan efter sina egna förmågor. Här kom många också in på handlingsplaner, att det kan vara till stor hjälp att använda sig av individuella handlingsplaner för att på bästa sätt kunna individanpassa verksamheten för barnen.

De flesta svarar däremot att de inte känner igen sig i pedagogerna (i det fiktiva fallet) och deras beteende. Många ifrågasätter deras otydlighet och brist på kommunikation och menar att de inte upplever att man arbetar så på förskolor idag. De flesta trycker på vikten av barnens inflytande och medbestämmande men också hur viktigt det är med ett fungerande arbetslag som redan innan har pratat igenom och har en tydlig gemensam plan för hur man hanterar problematik i helsamlingar. Childprojektet nämner att beteendeproblem hos små barn har ökat och att tidiga insatser förbättrar möjligheterna att må bättre längre fram i livet (CHILD, 2014).

Vi ställde som följdfråga till det fiktiva fallet om respondenterna tror att problematiken vi tagit upp har ökat under en längre tid? Om de tror att det är det samhälle som vi idag lever i som kan ha påverkan? En del tror det men poängterar att det inte är något de har belägg för. Många nämner också de allt större barngrupperna och trycker på vikten av mindre barngrupper etc.

Vi vill avsluta denna underrubrik med följande citat, svaret från respondenten Ingrid på

underrubrikens fråga, ”Det kan jag säga det har ökat, det har ökat, det kan vi nog säga generellt.”

Specialpedagogernas tankar

Här valde vi att göra en specifik underrubrik för att lyfta svaren från de två specialpedagogerna som vi intervjuade. Vi valde att inte enbart intervjua förskollärare utan ville också få med

specialpedagoger som respondenter då vi tänker att detta är en problematik som specialpedagoger har mycket erfarenhet av och därför ville vi se på eventuella skillnader och likheter i deras

erfarenheter och deras arbetssätt, jämfört med förskollärarnas.

Som vi trodde, så var det en del saker som skiljer förskollärarnas och specialpedagogernas tankar åt. Den ena specialpedagogen blir väldigt berörd av vårt fiktiva fall och tycker att det är väldigt starkt. Respondenten svarar att det är kränkande för ”Charlie” att ”Charlie” fick lämna samlingen och att det är som ett straff. Den känsla som respondenten förmedlar till oss här är samma som driver Arnér (2005) att arbeta för att man mer ska respektera barn och komma bort från vuxnas maktmissbruk där de ibland ”kör över” och kränker barn. Respondenten ser inte heller ”Charlie” som ett barn med så kallade problem eller svårigheter utan menar istället att ”Charlie” är ett starkt barn som visar de andra vägen och som vågar säga ifrån. Hon tror att det inte enbart är ”Charlie” som reagerar utåtagerande i samlingen, utan att just ”Charlie” kan ta plats och stå på sig.

Något som också är överensstämmande bland svaren hos de andra respondenterna är att den första specialpedagogen inte heller känner så starkt för samlingar i helgrupp, utan att till exempel träna på socialt samspel kan man lika gärna göra i mindre grupper. Det som också stämmer bra överens med de andra respondenternas svar är vikten av förberedelse och tydlighet. En sak som denna respondent nämner som inte någon annan pratade om är att ifall ett barn som Charlie inte gillar stora samlingar så spelar det egentligen inte så stor roll hur man anpassar dessa samlingar, eftersom situationen inte fungerar för individen. Detta stämmer med Säljös teori för lärande som vi nämnt tidigare här i analysdelen.

Den andra specialpedagogen liknar ”Charlie” vid ett ”Energibarn” och menar att dessa barn inte klarar av ”kollektiva instruktioner”. Med det menas befallningar så som ” sitt nu ner” eller ” va nu tysta” som riktar sig till alla. Kollektiva instruktioner kan skapa förvirring hos alla barn men särskilt för sådana barn som ”Charlie”. Detta är respondenten ensam om att över huvud taget nämna.

och det kan vara jättejobbigt för barn som Charlie. Denna specialpedagog nämner också vikten av visuellt stöd som till exempel handdockor och liknande. På frågan om ”Charlie” var en pojke eller flicka svarar respondenten att det kan vara både och men nämner också det Specialpedagogiska nätverk som hen var med i och menar att där pratas det ofta om just dem utåtagerande pojkarna. Även denna respondent tror som en del andra respondenter på tidiga insatser, och detta stämmer ju överens med tankarna som CHILD-projektet vill väcka.

