Örebro Universitet
Institutionen för beteende-, social- och rättsvetenskap Rättsvetenskap C, 10 poäng
Handledare: Marcus Radetzki HT 2006
Skadeståndsansvar
– för arbetsgivare respektive arbetstagare –
Författare:
Rabi Can Roland Zetoun
Förkortningar
A.a Anfört arbete
A.prop. Anförd proposition
HD Högsta domstolen
NJA Nytt juridiskt arkiv I
Prop. Proposition
SFS Svensk författningssamling
SkL Skadeståndslagen
Sammanfattning
Den här uppsatsen behandlar arbetsgivarens och arbetstagarens skadeståndsansvar. När har en arbetsgivare ansvar för sin arbetstagares skadehandlingar eller när ska arbetstagaren själv stå för dessa. En arbetsgivare har enligt svensk rätt ett så kallat principalansvar, vilket menas att han står som ytterst ansvarig för skador arbetstagaren vållar. Men inte alla faller in under begreppet arbetstagare. Det ska påpekas att begreppet är väldigt utbrett, eftersom anställda utan traditionella tjänsteavtal även kan falla in. Ett kriterium som leder till att principalansvaret aktualiseras är att handlingen ska ha varit utförd i tjänsten eller haft ett funktionellt samband med arbetet. Med det sagt kan en handling som varit utförd utanför arbetstid medföra en skadeståndsskyldighet för arbetsgivaren. Det finns en inskränkning i principalansvaret som gör att även arbetstagare kan erläggas skadeståndsansvar. För detta krävs att synnerliga skäl föreligger, vilket inte alltid kan göras gällande.
Innehållsförteckning
1. Inledning
5
1.1 Bakgrund 5 1.2 Frågeställning 5 1.3 Syfte 5 1.4 Avgränsning 5 1.5 Metod 6 1.6 Disposition 62. Principalansvar utifrån gällande rätt
7
2.1 Historik 7 2.2 Inledning 8 2.3 Allmänt om principalansvar 9 2.4 Principalansvaret 10 2.4.1 Arbetstagarbegreppet 10 2.4.2 Vem är arbetsgivare 13 2.4.3 Organansvar 13 2.4.4 Vållande i tjänsten 14
2.4.4.1 Anonyma och kumulerade fel 17
2.4.4.2 Uppsåtliga och abnorma handlingar 18
3. Arbetstagarens skadeståndsansvar
20
3.1 Allmänt 20
3.2 När föreligger synnerliga skäl 21
3.2.1 Handlingens beskaffenhet 22
3.2.2 Arbetstagarens ställning 23
3.2.3 Den skadelidandes intresse 23
3.2.4 Övriga omständigheter 24
4. Slutsats
25
1. Inledning
1.1 Bakgrund
Principalansvaret i svensk rätt behandlar arbetsgivarens ansvar för sina anställdas skadehandlingar. Detta ansvar är reglerat i 3:1 skadeståndslagen. En del svårigheter kan uppstå då anställda vållar skador i bland annat företag. Problematiken består i vem av arbetsgivaren eller arbetstagaren som blir skadeståndsskyldig. Det första man tänker är att arbetsgivaren blir skadeståndsskyldig då denne har ett principalansvar. Det finns dock en inskränkning i 4:1 SkL som gör gällande att arbetstagaren i vissa fall blir skadeståndsskyldig för sin skadegörande handling. Detta leder till att flera frågeställningar uppstår.
1.2 Frågeställningar
Vilka omfattas av arbetstagarbegreppet?
När föreligger skadeståndsansvar för arbetsgivare då anställda vållar skada i tjänsten? Under vilka omständigheter kan arbetstagaren bli skadeståndsskyldig?
1.3 Syfte
Huvudsyftet med arbetet är att klargöra när principalansvar föreligger för arbetsgivaren. Ett annat syfte är att utreda när arbetstagaren kan bli skadeståndsskyldig. Vidare kommer en del mindre syften att besvaras, bland annat arbetstagarbegreppet och rekvisitet ”i tjänsten”.
1.4 Avgränsning
Vi kommer enbart att behandla skadeståndsskyldighet för arbetsgivare och arbetstagare. Där kommer vi att koncentrera oss på 3:1 p. 1-2 och 4:1 SkL. Övriga rekvisit i 3:1 SkL kommer vi inte att beröra. Organansvaret i 2:1 SkL kommer inte behandlas så djupgående utan bara förklaras översiktigt. För definitionen av arbetstagare kommer vi både att behandla det civilrättsliga begreppen samt det skadeståndsrättsliga, som utgår ifrån 6:5 SkL. Vi kommer heller inte gå in djupare på försäkringar utan endast upplysa om att sådana finns. Vad gäller personskador, sakskador och rena förmögenhetsskador skall vi inte gå in och definiera begreppet utan bara nämna dem. Detta gäller även strikt ansvar.
1.5 Metod
Den metod som tillämpas i uppsatsen är den traditionella juridiska metoden. Vilket innebär att studien baseras på lagstiftning, förarbeten, rättspraxis och doktrin. Förarbetena till skadeståndslagen är inte särskilt gamla. Doktrinen som kommer att användas är skadeståndsrättslig sådana. Efter varje avsnitt kommer ett eller flera rättsfall framkomma. I den avslutande delen kommer slutsatserna att dras utifrån de frågeställningar vi ställt. Där vi efter varje slutsats kommer att föra in våra egna resonemang.
1.6 Disposition
Själva uppsatsen kommer att bestå av ytterliggare fyra kapitel. I det andra kapitlet kommer vi att ta upp arbetsgivarens skadeståndsansvar utifrån gällande rätt och även ge en liten kort historisk bakgrund. Vidare kommer vi att definiera arbetstagarbegreppet och när en skada är vållad i tjänsten. Kapitlet kommer även att beröra under vilka omständigheter arbetstagarens vållande är att anse som utfört i tjänsten. Därtill kommer en beskrivning av vem som är den ansvarige principalen. I det tredje kapitlet kommer arbetstagarens skadeståndsansvar belysas. Här går vi igenom olika rekvisit och omständigheter som kan ställa arbetstagaren ansvarig för sina handlingar. I det fjärde kapitlet kommer slutsatser att dras utifrån frågeställningarna där våra resonemang kommer att framgå. I våra resonemang kommer vi att vara kritiska och ge förslag om hur vi tycker att rättsläget borde utformas och se ut. Det sista kapitlet är reserverat för källförteckning.
