Vad är narrativ terapi- en litteraturstudie, jämförelser mellan Bucays terapimetod och Whites m.fl. terapimetod

C-uppsats Malmö högskola

15 p Hälsa och samhälle

Socionomprogrammet 205 06 Malmö

2010-24-05

Hälsa och samhälle

VAD ÄR NARRATIV

TERAPI?

EN LITTERATURSTUDIE, JÄMFÖRELSER

MELLAN BUCAYS TERAPIMETOD & WHITES

M. FL. TERAPIMETOD

EVELINA BOIJ

1

1

VAD ÄR NARRATIV TERAPI

-

En litteraturstudie, jämförelser mellan Bucays terapi metod och White m.fl. terapimetod

ABSTRACT (English)

The aim of this study is to explore narrative therapy. White and Epston are the two therapists who founded and developed the methods behind narrative therapy. Another therapist, Jorge Bucay, takes use of stories into his practice of psychotherapy. The author of this study will look for common denominators in Whites and Epston’s narrative therapy and Bucay’s therapy method. The report is based on a literature study. Within the method of narrative therapy, White and others with him advocates for seeing a person’s problem as separate from the person’s identity. From this point of view the person is supposed to talk about the problem also referred as the dominating story. Once the problem is revealed, explored and put outside identity, the person can be helped through certain questions from the therapist to find a unique

opportunity to start and create a new alternative story. Bucay’s use of stories in therapy

situations sometimes comes close to this method. This use of stories, although in different respects, is a common denominator in these methods. Other common elements found in the practice of White and Bucay are the use of body contact, documentation after finished therapy, and the use of an external witness.

ABSTRACT (Swedish)

Syftet med denna studie är bland annat att utforska begreppet narrativ terapi som betyder berättande. White & Epston är de två terapeuter som har utvecklat den narrativa terapins metoder i terapins värld. En annan terapeut, vars namn är Jorge Bucay som är psykoterapeut använder sig av berättelser i sin terapimetod. Därför kommer författaren i denna studie att utforska vilka gemensamma nämnare det finns mellan Whites m.fl. narrativa terapi metod och Bucays terapi metod. Rapporten är baserad på en litteraturstudie. Den narrativa terapins metod som White m fl. förespråkar ser problemet som ett eget föremål utanför personens identitet, med denna utgångspunkt skall personen själv berätta om den dominerande

berättelsen dvs. problemet. När problemet är kartlagt, utforskat och har flyttats ut från

personen skall personen med hjälp av terapeutens frågor finna ett unikt tillfälle som skapar en ny alternativ berättelse. Bucay som arbetar med berättelser i sin terapimetod använder sig av liknande metoder i sina samtal. Gemensamt för de båda terapimetoderna är att de använder sig av berättelser, dock i olika bemärkelser, de har liknande människosyn, använder sig av kroppskontakt, dokumentation efter att terapin är avslutad och i olika bemärkelser använder sig av externt vittne.

2

FÖRORD

Denna studie har varit berikande och givit mig nya kunskaper inom terapins område. Den kunskap jag fått om Narrativ terapi har varit en inspiration till att själv arbeta med dessa metoder i framtiden. Jag vill tacka min handledare Oskar Krantz för det stöd och den feedback han har givit mig under denna studie. Jag vill även tacka medlemmarna i min handledargrupp för nya idéer och tankar. Tack alla nära och kära för det mentala stöd ni varit under min skrivprocess.

3

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

ABSTRACT

1.INTRODUKTION

...5

1.1 Inledning

...5

1.2 Syfte

………...5

1.3 Frågeställning

………...5

1.4 Frågeställningsfigur

………..6

1.5 Disposition

………..7

2

. METOD

………...7

2.1 Tillvägagångssätt

……….7

2.2 Insamling

……….7

2.3 Avgränsningar

………...7

3. NARRATIV TERAPI

………...7

3.1 Den narrativa terapins bakgrund

………...7-8

3.2 Den narrativa terapins teoretiska grund

………..8-10

3.3 Vad är narrativ terapi?

……….10

3.4 Externalisering

...11-13

3.5 Alternativ berättelse

………13-15

3.6 Handlingslanskapet

………..15-16

3.7 Att behålla den alternativa berättelsen

………17

3.8 Externt vittne

……….17-18

4.BUCAYS METOD

………18

4.1 Gorge Bucay

……….18-19

4.2 Bucays terapimetod

………...19-20

4

7.

DISKUSSION

...22-23

5

1. INTRODUKTION

Berättandet har en stor betydelse för oss människor i vårt vardagliga liv. Vi använder berättandet i olika former, vi berättar något för någon eller lyssnar på någon annans berättelse, vi skriver, dansar, målar, skådespelar osv. Inte minst inom socialt arbete, forskning och terapi är berättandet vikigt(Larsson m.fl. 2008).

1.1 Inledning

Denna studie diskuterar narrativ terapi. Narrativ betyder berättande. Morgan m fl. menar att den narrativa terapins metoder har blivit alltmer spridda inom terapins sfär under det senaste årtiondet och är under ständig utveckling (Morgan, 2007) (Lynne E, 2004). Michael White och David Epston är de två australiensare som utvecklade den narrativa terapin, inte minst inom familjeterapin i Australien som sedan har spritts sig vidare (Besley, 2002). En annan terapeut som använder sig av berättelser i sin terapi är den syd amerikanska psykoanalytikern Gorge Bucay. Både White & Epston och Bucay använder sig således av berättelser i sina olika metoder men på olika sätt. Intresset för att finna gemensamma nämnare hos de båda terapiformaren är stort hos författaren. Därför syftar denna studie till att jämföra Whites m.fl. narrativa terapi metod med psykoanalytikern Bucays metod.

1.2 Syfte

Undersökningen syftar således till att besvara den grundläggande frågan om hur Bucays terapi förhåller sig till den klassiska narrativa terapin som representeras av White m.fl.

1.3 Frågeställning

Utifrån undersökningens grundläggande problem kan tre detaljerade frågor formuleras i syfte att mer i detalj angripa området:

• Vad kännetecknar narrativ terapi? • Vad kännetecknar Bucays terapi?

6 1.4 Frågeställningsfigur Vad kännetecknar narrativ terapi? Vad kännetecknar Bucays terapi?

Hur förhåller sig Bucays metoder till Whites m.fl. metoder till varandra?

7

1.5 Disposition

I denna del kommer det göras en förklaring av studiens struktur och upplägg. Det första kapitlet består av en introduktion som innehåller inledning, syfte, frågeställning. Kapitel två innefattar metoddelen som består av tillvägagångssätt, insamling och avgränsningar. Det tredje kapitlet förklarar begreppet narrativ terapi, vem som utvecklade begreppet och dess metoder. Kapitel fyra innehåller teoretiska perspektiv inom narrativ terapi. Det femte kapitlet förklarar Bucays terapi- metod. I kapitel sex görs en komparativ analys av den narrativa terapins metoder och Bucays metoder. Kapitel sju innehåller en slutdiskussion.

2. METOD

2.1 Tillvägagångssätt

Denna uppsats bygger på en litteraturstudie, vilket innebär en sammanställning och kritisk granskning av tidigare forskning inom ett givet område. Att göra en litteraturstudie syftat till att ge en fördjupad kunskap inom det valda området.

2.2 Insamling

Sökning efter artiklar har med hjälp av en bibliotekarie, gjorts via Malmö högskolas bibliotek i olika databaser, bland annat i Google scholar och PsycINFO. Sökord var ”narrative therapy”, ”Michael White”, ”Michel Foucault” och relaterade termer. Urval av materialet sorterades ut efter orden Michael White, Michel Foucault, David Epston. Delar av litteraturen fanns på Malmö högskolas bibliotek och andra beställdes via fjärrlån från andra bibliotek.

2.3 Avgränsningar

Studien är avgränsad till den narrativa terapins metod och Bucays terapimetod.

3 NARRATIV TERAPI

3.1 Den narrativa terapins bakgrund

Narrativ terapi utvecklades i början av 1989 av Michael White och David Epston som en form av familjeterapi (Besley, 2002). White arbetade som socialarbetare och familjeterapeut i Australien under 1980 talet. Han var även skribent, lärare och föreläsare. Tack vare honom och hans kollega David Epson har familjeterapin i Australien haft en narrativ inriktning (White, 1991).

