P
raktik &
Te
ori
02:2006
M
a
lmö högskola
Praktik & Teori
02:2006
En tidskrift från Malmö högskola
F O R S K N I N G
B I L D N I N G
U T B I L D N I N G
Många faktorer avgör forskarens
viktigaste val
Tema:
Forskningsfi nansieringen – ett år
efter propositionen
Porträttet:
”Jag är inte nyfi ken,
men jag vill veta allt”
Grafi sk form: Helena Wallin och Åse Ekström från Konst, kultur och kommunikation vid Malmö högskola
Grafi sk produktion: Anneli Frannung, Holmbergs i Malmö AB Foton: Gisela Svedberg: sidorna 4, 14, 17, 18, 22, 34, 40, 44, 50, 53, 56, 58, 61 (i bildbakgrunden på sidan 61 fi nns examensarbete av Daniel Nüüd, Medie- och kommunikationsvetenskap) samt omslagsbild. Petra Francke: sidan 36.
Tryck: Holmbergs i Malmö AB ISSN: 1104-6570
Praktik och teori ges ut av Malmö högskola
Kontakta gärna redaktionen:
innehåll
3
4
10
14
22
26
36
44
50
56
62
Inledning RedaktionenUtlokaliseringar och internet formar framtidens utbildningar
Lotta Solding
Många faktorer avgör forskarens viktigaste val
Jessica Nilsson
Avhandlingen
”Cybersex kan ses som en ny nisch inom sexualiteten”
Pernilla Ståhl
Krönika
Eftertankar om humanioradebatten
Torbjörn Forslid
Tema
En utbildningspolitisk kursändring är nödvändig
Lars Pålsson Syll
Tema
Forskningspolitiken – ett steg framåt och två steg tillbaka?
Mats Benner
Tema
Ett jobb för staten
Niklas Ekdal
Tema
”Forskning för ett bättre liv”
Lennart Olausson
Porträttet
”Jag är inte nyfi ken, men jag vill veta allt”
Sanna Camitz
Debatt
Universitetet mitt i – landets tredje stad
Peter Jönsson Kjell Gunnarsson
inledning
Frödings dikt
om Erk och Maja har ideligen poppat upp i mitt huvud under arbetet med det här numret av Praktik&Teori. Ja, var ska vi ta’t? Hur ska den egentligen fi nansieras, den forskning som alla vill ha? För ett år sedan kom propositionen ”Forskning för ett bättre liv” och den börjar nu slå igenom på allvar, inte minst i budgetsammanhang. Fi-nansieringssystemet har förändrats till det sämre för forskarna, skriver professor Lars Pålsson Syll i detta nummer av P&T. Staten måste satsa mer pengar, så att forskningen inte enbart blir beroende av företagen, skriver Niklas Ekdal från Dagens Nyheter. Den nuvarande politiken led-er till ensidighet inom forskningen, ansled-er Malmö högskolas rektor Lenn-art Olausson i sin Lenn-artikel.Ytterligare ved på brasan lades när utbildnings- och kulturminister Leif Pagrotsky gick ut på DN Debatt och förklarade att regeringen nu inte kommer behandla fl er universitetsansökningar. Systemet med veten-skapsområden ska ses över. Den vetenskapliga kvaliteten ska avgöra till-delningen av forskningsmedel och det låter ju bra, så klart, men inte helt oproblematiskt att genomföra, som fl era av det här numrets skribenter påpekar. Torbjörn Forslid menar till exempel i sin krönika att sakkunni-ga kan bedöma samma vetenskaplisakkunni-ga projektansökan helt olika.
Men eftersom Pagrotskys resonemang inte blev skarpare i konturerna än ovan vet ingen riktigt hur det är tänkt.
Så man frestas ta till Fröding igen och säga Pagrotsky du! Var ska vi ta’t!
Sanna Camitz, redaktör
(citat ur dikten Äktenskapsfrågan av Gustaf Fröding)
”Erk du!
Maja du!
I PRAK
TIKEN
– Vi måste bli mer öppna när det gäller former för undervisning. Jag tror mycket på undervisning via nätet, men tror samtidigt att den måste kom-pletteras med möten. Poängen med akademiska studier är just mötet mel-lan student och lärare eller melmel-lan studenter, säger Lennart Olausson, rektor vid Malmö högskola.
Att vissa utbildningar utlokaliseras till mindre orter, för att komma närmare studenterna, är något han också tror vi kommer att få se mer av. Malmö högskola har redan en del sådana samarbeten på gång. Hösten 2006 sker två nya utlokaliseringar: i Landskrona startar en utbildning i Idrottsvetenskap och IMER, i Norrtälje ges Transport Management.
– Utlokaliserade utbildningar är bra för att locka studenter från studie-ovana miljöer. Jag är övertygad om att såväl denna form som
undervis-Utlokaliseringar och
internet formar
fram-tidens utbildningar
Allt fl er universitet väljer att förlägga hela eller delar av sina
utbildningar till andra orter. Samtidigt stiger antalet
studen-ter på Nätuniversitetet; hösten 2004 utgjorde de 11 procent
av samtliga högskolestudenter. Formerna för framtidens
hö-gre utbildning förändras i takt med teknikens framsteg, men
mänskliga möten och samarbete verkar fortfarande vara
an-vändbara lösenord.
I PRAK
ning via nätet kommer att öka i framtiden. Vi mås-te också börja jobba mer för att locka de redan yrkesverksamma. De efterfrågar kurser som är till-gängliga på tider som passar dem, detsamma gäller småbarnsföräldrar. Här måste vi bli mer fl exibla, säger Lennart Olausson.
Oavsett om det handlar om nätstudier eller stu-dier i utlokaliserad form anser Lennart Olausson att samarbete är nödvändigt. Både inom landet och utanför landets gränser. Europaprogrammet vid Malmö högskolas utbildningsområde Internatio-nell migration och etniska relationer, IMER, erbju-der inom kort en internationell mastersutbildning och fl er är på gång, i samarbete mellan olika läro-säten.
– Om målet är att 50 procent av dagens unga ska nå högskoleutbildning och återkommande utbild-ning måste vi ha mer samarbete i framtiden. Bo-lognaprocessen förespråkar ökad rörlighet, vilket också talar för mer samarbete.
Något som förvånar Lennart Olausson är att språkutbildningar inte har använt sig mer av
nät-undervisning än de hittills gjort. Dessa hotade ut-bildningar skulle kunna dra bättre nytta av nätet, menar han. Dessutom tror han att internet skulle kunna användas på nya sätt för att locka dagens unga.
– Vi skulle kunna utnyttja datorspel på ett helt annat sätt än vad som görs idag. Det kunde vara en chans att öka intresset för teknikutbildningar. År 2020 kommer antalet 20-åringar att vara mycket lägre än idag, då gäller det att vara beredd att möta den nedgången.
När det gäller utlokalisering av utbildning talas det ibland om campus, ibland om fi lialer. Praktik &Teori vänder sig till utbildningsdepartementet för att reda ut begreppen.
– Filial i ordets rätta bemärkelse har vi bara haft fyra stycken här i landet: Karlstad, Örebro, Växjö och Linköping. På 1960-talet beslöts det att grund-utbildningen skulle utlokaliseras till dessa orter när moderuniversiteten i Göteborg, Uppsala, Lund och Stockholm var sprängfyllda och studentkullarna stora. De fyra blev självständiga universitetsfi lialer
– Vi skulle kunna utnyttja datorspel
på ett helt annat sätt än vad som görs
idag. Det kunde vara en chans att öka
intresset för teknikutbildningar.
I PRAK
TIKEN
med eget ansvar för sin grundutbildning, berättar Lena Eriksson på utbildningsdepartementet och fortsätter:
– På det här sättet lättade trycket på moderuni-versiteten och ett stort antal studenter fi ck större närhet till grundutbildningen. När det gällde forsk-ning fi ck man vända sig till moderuniversiteten. De fyra fi lialerna är allihop universitet idag, och några fi lialer i den här bemärkelsen har inte funnits sedan dess.
Beslut om etablering av universitetsfi lialerna var statsmaktsbeslut på 1960-talet. Det kan inte riktigt jämföras med dagens utlokaliserade utbildning när till exempel ett lärarlag reser ut till en närliggande ort för att bedriva utbildning. Eller när moderuni-versitetet själv beslutar sig för att ha ett campus på en annan ort, som en del av det egna universitetet.
Lena Eriksson använder även begreppet fl ercam-pusuniversitet, när utbildning på olika orter till-sammans utgör ett universitet. Administrationen kan också vara spridd. Mittuniversitetet är ett ex-empel på en sådan form.
