Att arbeta med svenskt bistånd

Att arbeta med svenskt bistånd

En studie om hur biståndsarbetare förhåller sig till biståndets skiftande diskurser och hur de ser på sin egen roll som biståndsarbetare inom organisationerna

Uppsats för Fortsättningskurs C Etnologi

Uppsala Universitet

Handledare: Oscar Pripp

Författare: Emelie Sundqvist

Höstterminen 2013

Innehållsförteckning

1. Inledning...3

Syfte och frågeställningar...3

Teoretiska ansatser och perspektiv...4

Subjekt och subjektposition...4

Diskurs och diskurskamp...5

Makt...5

Metod och Material...6

Reflexivitet...7

Disposition...8

2. Det svenska biståndet i en historisk kontext...8

1945- 1960, det svenska biståndets framväxt...8

1960 – utvecklingsoptimism, investeringar och tillväxt...11

1970 – Socialt behovstillfredsställande...13

1980- strukturanpassning och ekonomiska reformer...14

1990- talet till nutid: demokrati, mänskliga rättigheter och koncentrerade projekt...16

Sammanfattning av diskurserna inom svenskt bistånd...16

3. Organisationerna, informanterna och det vardagliga arbetet...17

Organisationernas bakgrund och projekt...17

Att bli biståndsarbetare...18

Biståndsarbetarnas drivkraft...20

4. Biståndsarbetets moraliska dilemman och motsättningar...23

Att överkomma hinder...23

Demokrati och motsättningar i organisationerna...25

5. Avslutande diskussion...27

Käll-och litteraturförteckning...29

Tryckta källor...30

Elektroniska källor...30

Informanter (samtliga är fingerade)...30

1. Inledning

Tankarna kring bistånd, att rikare länder ska hjälpa och bistå fattiga och utsatta länder och människor, vilar djupt i den svenska folkmoralen sedan biståndets ursprung efter andra världskriget. Dock har grunden för hur biståndet bäst distribueras och tillgodoser de behov som faktiskt finns omdiskuterats. Paradigmskiften har avlöst varandra i intervaller om ca tio år, där olika projekt och arbetssätt har eftersträvats och motiverats av förespråkarna av den diskursiva skiftningen. Strävan att göra bistånd till vetenskap blir alltmer tydlig i dagens samhällskontext, med systematiska tillvägagångssätt och ekonomiska kalkyler för att bäst operationalisera de projekt som är aktuella. Motiven bakom bistånd har diskuterats i takt med den postkoloniala kontextens framväxt, allt ifrån att återbetala en skuld till de forna

kolonierna, såväl som västvärldens imperialistiska tendenser har ifrågasatts. Olika

biståndsorganisationer arbetar sedermera utifrån olika premisser beroende på vilken/vilka diskurser som åberopar centralitet och vilka som hamnar i periferin. Vilken diskurs som får gehör beror även på biståndsarbetarens tolkningar av den biståndspolitik som bedrivs och vilka arbetssätt som för tillfället eftersträvas i den sociala och kulturella kontexten.

Syfte och frågeställningar

Då biståndsindustrin har genomgått en rad olika paradigmskiften sedan dess begynnelse under 50-talet, har även metoderna och motiven bakom biståndet varierat i samma takt. Syftet med denna studie är att undersöka hur biståndsarbetare förhåller sig till och influeras av de aktuella diskurserna inom biståndspolitiken och hur de ser på sitt egen roll som biståndsarbetare. Jag vill även undersöka hur biståndsarbetarna förhåller sig till moraliska dilemman och

motsättningar som möter dem i deras vardag i organisationerna. För att besvara mitt syfte kommer jag i uppsatsen förhålla mig till dessa frågor:

- Vilken/vilka diskurser är tongivande för biståndsarbetarna och organisationerna idag och på vilket sätt påverkar det arbetet? Hur har det sett ut i ett historiskt perspektiv?

- Hur ser biståndsarbetaren på sin egen roll utifrån eventuella diskurser?

- Vilka moraliska dilemman och hinder upplever biståndarbetaren att det finns och hur arbetar de med dessa?

Teoretiska ansatser och perspektiv

Subjekt och subjektposition

Jag har valt att utgå ifrån ett poststrukturalistiskt perspektiv i min studie och ser därför

subjektet som något som konstrueras genom olika praktiker och som formas i relation till den aktuella omvärlden. Subjektet är följaktligen inte något givet och absolut, utan bör istället ses som socialt formbart i relation till något annat (Ers 2006:23). Denna relationella subjektsyn skapar legitima frågeställningar till min studie, så som vilka subjekt som erkänns och underkänns i olika relationer inom de organisationer som studien bygger på. De subjekt jag vill undersöka är således biståndsarbetarna och hur de arbetar inom organisationerna och verkar i relation till varandra. Agnes Ers menar även att subjektet är politiskt i den mening att det hela tiden skapas i maktrelationer, vilket för mig är användbart för att kunna teoretisera kring maktförhållandet mellan de subjekt som erkänns och underkänns (Ibid.). Jag utgår ifrån att det finns inbördes maktrelationer mellan subjekten, där vissa typer av bistånd och metoder anses mer legitima än andra. Särskilt sedan biståndsindustrin, som tidigare nämnt, har

genomgått ett antal olika paradigmskiften sen 50-talet med strävan att finna det optimala sättet att arbeta med bistånd och samtidigt sträva efter metoder som ligger i tiden och är adekvat för den typen av projekt som är aktuell. Med detta i åtanke kan tänkas att det inte finns en total hegemoni och koherens i biståndsindustrin där samtliga arbetare strävar efter liknande metoder och arbetssätt. Beroende på subjektets utgångspunkt, så som utbildning, tidigare erfarenheter, ålder och liknande, kan förhållningssättet till bistånd och eftersträvade arbetsmetoder skifta.

Vidare har jag även valt att använda mig av begreppet subjektposition som redogör för hur ett subjekt kan inta olika positioner och tillämpa/utesluta vissa

handlingsmönster beroende på situation. Subjektet kan alltså inneha flera olika positioner som ofta kommer i konflikt med varandra, menar Mouffe och Laclau, och resonerar att ”när subjektspositionen inte befinner sig i synlig kontakt med andra positioner, är det resultatet av att en bestämd diskurs har uppnått hegemoni och framstår som den objektivt sanna”(Ers 2006:24). Med detta menas alltså att subjektet alltid är relativt och kan skifta beroende på situation och relation till omvärlden. Jag vill utifrån detta perspektiv undersöka vilka subjekt som är möjliga inom de organisationer som undersökningen grundas i, där arbetarna har olika bakgrunder och förutsättningar för att arbeta med bistånd. Vilka subjektpositioner är synliga i detta sammanhang och varför? Finns det en hegemoni där vissa subjektpositioner anses vara

”objektivt sanna” och därmed eftersträvas?

Diskurs och diskurskamp

Den definition av begreppet diskurs som jag har valt att förhålla mig till i min studie är främst grundat i Foucaults perspektiv, där han menar att begreppet innefattar ”hela den praktik som frambringar en viss typ av yttranden” (Ers 2006:23). Diskurser skapas och reproduceras i sociala sammanhang och kan ofta uttryckas i dualistiska termer där motsättningar mellan en dominerande och dominerad diskurs produceras. Diskurskampen handlar således om ständig debatt, inte en avspegling menar Foucault (Götselius & Olsson 2008:182).

Jag kommer följaktligen att förhålla mig till denna tolkning i min undersökning, där Foucault sammanfattningsvis anser att:

-I diskursen måste man tydliggöra funktioner som inte bara är uttryckande (inte bara uttrycker ett redan upprättat och stabiliserat maktförhållande) eller

reproducerar (inte bara reproducerar ett på förhand existerande socialt system).

Diskursen – själva det förhållandet att man talar, använder ord, använder de andras ord (om så bara för att returnera dem), ord som de andra förstår och godtar (och kanske i sin tur returnerar) – det förhållandet är i sig en makt. För maktförhållanden är diskursen inte bara en yta att fästa på, det är en operatör.- (Götselius & Olsson 2008:181)

Jag kommer även utgå ifrån att det inom biståndssektorn förekommer olika diskurser som konkurrerar om tolkningsföreträde och en hegemonisk validitet. Jag vill dels undersöka vilka typer av diskurser som konkurrerat, avlöst varandra och/eller eventuellt lagrats historiskt från 1940-talet och framåt. Dels vill jag undersöka vilken/vilka diskurser som innehar hegemonisk validitet idag (om en sådan existerar) och hur detta uttrycks hos organisationerna och

biståndsarbetarna i strävan efter det optimala sättet att bedriva biståndsprojekt.

