SAMLAREN
T idskriftför
svensk litteraturhistorisk
forskning
Å R G Å N G82 1961
Svenska Litteratursällskapet
U P P S A L ADetta verk har digitaliserats. Bilderna av den tryckta texten har tolkats maskinellt (OCR-tolkats) för att skapa en sökbar text som ligger osynlig bakom bilden. Den maskinellt tolkade texten kan innehålla fel.
Almqvist & Wiks ells B O K T R Y C K E R I A K T I E B O L A G
176 Recensioner
St e n Malmström: Studier över stilen i Stagnelius lyrik. Akad. avh. (Sthlm) Lund
1961.
Forskningen om Stagnelius har avsevärt berikats genom Sten Malmströms im pone rande arbete med titeln Studier över stilen i Stagnelius lyrik. Avhandlingen ventilerades vårterminen 1961 vid Stockholms Universitet i ämnet nordiska språk och är alltså närmast ett specimen i stilistik. D et utomordentliga sätt, på vilket Malmström handskas med sin för övrigt mycket krävande metod — utform ad till en del under inflytande av verk av Emil Staiger och W olfgang Kayser — gör emellertid avhandlingen attraktiv för alla med intresse för denna litterära epok. H är föreligger näm ligen ett arbete i stilistik, där resultaten av författarens forskningar presenteras inte i tabeller eller på annat sätt redovisat statistiskt material utan i en rad lysande diktanalyser, i vilka aldrig helhetsperspektivet lämnas ur sikte och där författaren genom en noggrann och lyhörd textläsning till oss förmedlar en fördjupad kännedom om konstnären Stagnelius. Sam tidigt har den tidigare litteraturhistoriska forskningens divergerande resultat på en del enskilda väsentliga punkter här uppenbarligen bringats till en slutgiltig lösning.
Utgångspunkt för avhandlingens uppläggning har varit genrebegreppets påtagliga realitet även för de nyromantiska diktarna. För Stagnelius vidkommande kan konstateras, dels hur han i detta avseende är en fullföljare av den svenska 1700-talstraditionen, dels hur han i anknytning till romantisk-nyklassisk smak bygger vidare på det rent klassicis tiska genrebegreppet sådant han finner det hos de romerska diktarna. Men det finns också en påtaglig skillnad mellan klassicitetens genrebegrepp och nyromantikens; av A. W . Schlegel sättes genren i samband med versmåttets struktur, med romantikens organismbegrepp, där form och innehåll behandlas under gemensam aspekt. Vissa vers mått, t. ex. sonett och elegi, är för romantikerna förknippade med vissa innehållstyper; man kan annorlunda uttryckt tala om sonettens respektive elegiens etos. I avhandlingen studeras i rätt stor utsträckning just versmåttens etos för Stagnelius.
I överensstämmelse med detta har dispositionen fått följande utseende. De stora av snitten behandlar ode- och hymnstil, invokationsdikten, metafysiska dikter med läro- diktskomposition, alexandrindikt, elegi och distikon och sonetter. Ett kapitel upptar en rytmisk analys av Suckarnas Mystér och därefter är författaren framme vid en sam m anfattning av gustavianskt, antikt och romantiskt i Stagnelius diktning. I stort sett är denna uppläggning tillfredsställande, men några — kanske oundvikliga ■— inkon sekvenser är att notera. Så finner man t. ex. sonetten Tystnaden huvudsakligen analy serad i kapitlet Apostrof och invokation och ett avsnitt om naturbildens komposition i några distikondikter behandlade tillsammans med naturbilden i alexandrinerna.
