_____________________________________________________
Arkeologi 91-120 p
_____________________________________________________
Bärnstenshandeln sett från de dödas värld
Om bärnstenhandeln under äldre bronsålder i Skandinavien
Björn Karlsson
D-uppsats Handledare: Joakim Goldhahn
Högskolan i Kalmar Examinator: Ulf Näsman
Abstract
Karlsson, B. 2008. Bärnstenshandeln sett från de dödas värld. The trade with amber
seen from the world of the dead. D-uppsats i Arkeologi. Högskolan i Kalmar vt 2008.
The subject for this essay considers the trade with amber and how it was organized in Scandinavia during the early Nordic Bronze age. There is very little written about this subject. One of the few scholars that have done this is the archeologist Timothy Earle. He has done this generally from a material that comes from the world of the living, mostly settlements. I will compare his view with a grave material that are based on Aner & Kersten Die Ältere Bronzezeit (2001, band 11). My own conclusion is that Timothy Earls view corresponds well with the grave material.
Keywords: Amber, Early Bronze Age, trade, graves, settlements, Thy
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
1. INLEDNING ...4
2. FRÅGESTÄLLNINGAR ...5
3. METOD OCH TEORI ...5
4. FORSKNINGSHISTORIK ...7
4.1 Bärnsten – Nordens röda guld ...7
4.2 Bärnstenens väg från Skandinavien ner mot Europa...9
4.3 Thy – Bärnstenens eldorado ...10
5. KVANTITATIVA ANALYSEN...13
5.1 Inledande kommentarer och källkritik...13
5.2 Bärnsten i de dödas värld i Thy under äldre bronsålder...15
6. KVALITATIVA ANALYSEN...20
6.1 Gravar i Thy ...21
6.2 Utblick i Sydskandinavien...23
7. ANALYS OCH DISKUSSION ...26
8. SAMMANFATTNING...29 Referenser
1. INLEDNING
Under bronsåldern var bärnsten ett heligt föremål laddat med magi och mystik. När man väl hittar bärnsten i arkeologiska kontexter i Skandinavien från den här tiden förekommer den påfallande ofta på rituella föremål och i högstatusgravar tillhörande rituella specialister och en elit. För att bara ta två kända exempel på rituella föremål kan man nämna de två bronshästarna från Tågaborg i Skåne, vars ögon består av bärnsten (Jensen 2002:239), och de två kultyxorna från Skogstorp från Mälardalen vars förgyllda nackar har inläggningar av bärnsten (a.a:284). Som exempel på en känd och märklig grav kan man ta Hvidegårdsgraven från Själland, en mycket rik ”shamangrav” med en läderpung innehållande ett flertal märkliga fynd kopplade till bronsålderns rituella värld. Två av dessa fynd var bärnstenar (a.a:301).
Ett annat exempel på en känd och märklig grav är barngraven från Egshvile, en grav som jag kommer att beskriva mer utförligt senare i uppsatsen, som är en av de få barngravar som återfunnits som en centralgrav från den äldre bronsåldern i Skandinavien. Graven utgjordes av en barngrav i form av en urnegrav. I urnan påträffades ett drygt 20-tal bärnstensbitar, vilket är exceptionellt från en grav under äldre bronsålder i Skandinavien (Olsen 1992:135).
Allt tyder på att bärnstenen under bronsåldern i Skandinavien var ett föremål som var institutionaliserat som heligt och magiskt, förbehållet en elit av hövdingar, krigare och/eller religiösa och rituella specialister. Samtidigt verkar bärnstenen ha varit tabubelagd för vanliga människor. I en tidigare uppsats har jag tolkat detta som en medveten strategi av samhällets elit som syftade till att kontrollera bärnstenshandeln med kontinenten (Karlsson 2006).
Ett faktum som understryker denna tolkning är att bärnsten är mycket ovanligt från både gravmaterial och boplatser under bronsåldern i Skandinavien. Kontrasten mot neolitikum är stor. Det är som om någon dammsugit Skandinavien rent på bärnsten. Samtidigt, om och när bärnsten påträffas, så rör det sig allt som oftast om speciella kontexter (se bara exemplen ovan). Paradoxalt nog återfinns det massor av skandinavisk och baltisk bärnsten från gravar och fynd i centrala Europa och Medelhavsregionen från den här tiden, inte minst i de kända gravarna från Mykene i Grekland, i Tutankamons grav och det kända skeppsvraket från Uluburun utan för Turkiets kust (Jensen 2002:249f).
Av detta kan vi lära oss att bärnsten var en viktig exportvara under bronsåldern och att denna fossila kåda utgör ett av de mest påtagliga spår vi har av den handel och bytesverksamhet som var helt nödvändig för införseln av koppar, tenn och guld till Skandinavien. Denna handel var därmed en absolut förutsättning för att vi skulle få en bronsålder överhuvudtaget. Det finns så vitt vi vet ingen känd brytning av dessa metaller i Skandinavien från bronsåldern så varje uns metall är importerat.
Ytterligare en paradox i sammanhanget är att vi vet väldigt lite om hur bärnstenshandeln under bronsåldern sett ut på hemmaplan. Ett sätt att studera det senare är att analysera relationen mellan bärnstenens förekomst i de levandes värld och i de dödas värld.
Den amerikanska arkeologen Timothy Earle är en av få forskare som skrivit om hur handeln med bärnsten varit organiserad i Skandinavien. Han skriver om detta i sina
verk How Chiefs Come to Power (1997) och Bronze Age Economics (2002) där han skildrar hövdingedömenas uppgång och fall under bronsåldern i Thyregionen. Thy ligger i nordvästra Jylland och där förekommer bärnsten naturligt vid kusten. Earles analyser bygger i det närmaste uteslutande på fyndmaterial som tillhör de levandes värld, framför allt från undersökta boplatser i Thy. Mitt syfte med denna uppsats är att jämföra Earles bild av bärnstenshandeln med hur denna fossil har använts vid död och begravning. Genom att kontrastera användningen av bärnsten bland levande och döda i Thy hoppas jag kunna fördjupa den bild som Earle presenterat och därmed bredda vår kunskap om hur bärnstenshandeln gestaltat sig i Skandinavien under främst äldre bronsålder.
Jag kommer att utgå från både en kvalitativ och en kvantitativ analys av Aner & Kerstens digra materialpublikation Die Ältere Bronzezeit (2001, band 11) där samtliga kända och utgrävda gravar från äldre bronsålder i Thyregionen finns beskrivna. Detta verk utgör såväl den kronologiska och geografiska avgränsningen för denna uppsats.
2. FRÅGESTÄLLNINGAR
För att närma mig frågan om hur bärnstenshandeln under äldre bronsålder sett ut i Skandinavien kommer jag att försöka belysa följande frågeställningar i denna uppsats: • Hur väl överensstämmer Earles undersökningar av bärnstensförekomst på boplatser
med dess förekomst i det samtida gravmaterialet?
• Går bärnstenen i gravmaterialet att knyta till något specifikt socialt klientel? • Hur fördelar sig bärnstenen mellan gravar av olika kön?
• Går det att se någon skillnad över tid (per I-III) i gravmaterialet?
3. METOD OCH TEORI
Den jämförelse jag har satt mig att göra kräver en tålamodsprövande genomgång av det gravmaterial som finns från Thyregionen. Som beskrivet i min inledning kommer jag att utgå från Aner & Kerstens publikation från 2001 där alla utgrävda gravar från äldre bronsålder i Thyregionen finns sammanställda.
Eftersom det finns föga att tillägga beträffande Earles studie av bronsålderns boplatser i Thy har jag valt att bearbeta gravmaterialet för att besvara mina frågeställningar, dels genom en kvantitativ analys i form av en AOT-analys, och dels genom en kvalitativ analys där jag mer specifikt och detaljerat tittar närmre på ett antal utvalda gravar i Thyregionen och Sydskandinavien.
Den kvantitativa analysen kommer som ovan nämnt ske genom en AOT-analys. Jag kommer att använda mig av Lotte Hedeagers Danmarks Jernalder Mellem stamme og
stat (1992) och Thomas B. Larssons The Bronze age Metalwork in Southern Sweden
(1986) som utgångspunkter.
AOT är en dansk förkortning på Antal Oldsagstyper. Denna typ av analyser används främst när man ska göra en kvantitativ jämförande analys av ett stort statistiskt representativt gravmaterial. Detta för man ska kunna få en relativ bedömningsgrund för hur social differentiering och rikedom speglas genom gravmaterialet med målet att
studera sociala skillnader inom ett avgränsat forntida samhälle. Exempel på frågor man kan ställa sig är till exempel: Är rikedomarna sprida över flertalet gravar eller koncentrerade till några få? Vart i samhällshierarkin placerar sig gravar med bärnsten? Hur ser skillnaden ut mellan mans- och kvinnogravar när det gäller fördelningen av rikedomar och gravar med bärnsten? Om AOT-analysen görs över ett större geografiskt område tar den bort lokala och regionala skillnader i gravmaterialets komposition istället får man en mer generell bild (Hedeager 1992:102ff).
