I anslutning till propositionen om den nya högskolan har professor Gunnar Biörck som riksdagsledamot hr Biörck i Värmdö -väckt en motion, som inte bör få drunkna i riksdagstrycket. Delar av den publiceras här som en artikel. V ad som ej tagits med är for-slag i olika detaljfrågor, som otvivelaktigt är viktiga men som kräver särskilda fackkun-skaper. V ad som står i denna artikel gäller däremot ytterst oss alla. De genomgripande förändringar vid universiteten, som föregå-ende regering fått antagna och som nu slut-giltigt fastställs, påverkar arbetsmöjligheter-na vid universiteten och därmed resultaten, som kommer att försämras. Universiteten, där man haft som ideal att både kunna tänka och arbeta fritt, skall spännas in i ett byrå-kratiskt nät. Regeringen måste förhindra det-ta, menar författaren, men lätt blir det inte.
På riksdagens bord ligger när detta skrives en proposition med förslag till ny högskole-lag, alltså en lag om den nya "högskolerefor-men". Ordet reform betyder väl i sig när-mast återskapande, underförstått i en ny form. Så som begreppet numera används tycks man taga för givet att varje reform ock-så innebär en förbättring. Eftersom jag inte har uppfattningen att "högskolereformen" innebär en sådan, tillåter jag mig att använ-da citationstecken.
Ett genomgående och karakteristiskt drag för "högskolereformen", som redan i prin-cip antagits av 1975 års riksdag och som 1977 års riksdag inbjudits att i lagstiftning-ens form besegla, är okunnigheten om och den bristande förståelsen för den högre ut-bildningens och forskningens villkor. Dessa villkor är av både inre och yttre slag. Det må vara sant att statsmakterna främst kan påver-ka verksamhetens yttre villkor. Icke desto mindre råder det självfallet en växelverkan mellan de yttre villkoren för varje mänsklig verksamhet och de inre.
Samhällsutvecklingen - såväl den politis-ka som den organisatorispolitis-ka och ekonomi ka - har tyvärr kommit att utarma det politiska livet med avseende på företrädare för vad som brukar kallas den högre utbildningen . och forskn!ngen.
Jag är förvissad om, att om endast några av de universitetsprofessorer, som under modern tid varit verksamma i Sveriges riks-dag - låt mig nämna personligheter sådana som Nils Eden, Johan Thyren, Ernst Tryg· ger och Östen Unden, (två förutvarande uni-versitetskanslerer), Vilhelm Lundstedt, C A Reuterskiöld, K G Westman, Nils Wohlin,
Is-rael Holmgren, Gösta Bagge, Georg And-ren, Elis Håstad, Gunnar Heckscher, Sten Wahlund, Bertil Ohlin och Gunnar Myrdal - haft säte och stämma i den riksdag, som 1975 fattade principbeslut rörande den s k "högskolereformen", skulle denna troligen ha sett ganska annorlunda ut.
Icke sedan sin begynnelse för 500 år se-dan har det högre utbildningsväsendet och den vetenskapliga forskningen i vårt land ståll inför en mera genomgripande föränd-ring av sina villkor än vid årets riksdag. I en nyligen utgiven skildring av Upsala universi-Lets historia I 4 77-I 977 skriver En av de aderton, professorn i lärdomshistoria Sten Lindroth:
Den stora högskolereformen skall träda i kraft sommaren I 977. Det är en ödets iro-ni, att det sker samtidigt som Uppsala uni-versitet firar sitt 500-årsjubileum. En stör-re förvandling har universitetet aldrig ge-nomgått. Det grundades en gång mot me-deltidens slut som en fri och självständig andlig korporation, och genom århundra-denas växlingar har det så förblivit. En framtid väntar nu, då dess frihet blir hårt beskuren. När Johannes Rudbeckius en gång under 1600-talets första år hyllade det ännu späda universitetet i Uppsala, ta-lade han om det som A pollons och muser-nas hemvist, där vetenskapernas skönhet, höghet och glans uppenbarades. Så hög-travande bör man väl inte uttrycka sig i vå-ra dagar. Men utan ett fritt, av varje hän-syn till kortsiktiga politiska och ekonomis-ka intressen oberoende vetenskapligt liv kan inget universitet värt namnet existera. Linne visste det, och Geijer. Uppsala uni-versitets framtida bestånd är inte nog. Det måste också fyllas av en sökande forskar-anda, som inte vet av några gränser och
in-te låter sig dirigeras av tidens tillfälliga makter.
