Malmö högskola C-UPPSATS IMER Kommunikativ svenska Ht-2004 Ulf Herlin
A
tt översätta
T
olkien
En jämförande studie
Handledare: Ann LindvallAbstract
Uppsatsen jämför de båda svenska översättningarna av JRR Tolkiens Lord of the Rings: Åke Ohlmarks Sagan om ringen från 1959 och Erik Anderssons Ringens brödraskap från 2004. Syftet är att se vilken översättning som är närmast originalet och författarens intentioner. Genom att jämföra olika uttryck ges en konkret bild av vilken översättning som mest överensstämmer med Tolkiens originaltext.
Dessutom tas olika aspekter på översättande i allmänhet upp, likväl som vilka specifika svårigheter som finns i översättandet av bokens olika konstruerade språk. Min slutsats är att
Ringens brödraskap är mest trogen originalet och att läsaren i den ges mer eget
tolkningsutrymme.
Innehåll
Abstract………..2
1 Inledning………..4
1.1 Syfte och hypotes………..………..5
1.2 Metod………..5
1.3 Disposition………..5
2 Originalverket………..6
3 Befintliga översättningar………..6
4 Nyöversättande, behov eller rutin………8
4.1 Översättandets tradition……….10
4.2 Översättarens egenskaper………...11
5 Allmän jämförelse mellan översättningarna....……12
5.1 Ortnamn och platser………...15
5.2 Förtätning och spänning……….19
5.3 Ordspråk och talesätt………..20
5.4 Naturskildringar………..21
5.5 Personnamn och smeknamn.………..23
5.6 Kultur- och samhällsyttringar……….24
6 Avslutning………..……….26
1. Inledning
”Verba volant
scripta manet”
”orden flyger det skrivna består”.
Dessa beaktansvärda ord på latin återfinns utanför det nyinvigda språk- och litteraturcentrum i Lund. Den här sentensen och dess översättning har emellertid väckt starka känslor hos olika språkvetare. Kritikerna menar att det handlar om en sammanblandning av två uttryck, en kontamination, medan försvararna hävdar att översättningen har fångat betydelsen på ett korrekt sätt.1 Den här kontroversen kan, även om den för någon som står utanför akademiska latinvetarkretsar ter sig som en storm i ett vattenglas, likväl illustrera det problematiska i att överföra text från ett språk till ett annat.
Trots att vi omges av språk, både muntligt och i text, och trots att en stor del av detta består av tolkningar från ett annat språk, uppmärksammas vikten av en korrekt översättning och förekomsten av eventuella vantolkningar och felaktigheter sällan i den allmänna debatten. Att litterära översättningar överhuvudtaget diskuteras i media och problematiseras på kultursidorna i pressen hör till ovanligheterna, i synnerhet om verket i sig är kontroversiellt och tillhör en genre som betraktas med skepsis av litteraturvetenskapen. Det kan därför tyckas kuriöst att den nyöversättning av JRR Tolkiens Fellowship of the Ring som Norstedts förlag nyligen har gett ut, har rönt en så stor uppmärksamhet i media.2 Men den status som verket kanske saknar i akademiska litteraturkretsar uppvägs av den enorma popularitet som det åtnjuter bland en stor grupp läsare.
Boken utkom för första gången på svenska 1959 i översättning av Åke Ohlmarks. Lagom till femtioårsjubileet av den engelska utgåvan (1954), kom den i ny översättning av Erik Andersson 2004. Skillnaden mellan dessa översättningar är markant och har lett till debatt bl.a. om vilken frihet en översättare har gentemot originaltexten.
1 Sydsvenska dagbladet 8 december 2004 del D s.12
2 JRR Tolkien, Fellowship of the Ring (Boston, Houghton Mifflin Company, 1987) Jag har medvetet valt bokens
1.1 Syfte och hypotes
Syftet med den här uppsatsen är att se om och i så fall i vilken mån den nya översättningen lyckas överföra originalets språk bättre än den äldre översättningen. Är ekvivalensen mellan originaltext och översättning större 2004 än den är jämfört 1959 års översättning? Som stöd för jämförelsen innehåller också uppsatsen en översikt om vad som har skrivits om översättningsproblematik generellt.
Hypotesen är att nyöversättningen ger läsaren en upplevelse av boken som bättre överensstämmer med författarens intentioner.
1.2 Metod
Som grund för jämförelsen har jag inledningsvis läst och jämfört de två översättningarna. För att lättare kunna åskådliggöra de val översättarna har gjort i förhållande till originalet, har jag valt att dela upp exemplen i olika kategorier där skillnaderna mellan översättningarna blir tydligast. Genom att främst belysa exempel som kan innebära både svårigheter eller i vissa fall stora friheter, blir det tydligare att se vilka konsekvenser respektive översättares val får för texten och således för läsaren. Jag har gett de olika kategorierna olika rubriker: ortnamn/geografiska platser, personnamn/relationer, naturelement, stämning/närvaro, talesätt och vissa ord/uttryck som är kopplade till samhälle eller kultur.
1.3 Disposition
Uppsatsens huvudtext har en disposition med (1) en inledande del där både författaren och originalverket presenteras. Sedan följer en kort presentation av de båda översättningarna och vad som kortfattat kan sägas känneteckna dem. Därefter följer (2) en teoretisk del om översättandets villkor i allmänhet. Där diskuteras behovet av nyöversättningar generellt, översättandets tradition, översättningsvetenskap och önskvärda egenskaper hos en översättare. Sedan följer (3) en återgång till det aktuella verket med jämförelser mellan de båda översättningarna under sina respektive rubriker. Uppsatsen avslutas med (4) en diskussion av resultatet.
2. Originalverket
Fellowship of the ring är den första delen i en trilogi som skrevs av den brittiske
språkprofessorn John Ronald Reuel Tolkien. De tre delarna skildrar tillsammans kampen mellan ont och gott i en fiktiv värld med mytologiska element lånade från främst fornnordisk sagotradition, även om mycket av kulturen som skildras kan betraktas som snarast brittiskt medeltida. I den verklighet som boken skildrar förekommer många av sagans traditionella element, t.ex. magi, övernaturligheter och bakomliggande moralbudskap. Läsaren får ta del av en värld och möta olika kulturer där det förflutna ständigt gör sig påmint.
Författaren har lyckats skapa, inte bara ett fiktivt historiskt förflutet för den här världen, utan också flera omfattande språk som talas av bokens olika folkslag och väsen. Ur ett språkvetenskapligt perspektiv är det kanske den sidan som är den mest intressanta, eftersom språken är tämligen kompletta och innehåller omfattande grammatiska regler. I bokens värld har ett av språken (quenya) en liknande roll för det vanligaste språket (väströna) som latinet har haft för flertalet europeiska språk.3 Man kan se hur det äldre och ”ädlare” språket har färgat av sig och hur det, trots att ingen längre talar det, lever vidare genom enstaka uttryck och ord.