2. Principalansvaret utifrån gällande rätt
2.1 Historik
Historiskt sett har den svenska skadeståndsrätten nära anknytning till straffrätten. Under mitten av 1800-talet infördes allmänna regler om skadestånd i det sjätte kapitlet strafflagen. Ersättningsregeln i dåvarande strafflagen gick ut på att skada som tillfogats andra genom brott skulle ersättas trots att det inte skett genom ett uppsåtligt handlande. Regeln i strafflagen kom länge att förbli oförändrad ända fram till den 1 juli 1972 då den nya skadeståndslagen kom till.1
Samma regler för skadestånd som tillämpades vid brottsliga handlingar i strafflagen hade tidigt tillämpats vid icke brottsliga handlingar. En grundläggande regel som tillämpades utan stöd av lag var den så kallade culparegeln. Där det helt oberoende om skadehandlingen vid person- eller sakskada varit brottslig eller inte medförde denna skadeståndsskyldighet, så länge handlingen varit uppsåtlig eller oaktsam.2
Culparegeln hade i mitten av 1800-talet ett starkt fäste i Europa. Det var den tidens dominerande skadeståndsregel. Den överrenstämde med den tidens samhällsstruktur och sociala förhållanden. Culparegeln tillämpades på nästan alla tänkbara skadesituationer. Den gav trygghet åt den skadelidande, då den som brustit i sin aktsamhet blev skyldig att betala ersättning.3
Under 1800-talet var den skaderättsliga utvecklingen i svenska domstolar rätt så obefintlig. Utvecklingen tog fart under 1900-talet då rättsfall kring person- och sakskador kom att bli allt vanligare. På så sätt tillkom ett antal principer utifrån culparegeln, såsom aktsamhetsbedömning, kausalitetsbedömning och skadelidandes medverkan etc.4
1 Hellner, Johansson, Skadeståndsrätt, s 27. 2 A.a. s 27.
3 A.a. s 28 f. 4
Det uppstod två huvudformer av skadeståndsskyldighet som en person kan ådra sig utan eget vållande. Den första formen var ansvar för annans vållande, närmare kallat principalansvar. Det andra var ansvar helt oberoende av någons vållande, kallat för rent strikt ansvar.5
Under slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet ansvarade arbetsgivaren endast för skador som vållats av företagets drift- och arbetsledning. Arbetsledningen omfattades av anställda med förmansställning eller högre. Under 1930-talet kom principalansvaret att utvidgas till att även omfatta anställda med särkilt ansvarsfulla uppgifter, som exempelvis kranskötare. Vid den nya skadeståndslagens tillkomst, kom principalansvaret att utvidgas ytterligare till att även omfatta alla arbetstagare. Den nya lagstiftningen gav oss därmed klara bestämmelser om ett obegränsat principalansvar för arbetsgivaren.6
2.2 Inledning
I 3:1 SkL regleras arbetsgivarens skadeståndsansvar, det så kallade principalansvaret. Principalansvaret har kommit att bli en slags huvudregel i skadeståndsrätten, då arbetsgivaren är den ytterst ansvarige för skada som vållats i hans verksamhet. Innan införandet av skadeståndslagen var principalansvaret magert och gällde endast arbetsgivarens drift- och arbetsledning samt arbetstagare med särskilda arbetsuppgifter. Arbetstagaren hade ett stort ansvar eftersom denne riskerade att bli skadeståndsskyldig under utförandet av sitt arbete. Det tunna skyddet för arbetstagaren var en bidragande orsak till att den nya skadeståndslagen infördes.
Inom skadeståndsrätten finns det två olika förhållanden för skadestånd. Den första gäller kontraktsförhållanden och det andra det utomobligatoriska förhållandet. När det gäller kontraktsförhållanden avgörs skadeståndsskyldigheten mellan parterna av det bestämda avtalet. När sådan omständighet inte förekommer rör det sig om ett utomobligatoriskt förhållande.7 Ett exempel på skador vid utomobligatoriska förhållanden är person- och sakskador. Dessa skador är de viktigaste inom den utomobligatoriska skadeståndsrätten. Större delen av de person- och sakskador som varje år inträffar i Sverige bekostas av olika försäkringar på den skadelidandes sida. Dessutom har skadevållaren i de flesta fall skydd mot skadeståndskrav i form utav en
5 Hellner, Johansson, Skadeståndsrätt, s 30.
6 Bengtsson, Nordenson, Strömbäck, Skadestånd – lagstiftning och praxis med kommentarer, s 24 f. 7
ansvarsförsäkring. En ytterligare typ av skada inom skadeståndsrätten är så kallad ren förmögenhetsskada. Inom det utomobligatoriska förhållandet kan det bland annat vara bedrägeri eller annat vilseledande, exempelvis genom ärekränkning eller genom intrång i immaterialrätt. Denna typ av skada har tidigare varit starkt begränsad i Sverige på grund av sin nära anknytning till straffrätten. Där skadestånd i princip endast utgått vid straffbara handlingar.8
2.3 Allmänt om principalansvar
En arbetsgivares skadeståndsansvar för sina arbetstagare regleras i 3:1 SkL (se nedan). Dennes ansvar är delvis oinskränkt på grund av att arbetstagaren vid vissa situationer kan bli skadeståndsskyldig. Men i förhållande till arbetstagaransvaret så är arbetsgivaransvaret dominant, vilket kommit att täcka de flesta skador som vållats i tjänsten.
Den som har arbetstagare i sin tjänst skall ersätta person- eller sakskada som arbetstagaren vållar genom fel eller försummelse i tjänsten. Motsvarande gäller ifall då arbetstagare i tjänsten vållar ren förmögenhetsskada genom brott.9
Med den nya skadeståndslagen så infördes en viktig rättsregel, där arbetsgivaren blir ansvarig för skada som arbetstagaren vållar i tjänsten.10 Arbetsgivaren har det primära ansvaret för arbetstagarens vållande. Det finns dock undantag i 4:1 SkL, där arbetstagaren står ansvarig för sina skadehandlingar. Termer som organansvar brukar även jämställas med principalansvaret, där ansvaret ska ligga på företaget och inte på den enskilde.11
Det fanns flera skäl till att arbetsgivaren fick stå kostnaden för arbetstagarens skadehandlingar. En av dessa var att arbetsgivaren var mer potentiell att betala skadestånd till den skadelidande än vad arbetstagaren var. Därmed garanteras den skadelidande den ersättning han är berättigad till. En annan orsak var att arbetsgivaren hade den största möjligheten att styra och
8 Hellner, Jan, Skadeståndsrätten – En introduktion, s 12 f. 9 SFS 2001:732
10 Ekstedt, Leif, Skadeståndsrätt, s 67. 11
omorganisera arbetet i företaget på bästa möjliga sätt. Dessutom hade denne möjlighet att teckna ansvarsförsäkring som täckte framtida uppkomna skador.12
2.4 Principalansvaret
2.4.1 Arbetstagarbegreppet
För att närmare förstå principalansvarets omfattning måste en definition av det rätt vaga begreppet ”arbetstagare” göras. Det kan tyckas självklart vem som anses vara arbetstagare. Vilket till viss del stämmer, så länge det förekommer ett traditionellt tjänsteavtal mellan arbetsgivaren och den som utför arbetet. I situationer där det inte finns något tjänsteavtal mellan parterna är det inte lika självklart vem som är att likställa som arbetstagare. Inom skadeståndsrätten har arbetstagarbegreppet framför allt utvecklats utifrån det civilrättsliga arbetstagarbegreppet.