Det är mot denna bakgrund, som jag i riks-dagen - för närvarande den ende här med egen erfarenhet av det slag av verksamhet, som en universitetsprofessur innebär och som denna "reform" avser att i grunden för-ändra - har redovisat mina synpunkter på de föreliggande förslagen. Att en professor numera är en sällsynt gäst i riksdagen beror icke på att de svenska universiteten och hög-re läroanstalterna på senahög-re tid skulle ha fjärmat sig från samhället. Motsatsen är sä-kerligen fallet. Orsaken står i stället att finna i enkammarriksdagen och i politikens pro-fessionalisering, där det till slut kanske en-bart finns plats för yrkespolitiker. I takt där-med förefaller ärendenas behandling i riks-dagen att alltmera gälla form snarare än sak. Det är tveksamt om en sådan utveckling i längden är till gagn för samhället och med-borgarna. "Högskolereformen", sådan den i dag föreligger på riksdagens bord, är ett ex-empel på detta. I min motion har jag försökt belysa, i hur ringa grad "reformen" tar hän-syn till den levande verkligheten.
Erfarenhetens lärdomar
Min erfarenhet från universitets- och hög-skoleväsendet har, ofrivilligt, kommit att om-fatta hela den s k karriärstegen: från student och studentkårsordförande, över disputa-tion och docentur (vid Karolinska institutet och Lunds universitet) till professur, pre-fektskRp och medlemskap av lärarkolle-gium, sedermera fakultet samt fakultets- och
utbildningsnämnder. Under nära tjugo år i den medicinska fakulteten vid Karolinska in-stitutet har jag självfallet också haft anled-ning att deltaga i remissbehandlingen av oli-ka reformförslag inom universitetsområdet, däribland U 68 och manifestationer emane-rande från H 75. Jag har däremot icke varit meddelaktig i 1975 års riksdagsbeslut om högskolan. l min kritik av den nu föreliggan-de propositionen anser jag mig därför för egen del icke bunden att utgå från de genom detta beslut angivna förutsättningarna.
När det gäller att välja en praktisk ut-gångspunkt för min kritik är det naturligt att tänka tillbaka till den tidpunkt för snart tjugo år sedan, då jag fick ta över ansvaret för den medicinska kliniken vid ett statligt undervisningssjukhus.
Denna klinik hade då i elva år stått utan normalt underhåll, sedan stat och kom-mun väl hade träffat ett förpliktande av-tal, vars förverkligande dock ingendera parten bekymrade sig om. Under dessa år hade kliniken drabbats av två långa perio-der av interregnum, i avvaktan på besät-tande av professuren, varigenom också den kvalificerade läkarstaben allvarligt åderlåtits. Vilka blev då den nytiiiträdan-de professorns arbetsuppgifter? Jo, först och främst att se till att erhålla åtminstone ett minimum av upprustning av befintliga lokalutrymmen. Därnäst att gripa tag i ~ukvårdens dagliga drift och se till att, så-vitt möjligt, diagnostik och behandling samt journalföring bragtes i nivå med ti-dens krav och möjligheter. är detta un-derlag började ta form, kunde man gripa sig an med att anpassa undervisningen ef-ter studenternas behov, vilket givetvis skedde i nära samarbete med de olika kur-sernas förtroenderåd, tio år före
student-revolten. Först därefter, sedan de funda-mentala grundstenarna lagts och pålitliga medarbetare successivt rekt-yterats ur de varandra avlösande studentkursernas led, blev det möjligt att steg för steg och på ba-sen av de frågeställningar patientmateria-let aktualiserade, formulera, ta itu med och skaffa resurser för att genomföra ett antal forskningsuppgifter.
