svensk förhistoria sett mot bakgrunden av äldre och samtida arbeten Strömberg, Märta
Fornvännen 33-39
http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1986_033
Ingår i: samla.raa.se
Arkeologiska översiktsarbeten med pedagogiskt syfte — ett nytt verk om svensk förhistoria sett mot bakgrunden av äldre och samtida arbeten
Den som började läsa arkeologi på låt oss säga 40-talet fick tränga in i ämnet på ett helt a n n a t sätt än dagens student. Då förelades m a n en g r u n d l ä g g a n d e framställning av Gun- n a r Ekholm, ett gediget arbete om förhisto- risk tid i Sverige, Norge och D a n m a r k (Ek- holm 1935). Antalet studenter var inte så stort, n ä r Ekholm skrev sin bok, och det fanns därför inte ett tillräckligt underlag för att ge ut en lärobok enbart för universiteten. Fram- ställningssättet måste därför anpassas för en bildad och intresserad allmänhet. Boken var faktaspäckad, men det fanns också många il- lustrationer: inom 360 sidor rymdes förutom texten inte mindre än 383 i regel mycket små bilder av fynd och fornlämningar jämte vissa kartor.
Ett a n n a t arbete kompletterade Ekholms bok, nämligen det av K. Friis J o h a n s e n redi- gerade tvåbandsverket om de förhistoriska ti- d e r n a i E u r o p a , d ä r m a n kunde inhämta bak- g r u n d e n till den nordiska utvecklingen samt även läsa om Norden, inklusive Finland (Friis J o h a n s e n 1926-27). Till detta arbete fanns
det för D a n m a r k s del en välkänd föregångare i en skrift av S. Muller (1897), och listan k u n d e för övrigt utökas med Ordning af Dan- marks Oldsager (Muller 1888-95). I Sverige a n v ä n d e m a n i undervisningen Montelius' Minnen, vilket m a n j u i viss utsträckning gör ä n i d a g (Montelius 1917, som i sin tur bygg- de på Montelius 1872, 1874 m.fl. skrifter). I Norge fanns det bl.a. ett numera klassiskt a r b e t e av Brogger (1925), och fornsakerna k u n d e m a n detaljstudera hos Rygh (1885), även om detta inte ingick i kurslitteraturen.
En hel del av de n ä m n d a böckerna hade alltså en ganska hög ålder men ansågs ä n d å ge viktig information och i olika avseenden utgöra en god g r u n d . Efter dessa inledande studier gick man självfallet vidare till en om- fattande, relativt nyutkommen speciallittera- tur. M e n det fanns också böcker av markant populärvetenskaplig natur, som dock hade en s å d a n tyngd, att de med fördel kunde läsas även av nybörjare vid universitetet. Till den-
na kategori kan man räkna första bandet av Svenska folket genom tiderna, d ä r j . E. Forssan- der inte b a r a b e h a n d l a d e Sveriges förhistoris- ka bebyggelse utan även tog upp frågor om fältundersökningar och forskning, vilket gav h o n o m anledning att också dra in material från kontinenten (Forssander 1938).
En a n n a n sådan publikation var Tiotusen år i Sverige, som utgavs av Statens historiska mu- seum för att på ett modernt och medryckande sätt informera allmänheten om de stora dra- gen i vårt lands förhistoria. Författarskapet delades mellan A. Bagge, B. Nerman, A.
O l d e b e r g och H . A r b m a n (1945). Denna bre- da välillustrerade skildring fick säkert sin väl- förtjänta spridning, men därjämte kom den att u p p s k a t t a s av studenterna, som här och var fann nya, intressanta ståndpunkter i problematiska frågor.
Efter kriget tog arkeologisk forskning ny fart, och behovet av lättillgängliga framställ- ningar ökade. Betecknande var att de artiklar av större eller mindre omfång, som C. A.
Althin skrev för Svensk Uppslagsbok i slutet av 40-talet och början av 50-talet fick åtskilliga läsare bland studenterna, framför allt genom att h a n lät framställa och distribuera sär- tryck.