Det civilrättsliga arbetstagarbegreppet har formats genom domstolarnas tillämpning av civilrättslig lagstiftning, speciellt på arbetsrättens område. Begreppet är alltid användbart då förhållandet mellan arbetsgivaren och den anställde regleras utifrån ett tjänsteavtal. Detta gäller alla anställda oavsett ställning inom företaget.13 När det finns ett tjänsteavtal mellan den anställde och arbetsgivaren råder det inga tvivel om att arbetstagarbegreppet faller in.
Inom det civilrättsliga området återfinns begreppet i bland annat förmånsrättslagen. Där det konstaterats att den som på grund av tjänsteavtal är berättigad till förmånsrätt för obetald lön, anses som arbetstagare i civilrättslig mening. 14 Det civilrättsliga begreppet har varit vägledande för utformningen av det skadeståndsrättsliga.
Ett rättsfall som behandlar begreppet utifrån förmånsrättslagen är NJA 1982 s 784 där ett par åkare utförde arbete åt ett skogsbolag. Frågan i fallet var om dessa åkare skulle betraktas som arbetstagare utifrån förmånsrättslagen. De hade använt sina egna fordon, material och anställda för utförandet av arbetet och för detta blivit ersatta. De har nästan enbart haft körningar åt ett och samma skogsbolag. Av omständigheterna att döma tycktes det mellan
12 Ekstedt, Leif, Skadeståndsrätt, s 68. 13 Prop. 1972:5 s 471.
14
åkarna och skogsbolaget finnas så långtgående bindningar att det kan ha varit fråga om arbetstagarförhållanden. Då skogsbolaget gick i konkurs ville åkarna likställas med bolagets egna anställda. HD ansåg att åkarna inte vara arbetstagare i förmånsrättslagens mening.
Det finns fall där det inte är självklart om den som utfört ett arbete ska omfattas av arbetstagarbegreppet. Ett kriterium inom skadeståndslagen som nämns på att någon är arbetstagare är att han står under kontroll av eller i subordinationsförhållande till en ansvarig principal. Med subordinationsförhållande menas befogenheten att bestämma över den anställdes arbetsuppgifter och att kontrollera dennes arbete. Principalansvaret gäller även då arbetstagaren inte är skyldig att lyda instruktioner från arbetsledningen. Ett exempel är sjukhusledningens principalansvar för en överläkares handlingar. Trots att överläkaren är arbetstagare så kan inte sjukhusledningen instruera honom i sitt behandlingsarbetet.15
Arbetsgivaransvaret i 3:1 SkL blir inte gällande om skadevållaren haft en helt oberoende ställning till den som gett honom arbetsinstruktionerna. Huvudregeln är att uppdragsgivaren inte svarar för självständiga medhjälpare som fått i uppdrag att utföra ett självständigt arbete.16 Principalen omfattar dock vållande av andra personer som är att jämställa med arbetstagare, vilket regleras i 6:5 SkL. Det framgår ur tredje punkten i paragrafen, att den som för annans räkning utfört arbete under liknande förhållande som förekommer i anställningsförhållande skall likställas med arbetstagare.17
Principalansvaret omfattar även medhjälpare. Skadeståndskommittén menade att uttrycket arbetstagare borde i lagtexten beteckna de kategorier av medhjälpare som en arbetsgivare skall svara för. Dessa medhjälpare skall benämnas som arbetstagare utifrån civilrättsligt mening.18
Ett fall som är aktuellt trots den nya lagen är NJA 1965 s 124. Där en fabrik och ett transportföretag ingick ett avtal om leverans av en maskin. Transportföretaget anlitade i sin tur en åkare som medhjälpare för att slutföra den sista delen av leveransen. Under lossningsarbetet av maskinen skadades fabrikören genom åkarens vårdslösa handlande. Då
15 Hellner, Johansson, Skadeståndsrätt, s 154 f.
16 Bengtsson, Strömbäck, Skadeståndslagen – En kommentar, s 76 f. 17 Hellner, Johansson, Skadeståndsrätt, s 156.
18
åkaren ansågs vara en medhjälpare till transportföretaget, blev båda solidarisk ansvariga för skadan på fabrikören.
Det kan även förekomma situationer då en arbetstagare inte fått betalt för ett visst arbete. Även här svarar uppdragsgivaren för skador som denne vållar. Det är alltså ingen förutsättning att man får ersättning för utfört arbete för att anses vara en arbetstagare.19 Detta gäller även vid arbetsutbyten, där exempelvis grannar hjälper varandra med reparationsarbeten av hus eller lantbrukare hjälper varandra med jordbruksarbeten. Dessa förhållanden likställs med anställningsförhållanden. Det poängteras dock i förarbetena att mera vardagliga sysslor, såsom disk och biltvätt, inte skall omfattas av arbetstagarbegreppet i 6:5 SkL.20
I målet NJA 1981 s 929 prövades om en flickas handlande ansågs likställas med en arbetstagares. I fallet så skadades en bil av en häst som ridits av flickan. Bilägaren yrkade ersättning av ägaren till hästen. Han ansåg att flickan utförde ridningen under omständigheter liknande dem som förkommer i anställningsförhållande. Hästägaren begärdes att ersätta skadan enligt principalansvaret i 3:1 SkL. Flickans ridtur kunde inte ses som ett utfört arbete då hästen tidigare under dagen motionerats av ägaren. Det hela ansågs vara en ren nöjesridning och därmed ogillades bilägarens skadeståndstalan, med motiveringen att ett arbetstagarförhållande inte förekommit.
19 Hellner, Johansson, Skadeståndsrätt, s 156. 20
2.4.2 Vem är den ansvarige principalen
För det mesta går det att identifiera skadevållaren som arbetstagare, det är dock inte lika självklart vem som är ansvarig principal, exempelvis då flera företag samverkar vid ett byggprojekt. Enligt huvudregeln är ansvarig principal det företag som närmast utövar kontroll under arbetet där skadan vållats.21 I de flesta fall är det givet vem som är arbetsgivare. Dock förekommer det situationer där arbetstagaren är så inordnad i ett annat företags organisation att denne utåt jämställs med företagets egna arbetskraft.22 Då sådana förhållanden föreligger borde denne bära ansvaret för skadorna, som uppkommer under arbetsgången för företagets räkning.23
Skadeståndskommittén har i sin bedömning påpekat i fall där skada uppkommit i arbetet hos det mottagande företaget borde detta företag ensamt bära ansvaret. Det kan även förekomma situationer där arbetet bedrivits i nära samverkan mellan två företag utan att arbetet är mera knutet till något av företagen. Under sådana omständigheter är det lämpligast att de båda företagen solidarisk ansvarar för arbetstagarens vållade skada.24
I fallet NJA 1979 s 773 hade en villaägare anlitat en rörledningsinstallatör för ett rörledningsarbete. Installatören hyrde in en grävmaskin med förare från ett bolag. Grävningen resulterade i att väsentliga skador på villan uppstod. Det rådde tvist över vem som ansvarade för grävmaskinistens vållande. HD dömde både installatören och grävmaskinistens bolag att solidariskt utgiva skadestånd till villaägaren. Man menade att arbetsgivaransvaret inte övergått på installatören, då bolaget är yrkesmässiga uthyrare av maskiner med förare samt att hyresförhållandet varit kortvariga. Bolaget hade även givit uppgiften till en oerfaren ung person och därmed brustit i sina förpliktelser.