Jag har velat redovisa dessa erfarenheter i konkreta termer för att belysa hur intimt den dagliga praktiska verksamheten, den grundläggande undervisningen och den ve-tenskapliga forskningen hänger samman inom den kliniska verkligheten, och hur ofrånkomligt det är att den föt-
institutio-nens samlade verksamhet ansvarige, i detta fall professorn-överläkaren, har grepp över alla de till kliniken hörande verksamheter-na. Erfarenheten - utökad med liknande er-farenheter från många kollegor - har lärt mig att dessa aktiviteter måste hållas sam-man, om man skall uppnå optimala resultat. Hela föreställningen att "lägre" och "högre" utbildning kan - och bör! - skiljas från var-andra är en villolära, även om den omhuldas av en del vetenskapliga skönandar och av ut-bildningsbyråkrater, som i söndrandeLav na-turligt sammanhängande funktioner ser sin chans att själva kunna härska. Samma filoso-fi har på sjukvårdens område lett till uppbry-tande och försvårande av det nawrliga sam-arbetet mellan kliniker inom ett och samma sjukhus och skapande av nya, artificiella en-heter genom s k sektorsblock.
Måhända kan det invändas att mina erfa-renheter hämtats från en speciell del av uni-versitetet, där praktisk verksamhet för både
lärare och elever utgör en ryggrad i såväl un-dervisning som forskning. Mycket av det se-naste decenniets "reform"verksamhet inom universitetsväsendet har tagit sin utgångs-punkt i missförhållanden, som med rätt eller orätt ansetts råda inom de filosofiska fakul-teterna. I stället för att analysera varje fakul-tets problem för sig har man yxat till samma mallar för alla fakulteter, oavsett om de varit tillämpliga där eller ej. Det kan därför vara lika rimligt att till omväxling välja de medi-cinska fakulteterna som utgångspunkt, detta så mycket mera som de i sin "yrkesinriktade" karaktär alltid uppfyllt den målsättning för den högre utbildningens anordnande, som den nya "högskolereformen" eftersträvar. Samma är förhållandet med jordbrukets högskolor och, föreställer jag mig, delar av den tekniska utbildningen.
Även i många andra discipliner ägnar sig lärarna ofta åt praktisk verksamhet (som ju-ridiska, ekonomiska, eller industriella rådgi-vare), medan motsvarande praktisk tjänstgö-ring beklagligtvis icke ingår i studentunder-~isningen. Jag vågar därför tro att synpunk-ter, som emanerar från en medicinsk fakul-tet, kan ha lika stor - men också lika begrän-sad - allmängiltighet som de synpunkter från den filosofiska fakultetens områden, vilka hittills helt dominerat "reform"debat-ten.
Karakteristik av "reformen"
Högskole"reformen" ter sig även i proposi-tionens knastertorra språk svår att genom-skåda. Detta intryck förstärks i hög grad av att alla väsentliga regler och föreskrifter för
den egentliga verksamheten vid universitet och högskolor saknas i propositionen och uppenbarligen avses blir utfärdade av rege-ringen i annan ordning, liksom av det för-hållandet att forskarutbildningen tills vida-re lämnats utanför. Huvudintrycket av den föreliggande propositionen är därför bilden av ett organisatoriskt katedralbygge med många avsatser, men utan känsla för verk-samhetens egentliga innehåll och villkor.
Sedan en anslagsökning om c:a 50 millio-ner kronor förefaller att slukas av styrelser och förvaltningar, återstår i jämförelse här-med för förbättringar av verksamhetens egentliga innehåll alldeles otillräckliga an-slag. Detta är i och för sig ingenting ovanligt utan fastmera ett utmärkande drag inom bå-de unbå-dervisningsväsenbå-det och sjukvården under senare år. Rent groteskt har förhål-landet varit inom universitetsvärlden, där den s k § 59-prövningen av professurer -som väl avsikten varit - lett till svåra lojali-tetskonflikter inom fakulteterna, där den enes död blivit den andres bröd, allt under det att skaran av "administratörer", centralt och lokalt, tillåtits växa med oförminskad hastighet. Ett elementärt krav för framtiden måste vara att i den procedur, som väl fram-deles kommer att avlösa § 69-prövningen, all avvägning mellan personella anslagsbehov samtidigt skall omfatta såväl lärare som ad-ministrativ kringpersonal.
Vad man nu skapar är en övertung orga-nisationsapparat, bemannad med en majori-tet av personer med ingen eller ringa känne-dom inifrån om den verksamhet som de sätts att styra. Samtidigt berövas de, som känner verksamhetens villkor och har
intres-se av att den skall fungera väl, i stor utsträck-ning sitt hittillsvarande inflytande. En leda-mot av riksdagen har förklarat att syftet med "reformen" är att "ta ifrån professorerna makten". Om vederbörande visste, hur litet "makt" professorer har, och hur litet intres-serade de flesta professorer är av "makt"!