Det kom dock att dröja ända till 1964, in- n a n vi i Sverige fick ett stort verk om svensk förhistoria, med M å r t e n Stenberger som för- fattare. Med Det förhistoriska Sverige hade han påtagit sig en gigantisk uppgift, när han på d e t t a fylliga sätt skulle förmedla kunskap om hela vårt land. Eftersom Sverige rymmer så m å n g a olika n a t u r t y p e r och det naturligtvis finns — och i än högre grad fanns, när han skrev sin bok — luckor i faktaunderlaget för skildringen av bosättningsförloppet i de en- skilda landsdelarna har Stenberger brottats med stora svårigheter, som han dock lyckats b e m ä s t r a på ett ofta imponerande sätt. H a n försökte så långt möjligt fa med de senaste u n d e r s ö k n i n g a r n a . Detta medförde ibland, att det inte blev så lätt för studenterna att få en s n a b b överblick. Men som helhet har bo-
Fornvämien 31 i 1936)
ken fyllt, och fyller alltjämt, en viktig uppgift som uppslagsverk.
Det kom ut en ny upplaga 1971 och sedan ytterligare en 1979 några år efter Stenbergers död. I den sista utgåvan har Bo Gräslund bidragit med en nyttig efterskrift, d ä r nya rön och synsätt presenteras.
M e n Stenberger nöjde sig inte med att en- b a r t ge ut den stora detaljrika boken utan författade även en pocketbok med titeln Sten brons järn (1969), d ä r han i det lilla formatet men ä n d å i kompakt utförande och 375 sidor text skildrar svensk förhistoria. Denna lilla anspråkslösa bok har åtminstone i Lund länge nyttjats i universitetsundervisningen som en introduktion till arkeologistudierna.
Stenberger h a d e ju förutom sina grundliga kunskaper en eminent förmåga att bruka språket så att m a n lätt kan följa hans tanke- g å n g a r .
Samtidigt med Forssanders bok och under ett p a r följande år utkom det som många anser vara det främsta nordiska verket om ett lands förhistoria, nämligen Danmarks Oldtid a v J o h . Bröndsted (1938-1940). Det trycktes alltså u n d e r krigsåren, vilket gjorde det svårt för svenska studenter att själva skaffa sig dessa böcker, när de var nya. Det rör sig här o m ett utomordentligt välskrivet, synpunkts- rikt och fint illustrerat arbete i tre band, som sedan kommit ut i nya upplagor. Denna nu klassiska förhistoria har efterhand lått en e n o r m spridning inte endast bland studenter och etablerade arkeologer i Norden utan i D a n m a r k även bland vanligt folk, som ofta h a r ett levande intresse för arkeologi. Brönd- sted skrev även en kortare framställning, som C . J . Becker efter författarens död på olika sätt kompletterade (1977). Även denna har a n v ä n t s flitigt i undervisningen.
För fornsaksstudierna välkomnade man Danske Oldsager, som började utkomma 1948 med häftet om äldre stenålder av T . Mathias- sen och sedan fortsatte med tre häften av P.
V. G l o b resp. H. C. Broholm (1952 och 1952—53). Beklagligtvis skrevs aldrig avsnitt- en o m j ä r n å l d e r n . På 60- och 70-talen har d e n n a brist i viss mån upphävts genom Poli- tikkens Jeg ser på Oldsager (red. M. Rud), i flera utgåvor.
S a m m a år som Stenbergers lilla bok utkom trycktes en a n n a n bok, som kom att bli en värdefull tillgång och god träning för de arkeologistuderande, nämligen Introduktion till arkeologi av C. A. Moberg (1969). Denna bok skulle egentligen har författats av Holger A r b m a n , men efter hans frånfälle 1968 gick u p p d r a g e t till Moberg, som nu i stället fick framställa en slags lärobok i arkeologiskt tän- k a n d e för nybörjare. Framställningen fick för- visso en helt a n n a n prägel än A r b m a n skulle ha givit den på grund av deras olika uppfatt- ningar i en rad frågor och väsensskilda sätt a t t undervisa. Mobergs introduktion fick stor betydelse genom sin karaktär av just lärobok p å ett helt a n n a t plan än de tidigare n ä m n d a . H ä r var det inte fråga om att presentera ett tillrättalagt stoff— det kunde man h ä m t a på a n n a t håll — utan att ställa frågor och försö- ka finna svar samt visa hur arkeologer arbetar inom sina m å n g a (alt med rätt skild metodik.
M o b e r g s bok gav många en tankeställare och blev en början till mera inträngande teori- och metodstudier.