Även Lena Eriksson är beredd att skriva under på tesen om samarbete inför framtiden. Hon påmin-ner om att regeringen under en tid tydligt betonat vikten av samarbete och ökad samverkan. Något som framgår av propositionerna ”Öppna högsko-lan” från 2001 och ”Forskning för ett bättre liv” från 2005. Utbildnings- och forskningsminister Leif Pagrotsky skriver i en debattartikel i Dagens Nyhe-ter den 12 april 2006 att alla planer på nya univer-sitet stoppas och att han ”vill se fl er och djupare samarbeten mellan lärosäten inte minst när det gäl-ler forskarutbildningen”.
– Sverige är ett litet land med begränsade resur-ser. Det är inte möjligt att alla högskolor blir uni-versitet. Då är samverkan med dem som är univer-sitet en lösning, säger Lena Eriksson.
Här vill Lennart Olausson vidga debatten: – Jag tycker vi måste komma ifrån det traditio-nella universitetsbegreppet, med en föreställning om universitetet som det kompletta och breda sätet. Varför ska vi laborera med två typer av läro-säten, med hybrider som Malmö högskola mitt
I PRAK
emellan? Alla som har kvalitet att inom mer eller mindre begränsade kunskapsområden bedriva fors-karutbildning borde kallas universitet.
För att lära mer om dagens och framtidens stu-dier via nätet vänder vi oss till Madeleine Rohlin, före detta prorektor på Malmö högskola, numera generaldirektör på Myndigheten för nätverk och samarbete inom högre utbildning.
– 11 procent av samtliga högskolestudenter är registrerade inom Nätuniversitetet. Och de allra fl esta av dessa, två tredjedelar, studerar enbart här. Merparten är kvinnor över 34 år som har studerat på högskola tidigare. Många av dem har barn och 31 procent har arbetarbakgrund, berättar Made-leine Rohlin.
Uppgifterna är från 2004 och sammanställdes i en rapport förra året. Siffrorna visar bland annat att Nätuniversitetet lyckats betydligt bättre än cam-pusutbildningarna med att nå studenter från arbe-tarbakgrund, där ordinarie högskolor och universi-tets motsvarande siffra är 24 procent. När det gäller att bredda rekryteringen till studenter med invandrarbakgrund har det däremot gått sämre; endast 15 procent av studenterna vid Nätuniversi-tetet har utländsk bakgrund.
Kanske är nätundervisning inte lika vanlig i många av invandrarnas hemländer och att det av den anledningen fi nns ett visst motstånd? Och
kan-ske är det svårt att som invandrare hävda sig i en utbildningsform med stor tonvikt på det skrivna ordet?
De fl esta som läser vid Nätuniversitetet läser kor-tare kurser, men hela program fi nns också, framför allt bland glesbygdsstudenter där man i många fall är mer ovillig att bryta upp från hemorten. Här spelar lärcentra en viktig roll; lokala träffpunkter för distansstudenter på alla nivåer, med tillgång till handledning, undervisning, möteslokaler och IT-stöd. Ofta i kommunal regi, eller i folkbildningens eller fackförbundens namn; den lokala mångfalden är stor.
– Lärcentra spelar en stor roll när det gäller bred-dad rekrytering och är ofta en förutsättning för många av våra nätstudenter som har långt till när-maste lärosäte. Lärcentra är ett bra exempel på samarbete mellan kommuner och olika utbildnings-former. Samarbetet mellan lärosäten, kommuner, näringsliv och offentlig sektor kan och bör utveck-las i framtiden, säger Madeleine Rohlin.
Här invänder kanske vän av ordning att distans-utbildningens idé om fl exibilitet och frihet delvis går förlorad om man ska passa tider och ”inrätta sig i ett system”. Hur det än är med det så är dis-kussionen om vår framtida vidareutbildning viktig, menar Madeleine Rohlin, bland annat ur demokra-tisk synvinkel.
Samarbetet mellan lärosäten, kommuner,
näringsliv och offentlig sektor kan och bör
utvecklas i framtiden, säger Madeleine
Rohlin.
I PRAK
TIKEN
– Vi måste låta många röster höras när vi planerar inför framtida utbild-ning, där studenternas röst självklart är mycket viktig. Vi behöver ett stort engagemang i dessa frågor, samt en bättre koppling och en större öppenhet mellan skola och omvärld. Vi måste också bli bättre på att tänka mer långsiktigt och inte bara skräddarsy på kort sikt.
Även om Madeleine Rohlin självklart talar för en fortsatt satsning på nätbaserad undervisning är möten något även hon återkommer till:
– Möten mellan människor måste fi nnas. Det är gruppen som för pro-cessen vidare och driver allas lärande framåt.
Och i det goda mötet kan nätverk uppstå.
– I ett nätverk arbetar alla åt samma håll, alla är lika viktiga, men har olika roller. Jag hoppas vi får se mer av den varan i framtiden, för vi kom-mer att bli kom-mer och kom-mer beroende av varandra för att nå till en högre nivå. Nätverk är en bra form för samarbete och kan och ska bildas på alla nivåer.
Även om samarbete i viss mån minskar på varje enskild nätverkares fl exibilitet, hör samarbete i olika former framtiden till, på ett fl exibelt sätt. Med hjälp av bland annat webbkameror kommer det mänskliga mötet att kunna ske både i verkligheten och över nätet. För utan möten ingen utbildning, det verkar alla vara rörande överens om.
Inga fl er universitet alltså och inga fl er fi lialer. Istället fl er utlokalisera-de enheter, större fl exibilitet och mer samarbete inom såväl traditionell utbildning som nätstudier. Så lyder kristallkulans svar angående framti-dens utbildningsformer.
I PRAK
TIKEN
– Att forska innebär mycket arbete när du väl har fått pengar och därför gäller det att du är intresserad av ämnet, säger Bengt Svensson som är universitetslektor i socialt arbete på Hälsa och samhälle vid Malmö hög-skola.
Just intresset för det som ska studeras är mycket viktigt för Bengt Svensson. Han arbetade som socialarbetare i tjugo år innan han började forska, och han tog klivet in i forskarvärlden därför att han hade en idé som han brann för att få undersöka.
– Jag följde en grupp narkomaner i Malmö under fyra år för att reda på vad det är som får dem att fortsätta använda narkotika år ut och år in. När jag började visste jag verkligen inte svaret på frågan och det handlade inte bara om att få något bekräftat. Jag har inte ångrat en enda dag att jag började forska. Jag har hittat min grej, säger han.
Per Ståhle är professor i hållfasthetslära och materialmekanik på Tek-nik och samhälle vid Malmö högskola. Han är också ledamot av Veten-skapsrådets beredningsgrupp för teknisk mekanik. Han beskriver forsk-ningen som en process där alla drar sitt strå till stacken för att slutligen kunna uppnå en mer eller mindre komplett kunskap inom ett område. Vid valet av forskningsämne gäller det att veta var kunskapsluckorna fi nns, och sedan gäller det att prestera resultat, eftersom andra forskare är beroende av den pusselbit som du har åtagit dig att kartlägga.
– Som forskare måste jag välja ett ämne som jag själv är intresserad av, men det måste också vara ett som omvärlden är intresserad av, eftersom det kan vara svårt att hitta fi nansiering annars. Den totala akademiska friheten fi nns inte längre, den har nog aldrig funnits. Nytt, jämfört med för tjugo år sedan, är att våra tjänster inte är betalda och om vi inte fi -nansierar vår forskning får vi stå i katedern hela tiden, säger Per Ståhle.
Vetenskapsrådet prioriterar varje år en rad ämnen. Ansökningar som berör ett prioriterat ämne får två chanser, en i den ordinarie
berednings-Många faktorer avgör
forskarens viktigaste val
Att välja ett bra forskningsämne kan vara avgörande för att
få fi nansiering, för att kunna fullfölja projektet och för att
re-sultatet ska uppmärksammas. Men vad är det som avgör valet
av ämne? Är det personligt intresse, fi nansiärernas
preferens-er ellpreferens-er fi nns det trendpreferens-er som påvpreferens-erkar beslutet?
I PRAK
gruppen och en i en grupp för det prioriterade området. I år är någ-ra av de ämnen som prioritenåg-ras biologisk mångfald, hållbar ut-veckling och vårdvetenskap.
– Internationellt sett är svenska forskare marginella. Om USA sat-sar på till exempel nanoteknik lyssnar regeringen och forskarna i Sverige. Regeringen kan satsa sär-skilda pengar på ett ämne genom Vetenskapsrådet, säger Per Ståhle.