Principen för en AOT-analys är att man sammanställer alla olika typer av föremål man funnit i en grav. Man ser inte till det sammanlagda antalet föremål man hittat i en grav utan till det sammanlagda olika typerna av föremål man funnit. Till exempel om man har hittat tre bronssvärd i en grav blir värdet i en AOT-analys ett och likväl ger en grav med två fibulor ett AOT-värde, och så vidare. Ett enskilt praktföremål kan alltså inte i själv bestämma en gravs mått av rikedom i denna typ av analys, utan det är det sammanlagda antalet olika typer av föremål som avgör hur högt AOT-värde en grav får. Det förutsätter att materialet man undersöker är väldokumenterat och utgörs av slutna fynd för att man inte ska få in fall där gravinnehållet är osäkert, vilket skulle kunna påverka det slutgiltiga resultatet av AOT-analysen (Hedeager 1992:102 ff). För denna studie har detta inneburit att cirka 2/3 delar av gravarna från Thy har fallit ur analysen på rent källkritiska grunder (se kapitel 5).
En fördel med den här typen av analys är att den lämpar sig väl för att sammankoppla skelett- och brandgravar. Detta har relevans för äldre bronsåldern i Thy, som är föremålet för min AOT-analys, då båda dessa gravskick förekommer och överlappar varandra, speciellt ju närmre en övergång mot yngre bronsålder man kommer. Fördelen här ligger i att man inte tar hänsyn till antalet föremål utan till de olika typerna av föremål som finns. I en brandgrav kan det vara svårt, för att inte säga omöjligt, att urskilja om fragment från en fibula kommer från en eller flera fibulor. Detsamma gäller många andra föremål i brandgravar. Sen finns det även föremål som till exempel olika former av ringar som i båda gravformerna kan förekomma i mindre fragment som är svåra att fastställa som en eller flera. Med en AOT-analys fastställs dessa föremål som en föremålstyp istället (Hedeager 1992:102ff).
Den värdeskala som jag kommer att använda mig av i min AOT-analys har hämtat sin inspiration från Thomas B. Larssons arbete (1986). Han avhandlar vilken roll bronsföremål hade och var i samhällshierarkin de olika föremålen står att finna i södra Sverige under bronsåldern. Larsson har för detta ändamål gått igenom bronsåldersgravar från södra Sverige och använder sig här av en skala från 0 till 8 för att studera den sociala skiktningen under äldre bronsålder. Han räknar här antalet bronsföremål per grav för att mäta detta och det är alltså inte frågan om en AOT-analys i den bemärkelsen som jag beskrivit ovan utan ABF-analys (=Antal BronsFöremål) (se Larsson 1986:124f). Trots det har jag valt att använda mig av hans skala för min egen AOT-analys då den på ett bättre sätt återspeglar den tid och det gravmaterial jag valt från äldre bronsålder i Thy, än någon av de skalor som står att finna Lotte Hedeagers studie (1992) som behandlar dansk järnålder.
Efter denna något korta genomgång av vad en AOT-analys är och hur den används kan man klart se dess fördelar om man ska analysera ett större gravmaterial likt det som finns i Aner & Kerstens Die Ältere Bronzezeit. Dock är en AOT-analys en relativt grov och generaliserande metod. En påtaglig nackdel är att den inte tar hänsyn till enskilda gravars utformning och hur detta korresponderar till gravarnas innehåll. Samtidigt kan denna metod utesluta mycket relevanta gravar om de inte uppfyller de kriterier som
man satt upp för AOT-analysen. Detta kan medföra att viktiga aspekter av det undersökta gravmaterialet kan gå en förbi. Därför är det viktigt att komplettera den kvantitativa analysen, som AOT-analysen utgör, med en mer kvalitativt inriktad analys, något som jag har för avsikt att göra i kapitel 6.
I den kvalitativa analysen kommer jag att mer gå in på djupet och beskriva ett antal gravar som innehöll bärnsten från äldre bronsålder i Thyregionen. Några av dessa är gravar som på rent källkritiska grunder uteslöts ur den gjorda AOT-analysen. Dessa kriterier och analysens resultat presenteras mer utförligt i kapitel 5. I den kvalitativa analysen, kapitel 6, får jag bland annat möjlighet att återvända till den mycket speciella barngraven i Egshvile som jag beskrev i korthet i min inledning. Jag kommer även att göra en kortare utblick i Sydskandinavien för att beskriva några andra märkliga gravar med bärnsten. Detta för att ge en kompletterande bild till gravmaterialet i Thy.
4. FORSKNINGSHISTORIK
Detta kapitel, som ska behandla forskningshistoriken kring min uppsats, har jag valt att dela in i tre olika delar. Den första delen kommer att behandla bärnsten i mer allmänna ordalag och hur man sett på bärnsten över tid i Skandinavien. Jag kommer också att göra några internationella utblickar (kap 4.1). Därefter kommer jag att göra en kortare redovisning av hur några framstående forskare har sett på handeln med bärnsten med det kontinentala Europa under bronsåldern. Syftet med denna uppsats är dock att studera hur handeln med bärnsten har sett ut i Skandinavien, ett tämligen outforskat område. Det mesta som skrivits om detta ämne har varit koncentrerad på att beskriva handeln med bärnsten ur ett mer internationellt europeiskt perspektiv (kap 4.2). Jag tycker likväl att det internationella perspektivet är så pass viktigt för uppsatsen då det ger läsaren en klarare och mer heltäckande bild av hur handeln sett ut i ett större perspektiv. I den tredje delen följer en noggrann genomgång av Timothy Earles syn på hur samhället sett ut och fungerat i Thyregionen under främst äldre bronsåldern (kap 4.3). Här beskriver Earle också hur handeln med bärnsten varit organiserad i Thy. Då Earles analyser ligger till grund för min egen analys, så utgör detta kapitel en väldigt viktig del av uppsatsen.
4.1 Bärnsten – Nordens röda guld
Bärnsten är fossil kåda och det mesta av den bärnsten vi finner idag i Europa bildades framför allt av barrträd för omkring 30-50 miljoner år sedan under tertiärtiden (Dahlström & Brost 1995:12). Vid den här tiden var Skandinavien täckt av stora skogar av löv- och barrträd, och klimatet var mycket varmare än dagens. Den kåda som under denna tid bildades när träd skadades, stelnade och föll sedan ner till marken där den under miljontals år omvandlades till sten, bland annat genom olika kemiska processer, avdunstning och jäsning genom bakterier (Mierzwinska 1992:17).
Bärnstenen har sedan kommit att förflyttas genom naturens föränderlighet, längs floder och kustlinjer som förflyttar sig samt inlandsisarnas rörelser. Detta mycket på grund av att bärnstenen är ett väldigt lätt ämne, vilket gör att den flyter i vatten om det är tillräckligt salt och att den sjunker i sött vatten (Mierzwinska 1992:17). Det är en egenskap som gör att den förflyttas lätt med strömmar i hav och längs floder och stannar inte förrän den ligger längs stranden och på botten i lugna vikar och bukter där den är lätt åtkomlig för människan (Dahlström & Brost 1995:24).
Den baltiska bärnstenen, den bärnsten som man hittar uppe i våra breddgrader idag finns främst längs de baltiska och polska kusterna och har sin största koncentration längs kusten vid Kaliningrad i ett område som kallas Samland, men man kan även hitta bärnsten längs de tyska, danska, och sydsvenska kusterna (Dahlström & Brost 1995:13). När det gäller de sydsvenska kusterna finns bärnstenen främst i Skåne vid Falsterbonäs och Ravlunda vid Kivik (Goldhahn muntlig ref 061128). Rav betyder just bärnsten på danska.
Bärnsten med sin ”magiska” glöd har genom årtusenden fascinerat människan som tillskrivit den en rad olika betydelser. Bärnsten har beskrivits som magisk, som att den skulle vara av ett gudomligt ursprung och att den skulle ha en helande förmåga (Dahlström & Brost 1995:11).
Man har redan från tidig stenålder hittat föremål som smycken, amuletter och figurer av bärnsten från boplatser och gravar i södra Skandinavien, vilket tyder på att man redan då tillmätte bärnstenen ett högt värde (Dahlström & Brost 1995:11). Den här typen av figurer i bärnsten utgör några av de äldsta konstverk man känner till från skandinavisk förhistoria (Jensen 1982:31).
Mot övergången till neolitikum sker det en förändring i fyndmaterialet av bärnsten. Det är inte längre bara enskilda föremål av bärnsten man hittar i gravar och i gravmonument, i mossor och på boplatser, utan man kan nu hitta kolossala mängder bärnsten, ibland i stora sammanhängande smycken (Jensen 1982:37). Den danske arkeologen Jørgen Jensen skriver om den här förändringen i sin bok Nordens Guld (1982). Han menar att under neolitikum med de förändrade sociala mönster som blev, fick uppvisandet av rikedom en helt annan innebörd än tidigare. Bärnstenen hade nu fått en innebörd av status och välstånd (a.a:35ff).