I Norge har framför allt Anders Hagen skrivit m o d e r n t präglade populärvetenskapli- ga böcker, som också i hög grad varit använd- b a r a vid de inledande studierna i arkeologi, icke minst för att de varit pedagogiskt upplag- d a och lättlästa. Redan 1962 skrev han till- s a m m a n s med C. J o y s första bandet av Vårt folks historie. Men det är framför allt Norges Oldtid, vars första upplaga kom 1967 och se- d a n i reviderat skick åter kom ut 1977 och
1983, som utnyttjats i undervisningen. Ett a n n a t fullgott arbete i s a m m a ämne har för- fattats av Bente M a g n u s och Björn Myhre (1976). O c h d ä r m e d är vi för Norges vidkom- m a n d e nästan framme i våra dagar. M a n kan till slut p å m i n n a om att Hagen rätt nyligen skrivit en bok om Historiens reiter, som även utkommit på svenska (1982). Detta är dock inte någon norsk förhistoria — även om Nor- ge beröres i m å n g a olika s a m m a n h a n g — u t a n en skicklig översikt över människans his- toria i det långa perspektivet. Detsamma gäl- ler första b a n d e t av Aschehougs Verdenshisto- rie, d ä r R a n d i och G u n n a r Håland ger en fascinerande och mångfacetterad skildring av den långa tid som förflutit från de första män-
Fomrännen 31 {1936)
niskorna fram till de första civilisationerna och d ä r m e d allt mer komplicerade samhällen, ett arbete som på ett positivt sätt präglas av- författarnas socialantropologiska bakgrund.
B å d a de sistnämnda verken har recenserats av artikelförfattaren i Norwegian Archaeological Review 1984.
För den nybörjare som exempelvis från svensk utgångspunkt velat studera Finlands förhistoria h a r litteraturutbudet inte varit stort. Viktigast och egentligen den enda mera utförliga översikten är Ella Kivikoskis bok från 1964. Eftersom den är något föråldrad och dessutom slutsåld från förlaget har man länge väntat på en svensk översättning av M a t t i H u u r r e s arbete om 9 000 år finländsk förhistoria. Detta har dock i skrivande stund ä n n u inte utkommit liksom inte heller någon fullgod ersättning.
I n n a n j a g går över till det svenska bokverk i utpräglat modernt utförande, som är den egentliga orsaken till att denna artikel skrives, m å s t e j a g beröra en dansk föregångare, näm- ligen Danmarkshistorien, Oldtiden, som förelig- ger i inte mindre än 8 delar, utgivna av Sesam
u n d e r åren 1979-83. Det är förvisso en värdig efterföljare till Brondsteds verk i tre band.
Danmarkshistorien är populärvetenskaplig i d e t t a ords bästa mening. Fem olika författare (Sören H . Andersen, Poul O t t o Nielsen, J ö r - gen J e n s e n , Lone Hvass och Frank Birkebaek j ä m t e den skicklige illustratören Flemming
Bau) h a r tillsammans skapat detta storverk.
V a r och en är specialist inom sitt område och h a r därigenom kunnat utnyttja sina erfaren- heter och kunskaper inom en begränsad tids- period för att ge oss en tillförlitlig och mångsi- dig skildring av äldre resp. yngre stenålder, b r o n s å l d e r osv. Dessa Sesamböcker synes i större utsträckning än Danmarks Oldtid vän- da sig till allmänheten och är därför inte så detaljerade, när det gäller uppgifter om före- mål eller fyndlokaler. Å a n d r a sidan har för- fattarna gått in för att göra sina avsnitt levan- de och skapa helhetsbilder. Illustrationerna är oftast av hög klass med en blandning av- konventionella avbildningar och friare åter- givning eller rekonstruktioner. Allt detta till- s a m m a n s har gjort böckerna attraktiva även för s t u d e n t e r n a i arkeologi, vilket vi har erfa-
renhet av i L u n d . Detta beror i någon mån på a t t Sydsverige och D a n m a r k har så mycket g e m e n s a m t i fråga om det arkeologiska mate- rialet och utvecklingen under förhistorisk tid.
Det har dock också berott på att man saknat en m o t s v a r a n d e framställning för Sveriges del.
I D a n m a r k har m a n alltså utgivit många böcker, vilka tillsammans bildar en serie, som b e h a n d l a r forntiden i kronologisk följd och gör ett enhetligt intryck men som genom att författarna är så m å n g a ändå skiljer sig något åt. M a n kan också säga, att texten visserligen ger rättvisa åt forskningsläget men att man med hänsyn till en bredare läsekrets varit försiktig med att a n v ä n d a ett alltför teoretiskt språk. M a n berättar om kulturnivån under olika perioder och undviker att tynga texten med m å n g a fyndplatser eller med att ange vilka forskare, som står bakom olika forsk- ningsresultat.