Enligt Per Ståhle påverkas inte arbetet i beredningsgrupperna av vilka ämnen som är prioriterade.
– Det är underförstått att de projekt vi ger stöd till ska vara bra för forskningen och samhäl-let, men vi sitter aldrig och pra-tar om vad som skulle vara bra för samhället. Det skulle vara helt orimligt att låta samhällets behov uppväga kvalitet, säger Per Ståhle.
Han säger att han ofta möter misstankar om att berednings-grupperna gynnar favoriter, fast när han har läst deras ansökning-ar tycker han att saken talansökning-ar för sig själv. De fl esta som söker pengar från Vetenskapsrådet får avslag, men Per Ståhle tycker att man ska fortsätta att skicka in ansökningar. Han föreslår att forskare skriver ansökningar till-sammans eftersom det är en läro-rik process där man lär sig något nytt varje gång.
– När du får ett avslag med en motivering har du ju nästan en ansökan klar för något annat sammanhang, säger han.
Bengt Svensson säger att vissa forskningsfi nansiärer, som Veten-skapsrådet och Forskningsrådet för arbetslivet och socialveten-skap (FAS), är svårare att få peng-ar från än andra. Han håller dör-ren öppen för andra fi nansiärer som Statens institutionsstyrelse och Brottsoffermyndigheten.
– Jag har fått mycket pengar från Statens institutionsstyrelse genom åren, men de börjar bli allt mer själviska i sin fördelning. Jag får fundera på vad de är in-tresserade av och hittills har jag lyckats hitta projekt som jag vill göra och som jag har fått pengar för, säger Bengt Svensson.
Han tror att han har nytta av att ha arbetat länge inom fältet innan han började forska. Det gör att han har en känsla för vad som är relevant forskning.
– Jag har bra idéer för att jag kan fältet och jag har gott re-nommé för att jag genomför det jag får pengar för, säger Bengt Svensson.
Per Ståhles råd till unga fors-kare är att de ska lära sig att skri-va ansökningar. Han tycker ock-så att de bör åka utomlands när de har doktorerat.
– Åk till ett annat land och
forska med någon som är världs-bäst i tre eller fyra år. Då har du ett kontaktnät och känner de bästa i världen när du återvänder till Sverige. Det är en kolossal hjälp att veta vad de duktiga hål-ler på med och kanske fi nns det något du kan vidareutveckla. Man halkar snart efter om man inte har direktkommunikation med dem som är tongivande inom ämnesområdet, säger Per Ståhle.
När Per Ståhle gav sig in i fors-karvärlden valde han snarare en handledare än ett forskningsäm-ne, och så säger han att det fort-farande fungerar inom naturve-tenskapen.
– Doktoranden väljer handle-daren som väljer ämnet. En dok-torand kan söka sig till ett pro-blemområde, men doktoranden kan knappast veta vilka problem som står på dagordningen. Det är ytterst sällsynt att doktoran-den kan välja ämne. Handleda-ren måste kunna ämnet och det är som regel handledaren som har en problemställning, säger han.
På Odontologiska fakulteten vid Malmö högskola måste de som söker forskarutbildningen ange ett forskningsämne i sin ansökan. – Det är bäst om ämnet är något som han eller hon brinner för. Jag tror att det blir smidigare och
I PRAK
TIKEN
lättare att hantera om doktoranden själv har valt ämnet, säger EwaCarin Ekberg som är universitets-lektor och studierektor för forskarutbildningen vid Odontologiska fakulteten.
Hon säger att en av de saker som forskarutbild-ningsnämnden tittar på när de ska anta en ny dok-torand är om ämnet ligger i tiden.
– Ämnet behöver inte ha medialt nyhetsvärde, men det måste ha ett utvecklingsvärde, säger hon.
EwaCarin Ekberg säger att forskningsmiljöerna vid Odontologiska fakulteten väl täcker in de forsk-ningsämnen som är mest aktuella just nu. Forsk-ningsmiljöerna är inrättade för att tydliggöra fakul-tetens forskning och för att skapa mötesplatser där idéer till ny forskning kan födas. De sex forsknings-miljöerna är Det orala ekosystemet med inriktning mot gränsytor, Oro-faciala funktionsstörningar och smärta, Biomaterial och rekonstruktiv tandvård, Diagnostik och prediktion, Oral folkhälsa, profes-sion och förhållningssätt och Profesprofes-sionsforskning. Bengt Svensson anser att en god forskningsidé ofta föder en annan. När han forskar kring ett ämne upptäcker han ofta ett annat tangerande ämne som också behöver belysas. På det sättet genererade forskning om LVM-hem ny forskning om rymning-ar, som i sin tur resulterade i forskning om heroin-missbruk.
Många av forskarna vid Odontologiska fakulte-ten forskar på halvtid och arbetar som tandläkare under resten av tiden. EwaCarin Ekberg säger att tandläkaryrket är praktiskt och att det därför är viktigt att praktisera det för att behålla sina färdig-heter. Genom att forskarna samtidigt är praktise-rande tandläkare underlättas överföringen av idéer mellan praktik och forskning, och det är en överfö-ring som sker åt båda hållen. Idéer till ny forskning föds i mötet med patienter, och nya forskningsre-sultat kan få genomslagskraft i behandlingarna.
EwaCarin Ekberg tycker att det är viktigt att nå ut med forskningsresultat i media, men det allra vikti-gaste är att nå ut med resultaten till kollegor.
– Viljan att uppmärksammas i media påverkar inte valet av forskningsämne. Det som styr valet är vad det fattas kunskap om, säger hon.
– Att synas i media ökar inte en forskares chan-ser att få pengar, men att vara med i media kan vara ett tecken på att man har näsa för vad som är in-tressant, säger Bengt Svensson och tillägger att det viktiga är att göra sig ett namn inom den egna fack-kretsen, inte hos allmänheten.
Bengt Svensson säger att forskare är en trögrörlig grupp som det är svårt att styra. Men visst fi nns det tendenser och trender i vilka ämnen som det fors-kas kring.
– Forskare kan ibland vara som sjuåringar som spelar fotboll. Alla springer efter bollen. Ibland, som i fallet med genusvetenskap, är det staten som kastar in bollen, säger han.
Han tycker att det är förståeligt att forskarna drar åt ett visst håll när det satsas extra pengar på ett ämne, men han tycker att det vore bättre om fakulteterna fi ck medel som de sedan kunde fördela hur de vill.
Förutom att könsperspektivet numera är ett mås-te inom samhällsvemås-tenskapen, ser Bengt Svensson även en trend mot mer kvantitativ forskning och mindre forskning med kvalitativa metoder och att allt färre sysslar med etnografi ska metoder inom hans fält.
A
V
HANDLINGEN
Hur och varför används Internet som kontaktyta och mötesplats för sex-uella syften? Det är en fråga som Michael W. Ross diskuterar i sin av-handling ”Typing, Doing and Being. A Study of Men who have Sex with Men and Sexuality on the Internet.”
Avhandlingen, som lades fram i mars, var den första på fakulteten Hälsa och samhälle och även den första inom det nya forskningsområdet hälsa och samhälle. Det var dock inte disputationspremiär för Michael
”Cybersex kan ses
som en ny nisch
inom sexualiteten”
Internet är en ”elektronisk erotisk oas”. Det hävdar Michael
W. Ross i en ny avhandling. I den virtuella verkligheten kan vi
experimentera med vårt kön och vår sexuella identitet.
Nä-tet ger också stora möjligheter att nå ut med information om
sexuellt överförbara sjukdomar.
W. Ross. Han skrev sin första avhandling, i psykologi, redan för drygt 20 år sedan.
– Min första doktorsavhandling var en jämförelse mellan Australien och Sverige om sexuellt överförbara sjukdomar hos män som har sex med män, berättar Michael W. Ross, nu tillbaks som forskare och lärare vid Health Science Center i Houston.
Det var en önskan om att fördjupa sina kunskaper i sociologi, och in-sikten om att en akademisk och intellektuell karriär är en kontinuerlig lärandeprocess som motiverade honom att bli doktorand på nytt, skriver han i förordet till avhandlingen.
Michael W. Ross var först knuten till Göteborgs universitet, men följde sedan med sin handledare och forskarkollega Sven-Axel Månsson, pro-fessor i socialt arbete, till Malmö högskola.
Arbetet med avhandlingen har Michael W. Ross gjort i nära anslutning till Nätsexprojektet – ett forskningsprojekt som studerar Internetanvänd-ning och sexualitet. Projektet har bedrivits vid Enheten för socialt arbete vid Malmö högskola, under ledning av Sven-Axel Månsson.