I de första av de här näm nda avsnitten kan Malmström övertygande visa sin egen och Stagnelius överlägsna förtrogenhet med de latinska diktarna, framför allt Horatius men också Virgilius och Ovidius. Bredden och omfattningen av tidens beroende av klassikerna belyser författaren till att börja med genom att bevisa hur antikinspirerade i formen den W allinska psalmbokens diktare är. H är frågar sig emellertid läsaren om inte Malmström något övervärderar direktkontakten mellan just denna generations psalm författare och de romerska skalderna. De stildrag det är fråga om representerar ju en tradition inom psalmdiktningen som kan föras tillbaka till den första kristna hym n diktningen över huvud. Detta gäller t. ex. den som invokationsdikt av denna typ an förda »Guds rena lamm oskyldig...» . Dess mer fascinerad blir man em ellertid när Malmström återgår till Stagneliusläsningen. D et är ju som bekant i ett antikinspirerat m etrum Stagnelius gestaltat en av sin lyriks höjdpunkter, Endymion, en dikt som de senaste åren varit föremål för åtskilliga forskares och kritikers intresse. U tan att referera debatten vill jag endast framhålla, hur Malmström, utgående från diktens konstnärliga enhet, påvisar hur den antika versformen via Schiller varit avgörande för diktens klassicerande gestaltning med en genomgående kompositionell och även syntaktisk form ning. Med detta för ögonen synes läsningen av den omdebatterade strofen fem odispu tabel. Stagnelius utnyttjar den klassicistiska apostroferingstekniken till en direkt anropan, i första raden gäller den vinden i trädens kronor, i den andra m orgonrodnaden, och bönen är att »unna herden att ostörd / drömma sin himmelska dröm». A tt det är Aurora som vilar på saffransbädden torde också vara klart för alla i frågan intresserade eller klassiskt bildade. Stagnelius och hans samtid — ofta förtrogna med de klassiska
aukto-Recensioner 1 1 1 r e r n a i o rig in a l — k ä n d e d e tta u ttry c k frå n V e rg iliu s E n eid e lle r frå n A d le rb e th s ö v e rs ä ttn in g , d ä r e n v a r k u n d e läsa: » R en u r T ito n i fam n och sa ffran sfärg ad e lä g e r / Steg A u ro ra och sk ä n k te sitt lju s fö rn y a t å t v ä r l d e n . .. » Som h e lh e t är an alysen m ö n s te rg ill o ch i h ö g g ra d re p re s e n ta tiv fö r M a lm strö m som forskare. E n lig t m in m e n in g k an d e n n a to lk n in g e lle r r ä tta r e sagt lä s n in g av d ik te n också b etrak tas som s lu tg iltig .
E n o m d is k u te ra d p u n k t i S tag n e liu s fo rsk n in g e n , d är M a lm strö m h a ft a tt ta s tä lln in g ti ll B ööks o ch C e d e rb la d s tid ig a re re s u lta t, är to lk n in g e n av d en eleg i som av S tag n eliu s åsatts ru b r ik e n 1 8 1 5 och som b ö rja r: » O n d och b esv ärlig är tid e n , i v ilk e n jag lever, o g u d a r / D u b b e lt v ä rre d o ck är liv e t jag lever däri.» D e n b eh an d la s i a v h a n d lin g e n u n d e r r u b r ik e n D e n eleg isk a k o n tra ste n , och fö rfa tta re n v isar i sin k la rg ö ra n d e analys av k o m p o s itio n e n , h u r r e n t k lassicistisk i H o ra tiu s ’ an d a d e n n a är: N y c k e ln o ch sv aret k o m m e r i s lu to rd e n . V a d m a