M o t bakgrund av det sagda står det helt klart, att det också behövdes en ny svensk framställning. I en recension i Fornvännen av den senaste utgåvan av Stenbergers stora bok framhöll j a g detta som en angelägen men gi- vetvis svår uppgift, då man måste kräva en presentation av nya sätt att förklara utveck- lingsförloppet och då upplysa om att man med olika teorier och modeller har försökt a n g r i p a en rad centrala problem.
Det blev G ö r a n Burenhult, som tog sig an uppgiften att skriva en ny svensk förhistoria. I förordet till det första bandet omtalar han, att d e t t a blivit en naturlig följd av att han länge skrivit artiklar för bokförlaget Bra Böckers Lexikon och i anslutning därtill velat skriva en större översiktlig framställning, som skulle utgå från allt det nya, som kommit fram sär- skilt genom naturvetenskapliga framsteg och tvärvetenskapliga undersökningar. Drivkraf- ten har säkert också varit hans mångåriga verksamhet som lärare utanför universitetet men också inom detta. Uppenbarligen såg h a n författandet av en svensk förhistoria, som en uppgift möjlig att fullgöras av en person och u n d e r förhållandevis kort tid.
Resultatet blev ett arbete i tre delar med titeln Arkeologi i Sverige. Första bandet har undertiteln Fångstfolk och herdar, det andra
Förmännen 31 (1936)
Bönder och bronsgjutare och det tredje Samhälls- byggare och handelsmän (1982-84). M a n kan lörst som sist säga, att det var en djärv sats- ning att så s n a b b t författa och ge ut ett verk om förhistorien, som skulle fylla de moderna kraven, vara sakligt korrekt och visa vad man vet eller anser sig veta om människan och hennes forntida miljö i olika delar av vårt land.
F o r m a t e t och utförandet i stort i Buren- hults arbete följer Sesamböckernas, som ju visat sig vara hanterliga genom uppdelningen på olika avsnitt. Men Burenhult har valt att koncentrera sin framställning till endast tre b a n d , som håller sig till den traditionella in- delningen i sten-, brons- och järnålder. M a n noterar dock, att han behandlar senneoliti- kum först i a n d r a bandet med hänsyn till att perioden infaller under utpräglad metalltid utanför Norden.
T r o t s att det måste vara oerhört svårt för en e n d a författare att behandla svensk förhis- toria enligt nutida krav har alltså Burenhult givit sig i kast med uppdraget. Säkert kom- m e r olika fackmän inom arkeologin att upp- fatta dessa tre böcker på ett högst varierande sätt beroende på de egna utgångspunkterna och åsikterna om hur ett sådant översiktsverk bör vara beskaffat. J a g skall anföra några syn- p u n k t e r på arbetet.
Titeln Arkeologi i Sverige har obestämd form, som låter en ana, att avsikten inte varit att ge en heltäckande skildring av hela landets forn- tid utan att i stället välja i det rika stoffet och på så sätt ge en översikt efter allmänna linjer.
D ä r m e d skulle m a n undgå att befatta sig med vissa o m r å d e n , som antingen har ett magert källmaterial eller d ä r läget är svårtolkat av a n d r a skäl och då skulle kräva tidsödande studier. Det är mig obekant, om det funnits en s å d a n tanke bakom valet av titeln, men den är i varje fall bra genom att den stämmer väl med böckernas innehåll. H ä r finns näm- ligen inte s a m m a ambition som hos Stenber- ger att söka tränga in i utvecklingen i alla olika delar av Sverige med dess så starkt v a r i e r a n d e förutsättningar för mänsklig od- ling i det långa perspektivet. Att åstadkomma ett s å d a n t arbete hade säkert varit omöjligt lör Burenhult utan att han måst ägna betyd-
ligt längre tid åt uppgiften.