– Projektet avslutades formellt under 2005, men vi publicerar fortfa-rande forskningsrapporter och doktorsavhandlingar som tillkommit inom projektet, berättar Sven-Axel Månsson. Michael W. Ross har varit med i projektet sedan starten.
Michael W. Ross beskriver Internet som en
”elektronisk erotisk oas”. Textformatet ger
möjligheter att fantisera och experimentera
i beskrivning av kön, kropp, identitet och
sexuell inriktning.
I ”Typing, Doing and Being. A Study of Men who have Sex with Men and Sexuality on the Internet” presenterar Michael W. Ross sju artiklar. Studierna belyser metodologiska frågor kring sexuella möten på nätet, användarnas möjligheter att experimentera med kön och sexuell identi-tet, samt hur Internet kan användas för att informera om sexuellt över-förbara sjukdomar. Vilka tar sexuella kontakter på nätet och hur når man dem? Fokus är män som har sex med män, och undersökningarna är gjorda i Sverige och i USA.
Michael W. Ross beskriver Internet som en ”elektronisk erotisk oas”. Textformatet ger möjligheter att fantisera och experimentera i beskriv-ning av kön, kropp, identitet och sexuell inriktbeskriv-ning. Han har undersökt sexuella aktiviteter på Internet som sker utan någon fysisk kontakt, s k cybersex. Michael W. Ross gör en distinktion mellan typing, doing och being- ”att skriva”, ”att göra ” och ”att vara” -- och framhåller att skill-naden är viktig för användarna.
– Internet ger individen en möjlighet till att ha en surrogatkropp som man kan experimentera med utan att behöva känna att man verkligen gör de här sakerna.
Män som inte identifi erar sig själv som homosexuella eller som har
A
V
HANDLINGEN
fysiska sexuella kontakter med andra män, kan på nätet få utlopp för sina fantasier och ha sex med andra män.
– I en av mina studier uppgav 10 procent av de svenska männen som identifi erade sig själva som heterosexuella att de hade cybersex med andra män, berättar Michael W. Ross.
Resultatet fi ck uppmärksamhet i den svenska kvällspressen. ”Hetero blir gay på nätet”, konstate-rade exempelvis Aftonbladet. Michael W. Ross är däremot mer försiktig när det gäller att dra några generella slutsatser. Det statistiska material som studien baseras på är alltför knappt.
– Vi vet inte ännu vem som ägnar sig åt att skriva och vem som också gör. Det krävs mer forskning inom det området. En indikation är att det handlar om människor som vill undersöka och experimen-tera med sin sexualitet men inte bli identifi erade med den sortens uppförande.
Cybersex kan, enligt Michael W. Ross, ses som en ny nisch inom sexualiteten. På Internet fi nns möj-lighet till sexuella kontakter som, till skillnad från masturbation, delas med någon annan och som parterna ömsesidigt konstruerar i realtid. Han skri-ver också att cybersex ger personer med nedsatt fy-sisk förmåga, eller personer som bor i isolerade områden på landsbygden, tillfälle till sexuella kon-takter.
Michael W. Ross resonerar om vilket som är mest ”verkligt”: interaktionen på nätet eller det fysiska samspelet? För somliga kan, skriver han, den virtu-ella verkligheten uppfattas som mer spännande och ”verklig” än den konkreta verkligheten.
Till skillnad från telefonsex, som inte var någon succé, blir cybersex allt mer populärt. Det fi nns till och med diskussionsrum på Internet för dem som blivit beroende av cybersex. Framgången kan, skri-ver Michael W. Ross, bero på att Internet är mer
anonymt och har en större marknad än det vanliga telefonnätet. På Inter-net fi nns inte heller några sociala koder, som kan vara hämmande vid sexuella kontakter.
Det fi nns fl era undersökningar om cybersex i USA och Västeuropa. Hur vanligt är det med cybersex i andra uppkopplade delar av världen?
– Jag känner inte till många studier i Östeuropa eller Asien, men det fi nns tecken på att det håller på att bli populärt med cybersex där också. Jag var med och publicerade en studie 2002 om män som har sex med män i Kina, och vi upptäckte att det fanns många män som mötte andra män på nätet för sexuellt utbyte. Vi håller just nu på att starta en studie om män som har sex med män på Internet i Indien.
Utnyttjas dessa nya sexuella arenor av kommersiella intressen? Mi-chael W. Ross säger att han inte känner till några uppgifter om att sexin-dustrin utnyttjar personer som undersöker sina sexuella fantasier i chat-rum på Internet.
I en av studierna som ingår i avhandlingen har Michael W. Ross under-sökt möjligheterna att informera om sexuellt överförbara sjukdomar på nätet.
– Internet är en perfekt kanal för att informera om hälsa i allmänhet och om sexuellt överförbara sjukdomar i synnerhet. Individerna kan nås anonymt när som helst på dagen eller natten, och i enskildheten i deras egna privata rum. Informationen kan uppdateras ofta och man kan dess-utom ge extra länkar till andra sidor.
Michael W. Ross har gjort en jämförande studie mellan traditionella enkäter som görs med utskickade formulär och som fylls i med penna, och enkäter på Internet. Målgruppen var män som har sex med män.
I en av studierna som ingår i
avhand-lingen har Michael W. Ross undersökt
möjligheterna att informera om sexuellt
överförbara sjukdomar på nätet.
– Det som var intressant med studien var att Internetstudien drog till sig fl er unga och lågutbildade på landsbygden och som inte hade en så stark homosexuell identifi kation.
– Tidigare har man trott att det var samma personer som svarade på Internetenkäter som på vanliga enkäter . Men nu är det uppenbart att Internet drar till sig en mer ”gömd” del av befolkningen. Det handlar alltså om de personer som är i riskgruppen för HIV och andra sexuellt överförbara sjukdomar, men som det tidigare har varit både svårt och dyrbart att nå fram till.
Michael W. Ross poängterar att Internet kan vara ett viktigt medel för information om hälsofrågor.
– Paradoxalt nog kan nätet både ha bidragit till en ökning av sexuellt överförbara sjukdomar genom att förenkla sexuella kontakter, och samti-digt vara ett medel för att minska förekomsten av smitta, konstaterar han. Innebär Internet en revolution inom sexualiteten? Michael W. Ross ställer den frågan i sin avhandling. Han drar en parallell till de stora förändringar och möjligheter som fl ygtekniken inneburit: globalisering av kulturer, spridning av sjukdomar, och snabbare och fl er möten mellan människor från olika geografi ska områden. En samhällelig och kulturell omvälvning som är mer än en förlängning av teknologin.
Kanske är vi bara i början av en liknande omvälvning inom sexualite-ten.
Efter avslutade doktorsstudier kommer Michael W. Ross att fortsätta att forska kring hur vår sexualitet förändras genom Internet.
Pernilla Ståhl
A
V
KRÖNIKA
Torbjörn Forslid är lektor vid Konst, kultur och kommunikation (K3)
vid Malmö högskola.
Under hösten rasade
den humanistiska forskningsde-batten på landets kultursidor. Utgångspunkten var Times Higher Educa-tion Supplements ranking av världens ledande universitet, där inget svenskt lärosäte kvalade in bland de 50 främsta för humaniora. Sverker Sörlin kommenterade i en inledande artikel humanisternas passivitet och märkliga oförmåga till kraftsamling: ”Med ett förbluffande dödsförakt kör humaniora vidare på sitt ’race to the bottom’ ”.Det blev ett liv och ett kiv. Forskningspolitiska klingor korsades, be-skyllningar och tillmälen (mer eller mindre inlindade) utväxlades. Att sammanfatta den hetsiga – men också vitala – diskussionen är inte lätt. Överhuvudtaget handlade debatten mycket om att defi niera själva pro-blemet, där åsikterna gick isär. En representant för Vetenskapsrådet tyck-tes anse att roten till det onda stod att fi nna i yngre forskares (alltför) starka ställning på kultursidorna.
Eftertankar
Även statsmaktens syn på forskningens roll är emellertid splittrad och delvis självmotsägande. Internationalisering är dagens huvudord. Samti-digt återkommer Pagrotsky ofta till behovet av att föra ut forskningen till allmänheten, dvs tredje uppgiften. Båda dessa målsättningar är givetvis lovvärda. Den humanistiska forskningens dilemma handlar ofta om att den befi nner sig mitt emellan dessa poler. Den är varken internationellt gångbar eller allmänt tillgänglig. Samtidigt är målkonfl ikten uppenbar. Det tar tid och kraft att bygga en internationell plattform, likaså att eta-blera sig på dagstidningarnas kultur- och debattsidor. Att vissa ”supera-kademiker”, typ Bo Rothstein, förmår kombinera dessa roller ändrar inte den oklara prioriteringsordningen.