Skillnader i respondenternas synsätt

I vårt insamlande av empirin ville vi ha med olika förskoleformer för att där också kunna se eventuella likheter eller skillnader. Vi intervjuade kommunala förskolor med olika inriktningar så som en naturförskola, två Reggio- Emilia inspirerade och ett familjekooperativ. Vår analys av detta blev att de flesta av de förskolor och pedagoger vi besökt pratade om snarlika saker och verkade tämligen eniga i sitt sätt att hantera det fiktiva fallet!

De flesta menar att de redan innan har planerat och förberett hur situationen skulle kunna hanteras och ifall man vet med sig sen tidigare att det inte fungerar bra med helgrupp så hade de valt bort det från början. De menar att de istället hade valt att ha mindre grupper och samlingar. Då vi pratar om pedagog 3 i det fiktiva scenariot så tycker de allra flesta att det var fel av denne att komma in och ta ur ”Charlie” ur samlingen, delvis för att pedagog 3 inte hade någon koll på hur de andra två

pedagogerna hade tänkt och arbetat men också för att det kunde ses som ett straff och negativt att ta ut ”Charlie”. Det var ungefär lika många som tyckte att de inte hade försökt tillräckligt mycket och att det var i ett alldeles för tidigt stadium att plocka ut ”Charlie”. Det vi kunnat förstå från

intervjuerna sammantaget är att de som har mest olika åsikter är de respondenterna vi intervjuade på familjekooperativet, förutom specialpedagogerna. Respondenterna på familjekooperativet tycker att pedagogerna i det fiktiva scenariot hade hanterat situationen bra, det menade att det var bra som pedagog 1 gjorde som gav ”Charlie” en chans. De tyckte även att pedagog 2 gjorde rätt som

försökte lugna ”Charlie” genom att sitta nära. Men de tyckte också likt de flesta andra respondenter att pedagog 3 inte heller skulle ingripit. Men menade samtidigt att det inte var något fel med att ta ut ”Charlie” ur samlingen, de menade att i situationer som denna så hade alla vunnit på det och kanske skulle han inte ens ha varit med från början. Det kan bli ganska mycket negativt för ett sådant barn, dock var de också tydliga med att detta skulle ske på ett positivt och lekfullt sätt.

På det hela stora var respondenternas svar ganska lika och eftersom vi valt ett ganska så öppet scenario som gav utrymme för mycket fri tolkning så kan det ha varit en anledning till att svaren ibland var olika, då vi uppfattade det som att respondenterna ibland tolkade det fiktiva scenariot på olika sätt.

Sammanfattning/diskussion

Resultatdiskussion

Vi har tyckt att det varit mycket intressant och spännande att få ta del av respondenternas

erfarenheter och upplevelser. Redan från början när vi funderade på vår problemformulering hade våra tidigare upplevelser gett oss en uppfattning om att i barngrupperna på förskolor i Sverige finns det ett ökat antal barn med koncentrationssvårigheter. De forskningsprojekt vi tittat på som TUTI och CHILD visar på ett ökat behov och vikten av rätt bemötande för en bättre vardag för dessa barn och det innefattar förskolans verksamhet. Respondenternas svar var nästan helt med detta

överensstämmande, de tyckte sig kunna se att det har ökat och att ett förebyggande arbete innan förskoleklass är att föredra. En följdfråga som väcktes hos oss som författare och som diskuterades vid insamlandet av empirin, var om pedagogernas bemötande påverkades, om pedagogerna såg Charlie som en pojke eller flicka. Frågan gällande deras uppfattning om Charlies könsidentitet, är en fråga som vi tolkar som något känslig och som inte heller gav några tydliga svar. En del menar att det överhuvudtaget inte spelar någon roll om Charlie är en pojke eller flicka, medan andra gör upptäckten att de själva automatiskt tolkar Charlie som en pojke. Andra menar att genus inte har någon betydelse och att Charlies beteende finns hos såväl pojkar som flickor men uttrycker ändå att de tror att andra kanske tolkar Charlie som en pojke.