Nämnas bör också det andra stora språket (sindarin) som blir synligt främst genom olika geografiska namn. Intressant är också hur författaren har låtit olika ord förvanskas genom tidens gång, vilket gör att de som använder sig av det i bokens nutid ofta inte vet varifrån orden kommer eller dess ursprungliga betydelse. Ett tydligt exempel som jag tar upp längre fram i uppsatsen är hur namnet på floden Brandywine är en förvanskning av det äldre ordet
Baranduin.4
3. Befintliga översättningar
Den ursprungliga översättningen till svenska har blivit alltmer omdiskuterad och ifrågasatt. När boken kom ut på engelska var det svenska förlaget snabbt ute vilket gjorde att den svenska översättningen var den andra som gjordes. Bara den holländska översättningen kom tidigare. 5
3 Robert Foster the complete guide to Middle earth (London: Harper Collins,1993) 4 Guide to the names in Lord of the Rings (2004-11-29)
http://home.zhwin.ch/~bernaste/rings/guide_to_names.html
5 Norstedts förlags webbsida. (2004-11-29)
Förlaget gav den i akademiska kretsar välkände religionshistorikern och översättaren Åke Ohlmarks i uppdrag att översätta verket till svenska.6 Den första delen i trilogin kom ut på svenska 1959 med titeln ”Sagan om Ringen”. Översättningsarbetet fick inledningsvis positiva vitsord från recensenter. I Dagens Nyheter menade t.ex. Staffan Björck: ”Som språkmästare har Tolkien fått en tolk som är honom värdig, och det är inte lite sagt.”7
I sin översättning gjorde han sig emellertid skyldig till en del självsvåldiga grepp vilket fick Tolkien att reagera negativt. Framförallt gäller det översättandet av ort- och personnamn, men även stilmässigt skiljer sig den svenska översättningen från det engelska originalet.8 Ohlmarks översättning som har fått utstå en ganska frän kritik, inte bara från författaren utan också från läsare som kunnat jämföra hans text med originalet, kan på sina ställen sägas vara snarare en tolkning av originaltexten än en översättning.9 Dessa brister tas upp längre fram i uppsatsen under rubriken ”allmän jämförelse mellan översättningarna”.
I den här uppsatsen kommer inte den konflikt som Tolkien hade med Ohlmarks att beröras närmare. Dock resulterade författarens missnöje med den svenska översättningen i att han skrev en manual för översättandet av främst ortnamn och personnamn. Dessa instruktioner klargjorde för presumtiva översättare vilka namn som skulle behålla sin form och vilka som det var lämpligt att översätta. I princip menade författaren att alla namn som hade brittiskt ursprung kunde översättas men de som kom från hans egna konstruerade fiktiva språk skulle behållas, om än de kunde böjas efter lämpliga regler på målspråket.10 Således är en nyöversättning kanske främst motiverad för att en få bok på svenska som stämmer mer överens med författarens intentioner och originaltextens språkbruk.
Till den nya översättningen har förlaget anlitat Erik Andersson, som förutom att arbeta som översättare, också är författare. Boken innehåller en del dikter och sånger och uppdraget att tolka och översätta dessa har gått till poeten och översättaren Lotta Olsson Till skillnad från Ohlmarks översättning av de poetiska inslagen, har hon i möjligaste mån behållit originalets form. Även i prosadelen är språket nära originalets stil och det är tydligt att Tolkiens rekommendationer för vad som ska översättas och vad som ska lämnas orört har följts.
6 Åke Ohlmarks, författare och översättare (ursprungligen religionshistoriker) Han översatte Dante,
Shakespeare, Tolkien och ”otaliga andra verk, mestadels mycket fritt”. Nationalencyklopedin (Höganäs, Bra Böcker, 1994)
7 National Encyklopedin (2004-12-03) http://www.ne.se/jsp/search/show_section.jsp?i_sect_id=NT4895 8 Norstedts förlags webbplats. (2004-12-05) http://www.norstedts.se/ringarnasherre.htm
9 Bilagan till Ringens brödraskap eller Norstedts webbplats (2004-12-05)
http://www.norstedts.se/ringarnasherre.htm
10 Guide to the Names in The Lord of the Rings (2004-11-20)
Lite cyniskt kan man se nyöversättningen som ett sätt att öka försäljningen genom att dra nytta av uppmärksamheten som filmatiseringen av verket har medfört. Dock finns det andra, snarare språkvetenskapliga och översättningsrelaterade skäl att översätta boken på nytt.
4. Nyöversättandet, behov eller rutin?
På förlagets informationssida på Internet, kan man läsa varför det var motiverat med en ny översättning.11 Förklaringen är främst att det nu finns mycket mer material om Tolkiens intentioner och idéer om bl.a. de olika språk som förekommer i boken och dessas relation till varandra. Även om upprinnelsen till översättningsguiden som Tolkien skapade bl.a. berodde på hans missnöje med den svenska översättningen, så får man i rättvisans namn påpeka att Ohlmarks ju inte hade någon sådan hjälp. Man kan vidare även läsa att ”… varje generation ska ha en ny översättning av de riktigt levande klassikerna”.
Att tala om behovet av en ”översättning för varje generation” är inte helt okomplicerat. Rune Ingo menar att: ”Omarbetning av formen aktualiseras t ex när originalverket är en gammal klassiker. Då är det ofta fråga om en redan föråldrad översättning som skall ersättas med en ny och tidsenlig.”12
Ska klassisk litteratur per automatik översättas med vissa decenniers intervall? Varför behövs nyöversättningar? Ett skäl man kan anföra är att språket ska anpassas till läsarens samtid. Läsaren kan tillgodogöra sig verket på ett enklare sätt när texten i nyöversättningen speglar språket i det omgivande samhället. Romanen eller novellen blir alltså mer lättläst och lättillgänglig, vilket i sin tur ökar möjligheten till identifikation hos läsaren. I Från språk till
språk kan man läsa att: ”Vi brukar översätta både samtida och äldre tiders författare till det
språk som vi själva och vår läsekrets är vana vid, eftersom vi uppfattar och upplever äldre tiders föreställningar och tankegångar genom de former och semantiska övertoner som vi förfogar över i vår tid.”13
Det kan finnas en fara i själva prioriterandet av ett ”lättläst språk”, eftersom det kan leda till ett minskat krav på läsaren. Detta lättillgängliga språk kan genom att det har avlägsnat sig från den ursprungliga formen, innebära att mycket av originalets särdrag kan gå förlorat för läsaren. Någonstans saknas kravet på att man som läsare av en översatt klassiker ska kunna läsa en äldre form av sitt eget språk.