Ett annat konfl iktfält i debatten gällde fördelningen av forskningsan-slag. Enligt företrädare för Vetenskapsrådet lever vi idag i den bästa av världar. I hård men rättvis konkurrens fördelas anslagen till de forsk-ningsmässig starkaste miljöerna och individerna. Andra – däribland un-dertecknad – menade att anslagsfördelningen fungerar ungefär som när Göran Persson tillsätter generaldirektörer. God kompetens givetvis, men också en rejäl dos nätverk och (forsknings)ideologi. En forskare ska ut-värderas av sina likar – det är en central trossats inom universitetsvärl-den. Men erfarenheten visar att sakkunniga kan bedöma samma veten-skapliga projektansökan eller meritering helt olika. Den statliga anslagsutdelningens trovärdighet är alltså satt i fråga – och det är i sig ett allvarligt problem för forskarsamhället.
Humanistisk forskning står inför en omvandling. Det blev hur som helst tydligt i debatten. Inte heller behöver det enbart vara negativt. Kris kan ju också betyda utveckling. Tidigare var humaniora en integrerad del av det nationella projektet. Mitt eget ämne – litteraturvetenskapen – bi-drog till att skapa och upprätthålla det svenska kulturarvet. Idag är
lit-Anslagsfördelningen fungerar ungefär som när
Göran Persson tillsätter generaldirektörer. God
kompetens givetvis, men också en rejäl dos
nätverk och (forsknings)ideologi.
KRÖNIKA
teraturämnets uppdrag betydligt mer oklart. Att då enbart beklaga sig över tidens kulturskymning hjälper föga. Denna omvandlingsprocess gäl-ler för övrigt många andra tidigare statliga monopolverksamheter: grund-skolan, SVT, Systembolaget etc. Målen och syftena med verksamheten måste bli tydligare. Varför forskar vi om det vi gör? Vem drar nytta av denna forskning – och vem kan således i förlängningen vara villig att be-kosta den? Kan man inte besvara dessa grundläggande frågor om sin verksamhet kommer man givetvis ha svårigheter att få den fi nansierad. I detta omvandlingsarbete tror jag Malmö högskola har en fördel jämfört med de gamla lärosätena. På en traditionell humanistisk fakultet är ris-ken för gettoisering större. I Malmö ingår humanistisk forskning och undervisning i tvärvetenskapliga sammanhang, vilket gör dem tydligt produktiva och motverkar isolering. På utbildningsområdet Internatio-nell migration och etniska relationer, IMER, är språkutbildningarna rela-terade till etnicitet och mångkultur. På K3 förenas humaniora med konst och teknik. Osv.
I en uppföljande artikel skrev Sverker Sörlin uppskattande om den danska storsatsningen på forskning och tillämpning i skärningsfältet mellan humaniora, konst och ekonomi. Rapporten talade om en kombi-nation av språkvetenskaplig software, dataspel, böcker, muséer, TV-seri-er och fi lm.
I mina ögon låter denna utopiska framtidsvision märkvärdigt lik in-riktningen på K3. Det fi nns med andra ord hopp.
TEMA
Tema: Forskningsfi nansieringen - ett år efter propositionen
Förändringens vindar har blåst över det svenska systemet för
forskningsfi nansiering. Ett år efter att regeringen
presentera-de propositionen ”Forskning för ett bättre liv” är presentera-den
fortfa-rande lika omstridd. I centrum för diskussionen står de
klas-siska kärnfrågorna om vem som ska betala och hur medlen
ska fördelas.
TEMA
En utbildningspolitisk
kursändring är
nödvändig
Två omvälvningar har skett inom den svenska högskolevärlden under det senaste decenniet. Dels har vi fått ett nytt system för fi nansiering av forskningen och dels har universitetets roll som utbildningsförmedlare ökat. Båda har fått långtgående och allvarliga konsekvenser för svenska högskolor och universitet.
Vetenskapens status i vårt samhälle bygger på oberoende och
akademisk frihet. Vart tar den vägen när alltmer
forsknings-resurser binds upp av överväganden om vad som är politiskt
gångbart och där forskningstrender, likriktning och
konfor-mism blivit legio? undrar Lars Pålsson Syll, professor i
sam-hällskunskap vid Malmö högskola.
Ansvariga politiker brukar hävda att det nuvaran-de systemet för forskningsfi nansiering lenuvaran-der till ökad konkurrens och a fortiori högre kvalitet. Med exklusiv kapacitet att kunna prognostisera hur fer-tila och framgångsrika forskningsprojekt kommer att vara ett antal år framåt i tiden selekterar cen-tralstyrda vetenskapsråd ut dem med störst och säkrast potential – är det tänkt.
Problemet är bara att det inte är så de fl esta av oss forskare uppfattar situationen. Snarare än den offi ci-ella retorikens tal om ”excellenta forskningsmiljöer” och ”spetsforskning”, skulle nog många av oss vilja karakterisera systemet som godtyckligt, vagt och i grunden feltänkt. Om våra idéer har potential att bli bra och intressanta projekt är oerhört svårt att förut-spå. Detta gör att det ofta blir en fråga om hur vi paketerar och marknadsför idéer som avgör om vi får pengar och kan omsätta dem i projekt eller inte.
Tanken bakom forskningsfi nansieringssystemet påminner om kreationistiska idéer om intelligent
design och möjligheterna att på förhand avgöra vad som kommer att visa sig vara nyttigt och frukt-bart. Kanske borde man betänka vad Darwin och evolutionsläran i mer än 150 år har lärt oss – att framtiden och dess vinnare är svåra att förutse och att de bara går att konstatera, förstå och förklara post festum.
De med representation i vetenskapsrådens bered-ningsgrupper får vara med vid dansen runt guldkal-ven. Revirtänkandet är påtagligt och bara jag och ”de mina” ska gynnas. Andra göre sig knappast be-svär. Bakom blomsterspråket döljer sig en dyster värld kännetecknad av cyniskt maktspel med star-ka inslag av nepotism.
Vetenskapens status i vårt samhälle bygger på oberoende och akademisk frihet. Vart tar den vä-gen när alltmer forskningsresurser binds upp av överväganden om vad som är politiskt gångbart och där forskningstrender, likriktning och konfor-mism blivit legio?
Vetenskapens status i vårt samhälle bygger
på oberoende och akademisk frihet.
Så länge kakan växte och alla kunde få sin beskur-na del var vi tysta och höll mun. I takt med att allt fl er ska vara med och dela på kakan börjar syste-met rämna eftersom många inte ens får smulor att nära sig med. Och allt fl er börja göra sina stämmor hörda. Många akademiker tycker idag att det är förödmjukande att årligen behöva avsätta månader av sin redan hårt ansatta tid till att sätta ihop forsk-ningsansökningar som andra kollegor i sin tur ska lägga månader på att bedöma och värdera. Bättre vore om både vi och våra utvärderare fi ck tid att ägna åt oss det som vi borde – att forska.
Givet detta är det antagligen bättre ur alla syn-punkter sett att ge alla drägliga möjligheter till forskning inom ramen för sina tjänster. De som ut-över denna gemensamma grundtilldelning vill fors-ka mer fors-kan ges möjligheter till det genom ett kom-pletterande ansökningsförfarande. Som det ser ut i dag blir ansökan ofta en fråga om allt eller intet. Har du tur i forskningslotteriet kan du ägna dig åt några års forskning. Har du otur väntar Grotte-kvarnen. Och det värsta är att du från år till år inte har en aning om hur det blir. Långsiktighet och trygghet är lika med noll. I dag beviljas mindre än 10 procent av landets forskare forskningsanslag.
De andra 90 procenten får hålla tillgodo med en alltmer utbredd känsla av meningslöshet.
Många professors- och lektorskollegor runtom i landet har i dagsläget inte möjlighet att över huvud ägna sig åt forskning. De tvingas istället att lägga all sin tid på undervisning och administration. Hur detta ska kunna leda till forskaranknuten grundut-bildning och kvalitetsförstärkning övergår min fattningsförmåga. Följden blir ju snarare en prole-tarisering av akademiker på högskolenivå.