n tv ista t om är, v ilk e n v ik t som skall tillm ä ta s d e n o m s tä n d ig h e te n a tt S tag n eliu s i eleg ien s a n d ra av sn itt, d är h a n ta la r o m a tt » sångernas g u lltid b lo m s tra r» , m o tiv e ra r d e tta p å fö lja n d e sätt: » H ö g t öfver G e rm a n ia s f ä llt / K lin g a r D in lyra, o Schlegel! d å Solens m ä k tig a D o tte r / T o lk a r i G a lle rn a s sp råk F ad ren s o ra k el p å nytt! / O ch i en d ö d lig s h a m n ä n v a n d ra r den g y lln e Serafen, / H a n som M a r ty re rn a sjö n g , Å talas k ä rle k och död.» D e tre skalder som ap o stro feras h ä r är alltså A. W . S chlegel, M a d a m e d e S taël och C h a te a u b ria n d . V a rfö r h a r S tag n eliu s s ta n n a t ju st v id dem ? Jo , säg er B ö ö k i m o n o g ra fie n 1 9 5 4 , citerad i av h a n d lin g e n , d ä rfö r a tt dessa »är de som a n s lu tit sig ti ll h e ro e rn a , u p p e ld a t till k am p m o t N a p o le o n » . S tag n eliu s litte rä ra o r ie n te r in g h a r » b estäm ts av h an s p o litisk a pato s; h a n h a r a llm ä n t v ä rd e ra t sin a litte rä ra id o le r e fte r p o litis k m åttsto ck , och d ä rfö r n ä m n s S chlegel, m ad am e de S taël och C h a te a u b ria n d fö rst» . V a d C e d erb la d sagt i sa m m a n h a n g e t refereras en d a st s u m m a ris k t i e n n o t. H a n s m e n in g är, a tt S tag n eliu s i dessa tre fö rfa tta re sett sin tid s frä m s ta re p r e s e n ta n te r fö r d e d ik ta rid e a l h a n h y llar, och h a n v isar också i sin a v h a n d lin g R o m a n tik e rn S tag n eliu s, h u r n ä ra U p p sa la s k o la n S tag n eliu s står både i s itt u rv a l h ä r och i d e u ttry c k fo rm e r h a n a n v ä n d e r, n ä r h a n ta la r om m ad am e d e Staël. M a lm strö m synes m ig k o m m a n ä rm a s t B öök, n ä r h a n u ttry ck er saken så h ä r: »M an k u n d e e n lig t m in m e n in g i stä lle t säga så, a tt d et fö r S tagnelius, som i fö reg åen d e a v sn itt b e h a n d la d e k a m p e n m o t N a p o le o n , v ar n a tu r lig t — m e n ta n k e p å s a m m a n h a n g e t in o m d ik te n — a tt i d e n n a d i k t i fö rsta h a n d n ä m n a d e skald er som v ar fö ren ad e i o p p o s itio n och k a m p m o t N a p o le o n ; d e t är d ä rfö r som S tag n eliu s icke n ä m n d e t. ex. S c h ille r o ch G o e th e , so m h a n u p p e n b a rlig e n hyste e n v a rm b e u n d ra n för. U rv a le t ä r b e tin g a t av d ik te n s eg e t sa m m a n h a n g , d e t är d e n en k laste fö rk larin g en .» (avh. s. 3 0 4 ). D e n sista m e n in g e n — d e n e n k la s te fö rk la rin g e n — synes m ig n åg o t fö r en k el. S ch iller k u n d e m y ck et v ä l p lace ras in i d ik t, som h a n d la r om dem som är fö ren ad e i k a m p m o t N a p o le o n . M a n b e h ö v e r b a ra tä n k a p å T e g n é rs D e t eviga m ed dess stark a S ch iller - b a k g ru n d e lle r p å h u r o fta D ie R ä u b e r — lib e ra lism e n s d ram a — a n fö rs m ed en tu siasm b la n d d e m som m a n a r till k a m p m o t N a p o le o n . V a rfö r in te låta Schlegel få d e n b e ty d else h a n o tv iv e la k tig t h a d e fö r S tag n eliu s d ik tn in g ?
