Tonårsflickors val att
avbryta eller fullfölja en behandling
L
IS
B
JÖRK
& Å
SA
G
RUFFMAN
Studiens syfte är att, utifrån ett klientperspektiv, undersöka
varför tonårsflickor väljer att avbryta eller fullfölja en
behandling på Familjehuset i Karlstad. Vidare undersöks
hur tonårsflickornas upplevelser överensstämmer med
personalens uppfattningar. Materialet till den kvalitativa
studien har inhämtats via intervjuer. Sex tonårsflickor i
åldrarna 13 – 17 år deltog. I artikeln framkommer att
behandlingsarbete som bygger på en god kommunikation kan
ge en bra relation mellan tonårsflickorna och behandlarna.
Detta kan skapa motivation hos tonårsflickorna, vilket kan
påverka deras val att fullfölja eller avbryta en behandling.
Inledning
Familjehuset i Karlstad är en behandlingsenhet1 inom Socialtjänsten. Verksamheten riktar sig mot familjer med barn/ungdomar i åldern 0 – 20 år. Den har bedrivits sedan år 2000 och familjebehandlingen har utvärderats från och med år 2002 (Familjehuset, 2004). Av en utvärdering från 2005 (Vitalis & Östlund, 2005) framkommer att pojkar uppvisade en signifikant höjning av
1 Insatser som Familjehuset tillhandahåller är bl a Familjesamtal, Föräldrasamtal, Samtal med barn och ungdomar, Gruppverksamhet, Nätverksmöten, ART och Marte Meo. Personalen består av socionomer, beteendevetare, förskollärare, fritidspedagog och specialpedagog (Familjehuset, 2004)
KASAM2 (Känsla av sammanhang) efter behandling jämfört med flickorna, där ingen signifikant förändring kunde iakttas. Vid samtal med personal på Familjehuset i Karlstad (2006-09-21) framkom att de upplevde att tonårsflickor var svårare att nå i behandlingen än tonårspojkar. Vidare framkom att tonårsflickor i större utsträckning inte var nöjda med insatsen och att det fanns en tendens till att de oftare avbröt denna.
__________________________________ Författarna är studerande vid Örebro Universitet, Institutionen för Beteende, Social- och
Rättsvetenskap.
Socionomprogrammet, Termin 7, HT 2006 Detta är författarnas slutarbete.
2 Aaron Antonovski (2005) har myntat begreppet KASAM.
Handledare: Björn Johansson, Universitetslektor. Examinator: Anna Henriksen, Doktorand
Eftersom personalen, på grund av tidsbrist, inte haft möjlighet att undersöka flickornas syn på behandlingen fokuserades undersökningen på detta; Varför stannar de kvar i behandling eller varför väljer de att hoppa av?
Att klienter avbryter en behandling eller insats som socialtjänsten beslutat om förekommer både i Sverige och internationellt. Flera forskare har undersökt ämnet sammanbrott3 /dropout4 utifrån olika utgångspunkter, enligt våra efterforskningar på Socialstyrelsens hemsida, databaser vid Örebro universitet och Karlstad universitet5. Forskning som finns berör ofta ämnet utifrån missbruksbehandling, skola, sjukhusvård eller placering utanför familjen.
Påverkansfaktorer
I studien Sammanbrott vid
tonårsplaceringar (Vinnerljung, Sallnäs &
Kyhle Westermark, 2001), som är en genomgång av tidigare forskning inom området dygnsvård för tonåringar, konstateras att förekomsten av sammanbrott påvisar hur socialtjänsten genomfört de insatser som de har ansvar för. Det säger inget direkt om det fått positiva, neutrala eller negativa effekter/konsekvenser för tonåringen
3
Sammanbrott: Insatsen avslutas på ett sådant sätt att det är uppenbart att det inte är vad som socialtjänsten planerat. Vi använder ordet avhopp synonymt med sammanbrott.
4
Drop-out: Avhopp från behandling. Vi använder ordet avhopp synonymt med drop-out och sammanbrott.
5 Data baser: Social Service Abstracts, PsycINFO, ASSIA, Sage, Elin@orebro samt Örebro och Karlstads universitets bibliotekskataloger. Information inhämtades även via Socialstyrelsens hemsida, www.sos.se. Sökord som används är: sammanbrott, avbrott, avhopp, dropout, drop-out, breakedone, behandling, treatment,
familjebehandling, familjeterapi, family theraphy, tonåring, adolecens, youth, barn, flicka/flickor, tjej och girl.
personligen. Trots detta kan sammanbrott ses som ett indirekt mått på hur väl insatsen fungerat för tonåringen och författarna menar att det är viktigt att socialtjänsten tar till sig detta. Ett sammanbrott kan få negativa resultat både för tonåringen och för socialtjänsten. I deras genomgång av tidigare forskning framkommer faktorer som ökar risken för sammanbrott. Betydelsefulla faktorer som lyfts fram är att barnet är i tonåren, har beteendeproblem samt varit med om tidigare sammanbrott i vårdsystemet. I en av de tidigare studierna framkom att sammanbrott vid tonårsplaceringar var större för flickor än pojkar. Något som tycks minska risken för sammanbrott är en god relation mellan socialarbetare, barn och fosterföräldrar samt socialarbetarens professionella insatser.
Vinnerljung, Öman och Gunnarsson (2004 x) har utifrån föregående studie undersökt om förekomsten av återplaceringar i dygnsvård. Ett sammanbrott sker när ungdomen efter att ha vistats i hemmet återigen blir aktuell för en placering. Sverige har samma problem med detta som andra länder. Det framkommer i studien att en längre insats minskade risken för en återplacering. De konstaterar att många av de sammanbrott som sker beror på tonåringens eget val av att stanna kvar i fosterhemmet eller ej. För att kunna minska sammanbrotten efterlyser de mer forskning om hur det faktiskt gå för dessa barn. De konstatera att data som finns inte är tillräckliga för att ge svar på detta. I den fortsättningsstudie som Vinnerljung, Hjern och Öman (2004 y) gör framkommer att interaktionen mellan föräldrar och myndighet har en avgörande betydelse för hur det går för ungdomen. Här tar man även upp den rundgång som tonåringarna utsätts för då deras insatser avbryts av dem själva, föräldrar eller fosterhemmet.
Flera internationella studier undersöker avhopp bland vuxna som ingår i drogavvänjningsprogram. Resultat visar bland annat att faktorer som en bra och
ihållande relation mellan behandlare och klient var viktig för att undvika avhopp i behandlingen. Även faktorer som att klienten var redo för insats och tidigare positiva erfarenheter av behandling var av stor vikt (Meier et al, 2005 x). En annan studie har kommit fram till att klienter som hade bra motivation, coping strategier, stöd i nätverket och som utvecklat en trygg anknytning, hade bra förutsättningar att skapa en god relation till behandlaren (Meier et al, 2005 y). Att skapa en bra relation till behandlaren i början av insatsen är en viktig faktor för att förhindra avhopp i behandling, visar en engelsk studie gjorda på 187 klienter i ett drogavvänjningsprogram. Ju bättre relation klienten hade med behandlaren ju längre stannade klienten kvar i behandlingen (Meier et al, 2006).