Processer som inleddes på gymnasiet till följd av kommunaliseringen av svenskt skolväsende 1989 är nu på väg att också få fotfäste inom akademin. I stället för att fungera som förebild borde historien förskräcka och lända till eftertanke.
Många av de utbildningar som bedrivs vid lan-dets högskolor och universitet har i dag en mager kost att leva på. De senaste 15 åren har antalet stu-denter fördubblats, samtidigt som antalet lärare bara ökat med en fjärdedel. Resultatet blir därefter – få lärarledda föreläsningar och i rekordstora grupper där studenter matas kunskap med sked.
Till detta kommer explosionen av nya student-grupper som går vidare till universitetsstudier. Det-ta är på ett sätt klart glädjande. Idag har vi lika
TEMA
många doktorander i vårt utbildningssystem som vi hade gymnasister på 1950-talet! Men denna utbildningsexpansion har tyvärr skett till priset av försämrade möjligheter för stora studentgrupper att tillgodogöra sig högskoleutbildningens kompetenskrav.
Över lag är tyvärr de studenter vi får till universitet och högskolor allt sämre rustade för sina studier. Deras sämre förkunskaper gör att det man för bara tio-tjugo år sedan kunde ta för givet att de hade med sig i baga-get från gymnasiet, får man i stället ägna stora delar av de första åren av utbildning åt att ge dem. Den grundläggande utbildningen på högskola och universitet gymnasifi eras. Omstruktureringen av skolan i form av decentralisering, avreglering och målstyrning har tvärtemot politiska ut-fästelser inte levererat. Den pålagda professionaliseringen av lärarkåren har snarare resulterat i deprofessionalisering i takt med att resurserna minskat och uppgifter och ansvarsområden ökat.
I takt med den eftergymnasiala utbildningsexpansionen har en motsva-rande kunskapskontraktion hos stora studentgrupper ägt rum. Inte minst basfärdigheter i språk och matematik mankerar påtagligt. I stället för att ta ställning till vad studenterna skriver på sina tentamina får man lägga tid på att överhuvud försöka förstå vad de skriver. Den skolpolitik som lett till denna situation slår hårdast mot dem den utger sig för att värna – de utan kulturkapital i bagaget hemifrån.
Studenterna är inte bara fl er, utan också mer heterogena som grupp och ofta utrustade med sämre förkunskaper och lägre motivation. Föga förvånande faller tyvärr också många lärare, institutioner och lärosäten till föga och sänker kraven.
I dag beviljas mindre än 10 procent av landets
forskare forskningsanslag. De andra 90 procenten
får hålla tillgodo med en alltmer utbredd känsla av
meningslöshet.
Här fi nns ett korrumperande systemfel inbyggt i fi nansieringssystemet. Institutionerna är numera egna resultatenheter och deras medeltilldel-ning bygger bland annat på hur stor genomströmmedeltilldel-ningen av studenter är. Med sådana incitamentstrukturer bäddar man ofelbart för kvalitetspro-blem.
Högskolor och universitet får inte förfalla till att bli ackommoderande institutioner med uppgift att hjälpa till att reglera sysselsättnings- och arbetslöshetstal över den fyraåriga politiska konjunkturcykeln. Det vore ett hån mot stolta och ärorika bildningstraditioner. En utbildningspolitik värd namnet får inte vara ett bihang till statsbärande partiers arbetslös-hetspolitik.
Ekvationen går helt enkelt inte ihop. Det är omöjligt att med relativt sett mindre medel lotsa en allt större och sämre förberedd grupp studen-ter genom högskolan. Mot denna bakgrund är det kanske inte heller så konstigt att svensk forskning och svenska universitet och högskolor på många områden verkar få allt svårare att hävda sig internationellt.
Så vad kan då göras? Börja med att ta bladet från munnen och säg som det är. Låt oss tala, och tala tydligt. Staten belönar idag högskolan om den håller en hög genomströmningstakt, i stället för en hög kvalitet. Utan resursförstärkningar blir talet om kunskapssamhälle bara en visionär vil-jeakt utan möjligheter att förverkligas. Utkräv ansvar och raka besked från våra utbildningspolitiker. Ställ det kommunala huvudmannaskapet för svensk skola under omprövning. Högskola och universitet måste ge-nomsyras av bildning och kritisk refl ektion. Ge alla lärare på våra hög-skolor och universitet utrymme för forskning inom sina tjänster. Univer-sitets- och högskolelärares främsta uppgift ska inte vara att dra in pengar till verksamheten, utan att undervisa, handleda och forska. Vår tid, kraft och energi ska inte gå åt till att göra det som borde vara politikers själv-klara uppgift.
Lars Pålsson Syll
TEMA
Forskningspolitiken –
ett steg framåt och
två steg tillbaka?
Regeringen står valhänt inför
universitets-systemets våldsamma utveckling det
senas-te decenniet. Universisenas-tesenas-ten slåss
sinsemel-lan om forskningsresurserna men utmanas
nu också av de nya högskolorna, som
dess-utom ofta har starkare
forskningsmiljö-er än de själva. Det skrivforskningsmiljö-er Mats Bennforskningsmiljö-er,
docent vid Forskningspolitiska institutet,
Lunds universitet.
Nu vet vi
besked. Det blir inga nya univer-sitet, kanske inte heller fl er forskarutbildningsmil-jöer eller ”vetenskapsområden”. Åtminstone inte på kort sikt. Utbildnings- och kulturminister Leif Pagrotsky slog nyligen fast på Dagens Nyheters de-battsida att departementet överhopats med ansök-ningar om inrättandet av vetenskapsområde och om universitetsstatus, och att man saknade kapaci-tet att behandla alla dessa propåer. En ny ordning är av nöden och uppgiften att fi nna en lösning går nu till en erfaren utredare inom området, Riksban-kens Jubileumsfonds avgående vd Dan Brändström. Det fi nns en försiktig, men inte omärklig, betoning på resurskoncentration och ”elitsatsningar” i Pagrotskys artikel. Vi skall nog inte vänta oss några revolutionära förslag, men det är de stora universi-teten och deras så kallat starka forskningsmiljöer som kommer stå i centrum för framtidens forsk-ningspolitik. Högskolorna och de nya universiteten kommer i första hand att få inrikta sig på att fi nna sin plats i sin egen division.Så var det sagt. Pagrotskys deklaration bekräftar väl främst det många anat, nämligen att regeringen står valhänt inför universitetssystemets våldsamma utveckling det senaste decenniet. Det var ett ganska hanterligt och prydligt system vid ingången av 1990-talet. Högskolorna var just högskolor, gan-ska små och huvudsakligen lokalt förankrade
ut-bildningsinstitutioner med – i bästa fall – begrän-sade samarbeten med universitet i närområdet. Universiteten dominerade forskningssystemet to-talt. De var i huvudsak självfi nansierade, medan den externa fi nansieringen stod för ungefär en tred-jedel av den totala fi nansieringen och bidrog på marginalen till forskningens infrastruktur. Tjänster och ämnen var stabila och ofta präglade av tidigare decenniers vetenskapliga framsteg – minns att Sve-rige var en vetenskaplig stormakt efter kSve-riget. De externa fi nansiärerna var förvisso många men tyd-ligt indelade i grundforskningsinriktade forsknings-råd och problemorienterade myndigheter.
1990-talet såg hela denna stabilitet skakas i grun-den. Högskolorna fi ck fasta forskningsresurser, för-visso i blygsam skala med inte utan effekt. Dessut-om kDessut-ompletterades de statliga anslagen ofta med regionalt stöd och fi nansiering från en helt ny an-slagskälla, KK-stiftelsen, med uppgift just att fi nan-siera högskolornas forskning. Resultatet är en im-ponerande utvidgning av forskningslandskapet. Idag fi nns till exempel 25 professorer och ett hund-ratal doktorander vid Högskolan i Halmstad, en högskola som knappast hade någon forskning alls för 10 år sedan. Forskarutbildning inom fl era om-råden fi nns i praktiken i Halmstad även om den formellt sorterar under ett ”behörigt” universitet. Självständigheten för denna högskola är i realiteten
TEMA
redan erövrad, även om den fortfarande begränsas av formella krav på vetenskapsområde för att meddela forskarutbildning. Exemplet Halm-stad kan mångfaldigas och är tillämpligt på fl era högskolor. Det visar på dynamiken i systemet och framväxten av helt nya forskningsmiljöer. Uni-versitetens forskningsmonopol har brutits.