Ser man till äldre bronsåldern, den period som min uppsats avhandlar, samt yngre bronsålder kan man konstatera att fynden av bärnsten i Skandinavien från den här perioden är mycket mer sällsynta. Detta samtidigt som perioden i övrigt är en fyndrik period. Detta kan kanske upplevas som en paradox, men med största sannolikhet har det varit en stark efterfrågan på bärnsten från Europa, så det mesta av bärnstenen har gått på export. Sedan har man från bronsåldern kultföremål med bärnsten och märkliga fynd av bärnsten i gravar (Dahlström & Brost 1995:74). Det är något som jag kopplat till att bärnstenen, enligt med vad jag skrivit tidigare i inledningen samt min C-uppsats, varit en del av den rituella och religiösa världen och varit belagd med tabu (Karlsson 2006). Går man utanför Skandinavien så var bärnsten även där viktig för många. Till exempel för greker och romare som värderade den högt som smyckeföremål, men den användes även som läkemedel. Romarna ansåg bland annat att den hade god verkan mot mag- och halsont och att halsband med bärnsten skyddade kvinnor mot struma. Den skulle också kunna hjälpa mot impotens och kunna användas som motgift vid ormbett (Dahlström & Brost 1995:69). Naturfolk i Afrika är övertygade om att bärnsten skyddar mot det så kallade ”onda ögat” (a.a:69). I Kina är bärnstenen en symbol för mod (Flygerfeldt 2005:9). Under större delen av järnålder fram till vikingatid har inga större fynd av bärnsten gjorts i Skandinavien varför man antar att det beror på samma anledningar som under bronsåldern (Dahlström & Brost 1995:74; Karlsson 2006).
4.2 Bärnstens väg från Skandinavien ner mot Europa
Som rubriken för detta kapitel antyder kommer jag att presentera en övergripande bild av den handel med bärnsten som växte fram under bronsåldern från Skandinavien till det kontinentala Europa. Min avsikt med detta är att ge läsaren en bättre bakgrund till den roll bärnstenen spelade i denna handel och i förlängningen naturligtvis en ökad förståelse för själva ämnet för uppsatsen som sådant där jag främst koncentrerar mig på hur handeln gestaltat i Skandinavien.
Under den europeiska bronsålderns begynnelse på 2000-talet f.Kr började omfattande nätverk för handel växa fram, som till stora delar kom att omfatta hela den europeiska kontinenten inklusive Norden. Mycket av bakgrunden till dessa framväxande handelsnätverk och eliter stod att finna i bronsets ökade betydelse, där metallen blev en accepterad prestigevara över hela kontinenten för att markera status och prestige. Bronset fungerade i det här sammanhanget som ett slags katalysator där de metaller som behövs för att göra brons, koppar och tenn, utvanns på åtskilliga platser runt om i Europa. För att föra samman råmaterialet till bronset från dessa platser skapades och lades mycket av grunden till ovanstående beskrivna handelsnätverk (Jensen 2002:11ff). Själva grunden eller basen för de här nätverken och handelsvägarna var en serie av allianser genom giftermål och handelsavtal mellan hövdingar. Dessa nätverk ska inte bara ses ur ett perspektiv av handelsutbyte. Utan man bör också ta i beaktande hur hövdingar, mäktiga män, krigare och hantverkare som besitter kunskaper om den nya metallen brons reser längs de här rutterna, och hur dessa fungerar som en motor för framväxten av nya eliter i Europa inklusive södra Skandinavien under äldre bronsålder (Kristiansen & Larsson 2005:205f).
Som nämndes ovan ingick också Skandinavien i dessa handelsnätverk som växte fram under bronsåldern. Dock bröt man ingen koppar eller tenn här i Norden och vart enda gram metall som står att finna i Skandinavien från den här tidsperioden måste ha importerats, något som varit en nödvändig förutsättning för en bronsålder i Skandinavien överhuvudtaget.
I denna handel utgjorde bärnstenen en av de absolut viktigaste exportvarorna från Skandinavien. Bärnstenen som finns naturligt i Sydskandinavien utgör, som jag redan nämnt i inledningen, också ett av de mest påtagliga bevis vi har för denna typ av byteshandel med kontinenten. Något som jag berört tidigare i uppsatsen, men det tål att upprepas, är att det finns i Europa ofantliga mängder med fynd av skandinavisk bärnsten från bronsåldern. Detta samtidigt som Skandinavien i princip är barskrapat på bärnsten under bronsåldern, och det gäller såväl boplatser och gravar (Jensen 2002:238ff). Det är tydligt att man samlade in bärnsten för handel med Europa i utbyte mot brons, koppar och tenn (Jensen 1982:79). Den danske arkeologen Jørgen Jensen går så långt att han beskriver den nordiska bronsåldern som bärnstenens årtusende (a.a:242).
Hur har denna handel sett ut? Säkerligen har bärnstenen från Skandinavien nått ner till Europa och Medelhavet genom en rad mellanhänder och Europas floder har här fungerat som viktiga handelsleder (Burenhult 1999:424). Bland annat dalen med floden Rhône har varit viktiga för bärnstenens väg ner mot Medelhavet. Rhône mynnar ut i Medelhavet, där sedan handelsskepp från de egeiska kulturerna, speciellt från Mykene fört bärnstenen till östra Medelhavet (Jensen 2002:244f). En annan viktigt handelsled har varit över floden Oder som förbinder Östersjön med Karpaterna en viktig
handelsled. Och från Karpaterna och kulturerna där gick kontakter vidare ner till östra Medelhavet och de egeiska kulturerna som fanns där (Kristiansen & Larsson 2005:204ff). I Danmark och speciellt då från Jylland fanns det en handel med bärnsten mot Wessexkulturen i nuvarande England, där man främst bytte bärnsten mot metall, speciellt i form av yxor (a.a:122).
Längs dessa rutter reste hövdingar, krigare och hantverkare norrut till södra Skandinavien. En del kan ha stannat kvar i södra Skandinavien och blivit berömda utländska hövdingar eller mäktiga män. Kiviksgraven skulle eventuellt kunna vara ett exempel på detta (Randsborg 1993; Kristiansen & Larsson 2005). Andra skulle istället för att stanna kvar i södra Skandinavien återvända hem med ära och berömmelse och medhavda prestigevaror som till exempel bärnsten. Längs samma rutter skulle skandinaver bege sig söderut kanske ända ner till östra Medelhavet och på så sätt stöta på och lära sig ny teknik för att bearbeta metall, nya hantverk, nya symboler och religionsföreställningar som man sedan för med sig hem till Skandinavien (Kristiansen & Larsson 2005:205f).
4.3 Thy – bärnstenens eldorado
I detta kapitel har jag för avsikt att tämligen noggrant presentera Timothy Earles bild av hur samhället kan ha sett under äldre bronsålder i Thyregionen samt hur handeln med bärnsten kan ha varit organiserad. Jag kommer att kommer att utgå från hans verk How
Chiefs Come to Power (1997) och Bronze Age Economics (2002). I dessa gör han en
analys av hur och varför hövdingedömesamhället växer fram under äldre bronsålder i Thyregionen och hur det sedan faller samman under yngre bronsålder. Den del av hans analys som främst är föremål för min uppsats behandlar hur handeln med bärnsten varit organiserad. Earles analys är nästan uteslutande formad från ett arkeologiskt fyndmaterial som kommer från de levandes värld, främst från boplatser. Han nämner bara gravmaterialet i allmänna ordalag utan att göra någon noggrann analys av hur de levandes värld återspeglades i de dödas.
Innan jag kommer in på Earles analys vill jag bara göra en kortare beskrivning av Thyregionen. Thy är en liten region i nordvästra Jylland med en yta på bara drygt 2100 km² (Earle 2002:285). Regionen är oerhört rik på arkeologiska fynd från bronsåldern, med hundratals bronssvärd och andra föremål i brons och guld som dolkar, fibulor och armringar (a.a:293). Går man igenom Aner & Kerstens publikation slås man direkt av den enorma mängden av bronssvärd från Thy, inte minst från olika gravar. Bara genom en snabb titt i detta verk och så slås man av ,helt ovetenskapligt, att det är en region där det måste ha funnits en stark koncentration av rikedomar och makt. Svärdet var centralt. Samtidigt har Thyregionen en koncentration av bronsåldershögar med ett oerhört rikt innehåll, som är bland de största inte bara i Danmark men också i hela Europa, vilket tydligt pekar på att regionen varit starkt involverad i export och import av varor från utlandet (a.a:289).
Enligt Earle var samhället i Thy under äldre bronsålder ett strikt hierarkiskt samhälle där makten var i händerna hos några få, hövdingen och hans krigare, och där de flesta och de finaste statusföremålen var koncentrerade till dessa eliter och deras familjer. Eliternas makt och status visualiserades också i landskapet där de anlade gravhögar i stor omfattning och ofta på platser i landskapet där de var väl synliga på stora avstånd. Thyregionen är i princip översållad av gravhögar. Gravhögarna var inte bara en symbol för makt och status, utan de markerade också territoriella gränser för hövdingedömen. Det som skapade hövdingarnas och deras krigares rikedom var den långväga
byteshandeln med Europa där man importerade brons, koppar, tenn och guld i utbyte mot bärnsten och hudar från nötboskap. Dessa hövdingedömen var enkelt organiserade och inte speciellt stabila utan vilade på en svag grund i en ständig konkurrens med andra hövdingedömen (Earle 2002:289).
