Erik Hansson & Maria Persdotter1
Vad är den svenska modellen?
Socialdemokratisk historieskrivning i den samtida ”tiggeri debatten”
Denna text gör nedslag i debatten om tiggande EU-medborgare i Sverige – en debatt som har pågått i flera år. Kännetecknande för denna debatt, särskilt då det kommer till att föreslå möjliga ”lösnin-gar” på det som ofta kallas ”tiggeriet”, är de återkommande hän-visningarna till det svenska välfärdssamhällets tillblivelse, och fram-förallt då etablerandet av det socialdemokratiska folkhemmet. Textens fokus på folkhemmet som just ett socialdemokratiskt projekt ber-or till viss del på att partiet har suttit vid regeringsmakten sedan 2014. En koppling görs mellan dagens socialdemokratiska mak-thavare och de som styrde landet då det utbredda ”tiggeriet” påstås ha avskaffats. På så sätt rör debatten synen på det svenska välfärds-samhällets historia. Denna historia är dock långt ifrån entydig. I denna text vill vi visa hur dagens debatt innefattar en aktiv histo-rieskrivning i form av en diskursiv kamp kring begrepp som ”den svenska modellen” och ”välfärdspolitiken”.
I augusti 2016 föreslog kommun- och civilministern Ardalan Shekarabi (s) att regeringen bör undersöka möjligheterna att införa ett tiggeriförbud. Uttalandet markerade ett brott med den tidigare regeringsretoriken; regeringens företrädare har under de senaste åren ofta uttalat sig kritiskt mot ett ”tiggeriförbud” med motiverin-gen att en inte kan ”förbjuda fattigdom”.2 Nu hävdade istället Shek-arabi att ”målet måste vara att få bort tiggeriet”, och att de åtgärder som vidtagits hittills inte varit effektiva. Vidare underströk han:
Hela utgångspunkten i regeringens arbete är att vi ska försvara och utveckla den svenska modellen. Det är knap-past en del av den svenska modellen att lösa fattigdom med tiggeri.3
Shekarabis uttalande väckte starka reaktioner, och statsminister Stefan Löfven förnekade att det skulle pågå diskussioner om ett för-bud inom regeringen. Alldeles innan jul 2016 meddelade Löfven dock att regeringen överväger att på ett eller annat sätt reglera möjlig-heten för människor att tigga i Sverige. Ett alternativ skulle vara att förbjuda det, ett annat att införa så kallade tiggarlicenser. Han mo-tiverade sitt ställningstagande på följande sätt:
Det är aldrig acceptabelt att behöva se människor stå på knä och tigga, det är så förnedrande och fjärran för social-demokratisk ideologi, så på något sätt måste detta få ett stopp.4 Det är värt att notera Löfvens ordval. Problemet, som han utryck-er det, är inte att människor står på knä och tiggutryck-er, utan att an-dra behöver se dem göra det. Detta kanske är en cynisk tolkning, men vi uppfattar att det är representativt för en utbredd uppfattning i dagens Sverige; att den synliga närvaron av fattiga, ofta romska, EU-medborgare som tigger undergräver den (socialdemokratiska) välfärdsstatens integritet och legitimitet, och hotar föreställningen om Sverige som ett i grunden gott och jämlikt samhälle.
Vad regeringen bör göra, och vad som är en rimlig och riktig so-cialdemokratisk lösning på tiggandet, är omstridda frågor. Ann-Sof-ie Hermansson (s), kommunstyrelsens ordförande i Göteborg, sva-rade till exempel på Shekarabis och Löfvens utspel med ett inlägg på DN Debatt där hon underströk att ”ett tiggeriförbud skulle vara ett stort avsteg från den solidaritet och reformism som alltid utg-jort partiets dna” 5. Det finns med andra ord en splittring kring vad den sanna socialdemokratiska positionen i frågan om tiggande EU-medborgare är och bör vara. Denna splittring uttrycks i synen på det svenska välfärdssamhällets historia. Frågan vi ställer oss är vil-ka föreställningar om det socialdemokratisvil-ka välfärdssamhället och dess historia som åberopas och återskapas genom den pågående tig-geridebatten, vad dessa föreställningar synliggör och osynliggör, och vilka motsätt ningar de rymmer. Vi fokuserar på tidsperioden 2014 till 2016 och intresserar oss särskilt för ledande socialdemokraters medieutspel, och på de diskussioner dessa föranlett.
Vi vill visa på tre tendenser som präglar den pågående debatt en om tiggande EU-medborgare i Sverige: 1) Dagens debatt framställer
välfärdssamhällets tillblivelse som en enhetlig nationell framgångs-saga på ett sätt som osynliggör de konflikter som präglade detta his-toriska skede, och som särskilt bortser från de kränk ningar och över-grepp mot romer och resande som var en del av det; 2) Gång efter annan framställs tiggande EU-medborgare som ett hot mot denna nationella framgångssaga; 3) De olika framställningarna av välfärds-samhällets och den gamla socialdemokratins relation till tiggande och utfattiga utlänningar är inte moraliskt eller politiskt kompatib-la med varandra, utan visar på en grundläggande motsättning eller paradox i denna relation. Vi menar också att diskussionen om vad som bör vara den sanna socialdemokratiska positionen gällande tig-gande, återspeglar några av socialdemokratins ständiga paradoxer. Två av dessa paradoxer blir för oss här särskilt relevanta: det sociala medborgarskapet (här kallat ’välfärdsnationalismen’) som egalitärt/ex-kluderande, och reformismen som bevarande/progressiv.