Makt

Likt begreppet subjekt så utgår jag även här ifrån en tolkning av Foucault som beskriver makt

ur ett relationellt perspektiv. Makt producerar alltid motmakt som även det måste studeras för

att förstå hur maktrelationer produceras och verkar i dikotomiska relationer. Maktrelationer skapas således ur konflikt och finns överallt, ”inte för att den omsluter allt, utan därför att den kommer överallt ifrån” (Götselius & Olsson 2008:186). Foucault menar att makt inte är något som innehas, utan det skapas i och med utövandet (Ibid.). Jag utgår således ifrån att makt produceras och förekommer på olika nivåer i organiserandet av bistånd, dels inom biståndspolitiken och dels inom organisationerna och arbetarna emellan.

Enligt Gramsci kan makt och maktrelationer inte upprätthållas och förklaras med enkla modeller, så som genom ekonomisk eller kulturell dominans. Man måste även se till andra, ofta mindre uppenbara, aspekter som även de upprätthåller eller neutraliserar maktförhållandena, exempelvis beteendemönster, attityder och yttranden och liknande som är meningsbärande och därmed betydande för maktrelationerna (Ers 2008:24). Detta är ett viktigt perspektiv att inkludera för att synliggöra eventuella maktrelationer mellan biståndsarbetarna i organisationerna och hur de förhåller sig till detta i form av attityder, yttranden och liknande som är av betydelse för hur de ser på sitt arbete.

Metod, material och reflexivitet

Mitt primärmaterial grundar sig i 12 intervjuer med informanter ifrån två olika

hjälporganisationer. Att jag valt just dessa organisationer beror främst på jag känner till informanterna och organisationerna sedan tidigare, dock är den ena av dem relativt nystartad.

De har även olika inriktningar och mål med sitt biståndsarbete, vilket jag anser underbygger min strävan att få en så varierad och nyanserad bild som möjligt av det arbete och de projekt som bedrivs. Den första organisationen (som i uppsatsen givits namnet Motståndsrörelsen) grundar sig i en motståndsrörelse som främst strävar efter att arbeta på den politiska nivån med att reformera styrelseskick i mottagarländerna. Dock arbetar denna motståndsrörelse numera med varierande projekt, där även direkt humanitärhjälp med exempelvis

materialbistånd förekommer.

Den andra organisationen (härefter namngiven som Direkthjälp) arbetar främst med närbistånd och humanitär hjälp av olika slag, primärt i Sverige men även i östra Europa.

Då dessa organisationer har olika utgångspunkter så varierade således även svaren ifrån

informanterna, vilket jag ser som en fördel i min studie då jag vill kunna redogöra för en viss

urskilja konkurrerande diskurser inom organisationerna och påvisar att det finns en del gemensamma nämnare, trots organisationernas olikheter, då båda på ett eller annat sätt förhåller sig till den dominerande diskursen inom bistånd.

Jag har valt att anonymisera alla informanter då jag inte ville att någon person skulle känna sig utlämnad eller ambivalent inför att svara på mina frågor som i vissa fall kunde uppfattas som personliga. Även organisationerna har anonymiserats för att inte

utelämna information som ska kunna spåras tillbaka till en viss person. Detta anser jag även är nödvändigt för att inte lämna ut enskilda organisationers arbetssätt eller liknande som inte är ämnade för offentlig publicering, och som kan ha en negativ inverkan på organisationens fortsatta arbete.

Att tillfråga och intervjua informanter har varit både lätt och svårt. Sedan några månader tillbaka har jag själv arbetat på en av organisationerna, vilket har varit till stor hjälp i min undersökning då jag har haft en grundkunskap om arbetsplatsen att utgå ifrån. Vid valet av informanter så valde jag först och främst att inte intervjua de personer som jag har arbetat närmast och även umgås med privat då det av flera anledningar har känts obekvämt,

exempelvis att personerna ifråga skulle känna ett tvång att ställa upp på min intervjuförfrågan på grund av vår relation.

Att intervjua personer som jag inte hade en etablerar kontakt med underlättade för mig vid intervjuerna då jag inte kände samma behov av att påminna informanten om att inte delge mig information som de inte ville se publicerat, det räckte således att påpeka detta i början av intervjun. Av egen erfarenhet tenderar informanter med personlig kontakt till intervjuaren att berätta mer personliga detaljer som de sedan kanske ångrar. Detta gjorde det alltså enklare för mig att se mer distanserat på mitt insamlade material, och inte lika färgat av personliga relationer. Dock är jag högst medveten att jag som kollega säkerligen påverkade mina informanters svar i intervjuerna. För övrigt är allt primärmaterial där jag har citerat informanterna skrivet i samma storlek som all övrig text. Detta för att citaten inte ska hamna i skymundan i den löpande texten.

Sekundärmaterialet består av diverse böcker som ger en generell och större förståelse för hur biståndsindustrin har sett ut i ett historiskt perspektiv och hur det ser ut idag.

Den historiska grunden består främst av Bertil Odéns bok (2006), Biståndets idéhistoria, och

Göran Hydéns (2010) Bistånd och utveckling. Dessa böcker tillför en historisk anknytning

som krävs för att kunna förstå vilka diskurser som biståndsindustrin har genomgått för att utvecklas till vad det är idag.

Det teoretiska ramverket bygger främst på Michel Foucault och Antonio Gramsci, och är hämtat ur Agnes Ers avhandling (2006): I mänsklighetens namn – En etnologisk studie av ett svenskt biståndsprojekt i Rumänien, och Götselius och Olssons (2008) översatta och sammanfattade texter av Foucault – Diskursernas kamp.

Disposition

Uppsatsen är uppdelad i 5 olika kapitel med tillhörande underrubriker. Efter inledningen följer kapitel 2 som utgörs av en historisk redogörelse för de olika diskurserna som präglat

biståndsindustrin sedan mitten av 1900-talet och fram till nutid. Detta för att ge en större förståelse för biståndets skiftande karaktär och för att bidra med en kontext till det undersökta ämnet.

I kapitel 3 och 4 presenteras och analyseras det empiriska materialet. Kapitel 3 redogör för organisationernas och infomanternas bakgrund, hur de hamnande i

biståndsindustrin, samt hur biståndsarbetarens vardag ser ut. Kapitel 4 beskriver

biståndsarbetarens moraliska dilemman och hur de överkommer hinder i sitt arbete, samt hur demokratin i organisationerna fungerar.

Slutligen sammanfattas uppsatsen i det sista kapitlet med en diskussion.

2. Det svenska biståndet i en historisk kontext

Detta kapitel redogör för den historiska grund som undersökningen kommer att vila på, samt

skildra den diskursskiftning som präglat den svenska biståndsindustrin sedan 1945 fram till

nutid. Kapitlet avslutas med en kort sammanfattning av tongivande teman för varje årtionde

och en redogörelse för hur en diskurs kan ”lagras” och/eller byggs på istället för att avlösa en

annan.

1945- 1960, det svenska biståndets framväxt

Det tidiga svenska biståndet grundar sig i folkrörelsernas framväxt under mitten av 1900-talet då sammanlagt 44 stycken frivilliga organisationer gick samman för att bilda

”Centralkommittén för svenskt tekniskt bistånd till mindre utvecklade länder” (förkortning CK) på FNs inrådan 1952 (Odén 2006:52). Dock har Sverige även tidigare än så varit mer eller mindre aktiva i internationellt arbete genom enskilda individers val att aktivt arbeta som missionärer i olika afrikanska länder så som Kongo, Tanzania, Etiopien och Sydafrika (Hydén 2010:68). 1945 övertalades den svenska regeringen av missionärer i Etiopien att ge landet ett lån på 2 miljoner dollar då de var i omedelbart behov av sjukvård och tjänstemän inom de offentliga myndigheterna efter andra världskrigets slut (Ibid.). Etiopien var då hårt drabbat av den italienska ockupationen och återuppbyggnadsarbetet var substantiellt då landet praktiskt taget låg i ruiner. Lånet till Etiopien beviljades således innan den svenska staten införde och organiserade ett bilateralt bistånd till behövande länder under 1960-talet.