Narrativ terapi är del av en flervetenskaplig rörelse inom filosofi, humaniora och sociologi. White och Epson fastställer tydligt att de har influerats av bland annat den franske filosofen och ide´ historikern Michel Foucault (1926-1984) som var kritisk till samhälleliga institutioner och maktutövning (Besley, 2002).

Under de senaste åren har den narrativa vändingen inom filosofi, psykologi och sociologi haft en stor inverkan på psykoterapins arbete. Det narrativa perspektivet har växt fram alltmer inom psykoterapin och många terapeuter har upptäckt värdet i att kunna lyssna till en persons berättelse och därmed kunna se processen. Michel Foucault, Paul Ricoeur och Alasdair Macintyre var de tre filosofer som etablerade narrativ struktur inom humanvetenskapen. Jerome Bruner är professor och forskare i psykologi på New Yorks universitet och har haft betydelse för den narrativa terapins utveckling (Bruner, 1991). Han förklarar hur förståelsen

8

av narrativ kan antas förhöja den filosofiskt informerande stommen. White använder sig en del av Buners filosofi i sitt narrativa arbete. Oscar Goncalves och Luis Botella är bland annat två exempel på kognitiva terapeuter som integrerat det narrativa perspektivet i den kognitiva och konstruktivistiska terapi sfären. Inom psykoterapin ser man självet och egot hos en människa som en enhet, medan inom den narrativa terapin anses jaget vara av en mer fragmentarisk karaktär utan en nödvändig kärna (Lynne E, 2004). Det narrativa perspektivet har dykt upp alltmer inom både individuell, par - och familjeterapi under de senaste åren och Lynne menar att vi befinner oss i en tid då den narrativa terapin står i ständig utveckling och att narrativ terapi och berättande har utforskats av flera teoretiker och forskare (Lynne E, 2004). Narrativ terapi har inte sin bakgrund inom den psykologiska diskursen, utan är en syntes av arbeten från flera teoretiker bland annat Foucault och hans filosofiska tänkande inom poststrukturalism. Den narrativa terapin är ett alternativ till de pragmatiska, empiriska och instrumentala terapier och hälsosystem som har blivit dominerande inom den globala psykoterapin under de senaste åren (Besley, 2002). Betydelsen av språk och mening, som framhållits och klarlagts av de poststrukturalistiska teoretikerna med Foucault i spetsen, har fram till Whites och Epstons presentation av det narrativa arbetssättet varit ett relativt outforskat område inom terapins värld (Besley, 2002).

Narrativ terapi har använt sig av flera poststrukturalistiska teoretiker och Foucaltiska teman. Tidigt började Foucault rikta sitt professionella intresse mot områden som psykologi, psykopatologi och psykiatri. Foucaults syfte är att avobjektifiera människan och istället se varje individ som unik. Den narrativa terapin erbjuder därmed ett nytt sätt att se på människan, dvs. att istället låta den skapa sin egen identitet (Besley, 2002).

3.2. Den narrativa terapins teoretiska grund

White menar att människans grundläggande värderingar är beroende av dess kulturella uppfattningar om specificeringen av personligheten. Foucault använder begreppet

normaliserande bedömning som en teknik för social kontroll som leder till underkastelse av

människor som inte följer normen. Inte minst hos personer som lider av schizofreni kan det kännas som ett misslyckande vad gäller att bli en person. Vanlig hos dessa människor är att de lever i isolering vilket familjen ibland, kanske omedvetet är med och påverkar. White använder specifika frågor som han kallar för komplementära där han försöker utmana familjens beteende vad gäller att bidra till denna isolering d v s att de tar personens parti. Till en 12 årig pojke vars föräldrar anser honom som bråkig och hyperaktiv ställer White frågan: Kan du påminna dig om några tillfällen då du hade avstått från utbrott och bryta samman, och då du har vägrat vara beroende av din fars förnuftighet och din mors ursäkter och litat på ditt eget omdöme och egen förmåga att ta ansvar för dig själv? Terapeutens utmaning här är att få personen och familjen att inse personens egen förmåga att kunna ta hand om sig själv istället för att låta familjen ta den rollen. Han fokuserar på att medvetandegöra familjens bidragande till förminskning av personens möjligheter till att ta ansvar för sitt eget liv. Tanken med

komplementära frågor är att ge en tvåsidig beskrivning på händelsen. Exempel på en sådan

fråga kan vara: Då du inte bryr dig om dina egna förhoppningar, hur får det dina föräldrar att bry sig än mer om de förhoppningar de har för din räkning? Och samma fråga ställs till föräldrarna (White, 1991).

När White arbetar med personer som lider av e x anorexi nervosa använder han sig av den såkallade cybernetiska teorin som utvecklades av Gregory Bateson. Denna teori innebär att man talar om problemet i negativ bemärkelse och Bateson menar att problemet består av olika

9

den smala och slanka, omsorgsfulla, självförnekande och matglada kvinnan, vilket är paradoxalt och ouppnåeligt och med andra ord kan beskrivas som: ”Upptäck dig själv genom att förlora dig själv”. White tolkar detta samhällsideal som en uppmaning till anorexia nervosa Med en sådan analys har familjen blivit bekant med en cybernetisk bild av anorexia nervosa. Genom att ställa allmänna frågor om kvinnors underordning i samhället, hjälper personen att se problemet utanför henne själv ur ett större perspektiv. Värderingar inom familjen som har gått vidare i generationer kan även vara ett hinder till problemet i detta fall anorexia, då det är betydelsefullt att lägga vikt vid de cybernetiska frågorna dvs. vilka hinder som finns med problemet. Cybernetiska och komplementära frågor har som syfte att nya reaktioner hos familjen ska uppstå (White, 1991).

En metod som White använder sig av i samtalet med extremt utagerande beteende hos barn och yngre tonåringar är omslutningsritualen eller fasthållningstekniken. Whites erfarenheter av föräldrar till dessa utåtagerande barn är att de upplever hjälplöshet och känner sig avvisade av barnet (White, 1991). Barnets beteende leder till isolering för både föräldrarna gentemot sitt barn men även i förhållande till andra föräldrar som de antar kan sköta sitt föräldraskap. Barnen själva känner sig hopplösa, handfallna och förtvivlade och är isolerade från andra barn och vuxna. Föräldrarna upplever situationen som ett dilemma, antingen barnet eller oss och för barnet är det antingen dem eller mig, vilket förvärrar barnets okontrollerade beteende. De tre faserna i den såkallade omslutningsritualen eller övergångsritualen är (1) separation, (2) tröskel och (3) återförening.

Separationsfasen ger familjen möjlighet att utrycka sina upplevelser inför problemet, att

tillsammans gör en ny beskrivning av problemet. Terapeuten frågor skall bidra till att tänket om antingen barnet eller oss suddas ut. Terapeuten ber familjen berätta vad de gjort för att försöka lösa problemet och vad barnets beteende har gett för effekt på deras liv. I denna fas uppmanas familjemedlemmarna att kunna se en ny beskrivning av problemet och hitta tillfällen då barnet kunnat undvik att få utbrott och även situationer då någon familjemedlem inte låtit utbrottet ha inflytande på dennes liv, vilket inflytande de har på problemet och hur situationen hade sett ut om problemet var löst.

Terapeuten berättar för familjen att han vet ett sätt som kan få dem att klara av situationen innan han går över i tröskelfasen som även brukar kallas ritualen och är en mellanfas mellan separation och återförening. Terapeuten informerar familjen om denna fas genom instruktioner och anteckningar. När terapeuten har gett klart instruktionerna angående ritualen skall barnet placera sig mellan en förälders ben på en köksstol, korsa fötter och armar lägga armarna runt sin egen kropp. Föräldern ska korsa sina fötter runt barnets och barnets fötter ska hamna under stolen och även hålla runt barnets handleder med ett mjukt grepp. Följande steg framkommer i tröskelfasen:

1. Tyst lidande (märks inte hos mycket små barn)

2. Förhandling – att ge löften om att inte få utbrott i framtiden

3. Vrede – hetsig eller pyrande och kan behövas provokation från föräldrarna för att det skall utlösas

4. Tårar

10

I ritualens sista och tredje fas den sk återföreningsfasen skall terapeuten bekräfta familjens nya förhållningssätt till problemet. Familjen uppmuntras till att planera inför nya ceremonier och rutiner i sina liv som blir till följd av förändringen, där man är beredd att utmana situationer som kan hjälpa barnet ny förmåga till att ta eget ansvar. Förhoppningsvis har

närhetskrisen de upplevt under ritualen påverkat deras relation. En symbolisk handling som

bevisar deras vilja att förändra kan vara att förnya sitt äktenskap om det finns behov av det (White, 1991).