Socialdemokratins ständiga paradoxer
Metodologi
Vår metod är diskursteoretiskt inspirerad och tar sin utgångspunkt i en socialkonstruktivistisk kunskapssyn. Kortfattat: den värld som vi människor upplever och kan tala om med varandra måste förstås som socialt konstruerad och främst tillgänglig genom språket. Av detta följer att vi aldrig kan återge en ”objektiv sanning”, eller en-tydig historieskrivning, eftersom ”sanningen” alltid måste formul-eras genom sociala handlingar och uttalanden. Dessa får betydelse och mening i relation till andra sociala handlingar och uttalanden. Diskursbegrepp et kan något förenklat förklaras som ett ”bestämt sätt att tala om och förstå världen (eller ett utsnitt av världen)”. 6 Laclau och Mouffe använder begreppet för att identifiera hur olika handlin-gar, formuleringar och tecken sammantaget bildar en meningsstruk-tur – en viss sanning – som dessutom kräver vissa förgivettagna up-pfattningar om världens beskaffenhet och därför utesluter andra betydelsebildningar.7 Makt, menar de, utövas och befästs diskursivt.
Vi lånar två begrepp från Laclau och Mouffe. Det ena är kon-stitutiv utsida.8 Detta begrepp används för att beskriva hur en före-teelse blir till (dvs. konstitueras) och får sin betydelse i relation till
dess motsats. Till exempel får medborgarskapet sin form och men-ing genom att det definieras i motsats till ett icke-medborgarskap. Det andra begreppet är flytande signifikanter, ord och uttryck som inte har en allmänt vedertagen betydelse, och som alltså i regel är omstridda. Vi menar att ”den svenska modellen”, ”välfärdssamhället” och även ”socialdemokratin” är just sådana uttryck, och att de därför blir föremål för en diskursiv kamp.
Vi har identifierat ett antal inlägg i debatten mellan årsskifte-na 2013/2014 och 2016/2017 om vad den sanårsskifte-na socialdemokratiska positionen i frågan om tiggande är och bör vara. I första hand har vi valt att lyfta fram uttalanden från ledande socialdemokrater. Vi har sedan försökt urskilja ett antal ståndpunkter, och de argument och den begreppsanvändning som ligger till grund för dessa. Hur definierar och använder olika debattörer begrepp som ”den svenska modellen”, ”välfärdspolitiken”, och ”socialdemokratin”? Vad verkar dessa uttryck rymma för innebörder? Och vad talas det inte om? Det sociala medborgarskapets konstitutiva utsida
En av våra utgångspunkter är att den socialdemokratiska välfärdsstat-en – eller dvälfärdsstat-en nationella sociala statvälfärdsstat-en som filosofvälfärdsstat-en Étivälfärdsstat-enne Bali-bar benämnt den – innefattar en grundläggande motsättning. Å ena sidan bygger den på egalitära och inkluderande principer.9 Å andra sidan omfattar dessa principer endast de som anses vara legitima medlemmar av den politiska gemenskapen, sam tidigt som alla de som inte är medlemmar utestängs.10 Närvaron av fattiga och utsatta EU-medborgare i Sverige synliggör just denna grundläggande motsättning. Som journalisten och författaren Göran Rosenberg uttryckte det i radioprogrammet Godmorgon världen! i juni 2015: ”Välfärdsåtagandet har till skillnad från fattigdomen sina gräns-er […] [o]m det gränsövgräns-erskridande tigggräns-eriet är en konsekvens av den fria rörligheten inom EU […] så finns här onekligen en konf-likt mellan den europeiska rörlighetens principer och den svenska välfärdens ambitioner”.11
Det socialdemokratiska välfärdsprojektet som i Sverige växte fram i början av 1900-talet, byggde på en kompromiss mellan ka-pitalistiska intressen och arbetarrörelsens krav på omfördelning och social rättvisa. Den socialdemokratiska reformkapitalistiska
politiken utgjorde ett alternativ till den revolutionära socialismen, och folkhemmet som ideologiskt projekt satte den svenska medbor-garen, snarare än arbetaren, i centrum som reformpolitikens primära subjekt.12 Det sociala medborgarskapet kom på så sätt att utgöra den ideologiska och praktiska grunden för den socialdemokratiska politiken.13
Medborgarskapet som ofta framstår som otvetydigt gott när en enbart beaktar dess interna dimensioner (så som rättigheter och till-hörighet), har också en extern dimension – en ’konstitutiv utsida’. Sociologen Barry Hindess har skrivit utförligt om detta. Han visar hur medborgarskapet fyller en funktion i det han kallar för ”den in-ternationella förvaltningen av befolkningar”.14 I detta sammanhang är medborgarskap ett instrument för att avgöra vem som ”hör hem-ma vid en viss plats” i förhållande till de som ”hör hemhem-ma någon an-nanstans”.15 På så sätt är medborgarskapet – det som ska möjliggöra en politik för omfördelning och social rättvisa – också den politiska konstruktion som rättfärdigar ekonomiska och sociala orättvisor över nationsgränser. Häri ligger den paradox som är kännetecknande för det socialdemokratiska välfärdssamhället och dess ideologiska överbyggnad, välfärdsnationalismen. Välfärdsnationalism är för oss föreställningen att den svenska välfärdsmodellen bör bevaras och befästas för dem som anses vara dess rättmätiga medlemmar; en särpräglat svensk konstruktion som staten måste värna mot diverse utifrån kommande hot.