2.4.3 Organansvar
När skada uppkommer på grund av ett vållande från någon som företräder ett organ, blir inte den juridiska personen ansvarig utifrån 3:1 SkL utan enligt 2:1 SkL.25 Ett organ är ett aktiebolag, en förening, ett dödsbo, eller annan juridisk person. De som företräder ett organ av
21
Bengtsson, Strömbäck, Skadeståndslagen – En kommentar, s 76.
22 Hellner, Johansson, Skadeståndsrätt, s 161. 23 Prop. 1972:5 s 478 f.
24 A.prop. s 479. 25
olika typer är styrelse, verkställande direktör, arbetsutskott, boutredningsman eller annan ställföreträdare. Även en fysisk person kan företrädas, till exempel då en förmyndare representerar en omyndig person.26 Om förmyndaren vållat skada faller ansvaret på den omyndige. Förmyndare handlar som en laglig ställföreträdare och inte som en arbetstagare vilket gör att 2:1 SkL tillämpas.27 Vad som nu sagts gör inte gällande att alla oaktsamma handlingar som utförs av ett organ medför skadeståndsskyldighet enligt 2:1 SkL. Om den som företräder ett organ vållar skada såsom en arbetstagare rör det sig om ett principalansvar enligt 3:1 SkL.28
Ett fall som berör organansvaret är NJA 1974 s 476. En sjuksköterska hade i enlighet med vad hon lärt sig från sin utbildning samt efter anvisningar från sjukhuset utfört en insättning av en kateter på en patient. Insättningen av kateten skedde i strid mot anvisningarna för produkten, vilket ledde till att patienten skadades. Det visade sig att bruksanvisningen som medföljde inte var lättförståelig och saknade en svenska översättning. HD kom fram till att det berörda landstinget fick bära ansvaret, då de var utövare av verksamheten. Sjukhusledningens fälldes till ansvar eftersom de kände till att bruksanvisningarna var bristfälliga och inte informerade personalen om detta.
2.4.4 Vållande i tjänsten
För att principalansvaret inte ska vara allt för omfattande och täcka alla möjliga skadesituationer, har man i lagen utformat principalansvaret till att endast gälla vid vållande ”i tjänsten” eller då ett funktionellt samband föreligger.
En förutsättning för att arbetsgivaren ska bli ansvarig för den anställdes vållande, är att person- eller sakskada29 har skett genom fel eller försummelse i tjänsten. Kriteriet ska vara uppfyllt för att principalansvaret ska bli gällande. Rekvisitet ”fel” berör oaktsamma handlingar medan ”försummelse” nämns vid oaktsam underlåtenhet att handla. Det görs ingen skillnad mellan dessa två varianter att vålla skada, utan det väsentliga är att skadevållaren är
26
Bengtsson, Nordenson, Strömbäck, Skadestånd – Lagstiftning och praxis med kommentarer, s 96.
27 A.a. s 114. 28 A.a. s 96 f.
29 För vidare definition av begreppet person- eller sakskada, se Radetzki, Marcus, Praktisk
en arbetstagare. 30 När det gäller ren förmögenhetsskada31 krävs det att ett brott skett från arbetstagarens sida. Man bör vara återhållsam med att ålägga arbetsgivaren skadeståndsskyldighet särskilt när övervakningsmöjligheterna är begränsade. Då arbetstagaren vållat en ren förmögenhetsskada genom brott utanför kontraktsförhållanden är handlingen betydelselös i samband med hans tjänst.32
För att en arbetstagares skadegörande handling utan tvekan skall anses vara utförd i tjänsten krävs det att tre kriterier uppfylls. Närmare bestämt att handlingen skett under arbetstid, på arbetsplatsen och att arbetsuppgifterna har en nära anknytning till arbetet.33 Det som arbetstagaren gör på sin fritid svarar vanligen inte arbetsgivaren för. Dock finns det situationer där arbetstagarens handlande har ett sådant funktionellt samband med arbetet att arbetsgivaren blir ansvarig. En arbetsgivare kan bli ansvarig för skada som hans anställde vållar då han cyklar till och från sin arbetsplats. Ansvar påträffas även då arbetstagaren vållar skada på sin hemfärd när han i uppdrag av arbetsgivaren postar ett paket. Det är tillräckligt att arbetet som utförts har ett funktionellt samband med arbetstagarens arbete för att arbetsgivaren skall bli ansvarig.34
I fallet NJA 1948 s 262 fann HD att en arbetstagares handlande haft ett närliggande samband med hans ordinära arbete vilket arbetsgivaren svarar för. Spårvagnsföraren P som inte var i tjänst vållade personskada vid avvisandet av en berusad person från vagnen. Detta skedde på ett försumligt sätt, eftersom denne inte meddelat den tjänstgörige spårvagnsföraren B att stoppa spårvagnen. Den berusade mannen skadades och därmed yrkade på skadestånd. HD fann att både P och B agerat vårdslöst. Arbetsgivaren blev skadeståndsskyldig med motivering att P: s handlande haft ett så nära samband med hans arbetsuppgifter att det var och likställa med ett handlande ”i tjänsten”.
Vid sidan av detta finns två intressanta frågeställningar att ta hänsyn till. Det första är hur svårt det var att förutse att den anställde skulle ha handlat på ett visst sätt i samband med arbetet. Det andra är beroende på vilka kontrollmöjligheter arbetsledningen skulle kunna ha haft vid det vårdslösa handlandet. Handlingar som inte kunnat förutses eller kontrollerats
30 Bengtsson, Nordenson, Strömbäck, Skadestånd – Lagstiftning och praxis med kommentarer, s 115. 31
För definition av begreppet ren förmögenhetsskada, se Radetzki, Marcus, Praktisk skadeståndsbedömning 16 f.
32 Bengtsson, Nordenson, Strömbäck, Skadestånd – Lagstiftning och praxis med kommentarer, s 122 ff, jfr även
NJA 2000 s 380.