Studien Reasons for dropout from drug
abuse treatment: Symptoms, personality and motivation6 (Ball, Carroll,
Canning-Ball & Rounsaville, 2006) använder tidigare studiers identifiering av riskfaktorer för att utforma mätinstrumentet, Reasons for leaving treatment questionnaire (RLTQ). Utformningen och användningen av mätinstrumentet syftade till att lyfta fram klientens subjektiva upplevelser av dropout då det ej fanns något sådant mätinstrument. Sju möjliga orsakskategorier identifierades; problemets omfattning, logistik problem, konflikter i det stödjande nätverket, inkonsekvens i motivationen, förväntningar på insatsen, intrång i klientens privata sfär och influenser utifrån. Jämförelse med flera demografiska variabler gjordes, vilket visade att variablerna ålder, kön, utbildning, sysselsättning, levnadssituation, familjeproblem och bakgrundshistoria ej påverkade dropout. Vad som däremot påverkade dropout var variabeln äktenskapsstatus, aldrig gift. Detta uppvisade effekter när det gällde problemets omfattning, inkonsekvens i
6
Studien omfattar 24 respondenter.
motivationen, logistikproblem och influenser utifrån.
I studien ”Almost There”…Why Clients
Fail to Engage in Family Therapy: An Exploratory Study7 (Wang et al. 2006)
behandlas dropout både ur klient- och klinikperspektiv. Studien fokuserar på vad som händer och vilka orsaker som gör att familjen avbryter insatsen efter det första mötet eller att den första kontakten har etablerats. De har delat in orsakerna i tre kategorier; klient-, klinik- och terapeutfaktorer. Klientfaktorerna var låg socioekonomisk status, etnicitet, väntetid och stöd från familj. Den mest betydelsefulla faktorn var att ursprungsproblemet inte fanns kvar. Öppettider, kompetens hos personal, videoinspelning av samtal samt information till klienten var väsentliga klinikfaktorer. Endast en faktor kopplad till terapeuten visade sig vara betydelsefull och det var klientens önskan om manlig eller kvinnlig terapeut. Ett etiskt dilemma utifrån ett klientperspektiv var risken att materialet i terapin inte skulle behandlas konfidentiellt. Studien visar att det under en femårsperiod var 30 % av klienterna som aldrig fullföljde terapin (Wang et al. 2006). En amerikans studie undersökte 30 ungdomar och deras föräldrars deltagande i familjeterapi. Denna studie granskar klienternas relation med behandlaren som en faktor som påverkar deltagandet i behandlingen. Resultat visar att det finns tidiga tecken på om relationen mellan klient och behandlare inte är välfungerande. Om denna disfunktion inte åtgärdas är riskerna stora för att avbrott inträffar (Robbin et al. 2006).
Dropout/avhopp
Att klienten hoppar av en insats kan medföra stora samhällskostnader och ett onödigt lidande för den, vilket är ett försummat problem i det sociala arbetet både för unga och för vuxna. Tonåringar
7
har en annan tidsupplevelse än vuxna och deras beteende präglas av instabilitet och förändringar. Detta har stor inverkan på tonåringars samtycke till insatsen och att samtycket består över tid, vilket påverkar deras vilja att fullfölja insatsen. Avhopp kan förklaras utifrån många teorier beroende på valt perspektiv. Daglig barnavård innehåller flera olika och komplexa processer, vilket understryker betydelsen av kvalitativa studier för att förstå fenomenet avhopp (Vinnerljung et al. 2001). Är det samma orsaker som framkommer i tidigare studier som också påverkar tonårsflickorna att fullfölja eller avbryta en insats vid Familjehuset i Karlstad?
Studiens syfte är att, utifrån ett klientperspektiv, undersöka vad som gör att tonårsflickor väljer att avbryta eller fullfölja den insats de erbjuds av Familjehuset i Karlstad. Vi vill även undersöka om tonårsflickornas upplevelser stämmer överens med personalens uppfattning om varför tonårsflickorna avbryter eller fullföljer behandlingen. Frågorna som vi vill få svar på är:
• Vad är orsakerna till att tonårsflickor väljer att avbryta eller fullfölja en behandling utifrån deras berättelser?
• Vad tror personalen inverkar på om behandlingen fullföljs eller avbryts?
• Hur överensstämmer
tonårsflickornas upplevelser med personalens uppfattning?
Förhoppningen är att studiens resultat kan användas i det pågående behandlingsarbetet som ett underlag för att utveckla arbetet med tonårsflickor. Studien kan kanske användas som underlag till en större undersökning.
Studien avgränsas till tonårsflickor eftersom personalen uttryckte en önskan om att fokusera på denna målgrupp. Tidigare forskning kommer fram till att tonårsflickor är en riskgrupp för tidiga avhopp i behandling (Vinnerljung et al. 2001). Val av åldersgrupp gjordes med
tanke på att det var barn i åldern 13 -18 år som fick fylla i utvärderingsformulär då de varit aktuella på Familjehuset (Vitalis & Östlund, 2005). Det hade varit intressant att jämföra olika behandlingsmetoder med orsaker till avhopp, vilket kräver ett större urval. På grund av antalet tillgängliga respondenter var detta ej genomförbart.
Metod
Med utgångspunkt i syftet och våra frågeställningar är det hermeneutiska8 synsätt lämpligast för att få förståelse för tonårsflickors val att fullfölja eller avbryta en behandling (Kvale, 1997). Undersökningens mål är inte att generalisera resultaten men att förstå och söka djupet, det säregna och det speciella (Hayes, 2000).
I studien används ett abduktivt angreppssätt (Bryman, 2002). Syftet med detta är att överbrygga de problem som de induktiva9 och deduktiva10 ansatserna är förknippade med – en sorts gyllene medelväg. Det handlar om att söka uppnå en växelverkan mellan teori och empiri i analysen av respondentintervjuerna i syfte att nå en djupare förståelse (Kvale, 1997). Den kvalitativa metoden valdes eftersom den grundar sig på att respondenterna, med egna ord, skall få uttrycka sin historia (Silverman, 2005). Genom intervjuerna fås en djupare förståelse av tonårsflickors upplevelser, för att sedan kunna förklara detta utifrån ett vetenskapligt perspektiv (Kvale, 1997).
I studien används ett kriterieurval (Marlow, 2000). Kriterierna för urvalet är: Varit aktuell för behandling på Familjehuset, ålder 13 - 18 vid behandlingen och flickor. Antal respondenter bestämdes sedan utifrån
8 Hermeneutiken innebär tolkning av texter för att få en giltig och gemensam förståelse för olika fenomen.
9
Induktiv ansats innebär att slutsatser grundas i ren empiri (Bryman, 2002).