I Thy fanns en stor variation när det gäller husens storlek. Man kan koppla samman detta med de framväxande eliterna under äldre bronsålder och ett ökat stratifierat samhälle. De större husen tillhörde hövdingar och krigare medan de mindre husen tillhörde vanliga bönder (Earle 2002:305). Bosättningarnas placering i landskapet, låg i ganska låglänt terräng i motsats till senneolitikum, vilket skulle kunna betyda att man kände ett mindre behov av att behöva försvara sig än tidigare. Detta avspeglas i alla svärdsfynd från Thy, det fanns någon som stod för samhällets beskydd, vilket Earle tolkar som ett resultat av hövdingedömesamhällets framväxt (a.a:289).
För den vanliga människan under äldre bronsåldern i Thyregionen byggde ekonomin på självhushåll och samhället präglades av enskilda gårdar. Odling utgjorde ett betydande inslag, dock var det är framför allt boskapsskötsel som var en viktig del av den självhushållande ekonomin. Det bästa för en bonde hade kanske varit att ha en blandad uppsättning av djur för att sprida riskerna och att få tillgång till så många varor som möjligt som är behövligt för självhushållets behov. Dock tycks det i Thyregionen ha skett en specialisering och kraftig ökning av nötboskap under äldre bronsålder, vilket förmodligen har att göra med expansionen av den långväga handeln med Europa för att få tillgång till metall. Här har nötboskapen och nötboskapens hudar utgjort en viktig vara, tillsammans med bärnsten, för export i utbyte mot metall (Earle 2002:305ff). Militär styrka hade en nyckelroll för hövdingedömenas framväxt i Thyregionen. Med den kunde man erövra, försvara, garantera säkerhet samt att den fungerande avskräckande gentemot konkurrenter. De flesta mer komplexa samhällen bygger på militär styrka, om än i varierande grad, för att kontrollera en befolkning och för att få dem att följa de härskandes vilja. Dock kan militär styrka, av dem som företräder den, också fungera kontraproduktivt i form av kupper, uppror och intriger. Så för att en militär styrka ska fungera enande och centraliserande för ett samhälle gäller det att den kontrolleras, vilket ofta sker ekonomiskt och ideologiskt (Earle 1997:105f). Ser man till Thyregionen under äldre bronsålder var det en region organiserad i hövdingedömen som styrdes av en krigarelit med hövding. Det tar sig i uttryck i den materiella kulturen och då inte minst bronssvärd som är ett mycket vanligt föremål i manliga högstatusgravar i regionen (a.a:122ff).
I fallet med Thyregionen var den ekonomiska kontrollen över de import- och exportvaror som ingick i den långväga byteshandel med det kontinentala Europa central för att få tillgång till exotiska varor som koppar, tenn och guld. Kontrollen innefattade också de specialister som hade kunskap om hur man bearbetar och framställer föremål av brons och i viss mån guld. För kontrollen över de specialister som bearbetar bronset och guld så fanns det två kriterier som var viktiga. Dels hur komplicerad själva tillverkningsprocessen är. Är den är tillräckligt komplicerad har bara ett fåtal specialister har tillräcklig kunskap. Dels hur lätt det är att få tillgång till materialet. Ett material som bara finns i en begränsad tillgång är lättare att kontrollera (Earle 2002:315ff).
Det var bara ett fåtal människor som under äldre bronsålder hade kunskapen att tillverka prestigeföremål i brons och guld som till exempel svärd och smycken. Säkerligen var denna produktion någonting som omgärdades av stor mystik (Goldhahn
2007). Dessa specialister kunde vara kontrollerade av hövdingarna och deras krigare genom anställning eller sponsorskap. Detta ledde till att hövdingarna kunde tillskansa sig kontroll över produktionen av dessa prestigeföremål. Man kan i fyndmaterialet och de utgrävningar man har gjort vid bosättningar i Thyregionen från äldre bronsålder knyta den här typen av bronstillverkning till de stora bosättningar som man tror tillhörde härskareliten. De här prestigeföremålen var inte något som man bytte hur som helst, utan när det skedde ett utbyte av prestigeföremål var det en starkt kontrollerad byteshandel som bara skedde inom dessa eliter av hövdingar och krigare. Det var föremål för att bygga och stärka politiska allianser och för att visa sin trohet eller vördnad mot någon (Earle 2002:315ff).
För att eliterna under äldre bronsålder skulle få tillgång till de nya metallerna var det också viktigt att dels öka produktionen av de viktigaste exportvarorna, bärnsten och hudar från nötboskap, och dels kontrollera denna produktion. När det gäller den viktiga exportvaran bärnsten var denna exotiska och svårbegripliga fossil en produkt vars ”produktion” var svår för eliterna under äldre bronsålder att kontrollera. Havet var den stora källan varifrån man samlade bärnsten längs stränderna, främst efter dagar av storm. Insamlandet av bärnsten var vid den här tiden inte något som koncentrerades till de stora hövdingagårdarna inåt landet i Thyregionen, utan det var något som var exklusivt koncentrerat till kusten. Earle menar att visst handlade hövdingarna under äldre bronsålder med bärnsten, men att den inte hade samma betydelse som handeln med hudar från nötboskap (Earle 2002:317).
Som jag redan skrivit tidigare kan man se en markant ökning av boskapsskötseln när det gäller nötkreatur i Thyregionen under äldre bronsålder för att kunna producera mera hudar. Dock var det viktigt för eliterna att ha kontroll över denna produktion. Det skedde genom ett slags system av ägande av land som kontrolleras av hövdingar och dess krigare. Där ägandet av den produktiva marken markerades genom de många gravhögar som dominerar landskapet i Thyregionen. Där gick ägandet av marken i arv och genom gravhögarna kunde alla se vilken släkt marken tillhörde. Dock fanns det förmodligen en blandning av gårdar ägda av hövdingar, krigare och fria bönder. De fria bönderna säkerhet garanterades av krigare som i sin tur leddes och kontrollerades av en hövding. Detta underlättade en specialisering av boskapsskötseln och en kontroll av produktionen av hudar för export när också de fria bönderna hamnar i en beroendeställning gentemot den härskande makteliten (Earle 2002:317ff).
När det gäller den viktiga exportvaran bärnsten var den till största delen koncentrerat till kusten. Här samlade den lokala eliten in bärnsten för export. Man har från utgrävda boplatser, tillhörande äldre bronsålder, i området funnit spår av detta, en av dem är Bjerre 6. Själva husgrunden var 21 m lång och är den största man grävt ut från äldre bronsålder i nordvästra Jylland (Earle 1997:31). Boplatsen har med största sannolikhet tillhört en i samhället högt uppsatt man, kanske en krigare, i vart fall en person som varit rik och som har haft internationella kontakter. Man har på boplatsen hittat olika bronsföremål som tyder på detta. Bland annat har man funnit en elegant bronsfibula som liknar en annan fibula man funnit i en rik grav precis i närheten, och en bronsknapp som suttit på ett svärdsbälte. Man hittade också 69 obearbetade bärnstensbitar nergrävda under golvet, tätt sammanpackade i en storlek som en knytnäve, vilket möjligen skall tolkas som ett husoffer. Kanske har de legat i någon form av en väska. Man hittade också 83 bitar bärnstenar strödda över golvet vilket visar att detta hus haft tillgång till och kontrollerat insamlandet av bärnsten i Thyregionen (Earle 2002:315ff). Detta understryks av att all den bärnsten man påträffat i Bjerre har varit obearbetad och varit avsedd för export (a.a:320f).
Även om hövdingedömesamhället i Thy mer eller mindre faller samman under yngre bronsålder så är handeln för att få koppar och tenn alltjämt viktig och insamlandet av bärnsten som exportvara fortsätter. Ett exempel är bland annat från en av boplatserna, Bjerre 7 från yngre bronsålder, där man utanför ett av husen har hittat cirka 1800 bitar av bärnsten med en vikt av 1.8 kg. Bärnstenen har här varit uppsamlad i stora kärl som varit nergrävda i marken. Man har i ett annat av dessa förrådskärl från bosättningen i Bjerre hittat över tusen bitar bärnsten med en vikt av 1.2 kg, samtidigt har man också hittat mindre mängder av bärnsten från andra förrådskärl tillhörande samma bosättning, vilket understryker Thyregionens särställning för bärnstenshandeln (Earle 2002:320f)
5. KVANTITATIVA ANALYSEN
5.1 Inledande kommentarer och källkritik
För att se hur Earles studier avspeglar sig i det samtida gravmaterialet skall jag nu genomföra en AOT-analys av de gravar som presenterats av Aner & Kersten (2001). Syftet med denna kvantitativa analys är, som tidigare nämnts flertalet gånger, att den ska teckna en bild av hur bärnsten generellt och bärnstenshandeln speciellt var relaterad till den sociala strukturen i Thyregionen under äldre bronsålder.
En av anledningarna till denna analys står att finna i det att Aner & Kerstens materialpublikation inte fanns tillgänglig då Thy-projektet genomförde sina undersökningar av bebyggelsen i området. Gravarna är följaktligen inte analyserade av Earle varför hans analys av samhället i Thy haltar.
Jag har utifrån Aner & Kerstens materialpublikation gått igenom gravarna i Thyregionen och utifrån egna uppställda kriterier valt ut omkring 236 stycken som kommer att ligga till grund för min tolkning av de dödas värld.