33 Radetzki, Marcus, Praktisk skadeståndsbedömning, s 47. 34
faller i allmänhet utanför tjänsten. Det innebär således att arbetsgivaren blir ansvarig för i princip all vårdslöst handlande som sker i tjänsten, även då arbetstagaren vållar skada under kaffepaus eller under ett toalettbesök.35 Principalansvaret omfattar även skador vållade utanför arbetstid men i arbetsgivarens lokaler, under förutsättning att besöket har med arbete i företaget att göra. Om till exempel en verkstadsarbetare istället utför arbete för eget intresse men med användning av arbetsgivarens verktyg och maskiner så svarar inte arbetsgivaren för uppkomna skador.36
Då en arbetstagare vållar skada utanför sin arbetsplats krävs det att ett närmare samband föreligger mellan den skadevållande handlingen och arbetsuppgiften för att principalansvaret skall kunna aktualiseras. Arbetsgivaren ansvarar för skador i situationer där en anställd i uppdrag får utföra en arbetsuppgift på en tillfällig arbetsplats. Detta kan vara då en hantverkare i uppdrag av arbetsgivaren renoverar en lägenhet. Däremot blir arbetstagaren själv ansvarig om han åsidosätter sina arbetsuppgifter och hjälper hyresgästen med ett uppdrag som ligger utanför hans ordinära arbetsuppgifter.37
I rättsfallet NJA 1977 s 639 hade en förman vid skogsvårdsstyrelsen fått i uppdrag att med en arbetsgrupp avverka kraftledningsgator. På begäran av fastighetsägaren utfördes trädfällning under arbetstid på ett antal hängbjörkar på fastigheten. Det skedde i nära samband med arbetet och i anslutning till de ordinära arbetsuppgifterna. Arbetslaget kom att fälla betydligt fler träd än vad fastighetsägaren önskat. Denne kom därför att yrka ersättning från skogsvårdsstyrelsen för arbetstagarnas vållande. HD fann att trädfällningen skett inom tjänsten och arbetsgruppen hade inte varit vårdslösa. Därmed nekades fastighetsägaren skadestånd.
I fallet NJA 1949 s 46 ansågs inte ett funktionellt samband föreligga. En nattvaktmästare hade fått i uppdrag av en hotellgäst att starta bilmotorn och köra bilen en sträcka. Under körningen förstördes motorn. Frågan blev om nattvaktmästaren hade handlat på hotellets vägnar och därmed ådragit företaget skadeståndsansvar. I domen löd det att ett sådant uppdrag normalt faller utanför hotellpersonalens uppgifter. Därmed ansågs att ett funktionellt samband inte förelåg med dennes arbetsuppgifter.
35 Bengtsson, Strömbäck, Skadeståndslagen – En kommentar s 80.
36 Bengtsson, Nordenson, Strömbäck, Skadestånd – Lagstiftning och praxis med kommentarer, s 117. 37
2.4.4.1 Anonyma och kumulerande fel
Ibland framgår det inte vem av de anställda i företaget som vållat skadan. I sådana situationer tillskrivs ansvaret kollektivet exempelvis ”sjukhusförvaltningen” eller ”arbetsledningen”. Det räcker med att påvisa att någon under arbetsgivarens ansvar varit vårdslös för att arbetsgivaren ska bli ansvarig. Detta kallas för anonym culpa. Domstolarna nämner sällan i domar där principalansvaret ålagts, vem som varit den enskilde skadevållaren då det saknar betydelse. Man säger istället ”bolaget”, ”kommunen”, ”staten” eller annan juridisk person. Detta leder till en osäkerhet kring om ansvaret är ett organansvar enligt 2:1 SkL eller ett principalansvar enligt 3:1 SkL. Det finns därmed ingen anledning att identifiera vem av de anställda som varit vållande.38
Fallet NJA 1998 s 390 behandlar detta. En av Postens anställda hade tillgripit en försändelse som innehöll diamanter. De skadelidande yrkade skadestånd för de stulna diamanterna. Posten menade att de hade ett begränsat ansvar som inte omfattade de anställdas brottsliga handlingar i tjänsten. Ansvarbegränsningen hade skett genom ett av Posten meddelade kungörelse men den ansågs inte vara giltig enligt HD. Domstolen menade även om det inte gick att identifiera vem av Postens anställda som gjort tillgreppet, skall principalansvar föreligga.
Kumulerade fel kan vara då flera arbetstagare gjort sig skyldiga till mindre oaktsamhet, som ensamma inte är tillräckliga att ålägga arbetsgivaren skadeståndsskyldighet. Men tillsammans utgör skadeståndsskyldighet för arbetsgivaren. Dessa brister kan tillsammans utgöra en större brist i aktsamheten som leder till att arbetsgivaren står ansvarig.39 För en vidare förståelse kan man anta att A eller B:s handlande inte varit tillräcklig för att ålägga skadestånd. Men den skadelidande påstår att deras handlande tillsammans utgör tillräcklig culpa för att skadeståndsskyldighet skall utdömas. Denna typ av ansvar accepteras vid ansvar för annans vållande, därmed blir A och B:s arbetsgivare ansvarig.40
38 Hellner, Johansson, Skadeståndsrätt, s 159. 39 A.a. s 159.
40
2.4.4.2 Uppsåtliga och abnorma handlingar
Uppsåtliga brott som arbetstagare begår i samband med tjänsten kan arbetsgivaren bli ansvarig för, till exempel vid stöld, skadegörelse eller misshandel. Om en rockvaktmästare under arbetstid misshandlar en berusad gäst då denne visar ut honom från restaurangen, blir ägaren ansvarig. Om däremot vaktmästaren misshandlar gästen av privat karaktär råder inget principalansvar för arbetsgivaren. Om en hantverkare under arbetstid och i samband med tjänsten stjäl något från en lägenhet, blir arbetsgivaren ansvarig. Om hantverkaren däremot begår stöld på sin fritid genom att han tar sig in i lägenheten med hjälp av nycklar som han disponerat över från sitt arbete, blir inte arbetsgivaren ansvarig.41 Enligt propositionen skall en försiktighetsbedömning göras då principalansvar skall utgå. Ett allt för utbrett principalansvar för sådana skadesituationer skulle kunna leda till ett allt för oskäligt ansvar för arbetsgivaren.42
NJA 1960 s 644. Ett åkeri utförde en transport av papper från ett tidningsföretags lager till dess tryckeri. Åkeriets anställda stal papper både från lagret och under transporten. Tillgreppet ansåg stå under ett så närliggande samband med åkeriets förpliktelser att dem fick bära ansvaret för skadan.