10 Deduktiv ansats innebär att teorin är överordnad empirin, utgår från teorier som testas på
studiens storlek till 6 tonårsflickor, varav 3 avbrutit behandling och 3 fullföljt. Familjehusets personal kontaktade de klienter som uppfyllde kriterierna. De som var tillgängliga och som var villiga att delta i undersökningen intervjuades. Detta är både ett tillgänglighetsurval och ett frivillighetsurval (Marlow, 2000 och Thomsson, 2002).
Under forskningsprocessen har Vetenskapsrådets etiska riktlinjer beaktats, det vill säga kraven på information, samtycke, nyttjande och konfidentialitet. Familjehusets personal tog kontakt med respondenterna och informerade dem om undersökningen med tanke på att klientinformation är sekretessbelagd. De inhämtade samtycke från vårdnadshavarna till intervjuerna. Vi informerade respondenterna vid intervjun om nyttjande av materialet11 , deras rätt att avbryta intervjun samt anonymitet. Personalen på Familjehuset kommer ej att få ta del av intervjumaterialet för att undvika identifiering av respondenterna. Samtliga respondenter tillfrågades om de ville ha tillgång till råmaterialet och färdigställd artikel.
Den kvalitativa forskningsintervjun användes för att få kunskap under kontrollerade former. Ämnet presenterades för respondenternas och deras svar på frågorna följdes upp, för att sedan kunna tolkas (Kvale, 1997). Studiens intervjuguide bygger på tidigare forskning och fokuserar på vissa områden, vilket kan ge förslag till frågor (Kvale, 1997). Eftersom det är viktigt att språket anpassas till respondenterna genomfördes en pilotstudie med fyra ungdomar i samma åldersgrupp (Kvale, 1997). Intention var att fenomenet skulle beskrivas spontant och öppet av respondenten i samtalet. Intervjuerna genomfördes med en intervjuare och en observatör eftersom vi inte är vana intervjuare. Observatören noterade oklarheter och fick i slutet av intervjun möjlighet att ställa frågor utifrån
11
Rådata förstörs efter examinering.
sina reflektioner. En van intervjuare, som kan tekniken, noterar själv observationer under pågående intervju eller direkt efteråt (Thomsson, 2002). Författarna bestämde att samma person skulle inneha rollen som intervjuare respektive observatör under samtliga intervjutillfällen. Med detta eliminerades risken för att intervjuerna utfördes olika och samtidigt stärktes reliabiliteten (Kvale, 1997). Intervjuerna spelades in på band för att behålla fokus på samtalet, kunna analysera materialet noggrant samt stärka reliabiliteten i analysen av resultatet (Kvale, 1997). För att undvika en analys av resultaten innan samtliga intervjuer slutförts diskuterades inte dessa under intervjuprocessen. För att öka tillförlitligheten och höja validiteten i intervjuerna återkopplades svaren till respondenten för att kontrollera att dessa uppfattats rätt. Vi försökte att inte ställa ledande frågor men det upptäcktes i transkriberingen att det hänt vid några tillfällen (Kvale, 1997). Författarna transkriberade tre intervjuer var och kontrollerade dessa tillsammans för att viktig information inte skulle gå förlorad. Utifrån studiens syfte och frågeställningar undersöktes det som avsågs att undersökas, vilket även detta höjer validiteten (Kvale, 1997). Studiens resultat kan varken replikeras eller generaliseras eftersom djupet söktes i respondenternas berättelser. En objektiv i tolkningen har eftersträvats, vilket inte kan uppfyllas med tanke på att det är författarna som väljer ut teman. Det går heller inte skydda sig från att respondenterna gett falska svar (Hayes, 2000 och Kvale, 1997).
De transkriberade intervjuerna analyserades i flera steg (Hayes, 2000). Materialet lästes igenom och intressanta enheter, vilka var relevanta för forskningsfrågan, noterades och skrevs ner. Enheterna som verkar behandla samma ämne sorterades under så kallade prototeman12 , vilket utgör basen för
12 6 prototeman: Familjehuset, behandling, behandlare, delaktighet, nätverket och tidsperspektiv.
analysen. Dessa ändrades under analysens gång eftersom de är utvecklingsbara (Hayes, 2000). Den egentliga innebörden av varje prototema undersöktes och nya provisoriska teman13 bildades. En ny genomläsning gjordes för att hitta information som hörde till de olika teman och slutligen fastställdes fyra huvudteman14 . Namnen bestämdes utifrån respondenternas beskrivningar, tankar, känslor och upplevelser (Hayes, 2000). För att få svar på personalens uppfattning om varför tonårsflickor fullföljer eller avbryter en behandling ställdes frågan: Vad tror du inverkar på om behandlingen fullföljs eller avbryts? De ombads skriva ner svaret och lägga det i ett slutet kuvert som öppnades då intervjumaterialet var analyserat. Därmed påverkades inte författarna av personalens tankar under analysen. Svar inkom från tolv av fjorton möjliga. Personalens svar sammanställdes för att kunna jämföras med intervjusvaren.
Resultat och analys
Ungdomskultur – Vuxenvärld
Tonårsflickorna var i åldrarna 13- 16 vid behandlingen och vid intervjutillfället var de 14- 17 år. Tre av tonårsflickorna bodde tillsammans med båda föräldrarna, två med bara mamma och syskon fanns i fem av familjerna. Alla utom en hade haft kontakt med socialtjänsten under uppväxten. Samtliga hade fått kontakt med Familjehuset på grund av relationsproblem i familjen.Tonårsflickorna hade en negativ inställning till socialtjänsten och Familjehuset. De berättade om att det finns en negativ attityd i deras umgängeskrets när det gäller insatser från socialtjänsten. Ett sätt att förstå denna negativa attityd är att under ungdomsåren har vänner en stor
13 10 provisoriska teman: Familjen, Familjehuset, relation till behandlare, klientinställning, språk, formella nätverk, stödjande nätverk, vänner, samtycke och tidsperspektiv.
14 4 huvudteman: Ungdomskultur – Vuxenvärld, nätverk, kommunikation och relation.
betydelse i tonåringens liv. Kompisgänget ger den unge en identitet, genom att de påverkar varandra och att de tillsammans försöker hävda sig mot vuxenvärlden. Ungdomar vill gärna vara som de andra i gänget och göra som dem. Enligt Evenshaug och Hallen (2001) kan detta grupptryck skapa konflikter mellan ungdomen och vuxenvärlden, då de har olika syn på tillvaron.
”…mmmmmm …det var väl bra jag har väl aldrig tyckt om soc så men … det var väl …jag vet väl inte nån som tycker om soc”
”…soc är soc och borde bombas”.