Professorer är intresserade av goda
arbets-betingelser för sina medarbetare och sina
studenter, och de är därför naturligtvis angelägna att få behövliga resurser för det-ta. Politiker mäter måhända sitt status i mak-tens termer. Vemak-tenskapsmän mäter det i den grad av uppskattning för sina insatser de rö-ner från erkända kollegor hemma och borta.
Däremot, och därför, känner professorer
ansvar - för sitt ämne, sina medarbetare och sina studenter. Ansvar är något man kan känna när man själv har inflytande över en verksamhet och dess utveckling. "Samhället"
kan i allmänhet inte kontrollera den
veten-skapliga verksamhetens kvalitet. Det är hän-visat till tilltron till dem, som blivit anför-trodda ett ämbete. Inflytande och ansvar går
hand i hand. Den som finner sig ha förlorat
inflytande över den verksamhet han
for-mellt öär ansvar för hamnar i en omöjlig
si-tuation. Av honom kan man heller inte i
längden förvänta sig- eller utkräva - något
ansvar. En "högskolereform", som
systema-tiskt sätter de för verksamhetens innehåll
an-svariga ur spel, kan icke gärna vara en bra reform.
Hur kan det då komma sig att fyra gene-raldirektörer, med ett stort uppbåd av
refe-rensgrupper och annan gisslan, kunnat gå
fram som tunga tanks över den högre
utbild-ningens och forskningens terräng och
där-vid, som det visat sig, hänsynslöst kört över både lärare och studenter, vilka var för sig, men också tillsammans, sökt motverka den-na "reform"? Svaret står väl närmast att
fin-na i en psykologisk analys av de egenskaper
och bevekelsegrunder, som leder somliga att överge den akademiska banan för att i stället söka sig till samhällets styrfunktioner. Det är emellertid inte givet att deras handlag med vetenskap och högre utbildning är allena sa-liggörande. För min del tror jag det inte.
Vad som kan accepteras
Det är lätt att säga, vad jag är beredd att ac-ceptera i den föreslagna högskolereformen. Först och främst är det mycket
tillfredsstäl-lande att utbildningsministern haft kuraget
att lyfta ut den kuriösa målsättningsparagra· fen. Det länder honom likaledes till heder att han slagit undan reglerna till den total-spärrade högskolans portar, även om dessa endast öppnas på glänt. Nyttig är förmodli-gen också integreringen av åtskillig post-gymnasial utbildning utanför de gamla fa·
kulteternas råmärken inom en vidare
hög-skoleorganisation och en fortsatt satsning på lokala utbildningshärdar i många av rikets
städer. Detta är dock ingenting nytt: på den
tiden en lektor behövde vara en studerad
karl, som disputerat för graden vid
universi-tetet, lyste också andens fyrbåkar i våra gam-la läroverksstäder.
Jag är också beredd att acceptera ett vid-gat studentinflytande, även om man dän-id skulle vilja uttrycka en from förhoppning att de äldre studenterna - som hunnit förväm en viss erfarenhet av studierna - i ökad
om-fattning skulle vilja deltaga, och föra sina kamraters talan, i universitetsorganen. En socialdemokratisk kulturpolitiker önskade sig en gång kamrater som "inte bara tycker och tror utan som vet och kan". Det är kan-ske ett hårt krav att ställa på studenter, men det är nog ofrånkomligt ifråga om dem, som
på andras vägnar måste dela och bära an-svar. Endast den "kårknutte" kan vinna re-spekt, som också gör väl ifrån sig i sina stu-dier.