Diskussionerna kring vilka länder som skulle bli de första mottagarna av svenskt bistånd var omfattande, men föll slutligen på Etiopien då Sverige sedan tidigare hade ett sammarbete med landet genom missionärer och övriga samarbeten. Även Pakistan utsågs till ett av de första mottagarländerna (SIDA 2013). Huvudfokus för projekten vid denna tidpunkt kretsade kring yrkesutbildningar, eftersom Sverige ansågs vara internationellt framstående inom detta område och länderna i fråga var i stort behov av yrkeskompetens.

CK hade även andra projekt, utöver förvaltningen och distribueringen av svenskt bistånd. Ett primärt och viktigt sådant var att öka förståelsen hos befolkningen att det fanns ett starkt behov av internationellt bistånd till u-länder där Sverige kunde bidra till en förändring med hjälp av statligt finansierade medel, nämligen skattepengarna. Medlemmarna i CK turnerade land och rike runt för att förespråka denna idé och för att minska den skepsis som de ofta möttes av i allmänheten (Odén 2006:53). Sixten Heppling, dåvarande kanslichef i CK, publicerade en artikel där han beskrev nio invändningar som han och hans kollegor ofta möttes av under sina föredrag, bland annat att vi i Sverige bör fokusera på att bygga upp och åtgärda vårt eget samhälle i första hand innan vi bistår andra. Andra argument bottnade i oviljan att hjälpa odemokratiska länder, eller att man inte ansåg att u-länder skulle

konfronteras med materialistiska levandsätt som kunde störa deras symbios med naturen.

Somliga menade även att det inte var optimalt för det svenska folket att bistå u-länders industrialisering då detta kunde konkurera ut Sverige med låga löner och högre

råmaterialsresurser. Motargumenten till varför Sverige inte skulle bistå u-länder var många, så

för att engagerar svenska folket i biståndsidén arrangerade CK två insamlingar under projektnamnet ”Sverige hjälper”. Detta adderat med de tidigare föredragen som flitigt

anordnats i landet ledde till att opinionsmätningarna i samband med riksdagsvalet 1960 visade att stödet för svenskt bistånd hade stärkts avsevärt jämför med den tidigare mätningen 1956 (Odén 2006:54). Detta ökade stöd ledde till att intresset för bistånd ökade och CK blev mer känt både nationellt och internationellt. Ansökningar om stöd till olika projekt kom från både Sverige och potentiella samarbetsländer. CK hade dock inte den kapacitet som krävdes för att utveckla denna snabbt expanderade verksamhet, och regeringen lade så småningom fram den första propositionen om statligt utvecklingsbistånd, även kallat ”biståndsbibeln”, vilket ledde till bildandet av en ny myndighet 1962, ”NIB - Nämnden för internationellt bistånd” (Hydén 2010:70).

Under CKs nioåriga period som Sveriges första biståndsorgan fanns det aldrig en teoretisk grund eller utvecklingsmodell att utgå ifrån då verksamheten var allt för

begränsad. Adekvat utbildning saknades ofta då studenter under 1950-talet inte behövde läsa om tredje världen eller utvecklingsteorier för att bli nationalekonom eller statsvetare (Odén 2006:54). Dock arbetade CK fram ett antal principer för hur biståndet skulle bedrivas, varav många har slagkraft än idag (Hydén 2010:70):

- Mottagarlandets regering bestämmer vilken typ av bistånd Sverige tillhandahåller, dock har Sverige rätt att föreslå hur pengarna bäst nyttjas.

- Biståndet ska projektbaseras för att skapa bestämda gränser för tid och rum.

- Biståndet och biståndsarbetarna får inte lägga sig i mottagarlandets politik, samt att etnicitet och religion inte får påverka biståndets inriktning.

- Biståndsarbetaren väljs ut utifrån sin tekniska expertis, men även utifrån hur adapterbar arbetaren är till att leva i en annan kultur.

- Mottagarlandet måste åta sig vissa kostnader, så som lokal personal och byggnader för att på så sätt visa att de är engagerade i projekten.

Den största skillnaden som CK bidrog med under sina nio år var den

grundläggande internationaliseringen av hur den allmänna svenska befolkningen ser på

omvärlden och hur vi väljer att engagera oss därefter. Denna medvetenhet om världen runt

omkring hade även fått en avsevärd skjuts efter valet av FN:s generalsekreterare som tillföll

Dag Hammarskjöld år 1952 (Ibid.).

(Odén 2006:55)

1960 – utvecklingsoptimism, investeringar och tillväxt

Ovan nämnda period i biståndshistorien (1945-1960) kallas ofta för ”den folkliga fasen” där allmänheten får upp ögonen och fattar tycke för de biståndsprojekt som genomförs med hjälp av svenska finansierade medel. Åren som följer återges ofta som ”den byråkratiska fasen” där entusiasmen inte enbart finns i den folkliga opinionen utan även infinner sig i regeringen och den socialdemokratiska partiledningen (Hydén 2010:73). Den nya myndigheten NIB-

Nämnden för internationellt bistånd, var dock inte en bidragande faktor till regeringens nyfunna entusiasm över det svenska biståndet då den nystartade myndigheten inte hade resurser eller ledning för att bidra med en profilhöjning i regeringen. Samma scenario som tidigare med företrädaren CK upprepades, kapaciteten att hantera de projekt, ansökningar och övrigt som krävdes av myndigheten för att kunna effektivisera och koncentrera verksamheten saknades. Tre år efter NIBs tillkomst bildades således SIDA – Swedish International

Development Authority, år 1965, och ersatte tidigare myndighet (SIDA 2013). SIDA arbetade dock fortfarande utifrån CKs tidigare nämnda principer för hur bistånd skulle bedrivas. Dock tillkom här ytterligare en princip för att koncentrera verksamheten ytterliga. Den femte principen slog fast att man bör göra skillnad på vad som är bistånd och vad som är handel och investeringar. Denna uppfattning grundande sig i den socialdemokratiska ledningen och kom att formge det svenska biståndet under de tjugo åren som följde. Den borgerliga oppositionen motsatte sig denna dikotomi och förspråkade istället ett nära samarbete mellan regering och

Dominerande trender i korthet 1945 – 1960

Internationell kontext Andra världskrigets slut. Kalla kriget bryter ut. Avkolonialisering först i Asien, i slutet av perioden påbörjas den också i Afrika.

Teorier, Modeller Balanserad tillväxt vs. Obalanserad tillväxt.

Industrialiseringen

Biståndsstrategier Återuppbyggnadsbistånd – Marshallhjälpen.

Finansiera investeringar för ekonomisk tillväxt och förbättra förvaltningen med personalbistånd.

Trender i Sverige Stöd till FN:s tekniska bistånd. Centralkommittén bildas (CK), det första bilaterala biståndet kommer igång.

näringsliv, vilket också skulle realiseras i ett senare skede (1980-talet) då SIDA utvecklade en avdelning för industriinvesteringar (Hydén 2010:73).

1960-talet var även det årtionde som utvecklingsoptimismen var som högst, parallellt med avkoloniseringens framfart. Biståndets huvudfokus ansågs vara att ställa resurser till förfogande för de fattiga länderna för att på så sätt kunna öka investeringar, tillväxt och kunskap som slutligen skulle gynna utvecklingen av landet i fråga. Problemet med denna biståndsmodell var dock att skillnaderna mellan tillväxt och utveckling inte ifrågasattes eller problematiserades förrän närmare slutet av 60-talet, vilket gjorde att den hjälp som länderna fick var ensidig och inte anpassad efter landets rådande omständigheter. Man förlitade sig på Rostows stadieteori där man ansåg att ett samhälle går igenom fem olika stadier, från ett improduktivt samhälle, till ett masskonsumtionssamhälle där BNP ökat och modernare teknologi används. Skillnaderna mellan ett i-land och ett u-land, enligt Rostow, var att ett i-land hade passerat alla fem stadier i utvecklingsteorin, och u-länderna hade inte en längre väg att gå för att komma ikapp (Odén 2006:58).