Informationen som de har fått angående Familjehuset upplevs komma från vänner och inte från socialsekreterarna. Skillnaden mellan de som fullföljt och avbrutit var hur de samtalade med sina vänner om behandlingen på Familjehuset. De som fullföljt berättade inte att de gick till Familjehuset mer än för en speciell vän och höll det inom familjen.
” Det var bara en… Jag tycker inte om att berätta. Jag berättar inte om min familjesituation för någon”
Däremot visste alla vänner till dem som avbrutit om att tonårsflickorna gick på Familjehuset. De pratade inte om behandlingen i sig, för det var inte av intresse, men alla vännerna var eller hade varit aktuella i något hänseende hos socialtjänsten.
”…ja mina kompisar, alla……det är ju inte så att man går igenom hela samtalet typ, som saker som om man har vart med en kille och vill höra detaljer… …riktigt så intressant är det ju inte att veta vad jag gör på soc”.
”…mmm typ alla… mmm ja men dom flesta i min umgängeskrets går faktiskt till socialen så…nej……det är väl mer konstigt
och inte göra det tror jag……eller mer ovanligt kanske det är”
Det kan antas att tonårsflickorna genomgick en frigörelseprocess utifrån deras sätt att beskriva kontakten med vuxenvärlden. De som avbröt behandlingen påverkades mer av kompisgänget än de som fullföljt. De som fullföljt verkar ha kommit längre i processen att bli självständiga individer än de som avbrutit. Ett sätt för ungdomar att bli självständiga är att de testar gränser som föräldrar och andra vuxna sätter. Det kan innebära att konflikter uppstår dem emellan. Wrangsjö och Winberg Salomonsson (2006) menar att det första målet för en ungdom är att frigöra sig från föräldrarna för att utveckla sin egen identitet. Samtliga tonårsflickor genomgick en frigörelseprocess, vilket visade sig i deras sätt att berätta om familjerelationerna. Erling och Hwang (2002) förklarar att konflikter inom familjen uppkommer oftast då föräldrar och ungdom har olika uppfattningar. Ungdomen har ett behov att markera sin roll som ungdom, ser sig inte som varken barn eller vuxen, vilket stämmer överens med de intervjuades upplevelser.
Nätverk
Ingen av tonårsflickorna upplevde att det fanns några vuxna i det närmsta nätverket, informella systemet, att anförtro sina problem till.
”…nej, det finns ingen”.
”… nej, mormor har jag inte kontakt med ens en gång, hon tycker att jag är Karlstads största problembarn”.
Det framkom senare i en intervju att en flicka eventuellt skulle kunna prata med sin mormor. De flesta hade ingen kontakt med den äldre generationen. En anledning till detta kan vara att de helt enkelt inte förstår varandra, upplever sig leva i olika världar (Evenshaug & Hallen, 2001). En
flicka hade en äldre pojkvän att prata med och en annan hade en äldre väninna. Det framkom inte om detta har påverkat valet att fullfölja eller avbryta behandlingen. Samtliga tonårsflickor känner sig mer eller mindre tvingade att genomföra behandlingen på Familjehuset av föräldrarna och/eller socialtjänsten.
”…min mamma sa att vi var tvungna (litet skratt)…Jag hade inget val”.
”…mamma ville gå, för det var jobbigt hemma”.
”…för att mina föräldrar tyckte det … …och så………och så soc”.
På ”vanliga socialtjänsten” upplevde de flesta att socialsekreterarna inte lyssnade och att de bestämde över huvudet på dem. När de väl kom till Familjehuset kände de att de var delaktiga i beslut om tider och behandling. De som fullföljde sa att det var för föräldrarnas skull som de började behandling och inte för sin egen skull. Efter ett tag kunde de se nyttan av behandlingen personligt och det påverkade deras val att fullfölja. Tonårsflickorna beskrev hur relationen inom familjen hade förbättrats och att de kunde se hur de själva var en del i ett system som påverkar varandra.
”…min mamma och jag har blivit närmare varandra…”.
”…morsan har ju lärt sig att prata med mig, att ta det lugnt och inte gå rakt på sak. Det är då jag blir väldigt, väldigt förbannad. Hon lär sig att sänka ner sig själv genom att prata med mig. Jag har lärt mig att lyssna och försöka förstå meningen, innan jag blir sur och grinig”.
De som avbröt sa däremot att ingen vuxen kunde tvinga dem att göra något de inte ville och att familjerelationen ej påverkats. Det var deras eget val att gå till Familjehuset eller att avbryta
behandlingen. Tidigare forskningsresultat visar att det inte går att tvinga någon till att genomföra en insats (Vinnerljung et al , 2004 x).
”…dom frågade mig om dom typ hade någon idé, och så sa dom om det var ok för mig, för dom kan ju inte göra nåt som jag inte går med på… …så då sa jag väl ja eller nej”.
”…för jag ville inte, dom skulle inte veta mina problem, för det är mina och ingen annans”.
De som avbröt ansåg att de inte hade några egna problem utan att det var familjen som tyckte att det fanns problem. För att en behandling skall kunna genomföras måste individen själv se att den har problem. Är denna grundförutsättning ej uppfylld, är det enligt Wrangsjö och Winberg Salomonsson (2006) svårt att engagera och motivera klienten i en behandling som tar tid och kan vara emotionellt krävande.
Flera av tonårsflickorna hade haft kontakt med kurator eller skolpsykolog och ett par hade varit på BUP15 . Ingen upplevde dessa kontakter som bra eller att de hade hjälpt dem.
”…jag går ju till barn och ungdom, på BUP där, och så går jag till kuratorn och så går jag till en jävla massa prata-prata människor. Jag tycker inte dom förstår nånting”.
”…dom är ju inte normala i huvudet över huvud taget”.
”…jag får inget förtroende för vuxna”. ”…psykologer och allt sånt där dom tror dom vet vad dom pratar om, men dom kommer aldrig att få känslorna som barn och ungdomen vill få utav en vuxen. Dom kanske medlider, men det är inte det man
15
Barn och ungdomsprykiatrin.
vill ha. Dom ställer helt fel frågor, dom fattar ingenting”.
Tonårsflickorna beskriver att de är besvikna och trötta på samtliga möten med professionella. Det är därför viktigt att ta reda på hur ungdomen upplevt föregående möten när en ny insats påbörjas. Ungdomens upplevelse påverkar förväntningarna och motivationen inför den nya insatsen (Wrangsjö & Winberg Salomonsson, 2006). De som avbröt sa att de inte trodde på samtal som hjälp, vilket kan bero på att de inte kan se något sammanhang mellan de olika professionella insatserna och att de är trötta på alla samtal. Om en klient är aktuell inom flera områden är det viktigt med samarbete för att underlätta för den. Brister samarbetet kan klienten tappa motivationen till all ny kontakt. De professionella måste se sig som en del i ett större sammanhang eftersom deras hjälp påverkar andra insatser. När samarbete brister läggs ofta skulden på klienten istället för att de ser sin egen roll i detta (Forsberg & Wallmark, 2005). Utifrån tonårsflickornas berättelse är det svårt att se hur samarbetet fungerat mellan de professionella. Ett, av tonårsflickorna upplevt, dåligt samarbete kan ha varit en bidragande faktor till att de avbrutit behandlingen på Familjehuset. Det dåliga samarbetet berörda emellan gör att ungdomen kan utsätts för att slussas runt i systemet men utan att få den hjälp den behöver (Vinnerljung et al, 2004 y). De som fullföljt trodde att professionella insatser kunde vara till hjälp i deras utveckling och är inte lika negativt inställda som de andra längre.