11 Norstedts förlags webbsida. (2004-12-05) http://www.norstedts.se/ringarnasherre.htm 12 Rune Ingo Från källspråk till målspråk (Lund. Studentlitteratur, 1991) s.70
13 Velta Ruke-Dravina 1983:Översättning av ortnamn och personnamn i litterära texter I:Från språk till språk
Självklart är det så att ord och uttryck som inte längre används i målspråket utgör konkreta hinder för läsaren om dessa ter sig obegripliga. Emellertid bör man skilja på den svårighet som läsaren möter i en text och som är skriven på en så ålderdomlig svenska att den blir obegriplig, från det motstånd som finns i en text som där den språkliga nivån kan upplevas om förlegad. Att språket framstår som omodernt behöver inte betyda att texten inte är tillgänglig och förståelig. Det motstånd som en äldre svenska i sig bär på, behöver nämligen inte utgöra ett hinder för förståelsen på ett semantiskt plan. I detta motstånd finns nämligen ett för läsupplevelsen viktigt element, tiden. En drastisk nyöversättning till ett mer dagsaktuellt språk som speglar ett modernt språkbruk kan innebära att en för boken viktig känsla av det förflutna går förlorad. Detta är ett viktigt men ofta förbisett element som lyfter fram bokens historiska och kulturella sammanhang, inte minst språkligt. Ett språk som uppfattas som ålderdomligt innebär emellertid inte att den nutida läsaren automatiskt får svårt att identifiera sig i bokens tematik och känna igen den problematik som gör ett litterärt verk till en klassiker.
I det här sammanhanget måste man också inse att detta tidselement inte var en del av texten när den skrevs, språket uppfattades ju som det samtida. Då kunde självfallet inte en samtida läsare uppleva någon tidsaspekt av det slag en nutida läsare kan få av samma text. Ska man med detta i åtanke alltså sträva efter att skapa en översättning som motsvarar det nutida målspråket? Är man mer trogen originalet genom att då betona betydelsen till förmån för formen? Enligt Rune Ingo är det översättarens uppgift att ”… tvärtom ge nytt liv åt den gamla texten”.14 Men jag vill hävda att det inte går att ge ett generellt svar på den frågan, eftersom varje klassisk/historisk litterär text har olika förutsättningar. Dock bör man som översättare vara medveten om det problematiska i en drastisk modernisering/anpassning till samtidens språk, verket kommer likväl inte att uppfattas samtida på ett språkligt plan.
Att som engelskspråkig läsare ta del av Shakespeares Hamlet på originalspråket är självklart en helt annan sak än att som svenskspråkig läsa den senaste svenska översättningen (hur bra den nu än är).15 Det den engelskspråkiga läsaren vinner är det historiska band som finns mellan det ålderdomliga språket och dagens språk, en fördjupning av den språkliga identiteten. Den historiska kopplingen blir däremot svagare för varje nyöversättning, åtminstone om dessa anpassar sig efter sin samtids språknivå. Mot det här resonemanget kan man som tidigare nämnts hävda att då exempelvis Shakespeare skrev sina dramer, använde han sig av sin samtids språk, liksom andra klassiska författare. Det som vi idag kan uppleva
14 Rune Ingo. Från källspråk till målspråk (Lund. Studentlitteratur. 1991) s. 70
som ett högstämt och formellt språk var betydligt mer vardagligt då. Likväl finns det argument för att ett historiskt verks arkaiska ton kan fördjupa läsupplevelsen.
Nu är det emellertid inte så enkelt att vilken engelskspråkig person som helst kan läsa Shakespeare utan problem. Givetvis framstår språket som ålderdomligt även för ett engelskt öra, men den som vill läsa honom får göra den ansträngningen att ta till sig en äldre engelska än den som talas i dagens samhälle.
Vad gäller Fellowship of the Ring skulle det lätt ålderdomliga språket kunna utgöra ett motstånd för läsaren. Men eftersom språket inte speglar sin samtids språk, utan är en konstruktion, ett medvetet stildrag av författaren för att uppnå en viss effekt, är det ur ett översättarperspektiv av största vikt att den effekten bibehålls.
4.1 Översättandets tradition
Människan har sedan begynnelsen haft ett behov av att göra sig förstådd med andra människor. Behovet har alltid funnits av att kunna översätta från ett språk till ett annat, först muntligt och allteftersom skriftspråket utvecklats har översättningskonsten följt med.16
Bland tidiga historiska översättningar kan man ju nämna den antika översättningen av gamla testamentet från hebreiska till grekiska (septu aginta). Senare, på 300: talet (e.Kr.) översattes både gamla och nya testamentet till latin av kyrkofadern Hieronymos i Rom. Ett exempel på en tidig översättning till svenska är bibelöversättningen från 1541 (Gustav Vasas bibel). I samband med reformationen och försvenskandet av kyrkan översattes då bibeln från latin till svenska av Olaus och Laurentius Petri.17 Dock är det först sedan 1950-talet man har kunnat tala om en översättningsteori eller den numera hellre använda termen, översättningsvetenskap. Ett namn som i det här sammanhanget bör nämnas och som har haft stort inflytande på översättningsvetenskapen, inte minst inom bibelöversättningsarbete är Eugene A Nida.
Inom översättningsvetenskapen ryms det element hämtade från en rad olika humanistiska vetenskaper bl.a.: filologi, lingvistik, filosofi, litteraturvetenskap och informationsteori. ”Dessutom är all kunskap som vunnits och kan vinnas genom kontrastiv språkforskning ägnad att skapa en allt säkrare grund även för principiella lösningar av översättningsproblem”.18
16 Ingo s.9
17 Bibeln 2000 års översättning (Göteborg, Cordia AB, 2002) 18 Ingo s.11
Genom sin tvärvetenskapliga prägel har även feministiska och poststrukturalistiska perspektiv fått stort utrymme.19
Att översätta en text från ett språk till ett annat utan att någonting förändras kan nog sägas vara en omöjlighet, åtminstone om man hävdar att varken form eller betydelse får ändras. Normalt brukar emellertid de hårdaste kraven på hänsyn av det slaget mest handla om översättandet av lyrik, en genre där avkall på formen kan förändra karaktären på texten fullständigt. Dock finns det ytterligare en situation där en översättning kan vara mer eller mindre omöjlig att genomföra. Det är i de fall där ett begrepp som är hämtat från källspråket inte har någon som helst motsvarighet inom målspråket. Oftast rör sig dessa svåröversatta ord om företeelser som är starkt specifika i källspråkets kultur och som då behöver förklaras genom antingen citatlån dvs. användandet av källspråkets uttryck oöversatt, omskrivningar eller förklarande noter.20
Om man ser på den kultur som möter läsaren i Tolkiens värld, kan den ur ett svenskt perspektiv inte sägas innehålla kulturella element som saknar motsvarighet i svenska språket. Detta kan härledas till det faktum att världen och kulturen i boken inte är en direkt spegling av en verklig värld, den är en konstruktion. Likväl har den här fantasiprodukten emellertid hämtat många kulturspecifika element och egenskaper från ett äldre feodalt bondesamhälle, något som ur ett historiskt perspektiv sett ganska liknande ut i hela norra Europa. De myter som författaren använder sig av och språket han använder för att förmedla detta är rotat lika mycket i fornnordisk kultur som i fornengelsk. Förvisso finns det företeelser som kan sägas vara en spegling av kultur och påstådda egenskaper som traditionellt har tillskrivits britter, men dessa är i sig inget som en svensk läsare kognitivt inte kan ta till sig. 21
4.2 Översättarens egenskaper
Generellt kan sägas att man som översättare ska sträva efter att den översatta texten motsvarar originalet i sin kommunikativa funktion. I översättningssammanhang talas det om begreppet
ekvivalens. Det kan kort sägas vara en beteckning på den likvärdighet som ska finnas mellan
det översatta ordet och dess original. I hur hög grad motsvarar dessa varandra? För översättaren gäller ju inte bara att finna ekvivalensen mellan två enskilda ord, än mer komplicerat blir det att hitta lämpliga former för hela meningar eller fraser. Beroende på
19 Lars Kleberg, Med andra ord (Stockholm, Bokförlaget Natur och Kultur,1998) s.10 20 Ingo s.18
skillnader mellan käll- och målspråkets struktur och svårigheter att applicera språkens olika morfologiska, syntaktiska eller lexikala lösningar på varandra, måste man överse med en del avvikelser. Rune Ingo framhåller den kompromiss som den moderna synen på översättande innebär: ”…att överföring av betydelse är det viktigaste och att ett idiomatiskt målspråk går före absoluta formkrav.”22
Dock ligger det på översättaren att kunna avgöra när formen trots allt är så viktig att den måste prioriteras. En av översättarens svåraste utmaningar är alltså att försöka skapa en likvärdig form utan större semantisk förlust.23
Efter denna återgivning av översättandets villkor i allmänhet riktas nu åter fokus på det aktuella verket och dess översättningar.