Den kvantitativa analysens tidsperiod är som tidigare nämnt begränsad till äldre bronsålder (1700-1100 BC). Ett av de kriterier jag ställt upp har varit att det ska vara möjligt att datera de gravar som ingår i analysen. Gravar med osäker datering har jag valt att utesluta. Jag har även valt att skilja på mans- respektive kvinnogravar, för att kunna studera om det möjligen finns något mönster i gravmaterialet som kan vara intressanta i studiet av den äldre bronsålderns sociala struktur. I de fall där kön inte är fastställt har jag valt att utesluta graven i fråga. I min kategorisering har jag valt att följa Aner & Kerstens mångåriga erfarenhet och deras klassifikation av gravmaterialet har också blivit den jag följer.
Eftersom min kvantitativa analys är en AOT-analys blir antalet olika typer av föremål viktigt. Föremålen syftar till att påvisa var i samhällshierarkin graven och den begravde placerar sig i. Ju fler antal olika typer föremål en grav innehåller, ju högre upp i samhällshierarkin kan man anta att personen befunnit sig. Det är viktigt att understryka att det inte är antalet föremål i sig som räknas utan antalet olika typer av föremål. Om en grav innehåller tre svärd räknas den som en och om en grav innehåller åtta bärnstenspärlor så räknas de fortfarande som en typ. De gravar jag tagit med faller inom en åttagradig skala, från noll föremålstyper till åtta eller fler.
De gravar jag tagit med ska således kunna dateras till en period under äldre bronsålder, kunna könsbestämmas och antalet olika föremålstyper skall kunna anges. Uppfyller inte en grav något av dessa kriterier så har jag valt att utesluta den ur analysen.
De gravar som innehåller bärnsten har jag valt att placera och behandla för sig, då dessa ska jämföras mot de övriga. Likt de övriga är de indelade efter period, mans- eller kvinnograv och antalet föremålstyper. I Aner & Kerstens bok finns det förutom gravar även lösfynd beskrivna. Även dessa kommer jag att utesluta.
Jag är medveten om att en AOT- analys av det här slaget innehåller vissa aber och att den kan vara ett relativt trubbigt mått om man vill se hur föremålen placeras i olika gravar i en analys av samhällets hierarki. Jag har därför valt att komplettera min kvantitativa analys med en kvalitativ analys.
Ett av de största problemen med den aktuella analysen är naturligtvis det faktum att många av gravarna jag undersökt i Aner & Kerstens faller utanför de uppsatta variablerna, vilket är sammanlagt 401 gravar. Dock anser jag att de återstående 236 gravarna är mer än tillräckligt många för att göra en AOT-analys trovärdig.
Ett annat problem kan vara det sätt AOT-analysen är uppbyggd på, där jag valt, likt Lotte Hedeager förut, att endast se till antalet föremålstyper för att mäta hur högt i samhällshierarkin en grav har placerat sig. Detta kan göra att relevanta och intressanta gravar kan uteslutas, eller helt enkelt falla bort. Ett exempel här är Egshvile som närmare kommer att presenteras i nästkommande kapitel. En AOT-analys måste därför kompletteras av en kvalitativ analys.
Detta gäller också förekomsten av ovanliga föremål i gravarna. Ett guldföremål är troligtvis inte jämförbart med ett stenföremål vad det gäller status och makt, trots det ger det samma AOT-poäng. Ett ”importerat” svärd hade sannolikt en annan innebörd än ett inhemskt producerat svärd, och så vidare.
Andra aber skulle kunna vara i vilket skick gravarna varit i när de blev utgrävda, när de blev utgrävda och hur detta påverkat innehållet. Vissa gravar har varit svårt nerplöjda och i varierande grad förstörda då de grävts ut varför gravmaterialet till viss del har kunnat bli förstört. Detta har sannolikt lett till att en rad enskilda gravar kanske inte fått den plats i skalan för AOT-analysen de egentligen skulle ha haft. Detsamma gäller det organiska material som arkeologer många gånger kan ana, men som vi i de flesta fall saknar.
Många gravar är utgrävda på 1800-talet och tidigt 1900-tal då de arkeologiska metoderna för en utgrävning inte var lika utvecklade och noggranna som de är idag. Också detta kan inverka på AOT-analysen. Dock är syftet att från analysen se övergripande mönster vilket enligt mitt förmenande gör att det går att bortse från dessa källkritiska faktorer i AOT-analysen utan att för den skull tumma på dess trovärdighet. En analys är en analys och den skall inte förväxlas med en förvrängd verklighet, den ger bara en bild av denna verklighet, bland många andra. Ju fler metoder vi använder, desto närmare denna verklighet kommer vi.
Härnäst följer en övergripande genomgång över gravarnas fördelning i min AOT-analys, efter mina uppsatta variabler som är beskrivna ovan. Det kan tyckas vara mycket siffror som kommer sköljande över läsaren men jag anser ändå det är av godo
för att dels öka förståelsen för analysen som sådan och dels för att bättre kunna följa med i min tolkning av det mönster som AOT-analysen når fram till.
5.2 Bärnsten i de dödas värld i Thy under äldre bronsålder
Av de 637 gravar jag undersökt faller 401 stycken, cirka 63 procent, utanför de kriterier jag ställt upp. De kvarvarande 27 procenten som återstår, sammanlagt 236 gravar, har en relativt ojämn fördelning över period I, II och III. Av de 236 gravarna placerar sig endast 2 gravar inom period I. Det motsvarar mindre än en procent av dem som ingår i denna analys och det är därmed vanskligt att utfästa några säkra slutsatser av detta material.
Båda dessa gravar än mansgravar, vilket är i linje med det generella mönstret under denna tid som beskrivits av Helle Vandkilde i From stone to bronze: the metalwork of
the late Neolithic and earliest Bronze Age in Denmark (1996). Den ena graven har 3 föremålstyper och den andra har 6, varav ett föremål är bärnsten. Den senare graven med bärnsten placerar sig således i den övre kategorin (tab 1). Förutom bärnsten så innehöll denna grav även smycken av guld och en dolkklinga i brons (Aner & Kersten 2001 nr 5540). 0 2 4 6 8 10 Ant a l g ra v a r 0 1 2 3 4 5 6 7 >8 Antal föremålstyper Period I (Tabell 1)
Per I med bärnsten Per I mans grav
Om man går över till period II (tab 2) så ökar antalet gravar till 55 stycken, vilket motsvarar cirka 23 procent av gravarna i analysen. Fyra av dessa innehåller bärnsten, vilket utgör cirka sju procent av de gravar från period II som ingår i denna analys. Av gravarna från period II utgör 42 mansgravar och 13 kvinnogravar, vilket motsvarar 76 respektive 24 procent, vilket bör tolkas som en tydlig snedfördelning mellan könen. Tar vi dessa siffror på allvar så var det tre gånger vanligare att män begravdes, på ett sätt som arkeologer kan återfinna och datera, under period II än att en kvinna begravdes. De 51 gravar som inte innehåller bärnsten har en fördelning där elva av dem har en föremålstyp. De utgör cirka 20 procent av period II gravarna. Nio av dem är
mansgravar och de övriga två är kvinnogravar. Mansgravarna inom detta AOT-värde utgör 82 procent och kvinnorna 18 procent.
Det är sedan 18 gravar som har två olika typer av föremål, cirka 33 procent av alla period II gravar, där dessa är fördelade på 16 mansgravar och två kvinnogravar. Det motsvarar 88 respektive tolv procent av de begravda inom detta AOT-värde.
De gravar från period II som har tre olika föremålstyper är tio stycken, cirka 18 procent av gravarna från period II, varav sju är mansgravar och tre är kvinnogravar. Förhållandet är därmed 70 mot 30 procent inom detta AOT-värde.
Gravarna med fyra olika föremålstyper är fördelade på fem mansgravar och en kvinnograv, alltså sexstycken sammanlagt, vilket utgör cirka elva procent av gravarna från period II. Av dessa är 83 procent manligt attribuerade, 17 kvinnligt.
Går man vidare till de övre kategorierna, de gravar som har fem eller fler olika typer av föremål, så är de endast sex stycken, cirka elva procent av gravarna från period II i denna analys. När vi närmar oss de mest komplexa gravarna, vilket torde motsvara samhällets övre skick, märks en tydlig skillnad vad det gäller fördelningen mellan mans- och kvinnogravar där relationen mellan dessa kategorier jämnas ut.
Det finns två gravar med fem olika typer av föremål med vardera en mans- respektive kvinnograv. Fördelningen mellan könen ser likadan ut för de två gravar som har sex olika föremålstyper. Det två resterande gravarna för period II utan bärnsten fördelar sig på en kvinnograv med sju olika föremålstyper och en mansgrav med åtta eller fler typer av föremål. Kvinnograven, som fanns i en gravhög med två andra gravar, var en skelettgrav som innehöll en rad smycken däribland en bältesplatta och en fingerring med guldöverdrag (Aner & Kersten 2001 No 4993). Den sistnämnda mansgraven, som placerade sig allra högst i skalan, innehöll bland annat ett bronssvärd, vilket är föga ovanligt under äldre bronsålder i Thyregionen, men även flera andra manliga föremål som en pincett och rakkniv (Aner & Kersten 2001 No 5353).