Kommunikation
Tonårsflickorna har flera olika roller som till exempel dotter, kompis, elev och klient. I rollerna måste de kommunicera och samspela med andra och detta gör att de skapar sin egen identitet. Tonårsflickorna upplever att personalen på Familjehuset har lyssnat på dem. Alla utom en har
kunnat berätta sin livshistoria för behandlaren och de ansåg själva att det gjordes frivilligt. All kontakt med människor handlar om att kunna kommunicera verbalt och icke-verbalt med varandra under olika skeenden i livet och utifrån individuell utvecklingsnivå. De som utvecklat en trygg anknytning, kan använda copingstrategier och har stöd i nätverken har förutsättningar för att utveckla en bra kommunikation i olika system (Meier, 2005 y). Individer samspelar på flera olika sätt och inom flera system och får olika roller i systemen (Payne, 2002).
”…vi fick en väldigt, väldigt bra kontakt, nästan på en gång”.
”…jag har berättat allt för honom, i stort sett i alla fall”.
Enligt tonårsflickorna har de flesta varit öppna och samtalat med behandlaren om sina upplevelser. Här framkommer ingen skillnad på dem som fullföljt eller avbrutit behandlingen eftersom samtliga verkar nöjda med hur samtalen har varit. Wrangsjö och Winberg Salomonsson (2006) påpekar att det är en förutsättning för behandlaren att ta del av tonåringens livshistoria för att kunna gå vidare med behandlingen.
Att kommunicera är inte enkelt, två olika individer skall försöka att förstå varandra. I samtalen måste hänsyn tas till flera faktorer som personligt utrymme, närhet med mera. Att kunna se hur olika individer reagerar på den information de får eller vad som sägs kan vara svårt (Payne, 2002). Många ungdomar har svårigheter med kommunikationen och de kan behöva ledtrådar och icke-verbalt stöd för att förstå vad andra säger (Erling & Hwang, 2002). Det var en klar skillnad i hur de som fullföljt och de som avbrutit behandlingen förstod frågorna under intervjun. Samtliga som fullföljt behandlingen kunde berätta och beskriva sina upplevelser mer utförligt och djupare än de som avbrutit. Två av
dem som avbrutit gav korta och oprecisa svar och den tredje pratade mycket men kom inte ner på djupet. Vi fick ofta förklara innebörden av frågorna eftersom de inte förstod ord som; familjesituation, fullföljt, avbrutit och behandlare. Tonåringar med språksvårigheter visar det många gånger genom att svara kortfattat, enkelt och att samtalsrytmen går långsammare (Erling & Hwang, 2002). Flera av tonårsflickorna kan berätta om att de haft svårt att förstå den information som de fick av både socialsekreterarna och behandlarna. En orsak till detta var dels deras ointresse för behandlingen men även att de inte förstod de vuxnas språk. Tonåringar kan befinna sig på olika språknivåer oberoende av ålder, vilket gör att de vuxna måste anpassa sig i samtalet till ungdomens nivå (Erling & Hwang, 2002).
Herlitz (2003) skriver om
kommunikation utifrån ett
kulturperspektiv. Han tar upp flera exempel hur människor från olika kulturer missförstår varandra när de ska samtala. Samtliga tonårsflickor pratar om vuxna personer som att de befinner sig i en annan värld, vuxenvärlden. De känner sig missförstådda och en del säger helt klart att de inte begriper sig på vad vuxna säger. Tonårsflickorna som har fullföljt känner inte att de tillhör vuxenvärlden nu men att de är på väg in i den. De ger som uppmaning till vuxna att de ska lära sig mer slangord men ändå vara tydliga i sin vuxenroll. En flicka berättar att det var just det att behandlaren kunde anpassa sin språknivå till hennes som gjorde att hon gav Familjehuset en chans.
”…han var allvarlig men inte allvarlig, han skämta mer eller mindre genom vår arbetstid. Sitta och bara vara allvarlig är inget för mig. Det gick ju lättare när man kunde skämta till allting. Sen var han väldigt bra på att sänka ner sin pratnivå. Jag förstår inte en fråga som en 17-åring skall förstå. Han måste sänka sig till 14, 15. Det var han väldigt, väldigt duktig på,
så jag förstod ju vad han mena på en gång och gjorde jag inte det så sa jag…jag fattar inte va fan du pratar om”.
De som har avbrutit behandlingen pratar om vuxna som att de inte förstår något och dem kan man inte prata med. Det gäller föräldrar, lärare, socialsekreterare och olika behandlare. Deras avstånd till vuxenvärlden känns stort.
”…det vet jag faktiskt inte, för dom som jag pratar med nu typ, handlar om helt olika saker. Jag skulle helst vilja ha nån som typ som hade varit med om samma sak i min ålder kan man säga, som verkligen förstår hur jag menar, utan att jag skall behöva gå in och typ och gå in jätteinvecklat, så verkligen berätta, så jämt bara prata snack liksom sådär”.
Kommunikation är a och o för att kunna skapa en stark relation som kan utvecklas så att klienten blir motiverad (Johnsson & Lindgren, 2001). En av tonårsflickorna som avbrutit behandlingen berättade att hon bestämt sig från början att inte säga något till behandlaren. Enligt henne hade behandlaren försökt att kommunicera med henne med det lyckades inte. Att inte få någon reaktion på det som sägs gör att behandlarna hela tiden måste söka andra vägar att kommunicera på (Payne, 2002). Hur gör behandlaren när kommunikationen ej fungerar och han/hon vill skapa en relation till tonårsflickan?
Relation
Alla tonårsflickor hade en negativ inställning till socialtjänsten, eller som de uttryckte det ”vanliga soc”, men två av dem som fullföljt fick efterhand en mer positiv attityd till Familjehuset. Detta berodde helt och hållet på den behandlare som de träffat. Behandlaren hade inte gett upp även om tonårstjejen visade sig totalt ointresserade de första gångerna, en relation hade skapats. Dessa två beskrev ingående hur relationen hade varit och hur den växt fram. Behandlaren hade lyssnat,
sänkt sig till deras nivå, förstått dem och varit personliga i samtalen. En av dessa tonårsflickor beskrev behandlaren som den enda som verkligen hjälpt henne och hon tyckte att behandlaren borde ha kommit in i hennes liv tidigare. Behandlaren har här lyckats att så ett frö tidigt i kontakten och det skapade en relation, vilket Payne (2002) beskriver som en viktig del för att behandlaren skall komma in i klienternas liv.