5. Allmän jämförelse mellan de två översättningarna
Åke Ohlmarks översättning har resulterat i en flytande, målande och fängslande lättläst text. Det ibland raljerande, eleganta och adjektivrika språket har emellertid ofta en naiv ton, något som gör att man kan ana att Ohlmarks såg en yngre läsekrets som bokens främsta målgrupp. Den tonen återfinns inte i originalet. Det gör inte heller de ofta omständliga och pseudoålderdomliga uttryck som Ohlmarks lägger in i texten på eget bevåg:
”…now they avoid us with dismay and are becoming hard to find.”24 har översatts med:
”…även nuförtiden söker de med alla tecken till skräck undfly alla möten med vår ras och har överhuvud blivit svårare att finna”.25
Det är inte helt lyckat att låta ”bestörtning”/”förfäran” (dismay) ersättas av ”skräck”, eftersom det inte alls är samma laddning i dessa uttryck. Även i slutet på meningen finns ett exempel på översättarens rutinmässiga användande av förstärkningar; ”… har överhuvud blivit…”. Texten får på det här sättet en dramatiserad prägel som inte finns i originaltexten.
Istället för att låta det ålderdomliga i den översatta texten bli synligt genom att använda sig av det korthuggna och lakoniska språk som originalet besitter, valde Ohlmarks att tvärtom formalisera och brodera ut texten. Det är ett stilgrepp som visserligen kan ge en ålderdomlig
22 Ingo s.20 23 Ingo s.21 24 Tolkien s. 10
känsla men inte med den tidsfärg som Tolkien tycks ha eftersträvat. Språket i Ohlmarks översättning för snarare tankarna till Charles Dickens och Jane Austens romaner än till Eddan och Beowulfkvädet, vilka med sitt mer lågmälda och korthuggna språk utgjorde inspiration för Tolkien. Det gör att översättningen som helhet inte kan sägas vara helt ekvivalent med originalet. Rune Ingo beskriver i Från källspråk till målspråk hur översättaren bör förhålla sig till originaltextens stilnivå: ”När översättaren med hjälp av stilanalysen har definierat stilen hos en text eller ett textavsnitt, bör han som översättningsmotsvarigheter konsekvent välja sådana ord och översättningslösningar som representerar just denna stil.”26
Det finns flera exempel där Ohlmarks översättning har ett helt annat språk än originalet. Tolkien skriver:
”…and do not hurry unnecessarily.”27
Låter i Ohlmarks översättning:
”… varit slavar under den onödiga brådskans idé”28
Nyöversättningen förmedlar däremot originalspråkets koncisa innehåll mer troget: ”…och inte skyndar sig i onödan,…”29
I originalet står det:
”…Mr.Bilbo Baggins of Bag End…”30
Medan det i Anderssons översättning står:
”…BILBO SECKER, herre till Säcks ände…”31.
Att Bilbo är ägare till Säcks ände och därigenom har samma dignitet som andra hemmansägare blir ju tydligt. Även om ordet ”herre” på svenska kan ha många betydelser, går det inte att läsa in att ordet i det här fallet skulle ha med någon annan position att göra än den som ”sin egen herre”. Det kan man som läsare däremot lätt förledas tro om man ser på Ohlmarks översättning:
”…Hans nåd Bilbo Bagger till Baggershus…”32
26 Ingo s.158 27 Tolkien s.10 28 Ohlmarks översättning s. 19 29 Anderssons översättning s.14 30 Tolkien s.29 31 Anderssons översättning s.35 32 Ohlmarks översättning s.39
Ordvalet ”Hans nåd” låter antyda att det är fråga om traktens adelsman som från sin herrgård har både makt och inflytande. Den titeln står i stark kontrast mot originalets mer anspråkslösa ”Mr.”
Jag vill påstå att Ohlmarks översättning har ett språk som ofta är alltför tillrättalagt och lättläst. Det lämnar för lite utrymme åt läsarnas möjlighet att skapa sina egna personliga bilder, utifrån sin egen fantasi. Just det här relativt lättillgängliga språket gör att avståndet mellan originaltexten och Ohlmarks översättning är stort. Trots att det är nästan femtio år sedan den kom, känns Ohlmarks översättning p.g.a. avståndet i språket för modern.
Rune Ingo skriver att som översättare ”...bör man också tänka på de olika språkbilderna, troperna […] eftersom också de ger texten en speciell prägel, som bör bevaras i mån av möjlighet.”33
Den nya översättningen har lyckats återge illusionen av ett språk som ligger nära de isländska sagornas ålderdomliga och avskalade ton. Genom att hålla sig närmare originalet och dess form än vad Ohlmarks gjorde har Andersson förnyat översättningen. Således innebär nyöversättningen att läsaren får anpassa sig till originaltextens form och språkliga nivå. ”Stilen är inte en utsmyckning, utan den är ett val som bestäms av textens ändamål och författarens intentioner. I synnerhet när det gäller estetisk-poetiska verk och texter är stilen en viktig faktor som höjer läsupplevelsens kvalitet”34
Nyöversättningens trohet mot originalet gör att läsaren får ta del av Tolkiens intentioner och hans språkliga stil utan att översättaren sätter så stor prägel på texten som var fallet med ursprungsöversättningen.
5.1 Ortnamn och platser
Översättning av ortnamn och personnamn kan innebära en stor utmaning för översättaren. Som översättare kan det vara ett problem att hitta en lämplig namnform som ger läsaren av översättningen samma känslobetonade spänning som författaren avsåg i källspråket. 35 Vilka skillnader kan det finnas mellan käll- och målspråkets tradition av att bilda namn? Hur ser de grammatiska skillnaderna ut? Finns det kulturella skillnader varifrån namn hämtas, t.ex. växtriket, färger, yrken etc? Det gäller särskilt då namnen i originaltexten har en bärande
33 Ingo s.158 34 Ingo s.158
betydelse för tidsfärgen och den kulturella kontext som författaren genom sin text avser sig skildra.