Jag är däremot inte beredd att acceptera det i det närmaste utraderade inflytandet för dem, på vilka hela verksamheten vilar -nämligen lärare och institutionschefer - i högskoleväsendet och det i gengäld ohäm-made inflytandet av politiker och organisa-tionsrepresentanter i de beslutande orga-nen. Detta beror inte på attjag fruktar något slag av "radikalisering" som motsats till en mera konservativ samhällssyn. Tvärtom tror jag att sprängstoffet för varje
samhällsut-veckling kommer från de vid universiteten verksamma, medan etablerade företrädare för "samhället" mestadels utgör en skäligen konservativ materia. Vad jag fruktar är fast-mera att samhälls- och organisationsrepre-sentanterna Gag tar dem i klump för de är samma sort) kommer att bli lätta byten för administratörernas till synes övertygande föredragningar - det är ju samma referens-ramar man har och samma fikonspråk man talar. Man kommer således genomgående att tillgodose formerna på innehållets be-kostnad. Jag har länge nog behövt uppleva detta inom sjuk vården, så jag vet vad jag ta-lar om.
Det behövs i en universitets-eller
högsko-lestyrelse heller inga andra representanter för de stora fackliga organisationerna än dem som inom högskolan eller universitetet kan väljas av arbetskamraterna ur de olika organisationsområdena. Här finns förvisso "eget" folk, som har mål i mun och som dess-utom vanligen har fördelen att känna till de förhållanden som man talar om. Det är en olycksalig eftergift åt organisatorisk knappo-logi att så många remissinstanser ägnat så mycken möda åt att diskutera om styrelser av ena eller andra slaget skall ha 15, 18 eller :t 1 representanter och hur dessa 1 sa tall skall fördelas mellan skilda intressegrupper. Ing-en vet om 21 är klokare än 18, eller bättre än
15 eller till äventyrs lämpligare än 5. Det är inte anhopningen av personer som är viktig, utan de ifrågavarande personernas förmåga att själva sätta sig in i ärendena och ta ansvar för besluten. Och det är en fråga om kun-skap, intresse och inte minst tid.
Inte heller kan jag acceptera den vid detta laget redan budgetmässigt genomförda klyv-ningen av undervisning och forskning, som nu föreslås bli total och oåterkallelig i och med att fakulteternas hittills, trots allt, över-gripande ansvar för hela verksamheten be-gränsas enbart till forskningens område. Det är en hisnande tanke att den centrala fakul-tetsfunktion, som bestått genom fem sekler och som bland annat inneburit att det fun-nits ett forum för inbördes tankeutbyte, för avstämning av erfarenheter från skilda om-råden mot varandra, för metodologisk kritik men också för utvecklandet av gemensamma föreställningsramar och för organisationen av kollegialt samarbete inom undervisning, forskning och - i vissa fakulteter - praktisk
verksamhet - att allt detta nu skall ersättas av en stor, amorf församling- fakultets"kol-legiet" - med huvudsaklig uppgift att utse en liten fakultetsnämnd Uämte ev andra nämnder) och i övrigt intet. Åt denna lilla fa-kultetsnämnd, bestående av några få pro-cent av fakultets"kollegiets" ledamöter, skall betros att okontrollerat och okontrollerbart agera över huvudet på alla övriga "kolleger". Sanningen är, att om icke fakulteter redan funnes, skulle de behöva uppfinnas. Om propositionen i detta stycke bifalles, måste -i varje fall för medicinens del - någon form av prefektkollegium skapas för att fylla åt-minstone de mest trängande samarbetsfunk-tionerna.
Med all respekt för de ansatser till vidsynt-het och känsla för universitetets historiska uppgifter, som departementschefen i flera stycken visat när han - hårt uppbunden av 1975 års riksdagsbeslut och ett pressande tidsschema - nu tvungits forcera fram ett förslag till högskolelag, anser jag mig sålun-da, tyvärr, på avgörande punkter ur stånd att ansluta mig till detta.
Samtidigt är jag naturligtvis medveten om att en majoritet i riksdagen mekaniskt kom-mer att fortsätta marschen in i den nya hög-skolan oberoende av protesterna från de be-rörda. "Reformer" av detta slag går inte att hejda, deras levande kraft är - som utbild-ningsministern själv fått erfara - förödande stor. Samtidigt som jag som försvarsadvokat åt det hittillsvarande, femhundraåriga, uni-versitetet yrkar på fullständigt frikännande måste jag därför alternativt i varje fall hem-ställa om mildast möjliga straff. Av detta skäl kommer jag i det följande att ytterligare
be-röra vissa frågor, som rimligen måste av-handlas i de förordningar regeringen säger sig senare skola utf<irda.