Under senare delen av 60-talet kom även den så kallade ”beroendeskolan” att introduceras i biståndssammanhang. Detta kom som en direkt motsatts till moderniseringen och framställde att det fanns en orättvis fördelning av världens resurser som leder till att klyftorna mellan rika och fattiga ökar. Länderna i maktcentrum får ut mer av resurserna än de som står i periferin, vilket leder till ett patron-klient förhållande där biståndsmottagarna är beroende av givarna. Problemet ligger således inte i u-länders underutvecklade ekonomi, utan i en ofördelaktig uppdelning där allt överskott som produceras i periferin överförs till

centrum. Utveckling och underutveckling kan således inte beskrivas i former av stadier som

samhället måste genomgå, utan i att det finns två aspekter av en global värld, där den ena är

underutvecklad på grund av den andres utveckling (Blom 2007:16).

(Odén 2006:72)

1970 – Socialt behovstillfredsställande

Under 70-talet växte kritiken mot det tidigare tankesättet där ekonomisk tillväxt ansågs vara direkt förknippat med landets utveckling. En radikalisering av utvecklingsteorin ägde rum och de redan välutbildade och välbärgade som man förut sett som en resurs och nödvändiget för landets framskridande utveckling, såg numera som ett hinder för att kunna styra utvecklingen i den riktningen som behövdes för att tillgodose de fattiga och nödställdas behov (Hydén 2010:84). Staten som under tidigare årtionde hade haft en central och fundamental roll i biståndets utveckling med större projekt på makronivå där delegeringen hade skett från en regering till en annan, insåg nu att en decentralisering av ansvaret och makten var nödvändig för att kunna nå fram till de ”lägre” nivåerna i samhället och kärnan av problematiken (Ibid.).

Ett administrativt delegerande av biståndsprojekten från statens sida infördes, dock utan egentligt ansvar då staten gav folkligt valda institutioner uppgiften att realisera de projekt som staten överlämnade med verkställande makt för hur dessa skulle genomföras. Detta medförde följaktligen att staten bibehöll makten för distribuerandet av biståndskapitalet och kunde reglera detta på en övergripande nivå och samtidigt verka på en micronivå (Odén 2006:73).

Projekten under denna tidsepok grundades i ett behovstillfredställande där staten ansåg att en individ måste vara tillfreds med sin livssituation för att kunna vara produktiv i

Dominerande trender i korthet under 1960-talet

Internationell kontext Utvecklingsoptimism, kalla kriget, Afrikas avkolonisering, Framstegsalliansen i Latinamerika, Vietnamkriget.

Teorier, Modeller Utveckling= ekonomisk tillväxt. Rostows stadiemodell. Strukturalism. Början av beroendeskolan.

Biståndsstrategier FN: s första utvecklingsårtionde. Projekt – krav på nationella utvecklingsplaner. Volymmål för biståndet. Stöd till modernisering,

industrialisering, infrastruktur.

Trender i Sverige Biståndspropositioner 1962 och 1968.

Övergripande mål: ”höja de fattiga folkens levnadsnivå”. Snabbt ökat bilateralt bistånd.

Beslut om 1 % -mål. Gåvobistånd enligt FN- modell. Kreditbistånd enligt

Världsbankenmodell. Fortsatt projektbistånd.

samhället och bidra till utvecklingen. Staten beslutade därmed att biståndet skulle centreras till att fylla dessa sociala behov, så som hälsa, utbildning och arbetsmöjligheter (Ibid.).

Samtidigt växte insikten om att den västerländska modellen för hur ett samhälle ”bör” fungera inte var applicerbart på andra länder med andra sociala och kulturella förutsättningar och kontexter. En strävan efter att bistånd skulle bedrivas på ”mottagarnas villkor” växte i samband med denna insikt och begreppet ”samarbetsländer” introducerades (SIDA 2013).

Riktlinjer för hur dessa samarbetsländer skulle väljas ut kom från regeringen 1970 och fastställde att ”det var naturligt att Sverige i första hand samarbetade med länder vars regeringar i sin ekonomiska och sociala politik strävade efter att genomföra sådana strukturförändringar som skapade de nödvändiga förutsättningarna för en utveckling, karaktäriserad av ekonomisk och social utjämning” (Odén 2006:73).

Beroendeskolan fick i och med 70-talets nya diskurs ett tydligare fäste där utjämningen av resurstillgångar eftersträvades för att producenterna i periferin (u-länderna) skulle få ut mer av sina tillgångar än vad maktcentrum (i-länderna) ackumulerade (Blom 2007:17).

(Odén 2006:91)

1980- strukturanpassning och ekonomiska reformer

Statens maktposition i biståndsindustrin kom under 80-talet att ifrågasättas. En stark kritik Dominerande trender i korthet under 1970-talet

Internationell kontext Vietnamkrigets slut, begynnande skuldkris, krav på ny ekonomisk världsordning Teorier, modeller Utveckling är mer än ekonomisk tillväxt,

beroendeskolan, industrialisering

Biståndsstrategier Direkt fattigdomsbekämpning, integrerade landsbyggnadsytveckling, socialt

behovstillfredsställande som grund Trender i Sverige Att nå de fattigaste – val av

samarbetsländer, bistånd på mottagarens villkor, södra Afrika och Sydostasien i fokus

med att jordbruket och bönderna fick ökat inflytande på markanden och ekonomin (Hydén 2010:86). Strukturanpassningsmodellen introducerades där krav på u-länderna ställdes för att få ett fortsatt bistånd från givarna. Strukturförändringar i samhället var ett grundläggande krav, där fria marknaden och privatiseringar fick mer utrymme samtidigt som nedskärningar av de offentliga utgifterna eftersträvades. De som var kritiska gentemot

strukturanpassningsprogrammen menade att det i grund och botten resulterade i en form av utpressning, där i-länder hotade u-länder att anpassa sig till den mall som förespråkades för att inte bli utan ekonomiskt stöd (Ibid.).

I och med den liberalisering och reformering av biståndet som skedde under 80- talet så förändrades det internationella biståndets karaktär markant. Nya uppgifter tillskrevs, bland annat att biståndet skulle arbeta med skuldlättnader där mer pengar betalades ut till u- länder för att betala tidigare skulder, samt att bidra med ytterligare finansiella medel om så krävdes mot att landet ifråga gick med på de strukturanpassningar som IMF (International Monetary Fund) arbetat fram (Blom 2007:11).

1980-talet bidrog även till att miljöfrågor fick större fokus. 87 lanserades begreppet ”hållbar utveckling” som i största möjliga mån skulle eftersträvas i

biståndprojekten (SIDA 2013). Vid denna tid var antalet mottagare av svenskt bistånd som högst, 125 mottagarländer var registrerade (Blom 2007:12).

(Odén 2006:106)

Dominerande trender i korthet under 1980-talet

Internationell kontext Kriser och krig i Afrika, Kina byter ekonomiskt spår, hög ekonomisk tillväxt i Öst- och Sydostasien Teorier, Modeller Nyliberalismen – pressa tillbaka

staten, handelsliberalisering, privatisering, skuldkriser

Biståndsstrategier Strukturanpassning, skuldlättnader, miljöstrategier

Trender i Sverige Stöd till skuldlättnader, U-kredit, Miljö nytt biståndsmål

1990- talet till nutid: demokrati, mänskliga rättigheter och koncentrerade projekt Under 90-talet präglades det svenska biståndet i hög grad av internationella händelser, bland annat berlinmurens fall och kalla krigets slut. Denna kontext ledde till att frågor gällande god samhällsstyrning, mänskliga rättigheter och demokrati hamnade i centrum för

biståndspolitiken (Odén 2006:108). Den ekomoniska institutionaliseringen ökade i samband med ansträngningarna att skapa ett väl fungerade ekonomiskt ramverk för underutvecklade länder och på så sätt skapa en stabil marknadsekonomi. Problem som korruption belystes och motarbetades i högre utsträckning än tidigare och lagar och regler implementerades och eftersträvades.

I och med ökandet av ekonomins institutionalisering i många länder och ett ökat krav på utvärdering av biståndets effekter från tidigare år så ändrades och avvecklades så småningom den privatisering av institutioner som tidigare präglat mottagarländerna. Avgifter för skola och sjukvård som biståndsgivarna tidigare infört togs sedermera bort i ett flertal länder (SIDA 2013).

Sedan den delen av 1900-talet har svenskt bistånd kretsat kring projekt som berör utbildning, sjukvård och försörjningsmöjligheter för invånarna i mottagarländerna.