0 5 10 15 20 25 30 A n ta l g rav ar 0 1 2 3 4 5 6 7 >8 Antal föremålstyper Period II (Tabell 2)
Per II med bärnsten Per II kvinnogravar Per II mansgravar
Förutom de 51 gravarna utan bärnsten från period II fanns det också fyra gravar med bärnsten, vilket motsvarar cirka sju procent av gravarna i analysen. Två av dem är kvinnogravar där den ena har fyra föremålstyper och den andra har åtta. Den sistnämnda graven är kvinnograven i gravhögen i Egshvile som jag beskriver mer utförligt i kapitel 6 (Aner & Kersten 2001 No 5115 B). De övriga gravarna utgörs av två mansgravar som har fem olika typer av föremål.
Alla fyra gravar från period II som innehöll bärnsten hamnar alltså i det övre sociala skiktet liksom graven med bärnsten från period I. Bärnsten var därmed en exklusiv gravgåva under period II av bronsåldern i Thy-regionen, endast sju procent av gravarna i min analys innehöll bärnsten, vilket står i god överensstämmelse med resultaten av Earles analyser och tolkningar av husen från Thy – bärnsten var en exklusiv råvara under denna tid.
Så till den sista delen av äldre bronsålder, period III.
Inom denna period hamnade flertalet av gravarna, inte mindre än 179 stycken. Det motsvarar 76 procent av de 236 gravarna som ingår i denna AOT-analys. Av dessa är 121 stycken mansgravar, 68 procent, och följaktligen återfanns det 32 procent kvinnogravar vilket motsvarar 58 gravlagda individer. Trots den markanta ökningen av antalet gravar under period III är det endast en av dem som innehåller bärnsten! Om nedläggningen av bärnsten var konstant under period II och III borde det ha varit omkring ett dussin. Detta resultat är förbluffande och det visar att bärnstenen varit en mer exklusiv gravgåva under denna period.
Det fanns 66 gravar som hade en föremålstyp, vilket motsvarar 37 procent. Av dessa var 53 mansgravar och 13 var kvinnogravar, vilket utgör 84 respektive 16 procent.
Vidare var det 43 gravar med två olika föremål, 24 procent av alla period III gravarna, där fördelningen mellan mans- och kvinnogravar var 29 respektive 14. I detta fall är fördelningen mellan könen 67 respektive 23 procent inom detta AOT-värde.
Det fanns 28 gravar med tre olika föremålstyper i. Det motsvarar 16 procent av alla gravar i analysen från period III. Där återfanns 20 mansgravar, 71 procent, och 8 kvinnogravar, vilket motsvarar 29 procent av gravarna med detta AOT-värde.
Går man vidare till de gravar under den här perioden som har fyra typer av föremål så är det 20 stycken. Av dessa var 13 mansgravar och sju var kvinnogravar. Dessa utgör 11 procent av det totala antalet gravar från period III, och av dessa är 65 procent mansgravar och 35 procent kvinnogravar. Det är därmed en tydlig trend att könsfördelningen jämnas ut, ju högre upp i AOT-skalan vi rör oss. Detta var, som vi såg, även fallet under period II.
Till de övre kategorierna i skalan så är det tio gravar, knappt fem procent av gravarna från period III, som har fem olika typer av föremål fördelade på fyra mansgravar och sex kvinnogravar. Inom detta AOT-värde är könsfördelningen 40 respektive 60 procent. Det är sex gravar med sex olika föremålstyper, drygt 3 procent av gravarna från denna tid, där två är mansgravar och fyra är kvinnogravar. Fördelningen är 33 procent mot 67. Vidare fanns två gravar där det fanns sju olika typer av föremål fördelat på en mans- och en kvinnograv. Därtill återfinner vi en mans- och en kvinnograv som placerade sig i den allra högsta av AOT-kategorierna med åtta eller fler föremålstyper. Mansgraven är den tredje graven från äldre bronsålder i gravhögen i Egshvile (Aner & Kersten 2001 No 5115 C). Kvinnograven var en rikt utsmyckad grav med flera fina bronsföremål däribland en bältesplatta, armringar och en bronsdolk (Aner & Kersten 2001 No 5231 B).
Den enda graven med bärnsten från period III som föll inom de variabler jag satt upp för min AOT-analys var en mansgrav med fyra typer av föremål. Denna man bör därmed ha tillhört samhällets övre sociala skikt.
0 10 20 30 40 50 60 An tal g ravar 0 1 2 3 4 5 6 7 >8 Antal föremålstyper
Period III (Tabell 3)
Per III med bärnsten Per III kvinnogravar Per III mansgravar
Vad kan man då säga om och utläsa ur AOT-analysen? Ett av de viktigaste syftena med denna analys var att se vart i samhällshierarkin gravarna med bärnsten hamnar. Trots de källkritiska invändningar som går att göra mot denna analys, antalet gravar med bärnsten är få och utslagen därför mycket känsliga, står det klart att samtliga av dessa gravar tillhör den absoluta toppen av samhället i Thy under äldre bronsålder. Trenden är skönjbar i period I, tydlig i period II och den verkar även kunna bekräftas under period III, då bärnsten i gravarna visserligen var mycket sällsynt om vi skall tro den presenterade analysen (tab 4). Detta kan nog enbart tolkas som att gravar med bärnsten tillhör en högt besutten grupp i samhället under äldre bronsålder i Thyregionen. Det rör sig enbart om sex stycken gravar som alla placerar sig i eller ovanför fyra föremålstyper i AOT-analysen.
Av de totalt 236 gravar jag undersökt är det 59 gravar inklusive de sex ovannämnda som placerar sig så högt i skalan, alltså exakt 25 procent. Fyra av dem är mansgravar, två kvinnogravar. Båda de senare är daterade till period II. Materialet är för litet att göra statistik på, men ändå så pass tillförlitligt att det går att säga att bärnsten inte var könsexklusivt, åtminstone inte under period II.
Det är värt att notera att samtliga bärnstensgravar tillhör det sociala skikt av samhället där fördelningen mellan mans- och kvinnogravar var mer jämlikt. Det kan tolkas som att kvinnornas makt ökade med en högre social position.
Till detta kan tilläggas att det säkerligen inte var vem som helst som blev begravd i de gravar som bevarats till våra dagar, så de 236 gravarna representerar förmodligen redan ett övre skikt i samhället under äldre bronsålder i Thyregionen. Av dessa 236 gravarna hamnar alltså samtliga gravarna med bärnsten inom den övre fjärdedelen, vilket ju är en tydlig trend (tab 4).
0 10 20 30 40 50 60 70 80 90 100 A n tal g rava r 0 1 2 3 4 5 6 7 >8 Antal föremålstyper
Sammanställning av gravarna (Tabell 4)
Gravar med bärnsten tot
Per III gravar tot Per II gravar tot Per 1 gravar tot
Återgår vi till förhållandet mellan manliga och kvinnliga gravar, så är de förra generellt i majoritet. Av de 236 gravar som finns med i analysen är 169, cirka 72 procent, av dem mansgravar och följaktligen är det 57 kvinnogravar som utgör 28 procent. Siffrorna för period II är 76 gentemot 24 procent och 68 gentemot 32 procent under period III. Det är därmed en tendens att kvinnogravarna blir fler och mer synliga i det arkeologiska källmaterialet, procentuellt, i slutet av den äldre bronsåldern i Thy.
Av den presenterade analysen är det också en tydlig trend att skillnaderna mellan könen jämnas ut med ett högre AOT-värde (tab 2 och 3). Här är det av vikt att idka källkritik eftersom det statistiska underlaget också sviktar med de högre AOT-värdena; antalet gravar blir betydligt färre och därmed naggas grunden för en seriös analys. Trots det är denna trend också tydlig i Thomas B Larssons analys av gravarna från äldre bronsålder i Skåne (Larsson 1986).
6. KVALITATIVA ANALYSEN
I detta kapitel har jag, som titeln avslöjar, för avsikt att göra en kvalitativ analys utifrån det gravmaterial från Thy som finns i Aner & Kerstens (2001) samt ett urval av andra gravar med bärnsten i Sydskandinavien från äldre bronsålder. Den kvalitativa analysen blir ett viktigt komplement till den kvantitativa analysen för att besvara mina frågeställningar (se kap 5). Detta för att den belyser ett gravmaterial på ett djupare sätt och kan se till detaljer och aspekter som en kvalitativ analys, likt min AOT-analys, kan förbise. Det gravmaterial jag avser att beskriva har jag valt att dela in i två underkapitel. I det första kapitlet (kap 6.1) kommer fokus att vara på Thy. Där kommer jag att redogöra för ett antal av gravarna med bärnsten mer ingående. Därefter följer en djupgående beskrivning av gravhögen i Egshvile som jag redan nämnt i inledningen. För att ge en kompletterande bild till gravmaterialet i Thy kommer jag i det andra
kapitlet (6.2) att presentera en kortare utblick över Sydskandinavien och beskriva några andra spännande och märkliga gravar innehållande bärnsten.