”…dom skulle ha tagit in honom tidigare… …Ja, det är typ bara han som har hjälpt mig, han ringde mer eller mindre varje dag”.
”…jag fullföljde på grund av kontakten med behandlaren, hon orkade lyssna. Det var bra att prata normalt som med en kompis typ”.
När terapeuten möter klienten på samma nivå skapas en allians dem emellan och samarbetet blir fruktbart. Alliansskapandet kommer inte till bara genom ord utan gester, leenden och humor är betydelsefulla beståndsdelar. Behandlaren måste vara uppmärksam och ta till vara de ögonblick där de når ungdomen i samtalet (Wrangsjö & Winberg Salomonsson, 2006). De här tonårsflickorna saknade kontakten med behandlaren efter att de slutat på Familjehuset. De berättar att de gärna skulle hälsa eller gå fram och prata med behandlaren om de sågs ute på stan, vilket de inte kan tänka sig att göra med andra professionella. Dessa resultat stämmer bra överens med internationella studier där faktorer som bra och långvariga relationer mellan behandlare och klient anses viktiga (Meier et al. 2005 x). Den flicka som inte delade denna positiva utveckling fullföljde behandlingen enbart för familjens skull och skapade inte en lika stark relation till behandlaren.
Payne (2002) beskriver att hans sätt att arbeta med ungdomar är att erbjuda dem handlingsalternativ. Två av de tonårsflickor som fullföljt behandlingen
kan beskriva att de inte upplevt att behandlaren varit i en maktposition över dem. Samtalen var kontinuerligt ett givande och ett tagande. De tonårsflickor som fullföljt beskrev att om behandlaren haft en idé och hon själv en annan, kompromissade de till en gemensam lösning. Det viktiga var att de tillsammans pratade igenom vad som var bra eller dåligt med de båda sätten.
”…Vi tog kanske halva min och halva hanses, så testa vi det kanske i två veckor, så gick vi igenom det och så, och nej det fungerade inte och så hela hanses. Testa vägar hela tiden”.
”…Vi möttes halvvägs, jag och hon”.
I denna process skapas en relation som behövs i den fortsatta kontakten och i behandlingsarbetet. Det är därför viktigt i inledningen av kontakten att kunna bedöma om tonåringen och behandlaren kan skapa en relation (Wrangsjö & Winberg Salomonsson, 2006). Tonårsflickorna berättar att behandlarna har varit öppna, de har lyssnat och förstått. Det verkar som behandlarna med sitt sätt att vara, har uppmuntrat och stöttat tonårsflickorna och därigenom skapat en hållbar relation till dem som fullföljt (Payne, 2002).
Tonårsflickorna som avbröt hade inte fått en lika stark relation till behandlaren. Två sa att behandlaren dock var den bästa de träffat men ville inte ha någon fortsatt kontakt. En hade bestämt sig för att inte prata med behandlaren och gjorde ej heller detta. Att skapa en god relation i ett tidigt skede har stor betydelse enligt tidigare forskning för klientens fortsatta deltagande (Meier, 2006 och Robbins 2006). Familjehuset använder bland annat ART-programmet i det individuella arbetet med ungdomar. Två av tonårsflickorna påstår att det var på grund av ART som de valde att sluta på Familjehuset. De hade inte skapat en relation som möjliggjorde en
diskussion med behandlaren om eventuella alternativ till programmet.
”…jag tyckte dom var dumma i huvudet så jag var där fem minuter sen gick jag. Jag sa: jag tänker inte sitta här och prata om mina jävla problem, för det är mina problem och inte era problem, så nu går jag sa jag …så då gick jag”.
”…han var väl schysst. Men jag vill inte komma tillbaka hit i alla fall. Hellre gå här utan ART…men det är fortfarande inte roligt, det är inget jag gillar”.
”…ART är skit, töligt”.
”…ja…men hon var väldigt bra tycker jag.
ART tyckte jag var tråkigt och
onödigt……jag tyckte det var jättedrygt, så därför ville jag inte”.
De två tonårsflickor som avbröt tyckte även att samtalen många gånger var för långa och de orkade inte lyssna. De berättar att de ignorerade behandlaren och att de fokuserade på andra saker. Någon somnade nästa i soffan under samtalen. Här blir behandlarens ansvar att vara lyhörd och hitta nya infallsvinklar för att nå fram till klienten och hitta en behandlingsform som passar den enskilda klienten, enligt Wrangsjö och Winberg Salomonsson (2006).
Sammanfattningsvis kan vi se att tonårsflickorna som skapat en bra relation till behandlaren har ökat sin motivation till att fortsätta behandlingen och till att förändra sitt beteende. De framhåller egenskaper hos behandlare som till exempel deras förmåga att vara personliga och ha humor samt visa värme och kunna förhandla i olika situationer. Hansson (2004) beskriver även vikten av detta i en forskningsbaserad översikt av olika familjebehandlingar. För att skapa en fungerande relation måste behandlaren ha vissa egenskaper samt kunna berätta om egna erfarenheter som kan vara till hjälp i behandlingen. Behandlarna lyckades inte
få tonårsflickorna som avbröt att bli motiverade, vilket kan bero på att en djupare relation ej uppstod. Tonårsflickorna kunde inte ge oss några alternativ till hur behandlaren skulle ha gått till väga i mötet med dem. Två av de som fullföljde behandlingen skulle rekommendera andra ungdomar att ge Familjehuset en chans.
Personalens uppfattning och
tonårsflickornas upplevelser
Personalen har beskrivit flera orsaker till att tonårsflickorna fullföljer behandlingen som överensstämmer med tonårsflickornas egna berättelser. Det är att behandlaren:• utgår från tonåringens verklighet
• bekräftar
• förstår och lyssnar
• kan skapa en god relation till flickorna.
• flickornas medvetenhet om sina egna problem
Personalen har även tagit upp orsaker som inte tonårsflickorna nämnt som till exempel:
• hört gott om Familjehuset
• eget initiativ till behandling
• bra relation i inledande kontakt
• viktigt att familjen integreras
• föräldrarnas motivation.
Tonårsflickorna som avbryter gör det på grund av följande orsaker enligt personalen:
• tvingade av socialtjänst eller föräldrar
• ej tilltro till vuxenvärlden
• kompispåverkan
• missförstådda
• tycker att de inte har något problem
• egen dold agenda
• vet bäst själva
• tror ej på hjälp och förändring. Detta överensstämmer delvis med tonårsflickornas beskrivning. Tvånget har inte haft påverkan i och med att samtliga tonårsflickor upplevde att de var tvingade och trots det har tre fullföljt. Andra orsaker som tonårsflickorna inte berört är:
• svårt att passa tider
• ej nöjd med behandlaren
• fel instans.