Ett fall som berör en uppsåtlig handling är NJA 2000 s 380. Peter S, anställd vid en advokatbyrå, hade fått i uppdrag att köpa två bostadsrätter för klienten Grigori B: s räkning. I klientens namn förfalskade Peter S en urkund. Med hjälp av denna lånade och förskingrade han pengar från klientmedelskontot. När en återbetalning av lånet inte skett krävde företaget Kungshallen advokatbyrån på pengarna. En ersättning betalades ut till Kungshallen advokatbyråns försäkringsbolag, som dock inte täckte hela den uppkomna kostnaden. Kungshallen yrkade därmed ersättning för resterande beloppet. Bolagets skadeståndstalan nekades av HD, med anledning av att brottet inte haft anknytning till advokatbyråns arbete och därmed inte var att likställa med en handling utförd i tjänsten. Peter S hade personligen tagit kontakt med Kungshallen och gjorde detta utan arbetsgivarens vetskap eller för dennes räknig. Advokatbyråns möjligheter att förebrygga brottet var därmed små. Dessa omständigheter gjorde att Peter S brottsliga handlande inte haft ett sådant nära samband med hans tjänsteförhållande för att advokatbyrån ska bli skadeståndsskyldigt.
41 Bengtsson, Nordenson, Strömbäck, Skadestånd – Lagstiftning och praxis med kommentarer, s 118 f. 42
Arbetsgivaren blir inte ansvarig för en skadehandling som varit präglad av privat karaktär, även om den varit utförd under tjänstetid. Med ovan nämnda fall i beaktande påpekas att brott begångna av anställda i förtroende ställning är svåra att förebygga vilket gjort att advokatbyråns möjligheter att förebygga brottet varit små.43
Abnorma handlingar är sådana som för arbetsgivaren är helt opåräkneliga. Dessa handlingar som en arbetstagare vållar i tjänsten bör arbetsgivaren inte rimligen ansvara för. Det kan vara exempelvis sabotagehandlingar, misshandel eller dråp. Dem har ofta inte något närmare samband med själva arbetsuppgifterna att göra, vilket leder till att de anses vara utförda utanför tjänsten.44 Så vida inte handlingen på grund av tjänstens särskilda beskaffenhet har ett nära funktionellt samband med arbetstagarens arbetsuppgifter. Ett sådant samband kan vara när en nattvakt av skräck uppsåtligen skjuter ner en obehörig person som vistas på ett fabriksområde.45
43 Kleineman, Jan, Juridisk tidsskrift, s 926.
44 Radetzki, Marcus, Praktisk skadeståndsbedömning, s 48. 45
3. Arbetstagares skadeståndsansvar
3.1 Allmänt
Skadeståndsansvaret för arbetstagare regleras i 4:1 SkL. Lagregeln styr skadeståndsansvaret för arbetstagare utifrån olika omständigheter. Dessa skall uppfylla graden av synnerliga skäl för att kunna ålägga arbetstagaren skadeståndsansvar.
För skada, som arbetstagare vållar genom fel eller försummelse i tjänsten, är han ansvarig endast i den mån synnerliga skäl föreligger med hänsyn till handlingens beskaffenhet, arbetstagarens ställning, den skadelidandes intresse och övriga omständigheter.46
I det dagliga arbetslivet riskerar arbetstagaren i många situationer att skada sig själv, andra personer och dess tillhörigheter. Trots att arbetstagaren inte haft de ekonomiska resurserna att betala små skador har hans skadeståndsansvar varit fullständig ända fram till den skadeståndslagens tillkomst. Lagstiftningen medförde att arbetstagarens skadeståndsansvar inte längre kunde ses som självklar. I den nya lagen hade det kvarvarande ersättningsansvaret hos arbetstagaren kommit att nästan helt resultera som ett undantag. Skador som arbetstagarna vållat på arbetsplatsen skall arbetsgivaren ansvara för. Det har gjort att man i större utsträckning befriat arbetstagaren från ansvar. Tanken bakom principalansvaret är att arbetsgivaren skall bära riskerna för uppkomna skador på arbetsplatsen. Enligt huvudregeln i skadeståndslagen skall inte arbetstagaren behöva stå för något skadestånd. Detta framhålls i lagtexten genom användandet av det återhållsamma uttrycket ”synnerliga skäl”. 47 En arbetstagare skyddas även i regressituationer av lagregeln i 4:1 SkL. Om regresskrav ställs mot en arbetstagare för en skada som försäkringsbolaget ersatt, ogillas försäkringsbolagets krav mot arbetstagaren helt eller i vissa fall jämkas. Lagregeln i 4:1 SkL är dispositiv och kan avtalas bort i form av en överenskommelse i ett kollektivavtal. Dock har lagregeln i stor utsträckning respekterats, då den ger uttryck för gällande värderingar på arbetsmarknaden.48 Det kan även uppkomma regressituationer där arbetsgivaren och arbetstagaren svarar för samma skada. Arbetsgivaren svarar för skada som arbetstagaren orsakat genom fel eller
46 SFS 2001:732
47 Bengtsson, Nordenson, Strömbäck, Skadestånd – Lagstiftning och praxis med kommentarer, s 160 ff. 48
försummelse i tjänsten och arbetstagaren i sin tur svarar för samma skada då det finns synnerliga skäl. En sådan situation kan vara då en arbetstagare ersatt tredje man för skada han åsamkat, som han senare kräver arbetsgivaren på. Arbetstagaren kan aldrig kräva tillbaka mer utav arbetsgivaren än vad denne skulle ha betalat ut till den skadelidande. Han står därmed alltid ansvarig för det belopp som synnerliga skäl utgör. Således kan arbetsgivaren endast krävas tillbaka på det belopp som han egentligen står för med hänsyn till hans ansvar för arbetstagarens fel eller försummelse i tjänsten.49
3.2 När föreligger synnerliga skäl
Då en arbetstagare krävs tillbaka på ett skadestånd som arbetsgivaren ersatt tredje man, kallas det för arbetstagarens regressansvar mot arbetsgivaren.50 Det finns tre olika situationer där arbetstagaren kan begäras på skadestånd. Det första rör arbetstagarens regressansvar mot arbetsgivaren. Det andra är när arbetstagaren direkt tillfogar arbetsgivaren skada, som han senare krävs av arbetsgivaren på. Det tredje är då tredje man direkt begär ersättning från arbetstagaren för den tillfogade skadan. När det gäller arbetstagarens regressansvar är utgångspunkten att kostnaderna för skada han vållar i tjänsten slutligen skall bäras av arbetsgivaren. Således skall tredje man i första hand rikta sitt skadeståndskrav mot arbetsgivaren. En förutsättning för att regress skall vara aktuell är att arbetstagaren är skadeståndsskyldig gentemot arbetsgivaren på grund av sitt vårdslösa handlande för den uppkomna skadan.51 För att en arbetsgivare skall kunna återkräva skadeståndsbeloppet av arbetstagaren måste det föreligga synnerliga skäl. Därmed skall hänsyn tas till de omständigheter som paragrafen nämner, nämligen handlingens beskaffenhet, arbetstagarens ställning, den skadelidandes intresse och övriga omständigheter.52
I NJA 1985 s 75 I hade en värnpliktig tagit bort träkulan från en lös patron och laddat en automatkarbin med det. Han hällde även krut från tre andra lösa patroner och sedan avlossade ett skott som ledde till att pipan fläktades upp. HD dömde den värnpliktige till skadeståndsansvar. Detta på grund av att det ställs höga krav på aktsamhet på de värnpliktiga för vårdande av militär egendom. Vidare poängterar HD att gällande föreskrifter inom militären inte varit obekanta för den värnpliktige då denne var i slutfasen av sin