3.2 Vad är narrativ terapi

Under de senaste tio åren har många terapeuter låtit sig influeras av Whites och Epstons arbetsmetoder inom den narrativa terapin, en av dessa är Alice Morgan. Hon fick i uppdrag att skriva en bok där hon sammanfattade andra personers idéer, som White och Epston använde sig av i sitt terapiarbete (Morgan, 2007). Bland annat White, Epston, Morgan, Russel och Carey tillhör samma narrativa skola och arbetar med narrativ terapi och narrativa metoder på ett center som heter ” Dulwich Centre” i södra Australien. Därför kommer Morgan m fl. och White m fl. användas som referenser för att förtydliga det för fältet mer generella uppfattningar. White m fl. använder termen personen istället för klienten eller patienten. Därför kommer detta begrepp användas i denna studie när man talar om den som har sökt terapeutisk hjälp (White, 1991). White & Epston anser att:

..//”människor i allmänhet ger mening åt sin liv genom att låta sina upplevelser ingå i berättelser, och att de berättelserna formar deras liv och relationer”

(White & Epston, 2000).

Den narrativa terapins grundtanke är att varje person är expert på sitt eget liv. Morgan m.fl. menar att man inom narrativ terapi skiljer problemet från personen och anser att en människa med hjälp av sina egna förmågor kan reducera problemets inflytande på sitt liv (Morgan, 2007). Morgan m.fl. menar att det är vanligt hos narrativa terapeuter att ställa frågor som leder till att klientens egna intressen väcks till liv och att betydelsen av en persons berättelse formar dennes liv och påverkar dess framtid. En berättelse som skapas av andra än personen kallas för en tunn beskrivning och lämnar inte mycket utrymme för förändring, och utgör alltså inte en tillräcklig grund att bygga på. När man drar tunna slutsatser kan det bli svårt för personen att få fram sanningen i berättelsen, det är inte ovanligt att personen hamnar i underläge gentemot t ex familjemedlemmar som redan har berättat sin version (Morgan, 2007).

Centralt hos en narrativ terapeut är att få fram klientens verkliga berättelse, den som han/hon själv vill identifiera sig med. Syftet med narrativ terapi är att hitta berättelser om identitet som genom samtalet kan hjälpa klienten att bli fri från sitt problem. Alternativa berättelser är de som kommer från klienten själv och kan skapa nya möjligheter, sudda bort problemet och ger utrymme för förändring. Morgan mfl menar att den narrativa terapeuten använder berättelser som ett redskap till att angripa problemet. Nyckeluppgiften när man bedriver narrativ terapi är att försöka hjälpa människor att bryta ner tunna slutsatser och att omförfatta nya berättelser som är mer önskvärda för deras liv och relationer. En narrativ terapeut vill få fram en ”rik beskrivning i motsats till en tunn beskrivning.

”Narrativa terapeuter är intresserade av att hitta vägar för att göra de alternativa berättelserna om människors liv ”rikt beskrivna” och att fläta dem samman med andra berättelser” (Morgan, 2007:24).

11

Något av de första sakerna en narrativ terapeut gör är att skilja ut en persons identitet från problemet som de söker hjälp för. Detta genom att tala om problemet som ett föremål som existerar utanför personen och dess identitet. Man vill se problemet som ett problem och inte personen som problemet (Morgan, 2007).

3.3 Externalisering

Till skillnad från metoder inom kulturella sedvänjor där man ser personen som objekt, vilket är vanligt i västvärlden vill extenaliseringsmetoden få människor att avobjektifiera sig själva, sina kroppar och andra människor. Michael Foucault var som tidigare nämnts en fransk idee´´ historiker och menar att det västerländska moderna samhället alltmer har förlitats sig på metoder som väljer att objektifiera människan, i syfte att utöva social kontroll. Foucault anser att objektifieringsmetoden har en koppling till hur samhällets maktstruktur och människors underkastelse och för formandet av människor till lydiga kroppar. För att få en omfattande förståelse av förtryck ur ett samhällsperspektiv så använder sig White av Foucaults analys av Jeremy Benthams Panopticons modell. Denna skapades under 1700- talet och bygger på ett maktsystem som strävar efter social kontroll och bedömer människor efter normaliseringsnormen. I fysisk mening var det en cirkelrund byggnad med en gård i närheten och inga fönster i rummen. Alla rum var övervakade av vakter och personerna som vistades där var under ständig bevakning. Man behandlade människor efter bestämda normer och det fanns ingen direktkontakt personer emellan. Dessa människor är själva aktiva i sin egen underkastelse. Därför fanns det inte heller utrymme för en alternativ berättelse i detta sammanhang. Denna modell användes i avgränsade sammanhang som i fängelse och på mentalsjukhus. Syftet var att organisera människor på en avgränsad yta. Panoptikonet var en effektiv maktutövning och en ypperlig modell för utnyttjande av människors resurser på ett effektivt sätt. Modellen har sina rötter från bland annat militären, skolor och kloster (White, 1991).

Med externaliserade samtal menas att man plockar ut problemet från personen och gör det synligt utanför kroppen. Synen på problemet inom narrativ terapi är att det inte är personen som är problemet utan det är problemet som är problemet. White m fl. menar att det är de små stegen och förändringarna hos personen som är viktigt. White m.fl. avfärdar tanken på att se personen som ett objekt och vill istället vara engagerad och lyhörd och utgår alltid från att personen själv är expert på sitt eget liv (White, 1991).

Det är inte ovanligt att människor som bär på svåra problem anser att det är något fel på dem själva och vänder sig inåt. Det är inte själva problemet som står i centrum inom narrativ terapi utan syftet är att oavsett om problemet är schizofreni, depression, aggressivitet, dålig kommunikation, anorexi, sorg eller något annat så skall personen genom externaliserade samtal få ett nytt perspektiv på problemet (White, 1991). Syftet med externalisering är att separera problemet från personen eller relationen det handlar om. Man vill genom externaliserade samtal sudda ut de eventuella kategoriseringar och föreställningar som kan stå i vägen för personens befrielse från problemet. Samtalet ska få människor att kunna se sig själv och sina relationer på ett nytt sätt. Gemensamt för många familjer som White möter inom familjeterapin är att problemet anses vara en inneboende egenskap hos t.ex. barnet, vilket påverkar familjens sätt att se på problemsituationen och leder till att de känner sig misslyckade och hopplösa. White menar att sättet att se på problemet har en stor inverkan på huruvida det går att lösa eller inte och att externaliserade samtal kan:

1. Minska meningslösa konflikter mellan människor där det ingår diskussion om vem som bär skulden till problemet.

12

2. Försvaga den känsla av misslyckande som har utvecklats hos många människor till följd av att problemet fortsätter att existera trots att man försökt lösa det.

3. Göra det lättare för människor att samarbeta med varandra, att förena sig i kampen mot problemet och att undkomma den påverkan problemet har på deras liv och relationer. 4. Visa människor att det finns nya möjligheter att göra saker för att få kontroll över sitt liv och relationer

5. Hjälpa människor att bli mer hoppfulla, mindre stressade och mer konstruktiva inför ”mycket svåra ” problem.

6. Göra det möjligt att ha en dialog istället för monolog när det gäller problemet.

White m fl. menar att för att kunna uppnå mening med livet och känsla av sammanhang är det viktigt att vi själva kan placera in våra upplevelser i tidsordning, dvs. från både det förflutna, nuet och framtiden. En förutsättning är om man kan sätta ord på sina upplevelser. Allt detta skapar en berättelse (White, 1991).