Socialdemokratins historieskrivning
Hur hanteras då denna paradox i socialdemokratins självbild? I sin avhandling Socialdemokratin skriver historia redogör Åsa Linderborg för hur partiet mellan 1892–2000 formulerade sin egen historia, och därigenom sin identitet och politiska legitimitet. Linderborg visar hur den socialdemokratiska rörelsen under det tidiga 1900-talet, i takt med partiets parlamentariska maktövertagande och politiska glidning från antikapitalism till reformism, också förändrade fram-ställningen av sig själva.16 I syfte att legitimera partiets maktanspråk i en tid då nationalismens vindar blåste starka i Europa, och med vil-jan att ta avstånd från kommunismen, konstruerade socialdemokra-tin sig själv som en naturlig fortsättning av den svenska nationens
historia. Partiets intelligentia framställde sin rörelse som en naturlig kanalisering av nationens intresse, istället för ett intresseparti för en viss samhällsklass. Genom att överta dels den högborger-liga historieskrivningens symboler för hjältar och traditioner, dels den liberala historieskrivningens syn på historien som en ständigt framåtsträvande utveckling, och dels den socialkonservativa synen på samhället som en enhetlig organism, lyckades socialdemokra-terna sälja in sitt politiska reformprojekt som tilltalande för fler än bara arbetarklassen. Denna framställning av socialdemokratin och dess folkhem har sedan bekräftats ända in i vår tid, där de flesta politiska läger i Sverige har kunnat omfamna folkhemsdiskurs-en och tillskriva dess innehåll sin egfolkhemsdiskurs-en ideologi; folkhemmet har kunnat ses som såväl ett nationellt, som liberalt, som kapitalistiskt, som reform istiskt projekt. Att ”socialdemokratin under decennier [har] varit så skicklig på att framställa sig själv som välfärdssam-hällets förutsätt ning och skapare”, menar Linderborg, har lett till att 1900-tals historien och den socialdemokratiska rörelsen tenderar att likställas som vore de samma sak.17 Att detta varit framgångs-rikt beror nog på att det socialdemokratiska historiemedvetandet reflekterade partiets reformistiska politik, som krävde ett klasshar-moniskt samhälle. Här finns ytterligare en paradox kring två mot-stridiga antaganden som grundar den svenska socialdemokratiska identiteten; den förkroppsligar nationens eviga historia, ”Sveriges innersta väsen”, samtidigt som den representerar en framåtsträvande samhälls omdaning.18 Genom denna dubbelsidiga identitet får den svenska socialdemokratin ett ideologiskt vitt spelrum i det diskur-siva fältet där ideologiska motstridiga positioner kan harmoniseras. Linderborg förklarar att:
tesen ett romantiserande kring historiens rötter för-flutna [sic], och antitesen vetenskaplig rationalitet och framåtskridande, får sin syntes i det nationella histo-riemedvetandets uppfattning om den urgamla ”svenska modellen”. Socialdemokraterna framställer sig själv[a] som brottet i en historia som inte har några brott, man menar sig vara förutsättningen för något nytt i en historia som innerst inne alltid varit vad den är. Man skapar på en och
samma gång en hängivenhet över vändpunkten i historien […] och påtalar kontinuiteten […]. På så sätt får partiet en identitet av att på en och samma gång vara både rebelliskt/ progressivt och statsbärande. Därmed håller man sig med en retoriskt svårslagen blandning av både historieromantik och utvecklingsoptimism.19
Analys
Genom ett antal empiriska exempel vill vi här synliggöra några av de ideologiska spänningar och diskursiva kamper som är känneteck-nande för dagens debatt om tiggande EU-medborgare. Analysen delas upp i två kapitel. Först avhandlas skälet till att tiggande anses oförenligt med det svenska samhället. Därefter presenteras de oli-ka ståndpunkterna bakom debatten kring vad som anses vara den ”social demokratiska”, eller ”välfärdssamhälleliga”, lösningen på den s.k. ”tiggerifrågan”.
Varför anses tiggande vara oförenligt med välfärdssamhället? I inledningen presenterades uttalanden från socialdemokratiska re-geringsföreträdare som menar att ”tiggeriet” inte är förenligt med socialdemokratisk ideologi och med den svenska modellen. På vilka grunder antas då förekomsten av tiggande människor utmana inte-griteten och legitimiteten i det socialdemokratiska välfärdssamhäll-et? En med svar är före detta statsminister Göran Persson (s). I en intervju 2016 med SVT:s Agenda uttryckte han sitt stöd för ett tigg eriförbud. Det är värt att beakta hans argumentation, då denna är kännetecknande för en spridd ståndpunkt.
Jag tycker vi ska förbjuda tiggeriet; av det enkla skälet att har man en gång accepterat principen att människor ska ner på knä för att klara sin försörjning då är det bara frågan om vilken som är nästa grupp som ska tvinga stå på knä utanför ICA. Vi har alltid sagt i Sverige: du ska arbeta, du ska stå upp, och du ska kräva din rätt. Du ska inte ligga på knä och be. Det kan du möjligen göra i kyrkan, men inte för din rätt i samhället därför att det skapar ingen frihet. […]
Ja, jag har ett mycket enkelt råd [till de EU-medborgare som tigger i Sverige]. Åk hem och ta kampen. Det är män-niskor som uppenbarligen är starka, företag samma, som vill någonting. De har också ett hem i Europa. De har också någonstans där de har en bostad, där de kanske har barn.20 Persson påstår alltså att närvaron av tiggande EU-medborgare hotar fundamentet i det socialdemokratiska samhällsbygget, och åberopar föreställningen om ett sluttande plan mot ett moraliskt och politiskt nederlag där ”vi” accepterat att ”människor ska ner på knä för att klara sin försörjning”. Vidare ger uttalandet ett exempel på hur ar-betarrörelsen och socialdemokratins historia likställs med nationens historia (”Vi har alltid sagt i Sverige: du ska arbeta, du ska stå upp, och du ska kräva din rätt”). De tiggande EU-medborgarna utmålas här som ett hot mot den nationella framgångssagan. Persson hyllar den arbetande individen som kräver sin rätt (snarare än att ”ligga på knä och be”) och påstår att den tiggande personen måste ”resa sig upp” och inta såväl arbetarens som medborgarens position och status för att framstå som politiskt subjekt. Därmed understryker han att det är den förvärvsarbetande medborgaren som är nation-ens primära subjekt. Underförstått finns här en föreställning om att Sverige befinner sig i ett högre utvecklingsstadium än de länder där de tiggande EU-medborgarna kommer ifrån: här har arbetar-rörelsen redan vunnit de segrar som gjort att vi svenskar inte be-höver tigg a. Det är likväl tydligt att Persson anser att de som tigger ska ta kampen för rättigheter där ”hemma” (inom gränserna för den nationalstat där de egentligen hör hemma). Här ser vi ett uttryck för det vi betecknat som välfärdssamhällets och det sociala medborgar-skapets begränsningar.