B e h a n d lin g e n av e le g id ik tn in g e n ä r e m e lle rtid i s to rt sett ch arm an t. In le d n in g e n till k a p itle t in n e h å lle r k la r t a v fa tta d e p ro b le m s tä lln in g a r, och d e in v ä n d n in g a r som k a n g ö ras ä r n ä rm a s t av p r in c ip ie ll n a tu r. M a lm strö m söker dels k a rtlä g g a fö r v ilk a in n e- h å lls ty p e r S ta g n e liu s f u n n it d e tta v e rs m å tt äg n at, dels v isar h a n oss h u r sk ald en fö r sin a u ttry c k ss y fte n u tn y ttja r dess m e tris k a s tru k tu r. S tag n eliu s h a r s k riv it 21 d ik te r i d is tik o n v e rs , av v ilk a tv å ä r ö v e rs ä ttn in g a r, d en ena frå n P ro p e rtiu s och d e n a n d ra frå n A. W . S chlegel. A v h a n d lin g s fö rfa tta re n s lä s n in g av P ro p e rtiu s h a r h ä r v a rit sy n n e rlig e n g iv a n d e , alld e le s s ä rs k ilt i frå g a o m d ik te n » A llt sen m ä n n is k o r fö rst b ebyggde d e n b lo m s tra n d e J o r d e n / In g e n d ö d lig sam jag b r u n n it a f k ä rlek en s e l d . . . » . P å e tt fascin e ra n d e s ä tt p a ra lle lls tä lle r M a lm s trö m d e n n a d ik t m ed P ro p e rtiu s tju g o a n d ra eleg i i a n d ra b o k e n , »Scis h e re m i m u lta s p a rite r p lacu isse p u e ll a s . . . » , d ä r h a n d ik ta r o m sin k ä rle k till C y n th ia . F rå n P ro p e r tiu s e le g id ik tn in g h a r S tag n eliu s, säger M alm strö m , h ä m ta t m o d till u p p r ik tig a e ro tisk a sjä lv b e k ä n n e lse r. A v intresse h ad e h ä r e n lig t m in m e n in g v a rit, a tt fö rf. i d e tta s a m m a n h a n g fö r t in G o eth es eleg ier, också de d ik ta d e u n d e r P ro p e rtiu s in fly ta n d e o ch också d e u ttry c k fö r e ro tisk a själv b ek än n elser. A tt d e tta v erk ad e ch o ck e ra n d e p å sa m tid e n f in n e r m a n bl. a. h o s Schlegel, som sk riv er: »E in K reis v o n K e n n e re n w a r e n tz ü c k t. D ie b re ite d eu tsch e Ö ffe n tlic h k e it d ag eg en w a n d te sich b e fre m d e t, m it
1 7 8 Recensioner
sittlicher Entrüstung, ab.» Även detta, alltså elegins etos för samtiden och särskilt nyromantiken, ger aspekter värda att behandlas i samband med Stagnelius. D etta desto mera som distikonversen under denna tid också tycks få den elegiska karaktär som vi är vana att förbinda med versmåttet. I avhandlingen finns ett kapitelavsnitt med ru b ri ken Förgängelsens och besvikelsens elegi. Det är den andra linjen man kan följa i detta sammanhang. De Stagneliusdikter som behandlas här har sammanförts med elegier av Atterbom och Hedborn med klart »elegisk», sentimental — luguber karaktär. Men också här synes mig vidare utblickar befogade. Stagnelius diktar om elegins musa: »Ofta med fladdrande hår och sorgens flor kring sin luta / Dyster, förvirrad och blek, ensam på grafvar hon går, / Då, bland ruiner, i hesa rop, . . . » Osökt associerar ju dessa rader till engelsk förromantik, där bl. a. Grey använder versmåttet till sina kyrkogårds- dikter. Och den engelska förromantiken var — i motsats till detta lands rom antik — väl känd bland denna tids svenska författare. Ämnet elegiens etos är som sagt rikt och lockande.