Sverige hade ett flertal projekt i många olika länder fram tills 2007 då regeringen beslöt att minimera antalet mottagarländer till fördel för större och mer koncentrerade projekt i färre länder (Ibid.). Förståelsen ökade för att västvärldens institutioner och regleringssätt inte var direkt överförbar på mottagarländernas samhällen, vilket ledde till en ny politisk vändning.

Idag finns det tydliga krav på hur regeringen vill att SIDA ska arbeta med de biståndspengar som Sverige förmedlar. De tre huvudområden är: demokrati och mänskliga rättigheter, miljö och klimat, samt jämställdhet och kvinnans roll i utvecklingen (SIDA 2013).

Sammanfattning av diskurserna inom svenskt bistånd

Svensk biståndshistoria har, som ovan nämnt, haft en skiftande karaktär sedan dess

begynnelse under mitten av 1900-talet. 1945-1960 var årtionden som lade grunden för bistånd och fokus låg i att återuppbygga forna kolonier och öka den ekonomiska tillväxten i u-

länderna (Hydén 2010:70). 1960-talet bidrog med att de sociala basbehoven hamnade i fokus

för biståndsprojekten, med skolor och sociala institutioners uppbyggnad som följ. En kritik

mot den tidigare ansträngningen att öka den ekonomiska tillväxten tilltog, då man förstod att

det inte skulle öka levnadsförhållandena nämnvärt för de utsatta och fattiga länderna. Dock

biståndet decentraliserades till de lägre institutionerna i samhället. Under 80-talet kom statens makt att ifrågasättas ännu starkare och ledde till en ekonomisk liberalisering. Miljöfrågan drevs hårdare och begreppet ”hållbar utveckling” lanserades och eftersträvades i aktuella projekt (SIDA 2013).

Sedan 90-talet och framåt präglas biståndet av en demokratisk agenda med mänskliga rättigheter och god samhällsstyrning i fokus. Färre projekt påbörjas men med större koncentration än tidigare, då Sverige som mest hade 127 mottagarländer (Blom 2007:12).

Det är lätt att förutsätta att dessa diskurser har avlöst varandra, då biståndet har skiftat radikalt mellan vissa årtionden. Dock är det viktigt att framhålla att många av dessa diskurser har ”lagrats” och/eller byggts på under åren och inte direkt avlöst varandra under ett linjärt förlopp, vilket även skildras i hur organisationerna bedriver sina biståndsprojekt.

Många av de långvariga projekten som organisationerna bedriver har modifierats eller ändrats över tid berättar informanterna. Detta tydliggör det faktum att även arbetssätten och

metoderna förändras i takt med den diskursiva skiftningen i biståndspolitiken.

Biståndsarbetarna förklarar att det är ytterst sällan som ett projekt läggs ned, då själva målet med projektet ofta är bestående, men tillvägagångssättet för att uppnå detta mål kan variera beroende på vilket agerande som anses vara adekvat för tidpunkten. Alltså kan arbetssättet kring ett och samma projekt förändras avsevärt under ett längre tidsförlopp, trots att det är samma mål som biståndsarbetarna kämpar för att uppnå. Biståndspolitiken och den diskursiva skiftningen har således en stor inverkan på hur biståndsorganisationerna bedriver sitt arbete, vilket skildras i kapitlet som följer nedan där organisationerna och informanterna presenteras mer utförligt.

3. Organisationerna, informanterna och det vardagliga arbetet

Detta kapitel förhåller sig till organisationerna Direkthjälp och Motståndsrörelsens bakgrund och hur det arbetar, samt hur informanterna upplever arbetsplatsen och ser på sin egen roll som biståndsarbetare.

Organisationernas bakgrund och projekt

Motståndsrörelsen är en etablerad organisation sedan 1986 där det centrala i grundstadgarna

fokuserar på den antiimperialistiska kampen som var tidsenlig för denna epok i

biståndshistorian (Anna 2013). Organisationens stadgar har dock ändrats en del sedan grundandet, och en del av projekten är även inriktade mot en direkt humanitär hjälp och materiellt bistånd av olika slag. Vardagsarbetet för organisationen består i att driva två second hand butiker och på så sätt producera ett överskott som, vid det årliga styrelsemötet, delas ut till pågående eller nystartade projekt som styrelsen och organisationens medlemmar beslutat att stötta. Nämntvärt är att det är först på senare tid som andra typer av biståndsprojekt utanför ramen av de antiimperialistiska finansieras. Ett av dessa projekt är stationerat i östra Europa, där en ideell verksamhet drivs för att kunna rehabilitera gatubarn (Ibid.).

De tidigaste projekten som Motståndsrörelsen stöttade var Angola och

Mocambique då de under tiden för organisationens grundande nyligen avkoloniserats och var i stort behov av ekonomiskt och materiellt bistånd. Klädbistånd var vid denna tid frekvent förekommande även till andra länder, så som Sydafrika, Namibia, Nicaragua och Västsahara för att stötta befrielserörelsen Polisario. Motståndsrörelsen medverkade även i

solidaritetsaktioner för befrielserörelserna i Södra Afrika genom ett samarbete

Sydafrikakommittén. I övrigt har Motståndsrörelsen från grundandet haft ett tätt samarbete med Afrikagrupperna, och arbetar i detta nu med gemensamma projekt.

Direkthjälp grundades under 2012 och är därför inte lika etablerad som

Motståndsrörelsen med utarbetade och beprövade arbetssätt och mål. Grundarna har dock en tydlig vision om hur projekten ska bedrivas med hjälp av tidigare erfarenhet inom

biståndsindustrin. Fokusen ligger på närbistånd där de anställda vill kunna nå ut till det direkta närområdet och assistera de behövande. Bland de olika projekten finns stöd för hemlösa, äldre och ungdomar. Gemensam nämnare med Motståndsrörelsen är att de båda stöttar samma organisation i östra Europa som rehabiliterar gatubarn.

Det föregående året har främst bestått av att, genom klädinsamlingar,

ackumulera de kapital som behövdes för att starta upp de planerade projekten. Numera är flera av dessa projekt i gång, om än på en grundnivå, där gatubarnsprojektet har högst prioritet för tillfället.

Att bli biståndsarbetare

Både Motståndsrörelsen och Direkthjälp har anställda med varierande ålder, etnicitet och

utbildning. För majoriteten av dem så har inte biståndsindustrin varit ett självklart val av

ung, men som inte realiserats fram tills de fick erbjudandet att arbeta med bistånd många år senare. Anders är verksamhetansvarig för motståndsrörelsen och berättar att han som tjugoåring varit på en volontärresa till Rumänien där han fick en inblick i biståndsindustrin:

-Det var väldigt inspirerande och jag kände att detta kan jag faktiskt arbeta med.

Jag vill kunna hjälpa människor. Men i den åldern var jag mer inriktad på att göra karriär om man säger. Jag ville klättra, och gjorde det också inom ett Telecom företag i många år. Tillslut blev det för stressigt, och jag kände att det inte var värt det. Jag började se mig om efter andra alternativ. Det var samtidigt som jag träffade min nuvarande sambo. Hon arbetade för Motståndsrörelsen som verksamhetchef, men ville inte längre ha ett sådant ansvar. Slutligen blev det så att jag föreslogs till den tjänsten och godkändes av styrelsen. Jag tänkte då på min volontärresa när jag var ung, och jag kände att det här faktiskt kan vara rätt för mig-.

Majoriteten av informanterna har liknande berättelser där de varit bekanta med någon/några som redan arbetade på Motståndsrörelsen eller Direkthjälp och sedan blivit erbjuden en tjänst. Många talar om en ”vision” när de var yngre, eller att det sedan barnsben har haft ”viljan att hjälpa andra” som sedan legat latent under en period i vuxen ålder men återkommit vid ett annat stadie i livet. En av de yngre informanterna, Elin, beskriver:

-Sedan jag var liten har jag pratat om att jag vill hjälpa andra. Ha ett fadderbarn i Afrika eller adoptera barn. Tanken har alltid funnits bak i huvudet. Men att jag arbetar för Motståndsrörelsen nu är bara en tillfällighet. Jag hade en bekant som arbetade där och jag vart tillfrågad. Det finns många sätt att hjälpa andra

människor, detta är bara ett av dem-.