6.1 Gravar i Thy
Jag ämnar här att kort belysa ett flertal gravar i Thyregionen där man i gravmaterial hittade bärnsten för att sedan gå vidare med gravhögen i Egshvile. En av dessa var en gravhög i Langvad (Aner & Kersten 2001 No 5540) med en skelettgrav med en man från period I. Det förmultnade skelettet hade legat i en stenkista och denna hittade man flera fina fynd. Förutom fyra bärnstensbitar hittade man en ovalspetsigt guldplatta samt en till mindre ovalspetsig guldplatta. Dessa guldplattor har troligtvis utgjort delar till ett och samma smycke, förmodligen en fibula. I graven fanns också fragmentariska delar av en dolkklinga och en kantyxa med höga kanter där båda var av brons. Det fanns också ett spiralornamerat bronsfat med fot som de fragmentariska delarna av den ovannämnda dolken låg på (Aner & Kersten 2001:230).
En annan av gravarna i Thy med bärnsten var en skelettgrav med en man från period II (Aner & Kersten 2001 No 5282). I graven fann man en bit bärnsten tillsammans med ett bronssvärd och ett kortsvärd också det i brons. Båda svärdens handtag hade en riklig ornamentik. Förutom dessa fynd hittade man också en doppsko till en svärdslida och en fibula samt ett stort keramikkärl (Aner & Kersten 2001:144).
I en av kvinnogravarna med bärnsten (Aner & Kersten 2001 No 5065 A), fanns det förutom bärnstenspärlor en stor armring med guldöverdrag som vägde nästan 20 gram. Förutom dessa föremål fanns det också en bältesplatta med spiralornamentik och fragmentariska resterna av en dolk (Aner & Kersten 2001:52).
Alla tre gravar som är beskrivna ovan kännetecknas förutom att de hamnade högt i AOT-analysen med ett gravmaterial som utmärks av smycken i guld och enskilt fina föremål med rik ornamentik. Just föremål i guld anses i bronsåldersforskningen ha en högre status än föremål i brons. Randsborg har skrivit om detta i Social stratification in
Early Bronze Age Denmark (1974) där han anser att guld bör ses som 20 gånger mer
värdefullt än brons under äldre bronsålder.
En av de gravar från Thy-regionen som inte föll inom de uppsatta kriterierna för AOT-analysen är centralgraven i en gravhög vid Egshvile. Graven är dock så speciell att den förtjänar ett särskilt omnämnande och en närmre skärskådning i uppsatsen. I centralgraven i fråga låg en barngrav i form av en urna med ett mycket speciellt gravinnehåll. Graven är daterad till period II och jag återkommer till gravinnehållet senare. Centralgraven kompletterades av två sekundärgravar varav en kvinnograv från period II i en urna och brandgrav med en man från period III. Båda dessa gravar var mycket rikt utsmyckade och med sina åtta föremålstyper placerade de sig högst i AOT-analysen för period II respektive III. De två urnegravarna från period II utgör några av de tidigaste brandgravarna som man känner till i Danmark, bara det gör dem speciella. Därtill kan läggas att barngravar är mycket sällsynta under äldre bronsålder, inte minst de som placerats som centralgravar. Det fanns också ytterligare två gravar från yngre bronsålder i gravhögen som blivit placerade där efter gravhögens slutgiltiga uppförande under äldre bronsålder (Olsen 1990:133ff).
Gravhögen vid Egshvile var till stor del nerplöjd och delar av gravarnas stenanläggningar hade kommit i dagen varför man satte igång en utgrävning 1989. Man konstaterade under utgrävningen att gravhögen hade anlagts i tre faser. Alla daterades
till äldre bronsålder. De tre faserna går på utgrävningstekniska grunder att länka till anläggandet av var och en av de tre gravarna från äldre bronsålder Man hade alltså byggt på gravhögen varefter gravarna anlagts (Olsen 1990:135).
När man hade anlagt centralgraven och genomfört den första fasen av gravhögen var det ingen stor hög. Den hade då endast en diameter på tre meter och höjd på knappt en meter. En liten stenkista var anlagd runt centralgraven och i stenkistan fanns det söndriga delar av en urna. I resterna av urnan fanns det kremerade ben av ett barn vars ålder man med hjälp av dess mjölktänder uppskattar till omkring fem år. I urnan fanns också brända ben från boskap. Dateringen av graven har utifrån gravinnehållet varit svår. Dock kan den rimligen inte vara anlagd senare än kvinnograven, nämnd ovan, som är daterad till period II och som tillhör den andra fasen av gravhögens anläggande (Olsen 1990:135).
Dock var detta inte allt, man hittade också en hel och en halvt bearbetad bärnstenspärla samt 20 obearbetade bitar av bärnsten i urnan. Man har från äldre bronsålder i Danmark funnit en del gravar med bearbetad bärnsten i små mängder men att hitta 20 bärnstensbitar i en grav från äldre bronsålder är exceptionellt. Lägger man också till att det är ett barn som ligger begravt i en centralgrav och att det är ett av de allra tidigaste exemplen i Danmark på en urnegrav så är det inte svårt att tycka annat att det är en mycket speciell grav det handlar om i Egshvile (Olsen
1990:145f).
Detta intryck förstärks av de efterföljande begravningarna i Thy som tillhört den absolut högsta sociala eliten i Thy, om vi skall tro den presenterade AOT-analysen. Båda gravarna innehöll åtta eller fler föremål. De två andra gravarna i högen är därmed värda att omnämnas lite närmre då de enligt mitt förmenande med största sannolikhet, förmodligen genom släktskap, är relaterade till varandra.
Anläggandet av fas två i gravhögen följer med uppförandet av kvinnograven som är daterad till period II. Vid anläggandet av den andra fasen växer gravhögen stort och den får en diameter på nio meter och en höjd på mellan 1,5-2 meter. Kvinnograven som tillhör denna andra fas är som ovan nämnt en urnegrav. I urnan fanns kremerade ben från en kvinna i åldern någonstans mellan 30-50 och även här påträffades kremerade ben från boskap. Förutom de kremerade benen fann man i urnan bland annat ett mindre keramikkärl, sex glaspärlor, en pärla av hjorthorn, en bärnstenspärla intryckt i kåda, tre olika smyckeföremål i brons och en bronskniv (Olsen 1990:135f).
Graven innehåller flera föremål som har få om ens någon parallell i Danmark under äldre bronsålder. Till dessa hör bronskniven, keramikkärlet och bärnstenspärlan som är intryckt i kåda. Den senare har förmodligen varit del av något föremål som bestått av organiskt material men som förmultnat. Glasspärlorna var med största sannolikhet importerade. Ett av smyckeföremålen i brons var en armring som till sin utformning var vanliga i kvinnogravar från period III i Danmark men inte från period II som graven är daterad till. Dock finns det paralleller med den här typen av armringar från fynd i Centraleuropa som i tid stämmer med period II i Danmark. Kvinnan i fråga har med största sannolikhet varit av hög social status (Olsen 1990:146f).
När den tredje graven uppförs får gravhögen sin slutgiltiga storlek med en diameter på 16,5 meter. I en stenkista låg brända ben från en man i åldern 20-40 år tillsammans med ett rikt gravmaterial. Det man var bland annat ett bronsvärd, en bronskniv och flera smyckeföremål i brons och guld. Utifrån gravmaterialet har man daterat denna grav till
period III. I graven fanns förutom de brända benen från mannen också, likt de andra gravarna i samma hög, brända ben från boskap (Olsen 1990:137f). Graven räknas som en av de rikaste i Thyregionen som man har grävt ut från äldre bronsålder (Olsen 1990:147).
Vad ska man då tro om gravarna från Egshvile? Representerar gravhögen en mäktig släkt med internationella kontakter inblandade i en handel med bärnsten? Man har här tre gravar som alla är speciella på sitt eget sätt och tillsammans blir de ännu mer speciella. Dessutom är gravskicket i sig hos de två äldsta gravarna unikt för period II i Danmark. Om man ser till de två äldsta gravarna från period II, med barnet och kvinnan, så är den kronologiska skillnaden i uppförandet inte alltför stor. Detta kan indikera på nära förhållande mellan i alla fall dessa två, kanske till och med mor och barn. Kanske även mannen i graven från period III har ett släktskap till de andra två (Olsen 1990:150). Dessutom finns det forskning där man gjort osteologiska analyser av begravda i gravhögar där det skett tillbyggnader, likt gravhögen i Egshvile, som säger att det oftast rör sig om samma familj eller släkt (Goldhahn 2005:32). Det vore därför inte ett alltför djärvt antagande att de gravlagda är av samma släktlinje.
Att det kan röra sig om en släkt med internationella kontakter kan till exempel gravskicket i de två första gravarna vara ett tecken på. Här har man två urnegravar från period II vilka båda tillhör de absolut tidigaste man har från Danmark. Kanske har man fått influenser i gravskicket från de centrala delarna av Europa, och det är då troligt att detta skett i samband med bärnstenshandel (Karlsson 2006). Tar man fynden från kvinnograven så är många av föremålen speciella och de saknar motstycken i Danmark. Till exempel armringen som är unik för Danmark under period II men som det finns samtida paralleller med i gravar från Centraleuropa. Glaspärlorna i graven var importerade vilket även det knyter an till bilden av en släkt med kontakter med kontinenten. Kanske är det till och med så att det rör sig om en kvinna som kommer från Centraleuropa och som ingått i något slags avtal för att stärka eller stadgfästa handelsförbindelser och som tagit med sig sedvanor och bruk från sina egna hemtrakter, vilket kan avspegla sig i både gravskick och gravgåvor. Dessutom fanns det i de två urnegravarna bärnsten där mängden bärnsten är extremt ovanligt från gravar under äldre bronsåldern i Danmark.