Stagnelius har skrivit två sonetter av typen skaldehyllning, näm ligen de som är tillägnade Lidner och Oxenstierna. Sonetten till Lidner omnämns i förbigående och den till Oxenstierna behandlas utförligt i avhandlingen och är — om jag läst rätt innantill — föremål för avhandlingsförfattarens beundran. Enligt m in m ening är Oxen- stiernasonetten ett exempel på hur sonettdiktning kan bli konsthantverk medan däremot Lidner-sonetten talar om personligt engagemang från Stagnelius sida. H an använder här samma bilder att karakterisera Lidner som förekommer i de dikter, där han ger uttryck åt sin egen själsläggning. Jag vill framhålla detta därför att behandlingen av dessa sonetter synes mig signifikativ för behandlingen av Lidner och Oxenstierna i avhandlingen överhuvud. Lidner nämns då och då en passant men om Oxenstierna hand lar ett stort kapitel som måste betraktas som avhandlingens m inst vägande. Vad som där sägs om Oxenstierna ger inte mycket utöver den tidigare litteraturhistoriska forsk ningen och vad som säges om Stagnelius och Oxenstierna ger närmast ett negativt resultat — det är mest olikheterna som noteras. Om nu Stagnelius — som sällan sker — i den ovan näm nda sonetten har gett uttryck åt sin själsfrändskap med Lidner och om man med en tidigare forskare, Cederblad, beaktar det likartade i de båda diktarnas situation i en strävan, å ena sidan att spränga gränserna för de traditionella uttrycks formerna, å andra sidan hos Lidner kanske en formellt betingad bundenhet av klassicis men, hos Stagnelius en djupare strävan efter också formell balans, ville man gärna se att Lidner bereits större utrymme. Ett dominerande drag i Stagnelius konst är som Malmström så bestickande visar de metriska växlingarnas stämningsskapande och moti- viskt växlande funktion. Så försöker Lidner också göra, om än som pionjär på ett mer dilettantmässigt sätt. Ytterligare ett band mellan Lidner och Stagnelius är deras und vikande av le mot propre och deras förkärlek för personligt färgade, för situationen valda ord.
De anm ärkningar som ovan framförts är givetvis av rätt perifer natur och gjorda från litteraturhistoriska utgångspunkter. Helhetsintrycket av avhandlingen domineras av M alm ströms suveräna skicklighet att handskas med begreppet stil, så som han gör det, för att nämna ännu ett exempel, i kapitlet om rytmen i Suckarnas Mystér med det slutande avsnittet om arten av Stagnelius verskonst. På ett ställe i avhandlingen citerar M alm ström (s. 485) ett yttrande av Hallvard Lie om stilforskning: »Har vi satt oss som mål å klarlegge en dikters stil, o g har valgt å belyse fenomene ved hjelp av spredte eksempler, da må disse eksemplene tolkes innover enten dikterens personlighet, eller mot det enkelte verks kunstneriske helhet — — —- eller aller helst: begge veier.» »Hallvard Lies målsättning», säger Malmström, »ligger nära vad som föresvävat mig.» H an har dock ännu så länge avstått från att se stildragen i samband med diktarens personlighet; en sådan sammanställning kräver också bl. a. en undersökning av Stagnelius ord och symbolförråd. N är man läser avhandlingen, finner man emellertid — mestadels i b i satser — att även denna aspekten till en del tillgodosetts, ofta på ett intellektuellt högst
stimulerande sätt. Vi får en förnimmelse av hur traditionsgivna stiltyper insmälta i en konstnärlig helhet hos den splittrade Stagnelius får tjänstgöra som uttrycksmedel för en ofta skönjbar tendens till en fast gjuten, noggrant avbalanserad form, hur han, trots känslan av oro och tvära stäm ningsbrytningar — tapper i sin behärskning — söker
Recensioner 1 7 9
utrycksformer för formell balans. Värd att erinra om i detta sammanhang är diskussionen om daktylernas betydelse för den stagnelianska versens stämningskaraktär eller hur Stag- nelius genom sinnrikt arrangerade strofrader ger uttryck åt sin metafysiska längtan i dikten Kärleken. Och det är gripande att se hur invokationsdikten med sin anropan, sina frågor och svar får lyfta Stagnelius ur ett själsligt nödläge, ett deprimerat sinnes tillstånd fram mot nytt hopp. I analysen av sonetten Tystnaden förnimmer man hur Stagnelius genom sonettens koncentrerade form och avrundande tendens driver sin oro till behärskning och moget lugn som vänds i hopp om frälsning.