Denna vilja att hjälpa andra är som sagt ett återkommande tema, dock verkar det

vara en välvilja som det flesta informanter inte riktigt vet vart de ska placera. De vill hjälpa

andra, men har inte kommit underfund med på vilket sätt de ska kunna realisera och

operationalisera den ”hjälp” de vill förmedla fram tills de kommit i kontakt med

biståndsorganisationerna (Motståndsrörelsen eller Direkthjälp). Genom att arbeta med bistånd kan informanterna således ”leva ut sin vision” och få utlopp för sin ”vilja att hjälpa” som de flesta berättar att de har vuxit upp med eller kommit i kontakt med i ungdomsåren. Detta visar på att det finns synliga subjektpositioner som erkänns inom dessa organisationer.

Informanternas berättelser om deras ”vilja att hjälpa” som legat latent visar på att denna

”vilja” och denna typ av berättelser erkänns och eftersträvas i den sociala miljö som

arbetsplatsen förmedlar (Ers 2006:23). Denna subjektposition kan alltså ses som en del av en diskurs som uppnått hegemoni och är resultatet av subjektens (informanternas) påverkan på varandra, då de tillsammans har skapat denna ”erkända” och ”sanna” subjektposition (Ibid.).

En annan informant, Ulla, berättar:

-Jag har alltid brunnit för att arbeta ideellt, att hjälpa andra människor. Jag halkade in på Motståndsrörelsen tack vare bekanta, och för att jag ville arbeta med miljöfrågor. Det var via en datorkurs, sen blev jag kvar. Jag trivs när jag känner att jag får hjälpa andra och se resultat-.

Även här är subjektpositionen väl synligt. Det finns en latent strävan i informantens berättelse där hon förklarar att hon ”alltid” haft viljan att hjälpa andra människor, som först när hon blev biståndsarbetare har realiserats.

Biståndsarbetarnas drivkraft

Som tidigare nämnt har de flesta av informanterna berättat om viljan att hjälpa andra

människor och förklarat att det är detta som driver dem i deras vardag som biståndsarbetare.

”Jag vill känna konkret att jag faktiskt hjälper någon”, förklarar en av arbetarna, ”men det är

svårt i vissa fall att veta om hjälpen når fram, man kan inte alltid få det svart på vitt att man

har lyckats, det finns alltid gråzoner i det här arbetet”. Många berättar att de var väldigt

inriktad på att se resultat när de först började arbeta för organisationerna, men att de varit

tvungna att inse att man inte kan mäta projekten på det sättet. ”Eftersom jag kom från

industrin var jag väldigt resultatinriktad. Det tog ett tag innan jag förstod att man inte kunde

mäta allt. Det är inte så fyrkantigt när man arbetar med bistånd”, förklarar Anders och

-Numera är mina mål att göra det så enkelt som möjligt. Jag vill kunna se ett behov som jag kan tillfredsställa. Exempelvis gatubarnen i östra Europa, de behöver rehabilitering, kläder, mat och omsorg. Jag vill kunna hjälpa dem att finansiera psykologer, mat och ge dem kläder. Då ser jag att det gör skillnad.

Ibland är det de mest enkla medel som gör stor skillnad. Jag vet att det är långt ifrån de grundstadgar vi har i organisationen, där det står att vi ska arbeta mer på den politiska nivån. Men vi måste också kunna ha varierande projekt tycker jag, vi har många andra projekt som är politiska också-.

Detta visar på att organisationernas arbetssätt till stor del präglas av den

diskursiva skiftningen i biståndspolitiken, och att många av projekten tenderar att flytta fokus från den politiska kampen till gräsrotsnivå (Easterly 2008:25). Informanterna berättar att de vill kunna se konkreta resultat av sitt arbete med projekten, något som kan vara svårt på politisk nivå då en stor del av pengarna försvinner i administrativa kostnader, samtidigt som de är medvetna av att det inte går att förvänta sig mätbara resultat. Det blir således en relativt paradoxal verklighet. En av informanterna förklarar: ”Jag vill känna konkret att jag hjälper någon, för det ger mig energi att fortsätta. Jag får också ut någonting av att hjälpa andra, jag mår bra av det”.

En av anledningarna till den diskursiva skiftningen inom organisationerna är således biståndsarbetarnas vilja att se resultat på ett annat sätt än tidigare, de vill ha något konkret och mätbart trots svårigheterna med detta, då de själva kan se att det har åstadkommit något bra. Det grundar sig sålunda i en form av direkt och indirekt självförverkligande från biståndsarbetarnas sida. Elin förtydligar detta genom att medge:

-På ett sätt kan man se det som en self-fulfilling prophecy, men jag tror att det är

bra att vara medveten om att man inte enbart gör det för hjälpandets skull, man

gör det lika mycket för en själv. Att man ska må bra. Alla vill ha bekräftelse på

något vis att man är en bra person. Men jag tror att vår generation är lite väl

kritiska ibland. Vi måste förklara hela tiden varför vi gör bra saker, att de

egentligen är själviska och så, istället för att bara vara stolt över att man gör

någonting bra-.

Det är tydligt att det finns en viss diskursiv skiftning mellan de yngre och de äldre informanterna i denna fråga. De äldre problematiserar inte frågan om

självförverkligande på samma sätt, vilket visar på att det inte finns en koherens mellan subjektpositionerna (Ers 2006:23). Dock är de äldre medvetna om att det själv mår bra av att hjälpa andra, men ser det inte som det grundläggande syftet till varför de arbetar med bistånd.

”Jag arbetar med bistånd för att jag vill göra skillnad” förklarar två av de äldre informanterna unisont, och Edvin fortsätter:

-Även om jag bara kan hjälpa en enda människa så är det ett arbete bra gjort i mina ögon. Jag gör det för att folk som har det sämre ställt än mig själv ska få bättre förutsättningar här i livet. Det är så orättvist att vissa föds in i fattigdom och elände, när andra föds med silversked i munnen. Kan man göra något för att förändra detta så anser jag att man ska göra sitt bästa för att dra sitt strå till stacken. Det är som man brukar säga att ingen kan göra allt, men alla kan tillsammans göra något. Det tycker jag stämmer bra. Man ska vara medveten om hur bra man har det och arbeta för att andra ska få det lika bra. Det finns allt för många människor som är själviska här i världen-.

Det framgår alltså tydligt att de äldre informanterna ser det som en förpliktelse att hjälpa andra människor som har det sämre, samtidigt som en av de yngre informanterna, Elin, uttrycker sig på följande sätt i samma ämne:

-ja, en skyldighet skulle jag väl inte mena att det är, jag ser det snarare som ett privilegium att arbeta med bistånd. Jag har tur att få arbeta med att hjälpa andra, eftersom jag själv kommer från stabila sociala och ekonomiska förhållanden.

Det är inte alla som gör det, trots att vi lever i Sverige. Många far illa här med,

kanske inte på samma sätt. Att säga att det är en skyldighet att arbeta med

bistånd bara för att man kommer från ett rikare land är lite att ta i tycker jag. Det

vara glada och tacksamma att vi fått normala förutsättningar i livet och

värdesätta det, inte känna skuld för att andra har det sämre. Om det är ren skuld som driver folk att arbeta med bistånd, då tror inte jag att det skulle vara så värst lyckat. Man ska arbeta med bistånd för att man vill hjälpa andra, inte sona sina skulder. Det blir lite som när västvärlden kände skuld mot de forna kolonierna och arbetade med att gottgöra dem. Det biståndet var inte så lyckat alla gånger, men det är ju en annan historia-.

Även här är subjektpositionerna synliga och hamnar därmed i konflikt med varandra. Edvin tillsammans med den äldre generationen menar att det är en skyldighet att hjälpa andra om man har förutsättningarna för detta, samtidigt som den yngre generationen ser biståndsarbetet som ett privilegium. Det rör sig närmast om en dikotomisk relation mellan subjektpositionerna, som grundar sig i skilda erfarenheter och tolkningar om vad

biståndarbetet innebär, och uppnår därmed inte koherens (Ers 2006:24).

4. Biståndsarbetets moraliska dilemman och motsättningar

I detta kapitel kommer jag att redogöra för de moraliska dilemman som biståndsarbetarna möter i sin vardag och hur de förhåller sig till dessa. Jag kommer även att redogöra för hur informanterna upplever att den problematik som finns, samt hur demokratin i

organisationerna fungerar.