När det gäller detta arbete med dessa barn var vår avgränsning just samlingen och här väckte studien nya tankar kring just samlingen som begrepp avseende både syfte och funktion idag när barngrupperna är större. Respondenterna var samstämmiga i att det var viktigt att bekräfta

gemenskapen i barngruppen och att ibland vid uppstart av projektet kunde det vara ”bra om alla såg varandra” men annars ifrågasattes helsamlingens funktion. De lösningar som studien vill påvisa används idag, var mer möten i mindre grupper och detta är ju något som kan vara fördelaktigt för just barn med koncentrationssvårigheter. Respondenterna påvisar också i studien att just situationer med för många sinnesintryck kan bli jobbigt för barn med koncentrationssvårigheter. Vi fick ändå en förståelse för att vissa situationer kräver helsamlingar och att det inte går att undvika helt, samt att man ibland föredrog helsamling. Det som studien visar genom respondenternas svar är att i dessa samlingar var förberedelse och tydlighet samt en tydlig rollfördelning mellan pedagogerna

grundläggande. Denna tydlighet var bra för alla barn men särskilt barn med

varandra precis som Dysthe (2003) lyfter, att lärande är ingen soloprestation. Både de som lär och de som lär ut är en del i den sociala samverkan, denna samverkan är nödvändig för lärande och utveckling även enligt Vygotskij.

”Människans lärande förutsätter en social natur och en process

där barn växer in i det intellektuella liv som människorna omkring dem lever” (Vygotskij, 1978: 88).

Detta visar också på vikten av en inkludering av alla i samlingen samtidigt som respondenterna erkänner behovet och målet av individanpassning

Vår tolkning blir att behovet syns tydligt i verksamheten och pedagogerna arbetar i enhetligt med förberedelse som gynnar alla, både barnen med koncentrationssvårigheter och övriga i barngruppen men även för pedagogernas del. Då blir samlingen i regel bättre, det blir bättre med just

förberedelse och tydlighet. Denna förberedelse nämnde respondenterna kunde ske på olika sätt, dels genom pedagogernas egen förberedelse för aktiviteten i samlingen och dels genom att förbereda barngruppen och inte minst då de barn i särskilda behov som i många fall vill ha kunskap om vad som kommer att ske.

En av pedagogerna underströk att det är nästintill omöjligt att fånga en hel barngrupp och få dem alla att samtidigt intressera sig för samma sak och för att skapa goda samlingar så krävs det att man lyckas fånga barnen. Detta är en tanke som stämmer överens med Arnérs forskning och arbete med barns inflytande. Man måste ha barnen och deras intresse i första rummet.

Att bemöta barn med koncentrationssvårigheter

När vi intervjuade våra respondenter såg vi att i arbetet de utförde strävade de emot inkludering, men att många höll med om det som Nordin-Hultman (2004) beskriver i sin bok.

Hon beskriver att när man vill inkludera så kan det extra stödet för barnet bli en form av exkludering. När pedagoger genom dokumentation följer barnens utveckling använder de

ofrånkomligt normalitetsbegreppet. Barn ses i förhållande till uppfattningen om hur barn förväntas vara.

Förskoleverksamhetens styrdokument visar tydligt på vikten av dokumentation, detta var något som också bekräftades av respondenterna. Två av respondenterna nämnde också tydliga fall där

handlingsplaner fått positiva resultat och att tidiga insatser la en bra grund för förskoleklassen för just dessa barn. När pedagoger använder sig av dokumentationen för att skapa en förskola för alla är det viktigt med en förståelse för arbetssättet och valen som görs.

Nordin-Hultman (2004) lyfter vikten av dekonstruktion och med det menar hon att man måste utmana det gällande, vi måste först förstå de föreställningar vi har idag som pedagoger innan vi kan göra förändringar. Så för att kunna möta barnen med koncentrationssvårigheter på ett bra sätt så är inte första steget enbart att bestämma sig för att nu gör vi så här utan vi måste förstå bakgrunden till vårt tidigare handlande för att kunna förändra.