Viktigare är emellertid, att Burenhult för- modligen inte eftersträvat att prestera en me- ra i n t r ä n g a n d e studie i de många regionernas förhistoria, eftersom det skulle ha gjort fram- ställningen mera splittrad. För honom har en s å d a n detaljrikare text inte haft samma in- tresse som en översiktlig framställning, där de o m r å d e n och platser fått inta scenen, som enligt hans mening har något väsentligt nytt att förmäla utifrån den undersökningsmeto- dik, som tillämpats under senare tid. Detta är en styrka men medför givetvis också, att man ibland ställer sig u n d r a n d e inför urvalet och t.ex. finner en till synes alltför stor dominans för Skåne och Gotland. För j ä r n å l d e r n försva- rar sig Burenhult i det tredje bandet mot en s å d a n i och för sig naturlig kritik med att det faktiskt är så, att dessa regioner j ä m t e Mälar- dalen givit mest kunskap och att forsk- ningsresultaten ofta kan överföras till a n d r a o m r å d e n . J a , så b r u k a r man ju säga, när man gör punktundersökningar eller "Case stu- d i e s " . N o g g r a n n a undersökningar på ett eller flera ställen kan förväntas ge resultat med större räckvidd. M e n samtidigt gäller detta inte u n d e r alla omständigheter, och det finns säkert fog för viss kritik av hans urval av data eller fakta. V a d m a n tar med är beroende dels på ens kunskaper eller förtrogenhet med ma- terialet inom ett stiirre område, dels på ens v ä r d e r i n g a r av vad som bör lyftas fram ur det rika stoffet.
Språket i Burenhults framställning flyter i regel lätt, fastän den som har höga krav ibland kan notera vissa brister i stilistiskt av- seende (dock betydligt färre än i många andra skrifter nuförtiden). H a n uttrycker sig på ett övertygande och icke sällan målande sätt, som också kännetecknar hans föreläsningar och som bidragit till att hans elever vid extra- m u r a l a och a n d r a kurser fängslats av ämnet och h a n inte haft några svårigheter att få ivriga deltagare i sina fältarbeten på Irland eller h e m m a i Sverige.
D e n n a förmåga att kunna uttrycka sig le- digt i skrift är av utomordentligt stor betydel- se för den som har pedagogiska syften. Ett torrt språk gör förvisso ingen inspirerad, m e d a n ett levande sätt att förmedla kunska-
Fuiri; annen HI 119361
per e n t u s i a s m e r a r läsaren. O c h detta hör kanske till det bästa i Burenhults böcker, att h a n h a r så lätt för att uttrycka sig, att även den okunnige nybörjaren snabbt kommer till insikt om det väsentliga i texten.
Burenhult är alltså först och främst en skicklig informatör, som ger intryck av att sitta inne med de rätta kunskaperna och inte tynger framställningen med alltför mycket ar- g u m e n t a t i o n . M e n till vem vänder sig då för- fattaren? Av förordet till första bandet fram- går, att hans läsare blir att finna bland "en större a l l m ä n h e t " , " e n bredare publik". I a n d r a b a n d e t omtalar han, att han bibehåller bronsålderns periodbenämningar åtminstone i bildtexterna för att boken också skall kunna utnyttjas i universitetsundervisningen. O c h i den reklamtext, som står att läsa på omslagen till alla tre banden, sägs att verket är "läsvärt b å d e för den nyfikne historiske novisen och för den seriöse studenten och forskaren". Av d e t t a framgår, att författaren och förlaget räk- nat med att bokverket först och främst skulle nå ut till vanligt folk med intresse för arkeolo- gi m e n att det också skulle kunna användas vid universiteten. Att spridningen till allmän- heten varit det man i första hand tänkt sig framgår i viss m å n av det levande språket med ofta något kategoriska uttalanden och vissa överdrifter, som man väl inte skulle till- låta sig inför en begränsad akademisk krets.
Skall m a n rikta sig till allmänheten ligger det n ä r a till h a n d s att förenkla och måla med b r e d a r e pensel.
Band 1 har en berömvärt god inledning, som bl.a. b e h a n d l a r landskapsanalys, ekono- misk och social analys och i samband därmed d e m o n s t r e r a r de metoder, som numera kan tas i bruk för att datera, lokalisera och avbil- d a fornlämningar och fynd samt på ett flertal sätt fa ut så mycket information som möjligt av källmaterialet. Därefter följer skildringar av h u r människor levde här uppe i Norden från senglacial tid fram till slutet av mellan- neolitisk tid och h u r de hela tiden formats av sin miljö och d ä r tillgängliga resurser. Det h a n d l a r till övervägande delen om fångst- m ä n . De " b ö n d e r " som under neolitisk tid befolkar vissa delar av vårt land är enligt författaren i första hand boskapsskötare eller
h e r d a r . Burenhult understryker sädesodling- ens ringa omfattning och m e n a r att den kans- ke e n b a r t haft lyxkaraktär. Att åkrarna varit s m å ä r något man under senare år alltmer k o m m i t till insikt om, även om det också finns forskare, som tillmäter sädesodlingen stor be- tydelse. I Hagestadsprojektet har jag länge ansett, att de ställvis mycket styva men bördi- ga j o r d a r n a i delar av undersökningsområdet l ä m p a t sig bäst för boskapsskötseln och att å k r a r n a i huvudsak bör ha legat på de något lättare m a r k e r n a men att just de många olika m a r k - och terrängtyperna tillsammans möj- liggjort ett varierat resursutnyttjande av stor vikt för ett bondesamhälle.