Det föreställda hotet mot det socialdemokratiska välfärdssam-hällets legitimitet kan förstås som dubbelt riktad. Dels ”hotas” den politisk-moraliska principen att medborgaren ska lönearbeta för att få tillgång till välfärd och trygghetssystem. Dels riktas det föreställda hotet också mot idén om offentliga socialförsäkringssys-tem som täcker alla medborgare genom skattsedeln. Utsatta tig-gande EU-medborgare som inte lönearbetar eller är svenska medborgare, förkroppsligar den konstituerande utsidan gentemot
både arbets plikten och de generella välfärdssystemen.21 Därtill argumenterar många så som Persson för solidaritetens nödvändiga gränser, ofta genom att understryka att det är nödvändigt att ”lösa situationen i hemlandet”.22
Synen på tiggande EU-medborgare som socialt problem har gett upphov till en rad olika åtgärdsförslag. Särskilt har debatten kret-sat kring huruvida regeringen ska införa ett så kallat tiggeriförbud, och hur detta i så fall ska utformas. I de följande avsnitten redogör vi för några av de ståndpunkter som förts fram av ledande so-cialdemokrater och socialdemokratiska debattörer. Förslagen spän-ner mellan att kriminalisera givandet till att införa legitimationskrav. Kriminalisera givandet?
Statsvetaren Bo Rothstein, som ägnat många år att stude-ra välfärdsstaten, initiestude-rade vid årsskiftet 2013/2014 en av de första offentliga debatterna i den s.k. ”tiggerifrågan”. I artikeln ”Därför bör vi göra det förbjudet att ge till tiggare” föreslog han ett kriminaliserande av själva givandet istället för tiggandet.23 I en påföljande tv-debatt preciserade Rothstein ståndpunkten:
Poängen vore att tiggeri i grunden är förnedrande. Om man ger till tiggare så kommer man montera fast dem i en förnedrande situation. Vi byggde ju en gång i tiden välfärdsstaten för att folk inte skulle förnedras när de be-hövde hjälp. Skulle man få igenom ett sånt här förbud så skulle man ju framförallt straffa inte de utsatta – de som tigger – utan de som ger, alltså en parallell med sexköps-lagen; vi ska inte straffa de utsatta. Sånt här förbud skulle också tvinga svenska politiker att både, stödja de här in-satserna som redan sker i EU:s regi i Rumänien för den här gruppen, men det skulle ju också framförallt sätta press på Rumänien att lösa det här problemet.24
Liknande tongångar återkommer i regeringsretoriken och i barn-, äldre-, och jämställdhetsminister Åsa Regnérs (s) vädjan till all-mänheten att inte skänka pengar till människor på gatan.25 Även här problematiseras givandet, som påstås cementera den utsatta po-sitionen för den som tigger.
Kriminalisera tiggandet?
Göran Persson är hittills ensam bland namnkunniga social-demokrater att entydigt uttala sig för ett förbud mot tiggeri. Resone-manget han för är dock återkommande i debatten. I ”En historielek-tion om tiggeriet” på Dagens Samhälle känner sig debattredaktören Andreas Henriksson manad att ge en förklaring till varför Regnér några dagar tidigare har beivrat givande. Han finner denna stånd-punkt från en socialdemokratisk regering ”självklar”, givet att:
Den tidiga arbetarrörelsen bekämpade under många herr-ans år allt vad tiggeri heter med näbbar och klor. Det var en självklarhet att göra det. Folk skulle slippa stå med mössan i hand framför patron och borgerskapet och be om allmosor för att klara sitt uppehälle. Inte bara för att det var förnedrande att tvingas skrapa med foten och stå med böjt huvud inför överheten, utan minst lika mycket för att individuella allmosor och gåvor är en ineffektiv form av fördelningspolitik. […]
Hela poängen men den solidariska välfärdspolitiken som föddes ur denna insikt, och som gjort Sverige till ett unikt jämlikt internationellt föredöme, är att det är arbetet som skapar ett människovärde och i förlängningen det väl-stånd som kan och ska fördelas solidariskt. Inte allmosor och tiggeri.26
Efter Shekarabis utspel i september 2016 där han övervägde in-förandet av ett tiggeriförbud, ställer sig Henriksson bakom även detta med motiveringen:
[…] lösningen på den problematiken och den strukturel-la diskrimineringen kan inte vara att bokstavligt tastrukturel-lat återinföra det öppna gatutiggeriet framför varenda Kon-sum- och ICA-butik samt övriga köpcentrum som finns i Sverige. Ett öppet gatutiggeri strider mot sjäva dna:et i den socialdemokratiska generella välfärdspolitiken som förts sedan tidigt 1900-tal i Sverige.27
Notera metaforen av en socialdemokratisk politiks ”dna”, alltså en slags inre ”essens” eller ”natur”.