Att överkomma hinder

Informanterna berättar om en del problematiska projekt där det har varit svårt att ta ställning till vad som är rätt agerande och inte. Anders, verksamhetschefen, förklarar att det är ett återkommande problem med politiska eller ekonomiska låsningar i en del av deras projekt:

-Ett projekt som vi är väldigt oense om hur vi ska tackla finns i Afrika. Det är

en motståndsrörelse som vi stödjer genom ekonomiskt bidrag. Nu har det visat

sig att den här motståndsrörelsen utövar någon form av våld för att få sin vilja

igenom, dem lever i ett diktatorland ska tilläggas, så där börjar ju problematiken.

Vi vill ju inte stötta något som kan skada andra människor, eventuellt civila människor, samtidigt som vi vill hjälpa den här rörelsen att slå sig fri från den diktatur de lever under. Här går meningarna isär i vår organisation. Ungefär hälften tycker att vi ska fortsätta stötta den här motståndsrörelsen ändå eftersom vi dels har stöttat den i många år, och dels kämpar för att göra något gott. De ser själva målet men väljer att blunda för medlen. Den andra hälften vill inte alls stötta den här motståndsrörelsen eftersom det kan leda till att civila människor blir skadade. De fokuserar på medlen och inte målen. Argumentationerna kring just detta projekt är oändligt, och tråkigt nog har vi inte kunnat enas än så vi har fryst det här projektet tills vidare-.

Det finns således en tydlig dikotomi inom organisationen där hälften av arbetarna vill fortsätta med projektet och hälften vill sluta. I flera av informanternas

berättelser kring problematiska projekt så tas denna tudelning av åsikter upp. Det visar på att det finns en ambivalens till hur dessa projekt ska bedrivas. ”Det är svårt att veta hur man ska gå vidare med sån här problematik”, fortsätter Anders, ”för vi är demokratiskt styrd och därför måste majoriteten komma överrens och det kan vara svårt i såna här fall, när alla har olika åsikter”. Anders förklarar att de har liknande projekt där åsikterna går isär:

-Exempelvis Västsahara dit vi skickar både ekonomiskt och materiellt bistånd.

Vårt mål är ju att hitta ett sätt att hjälpa, men hur ska man då göra när biståndet blir så problematiskt? Vi skickar fisk dit för att de ska få mat att äta i lägren där det inte har en chans att vara självförsörjande, och det är ju ganska paradoxalt när man tänker på att de har ett av världens rikaste fiskevatten där men inte får fiska själva. Bara det i sig blir ju fel, men sen att vi ska skicka fisk från Thailand eller Kina dit blir ju bara ännu värre. Genom det så stöttar vi även dåliga

arbetsförhållanden i deras fabriker och utnyttjar faktumet att det är billigare än

att skicka fisk från andra länder med bättre arbetsförhållanden. Så vad väljer vi

att stötta? Det är de här som är det svåra med bistånd-.

I båda dessa projekt ovan finns det således igen uppenbar diskurs för hur denna problematik bäst ska hanteras, utan det varierar beroende på vilken subjektposition de olika informanterna har. Vissa tycker att de är bättre att, som i det senare fallet, skicka fisk till lägren istället för att vara passiva, och andra menar på att bistånd ska vara etiskt och moraliskt försvarbart från början till slut, vilket de anser att detta projekt inte är.

Trots att åsikterna skiftar till den grad att det inte går att urskilja en enhetlig diskurs i denna projektproblematik, så går det att visa på vilka subjektpositioner som faktiskt finns. Av den yngre generationen (ca 25-35år) ansåg majoriteten att bistånd ska vara etiskt och moraliskt försvarbart från början till slut, vilket gjorde att denna åldersgrupp förhöll sig negativt till att bistå Västsahara med fisk som kom ifrån fabriker med tvivelaktiga

arbetsförhållanden. De förhöll sig även negativt till att fortsätta stötta motståndsrörelsen i Afrika som på ett eller annat sätt brukade våld. Detta visar på att den generationen influerats av det tidstypiska förhållningssättet om hur bistånd bör bedrivas enligt de diskurser som har varit aktuella under senare delen av 1900-talet fram till nutid, där etiska och moraliska riktlinjer fått allt större fokus (Hydén 2010:89).

Den äldre generationen ansåg att det är bättre att agera än att vara passiv i denna fråga, och menade på att det alltid finns baksidor med vissa typer av projekt som inte går att undkomma. Den generationen är mer präglad av de tidigare diskurserna, mitten av 1900-talet och fram till millennieskiftet, där de negativa konsekvenserna av biståndet inte utreddes på samma sätt och ifrågasattes (Ibid.).

Det finns således en diskurskamp inom organisationerna när det kommer till projektproblematiken där olika diskurser kämpar för att uppnå tolkningsföreträde och en hegemonisk validitet (Ers 2006: 23).

Demokrati och motsättningar i organisationerna

Det framgår i informanternas berättelser att de är många olika åsikter som vill göra sig hörd, främst i Motståndsrörelsen då de har fler anställda som varierar mer i ålder, utbildning och liknande än i Direkthjälp. Den senare organisationen är, som tidigare nämnts, relativt nystartad vilket kan bidra till att sådana skilda åsikter inte har hunnit fått grogrund ännu.

Motståndsrörelsen däremot som har funnits sedan 1986 har hunnit genomgå olika

transformeringar av de aktuella diskurserna inom bistånd, vilket inte alla informanter är lika

tillfreds med, en av de yngre arbetarna berättar:

-De äldre som är med i organisationen kan jag bli lite irriterad på ibland. Det känns lite som att de lever kvar på den tiden då den antiimperialistiska kampen var som störst. De lever kvar i den bubblan, och när man föreslår projekt som är mer humanitära än solidariska så kommer de med argument att de har varit med i organisationen från grunden och att vi i grund och botten är en

motståndsrörelse. Det är frustrerande ibland. Jag har full förståelse för de projekt som de vill engagera sig i, men man måste ju kunna mötas halvvägs ibland. Det finns andra sätt än bara politiska och antiimperialistiska. Tiderna har förändrats sedan de grundade organisationen-.

Det finns alltså inte någon hegemonisk diskurs om vilka projekt som är

prioriterade eller hur bistånd operationaliseras på bästa sätt. Olikheterna beror på subjektens egenlevda utgångspunkt där subjektpositionerna är för synliga för varandra och därmed krockar (Ers 2006:23). Det bildas därför en maktkamp mellan de olika diskurserna och subjektpositionerna, där de yngre på organisationen vill eftersträva mer humanitärt bistånd och den äldre generationen vill fortsätta med de solidariska. Dessa olika positioner grundas i skilda diskursiva bakgrunder som subjektet (informanten) präglats av.

”Visst har vi skilda åsikter gällande vissa projekt”, klargör Motståndsrörelsens styrelseordförande, ”men allt som oftast så fungerar demokratin bra tycker jag.

Intresseområdena spretar härligt och frustrerande, precis som det ska vara enligt mig”. Det finns dock medlemar i organisationen som förklarar att projekten är mer humanitäriska nu än tidigare, de menar att intresseområdena i organisationen har förflyttats mycket sedan de själva började arbeta där. Anna tydliggör detta:

-Jag har arbetat för den här organisationen i snart tjugo år och jag kan berätta att

mycket har hänt på de här åren. När jag först började här, av en slump ska

tilläggas, så var jag inte alls intresserad av att arbeta på en politisk nivå. Att slåss

däruppe har aldrig varit ett mål för mig, jag vill hjälpa till på en lägre nivå direkt

till de behövande så att säga. Jag var ganska ensam om mina åsikter då, så jag

där. Men nu under de senaste åren så har det faktiskt skett en förändring. Dels så har det kommit in många nya, ofta yngre och välutbildade personer i

organisationen, och dels så har tiderna förändrats en del. De yngre arbetarna har ett annat synsätt på hur bistånd ska bedrivas. Det är en frisk fläkt i

organisationen, och den äldre generationen har fått lite motstånd där. Det tycker jag är bra-.