Ibland kanske det inte ens är motiverat att översätta namn inom skönlitteraturen? Om författaren inte använder sig av namnen med vissa avsikter utan de bara är just namn, kan det inte sägas vara motiverat med en översättning. I synnerhet inte i de fall där namnet har en universell valör och liknande plats i källspråkets kultur som i målspråkets. Detta gäller främst de välkända gestalter, platser och företeelser som är hämtade ur historien och mytologiska föreställningsvärldar. 36
I de fall där ortnamn och personnamn används för att indikera en preciserad tidsperiod eller en allmänt hållen ålderdomlig ton, är det viktigt att översättaren är uppmärksam på de ibland dolda och ibland ”talande” namn som förekommer. Hur pass etymologiskt genomskinliga är namnen och hur mycket av ”namnets egentliga grundbetydelse” kan man överföra i en översättning?37
I Tolkiens verk finns det ganska tydliga skillnader mellan namn hämtade från de alviska språken (sindarin och quenya) och de som har sitt ursprung i folkmålet dvs. det rådande umgängesspråket i hans värld (väströna). I originaltexten är det engelskan som motsvarar detta språk och i de aktuella översättningarna har således svenskan den rollen. Ibland kan det vara så att alviska namn har mist sin ursprungliga betydelse och orden med tiden har förvrängts till något som liknar det äldre ordet. Så är exempelvis fallet med namnet på den flod som rinner genom landet Fylke. Dess alviska namn är ”Baránduin” vilket enligt Tolkien inte ska översättas:
”This means 'the long gold brown river'. Leave untranslated: Brandywine is represented as a corruption of Sindarin Baránduin (accent on the middle syllable and), from baran 'brown, yellow brown' + duin 'river'…” “Since this is meant to have been intelligible at that time it should be translated by sense; but a difficulty arises, since it would be desirable that the translation should also be a possible corruption of Baránduin. The Dutch translation used Brandewiln; the Swedish missed the point, using Vinfluden, though Brännavin would have served. Danish Brendevin or German Branntwein would also do.”38
36 Velta Ruke-Dravina s. 231 37 Velta Ruke-Dravina s. 232
38 Guide to the names in Lord of the Rings 2004-11-29 http://home.zhwin.ch/~bernaste/rings/guide_to_names.html
I Fylke används istället en modifierad form av det ursprungliga namnet: ”Brandywine.”39 I sin namnguide menar författaren att det är önskvärt att den förändringen syns i översättningen. Alltså måste översättaren hitta ett ord som motsvarar ”Brandywine” både form- och innehållsmässigt i målspråket. Samtidigt ska det ursprungliga ordet ”Baránduin” inte översättas. Utifrån dessa instruktioner kan man bara konstatera att Erik Anderssons val av namnet ”Brännevin” är utmärkt.40 Särskilt med tanke på att han genom den talspråkiga formen får in vokalen ”e” vilket gör att ordet får tre stavelser, helt efter Tolkiens önskemål. Ohlmarks val av översättning visar hur avsaknaden av information om språkens inbördes förhållanden ledde till ett missvisande val av namn. ”Vinfloden” skulle kunna vara ett tämligen likvärdigt val om man bara ser på översättningen av ordet ”Brandywine”, men inte om man betänker ordets ursprung.41
Frågan om det lämpligaste namnet på den plats där alvhärskaren Elrond lever har vållat huvudbry hos den nye översättaren, Erik Andersson.42 Det engelska namnet ”Rivendell” är inte helt lättöversatt. I den svenska översättningen av Bilbo (prologen till Ringarnas herre-sviten) låter översättaren Britt G Hallquist namnet vara oöversatt. 43 I Ohlmarks översättning heter platsen ”Vattnadal”, något som gör att man kan misstänka att han felaktigt associerade ”Riven-” med ”river”. Ordets förled syftar istället på det ålderdomliga uttrycket för ”kluven”, ”delad” eller ”klyfta”, dvs. ordet betyder ”dalen i klyftan”.
Till namnet ”Vattnadals” försvar kan man påpeka att det rymmer en stark poetisk ton, med betoning på ordets naturromantiska element. Det finns i namnet trots allt en tydlig koppling till platsens geografi, det är en dal och det rinner en älv igenom den: ”Han vandrade omkring och lyssnade till det mäktiga bruset från Porla älv nere i dalen.”44
I bokens inledning finns en karta över de länder och områden som på olika sätt berörs genom berättelsen. För läsaren kan den vara till stor hjälp för att orientera sig mellan de olika landsändarna, likväl för att avstånd och geografiska element ska bli mer konkreta. Namnen på kartan skiljer sig dock åt i de båda översättningarna. Det förekommer ett område som i original kallas ”Wilderland”.45 I Ohlmarks översättning har platsen fått namnet ”vilda landet”
39Tolkien s.13
40 Anderssons översättning s.17 41 Ohlmarks översättning s.23 42 Norstedts förlags webbsida.
http://www.norstedts.se/ringarnasherre.htm 2004-12-05
43 JRR Tolkien, Bilbo (Stockholm: Rabén & Sjögren,1985) s.56 44 Ohlmarks översättning s.288
medan Andersson kallar det för ”Ödevidderna”.46 I sin översättningsguide skriver Tolkien om namnet:
“An invention (not actually found in English), based on wilderness (originally meaning country of wild creatures, not inhabited by Men), but with a slide reference to the verbs wilder 'wander astray' and bewilder. It is supposed to be the Common Speech name of Rhovanion (on the map, not in the text), the lands east of the Misty Mountains including Mirkwood) as far as the River Running”47
Som Tolkien själv skriver handlar det om ett område där människor inte bor. Ohlmarks har i det här fallet gjort en form av direktöversättning från ”Wilderland” till ”vilda landet”. I det uttrycket finns element av något otämjt och brutalt (jfr. med ordet ”vildar”), det finns något farligt med området. Sen är kanske valet av ”landet” inte så lämpligt eftersom det kan föra tankarna till någon form av statsbildning. Anderssons ”ödevidderna” ger också intryck av att vara en plats som är obefolkad, men just uttrycket ”vidderna” ger läsaren uppfattningen av det handlar om en stor outforskad slätt. Däremot saknar uttrycket det element av obehag och fara som Ohlmarks översättning rymmer. Trots att de båda uttrycken används som översättning för samma ord ger de nästan intryck av att vara varandras motsatser. Det ena (”ödevidderna”) ger intryck av att vara övergivet och livlöst, medan det andra (”vilda landet”) rymmer rörelse och aktivitet.