Inget kriminaliserande?
Ann-Sofie Hermansson (s), kommunstyrelseordförande i Göte-borg, står för en närmast motsatt ståndpunkt angående frågan om den ”essentiella” socialdemokratiska förhållningen. Hon anser att re-geringens successiva vändning mot en alltmer förbudsvänlig diskurs inte alls är ett återgående till den historiska kontinuiteten, utan istället ska förstås som en avvikelse:
När det gäller processen undrar jag om det ens hänt i par-tiets historia att S-ministrar försökt hantera en så central fråga i en ”kolla-vartåt-vinden-blåser”-manöver. Testbal-longer har inte varit aktuella. Det här är ett parti där vi efter rejäla diskussioner tar ställning och sedan kommu-nicerar vad vi tycker. […]
När det gäller sakfrågan skulle ett tiggeriförbud vara ett stort avsteg från den solidaritet och reformism som alltid utgjort partiets dna. Det här är ett parti där vi utifrån gedig-na grundvärderingar skapar fungerande lösningar på vikti-ga samhällsproblem. Ett tiggeriförbud skulle gå i motsatt riktning. Det skulle handla om en rätt så principlös plakat-politik som kanske skulle kunna påverka ett symtom, tig-geriet, men som i relation till det verkliga problemet, fat-tigdomen, nog skulle stjälpa mer än hjälpa. […]
Här är pragmatisk reformism, i klassisk S-tappning, den uppenbara vägen framåt: de problem som man inte kan lösa på kort sikt ser man till att med hårt arbete lösa på längre sikt.28
Hermansson använder samma metafor som Henriksson, men med-an den senare ser tiggmed-andet som stridmed-ande mot socialdemokratins ”dna”, är det för Hermansson istället själva tiggeriförbudet som ut-gör ett avsteg från partiets kärnvärden.
Andra som avvisat förslaget om att förbjuda tiggande har hänfört att solidaritet, framförallt med utsatta och svaga, är grunden i so-cialdemokraternas ideologi och politik. Medieprofilen Alex Schul-man svarade till exempel på Ardalan Shekarabis ”testballong” genom en krönika i Expressen där han förklarar att han blev social demokrat
redan som sjuåring för att ”socialdemokraterna hjälper de som är svaga i det här landet.”29 Schulman ser solidaritet som grunden för den socialdemokratiska politiken, och frågar sig om det ”någonsin har inträffat att ett parti så beslutsamt övergivit sin egen kärnpolitik på det sätt som socialdemokraterna gjort de senaste åren?”
Här likställs solidariteten med den humanistiska tanken om alla människors lika värde. Detta är i grunden en solidaritet som inte känner några gränser. Samtidigt antyder Schulman att det är just utsatta personer i det här landet som bör hjälpas. Här tangeras det spår i debatten som rör grunden för medlemskap i välfärdsstaten. Kort sagt, bör medlemskap definieras utifrån juridiskt medborgar-skap eller faktisk fysisk närvaro?
Införa legitimationskrav?
Utöver nämnda förslag finns de som argumenterat för att tiggan-de ska regleras genom legitimationskrav. Untiggan-der Almedalsveckan 2015 menar förre S-ministern Thomas Bodström att tiggande kan fortsätta vara tillåtet om människor får söka särskilda tillstånd hos länsstyrelsen. I en intervju på Mix Megapol preciserar han sitt förs-lag som att det redan krävs tillstånd ”med allting annat […] Om man har en restaurang måste man ha tillstånd, både för dans och alkoholutskänkning. Då får man kontroll på det”30. Mellan dessa två uttalanden skriver den liberale ledarskribenten Csaba Bene Perlen-berg i DN att just legitimationskrav vore en för socialdemokratin passande lösning:
Att införa krav på tillstånd hade kunnat bli ett sätt för so-cialdemokratin att leva upp till sina egna ideal. Partiet hade kunnat ta sitt välfärdsansvar samtidigt som behovet av välfärdslösningar troligtvis minskat i och med den aversion som finns i den romska klankulturen mot myndigheter.
Att föra in tiggarna i välfärden hade varit kontroversi-ellt, och att beskatta dem som måste anses vara i underläge hade mötts av kraftiga protester.31
Frågan aktualiseras igen i samband med statsministerns utspel i jule tid 2016. Claes Borgström, advokat och tidigare socialdemokrat, skriver då i en ledare i Tidningen ETC att ”den realpolitiska
åtgärden att registrera människor som tiggare förutsätter en total avsaknad av moral.”32
Hur är det möjligt att ordföranden för socialdemokratiska arbetarpartiet nämner som en tänkbar åtgärd att samhället ska registrera fattiga människor? Tanken är ju på fullstän-dig kollissionskurs med Socialdemokraternas hundraåriga arbete för att utplåna fattigsamhället och strävandet mot ett jämlikt samhälle. ”Upp till kamp emot kvalen, sista striden det är!” Vart tog den kamp viljan vägen? Hur kan socialdemokratin stöta bort utsatta EU-medborgare på det sätt som sker?