Också helt nya typer av högskolekoncept lanserades. Vi fi ck ett antal ”cityuniversitet” – Malmö och Södertörn – med breddad rekrytering och tvärvetenskapliga forskningsprogram på menyn. En renodlad glesbygds-högskola (Gotland) etablerades och några IT-högskolor (Blekinge och Skövde) tillkom. Sverige begåvades också med ett antal helt nya univer-sitet, först i Karlstad, Örebro och Växjö, senare också i Sundsvall och Östersund. Dessa universitet har en annan profi l än de gamla, de är ”lätt-tare” än de gamla universiteten: mer tillämpade, mer utbildningsinrikta-de, mer regionalt orienterade. De söker en ny roll och skapar variation i förhållande till de äldre universiteten.
De gamla universitetens centrala roll är kanske inte hotad i och med denna utveckling, men deras interna sammanhållning och externa auto-nomi är kraftigt beskuren. Universiteten förfogar idag själva bara över ungefär hälften av sina totala forskningsmedel, medan resten söks i kon-kurrens. Idag kan en akademisk forskningsmiljö knappast överleva utan extern fi nansiering, vilket var fullt möjligt bara för 10 år sedan. Univer-siteten slåss sinsemellan om forskningsresurserna, men utmanas också av de nya aktörerna i forskningslandskapet. I takt med att högskolorna bör-jat profi lera sig har de, åtminstone inom vissa nischområden, faktiskt ofta starkare forskningsmiljöer än dem som universiteten kan erbjuda. Vissa av de äldre universitetens forskningsfält befi nner sig i dag i djup kris, delvis på grund av förskjutningarna i forskningsfi nansieringen. Kemi och fysik, klassiska tunga akademiska områden, hör dit. År 2003
Idag kan en akademisk forskningsmiljö
knappast överleva utan extern fi
nan-siering, vilket var fullt möjligt bara för
10 år sedan.
TEMA
varslades halvdussinet kemiprofessorer vid Göteborgs universitet, en otänkbarhet i forna tiders universitetssystem. Samma år genomfördes stora neddragningar av naturvetenskapens kronjuvel, den subatomära fysiken, vid Lunds universitet till följd av sjunkande anslag.
Forskningsfi nansiärernas betydelse har också förändrats kraftigt. Från att ha varit lojala systemstödjare är de idag strategiska aktörer, med allt mer oblyga anspråk på att reformera och modernisera vad de uppfattar som förkalkade och stelnade akademiska miljöer. Nya fi nansieringsmo-deller har också etablerats, som skall bygga upp samarbeten mellan uni-versitet, företag och stat för att etablera industrirelevanta, vetenskapligt excellenta och internationellt synliga miljöer. Dessa skall gagna kunskapsutvecklingen men också tillväxt och innovation. En ny grupp av fi -nansiärer har också etablerats under perioden – forskningsstiftelserna – som verkar i ett gränsland mellan privat och offentligt, akademiskt och industriellt. Forskningsfi nansieringen riktas dessutom alltmer mot mil-jöer snarare än enskilda projekt. Stödet till starka forskningsmilmil-jöer skall främst kompensera neddragningen av basresurserna till de gamla univer-siteten, även om utlysningen naturligtvis är öppen lär huvuddelen av re-surserna hamna just där. Här är konkurrensen hård, och universiteten slåss om prestige och position. De nya resurserna lär inte fördelas jämnt över systemet – några universitet blir vinnare, andra förlorare. Också bland de etablerade universiteten sker därför en uppdelning, där några tar alltmer resurser medan andra kommer att krympa.
Varje steg i denna utveckling har tagits medvetet, men de sammantag-na konsekvensersammantag-na har nog inte alltid stått klart. Låter man tre högskolor få universitetsstatus – för att spränga och vidga det litet rigida universi-tetsbegreppet – kanske man inte skall förvånas att fl er vill in i denna ex-klusiva klubb (och därmed också få litet mer egna forskningspengar att röra sig med och rätt att bedriva forskarutbildning). Så tänkte man up-penbarligen i Malmö och på Södertörn men också på många andra len i landet. I dagsläget fi nns universitetsansökningar från så skilda stäl-len som Borås, Södertörn, Malmö och Blekinge tekniska högskola. Vetenskapsområden vill Högskolan i Gävle, Högskolan Dalarna, Hög-skolan i Jönköping, Mälardalens högHög-skolan, HögHög-skolan i Skövde och andra ha - några av dem har redan ett men de söker nu fl era. Låter man
högskolor få rätten att på egen hand inrätta professurer, kanske man inte heller skall förvånas över att dessa högskolor också vill driva egen fors-karutbildning – och att man kanske dessutom blir ganska bra på att be-driva forskarutbildning i egen regi. Drar man samtidigt ned på universi-tetens fasta forskningsresurser kanske man inte skall förvånas över att företrädare för dessa lärosäten för en aggressiv polemik mot de nya uni-versiteten och högskolornas nyvunna forskningsstatus. Sådan polemik har inte sällan en direkt fi entlig udd riktad mot nykomlingarna i syste-met, men handlar egentligen mest om anpassningssvårigheter i ett väsent-ligt mer konkurrensutsatt fi nansieringssystem. Inte heller skall man för-vånas över att de gamla universiteten – i allians med Vetenskapsrådet – driver fram nya fi nansieringsformer där de nya universiteten och hög-skolorna har svårt att hävda sig (starka forskningsmiljöer). Pengarna till dessa miljöer lär inte hamna någon annanstans än vid just de etablerade universiteten.
Vad händer då framöver, är loppet kört för de nya aktörerna? Univer-sitetsracet är sannolikt över. Det verkar inte bli fl er nya universitet. Dess-utom räckte pengarna inte till några seriösa satsningar – när Mitthögsko-lan blev Mittuniversitetet fi ck det nya universitetet det blygsamma tillskottet på 10 miljoner kronor i forskningsanslag från riksdagen. Är detta indikativt, lär frestelsen att skriva långa universitetsansökningar klinga av. De miljardsatsningar som gjordes på nya universitet under
Är loppet kört för de nya aktörerna?
Universitetsracet är sannolikt över. Det
verkar inte bli fl er nya universitet.
TEMA
1950- och 1960-talen (Umeå och Linköping), följdes av mer blygsamma investeringar under 1990-talet (något 100-tal miljoner kronor till Karl-stad, Örebro och Växjö) och ännu mindre summor idag. Den borgerliga oppositionen har inga alternativ att erbjuda. Också bland de borgerliga dominerar koncentrationsretoriken och drömmar om svenska elituniver-sitet med global lyster. Inte ens centerpartiet, med sin regionala förank-ring, faller utanför ramen.
Men kanske är det lika gott så. Tanken att Sverige på allvar kan rym-ma ett mycket stort antal mer eller mindre kompletta lärosäten är storvu-len och förlegad. Finns det verkligen utrymme för 20-25 universitet i Sverige? Och är verkligen universitetsstatus en mirakellösning? Tittar man på vår tids dominant och förebild inom forskningspolitiken, USA, så råder pluralism och variation. I USA fi nns några av världens förnäm-sta utbildningsmiljöer (liberal arts colleges) som vanligen saknar forsk-ningsöverbyggnad. Här fi nns renodlat regionala – och regionalt fi nansie-rade – högskolor med nytta och tillämpbarhet som nyckelord. Här fi nns specialiserade forskningsuniversitet med begränsad grundutbildning. Och så vidare. Uppenbarligen fungerar mångfaldstanken i USA – varför skulle den inte kunna göra det i Sverige?
TEMA
Sverige ligger bra till i den globala kunskapsekonomin. Vi har de procen-tuellt största satsningarna på forskning och utveckling i världen. Nobel-priset ger oss en image som ledande forskningsnation. Vi har ett utåtrik-tat näringsliv, snabb spridning av ny teknik, goda språkkunskaper och vinstrika storföretag. Vi har forskningsmiljöer av världsklass.
Ur politikernas helikopterperspektiv ser det bra ut, kanske för bra, när det gäller forskningens framtid. Vårt världsrekord i FoU per capita (jäm-sides med Israel) ger intrycket att inga större politiska insatser behövs. Men om man vänder på kikaren och tittar från den unga forskarens håll blir bilden mindre rolig:
Mellan 1981 och 2001 minskade de offentliga satsningarna på FoU (som andel av BNP) med 4 procent medan de i exempelvis Finland ökade med 71 procent. Finland, Norge och Danmark ökar fram till 2010 årli-gen sin offentliga FoU med mer än Sverige i absoluta tal. I relation till befolkningens storlek ökar våra grannländer satsningarna tre gånger så mycket som vi de närmaste fem åren.