Motsatsen till externalisering är internalisering, vilket skapar negativa konsekvenser och leder till tunna slutsatser. Exempel på ett internaliserat samtal är: - ”Jag är en depressiv person och har inte lust att gå någonstans”. En externaliserande fråga skulle kunna låta på följande vis: -”Så depressionen har gjort det svårt för dig att gå ut? ”Att göra problemet till ett konkret föremål kan vara till hjälp för att lättare kunna se problemet utanför sig själv. Terapeutens uppgift är att fånga upp relevanta ord som de under samtalet som den kan arbeta med som t ex oro. Att tala om problemet i bestämd form gör att det blir lättare att flytta det utanför personen (Morgan, 2007). Morgan m.fl. menar att vanligt i externaliserade samtal är att förvandla verb och adjektiv till substantiv som t ex att deprimerad förvandlas till depression, att vara våldsam blir istället våldsamhet och orolig omvandlas till oron. Att ge problemet smeknamn kan vara till stor hjälp och även att rita problemet. Det är viktigt att terapeuten vet vad som skall externaliseras och kunna hitta nyckelordet till problemet och att utreda det sociala sammanhanget. Morgan m.fl. menar att problemen blir mindre statiska när man pratar om dem på ett externaliserande sätt, vilket gör det lättare att se personens positiva egenskaper. Externaliserade samtal kan bidra till att personen säger ifrån sig skuld som hon burit på under många år. Morgan m.fl. menar att:

”Genom externaliserade samtal blir problemet problemet och sedan personens relation till problemet, problemet” (Morgan, 2007:32).

Genom att se problemets olika aspekter kan man i samtalet så småningom se problemet som en egen varelse med en egen personlighet, vilket kallas att man identifierar problemet. Externaliserade samtal kan bidra till minskade konflikter människor emellan, eftersom man inte längre fokuserar på vem som är ansvarig utan ser problemet som en egen person (Morgan, 2007). Morgan m.fl. menar att terapeuten ser varje problem som skilt från alla andra, samtidigt kan terapeuten dra stor nytta av tidigare erfarenheter och liknande problem från tidigare samtal för att lättare kunna sätta ord på problemet. En annan av terapeutens uppgifter är bland annat att hitta tecken på problemets taktik. Morgan m.fl. brukar i sina terapisamtal be klienten att berätta om sin relation till problemet (Morgan, 2007).

I situationer då det handlar om t ex våld och sexuella övergrepp är det inte aktuellt att externalisera själva problemet. White menar att man här istället skall ska fokusera på orsakerna som leder till våldet och vad det är som gör att personen låter sig underkastas, i

13

form av som tystnad och isolering. Det kan räcka med att terapeuten tillsammans med personen har funnit ett unikt tillfälle för att man skall kunna bygga på något nytt men det är givetvis mer effektivt om man hittar flera än ett sådant tillfälle (White, 1991).

Ett exempel på hur White m.fl. arbetar med människor i sorg är att han istället för att försöka hjälpa personen till att ta farväl till den förlorade människan så vänder han på det och ber personen att försöka hitta den saknade personen på nytt. Detta hjälpte en av Whites klienter kallad Mary att kunna leva utan sin man som gick bort sex år tidigare. Mary förklarade att genom att kunna möta honom på nytt och se honom som en levande människa igen, gjorde det att hon blev mindre upptagen av honom och hon upplevde att hennes liv blev rikare efter terapin jämfört med före. Whites strävan under sorgesamtal är att få personen att hålla bilden av den avlidne levande. Han menar att de kan mötas på nytt genom frågor som t.ex. Se på dig

själv med hennes (den avlidna mamman) ögon, vad tror du hon hade lagt märke till och uppskattat hos dig? Genom att berätta om relationen och känslor till den avlidna personen kan

man återuppleva den man tidigare varit och de egenskaper man hade som man anser sig har förlorat på grund av sorgen. Genom att man söker sig tillbaka till gamla upplevelser av hur den avlidna uppfattade en, kan man hitta återfinna glömda kunskaper och egenskaper som bekräftar jaget. Detta sätt att ställa frågor på använder White även när det inte handlar om sorg. Att ställa frågor till personen om hur andra personer upplever henne är effektivt oavsett problem. Viktigt är att terapeuten refererar till personer som han vet har en god relation med personen. Detta får personen att se sig själv utifrån. White menar att det är viktigt att personen är medveten om sitt eget skapande av berättelsen. När en person har en negativ bild av sig själv som har skapats pga. andras beteende gentemot personen kallar White upplevelsen för den ”andra berättelsen”. White menar att terapeutens uppgift är nu att ta fram den ”första berättelsen” som framhäver personens bra egenskaper och där personen känner sig omtyckt (White, 1991).

3.4 Alternativ berättelse

Syftet med externaliserade samtal är att personen ska kunna skilja sig själv från de berättelser där problemet har varit dominerande. White har utvecklat en intervjumetod som skall få personen att skapa en alternativ berättelse och framkalla det unika tillfället. Det är terapeutens uppgift att ställa frågor som väcker personens intresse till att ta reda på vad hon har för resurser. White kallar detta för unika nybeskrivningar. Terapeuten har sedan som mål att får personen att utveckla den alternativa berättelsen till nya och ”unika möjligheter”. White menar att denna form av samtal ökar möjligheten till nya versioner. Vanligt är att när personen kommer till terapin anser hon problemet var inneboende, likaså med relationer och kastas in i en värld som består av rörlighet och upplevelser. Först måste personen tillsammans med terapeuten kartlägga problemets inflytande och efter det personens betydelse i berättelsen. I vissa fall kan det vara svårt för en person som drabbats av djupa och svårbehandlade problem att hitta en alternativ berättelse. Att kartlägga personens inverkan på problemets existens är en central del i det externaliserade samtalet, även att terapeuten är medveten under samtalet och inte generaliserar ett problem utan istället ser varje situation som unik och försöka bidra till en känsla av hopp (White, 1991).

Efter att den narrativa terapeuten har kartlagt problemet, gett det ett namn och problemet har skilts ut från personen så kommer nästa steg, vilket är att ta reda på historian problemets historia. Terapeuten försöker ställa frågor som kan ge information om problemets inverkan på personens liv bakåt i tiden och vad personen tidigare haft för relation med till problemet. Terapeuten anpassar sina frågor efter vad personen berättar. Frågor som börjar med var, vad

14

när och vem kan vara bra när man vill få fram detaljerad information i samtalet. Att gradera problemets inverkan på personens liv kan vara ett sätt att lättare få en föreställning om hur stort problemet är för personen. Genom att göra en översikt över problemet i tid, antingen genom skala eller att rita så blir problemet mindre statiskt och personen blir påmind om att problemet inte alltid sett likadant ut och nya berättelser kan istället dyka upp. Berättar personen om en period när problemet inte hade stort utrymme i hennes liv, kan detta vara en berättelse att knyta an till och bygga vidare samtalet med. Terapeuten försöker lyfta fram de egenskaper som personen hade under denna tid. Det om fattande arbetet har börjat när personen kan skilja sig själv från problemet och kan se det utifrån olika tidperspektiv under sitt liv. Morgan m.fl. menar att:

”Spåra dessa slags problemhistorier gör det möjligt att placera långvariga problem inom ramen för ett tema”(Morgan, 2007:45).

Genom att ta reda på hur problemberättelsen dök upp och när, hur och vem den understöddes kan man placera de berättelserna från det förflutna i ett tema. Terapeutens uppgift är att spåra historier som är relevanta för att kunna motstå problemet. Viktigt är att terapeuten undersöker vad problemet gör med personen, hur problemet påverkar hennes självkänsla, syn på sig själv, framtidstankar, relationer, sociala liv, arbete, tankar, fysiska hälsa, humör och känslor och personens vardag. Morgan betonar vikten av att samtalet är externaliserat, annars finns det en risk att samtalet skapar dåliga känslor. Morgan m fl menar att:

”Frågor som utforskar följderna av problemet gör att en alternativ berättelse kan börja framträda”(Morgan 2007:49).

För att en alternativ berättelse skall skapas måste först terapeuten ställa frågor som utforskar följderna av problemet och bekräftar dem. Det är viktigt att man som terapeut både fokuserar på att utforska alternativa berättelser men även lyssnar noga på klintens berättelse om själva problemet och dess inverkan på henne liv. Morgan m.fl. menar att exponering av problemets taktik och följder gör att personens egen röst förstärks. Frågor som kan utforska följder av problemet kan t.ex. vara: Hur blir det då för dig och din familj? Är det någonting bra eller

dåligt? Tycker du om det eller inte? Vad är din erfarenhet av det – positiv eller negativ? Är det något du skulle vilja ha mera av eller mindre? Är det en positiv eller negativ utveckling? Hur passar det dig?

Genom sådana frågor får personen utrymme att själv reflektera över problemets följder. Det är bara personen själv som vet följderna av problemet och det är terapeutens uppdrag att ställa frågor för att kunna förstå. Morgan menar att ställa frågan om varför är centralt i sådana samtal. Varför är det ett problem och varför tycker du inte om det? När personen tvingas reflektera över sitt förhållande till problemet blir det lättare att kunna bidra till att minska problemet(Morgan, 2007).