Högre utbildning och forskning
Det är egendomligt men tankeväckande att i de handlingar, som vid 1975 års riksdag och nu lagts fram rörande den högre utbildning-en och forskningen, man ingenstädes finner ens ett försök till analys av de villkor under vilka denna verksamhet bedrives.
Glädjande nog slår utbildningsministern fast att undervisningen vid högskolan skall bygga "på vetenskaplig grund". Vad är då vetenskap? Det är strävandet att på ett meto-diskt och kritiskt sätt sammanknyta iakttagel-ser och experimentella rön till en möjligast riktig, sammanhängande tolkning av verk -ligheten. Vilka är drivkrafterna bakom en sådan - för praktiskt bruk och i kort per-spektiv - till synes improduktiv sysselsätt-ning? Drivkraften är nyfikenhet, sanningsl i-delse om man så vill, behovet att söka finna nya och bättre svar på frågor där svar saknas eller är otillfredsställande, lusten att ge sig i kast med det okända, att pröva sina krafter men också att därvid finna gemenskap och förståelse långt utanför det egna universite -tet eller det egna landets gränser. Om dessa förutsättningar, om deras historiska bak-grund, om deras internationella förankring, icke ett ord i de torftiga dokument, varmed den största universitets"reformen" på fem-hundra år i vårt land beseglas!
Vad krävs då för att ge sig i kast med ve-tenskapligt arbete? Nyfikenhet, det är redan sagt, oförskräckthet, originalitet, egna ideer,
logiskt tänkande och hederlighet. Papper och penna behövs alltid, stundom är detta tiUräckligt: Nobelpris i fysik lär ha kommit tiD över ett kafebord. Tillgång till bibliotek är ofrånkomligt; i vissa vetenskaper har det-ta numera delvis ersatts genom datoriserade informationssystem. Laboratorier är nöd-vändiga i vissa vetenskaper; i andra utgör själva naturen, befolkningen eller samhällets institutioner det experimentalfält, i vilket forskarna gör sina observationer. Men inget byggande av storinstitutioner med utrust-ning i industriell skala, eller undervisnings-sjukhus i ohanterligt stora format bör ens för ett ögonblick undanskymma det faktum, att vetenskaplig forskning är en intellektuell process och att forskarhjärnan är det vikti-gaste instrumentet, djupast sett det enda verkligt betydelsefulla. Den nya forskarut-bildningens mandarinväsen, med alla dess formaliteter, är enligt min mening icke till fromma för forskningen i vårt land.
Behövs det då ingenting mer? Jo, natur-ligtvis, här som eljest, och här kanske mera än eljest: en arbetsmiljö, som är stimuleran-de samtidigt som stimuleran-den ger möjlighet till kon-centration, frihet från onödigt tyngande tri-vialiteter, arbetskamrater med förståelse för arbetets villkor, uppmuntran och motstånd: ifrågasättande och korsbefruktning av ideer. Var fmns då detta? Inom institutionerna. Där finns arbetskamrater, medhjälpare och hjälpmedel, och genom dem försiggår oav-brutet ett flöde av ungdomar, studenter och yngre forskare, (kanske dessutom kunskaps-törstande äldre medborgare efter fullbordat dagsverke i "produktionen") och gäster från utländska systerinstitutioner, som
resonans-botten för nya ideer och rekryteringskällor för nästa generations vetenskapliga frontin-satser. Det är institutionerna, små eller stora (helst inte för stora), som utgör den veten-skapliga brygdens jäskar. Varje försök att re-formera "högskole"utbildningen borde ta sin utgångspunkt här - icke i överbyggna-derna. Därför är denna "högskolereform" felaktig och dömd att på sikt bli en pappers-tiger.
Institutionerna och de, som verkar inom dem, formar tillsamman fakulteterna och dessa i sin tur universiteten, eller de särskil-da, mer eller mindre kompletta, högskolor-na. Den naturliga utvecklingen är att dessa, i mångt och mycket "självstyrande", enheter successivt bygger upp sin administrativa struktur, i demokratisk ordning och precis så som det åtminstone teoretiskt går till inom organisationsväsendeL Så skedde också till 1964, då universiteten själva valde sin kans-ler att representera dem inför statsmakter-na. Det är från detta år, som organisations-teoretikerna i statsförvaltningen fått fritt spelrum och börjat rita sina "organisations-diagram" uppifrån och ned i stället för att utgå från verksamhetens villkor och dem som svarar för verksamheten däri och be-trakta "administrationen" som vad den är och borde vara: frontsoldaternas försörj-ningsenheter, kort sagt trängen.