Jag anser sammantaget att gravarna i Egsvile representerar en släkt som varit en del av ett internationellt handelsutbyte med kontinenten. Bärnsten har i handeln varit en viktig exportvara, vilket manifesteras i gravmaterialet.
6.2 Utblick i Sydskandinavien
Den första graven jag ger som exempel här är Hvidegårdsgraven som ligger på nordöstra Själland nära Köpenhamn. År 1846 grävde man ut graven och de fynd man gjorde skulle visa sig vara i många avseenden speciella (Jensen 2002:301). Fyndmaterialet pekar på att det var någon form av en rituell specialist med hög status som ligger begravd i Hvidegårdsgraven, till exempel en mäktig schaman eller medicinman (a.a:303).
Graven i sig är daterad till från tidigt period III och utgörs av en gravhög och under denna gravhög hittade man en omkring två meter lång stenkista. I stenkistans botten låg en stor kohud utbredd, och på den här huden låg brända ben av en vuxen man insvept i ett stort tygstycke av ull (Randsborg 1993:122). Bland benen fann man också en bronsfibula med ett korsformat huvud (Jensen 2002:301). Vid den ena långsidan av
stenkistan fann man en ask tillverkad av bark som var tätad med kåda (Randsborg 1993:122). Man hittade också ett bronssvärd vid den ena kortsidan, med en rombisk svärdsknapp och i en slida av björkträ som har varit överdragen med läder (Jensen 2002:301). Slidan var sedan fäst i ett läderbälte. I detta läderbälte fanns det också en dekorerad läderpung fäst, med bronsnål som lås. I kistan hittade man också ett lite konstigt format tygstycke, som man tror skulle kunna vara någon form av skjorta eller dräkt. Skjortans form liknar den som man kan se på manliga statyetter daterade till yngre bronsålder, som också bär på hornformade hjälmar och ceremoniyxor, som man funnit vid Grevensvænge på södra Själland (Randsborg 1993:122). I graven har man också hittat rester av kvinnliga föremål, bland annat har man i benresterna funnit rester av en armring och ett smycke (Jensen 2002:301). Dessa två fragment tillhör förmodligen en annan person, sannolikt en liten flicka, som blivit begravd tillsammans med mannen (Randsborg 1993:122; Jensen 2002:301). Kanske har hon blivit begravd som ett offer (Randsborg 1993:122).
Gravmaterialet som är beskrivet ovan är i sig väldigt intressant men det som är det allra märkligaste i Hvidegårdsgraven är det innehåll som fanns i den dekorerade läderpungen. I läderpungen hittade man en rad märkliga föremål som gör kopplingen till att det är en schaman som ligger begravd i Hvidegårdsgraven stark. Man hittade i läderpungen en oarbetad bit bärnsten och ett fragment av en annan pärla av bärnsten som varit bearbetad (Randsborg 1993:124). Den senare har varit större än de man normalt finner från Danmark vid den här tiden, och den här typen av bärnstenspärlor är mycket vanligare i gravar i södra delarna av Europa (Jensen 2002:301). Förutom bärnsten hittade man en lite röd sminksten, en liten snäcka med ursprung från Medelhavet och ett fragment av en mycket större snäcka. Det påträffades också i läderpungen en liten fyrkantig bit av trä, en liten bit av flinta, olika arter av torkade rötter, en liten bit bark. Sedan fanns det också delar av djur som en svans från en snok, en klo från en rovfågel, förmodligen från en falk, en liten läderpåse som innehöll underkäken och framtänderna av en ekorre eller vessla tillsammans med några små stenar som låg i en tarm eller en blåsa samt några lösa stenar. Man hittade också i läderpungen personliga föremål och verktyg som en liten pincett av brons, en rakkniv i brons invirad i läder, en kniv i brons med läderfodral, en liten bit flinta för att göra upp eld med som ligger inbäddad i en tarm eller blåsa igensydd med en tråd av läder. (Randsborg 1993:122 ; Jensen 2002:301f).
Man har vanligen sett dessa märkliga föremål i läderpungen som magiska föremål (Jensen 2002:302), där det finns föremål som representerar ett slags mänsklig värld, både i en manlig sfär och en kvinnlig dito med föremål dels från den nära omkring vardagliga världen, men också föremål från främmande världar som har sitt ursprung långt ifrån Själland (Randsborg 1993:122). Där finns också föremål som representerar djurvärlden i havens djup, på land och i himlen (Jensen 2002:302). Växternas värld finns här också representerat av föremål som naturligt finns både över och under marken (Randsborg 1993:122). I denna magiska värld ingick alltså bärnstenen.
Jag vill även belysa två skånska gravhögar från äldre bronsålder lite närmre. I gravhögarna har man två med gravar bärnsten. Gravhögarna har i forskningen fått namnen Valleberga 5:6 och 6:7 och ligger mellan Ystad och Simrishamn. De två gravhögarna undersöktes i början av 1970-talet och båda skulle visa sig ha ett mycket rikt gravinnehåll (Strömberg 1975:14ff). Den grav som undersökts i Valleberga 6:7 räknas som en av Skånes rikaste gravar från äldre bronsålder (a.a:41). Hade båda gravarna med bärnsten från Valleberga 5:6 och 6:7 ingått i min AOT-analys hade de hamnat högst upp i skalan.
Valleberga 5:6 hade likt gravhögen i Egsvile byggts på efterhand som nya begravningar skett. Redan innan gravhögen restes hade platsen använts som gravplats. Vid utgrävningen av högen fann man två välbevarade gravar som hade legat där redan innan gravhögen anlagts. De båda gravarna har kunnat dateras till senneolitikum alternativt äldsta bronsåldern. Vid senare tillfälle efter att ovannämnda gravar anlagts började man anlägga den första fasen av gravhögen, dock i en blygsam skala. Till denna fas hör en grav vari den döde bland annat hade fått en bältesprynad, tutulus, som gravgåva (Burenhult 1999:435f).
När så den andra och sista fasen av gravhögen uppförs så sker det i en mycket större omfattning. I samband med detta anläggs också en dubbelgrav, en man och en kvinna, med ett rikt gravmaterial i mansgraven. Både mannen och kvinnan var begravda i ekstamkistor. Kvinnas ben var brända och man har uppskattat hennes ålder till 18-20 år. I graven fanns också en fibula i brons. Kvinnograven utgör ett tidigt exempel på att man börjar bränna lik under bronsåldern i Norden (Burenhult 1999:436ff).
Mannens ben var obrända och i den graven hittade man en rad fina föremål, däribland en bärnsten. Förutom bärnstenen hittade man bland annat ett bronssvärd, två knivar, en pincett och en fibula. Fibulan hade tillhört en klädedräkt som till viss del fortfarande var bevarad vid fyndtillfället. Båda gravarna är daterade till omkring 1300 BC och dateringen visar också att de båda blev gravlagda samtidigt (Burenhult 1999:436ff). Valleberga 6:7 ligger precis i närheten av ovannämnda gravhög. Dess centralgrav är ännu inte undersökt. Man har i undersökningar sett att den fortfarande är intakt och ligger väl skyddad två meter under marken. Det som gjorde att man började undersöka gravhögen var att en sekundärgrav i högens utkant hade börjat komma i dagen. Sekundärgraven, daterad till period II (Goldhahn 2007:183), skulle visa sig ha ett väldigt rikt gravmaterial och som tidigare nämnts är det en av de rikaste gravarna man känner till i Skåne från äldre bronsålder (Burenhult 1999:435f).
Graven bestod av en ekstamkista som vilade på ett golv av satta stenar och runt kistan fanns det en stor stenpackning. Direkt på kistan hade man placerat ett stort lager av skiffer och sandstensskivor (Goldhahn 2007:183) I ekstamkistan låg resterna av en äldre man tillsammans med det rika gravmaterialet, inte mindre än 22 föremål. Ett av dessa föremål har varit en bärnstensknapp. Andra föremål var ett rikt smyckat bronssvärd, en praktfull avsatsyxa och eldslagningsflinta. Att mannen var av hög socialstatus går inte minst att se den mängd av dräktsprynader som graven innehåller något som annars är ovanligt i enklare gravar. Till dessa hör två fibulor, en dubbelknapp, en bronsnål till en liten väska och fyra bältesprydnader. Det har även gjort undersökningar av mannens ben. Man har där kommit fram till att han inte ägnat sig åt kroppsarbete vilket har tolkats som han haft en ledande position i samhället (Burenhult 1999:439).
Båda gravarna i Valleberga 5:6 och 6:7 där man hittade bärnsten hade ett rikt gravmaterial, där speciellt graven Valleberga 6:7 står ut. Båda är gravar som skulle hamna allra överst i min presenterade AOT-analys om de tagits med. Otvetydigt rör det sig om personer som haft en hög social status som blivit begravda där. Det faktum att gravhögarna ligger så nära varandra geografiskt gör att tanken på släktskap mellan dessa inte ter sig orimlig. Det blir därför ofrånkomligt att återkoppla till gravhögen i Egshvile. Jag anser att gravarna där representerar en släkt tillhörande eliten i samhället, som varit involverade i en bärnstenshandel med kontinenten. Förmodligen representerar