Ett annat syfte narrativa terapeuter har är att dekonstruera och utmana dvs. att plocka isär och undersöka självklara sanningar, trosföreställningar och idéer som personen har och som bidrar till problemet i hennes liv. Morgan m.fl. menar att om T.ex. ett par söker hjälp för sexuella problem skulle frågor för att öppna ett dekonstruerat samtal här vara: Vad anser du om

människors olika roller i sexuella/intima relationer? Vad har du för uppfattningar om vad som är bra och dåliga sexuella erfarenheter? Hur kom du fram till de här uppfattningarna? Tycker du att uppfattningarna känns bra för dig? Vilka uppfattningar är till hjälp i er relation? Vilka ställer till besvär och hur motarbetar det er relation?”(Morgan, 2007)

15

När personen blivit medveten om de självklara sanningarna som är medlaren till personens problem öppnas nya möjligheter till nya alternativa berättelser. Morgan m.fl. menar att efter ett sådant samtal känner sig personen mer fri i relationen till de dominerade trosuppfattningarna än tidigare. Ju mer personen packar upp den dominerande berättelsen och kan se den ur ett nytt perspektiv där problemet ligger utanför personens identitet, minskar känslan av skuld och skam och som gör det lättare att sedan göra sig av med det. Genom detta samtal kan även tillfällen då personen utmanat dessa idéer bli synliga. Dessa unika tillfällen dvs. som inte stämmer överrens med den dominerande berättelsen som lyfter fram personens positiva egenskaper, är öppningen till alternativa berättelser. Exempel på detta är paret Josh och Tienne som sökte hjälp pga. problem med distans och svartsjuka i sin relation. Paret berättade att när de är ute och seglar så brukar de känna närhet och kommunikation mellan varandra, i motsats till hur det kände resten av tiden som de spenderade tillsammans med varandra. Morgan menar att detta är ett unikt tillfälle och ett konkret redskap att ha med sig vidare i samtalet. Sådana tillfällen kan vara antingen vara från dåtiden, nutiden eller i framtiden och menar att det mest effektiva är att försöka hitta unika tillfällen som ligger nära i personens vardag, eftersom det förmodligen ligger närmast minnet. Exempel från dåtiden kan vara:”Ari ringer till en vän när depressionens röst har försökt isolera honom från hans vänner”. Nutiden – ”Erin fortsätter att bry sig om andra trots trakasserier som pågår i hennes arbetsmiljö”. Framtid- ”Dave hoppas fira semester med sin familj när hans liv är fritt från alkohol och drogpåverkan”. Ett unikt tillfälle kan komma spontant under samtalet och det är terapeutens uppgift att hålla kvar uppmärksamheten på detta. Det är personen som har problemet som avgör om det är ett unikt tillfälle eller inte. Det är centralt att terapeuten själv inte definierar en händelse som ett unikt tillfälle utan att ha personens samtycke. Terapeuten får aldrig försöka övertyga personen om vad som är ett unikt tillfälle. Därför är det centralt att terapeuten ställer detaljerade frågor som ger svar på hur betydelsefull händelsen är för personen som berättar. Personens kroppsspråk, känslomässiga tillstånd och uttryckssätt under samtalet kan vara till hjälp för terapeuten när hon skall avgöra händelsens betydelse för personens liv. Narrativa terapeuter har som mål att få fram den alternativa berättelsen om en människas liv och terapeuten utgår från att ett problem aldrig kan vara så stort så det tar över en människas liv fullt ut. Sett ur det narrativa perspektivet finns det alltid undantag då problemet blir mindre och inte har lika stort inflytande på personens som i vanliga fall. Dessa unika tillfällen kan vara en känsla, tanke, övertygelse eller handling som inte stämmer överrens med den dominerande berättelsen. Terapeuten vill spåra det unika tillfällets historia och under samtalet bekräfta och synliggöra det. På så sätt kan en ny berättelse skapas. Medvetenheten om det unika tillfället gör att personens förmågor lyfts fram, vilket kommer att påverka personens handlingar och framtidsdrömmar (Morgan, 2007).

3.5 Handlingslandskapet

Familjen har en aktiv roll i skapandet av det unika tillfället och betydelsefullt är att den nya berättelsen uppstår utan terapeutens påtryckningar. Att terapeuten ställer rätt frågor är mycket vikigt i samtalet eftersom det är frågorna som skapar nya tankar hos personen eller familjen som sedan blir unika berättelser, unika nybeskrivningar och nya möjligheter. Terapeutens uppgift är att hjälpa personen till att bli sin egen författare. White menar att detta är terapeutens största gåva. Terapeutens viktigaste uppgift är nu att ställa frågor som leder fram till ett unikt tillfälle. Genom att sätta in det unika tillfället i en kategori av händelser som har en koppling med tid och rum placeras det unika tillfällen in i handlingslandskapet (White, 1991). För att kunna få fram så mycket information som möjligt om det unika tillfället krävs det att terapeuten ställer detaljerade frågor som utforskar det så kallade handlingslandskapet.

16

”Handlingslandskapet utgörs av erfarenheter från händelser som sammanlänkas

i sekvenser genom tiden och i enlighet med speciella teman. Detta ger oss berättelsens rudimentära struktur. Om vi utelämnar någon av dessa dimensioner - erfarenheter av händelser, följd, tid eller tema – skulle vi inte ha någon berättelse. Dessa händelser tillsammans utgör handlingslandskapet”(Morgan, 2007:07).

Frågor som var när, hur och vem är väsentligt i detta samtal. Att koppla det unika tillfället med andra tillfällen är ordet vem viktigt för att kunna få ett sammanhang. T ex om något har hänt precis innan, vad som ledde till det unika tillfället. Vidare ställer terapeuten frågor angående identitetens landskap som kan besvara på vilket sätt det unika tillfället har berört personens liv. Frågorna handlar om vad det unika tillfället betyder för personens värderingar, positiva egenskaper, livsmål, förmågor och önskningar.

”I arbetet med att om -författa inbjuder vi människor att färdas i bägge dessa landskap(handling och identitet)- genom att tänka över vad alternativa händelser i handlingslandskapet skulle betyda, och genom att avgöra vilka händelser i handlingslandskapet som bäst speglar de slags karaktäristiska, motiv, övertygelser osv. som personen sagt sig föredra så att alternativa landskap av handling och identitet kommer i dagen” (Morgan, 2007: 73).

Genom att ställa detaljerade frågor och utforska om hur när och var det unika tillfället uppstod så kan terapeuten få tag på de vikigaste teman, orden och känslorna i berättelsen och sätta namn på den. Att personens värderingar, livsmål, uppfattningar, önskningar, intentioner och positiva egenskaper blir tydliga är en grund för att den alternativa berättelsen skall skapas. Frågorna som terapeuten ställer skall leda till att personen kan upptäcka sina starka sidor och egen förmåga att påverka relationen till problemet. När den dominerande berättelsen kommer tillbaka i personens liv så skall hon ta fram sina resurser som kan hjälpa henne att inte identifiera sig med den dominerande berättelsen. Resurserna kommer att ha inflytande på personens framtida val och handlingar. Ett sätt att få personen att se sig själv utifrån är att fråga hur personen tror att t ex mormor (som personen har en god relation till) skulle uppfatta personens handlingar i det unika tillfället eller att fråga vem som skulle bli minst förvånad över att personen handlade på detta vis. Det är vikigt att terapeuten endast blandar in personer som hon vet har en bra relation med personen och som skulle framhäva hennes positiva egenskaper (Morgan, 2007).

Att ge problemet ett namn kan vara betydelsefullt och likaledes att ge den alternativa berättelsen ett namn. Terapeuten kan ge förslag och idéer men måste alltid låta personen själv komma fram till ett namn. Vägledande frågor kan vara: Vad skulle du välja att kalla det här

projektet? Alternativet är att upprepa påståenden som personen tidigare gjorts. Exempel på

detta är Dorothy, som efter en våldtäkt upplevde problem med relationen till män. Genom de externaliserade samtalen med terapeuten skapades ett namn till problemet ”värdelöshet”. Trots problemet kunde terapeuten se några glimrande tankar hos Dorothy, vilka terapeuten utforskade djupare. Dorothy hade exempel på en konkret situation där hon inte varit rädd för att träffa män. Hon hade även börjat tänka att våldtäkten inte var hennes fel, vilket hon tidigare trott. Händelsen hade inte påverkat Dorothys arbete och inte heller de flesta delar av hennes sociala liv. Hon funderade över innebörden av dessa unika tillfällen och kom fram till att styrka och överlevnad var basen i berättelsen och detta var något som hon ville ha mer av i sitt liv. Där av utföll namnet på den alternativa berättelsen styrka och överlevnad som terapeuten knöt samman med identitetens landskap och hennes framtidsdrömmar.

