Operation Allied Force

(1)

Institutionen för statsvetenskap

Kandidatuppsats

Operation Allied Force

En kvalitativ fallstudie av NATO:s och USA:s militära intervention i

Kosovokonflikten

Författare: Rex Berisha Handledare: Yonhyok Choe Examinator: Daniel Silander Ämne: Statsvetenskap Nivå: Kandidatuppsats Termin: HT 17

Kurskod: 2SK30E

(2)

Abstrakt

The Kosovo conflict has for a long time been the subject of debate, research and controversy. NATO's and US's role in the conflict has been seen differently from different perspectives. Serbia opposes the US and NATO`s involvement by claiming the right to the principle of non-intervention and accusing them of

occupying an independent country. The United States and NATO claim that the Belgrade regime has lost the right to rule Kosovars because of the treatment they were subjected to. The United States and NATO claim that the war was about humanitarian intervention, aimed at saving Kosovo`s people from ethnic cleansing.

This case study aims to find out the main causes of military intervention and understand how two of the classical theories, Liberalism and Realism can explain NATO`s role, in particular the United States main reason for intervention. This study shows that Nato and USA interfered in the conflict for two main reasons, firstly because of humanitarian reasons and to save Kosovo`s people and secondly to prevent that the

conflict would spread to other balkan countries.

Keywords

Kosovo, Operation Allied Force, NATO, USA, Humanitarian intervention, Liberalism, Realism,

(3)

Innehållsförteckning

1 Inledning ... 5

1.1 Problemdiskussion ... 5

1.2 Syfte och frågeställningar ... 6

2. Teori ... 6

2.1 Tidigare forskning ... 7

2.2 Realismen ... 9

2.3 Liberalismen ... 11

2.4 Analystabell och operationalisering ... 13

Tabell 1 ... 13

3. Metod ... 14

3.2 Kvalitativmetod... 15

3.3 Teorikonsumerande... 15

3.4 Material ... 16

3.5 Avgränsning ... 17

4 Kosovos historiska konflikt ... 17

4.1 Konflikten mellan Serber och Albaner om Kosovo ... 18

4.1.1 Kosovo mellan åren 1912-1989 ... 18

4.1.2 Kosovo mellan 1989-1997 ... 20

5 Analys och resultat ... 21

5.1 Fallet Kosovo ... 22

5.1.1 Teoretisk analys ... 23

5.2 Milosevics vägran ... 24

5.3 Rambouillet- avtalet ... 25

5.4 Holbrookes fredsförsök ... 26

(4)

5.5 Operation Allaide Force ... 27

5.6 NATO:s mål och motiv ... 28

6 USA:s motiv och mål ... 30

6.1 Clintons tal till nationen ... 30

6.2 Utrikesministern Madeleine Albright ... 32

6.2.1 Teoretisk Analys ... 33

7 Slutsats och diskussion ... 33

Källförtäckning: ... 36

Tryckta källor ... 36

Internet källor ... 36

(5)

1 Inledning

Allt sedan Kosovo införlivades i Jugoslavien har det varit politiska oroligheter i Kosovo. Oroligheter har lett till flera krig mellan Kosovo och Serbien. I det senaste kriget drogs USA och NATO med i konflikten. NATO alliansen med USA i spetsen utförde en militär aktion mot dåvarande Jugoslavien som bestod av Serbien och Montenegro. De militära målen var Jugoslaviens och Serbiens reguljära arméförband, polisiära specialförband och paramilitära styrkor. NATO:s anfallskrig varade i 78 dagar och resulterade med ett serbiskt tillbakadragande. Hela den serbiska statsapparaturen som utgjorde basen för serbisk överhöghet i Kosovo fick lämna Kosovo.

Genom resolution installerades internationell närvaro, FN tog styret och suveräniteten över Kosovo.

De mest drivande parterna inom alliansen var Storbritanniens och USA:s regeringar. Tony Blair, Bill Clinton och Madeleine Albright hade avgörande roller i beslutsfattandet och där med i utfallet.

Kosovokriget var den fjärde i raden i den Jugoslaviska tragedin som utspelade sig under 1990 talet, först Slovenien sedan Kroatien följt av Bosnienkriget för att avslutas i Kosovo med militäraktionen

”Operation Allied Force”.