En annan plats som ofta nämns i boken är den stora skog som på engelska heter ”Mirkwood”. Ohlmarks gav den namnet ”Mörkmården” medan den i Anderssons översättning kallas ”Mörkveden”. Tolkien skriver själv om ordet och lämpliga översättningar:
“A name borrowed from ancient Germanic geography and legend, chiefly preserved in Old Norse myrkviðr, though the oldest recorded form is Old German mirkiwidu. Not preserved in English, though Mirkwood is now used to represent Old Norse myrkviðr. Translate by sense, if possible using elements of poetic or antique tone. The Dutch version has Demstenvold. The Swedish has Mörkmården, the last part of
46 Ohlmarks översättning s. 32 Anderssons översättning s.25
47
Guide to the names in Lord of the
which I do not understand, since the only mård known to me is the name of the fur animal ‘marten’ (Danish maar.)48
Av det här resonemanget kan man sluta sig till att Tolkien gjorde ett felaktigt antagande vad gäller ordet ”-mård”. Dess betydelse syftar inte bara på en typ av djur utan är också ett gammalt ord för ”skog” (jfr. ”Kolmården”). Även Anderssons val av ”Mörkveden” fungerar bra. ”-veden” är också ett äldre ord som syftar på en skog (jmf. Tiveden) dessutom finns det en ljudmässig likhet mellan ”-wood” och ”-veden”.
Ett annat exempel på utmärkt ekvivalens är översättningen av originaltextens: ”…the inhabitants of the Marsh down the Brandywine.” 49
Anderssons översättning lyder:
”…dem som bodde i Marsken nere vid Brännevinsfloden.”50
Ohlmarks översättning känns inte lika lämplig: ”…invånarna vid Vinflodsträsket.”51
Texten syftar på ett område med sankmark men det rör sig inte om ett renodlat träsk. ”Marsken” är alltså både semantiskt och ljudmässigt betydligt närmare ”Marsh” än ”-träsket”. Dessutom har ordet ”Marsken” en ålderdomlig ton. Ett anmärkningsvärt val i det här exemplet är att Andersson inte behåller formen ”Brännevin” (jfr. ”Brandywine”) utan lägger till ”floden”, vilket bryter mot originalets form och ter sig ganska omotiverat.
5.2 Förtätning och spänning
Tolkien:
”Suddenly i shivered and felt that something horrible was creeping near: there was a sort of a deeper shade among the shadows across the road, just beyond the edge of
48 Guide to the names in Lord of the Rings 2004-11-29
http://home.zhwin.ch/~bernaste/rings/guide_to_names.html
49 Tolkien s.15
50 Anderssons översättning s.20 51 Ohlmarks översättning s.26
the lamplight. It slid away at once into the dark without a sound. There was no horse.”52
Ohlmarks:
“Plötsligt fick jag en slags frossa och varseblev något fasansfullt som kröp i mörkret helt nära. På andra sidan vägen var det som kolsvart skugga, just bortom ljuskretsen, nästan med detsamma. Skuggan gled ljudlöst bort i mörkret. Någon häst fanns det inte.”53
Andersson:
”Plötsligt ryste jag till och kände att något ohyggligt nalkades: det fanns en sorts djupare skugga i dunklet på andra sidan vägen, dit lyktans sken inte nådde. Den slukades genast och ljudlöst av natten. Ingen häst var med”54
I det här citatet beskriver originaltexten en skrämmande upplevelse som hobbiten Merry återger för en del av det kommande brödraskapet. Här finns element av skräck, obehag, mörker och dessutom övernaturlighet (i den mån man kan tala om något sådant inom Fantasygenren) som ska föras över till målspråket/svenska. Att översätta ”shivered” med ”rysa” är närmare originalet än att beskriva det Merry känner som ”frossa”. I nästa mening har Ohlmarks i sin översättning lagt till en adverbiell fras: ”nästan med detsamma”, vilket upplevs som en onödig upprepning av huvudsatsens ”…just…”. Att beskriva ”skuggans” försvinnande har vållat båda översättarna problem. Även om Ohlmarks översättning talar om att ”skuggan” försvinner ”bort i mörkret” så missar den det skrämselelement som finns i originalet. Där förstår nämligen läsaren att ”skuggan” inte försvinner bort rumsligt, den försvinner bort in i mörkret och blir en del av det. Den avslutande kortfattade meningen ter sig i nyöversättningen närmare originalets lakoniska kärvhet.
5.3 Ordspråk/talesätt
I boken används ofta olika ordspråk och talesätt genom berättelsens gång. Dessa bygger ofta på företeelser som är specifika för den värld och de kulturer som boken skildrar, men ibland dyker även klassiska ordstäv upp som är hämtade från verkligheten. Dessa används främst av
52 Tolkien s.185 53 Ohlmarks s.215 54 Andersson s. 224
översättarna för att ge en talspråklig och ålderdomlig prägel åt olika yttranden. Följande exempel visar den typen av användning.
Originaltexten:
“Not all of those Southerners mean well…”55
Ohlmarks:
“Det är inte alla från södern som är bra folk…”56
Andersson:
”Inte alla sydlänningar har rent mjöl i påsen…”57
Det här är hämtat från ett yttrande av Aragon under vistelsen på värdshuset i Bri. Det är en fras som på engelska lämnar ett visst tolkningsutrymme genom att den inte preciserar det hot som finns i yttrandet. Det handlar om någon/någras intentioner, något som kan innebära en viss svårighet för en översättare att hitta den rätta konnotationen. I originalet ifrågasätts det goda uppsåtet hos vissa av flyktingarna från södern. Här har översättarnas försök att förmedla originalet resulterat i tydliga skillnader. Ohlmarks förmedlar i sin översättning inte vad de vill utan hur de är. Dock finns det en hotfull och illavarslande ton i den äldre översättningen som känns igen från originalet.
Andersson låter, genom att använda sig av ett välkänt talspråk, antyda att deras ärliga avsikter kan betvivlas, men att ”ha rent mjöl i påsen” tyder snarare på att de har något opålitligt bakom sig än att de har onda avsikter. Dessutom försvinner det illavarslande elementet till stor del. Dock är det i nyöversättningen ett bättre val att skriva om ”sydlänningar” än ”alla från södern” eftersom det ligger betydligt närmare originalets form ”Southerners”.
Ett exempel på ett ordspråk som är starkt knutet till den fiktiva världen i boken yttras när Frodo möter alven Gildor och diskuterar trollkarlen Gandalf.
Originalet:
”Do not meddle in the affairs of Wizards, for they are subtle and quick to anger.”58
55 Tolkien s.177
56 Ohlmarks översättning s.204
57 Anderssons översättning s.214 58 Tolkien s.93
Ohlmarks:
”Blanda dig icke trollkarlars angelägenheter, ty de äro lömska och snara till vrede.”59 Andersson:
”Lägg dig inte i trollkarlars angelägenheter, ty de är listiga och snara till vrede.”60
Ohlmarks översättning har en alltför högtravande ton jämfört med originalet och även om valet av ”Blanda dig inte” är en mer ordagrann och direkt översättning av ”meddle” än ”Lägg dig inte”, så används generellt uttrycket ”Lägg dig inte i” oftare i liknande sammanhang. Nästa problem med det här exemplet är det engelska ordet ”subtle”. I direkt översättning betyder det snarast skarpsinne vilket inte går att använda rakt av i det här sammanhanget. Emellertid bör det finnas inslag av detta skarpsinne i en lämplig översättning. I valet mellan Ohlmarks ”lömska” eller Anderssons ”listiga”, förmedlar Anderssons något friare översättning mer av originalets vardagliga ton.