17

3.7 Att behålla den alternativa berättelsen

När väl den alternativa berättelsen har fått ett namn är det terapeutens mål att hjälpa personen att hålla kvar kontakten med den, vilket för många är en utmaning. För att personen skall bevara nya berättelsen i sitt liv behövs det stöd, det är terapeutens uppgift att på ett strukturerat sätt hitta redskap åt personen. Ett sätt att för personen kunna hålla fast vid den nya önskvärda berättelsen kan vara att engagera andra människor in i den alternativa berättelsen. Såsom genom återkallande samtal – som är till för att återupprätta relationer som blivit osynliggjorda under tiden då den dominerande problemberättelsen har tagit plats i personens liv. Beskrivningen av den alternativa berättelsen kan genom återkallande samtal bli rikare eftersom dessa personer förhoppningsvis kan bekräfta personens färdigheter och förmågor och detta kan även vara ett tillfälle att återuppta kontakten. Återkallade samtal kan få personen att reflektera över vilka personer som finns nära i dens liv och vilka som vet om hennes starka sidor. Morgan berättar om en situation där hon bjöd in mamman till en flicka som sökt hjälp för sina mardrömmar. Morgan intervjuade mamman när dottern (Sophia) var närvarande i rummet. Mamman hade många berättelser som förstärkte Sophias egenskaper som skicklighet att tänka intensivt och envishet, vilket var avgörande egenskaper för Sophia vad gällde hennes förmåga att kunna övervinna sina mardrömmar. Ett annat sätt för personen att kunna hålla fast vid den nya alternativa berättelsen kan vara genom materiella föremål som personen kan ta med sig som dokumentation som bland annat diplom, anteckningar, videofilmer och symboler. Det kan vara ett brev som beskriver processen i samtalen som ledde fram till den alternativa berättelsen, som en påminnelse när den dominerande berättelsen vill ta makten. Att göra skriftliga tillkännagivanden kan hjälpa personen att inte låta problemet ta överhand. Ett exempel kan vara att sätta upp lappar i hemmet, där lapparna påminner personen om vad vederbörande skall göra och inte göra. Att ha en handbok kan vara till stor hjälp för vissa personer när problemet smyger sig på. Att få brev av terapeuten kan vara till stor hjälp för en del, både långa och korta som berättar och påminner personen om vad som har hänt under samtalen(brev kan för vissa personer vara en bra början till terapi, innan de vågar möta terapeuten i verkligheten). Ett annat sätt är att bjuda in viktiga personer i personens liv till en fest eller ceremoni för att markera deras positiva inverkan på personens liv. Syftet med denna ceremoni är att bekräfta det man varit med om under sin tid i terapin och låta andra få ta del av den nya alternativa berättelsen. Dessa personers erfarenheter kan vara till hjälp för andra människor som kommer att hamna i liknande situationer, därför är det bra att samla dokumentation som terapeuten kan använda sig av i andra sammanhang, dock givetvis med tillåtelse av personen i fråga(Morgan, 2007).

3.8 Externt vittne

Vanligt hos narrativa terapeuter är att de använder sig av externa vittnen som åhörare till terapisamtalet (Morgan, 2007). Idén att involvera andra i terapisamtal personer är inte nytt. Det externa vittnets roll i narrativ terapi är influerat av bland annat antropologen, författaren och filmregissören Barbara Myerhoffs (1935-1985) arbete. Under sitt liv studerade Myerhoff bland annat människor från olika kulturer och deras sätt att använda sig av berättelser och heliga ritualer (Russel & Carey 2004:69). Syftet med att använda sig av ett externt vittne är att personen får höra sin egen berättelse omvandlas och det externa vittnes roll är att med nyfikenhet lyssna på personens berättelse och bekräfta den på ett nytt och annorlunda sätt som kan bidra till att personen upptäcker nya alternativa berättelser (Russel & Carey 2004)

Dessa vittnen kan även kallas för reflekterande team, vilka kan bestå av antingen en eller flera personer. Gruppen av vittnen skiftar beroende på vad personens som har sökt hjälp har för

18

problem. Under samtalet sitter vittnet utanför rummet, ofta bakom glasfönster så att de kan se och följa samtalet medan den som går i terapi inte kan se vittnet, men har ändå godkänt vittnet. Vittnets uppgift är att framhäva den alternativa berättelsen, gruppen av vittnen intervjuar varandra och reflekterar över vad som har fångat deras uppmärksamhet och varför. Vittnena skall även kunna koppla den alternativa berättelsen till sitt eget liv och på vilket sätt den har gett dem någon tanke. Detta görs i personens närvaro. Efter detta så ges det möjlighet till personen eller personerna som problemet gäller att få ge kommentarer på det som vittnena sagt genom att terapeuten ställer frågor. Des ger även tillfälle för personen eller personerna att berätta hur de upplevt situationen, att någon annan samtalar om deras liv (Morgan, 2007).

5. BUCAYS METOD

5.1 Jorge Bucay

Jorge Bucay är psykoanalytiker och arbetar i Mexico, Argentina och Spanien. I boken ” Kom skall jag berätta” får man följa Bucays och en persons, Demián terapisamtal under ett och ett halvt års tid. Demián hade hört talas om Bucay innan de träffade och han sas vara en speciell person och terapeut med en unik metod. Efter att själv ha haft honom som terapeut påpekar Demián att det är fokus på nuet som skiljer sig från Bucays metod från andra terapeuter. Bucay menar att det finns tre typer av skolor inom psykoterapin, vilka är, de som fokuserar på det förflutna, framtiden och nuet. Bucay förklarar att syftet med hans terapi är att förstå vad som sker med Demián vid varje samtal som skall slå hål på hans masker och låta den riktiga Demián komma ut. Terapin bygger på relationen mellan terapeuten och personen och fokus är på personens utvecklingsprocess. Bucay påpekar att terapi inte är till för att bota utan istället hjälpa personen att kunna bota sig själv. Han menar att processen som sätts igång hos personen hade kommit förr eller senare, terapin hjälper bara på att skynda på den didaktiska dvs. lärande processen. Bucay är tydlig i sina sessioner att det inte är han som kan bota Demián från sina problem, däremot kan genom sin metod förhoppningsvis hjälpa honom att bota sig själv. Bucay förklarar sin terapi som en terapi som:

”Lägger mer vikt vid att känna än att tänka, att göra än att planera, att vara än att ha, vid nuet än det förflutna eller framtiden” (Bucay, 1999:52).

Bucay lägger sin vikt vid det som händer med personen under samtalet och menar att hans terapiteknik kan ge personen god självkännedom och menar att det samtidigt ges utrymme för att kunna använda sina egna tillgångar. Oftast ger Bucay inga direkta råd utan med en saga eller berättelse ger han en tankeställare som kan leda till förändring.

En utav Bucays ideologi är att man skall undvika ansträngningar, gör vilket kräver övning och disciplin. Han menar att:

”Idén om den nödvändiga ansträngningen är en social skapelse som utgår från

en bestämd ideologi, från ett ideologiskt system som faktiskt är ganska strängt mot den sociala människan” (Bucay, 1999:37).

Bucay menar att:

”Det är nödvändigt att desarmera den fälla som inplanterades i oss när vi var små. Den här fällan är en idé som sitter så djupt rotad i oss att den är en del av vår kultur, explicit och implicit”(Bucay, 1999:37).

19

Bucay påpekar att människan är lärd till att göra ansträngningar som han anser är förkastliga. D.v.s. att man gör små eller stora saker emot sin egen vilja för att det förväntas av en (Bucay, 1999:36).

Bucay vill att personen som går i terapi hos honom skall genom terapin kunna finna och använda sig av sina egna tillgångar.

5.2 Bucays terapimetod

Det som är mest framträdande i Bucays terapiarbete är att han använder sig av metaforer, fabler, sagor och anekdoter under större delar av sina terapisamtal. Bucay menar att det är det bästa sättet att lära sig på. Han använder sig av sagor som andra människor har författat, människor som han beundrar för deras visdom. Sagor som ligger nära hans hjärta och har berört honom själv på olika vis, som har hjälpt honom i sitt eget liv att lysa upp mörka delar av hans livsväg. Han menar att dessa sagor är till för att markera en plats eller en väg och säger att:

”Arbetet med att leta inuti, i djupet av varje saga, efter den gömda

diamanten....är vars och ens uppgift”( Bucay, 1999: 223).