En av behandlarna har en formell för att beskriva ett lyckat behandlingsarbete som stämmer väl överens med tonårsflickornas val att fullfölja eller avbryta behandlingen:
R + L + M = H
Detta betyder att skapa en Relation som väcker Lust att bli Motiverad och då kommer Hoppet om förändring.
De som fullföljt beskriver sin process på liknande sätt och det stöds av olika teorier och tidigare forskning. Vinnerljung et al. (2001) beskriver i sin studie att en god relation minskar risken för sammanbrott i en behandling. Enligt Hansson (2004) har det ingen större betydelse vilken behandlingsmetod som används. Det viktigaste är att skapa en relation som ger motivation hos tonåringen till behandling, vilket stämmer bra överens med studiens resultat. De tonårsflickor som fullföljt behandlingen har skapat en relation till behandlaren och därefter fått motivation för fortsatt arbete. De har hopp om förändring och ser ljust på framtiden. Tonårsflickorna som avbryter har ingen lust till att delta i behandlingen och blir ej motiverade. Dessa har vaga framtidsplaner och pratar inte om personliga förändringar utifrån behandlingen.
Diskussion
I tidigare forskning framkommer att en god relation kan påverka klientens motivation till insatser. I analysen framkommer att en god relation är a och o för att motivera tonårsflickor att fullfölja en behandling. Ingen av tonårsflickorna hade en positiv inställning till Familjehuset i den inledande kontakten. Samtliga pratade om att de inte hade förtroende för vuxna och att tidigare kontakter med myndigheter hade varit negativa.
Flera av tonårsflickorna hade under sin uppväxt byggt upp ett skal och fått en
negativ attityd till socialtjänsten och professionella insatser. Detta gör att det behövs ett långsiktigt perspektiv i hjälpinsatserna för att komma under skalet och kunna erbjuda den hjälp de behöver (Erling & Hwang, 2002).
Gemensamt för tonårsflickorna var att de inte kände sig delaktiga i vuxenvärlden vid första behandlingstillfället. De förstod inte det vuxna språket och hade svårt att kommunicera med vuxna. Vi såg en markant skillnad under intervjuerna. De som avbrutit behandlingen missförstod ofta frågorna och det var svårt att få till en dialog med dessa. Däremot kunde de som fullföljt berätta och beskriva väldigt ingående utifrån frågorna. Här uppstod en dialog och ett naturligt samtal kom till. Genom detta kan vi förstå att även behandlarna kan ha svårigheter med att kommunicera med vissa ungdomar.
Tonårsflickorna sa att det var okej att prata med oss men att de inte kommit om det varit ett behandlingstillfälle. Ord som behandling, terapi och socialtjänst visade sig vara starkt negativt laddade ord för dem. De uttryckte även en oro för att intervjuerna skulle ta lång tid. Flera tyckte att samtalen på Familjehuset blev för långa och de tappade koncentrationen. De hade även negativ erfarenhet från andra samtal. Är det så att vuxna inte har förmågan att sätta sig in i hur ungdomar upplever situationer eller vill en del tonårsflickor inte släppa in de vuxna i sina liv? De tonårsflickor som avbrutit anser att vuxna bara ska prata och att det inte är till någon hjälp. Tonårsflickorna som fullföljde gav personalen en chans att lära känna dem och personalen gav dem i sin tur tid. De gav inte upp även om tonårsflickorna inte visade sig intresserade under samtalen. Personalens åsikter stämmer väl överens med det som tonårsflickorna beskrivit. Även om de har den insikten räcker det inte alltid för att skapa en god relation och kunna genomföra en behandling som passar individen. ART är en behandlingsmetod som används av flera behandlare på Familjehuset. Det var ingen
av tonårsflickorna som beskrev metoden som något positivt och de kunde inte se att den skulle hjälpa dem. I två fall var ART, enligt tonårsflickorna, orsak till att de avbröt sin behandling. Kanske hade en annan behandlingsmetod passat dessa tonårsflickor bättre och gjort dem motiverade till att fullfölja, eller hade de redan en uppbyggd negativ attityd?
Det kan vara svårt att erbjuda rätt behandling till tonårsflickor. Behandlarna har som uppgift att se till att tonårsflickorna känner att de blir tagna på allvar. De som avbrutit behandlingen såg sig själva som en del av ett umgänge där insatser från socialtjänsten är ett normalt men negativt inslag i vardagen. De beskrev att personalen på Familjehuset hade varit bättre än andra kontakter men ändå fattades något för att skapa en bra relation. De tonårsflickor som fullföljt såg sig som annorlunda och upplevde inte att det var normalt att ha kontakt med socialtjänsten. Dessa tonårsflickor hade dock utvecklat en mer positiv inställning till insatser via socialtjänsten, vilket var personalen på Familjehusets förtjänst. Personalen hade lyckats skapa en hållbar relation till dessa tonårsflickor.
Familjehuset, som är en del av socialtjänsten, beskrevs inkonsekvent av tonårsflickorna. Ibland beskrev de Familjehuset som en del av socialtjänsten och ibland som något fristående. Om de upplevde Familjehuset som negativt var detta starkt förknippat med socialtjänsten. När de pratade om Familjehuset som något positivt sågs det som en egen enhet. Familjehuset är enligt tonårsflickorna till för familjeproblem medan de anser att ”vanliga socialtjänsten” måste de gå till om de fått en anmälan eller själva gjort något dumt.
För att ändra på denna inkonsekvens har vi funderat på om Familjehuset skulle byta namn till något mer neutralt namn. Kanske skall de inte heller använda ordet behandling. Det talas mycket om Barnahus idag och att samverkan skall ske mellan olika myndigheter. Kanske är det dags att
överväga om vi ska ha ett Ungdomshus där alla kan samverka för att inte ungdomar skall tröttna på samtal och där de kan känna sig betydelsefulla? Flera av ungdomarna upplever att de får gå till olika professionella och prata och att ingen ser till helheten, en rundgång uppstår (Vinnerljung et al, 2004 y).
Den tidigare forskningen som tas upp i studien har inte kunnat påvisa vilka effekter det har fått för ungdomarna att de avbrutit eller fullföljt en insats. I denna studie beskrev de tonårsflickor som fullföljt insatsen att det påverkat deras utveckling och att det varit till hjälp med deras problem. De hade en positiv tro på framtiden. De tonårsflickor som avbrutit ansåg inte att de hade haft problem och kunde inte se att deras livssituation hade ändrats genom kontakten med Familjehuset. De hade heller inga klara framtidsplaner.