Svaret är ofta en hänvisning just till utvecklingen under 1900-talet där inte minst Socialdemokraterna bidragit till att Sverige utvecklats till ett samhälle med högt välstånd och minskade klassklyftor. Tiggarna har ingen del i den positiva förändringen. De kommer hit och snyltar på det svenska välståndet utan att bidra med någonting positivt ... Diskussion och slutsats
Vi har här velat visa hur det har talats om det sanna social demo-kratiska förhållningssättet som själva lösningen på gatutiggandet i Sverige som socialt problem. Som vi har pekat på skiljer sig upp-fattningarna om vad denna hållning består i. Förbudsivrare hän-visar till välfärdssamhällets historia och dna, men så gör även de som motsätter sig ett förbud. ”Den svenska modellen”, ”välfärds-politiken”, ”välfärdsstaten” och även ”socialdemokratin” fungerar i detta sammanhang som flytande signifikanter om vilka det pågår en diskursiv kamp. Vi menar att ett huvudsakligt skäl till detta är att föreställningen om det historiska ”folkhemmet” i dagsläget om-famnas av de flesta politiska läger, såväl inom och utanför social-demokratin. Den socialdemokratiska lösningen, som fortsättningen eller återgången till ”folkhemspolitiken”, blir den nationella lösnin-gen, och därför också den potentiellt mest konsensusgrundande. ”Folkhemmet” har, med andra ord, status som en slags social myt; en eftersträvansvärd och närmast ’apolitisk’ samhällsvision.
När dagens socialdemokrati försöker finna svar på sociala frågor som tiggande hemfaller de gärna till folkhemshistorien. Resultatet blir nostalgiskt och ibland också reaktionärt då dagens politik inte pekar ut en riktning mot framtiden utan mot det förgångna. Där-till fanns det redan under den så kallade folkhemstiden ett antal grundläggande motsättningar som blir tydliga i relation till dagens avgörande frågor kring fördelningspolitikens och solidaritetens gränser. Att hänvisa till historien som ett slags socialt faktum, ger likväl en apolitisk legitimitet åt en politik som påstås vara en naturlig fortsättning av just historien. Historia utlovar kontinuitet, tradition, och därför trygghet.
Utifrån det allmänna historiska minnet förstås ofta den synliga nöd som tiggandet förknippas med som en tidigare historisk fas, som skulle ha övervunnits med just folkhemmets tillblivelse. Alltså har folkhemspolitiken förståtts som ett effektivt recept mot nöd. Just be-greppet ”den svenska modellen” blir här extra intressant genom dess dubbla åsyftningsbarhet: ofta likställs begreppet med samförstånd-sandan mellan fack och arbetsgivarorganisationer, men det kan också syfta på den ”generella” välfärdspolitiken som sådan.33 När det då påstås att tiggande är oförenligt med det svenska välfärdssamhället, kan problemet (och därigenom lösningen) förstås på två sätt: å ena sidan rör det arbetslösheten som sådan, å andra sidan består det i frånvaron av sociala insatser för samhällets mest utsatta.
En orsak till att det sker en diskursiv kamp kring begrepp som ”den svenska modellen”, är förekomsten av anakronistiskt menings-skapande. När debattörer försöker sammanlänka den tidigare social-demokratins kamp mot ojämlikhet med dagens situation, tenderar vissa grundläggande politisk-ekonomiska förhållanden att uteläm-nas ur historieskrivningen. Under första halvan av förra seklet var den socialdemokratiska reformismens anspråk på att vara såväl en historisk fortsättning samtidigt som framtidsrörelse, ideologiskt och politiskt användbart. Detta eftersom framtidsprojekt lyckades legi-timeras som historiska nödvändigheter. När reformerna började im-plementeras var tiggande förbjudet enligt den då rådande lösdriver-ilagstiftningen. Men denna lag instiftades redan 1885 och var inte arbetarrörelsens påfund: den var en del av en existerande juridisk verklighet. Ett annat exempel är att den fulla sysselsättning som
skulle ha utplånat den synliga nöden utgick från en annan histor-isk fas i kapitalismens produktionsförhållanden i Sverige än dagens. Då utgick alliansen mellan fack och arbetsgivare från en sysselsät-tningsekonomi driven av industriella massarbetsplatser, och förhål-landevis låg arbetslöshet. Globalisering var ett närmast okänt ord, och under dessa förhållanden framstod inte välfärdsnationalismen som så moraliskt paradoxal och exkluderande som den gör i lju-set av dagens ”tiggeridebatt”. Samtidigt uteslöts, under denna tid, romer och resande aktivt och systematiskt från många av de socia-la rättigheter och förmåner som utlovades och tillhandahölls rest-en av befolkningrest-en.34 Många av de debattörer som nu hänvisar till välfärdssamhällets tillblivelse, nästan oavsett vilken position de in-tar, bortser från att denna tid och process präglades av diskriminer-ing och förtryck gentemot romer och resande.
Slutligen menar vi att en av anledningarna till dagens förvirr-ing krförvirr-ing vad som är den ”egentliga” socialdemokratiska positionen kring tiggande, är att socialdemokratin historiskt öppnade upp för att inta alla möjliga ideologiska positioneringar i försvaret för ”välfärdssamhället”. I ”tiggeridebatten” ser vi nu hur sökandet eft-er den sanna socialdemokratiska positionen blir ett eko av social-demokraternas sökande efter sin identitet och legitimitet som stats-bärande parti i början av 1900-talet. Skillnaden är att man idag söker legitimitet i ”sin egen” politiskt paradoxala historiska självbild. Istället för att framställa sin politik som om den vore skärningspunk-ten mellan progressivt och samhällsbevarande, försöker man nu fin-na själva politiken i denfin-na framställning. Denfin-na självbilds politiska paradox var betydligt mer kompatibel med en ekonomisk-politisk verklighet som nu är förgången, och dess historiska triumfer ger in-get facit på samtidens politiska problem.