Annas berättelse tydliggör hur de olika subjektpositionerna krockar i och med att nya och yngre biståndsarbetare tillkommer i organisationen som tidigare dominerats av äldre. Den övergripande diskursen för hur organisationen bedriver biståndsprojekt har därmed förflyttats och omskapats på grund av intressekonflikter mellan subjektpositionerna. Enligt Foucault så handlar diskurskamp om en ständig debatt och inte en avspegling, vilket är tydligt i detta fall där subjektpositionerna ständigt konkurrerar med varandra för att uppnå

hegemonisk validitet i frågan om vilka projekt som bör prioriteras (Götselius & Olsson 2008:182). Agnes Ers (2006) menar även att subjektet är politiskt i den mening att det hela tiden skapas i maktrelationer, vilket kan tolkas som att det finns inbördes maktrelationer och maktkamper i organisationen där vissa typer av bistånd och metoder anses mer legitima än andra av subjekt ifrån dikotomiska subjektpositioner. Då dessa diskurser har uppstått och reproducerats genom de sociala relationer som arbetsplatsen erbjuder så finns det en ständig debatt mellan arbetarna. Diskurskampen kan här beskrivas i dualistiska termer där

motsättningar mellan en dominerande och dominerad diskurs produceras- där den

antiimperialistiska kampen som Motståndsrörelsen grundades i kan ses som den dominerande diskursen, och humanitärbistånd som den dominerade (Ibid).

5. Avslutande diskussion

Syftet med denna uppsats var att undersöka vilka diskurser som har varit tongivande för biståndsindustrin och hur biståndsarbetarna förstår sig själva utifrån dessa diskurser och förhåller sig till dem i sitt arbete. Jag undrade även över vilka moraliska dilemman och motsättningar som biståndsarbetarna kunde uppleva i sitt arbete inom organisationerna och hur de förhåller sig till och arbetar med dessa. Jag valde att utgå ifrån följande tre

frågeställningar:

- Vilken/vilka diskurser är tongivande för biståndsarbetarna och organisationerna idag och på vilket sätt påverkar det arbetet? Hur har det sett ut i ett historiskt perspektiv?

- Hur ser biståndsarbetaren på sin egen roll utifrån eventuella diskurser?

- Vilka moraliska dilemman och hinder upplever biståndarbetaren att det finns och hur arbetar de med dessa?

I bakgrundskapitlet redogör jag för den historia som har präglat biståndsindustrin sedan mitten 1900-talet fram till nutid. Diskurserna har skiftat i intervaller om 10år och satt sina spår i metoder och inställningar till hur bistånd bör bedrivas. Informanterna visar tydligt på hur biståndsindustrins diskursskiften influerar deras arbete på daglig basis så väl som i större projektsammanhang. Det finns en klar uppdelning mellan informanterna där den äldre generationen influerats av den tidigare biståndhistorien med antiimperialistiska

projektanspråk, samtidigt som den yngre eftersträvar mer humanitärt bistånd på gräsrotsnivå (Easterly 2008:54). Det finns således två synliga subjektpositioner som kan ses i dualistiska termer där båda positionerna är sprungna ur skilda diskurser och åberopar suveränitet. Man kan därför påvisa att det finns inbördes maktrelationer mellan biståndsarbetarna där

subjektpositionerna hamnar i konflikt med varandra. En koherens gällande vilka projekt och metoder som är legitima existerar således inte. Informanterna hade följaktligen olika

tolkningar och synsätt på sin egen roll som biståndsarbetare som närmast kan beskrivas i dikotomiska förhållanden. Där de äldre ansåg att det nästintill var en skyldighet att arbeta med bistånd, förklarade de yngre sitt arbete som ett privilegium.

Den diskurskamp som pågick inom organisationerna var särskilt tydlig i

problematiska projekt där åsikter om hur denna problematik bäst hanterades var splittrad. Den äldre generationen ansåg att det var bättre att agera än att vara passiv i problematiska projekt, samtidigt som den yngre generationen ställde sig kritiskt till att agera då de tvivlade på projektens moraliska och etiska grunder. Det finns alltså inget enhetligt förhållningssätt till hur dessa projekt ska bedrivas, och informanterna hade olika åsikter om vad som var problematiskt i respektive projekt. De olika subjektpositionerna skapar här binära oppositioner till hur dessa projekt ska bedrivas.

En subjektposition som dock erkänns och återberättas i organisationerna är den

latenta viljan att hjälpa andra människor som får resonans och möjlighet att realiseras först när

(informanternas) påverkan på varandra, då de tillsammans har skapat denna ”erkända” och

”sanna” subjektposition (Ers 2006:23). Således finns det inte enbart motsättningar mellan subjektpositionerna, det finns även övergripande diskurser som informanterna delar.

Min frågeställning om vilka diskurser som har varit tongivande för

biståndsindustrin och hur informanterna förhöll sig till dessa har gett många olika svar. Som skildrat ovan så går det att urskilja två dikotomiska diskurser där den yngre generationen krockar med den äldre i projektsammanhang och arbetssätt, samtidigt som de alla är en del av en och samma övergripande diskurs inom biståndspolitiken. Det skildras även i

informanternas berättelser att diskurserna lagras och/eller byggs på istället för att helt konkurrera ut varandra. Det handlar alltså om historiskt lagrade diskurser som aktualiseras samtidigt i nuet istället för att direkt avlösa varandra i ett linjärt tidsförlopp. Genom denna undersökning kan jag alltså tolka bistånd som ett hyperkomplext begrepp som kan inneha flera olika och lagrade innebörder (Pripp 2006:208). Diskurserna kan därför ses som

eklektiska och skapade av sammansatta fragment av tidigare diskurser och nya idéströmningar som tillsammans aktualiseras och bildar en ny central diskurs. Att förklara bistånd som ett hyperkomplext begrepp innebär även att det pågår en ständig maktkamp om biståndets innebörd där olika förklaringar konkurrerar om tolkningsföreträde och hegemonisk validitet.

Enligt Foucault skapas denna maktkamp ur en konflikt där oppositionerna måste ha en

relation till varandra för att kunna produceras. Arbetsplatsen utgör således det sociala rummet som behövs för att de olika förklaringarna ska kunna verka i relation till varandra,

reproduceras och konkurrera om tolkningsföreträde (Götselius & Olsson 2008:186). Denna makt och - diskurskamp skildras tydligt i informanternas berättelser och ligger till grund för hur arbetet och förhållningssättet ser ut organisationerna, samt hur biståndsarbetarna ser på sig själva i sin yrkesroll. Inom det två organisationer som min studie baserades på såg denna kamp mellan konkurrerande diskurser olika ut då intresseområdena skildes åt, Direkthjälp arbetade primärt med närbistånd och motståndsrörelsen fokuserade på mer politiska projekt.

Trots dessa olikheter så är det viktigt att påvisa att det finns en del gemensamma nämnare, då

båda på ett eller annat sätt förhåller sig till den dominerande diskursen inom bistånd (Ers

2006:24).

Käll-och litteraturförteckning

Informanter (samtliga är fingerade) Anders f.1955 18/11 2013

Anna f.1950 17/11 2013

Bengt f.1947 20/12 2013

Edvin f.1948 20/12 2013

Elin f.1988 18/11 2013

Eva f.1982 22/12 2013

Gösta f.1949 22/12 2013

Johannes f.1988 18/11 2013 Madeleine f.1986 20/12 2013

Majlis f.1945 18/11 2013

Maria f.1988 25/11 2013

Ulla f.1966 25/11 2013

Bandtranskriberingar finns i författarens ägo.

Tryckta källor och litteratur

Blom, Frida, 2007. Från Biståndsbibeln till PGU- Den svenska biståndspolitikens förändringar från 1960-talet till 2000-talet. Lund: Lunds Universitet, Avdelningen för socialantropologi.

Easterly, William, 2008. Den vite mannens börda – varför västerlandets ansträngningar att hjälpa resten av världen har gjort så stor skada och så lite nytta. Finland: WS Bookwell.

Ers, Agnes, 2006. I mänsklighetens namn – En etnologisk studie av ett svenskt biståndsprojekt i Rumänien. Stockholm: Instant Book AB.

Götselius, Thomas & Olsson, Ulf, 2008. Diskursernas kamp / Michel Foucault; texter i urval

Hydén, Göran, 2010. Bistånd och utveckling – Afrika: givarnas stora utmaning. Malmö: Liber AB.

Odén, Bertil, 2006. Biståndets idéhistoria: Från Marshallhjälp till Millenniemål. Lund:

Studentlitteratur.

Pripp, Oscar, 2006. Den kulturbundna kulturen. Om strukturell exkludering i kulturlivet. I den segregerade integrationen: Om social sammanhållning och dess hinder. SOU 2006:73.

Stockholm: Fritzes

SIDA 2013. http://www.sida.se/Svenska/Bistand--utveckling/Detta-ar-svenskt-

bistand/Svensk-bistandshistoria/ 2013 -12 -18.