Med denna studie konstateras att kommunikation är en viktig del i att skapa en relation när det gäller arbete med tonårsflickor. Tonårsflickorna som fullföljt gav rådet att vuxna skulle lära sig mer slangord, ungdomsspråk, lyssna aktivt, ge dem tid och se helheten. Några trodde att det skulle vara bara att möta en behandlare som upplevt samma saker för att kunna skapa ett bra samtal.
Det skulle vara intressant att forska mera inom detta område. Denna studies
omfattning är för liten för att kunna
fastställa vad som orsakar tonårsflickornas val. Ett förslag till vidare forskning är att göra en studie där jämförelse görs med en liknande behandlingsenhet. Hansson (2004) menar att det som har störst betydelse i behandlingsarbete är att skapa en relation, vilket vi är benägna att hålla med om utifrån tonårsflickornas egna berättelser.
Referenser
Antonovski, A. (2005)
Hälsans mysterium
Finland: WS Bookwell
Ball, S.A., Carroll, K.M., Canning-Ball, M. & Rounsaville, B.J. (2006)
Reasons for dropout from drug abuse treatment: Symptoms, personality, and motivation
USA: Yale University School of Medicine (www.sciencedirect.com)
Bryman, A. (2002)
Samhällsvetenskapliga metoder
Trelleborg: Berlings Skogs Erling, A. & Hwang, P. (2002)
Ungdomspsykologi. Utveckling och livsvillkor
Falun: ScandBook AB
Evenshaug, O. & Hallen, D. (2001)
Barn- och ungdomspsykologi
Lund: Studentlitteratur Familjehuset (2004)
Verksamhetsbeskrivning
Karlstad kommun: Avdelning för Barn, Ungdom och Familj, Arbetsmarknads- och socialförvaltningen
Forsberg, G. & Wallmark, J. (2005)
Nätverksboken – om mötets möjligheter
Slovenien: Korotan Hansson, K. (2004)
Familjebehandling på goda grunder
Växjö: Grafiska Punkten Hayes, N (2000)
Doing Psychological Research
England: St Edmundsbury Press Herlitz, G. (2003)
Kulturgrammatik
Johnsson, L. & Lindgren, H. (2001).
Yrkesroll och professionalitet. I Bernler,
G., Cajvert, L.,Johnsson, L. & Lindgren, H
Psykosocialt arbete, Idéer och metoder.
Borås: Centraltryckeriet Kvale, S (1997)
Den kvalitativa forskningsintervjun
Lund: Studentlitteratur
Meier, P., Barrowclough, C. & Donmall, M. (2005 x)
The role of the therapeutic alliance in treatment of substance misuse: a critical review of the literature
Addiction
Volume 100 Issue 3 Page 304 – March 2005
Meier, P., Barrowclough, C. & Donmall, M. (2005 y)
The role of the therapeutic alliance in treatment of substance misuse: a critical review of the literature
Addiction Volume 100 Issue 4 Page 500 - April 2005
Meier, P., Donmall, M., McElduff, P., Barrowclough, C. & Heller, R. (2006)
The role of the early therapeutic alliance in predicting drug treatment dropout
Drug and Alcohol Dependence Volume 83, Issue 1, June 2006, Pages 57 – 64
Payne, M. (2002)
Modern teoribildning i socialt arbete
Stockholm: Natur och Kultur Robbins, M., Liddle, H., Dakof, G., Turner, C., Alexander, J. & Kogan, S. (2006)
Adolescent and parent therapeutic alliances as predictors of dropout in multidimensional family therapy
Journal of Family Psychology, 2006 Volume 20, No 1, 108 - 116
Silverman, D. (2005)
Doing Qualitative Research
Great Britain: The Cromwell Press Ltd
Thomsson, H (2002)
Reflexiva intervjuer
Lund: Studenlitteratur
Vinnerljung, B., Sallnäs, M. & Kyhle Westermark, P. (2001)
Sammanbrott vid tonårsplaceringar – om ungdomar i fosterhem och på institution
Stockholm: Modin-Tryck AB
Vinnerljung, B., Öman, M. & Gunnarsson, T. (2004 x)
Återplaceringar av barn i dygnsvård (I): - hur vanligt är det?
Socialvetenskaplig tidskrift nr 1 2004
Vinnerljung, B., Hjern, A. & Öman, M. (2004 y)
Återplaceringar av barn i dygnsvård: II – Vad ökar eller minskar risken?
Socialvetenskaplig tidskrift nr 2 2004 Vitalis, U. & Östlund, S. (2005)
Familjebehandling inom socialtjänsten –en utvärdering av Familjehuset i Karlstad
Örebro Universitet: C-uppsats
Wang, M., Sandberg, J., Zavada, A., Mittal, M., Gosling, A., Rosenberg, T., Jeffrey, A. & McPheters, J. (2006)
”Almost There”…Why Clients Fail to Engage in Family Therapy
USA: Department of Marriage and Family Therapy, Syracuse University
(www.springerlink.com)
Wrangsjö, B. & Winberg Salomonsson, M. (2006)
Tonårstid. Utveckling, problem och
psykoterapeutisk behandling
Falköping: Elanders Gummenssons (Natur och Kultur)
Forskningsetiska principer inom humanistisk-samhällsvetenskaplig
forskning.
Summary:
Teenage girls’ choice of dropping out or complete a treatment.
The purpose of this study is to investigate,from a client’s perspective, why teenage girls (age 13 to 17) drop-out or complete a treatment at Familjehuset in Karlstad, Sweden. We also want to investigate if the teenage girls’ experiences coordinate with the social workers opinion of why the teenage girls choose to drop-out or complete the treatment. Earlier research shows that many factors influence the client’s choice. A good relationship between the social worker and the adolescent is of great importance when it comes to complete a treatment. A qualitative abductive method for the six interviews was used in order to gain a deeper understanding for these phenomena. Results show that the teenage girls were in a period of emancipation in creating their own identity, which made it difficult for them to communicate with, and trust grownups. We believe that the three girls that completed the treatment had come further in this development than the three girls that dropped out. The girls which dropped out of treatment have had numerous contacts with social workers in the past, and their attitudes were very negative towards professionals. This attitude influenced their treatment at
Familjehuset and it was hard to communicate in order to gain a good relationship for further treatment.
Mostly, the girls thought that the social workers at Familjehuset were easy to talk to, and that they had listened to them and understood them. They all said that at first they did not like the contact, but the three girls which completed the treatment, were of the opinion that they would give it a chance, and this developed into a relationship that increased their motivation and could be of good help for them.
The social workers at Familjehuset described several reasons why teenage girls choose to drop-out or complete a treatment. Many of these reasons coordinated with the girl’s points of view, like the importance of listening, creating a good relationship to get them motivated for further treatment. Items that the social workers mention, but the girls not, were the importance of getting the family integrated in the treatment and the importance of the first contact.
We hope that this study can come to help for the social workers at Familjehuset in their profession and that it also can be useful for further research.