Noter
1. Erik Hansson är doktorand i kulturgeografi vid Uppsala universitet. Ma-ria Persdotter är doktorand i urbana studier vid Malmö universitet och Roskilde universitet. Bådas respektive avhandlingsprojekt handlar om det svenska samhällets reaktioner och förhållningssätt gentemot så kallade ut-satta EU-medborgare. Artikeln har tillkommit genom ett gemensamt och jämbördigt arbete.
2. Zachariasson, Helena, ”Ministern: Tiggeriförbud är att förbjuda fattigdom”,
Sveriges Television, 2015-04-17.
3. Olsson, Hans, ”Regeringen överväger att införa tiggeriförbud.”, Dagens
Ny-heter, 2016-08-18.
4. Holmqvist, Annette, ”Stefan Löfvens nya tiggeribesked: Detta måste få ett stopp”, Aftonbladet, 2016-12-17.
5. Hermansson, Ann-Sofie, ”Tiggeriförbud är inget för Socialdemokraterna”,
Dagens Nyheter, 2017-01-04.
6. Winther Jørgensen, Marianne och Phillips, Louise, Diskursanalys som teori
och metod, Lund 2000, s. 7.
7. Laclau, Ernesto och Mouffe, Chantal, Hegemony and socialist strategy:
To-wards a radical democratic politics, London: Verso, 2001.
8. Laclau, Ernesto. “Subject of Politics, Politics of the Subject”, differences 7:1, 1995 s. 151.
9. Balibar, Étienne, Citizenship, Cambridge 2015.
10. Nielsen, Amanda, Challenging rightlessness: on irregular migrants and the
con-testation of welfare state demarcation in Sweden, Diss. Linnéuniversitet, Växjö
2016. http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:lnu:diva-49015
11. Rosenberg, Göran, ”När jag var liten satt det en skylt om bettleri ....” i God-morgon, världen! Sveriges Radio, 2015-06-03.
12. Linderborg, Åsa, Socialdemokraterna skriver historia: historieskrivning som
ideologisk maktresurs 1892–2000. Uppsala 2001
13. Jmf. Turner, Bryan S., “T.H. Marshall, social rights and English na-tional identity”, Citizenship Studies, 13 no. 1 (2009): 65–73. http://doi. org/10.1080/13621020802586750
14. Hindess, Barry, “Citizenship for All”, Citizenship Studies, 8 no. 3, 2004, s. 305–315. http://doi.org/10.1080/1362102042000257023
15. Chatty, Meriam, Migranternas medborgarskap: EU:s medborgarskapande från
Romförhandlingarna till idag, Örebro University, Diss. Örebro Universitet,
16. Linderborg 2011.
17. Linderborg 2001, s. 465.
18. Linderborg 2001, s. 462.
19. Linderborg 2001, s. 462f.
20. Göran Persson intervjuad av Anna Hedenmo i Agenda, Sveriges Televison, 2016-04-20. https://www.svt.se/agenda/
21. Örestig, Johan, Bäckström, Hanna och Persson, Erik, ”EU-migrantdebatten som ideologi”, Fronesis 52-53, 2015, s. 240-252.
22. Därtill finns det en tendens att motivera repressiva åtgärder genom human-itära och solidariska argument. Ett exempel är förslaget om att försvåra för s.k. barn till utsatta EU-medborgare att gå i skolan, vilket motiveras med hänvisning till att detta är nödvändigt för att de ska fullfölja sin skolgång i hemländerna. Genom att förneka barnen rätt till skolgång här påstår sig regeringens företrädare stärka deras grundläggande, mänskliga, rättighet till skola där. Se Lind, Jacob och Persdotter, Maria, “Differential Deportability and Contradictions of a Territorialised Right to Education: A Perspective from Sweden”, Movements – Journal für kritische Migrations- und
Grenz-regimeforschung 3 no. 1, 2017.
23. Rothstein, Bo, ”Därför bör vi göra det förbjudet att ge till tiggare”, Dagens
Nyheter, 2013-12-28.
24. Holmin, Maria, ”Hätsk debatt om tiggeri i Agenda”, Sveriges Television, 2014-01-12.
25. Regnér, Åsa och Valfridsson, Martin, ”Skänk till organisationer på plats i hemländerna”, Dagens Nyheter, 2015-09-11.
26. Henriksson, Andreas, ”En historielektion om tiggeriet”, Dagens Samhälle, 2015-09-12.
27. Henriksson, Andreas, ”Snart återinförs tiggeriförbudet i Sverige, eller?”,
Dagens Samhälle, 2016-08-19, (vår kursivering).
28. Hermansson 2017.
29. Schulman, Alex, ”Vad hände med mitt älskade parti?”, Expressen 2016-08-21.
30. Malmgren, Kim, ”Bodström: Tiggare ska ansöka om tillstånd”, Expressen, 2015-08-19.
31. Perlenberg, Csaba Bene, ”Därför tiger S om tiggarna”, Dagens Nyheter, 2015-08-11.
32. Borgström, Claes, ”Hur kan socialdemokrater vilja registrera fattiga?”, Le-dare i ETC, 2017-01-03.
33. Magnusson, Lars, Håller den svenska modellen? Arbete och välfärd i en
glo-baliserad värld, Stockholm 2006, s. 50.
34. Ds 2014:8, Den mörka och okända historien: Vitbok om övergrepp och
kränknin-gar av romer under 1900-talet. Stockholm. Referenser
Balibar, Étienne,”Racism and Nationalism”, I Balibar, Étienne och Wallerstein, Immanuel (red), Race, Nation, Class: Ambiguous Identities (37–67). London: Verso, 1991.