Det är storföretagen som håller svensk forskning under armarna. Er-icsson, Astra och de andra svarar för 72 procent, universiteten för 21. De
Ett jobb för staten
I ett rörligt, demokratiskt samhälle måste forskning vara mer
än produktutveckling. Därför fi nns det skäl att slå vakt om en
stabil kvot offentlig fi nansiering av forskningen så att denna
inte bara utförs av företagen. Det skriver Niklas Ekdal,
poli-tisk redaktör på Dagens Nyheter.
offentliga basanslagen till svensk forskning har i princip legat still i 25 år medan annan fi nansiering ökat kraftigt.
År 1994 kom pengarna till forskningen vid svenska universitet till hälf-ten från stahälf-ten och hälfhälf-ten från externa källor. Tio år senare var förhål-landet 30–70. De säkra, statliga pengarna till oberoende forskning utgör en krympande andel, medan institutioner som Karolinska Institutet för-vandlas till forskarhotell.
I regeringens forskningsproposition från 2005 slås fast att Sverige ska vara Europas mest dynamiska ekonomi. Anslagen ökar också sent omsi-der, när 2,34 miljarder extra tillförs 2005–2008. Det är en liten ljusning men långt ifrån tillräcklig.
Pengar är nämligen inte allt, på detta område heller. Man måste också ha något vettigt att investera dem i.
Vilka signaler får 2000-talets blivande forskare?
Populärkulturens dom är brutal. Något nördigare än en tekniker fi nns inte. Och vem har tålamod att gneta med grundforskning för att få en klapp på axeln om 20 år, när en dokusåpa ger omedelbar berömmelse? Lika segt är budskapet från politiker och universitet. Om du satsar på forskarbanan får du räkna med att leva ur hand i mun; först ragga peng-ar, sedan göra jobbet. Den moderna fi losofi n med satsning på ”starka forskningsmiljöer” medför också risker för en maktkoncentration som gör juniora forskare beroende av dominanta silverhannar. Nyfi kenheten och upproret mot det invanda seendet sätts på undantag.
Den starkt progressiva inkomstskatten är en straffskatt på utbildning, därmed också på forskning. Särskilt destruktivt blir det i en så globalise-rad bransch där utländska gästforskare måste ha skatterabatt för att komma hit. Den skatt som är ett hinder för utlänningar måste rimligen också vara ett hinder för svenskar.
I vårt land går miljarderna från spel och dobbel
till idrottsrörelsen, som om det var pingpong vi
skulle leva på i framtiden. I andra länder
använ-der man lotterier för att fi nansiera forskning.
TEMA
Det regionalstödjande inslaget i utbildningspolitiken har bidragit till en proletarisering av forskarkåren. I propositioner och högtidstal talar man gärna om excellens, men utspädningen av kompetensen, de obegripliga karriärvägarna och blygsamma lönerna jagar stjärnor ur landet, eller till andra yrken.
Å ena sidan har Sverige ett guldläge inom framtidsforskning kring mikrodata, cellbiologi, neurovetenskap, epidemiologi, fordonsteknik, skogsförädling och mycket annat. Å andra sidan är vi dåliga på att ta hand om dem som ska dra på sig den vita rocken. Detta perspektiv mås-te fi nnas med när vi diskumås-terar forskningens fi nansiering; frågan är inmås-te bara vem som ska betala, till vad och hur mycket – frågan är också hur vi får bättre avkastning på satsade pengar.
De politiska signalerna blir allt viktigare. I våra nordiska grannländer är statsministrar ordförande i teknik- och vetenskapsråd som fokuserar på morgondagens heta branscher. I Sverige har regeringen gett forskning-en lägre prioritet.
I vårt land satsas hårt på idrottsgymnasier som vaskar fram eliten när det gäller att spela handboll eller åka skidor. Läshuvudena i skolan läm-nas däremot vind för våg, tacksamma om de slipper bli mobbade.
I vårt land går miljarderna från spel och dobbel till idrottsrörelsen, som om det var pingpong vi skulle leva på i framtiden. I andra länder använder man lotterier för att fi nansiera forskning.
I en undersökning för Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS) har Håkan Gergils, Ecofi n, jämfört de nordiska ländernas innovations-system. Han fi nner ett Norge och ett Danmark som satsar hårt på att få till en dynamisk politik på området, ett Finland i särklass där hela sam-hället drar åt samma håll och ett Sverige med överlägsna traditioner men alltför svaga resultat i förhållande till investeringarna.
Av de 4 BNP-procent vi satsar på FoU svarar stor-företagen för över 3. Det betyder att politikerna i Sverige länge kunnat ignorera frågan. Sammanlagt har vi ändå legat skyhögt, med tanke på att genom-snittet bland OECD-länderna är 2,3 procent.
Nu förändras situationen. Vi kan inte leva på samma storföretag hur länge som helst. Andra län-der satsar stenhårt på sin innovationspolitik. Kra-ven på samordning mellan forskare, företag och statliga aktörer blir allt större i en komplex värld. Och i ett rörligt, demokratiskt samhälle måste forskning vara mer än bara produktutveckling.
Regeringen har tagit fram en innovationsstrategi, som också låg till grund för 2005 års forsknings-proposition. I strategin kan man läsa följande:
”Sverige skall vara Europas mest konkurrenskraf-tiga, dynamiska och kunskapsbaserade ekonomi, och därmed ett av världens mest attraktiva investe-ringsländer för stora och små kunskapsbaserade fö-retag. Världsledande kunskap skall frodas inom ett antal prioriterade forskningsområden. Ett väl ut-vecklat samspel mellan ekonomi, offentlig förvalt-ning, näringsliv och fackliga organisationer skall ga-rantera en omfattande omvandling av kunskap till varor och tjänster.”
Ambitionen är inspirerande, men det blir många besvärjelser på temat ”skall” och mindre om ”hur”. Tänk om lika stor energi ägnades åt denna fråga i den politiska debatten som åt nivåerna i bidrags-systemen.
I stället för en innovationspolitik som Finland har Sverige haft en forskningspolitik, noterar Hå-kan Gergils. Till detta har lagts en näringspolitik som fokuserat mer på sysselsättning och regionala hänsyn än på kunskapssamhället. Med denna in-riktning är det logiskt att storföretagen har gynnats på bekostnad av entreprenörskap och strategisk grundforskning.
Den svenska staten har aldrig haft någon uttalad målsättning att behålla en viss andel offentligfi nan-sierad forskning. Finland har strävat efter 40 pro-cent offentlig fi nansiering, Norge efter en tredje-del.
Enligt EU:s Lissabonplan bör förhållandet mel-lan offentlig och privat fi nansierad FoU vara 1-2. Det betyder för Sveriges del att den offentliga ande-len borde öka med cirka 40 procent. Ett första steg på vägen vore att åtminstone sätta upp ett mätbart mål.
Det är en styrka att ha så forskningsintensiva
Forskning är alltid en investering för framtiden
men tenderar i politiska/kamerala sammanhang
att bokföras under kolumnen för konsumtion.
TEMA
storföretag som Sverige, men det fi nns skäl att slå vakt om en stabil kvot offentlig fi nansiering av landets samlade forskning.
Ett uppenbart motiv är att storföretag numera är globaliserade, käns-liga för störningar på marknaden och föga sentimentala i frågan om var man placerar sin FoU. Som vi såg i början av 2000-talet kan ett företag som Ericsson snabbt få problem som tvingar fram drastiska nedskär-ningar av dess framtidssatsnedskär-ningar. Ju mer turbulent den kommersiella marknaden, desto viktigare med en stabil offentlig fi nansiering.
Tendensen är att företagens FoU blir alltmer kortsiktigt inriktad på näs-ta generation produkter. Den offentligfi nansierade forskningen måste där-med täcka in ett allt bredare fält. Samtidigt växer kunskapssamhällets be-hov av forskning inom områden utan omedelbart kommersiellt intresse, som humaniora, av både demokratiska och ekonomiska skäl.
Forskning är alltid en investering för framtiden men tenderar i politis-ka/kamerala sammanhang att bokföras under kolumnen för konsumtion. I en politisk kultur starkt inriktad på välfärd och fördelning riskerar forskningen att bli ett dragspel på marginalen, något man tutar med i goda tider och viker ihop i lågkonjunktur.
Om man anlägger investeringsperspektivet borde det vara tvärtom. Ju mer pressad statsbudget, på grund av exempelvis hög arbetslöshet, desto viktigare att satsa på den FoU som ska ge basen för morgondagens jobb. Ju större påfrestningar på det politiska systemet, desto viktigare att säkra den kunskapsproduktion som är demokratins och upplysningens bas.