5.4 Naturskildringar
Citaten nedan beskriver vad brödraskapet hör när de efter sitt äventyr i Morias gruvor kommer fram till alvriket Lothloriens gräns. En plats som med sin skönhet står i stark kontrast mot den plats de precis har lämnat.
Tolkien:
“…and they heard an endless rustle of leaves like poplars in the breeze.”61
Ohlmarks:
“…från vilken de hörde ett stilla, ändlöst prassel av löv, likt tusentals silverpopplars längtande suckar.”62
Andersson:
”…och de hörde ett oavbrutet lövrassel: det lät som poppelträd i vinden.”63
59 Ohlmarks översättning s.113 60 Anderssons översättning s.115 61 Tolkien s.352 62 Ohlmarks översättning s.400 63 Anderssons översättning s.426
I det här fallet är skillnaden kanske inte främst Ohlmarks fantasifulla tillägg i översättningen, att ”poplars” blir ”tusentals silverpopplar”. Något som ger anledning att misstänka att han inte riktigt litade på läsarens egen förmåga att tolka bildspråkets liknelser. Genom utvecklandet och förtydligandet av liknelserna har texten i Ohlmarks översättning fått ett mer lättläst och färgstarkt språk. Tyvärr sker detta på bekostnad av trohet mot originalets språk, men också på bekostnad av läsarens möjlighet att få använda sin egen fantasi.
En annan intressant skillnad i det här exemplet syns i översättandet av ”..rustle of leaves..”. I den äldre översättningen står det ”..prassel av löv..” och i nyöversättningen ”..lövrassel..”. Vilket av uttrycken som bäst motsvarar originalet är inte lätt att svara på. Emellertid anser jag att valet av ”rassel” är mer lämpligt eftersom det är fråga om löv som sitter på träden och som rörs av vinden. Hade de legat på marken och ljudet uppkommit av att någon trampat på dem hade ”prassel” legat närmast.
En annan skildring av naturen och dess skönhet möter läsaren när Rifterdals omgivningar beskrivs genom Frodo och Sams ögon.
Tolkien:
”…the pale, cool sun rise above the far mountains, and shine down, slanting through the thin silver mist; the dew upon the yellow leaves was glimmering, and the woven nets of gossamer twinkled on every bush.64
Ohlmarks:
“En blek och kylig sol steg upp over avlägsna bergskammar, kastade sina sneda strålar genom silverskimrande morgondimmor och kom daggen på gula höstlöv att glimma och buskarnas dvärgsnät att glittra.”65
Andersson:
”…den bleka solen stiga bakom bergen i fjärran och lysa med sneda strålar genom det tunna silverdiset; på de gula löven glimmade daggen och spindelvävsslöjor skimrade på varje buske.” 66
I det här exemplet lämnar Ohlmarks översättning något mer åt läsarens fantasi än i det förra, men likväl är hans översättning dramatiserad och mer målerisk än nödvändigt. Originalets naturlyriska element förstärks genom uttryck som ”kastade” och ”silverskimrande
64 Tolkien s.252
65 Ohlmarks översättning s. 288 66 Anderssons översättning s.305
morgondimmor”. Det är en vacker beskrivning, men läsarens möjlighet att skapa sig en egen bild minskar genom översättarens förstärkningar. En detalj som tycks mig obegriplig är valet av ”dvärgsnät” istället för spindelväv.
5.5 Personnamn och smeknamn
Det var översättningen av denna kategori som till stor del låg bakom det missnöje Tolkien hyste för Ohlmarks översättningsarbete. I författarens rekommendationer för översättning kan man läsa att värdshusvärden i byn Bri har ett förnamn som är skapat av orden ”barley” och ”man”: ”Barliman Butterbur”. Ett namn som etymologiskt är ganska genomskinligt och som ger lämpliga associationer till hans yrke och hans förhållande till öl.
“Butterbur's first name Barliman is simply an altered spelling of 'barley' and 'man' (suitable to an innkeeper and ale brewer), and should be translated.”67
I den äldre översättningen har han fått behålla sitt förnamn, ”Barliman” även om efternamnet ”Smörblomma” är översatt. Tyvärr försvinner då den koppling som finns i originaltexten mellan hans yrke och hans namn. I den senare översättningen har han dock fått namnet ”Malte Smörblom”. Användandet av ”Malte” med sin koppling till malt och följaktligen till bryggandet av öl, får betraktas som ett utmärkt exempel på ekvivalens vad gäller översättandet av namn.
Ett exempel på att Ohlmarks inte saknade förmåga att träffa rätt i sina översättningsval möter läsaren när Sam Gamgis pappa ska introduceras. Han är ett gammalt original som håller hov på det lokala världshuset. I Tolkiens original står det:
”No one had a more attentive audience than old Ham Gamgee, commonly known as the Gaffer”.68
Vilket i Ohlmarks översättning låter:
”Ingen hade en mer andäktigt lyssnande åhörarskara än gamle Ham Gamgi, gemenligen kallad ´gubbtjuven`.”69
67 Guide to the names in Lord of the Rings 2004-11-29
http://home.zhwin.ch/~bernaste/rings/guide_to_names.html
68 Tolkien s.30
Att hitta ett likvärdigt svenskt uttryck för ”the Gaffer” är inte lätt, men Ohlmarks har väl kommit så nära det går. Det engelska ordet syftar på en gammal man, men är ganska respektlöst och slangbetonat även om det inte är någon form av svordom.70 Med tanke på detta är det helt klart att ”Gubbtjyven” är ett betydligt bättre val än Anderssons alltför intetsägande ”gammelfar”.71
5.6 Kultur- och samhällsyttringar
Under den här rubriken återfinns olika jämförande exempel främst kopplade till vardagliga företeelser i bokens värld. Något som hör hemma där är beskrivningen av mat och dryck, vilken också skiljer sig mellan översättningarna.
Tolkien:
“Eaten after the draught the stale bread and dried fruit (which was all that they had left) seemed to satisfy their hunger better than many a good breakfast in the Shire had done.”72
Ohlmarks:
“Efter den klunken tycktes gammalt bröd och torkad frukt, det enda de hade kvar, mätta dem mer än mången utsökt frukost hemma i Fylke.”73
Andersson:
”Efter drycken föreföll det som det gamla brödet och den torkade frukten (allt som nu återstod av provianten) dövade hungern bättre än mången god frukost i Fylke.”74
Tendensen att förstärka och överdriva i Ohlmarks översättning syns tydligt i valet av ”utsökt” i stället för det mer korrekta ”god”. Det ger intrycket av att invånarna i Fylke snarare är finsmakare än storätare, vilket inte stämmer med det intryck man får av deras matvanor i originaltextens inledning:
”And laugh they did, and eat, and drink, often and heartily, being fond of simple jests at all times, and of six meals a day (when they could get them).”75
70 Hughes, Steven, 2004: muntl. Telefonsamtal 2004-11-22 Words r us 71 Anderssons översättning s.36
72 Tolkien s.224:
73 Ohlmarks översättning s.258 74 Anderssons översättning s.271 75 Tolkien s. 11
Ohlmarks broderar ut sin översättning med hjälp av ord som ”hjärtligt” och ”vällagade”: ”De skrattade ofta och hjärtligt, liksom de åt och drack kopiöst, ty de uppskattade lika mycket ett gott skämt som sex vällagade måltider dagligen (om tillfälle gavs)”.76
Det finns även en skillnad i översättandet av ordet draught. I Anderssons översättning används ”drycken” vilket ger en viss läsbarhet men Ohlmarks ”klunk” ligger närmare det engelska ordets betydelse. I Anderssons översättning har också originalets parentesmarkering fått vara kvar, vilket får betraktas som ett bättre val än att som i Ohlmarks översättning, använda kommatering. Intressant är att nyöversättningen kommer närmare originalets ordval genom att beskriva hur brödet och frukten ”dövade hungern”. I den äldre versionen vänder översättaren på resonemanget och talar istället om att brödet och frukten tycktes ”mätta dem” vilket inte riktigt förmedlar originaltextens element av ”plågat tillstånd av hunger”.