Borgström, Claes, ”Hur kan socialdemokrater vilja registrera fattiga?” Ledare,
ETC. 2017-01-03.
Chatty, Meriam, Migranternas medborgarskap: EU:s medborgarskapande från
Romförhandlingarna till idag, Diss. Örebro Universitet, Örebro 2015.
Ds 2014:8: Den mörka och okända historien: Vitbok om övergrepp och kränkningar
av romer under 1900-talet. Regeringskansliet,
Arbetsmarknadsdepartemen-tet, Stockholm 2014.
Henriksson, Andreas, ”En historielektion om tiggeriet”, Dagens Samhälle, 2015-09-12. http://www.dagenssamhalle.se/blogg/2015/09/en-historiele-ktion-om-tiggeriet-18181
Henriksson, Andreas,”Snart återinförs tiggeriförbudet i Sverige, eller?”,
Da-gens Samhälle, 2016-08-19. http://www.daDa-genssamhalle.se/blogg/2016/08/
snart-aterinfoers-tiggerifoerbudet-i-sverige-eller-26845
Hermansson, Ann-Sofie, ”Tiggeriförbud är inget för Socialdemokrater-na”, Dagens Nyheter, 2017-01-04. https://www.dn.se/debatt/tiggerifor- bud-ar-inget-for-socialdemokraterna/?utm_source=facebook&utm_medi-um=page&utm_campaign=dn
Hindess, Barry, “Citizenship for All”, Citizenship Studies, 8(3), 2004, s. 305–315. Holmin, Maria, ”Hätsk debatt om tiggeri i Agenda”, Sveriges Television, 2014-01-12. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/hatsk-debatt-om-tiggeri-i-agenda Holmqvist, Annette, ”Stefan Löfvens nya tiggeribesked: Detta måste få ett
stopp”, Aftonbladet, 2016-12-17. http://www.aftonbladet.se/nyheter/sam-halle/a/30gaL/stefan-lofvens-nya-tiggeribesked-detta-maste-fa-ett-stopp Laclau, Ernesto, “Subject of Politics, Politics of the Subject”, differences 7:1, 1995. Laclau, Ernesto och Mouffe, Chantal,Hegemony and socialist strategy: Towards a
Lind, Jacob och Persdotter, Maria. “Differential Deportability and Contradic-tions of a Territorialised Right to Education: A Perspective from Sweden”,
Movements – Journal für kritische Migrations- und Grenzregimeforschung 3
(1), 2017.
Linderborg, Åsa,Socialdemokraterna skriver historia: historieskrivning som
ideolo-gisk maktresurs 1892–2000, Stockholm: Atlas Akademi, 2001.
Malmgren, Kim, ”Bodström: Tiggare ska ansöka om tillstånd”, Expressen, 2015-08-19. https://www.expressen.se/nyheter/bodstrom-tiggare-ska-an-soka-om-tillstand/
Magnusson, Lars, Håller den svenska modellen? Arbete och välfärd i en globaliserad
värld, Stockholm: Norstedts akademiska förlag, 2006.
Nielsen, Amanda, Challenging Rightlessness: On Irregular Migrants and the
Con-testation of Welfare State Demarcation in Sweden. Diss. Linnéuniversitet,
Lin-naeus University Press, Växjö 2016.
Olsson, Hans, “Regeringen överväger att införa tiggeriförbud”, Dagens
Ny-heter, 2016-08-18.
http://www.dn.se/nyheter/sverige/regeringen-overvag-er-att-infora-tiggeriforbud/
Perlenberg, Csaba Bene, ”Därför tiger S om tiggarna”, Dagens Nyheter, 2015-08-11. https://www.dn.se/ledare/signerat/csaba-bene-perlenberg-dar-for-tiger-s-om-tiggarna/
Persson, Göran, intervjuad av Anna Hedenmo i Sveriges Televison, Agenda 2016-04-20. https://www.svt.se/agenda/
Regnér, Åsa och Valfridsson, Martin, ”Skänk till organisationer på plats i hemländerna”, Dagens Nyheter, 2015-09-11. https://www.dn.se/debatt/ skank-till-organisationer-pa-plats-i-hemlanderna/
Rosenberg, Göran, ”När jag var liten satt det en skylt om bettleri ....”, Godmor-gon, världen! P1, Sveriges Radio, 2015-06-03.
Rothstein, Bo, ”Därför bör vi göra det förbjudet att ge till tiggare”, Dagens
Ny-heter, 2013-12-28.
http://www.dn.se/debatt/darfor-bor-vi-gora-det-forbju-det-att-ge-till-tiggare/
Schulman, Alex, ”Vad hände med mitt älskade parti?”, Expressen, 2016-08-21. https://www.expressen.se/kronikorer/alex-schulman/vad-hande-med-mitt-alskade-parti/
Turner, Bryan S., “T.H. Marshall, social rights and English national identity”,
Citizenship Studies, 13(1), 2009, s. 65–73.
Winther Jørgensen, Marianne och Phillips, Louise, Diskursanalys som teori och
Zachariasson, Helena, ”Ministern: Tiggeriförbud är att förbjuda fattigdom”,
Sveriges Television, 2015-04-17.
https://www.svt.se/nyheter/inrikes/minis-tern-tiggeriforbud-ar-att-forbjuda-fattigdom
Örestig, Johan, Bäckström, Hanna och Persson, Erik, ”EU-migrantdebatten som ideologi”, Fronesis, (52-53), 2015.