49 Bengtsson, Nordenson, Strömbäck, Skadestånd – Lagstiftning och praxis med kommentarer, s 171. 50 A.a. s 163.
51 Prop. 1972:5 s 556. 52
grundutbildning, samt att vapnet användes utan någon given order. Den värnpliktige ansågs ha handlat så grovt oaktsamt att synnerliga skäl förelåg för att döma honom till skadeståndsansvar.
3.2.1 Handlingens beskaffenhet
En viktig faktor i bedömning av arbetstagarens skadeståndsskylighet i 4:1 SkL är hur stor graden av vållande varit i skadesituationen. Om arbetstagaren agerat uppsåtligt eller grovt vårdslöst kan det finnas skäl till en strängare bedömning. Det är främst utifrån preventiva skäl som man ålägger arbetstagaren i sådana situationer att bära kostnaden för hela skadan, eller vid omfattande skador till bara en del av skadan.53 Det finns dock situationer där ett uppsåtligt eller grovt vårdslöst handlande inte borde resultera i att arbetstagaren står för hela kostnaden. Främst i situationer där skadans omfattning blivit större än vad arbetstagaren hade att räkna med vid handlandet. Här skall således en full ersättningsskyldighet för arbetstagaren bedömas som oskälig, utan att de preventiva skälen förbises. Nedsättning av arbetstagarens skadeståndsskyldighet gäller även vid situationer där arbetsgivaren varit medvållande till skadan. En annan omständighet som omfattas av handlingens beskaffenhet är då en anställd delgivits en speciell uppgift men svikit tilliten. Det kan leda till att en viss ersättning betalas ut även om försummelsen i relation till den skadelidande inte varit så allvarlig.54
I fallet NJA 1981 s 302 I hade en fanjunkare vid namnet Artur G glömt en stöldbegärlig radiostation i en bil som han senare glömt och låsa. Det ledde till att radiostationen stals. HD dömde Artur G ansvarig för skadan med motiveringen att han genom sin underlåtenhet att ta hand om radiostationen lämnat kvar den i bilen trots att den var dyrbar och stöldbegärlig. Detta visar en påfallande oaktsamhet då han vid skadetillfället tjänstgjorde som vaktchef, vars uppgift var att förhindra sådana situationer uppkom. Därför ansåg HD att synnerliga skäl förelåg för att ålägga honom skadeståndsansvar.
53 Bengtsson, Nordenson, Strömbäck, Skadestånd – Lagstiftning och praxis med kommentarer, s 164. 54
3.2.2 Arbetstagarens ställning
Fallet ovan har ett nära samband med en arbetstagares ställning. En försummelse av en arbetstagare i drift- eller arbetsledningen i ett företag ser man allvarligare på. Det kan exempelvis vara då en verkmästare genom oaktsamhet vållar skada på en kollega, som leder till en strängare bedömning än vad han egentligen skulle haft. 55 Det kan även finnas omständigheter där arbetstagaren har ett större inflytande än vad arbetsgivaren har. Han kanske har större kunskaper på området än sin arbetsgivare, vilket leder till att arbetsgivaren följer hans anvisningar. En sådan omständighet kan göra att en arbetstagare kan få ett större ansvar än vad annars framgår av 4:1 SkL.56
I del II av fallet NJA 1981 s 302 hade en fanjunkare lämnat kvar sin vindrock i ett tjänsterum som senare stals. Vindrocken var en stöldbegärlig egendom och borde inte ha lämnats kvar i tjänsterummet utan bevarats på ett lämpligare sätt. Men HD ansåg inte att synnerliga skäl förelåg i detta fall på grund av de omständigheter fanjunkaren uppgivit.
3.2.3 Den skadelidandes intresse
En ytterligare faktor som paragrafen tar hänsyn till är bedömningen mellan den skadevållande och den skadelidandes intresse.57 I vissa situationer är det inte alltid tillräckligt eller ens praktiskt möjligt för den skadelidande att åberopa principalansvar. Ekonomiska svårigheter hos arbetsgivaren i form av insolvens eller konkurs begränsar den skadelidandes rätt till skadestånd. I vissa fall kan det även vara så att arbetstagarens personliga ansvar gäller istället för principalansvaret, till exempel då arbetsgivaren har det ekonomiskt svårt. Det kan inte anses som ett synnerligt skäl att ålägga arbetstagaren ansvaret bara för att den skadelidande inte fått ut full ersättning av arbetsgivaren. I förarbetena har det dock talats om att tredje mans intresse på grund av sociala skäl särskilt bör beaktas, vilket kan leda till att bedömningen av arbetstagarens skadeståndsskyldighet blir strängare.58
55 Bengtsson, Strömbäck, Skadeståndslagen – En kommentar, s 123. 56 Prop. 1972:5 s 558.
57 Bengtsson, Strömbäck, Skadeståndslagen – En kommentar, s 124. 58
3.2.4 Övriga omständigheter
Under de övriga omständigheterna nämns de ekonomiska förhållandena mellan arbetsgivaren och arbetstagaren.59 Det är egentligen inte av stor betydelse för ett ansvar att arbetstagaren har en god ekonomisk ställning. Om en skada vållas av direktören i företaget är inte hans ekonomiska ställning avgörande för att han ska bli ersättningsskyldig. Han måste först anses vara skyldig utifrån de övriga omständigheterna i 4:1 SkL innan man kan ta detta i beaktande. Dock kan direktörens ställning i företaget medföra att han får bära en del av ansvaret själv och därmed vägs hans ekonomiska förhållanden in i bedömningen.60 Men dessa överväganden skall inte vara en avgörande faktor för att en arbetstagare skall bli skadeståndsskyldig.61
59 Prop. 1972:5 s 558.
60 Bengtsson, Nordenson, Strömbäck, Skadestånd – Lagstiftning och praxis med kommentarer, s 165. 61
4. Slutsats
I vår första dragna slutsats har vi kommit fram till att de som har ett tjänsteavtal är att anse som den mest självklara gruppen av arbetstagare. Detta styrks utifrån de rättigheter och skyldigheter som parterna har sinsemellan. Personer som har skyldighet att följa en arbetsgivares instruktioner omfattas även av begreppet. Detta gäller anställda vars arbetsgivare har kontroll över deras arbete. Vad gäller medhjälpare omfattas även dessa av arbetstagarbegreppet, under förutsättning att vissa omständigheter råder. En typisk situation på dessa kan vara då en medhjälpare får betalning för sitt arbete eller att arbetsförhållandena mellan medhjälpare och uppdragsgivare är liknande de som förekommer i anställningsförhållanden. Arbetsutbyten kan även falla in under arbetstagarbegreppet, om förhållandena går att likställa med ett anställningsförhållande. Det kan till exempel vara då en person målar om sin grannes hus eller hjälper honom med staketet.