Bucays terapisamtal kan variera från session till session. Under vissa samtal händer det att han börjar med att berätta en historia innan de har hunnit inleda en konversation. Vid vissa tillfällen låter han personen tala till punkt och fortsätter sedan med en berättelse. I vissa undantagsfall, talar han inte alls och låter istället tystnaden tala för sig själv. En av de liknelseberättelser Bucay använder sig av låter följande:

Det är två månader kvar till terminsslutet och Demián berättar att han känner prestationsångest inför sin skolgång samtidigt som han har svårt att koncentrera. Han känner en oro över att han inte kommer att hinna klart och känner inte att det finns utrymme för vila eller paus. Med denna information började Bucay att berätta om en vedhuggare som hade bestämt sig för att arbeta på en träindustri. Vedhuggaren gick till sin förman och hade hög ambitionsnivå, hans mål av att prestera ett synnerligen bra arbete. Första dagen gjorde vedhuggaren oväntat bra ifrån sig och hans förman var mycket nöjd med hans prestationer. Mannen lovade att nästa dag göra ännu bättre ifrån sig, han gick därför till sängs tidigt den dagen och steg upp tidigt. Trots detta så presterade han sämre än vad han hade gjort dagen innan. Därför gick mannen till sängs ännu tidigare den dagen och steg upp ännu tidigare nästa morgon. Denna dag presterade han ännu sämre än vad han hade gjort de andra två dagarna trots sin stora ansträngning. Han gick till förmannen och berättade hur landet låg och sa att han skulle bättra sig. Då sa förmannen:

”När slipade du din yxa sist? – Slipade? Jag har inte haft tid att slipa yxan, jag har varit för upptagen med att fälla träd”(Bucay, 1999:99).

Med dessa ord avslutade han berättelsen och förklarade sitt syfte, att vila och ta paus kan vara ett sätt att slipa sitt verktyg. Bucay vill genom sina berättelser sätta igång tankar hos personen som kan hjälpa den att se problemet utifrån nya perspektiv (Bucay, 1999).

I början av deras terapisamtal upplever Demián att det ibland är frustrerande att Bucay avbryter honom med historier och är skeptisk till Bucays terapimetod, han menar att hans livs modell inte är något mer än en teoretisk framställning som inte fungerar i det verkliga livet. Han tycker att allting verkar enkelt för Bucay eftersom han är annorlunda jämfört med andra människor. Bucay håller inte med, han menar att han kommer från precis samma verklighet

20

som alla andra och påpekar att det har varit en kamp att ta sig dit han dvs. att kunna leva med den omgivningen som han gör och menar att allting har varit en process. Han menar att trots att det inte finns någon garanti till belöning så fortsätter han att använda dessa sagohistorier och menar att hans berättelser kan komma att bli användbara i praktiken och inte bara i teorin (Bucay, 1999:207).

Senare under deras terapi påpekar Demián att liknelser och berättelser har blivit som en hjälp för att finna klarhet i sin förvirring.

En dag kommer Demián till terapin och är förtvivlad, han ber Bucay att bara lyssna på honom. Vid denna session gör Bucay ett undantag. Demián berättar att gårdagen varit plågsam, han hade skrivit ett brev med existentiella frågor och tankar under kvällen. Han läser upp det för Bucay, när han är klar säger Bucay: ”Tuff natt igår natt, eller hur”? ”Ja…Svart, mycket svart ”, svarar Demián. Då sträcker Bucay ut sina armar och gör en gest som tyder på att Demián skall sätta sig i hans knä. Bucay omfamnar honom som ett barn, under tystnad och försjunken i tankar sitter han kvar i hans famn hela sessionen (Bucay, 1999). Demián berättar att han är arg på att folk ljuger för honom Då säger Bucay: ”Och varför är du så arg på lögnen?” Sedan säger han: ” Du vet redan att det skulle var bra att inte bli arg. Men nu när du är arg är det bästa att du tillåter dig att bli arg och att du gör något åt ilskan”. Efter det sätter han sig på golvet med en dyna framför sig och bjuder sedan in honom. Demián börjar slå Bucay med knytnävarna hårdare, hårdare och hårdare, hans skriker och slår till han faller ihop utmattad. Efter det ber Bucay Demián att sätta ord på sin ilska.

Redan några veckor efter deras första samtal skriver Bucay en dikt till Demián. Vid deras sista terapisamtal överlämnar Bucay detta brev till Demián (Bukay, 1999). Bucay avslutar alltid sin berättelse i perfekt tid och ger Demián en ny tanke efter varje samtal. Under den kommande veckan funderar han över tolkningen av berättelsen. Bucay är mycket tydlig med att det inte är vad han vill säga som är det viktiga, att personen tolkar rätt, utan att personen istället får ut någonting av det han berättat.

Han menar att man bara kan hitta svaret i sig själv och Demián har under sina samtal med Bucay insett att:

”Terapin bara är ett verktyg för att kunna gräva på rätt ställe och hitta den gömda skatten”

(Bucay, 1999:60).

6 TEORETISK KOMPARATION OCH ANALYS

I detta kapitel görs en komparation mellan Whites m.fl. narrativa terapimetod och Bucays terapimetod som de beskrivits i denna studie. Metoderna skiljer sig åt olika håll på många sätt men det finns en hel del gemensamma nämnare mellan de två terapeutiska metoderna.

6.1 Berättelser

Den mest utmärkande gemensamma nämnaren för dessa två metoder är att berättelsen står i fokus. Däremot används berättandet inom de två terapimetoderna på olika sätt och i olika bemärkelser. Inom Whites m.fl. narrativa metod menas att allt som personen berättar är små berättelser som är delar av en större. Den dominerande berättelsen är själva problemet, där terapeuten har som syfte att få personen att hitta unika tillfällen som skapar en nya alternativ berättelse, vilket är något som skiljer sig från problemet och framhäver personens positiva egenskaper och tillgångar. Den nya berättelsen skall sedan hjälpa personen att inte låta den

21

dominerande berättelsen (problemet) få ta makten. Det är personen själv som skapar sin berättelse och terapeuten ställer frågor och lyssnar. Bucay använder berättelser på ett annat vis. Till skillnad från den narrativa metoden så är det han själv som berättar och personen istället lyssnar. Bucay använder sig av berättelser, sagor och fabler för att ge personen tankeställare och nya sätt att se på problemet. Därmed har dessa metoder samma syfte med berättandet, att sätta problemet utanför sig själv och ge det ett nytt perspektiv. Vilket gör det lättare för personen att skilja problemet från sig själv.

6.2 Människosyn

White m.fl. på samma sätt som Bucay vill i sina samtal se varje person som en individ med egna åsikter och egen vilja, det vill säga en form av handlande subjekt. White har låtit sig inspireras och använder sig i sin terapi, av Foucaults idéer om av objektifiering av människan, d v s att se varje människa som en enskild individ med en egen vilja. Liksom White m.fl. vill Bucay av objektifiera människan och önskar att den fria viljan och modet till att våga vara den man är skulle bli tydligare hos människor. Han menar att vi människor är lärda till att göra ansträngningar som han anser är förkastliga. D.v.s. att vi handlar emot vår egen vilja för att det förväntas av oss. Detta perspektiv är något som både White m.fl. och Bucay bär med sig i sin terapimetod.

White m.fl. använder termen det unika tillfället, vilket är ett tillfälle, en känsla eller något som avviker från det dominerande problemet som personen själv har tagit initiativ till. Detta unika tillfälle skall utforskas och genom detta tillfälle kan man hitta egenskaper hos personen eller personerna som gjorde att det unika tillfället uppstod. Dessa resurser som vid detta unika tillfälle upptäcks hos personen är tänkta att i framtiden vara ett redskap för att kunna hantera, minska eller ta bort problemet. Likaså Bucay har som syfte att genom sin terapi få personen att hitta sina tillgångar som sedan kan hjälpa honom under livsprocessen.