I d e t t a första band har Skåne fått ett bety- d a n d e u t r y m m e , och m å n g a illustrationer gäller detta landskap. För stenåldern är ju Skåne ett innovationsområde, och det finns m å n g a goda exempel att h ä m t a här. Författa- ren h a r uppenbarligen föredragit detta fram- för en alltför plottrig dokumentation tagen från flera olika håll. Samtidigt kan man för- stå, att a n d r a regioner, såsom t.ex. Västsveri- ge kan känna sig styvmoderligt behandlade.
U n d e r senare år har många arkeologer känt en viss olust inför att använda ord som
" t r a t t b ä g a r k u l t u r " , "gropkeramisk kultur"
och " s t r i d s y x e k u l t u r " och därmed sätta eti- ketter på bosättningar och anknyta dem till ö v e r g r i p a n d e samhälleliga enheter och struk- turer. Detta är en i hög grad naturlig reaktion mot att utnyttja vissa element som tecken på att ett o m r å d e s befolkning kan föras till en b e s t ä m d "kulturfålla". Själva begreppet kul- tur h a r ofta blivit ointressant, när man reso- nerat i ekonomiska och sociala termer. Men trots d e t t a h a r vi inte varit mogna att helt överge de gamla benämningarna. Ibland er- sätter m a n " k u l t u r " med " t r a d i t i o n " för att kanske på så sätt minska tyngden i begreppet.
Så h a r också Burenhult gjort, och han har gjort det på ett konsekvent sätt utifrån sin uppfattning, att "mänskliga kulturyttringar är resultaten av regionala anpassningar till d e n omgivande miljön, dvs. den ekologiska situationen och dess kontinuerliga föränd- r i n g " , som han skriver i förordet. Det hindrar inte, att även " t r a d i t i o n " kan bli en belast- ning och att m a n i en framtid måste ha en
Fin mannen Ht 11936)
a n n a n konstruktion, som ger utrymme för de kulturyttringar, som inte enbart kan ses som resultat av en viss miljö.
Band 2 är enligt min mening det bästa i serien. Som hällristningsforskare är j u också författaren mest h e m m a s t a d d i bronsålderns källmaterial och litteraturen kring detta. M a n u p p m ä r k s a m m a r också en betydligt större j ä m v i k t vid behandlingen av olika delar av-
landet.
Framställningen börjar med senneoliti- k u m , d ä r bl.a. det nyframkomna bykomplex- et i Fosie i sydvästra Skåne utförligt presente- ras. Det blir sedan naturligt att behandla llinthantverk, de tidiga metallfynden och gravskick. Norrland beredes välförtjänt stort u t r y m m e . Därefter följer avsnitt om äldre och yngre bronsålder, som förmedlas till oss på ett synnerligen intresseväckande sätt. H ä r finns j u också mycket att diskutera såsom de stora g r a v h ö g a r n a med deras olika tolkningsmöj- ligheter, brandgravfälten, guld- och bronsfyn- den liksom även husgrunderna och hällrist- n i n g a r n a . M a n erinras fortlöpande om den europeiska bakgrunden till impulser och im- port, och ibland kompletteras vårt eget brist- fälliga material med t.ex. danska fynd.
B a n d 3 är mycket rikt illustrerat och texten därför relativt knapp. Efter att ha skildrat landskapet och dess förändring i ett kärvare klimat fortsätter författaren med den allmän- na kulturutvecklingen från ca 500 f.Kr. till
1050 e.Kr., hela tiden mot den europeiska b a k g r u n d e n . Sedan lår frågor om bosättning, gravskick, depåer och offer sitt berättigade u t r y m m e , följt av korta avsnitt om materialet och dess framställningsprocedurer samt om h a n d e l n . Det är en livligt skildrad utveckling av järnålderssamhället, som kompletteras med s m å avsnitt i mindre stil på infärgat p a p p e r , författade av en rad specialister. Det var ett lyckat g r e p p att anlita dessa medför- lättare för att ge en fyllig och pålitlig bild av- olika företeelser. M a n skulle önska, att det funnits plats fiir ytterligare några sådana fak- tainslag rörande mynt, runor, ortnamn och religion. Författaren beklagar själv i förordet, att h a n inte k u n n a t ta med detta.