Inom sjukvården pågår samma upp- och nedvändning av begreppen, och "direktö-rerna" pratar om sin " sjukvårdsproduk-tion". Ännu har vi kanske inte hört talas om kunskapsproduktion, men det kommer väl. Inom industrin - från vilken produktions-begreppet väl närmast är hämtat - kan man
planera för och sätta i gång en produktion
av varor genom ett centralt beslut. Kanske
kan man också göra något liknande med en
skolklass i grundskolan. Men institutionerna
låter sig inte kommendera. Vad de har att erbjuda kan inte bestämmas centralt. I "tim-mar" kanske, men icke i innehåll. En
institu-tions "utbud" kan inte programmeras: det måste komma spontant, inifrån.
Vilka är det då, som sätter sin prägel på
in-stitutionerna? Kanske är det ännu i vår tid inte helt förmätet att svara: professorerna.
Som det nu har blivit, utnämns nya professo-rer mot bakgrunden av en mer eller mindre illusorisk "ämnesbeskrivning" eller ett "pro-gram". I realiteten är de flesta professorer
"ämnesföreträdare". Därmed menas att de,
förutom "djup", också måste ha "bredd".
Annars kan man inte företräda i vart fall de
större ämnena. A v och till hörs mer eller
mindre sakförståndiga röster tala om
"profi-lering" av professurer. Det är uppenbart att
hårt specialiserade professurer behövs, men frågan är om de hör till universiteternas
kär-na eller om sådana professurer inte bör
till-höra forskningsråden. I varje fall kan en allt-för "profilerad" professor inte ersätta beho-vet av en verklig ämnesföreträdare med
er-forderlig bredd och vilja att ta ansvar för hel-heten.
Inte minst är detta väsentligt för det sam-lade greppet om både "högre" och "lägre" (olyckliga begrepp, men tyvärr officiellt ve-dertagna!) undervisning. Studenter vill se och höra sina professorer och klagar, när så inte sker. Professorer borde vilja se och lyss-na till silyss-na studenter, eftersom det är dessa,
som skall bära budskapet vidare. Docenter
är naturligtvis många gånger duktigare än
professorer när det gäller speciella delar av
ämnet. Professorns uppgifter kommer
vanli-gen med ålder och erfarenhet att mer och
mer ta formen av en helhetssyn på ämnet,
dess plats i de stora sammanhangen, dess
anknytning till andra ämnesområden. Det är
förmodligen också genom att ge personliga
överblickar och perspektiv som en professor
gör den största insatsen i den "lägre"
under-visningen - att ge studenterna en levande
uppfattning om ämnets "vetenskapliga grund" och inbjuda dem att följa med på den vidare färden. "Meddela" undervisning betyder, efter orden, dela med sig - av kun-skaper och uppslag. Professorn hör också till folket i den "lägre" undervisningen, inte ba-ra till de utvaldas krets i den "högre". Hela isärsprängningen av "utbildning" och "forskning" är ett missfoster.
Sedan är det visserligen sant att många professorer i sitt ämbete småningom
uppslu-kas av administrativa engagemang. För
som-liga är väl detta en flyktväg som erbjuder sig,
när idetorka hotar eller vantrivsel med en tung och improduktiv byråkrati fördystrar
tillvaron. För andra blir det väl i stället ett
slags landstormskommendering i kulturför-svarets tjänst. Några måste alltid offra det
som är roligt för att uträtta det som är nöd-vändigt. De inte längre lika skapande måste
stå tillbaka för dem, som måste få tid och be-kymmersfrihet för att kunna skapa.
Detta har handlat om professurer. Det är nämligen till dem så mycket av budgetdra-matiken knyter sig. Men, "härförarn ensam vinner icke slaget, de djupa leden vinna det
de-mokratin så länge varit så fast rotad som
inom de vetenskapliga institutionerna.
Med-bestämmandet står där i relation till värdet
av den enskilda insatsen för gruppen som
helhet. Här finns förvisso ingen plats för ut-omstående att klampa in på den mark, som utgör "vetenskaplig grund".