6.3 Kroppskontakt

Både Bucay och White m.fl. använder sig till en viss mån av fysisk terapi, dvs. i vissa sessioner har Bucay fysisk kontakt med personen. Om situationen kräver det så låter Bucay personen bli tröstad i sitt knä. Vid andra tillfällen förekommer det att han låter personen rnt fysiskt slå ur sig sin ilska på honom. Även White m.fl. använder i vissa fall fysisk kontakt, speciellt då det handlar om aggressiva och utåtagerande barn under sin familjeterapi, den såkallade omslutningsritualen. Där skall föräldern under samtalet hålla fast barnet. Det finns således en likhet här, även om Bucays metod förefaller vara mindre rigid i sin metodmässiga utformning. Jämfört med det relativt formaliserade schema som förespråkas av White m.fl.

6.4 Dokumentation

När terapin är avslutad använder sig White m.fl. av dokumentation i olika slag som skall hjälpa personen att hålla fast vid den nya berättelsen. Detta gör han bland annat att skriva brev eller göra diplom. Detta har visat sig vara användbart. Även Bucay använder sig av denna metod, han skriver dikter och brev till personen. Båda är således inriktade på att berättelsen inte skall ta slut då terapin är avslutad, utan istället vara ett kontinuerligt förlopp och att lärdomarna kan finnas kvar.

6.5 Externt vittne

Inom den narrativa terapin använder man sig av externa vittnen som skall vara till hjälp för att personen kunna se sig själv utifrån ur ett nytt perspektiv. Där berättar det externa vittnet hur

22

det har upplevt personens berättelse och även på vilket sätt berättelsen har påverkat vittnet själv. Bucay använder sig inte direkt av externa vittnen men hans berättelser och historier har i vissa fall samma funktion och syfte som det externa vittnet har. Det kan därmed sägas att i de fall White m.fl. kallar in externa vittnen, utgör Bucay själv det externa vittnet eftersom syftet är detsamma.

7. DISKUSSION

Narrativ terapi har sina grundvärderingar, vilka är att inte se personen som problemet utan problemet är problemet. Att kartlägga och även namnge problemet kan vara till stor hjälp då personen skall separera sig själv från problemet. Man talar om problemet som den dominerande berättelsen och terapeuten skall genom att ställa frågor få personen att hitta ett eller flera unika tillfällen. Dessa unika tillfällen skall utforskas och förhoppningsvis så småningom ta plats över den dominerande berättelsen med hjälp av personens egna resurser och positiva egenskaper. Det skapas en ny alternativ berättelse som personen skall sträva efter att hålla fast vid, vilket gör att problemet minskar eller till och med försvinner. För att personen lättare skall kunna hålla kvar vid den alternativa berättelsen behöver den stöd från terapeuten. Dokumentationer av olika slag skall påminna personen om vad som har hänt och om personens nya alternativa berättelse. Det kan vara bland annat genom brev som terapeuten skrivit, eller ett diplom av symbolisk betydelse. Att använda sig av människor i personens närhet som den tycker om kan vara effektivt. Att låta personen föreställa sig vad t.ex. mormor tycker om en, någon som man vet tycker om en och upplyfter ens positiv egenskaper. Externa vittnen kan även vara ett ytterligare sätt att hjälpa personen att se sin situation utifrån. Detta är den metod som White m.fl. använder sig av.

Bucay har flera likheter med den narrativa terapins metod vad gäller sin terapimetod. En sak som de båda metoderna använder sig av är berättelser på ett eller annat sätt, däremot i olika former. Att använda sig av berättelser har de gemensamt men däremot hur de använder sig av berättelserna skiljer dem åt. Bucay berättar själv sagor och fabler för personen medan man inom den narrativa metoden låter personen berätta sin berättelse och terapeuten lyssnar. Bucay och White m.fl. har ett gemensamt intresse, att se varje person som unik med en egen vilja. Vilket de båda tar med sig i sina terapisamtal, detta gör att personen känner sig sedd och viktig. En annan gemensam nämnare inom de båda terapimetoderna är att de inte undviker fysisk närhet och anser detta vara en del i terapin, att personen får fysisk beröring, tröst eller som Bucay gör, låter personen få ge utryck för sin ilska i form av våldsamhet. Dokumentering för personen är en annan gemensam faktor hos de båda terapeuterna. Båda använder sig av att t.ex. skriva brev och dikter till personen. Även det externa vittnet är något som både Bucay och White m.fl. använder sig av. Det är däremot inget som Bucay uttryckligen kallar det för men genom att berätta sina historier kan det i vissa fall skapa samma funktion som ett externt vittne gör. Vilket är att få personen att kunna se sig själv och sitt problem utifrån och på så sätt lättare kan göra sig av med det. Även att få höra att någon annan har varit med om liknande sak eller känner igen sig kan upplevas som betryggande och uppmuntrande.

Avslutningsvis är det således konstaterat utifrån tidigare forskning att den narrativa terapin har kommit att användas alltmer under det senaste årtiondet av allt fler terapeuter och är under ständig utveckling. Intresset för att använda det narrativa inom terapin sprids alltmer. Det är ett relativt nytt sätt att tänka om jaget. Den narrativa terapin fokuserar inte på det enda jaget utan menar att människan är en dynamisk varelse som ständigt utvecklas och förändras. Detta perspektiv har White m.fl. tagit efter Foucaults poststrukturalistiska perspektiv, vilket vill

23

avobjektifiera personen, som den narrativa terapins metoder baseras på. D v s. grundtanken är att flytta ut problemet från personen och istället se problemet som problemet. Man ser inte personen som ett jag med inneboende problem utan vill tro att problemet kommer utifrån, i relation till andra människor. Metoden inom det narrativa perspektivet är att hitta unika tillfällen som skapar en ny alternativ berättelse alltså någonting hos personen som framhäver hennes starka sidor och egna tillgångar som sedan skall vara ett redskap för personen när den dominerande berättelsen (problemet) kommer anfallande. Detta perspektiv kan man se även i Bucays terapi, han ser personen som en unik individ som sitter inne på flera resurser som han genom sitt berättande vill skapa fram hos personen. Valet av Bucays berättelser varierar utifrån vem han riktar sig till, dvs. anpassar berättelsen så att den skall vara relevant för personens situation och problem. Poängen med hans berättande är att historien han berättar skall beröra den enskilda individen och skapa nya tankar som kan hjälpa personen att finna sina egna tillgångar. Detta är alltså en av de gemensamma faktorerna mellan Whites med fleras metod och Bucays metod. Enligt det som tidigare nämnts i studien, kan Bucays metod ibland upplevas som en aning provocerande. Hans ständiga berättelser kanske i stunden inte anser behövliga enligt personen som går i terapin. Trots detta motstånd så är han fullt övertygad om att hans historier är viktiga i personens process även om det inte ger resultat omedelbart.

Whites m.fl. och Bucays terapimetoder kan vid en första anblick skilja sig åt på många sätt, men såsom visats i denna studie har de samma syfte och övergripande tanke med terapin, dvs. att genom berättelser i olika former kunna hitta ett nytt sätt att se på problem, då de båda utgår från att personen kan hjälpa sig från ur problemet. Terapeutens uppgift är att hjälpa personen att upptäcka och kunna använda sig av sina egna tillgångar. När man väl upptäckt dem, försvinner inte problemet, men personen har hittat ett verktyg som hjälper honom/henne att förhålla sig till problemet på ett konstruktivt sätt.

24

REFERENSER

Bucay, Jorge (1999) ”Kom ska jag berätta” Bazar förlag AB Stockholm

Larsson Sam, Yvonne Sjöblom, John Lilja, (2008) “ Narrativa metoder i socialt arbete” Morgan, Alice (2007) Vad är narrativ terapi, ScandBook AB, Falun

Russel Shona, Carey Maggie (2004) “Narrative Therapy”, Dulwich Centre Publications, South Australia.

White, Michael & Epston, David (2000) ”Narrativ terapi- en introduktion” Fälth & Hässler, Smedjebacken.

White, Michael (1991) ” Nya vägar inom den systematiska terapin” Mareld, Fälht & Hässler, Smedjebacken.

Artiklar

A.C. Tina Besley (2002)”Foucault and the turn to narrative therapy” British journal of Guidance and counseling, Volume 30, Issue 2 May 2002, sid 125 – 143

Bruner Jerome (1991) “The Narrative Construction of Reality” Critical Inquiry, Vol. 18, No. 1 (autumn, 1991), pp. 1-21

Lynne E Angus, John McLeod (2004) “The handbook of narrative and psychotherapy”: practice, theory, and research, Sage publications, California.