Vid studiet av detta verk i tre delar finner m a n ibland felaktigheter i text och illustratio-
ner, men j a g h a r inte sett det som min uppgift i d e t t a s a m m a n h a n g att gå in härpå. För b a n d 3 h a r Björn Ambrosiani påpekat vissa fel och brister i en liten artikel [Fornvännen
1985:2), d ä r han också uttrycker den åsikten, a t t förlaget borde ha anlitat en järnåldersfor- skare för j u s t detta band. Att göra så hade väl varit att bryta den enhetliga stilen, men kan- ske k u n d e m a n ha löst problemet antingen med fler "faktarutor" eller genom att en järn- åldersforskare anlitats som konsult för hela boken.
Det h a r icke sällan varit så, att den som skrivit översiktliga framställningar över stora o m r å d e n och/eller lång tid löpt risken att för- s u m m a en del viktiga fyndplatser resp. miss- uppfatta vissa företeelser. Detta har då lett till p å p e k a n d e n och kritik på dessa punkter och ibland inspirerat a n d r a författare till fördjup- ning inom mindre regioner, vilket i sin tur möjliggjort korrektare översikter osv. J a g an- ser det utomordentligt fruktbart med denna växelverkan mellan stora utblickar och detal- j e r a d e undersökningar i det mindre formatet.
De förra är ett försök att se stora s a m m a n - h a n g men kan naturligtvis ibland bli ytliga och osanna, m e d a n de senare inte har samma perspektiv men utgör viktiga byggstenar i forskningsprocessen. Det vore en olycka, om vi bara hade en slags forskare och en enda skola för h u r arkeologi bör bedrivas. Därför a n s e r j a g också, att det behövs en viss djärv- het, n ä r m a n skall skriva om svensk arkeologi så att det tillfredsställer så många som möj- ligt. Burenhult har utan tvekan visat prov på mod, n ä r han genomfört denna arbetsuppgift.
Naturligtvis har han varit medveten om att h a n stuckit ut hakan, när han skrivit järnål- d e r s b a n d e t utan att genom egen långvarig forskning ha skaffat sig ingående kännedom om j ä r n å l d e r n . M e n han har ansett sig kunna r å d a bot på d e n n a svaghet och ge skildringen m e r a liv genom att låta alla dessa kollegor bidra med sina texter. T r o t s det finns det säkert avsnitt, som kunde ha gjorts annorlun- d a och förbättrats, om författaren fått mera tid till sitt förfogande för genomarbetning av- vissa problematiska frågor.
Som vi sett har Burenhult så snabbt som möjligt velat avhjälpa bristen på en modern
Förmännen 81 (1936)
översikt över svensk arkeologi. H a n har åsyf- tat en helhetssyn, och han har framför allt eftersträvat att se människan i hennes ekolo- giska s a m m a n h a n g . En styrka i arbetet är de talrika färgbilderna och oftast fina kartorna i färg. Förutom det behändiga formatet och den i regel lediga stilen är det sannolikt det m o d e r n a , rika och omväxlande bildmateria- let, som gör detta bokverk så tilltalande för nybörjaren. Burenhult är själv en skicklig fo- tograf, och m a n gläds åt de vackra bilderna av l a n d s k a p och fynd. För att teckna föremål- en h a r han till sin hjälp haft Sven ö s t e r h o l m , som i första bandet bl.a. bidrar med en del icke särskilt attraktiva färglagda teckningar men som blir betydligt mer till sin fördel i de följande b a n d e n .