Invånarna i landet Fylke uppvisar en stor skicklighet i att kasta prick vilket har översatts på olika sätt. I originaltexten står det:
”If any hobbit stooped for a stone, it was well to get quickly under cover, as all trespassing beasts knew very well.”77
Ohlmarks översättning förändrar meningen drastiskt genom att tala om”gränsrövarpack”: ”…ty när en hob böjde sig ner efter en sten, var det bäst att ta täckning – något som förbiströvande gränsrövarpack nogsamt kände till”78
Anderssons översättning speglar däremot mer korrekt originalet:
”Om en hobbit böjde sig ner för att ta upp en sten var det bäst att snabbt sätta sig i säkerhet, vilket alla inkräktande djur kände till.”79
6. Sammanfattning
Att påstå att Tolkien har en hängiven läsarskara är nog ingen överdrift. Inte heller att det finns och länge har funnits ett utbrett missnöje med Åke Ohlmarks översättning. Läsarna har ju efter att ha tagit del av Tolkiens originalverk på engelska, kunnat konstatera att skillnaden mellan original och översättning är stor. Likväl har det bland Tolkienbeundrarna främst
76 Ohlmarks översättning s. 20 77 Tolkien s.15
78 Ohlmarks översättning s.25 79 Anderssons översättning s. 19
funnits en skepsis mot att en nyöversättning ska kunna göra originalet rättvisa. En skepsis som jag efter att ha jämfört de båda översättningarna med originaltexten, anser är obefogad.
Det man som läsare främst lägger märke till i Ohlmarks översättning är hur de olika namnen och begreppen ofta har genomgått en markant förändring. Utifrån vad han själv funnit lämpligt, har han låtit mer ekvivalenta översättningsalternativ ersättas av uttryck som gjort texten och berättelsen mer dramatisk och spännande. Ohlmarks misstrodde förmodligen också läsarnas förmåga att själva avgöra vad som är ett ålderdomligt språk. I sin strävan att ge verket en historisk och arkaisk ton förändrade han hela strukturen i berättelsen. Hans egen uppfattning om vad som lät arkaiskt fick ersätta den ålderdomliga stil som författaren ville få fram. Det torra och korthuggna språk som återfinns i originalet lät tydligen inte tillräckligt ålderdomligt för Ohlmarks, som ersatte det med ett språk hämtat från 1800-talslitteraturen. Att Ohlmarks översättning av t.ex. ortnamn inte alltid stämde med Tolkiens intentioner kan man likväl inte klandra honom för. Även om han medvetet tog sig friheter i översättandet, var han naturligtvis ovetande om vilka riktlinjer för översättandet som Tolkien hade i åtanke. Ohlmarks hade ingen tillgång till Tolkiens översättningsvägledning Guide to the names in
Lord of the Rings.
Likväl, den största bristen i Ohlmarks översättning är att den genom att alltför vidlyftigt
brodera ut texten med hjälp av olika förstärkande och förtydligande ord och uttryck, inte låter läsaren skapa sin egen bild. Till skillnad från den nya översättningen av Erik Andersson där läsaren nu ges möjlighet att själv skapa sina bilder av Tolkiens värld. Nyöversättningen har en mer anspråkslös ton och ett mer direkt och korthugget språk som ligger nära Tolkiens eget. Det här ålderdomliga och kärva språket kan ytligt sett ses som en faktor som kan försvåra tillgängligheten och läsbarheten hos texten. Trots det menar jag att den språkliga troheten mot originalet, också innebär en trohet mot läsaren. Genom att allting inte blir uppmålat och tillrättalagt utmanas läsarens egen förmåga att använda sin fantasi, och detta om något genomsyrar Tolkiens verk.
Det är min övertygelse att det går att utveckla den här jämförelsen på flera plan, inte minst en mer renodlad analys av de syntaktiska skillnaderna mellan översättningarna, eller en jämförelse av olika metaforer och liknelser. Dessa infallsvinklar jag har dock medvetet valt bort i det här arbetet, eftersom jag befarar att dessa tillsammans med de exempel jag har tagit upp, hade blivit ett för omfattande och komplext arbete på C-nivån.
Litteratur
Guide to the names in Lord of the Rings
http://home.zhwin.ch/~bernaste/rings/guide_to_names.html (2004-12-10)
National Encyklopedin
http://www.ne.se/jsp/search/show_section.jsp?i_sect_id=NT4895 (2004-12-03)
Norstedts förlags webbsida.
http://www.norstedts.se/ringarnasherre.htm (2004-12-10)
Austen, Jane. 1984 The complete novels London: Guild publishing
Beowulf 1973 (translation by Michael Alexander) London: Penguin books Bibeln (2000 års översättning). 2002 Göteborg: Cordia AB
Dickens, Charles. 1982 Pickwickklubben Höganäs: Bra böckers förlag
Eddan (de nordiska guda- och hjältesagorna) 2001 Stockholm: Klassikerförlaget (5 uppl.)
Foster, Robert. 1993 The complete guide to Middle earth London: Harper Collins Ingo, Rune.1991 Från källspråk till målspråk Lund: Studentlitteratur
Kleberg Lars. 1998 Med andra ord Stockholm: Bokförlaget Natur och Kultur
Nationalencyklopedin. 1994 Höganäs: Bra Böcker
Ruke-Dravina, Velta. 1983 Översättning av ortnamn och personnamn i litterära texter I: Från språk till språk: Engwall, Gunnel & af Geijerstam, Regina (red.) Lund: Studentlitteratur Shakespeare, William. 2003 Hamlet Rimbo: Bokförlaget Fischer & Co (övers. Sture Pyk) Sydsvenska dagbladet. 2004-12-08 del D: s.8
Tolkien,JRR. 1985 Bilbo Stockholm: Rabén & Sjögren
Tolkien, JRR. 1987 Fellowship of the Ring second ed. Boston: Houghton Mifflin Company Tolkien, JRR. 2004 Ringens brödraskap Stockholm: Norstedts förlag
Tolkien, JRR. 1987 Sagan om ringen andra upplagan Stockholm: Norstedts förlag