Respondenterna visade till stor del enighet i att vilja tillgodose de individuella behoven utefter det enskilda barnets villkor samtidigt som de jämför i bedömningen t.ex. vid handlingsplaner med en ”naturlig” utveckling. Som Nordin-Hultman (2004) nämner så tolkas lätt ett barns handlingar från föreställning om ett ”facitbarn”.

För att denna tolkning inte ska bidra till att barnet ”exluderas” ur gruppen när villkoren tillgodoses, (vi har genom det sociokulturella perspektivet visat på vikten av gruppgemenskapen just för

utveckling och lärande), så kan arbetssätt där alla barnen i gruppen får nytta av ett förstärkt stöd riktat till fördel för just individen i behov att extra stöd.

Som ett exempel kan nämnas bildschema över aktiviteter som kommer ske under dagen.

Respondenterna i vår studie har ofta återkommit till förberedelse och tydlighet som viktiga faktorer och denna tydlighet gagnar både barn i särskilda behov och övriga barngruppen. Vi tolkar det som att många av respondenterna betonade det positiva och att de hade ett relationellt perspektiv (Persson, 2001). Fokus låg på de situationer när det lyckades, när samlingen gick bra.

Respondenterna tog hänsyn till individens självständighet och integritet. Hänsyn togs också till vilket förhållande barnet med koncentrationssvårigheter hade till barngruppen. Handlingsplanerna

låg här som en grund och pedagogen kunde i förberedelsen till viss del påverka samlingens utgång. Det kunde t.ex. hjälpa att pedagogen satt nära barnet om detta behov var uppmärksammat, vissa barn kanske inte fungerade så bra att sitta sidan om varandra, då kunde hänsyn tas till detta, Självklart skapas ju det som händer i just ”nuet” i samlingen så trots förberedelse kan inte pedagogen veta utgången eftersom t.ex. tidpunkt, barnantal, rum m.m. är avgörande.

Sammanfattningsvis blir några saker synliga för oss i studien genom den insamlade empirin, när det just gäller ett bemötande.

1. Förberedelse och tydlighet

2. Positivt bemötande och i de situationer när det fungerar bra ges beröm

3. Rättvisa är svårt ibland. När det föreligger omständigheter som kräver mer, så behövs denna insats för att det ska bli bra för individen, samtidigt som man arbetar för att dessa insatser kan användas för alla i barngruppen.

4. Ett bra samarbete är också av stor vikt, det poängterades av många av respondenterna. Både samarbete mellan pedagog-förälder och pedagog-specialpedagog och i arbetslaget.

Just dokumentation och ett fungerande samarbete mellan de parter som finns i den kontext som barnen befinner sig i är viktigt. Uttrycket tidig upptäckt – tidig insats (TUTI) stämmer överens med vad några av våra respondenter betonade, det vill säga vikten av tidig insats med dokumentation som grund för vidare utvecklingsarbete för att barnen skulle klara av övergången från förskola till grundskola på ett bra sätt med rätt förutsättningar.

Vi har förstått genom respondenternas erfarenheter att ovanstående punkter är av vikt för ett bra bemötande och en del av deras ansvarsområde.

Analys av metod

Då vi gick ut och samlade in empirin till vår studie valde vi att utgå ifrån ett fiktivt scenario och hade fyra förberedda frågor som skulle fungera som en riktlinje och avgränsning för samtalet med våra respondenter. Sedan valde vi att fylla på med följdfrågor för att ytterligare styra det fria samtalet i den riktning vi ville. Vi valde denna metod eftersom vi utgått ifrån en kvalitativ ansats och inte ville ha frågor med ja- eller nej-svar.

Vi ville att pedagogerna skulle få prata relativt fritt eftersom vi ville ta del av deras erfarenheter, åsikter och tillvägagångssätt kopplat till vårt fiktiva scenario. Vi tänkte oss att problematiken som finns i det fiktiva scenariot är någonting som de flesta pedagoger känner till och har upplevt i sin