Det är ingen tvekan om att Burenhults tre- bandsverk är lämpat för en bredare publik, men en väsentlig fråga är, om det också pas- sar in i universitetsundervisningen i arkeolo- gi. Eftersom j a g inte själv har hand om våra s t u d e n t e r i de kurser, d ä r de inleder sina stu- dier, har j a g ingen egen erfarenhet, och böc- kerna h a r dessutom av olika skäl hittills inte varit införda på kurslistorna i Lund. Däremot h a r j a g i s a m b a n d med valda uppgifter på något mer avancerade kurser inom grundut- bildningen anvisat vissa grupper av studenter att läsa avsnitt ur Burenhults böcker tillsam- m a n s med bl.a. motsvarande eller komplette- r a n d e delar i Sesamböckerna. Resultaten här- av har i stort sett varit tillfredsställande, och j a g h a r noterat studenternas intresse för såväl de d a n s k a som svenska böckerna. V å r tids tekniska och ekonomiska möjligheter — när det gäller stora upplagor — att åstadkomma en tilltalande produkt genom många fina färgbilder bidrar säkert till att ett arbete som B u r e n h u l t s blir särskilt lättillgängligt för stu- denter, som även i a n d r a s a m m a n h a n g vant sig vid d e n n a typ av framställningar. J a g an- ser därför, att hans bokverk med lämplig h a n d l e d n i n g och givetvis nödvändig komplet- tering bör kunna utnyttjas även i undervis- ningen på nybörjarstadiet vid universiteten.
Det vore dock välkommet med vissa förbätt- ringar och rättelser i nästa upplaga.
Förtjänstfullt är att litteraturförteckning- a r n a ä r så utförliga och innehåller både äldre
och nyare skrifter samt att tredje bandet av- slutas med ett register.
Referenser
Ambrosiani, B. 1985. Anmälan av G. Burenhull, Arkeo- logi i Sverige 3. Fornvännen.
Andersen, S. H. 1981. Danmarkshistorien. Stenalderen. Jx- gerstenalderen. Viborg.
Birkcba-k, F. 1982-83. Danmarkshistorien. Vikingetiden 1-2.
Viborg.
Broholm, H. C:. 1952-53. Danske Oldsager 111—IX'. .Eldre bronzealder. Yngre bronzealder. Kbhvn.
Brogger, A. \V. 1925. Det norske Jolk i oldtiden. Inst. for sammenlignende kulturforskning Ser. A V I a. Oslo.
Bröndsted, J. 1938-40. Danmarks Oldtid I—III. Andra uppl. 1957, 1958, 1960. Kbhvn.
— 1977. Danmarks Historie I. De tldste lider. Kbhvn.
Burenhult, G. 1982-84. Arkeologi i Sverige 1-3. Wiken.
Ekholm, G. 1935. Forntid och Jornforskning i Skandinavien.
Sthlm.
Forssander, J. E. 1938. Svenska folket genom tiderna 1. Sveri- ges förhistoriska bebyggelse. Malmö.
Friis Johansen, K. (red.) 1926-27. De förhistoriska tiderna i Europa I-II Sthlm.
Glob, P. V. 1952. Danske Oldsager II. Yngre stenålder.
Kbhvn.
Hagen, A. —Joys, C. 1962. Vårt folks historie I. Förhistorisk tid og vikinglid. Oslo.
Hagen, A. 1967, 1977, 1983. Norges Oldtid. Oslo.
— 1982. Bonniers Världshistoria I. Historiens rötter. Sthlm.
Hvass, L. 1980. Danmarkshistorien. Jernalderen 1-2. Sesam.
Viborg.
Håland, R. o. G. 1982. Aschehougs Verdenshislorie 1.1 begyn- nelsen. Oslo.
Jensen, J. 1979. Danmarkshistorien. Bronzealderen 1-2. Vi- borg.
Kivikoski, E. 1964. Finlands förhistoria. Helsingfors.
Magnus, B. o. Myhre, B. 1976. Norges historie 1. Förhisto- rien. Oslo.
Mathiassen, T. 1948. Danske Oldsager 1. .Eldre stenålder.
Kbhvn.
Moberg, C. A. 1969. Introduktion lill arkeologi. Sthlm.
Montelius, O. 1872, 1874. Sveriges Forntid. Sthlm.
— 1917. Minnen från vår forntid. Sthlm.
Muller. S. 1888-95. Ordning af Danmarks Oldsager. Kbhvn.
— 1897. lor Oldtid. Kbhvn.
Nielsen, P. O. 1981. Danmarkshistorien. Stenalderen. Bonde- stenalderen. Viborg.
Rud, M. (red.) \979.Jeg ser på oldsager. 4 uppl. Kbhvn.
Rygh, O. 1885. Norske Oldsager. Oslo.
Stenberger, M. 1964, 1971, 1979. Det forntida Sverige.
Lund.
— 1969. Sten bromjäm. Sthlm.
Märta Strömberg Lunds universitets historiska museum S-223 50 Lund
Fornvännen 31 11936)