D et är också iakttagelser av det här slaget som gör att man uppfattar avhandlingen som ett pionjärverk, väl värt att få många goda efterföljare.
Britt Lo hse.
ERIK SUNDSTRÖM: Radikalism och religiositet. En studie i tidsattityd och idébakgrund i M artin Kochs diktning. Akad. avh. Sthlm 1961.
Erik Sundströms avhandling behandlar Martin Kochs utveckling till och med roma nen Legend (1920), med vilket verk det egentligen produktiva skedet i Kochs liv av slutades. Framställningen blir dock relativt mera kortfattad mot slutet, varför ämnet i stort kan sägas sammanfalla med det som Hans O. Granlid har behandlat i sin doktors avhandling »Martin Koch och arbetarskildringen» (1957), där framställningen går fram till Guds vackra värld (1916). Medan G ranlid liksom före honom Thorsten Jonsson i en Verdandiskrift i första hand tar sikte på de sociala och politiska inslagen i Kochs författarskap, har Sundström mest intresserat sig för den moraliska och religiösa pro blematiken. Dessutom är Sundströms perspektiv mera renodlat idéhistoriskt. I den mån författaren anför biografiskt material eller analyserar enskilda verk, sker det huvudsak ligen i syfte att belysa brytningen mellan hans politiska och sociala radikalism och hans religiöst-moraliska spekulation.
Den egentliga skildringen av Kochs idéutveckling — i kronologisk ordning — ges i kapitel 2 samt kapitlen 4 -8 . Den vilar på ett synnerligen omfattande material, sär skilt av biografisk natur. Enligt andre opponentens beräkning svarar författaren själv för uppspårandet av cirka 90 % av det otryckta materialet. Till detta material hör bl. a. brevväxlingarna med M artin Kochs bägge hustrur, som ger många upplysningar om hans idéer under brytningsåren 191 3 -1 4 och dessutom lämnar besked om den per sonliga bakgrunden till vissa verk, särskilt Romantiska brev (1915). Det biografiska materialet förefaller genomgående korrekt utnyttjat.
H uvudlinjen i M artin Kochs utveckling — från proletär solidaritetskänsla till en mera individualistisk och religiöst betonad inställning — har författaren i huvudsak uppfattat riktigt. D ärem ot finns det anledning att ställa sig tveksam till flera enskild heter i framställningen. Enligt förf:s hypotes var utgångspunkten för Kochs religiösa orientering den metodistiskt färgade hållning, som skulle ha rått i hans barndomshem, men tanken på en sådan »metodism» är föga mer än en gissning. Det kristliga draget i Ellen (1911) och i Vattendroppen (1912) torde ha överbetonats av förf. Vid skild ringen av M artin Kochs halva brytning med det socialdemokratiska partiet vid tiden för det första världskrigets utbrott har Sundström på motsvarande sätt överdrivit re- ligionsfientligheten inom partiet. Socialdemokratien var vid denna tid angelägen att inte stöta bort eventuella kristna väljare. Å andra sidan drev inte Koch brytningen så långt, att han t. ex. övergav sina gamla sympatier för ententen; det citat från 1916, som förf. anför i syfte att göra detta sannolikt (s. 234, nederst), är misstolkat.
Tendensen till överexponering av sammanhangen beror delvis på att förf. i väl stor utsträckning låtit sig influeras av Kochs eget synsätt. N är förf. brukar begrepp som »dekadans» eller »proletärfilosofi», har han ofta okritiskt övertagit Kochs egen term ino logi. Sålunda upptar han utan vidare Kochs tanke, att Nietzschestudiet skulle ha varit
särskilt utm ärkande för »proletärfilosoferna», och driver den så långt, att han kallar den tyske filosofen en »socialismens teoretiker» (s. 220), en uppenbar orimlighet.
Svagheter av liknande art, jämte en ofullkomlig referatteknik, vidlåder också den belysning av den litterära situationen vid Kochs framträdande, som presenteras i kapitel 1 och 3. I det förra kapitlet hänvisas till en rad författare, som försökt beskriva den