Enligt vår uppfattning är arbetstagarbegreppet väldigt omfattande. Rent skadeståndsrättsligt kan det vara svårt att uppfatta vem som är arbetstagare. Vi hade helst önskat en vidare definition i skadeståndslagen, där man uppställer vissa kriterier för vilka som borde omfattas av begreppet. Speciellt när det gäller medhjälpare utan traditionella tjänsteavtal. Det skulle underlätta definitionen av begreppet och göra den mer självklar än vad den är idag.
Slutsatsen vi drar utifrån arbetsgivaransvaret är att den endast faller in om handlingen är utförd i tjänsten. Här förutsätts att handlingen har skett under arbetstid, på arbetsplats och att arbetsuppgifterna haft en nära anknytning till arbetet. Handlingar som varken kunnat förutses eller kontrollerats faller i allmänhet utanför ”i tjänsten”. Uttrycket kräver inte i de flesta fall att ovan nämnda kriterier är uppfyllda. En handling kan anses vara utförd i tjänsten om det finns ett funktionellt samband mellan skadehandlingen och arbetet. Vid kumulerande fel i tjänsten kan arbetsgivaren bli ansvarig, då mindre culpösa handlingar från de anställda tillsammans utgör en större brist i aktsamheten för principalen. Abnorma och uppsåtliga handlingar som arbetstagaren vållar i tjänsten, svarar principalen oftast inte för.
Vi får uppfattningen att uttrycket ”i tjänsten” omfattar ett stort område av skadesituationer. Enligt oss bör de ovan nämnda tre kriterierna följas strikt eftersom de begränsar det omfattande uttrycket. Därmed bör inte en bedömning av det funktionella sambandet göras. Vi tror att detta kan underlätta principalansvaret då arbetsgivaren inte behöver oroa sig för att bli ansvarig för
skador som den anställde vållar utanför arbetet. Arbetsgivaransvaret är väldigt utbrett och svårtolkat i de flesta situationer. Det gör att ovan nämnda kriterier bör hållas dels för att ge arbetsgivaren klara riktlinjer för när denne kan bli ansvarig samt för att få ett klarare rättsläge. Vidare tycker vi att det funktionella sambandet tillämpas något för extensivt. I till exempel fallet NJA 1948 s 262 (spårvagnsfallet) där arbetsgivaren vart ansvarig för skadan som arbetstagaren vållat utanför tjänstetid. Vi anser att en mer restriktiv hållning av det funktionella sambandet skall hållas. Den borde även begränsas till att endast gälla då arbetstagaren vållar skada vid utförande av en arbetsuppgift. En bedömning bör därmed inte göras om huruvida skadehandlingen haft nära anknytning till arbetsuppgiften.
När det gäller en arbetstagares skadeståndsansvar drar vi slutsatsen att denne står ansvarig då synnerliga skäl föreligger. Detta under förutsättningen att de omständigheter som paragrafen nämner är uppfyllda. Nämligen handlingens beskaffenhet, arbetstagarens ställning, den skadelidandes intresse och övriga omständigheter. Denna inskränkning av principalansvaret är väldigt svår att åberopa. Det skall mycket till för att synnerliga skäl skall anses föreligga för att ställa arbetstagaren ansvarig. Utöver att arbetstagaren själv kan bli ansvarig finns det en möjlighet för arbetstagaren att tillsammans med arbetsgivaren svara för samma skada. Under förutsättning att arbetstagarens vållande skett genom fel eller försummelse i tjänsten samt att synnerliga skäl föreligger. Om arbetstagaren står ansvaret har han en möjlighet att rikta ett regresskrav mot arbetsgivaren för en viss del av skadeståndet.
Vi tycker att lagstiftningen ger ett bra skydd för arbetstagaren, eftersom den ekonomiska ställningen hos arbetstagaren oftast är svagare än hos arbetsgivaren och att arbetsgivaren har en större möjlighet att förebygga skador i sin verksamhet. Sedan anser vi att det är en självklarhet att arbetstagaren skall ha ett sådant starkt skydd, eftersom denne utför arbete för arbetsgivarens räkning. En annan aspekt vi vill belysa är att arbetsgivaren har större förmåga att betala ut skadestånd till den skadelidande än vad arbetstagaren har. Den skadelidande blir på så sätt garanterad den ersättning han är berättigad till. Svårigheten att ställa arbetstagaren ansvarig gör att arbetsgivaren blir tvungen att organisera sitt arbete på ett så säkert sätt som möjligt. Det leder till att säkerheten höjs på arbetsplatsen och färre skador uppkommer. Avslutningsvis vill vi poängtera att gällande rätt borde få en liten förändring i tillämpning av principalansvaret utifrån våra resonemang.
5. Källförteckning
Litteratur
Bengtsson, Bertil, Skadeståndsrätt – några huvudlinjer, Nordstedts Juridik, Stockholm 1994
Bengtsson, Bertil, Nordenson, Ulf, Strömbäck, Erland, Skadestånd – Lagstiftning och praxis
med kommentarer, 3 uppl, Liber Förlag, Stockholm 1985
Bengtsson, Bertil, Strömbäck, Erland, Skadeståndslagen – En kommentar, upplaga 1:2, Nordstedts Juridik, Stockholm 2002
Dufwa, W Bill, Flera skadeståndsskyldiga II, Juristförlaget, Stockholm 1993
Ekstedt, Leif, Skadeståndsrätt, 6 uppl, IFU utbildnings AB, Stockholm 1994
Hellner, Jan, Skadeståndsrätten – En introduktion, 2 uppl, Nordstedts Juridik, Göteborg 2004
Hellner, Jan, Johansson, Svante, Skadeståndsrätt, 6 uppl, Nordstedts Juridik, Stockholm 2005
Radetzki, Marcus, Praktisk skadeståndsbedömning, Studentlitteratur AB, Stockholm 2005
Offentligt tryck
Proposition 1972:5, Skadeståndslag
SOU 1964:31, Skadestånd II, Arbetsgivares och arbetstagares skadeståndansvar
SFS 2001:732, Skadeståndslag
Tidskrifter
Kleineman, Jan, Arbetsgivarnas s.k. principalansvar – två nya avgöranden i HD, Juridisk Tidskrift 2000/01 s. 926