1.1 Problemdiskussion

Europa gick igenom stora förändringar på nittio talet. Sovjetunionen upplöstes och nya länder bildades. I forna Jugoslavien bröt krig ut mellan olika folkgrupper, vars mål var oberoende nationer.

Krigen ledde till stora mänskliga förluster och hundratusentals flyktingar. NATO alliansen med USA i spetsen har mer eller mindre stått som garant för fred och säkerhet i Västeuropa efter andra

världskriget. Fred och säkerhet var ställt för utmaning i konflikten i Kosovo 1999, vilket enligt NATO gjorde att de var tvungna att agera militärt mot Serbien (NATO, 1999).

Enligt NATO handlade kriget om humanitär intervention. Målet var att stoppa de serbiska militära styrkornas framfart och krigsförbrytelse mot Kosovaner (NATO, 1999). Å andra sidan hävdar serbiska regeringsföreträdare att aktionen handlade om USA:s imperialistiska politik. Vid otaliga tillfällen använder sig politiker i Serbien av retorik som kritiskt ser på USA:s inblandning i

Kosovokonflikten. Oftast handlar det om politiker som har en negativ syn på ett serbiskt närmande till NATO. Genom att beskylla USA för imperialism försöker även vissa medier hålla Kosovofrågan på dagordningen. Publiceringar av ”förklaringar” av USA:s krig i Kosovo handlar oftast om USA:s

(6)

”strävan efter hegemoni och imperialism”. Eller att den s.k. humanitära interventionen bara var svepskäl för att krossa Serbien (Koreni, 2015) . Det är just dessa påståenden som ligger till grund för undersökningen. Konflikten är inte ett glasklart fall, den ställer många frågor, bl. a. om motiv och legitimitet. Hur skall man kunna förstå Natos agerande i detta fall? Även Ryska politiker hävdar att NATO:s intervention var ett imperialistiskt aggressionskrig mot ett självständigt land i syfte att ockupera delar av dess territorium (RTS, 2008).

Problematiken har aktualiserats i och med konflikterna i Ukraina och i mellanöstern, framför allt ställs frågor om varför NATO inte agerar i Syrien så som man gjorde i Kosovo. Denna fråga försöker Ann-Sofie Dahl, docent och gästforskare vid NATO Defense College i Rom ge svar på i en

debattartikel i Expressen (Expressen, 2012). Hon belyser både politiska och militära hinder för ett sådant scenario. Studiens avsikt är att på djupet förstå Kosovokonflikten och bidra till en viss

”sanning” i frågan.

1.2 Syfte och frågeställningar

Syftet med studien är att få förståelse och förklaring för konflikten i frågan, som uppstod i samband med Kosovokrisen. Genom att använda realismen samt liberalismen som teoretiska perspektiv är målet att förstå Natos och i synnerhet USA:s agerande i Kosovokonflikten. Studien ämnar inte söka svar i frågan om legitimitet eller om kriget i sig har varit rättfärdigt utan enbart att se hur man kan förklara USA:s agerande. För att få klarhet i frågeställningen ämnar jag söka svar på följande fråga.

 Vilka motiv kan ha legat bakom NATO:s och framförallt USA:s engagemang i kriget?

2. Teori

Uppsatsens syfte kommer att besvaras genom två teoretiska perspektiv inom internationella relationer. Realismen samt liberalismen är teorier vars påverkan i den internationella politiken är påtaglig inom de flesta relationer vare sig det handlar om samarbete eller konflikter. Dessa

(7)

åskådningar möjliggör att se orsak och verkan ut ifrån perspektiven. För att på bästa sätt kunna förstå och förklara krävs det en varierad ingångsvinkel på problemet.

2.1 Tidigare forskning

I syftet att besvara frågan har studien förutom teoretiska ramar även kompletterats med tidigare forskning som belyser problemen i fråga. Med tanke på vikten av objektivitet valdes vetenskapliga artiklar av Marius Hjelmesæth, Statsvetare vars specialiseringsfält är internationell politik, interna konflikter samt skydd av civila vid forsvarets stabsskole i Oslo Norge. Samt vetenskaplig artikel av prof. dr. Radovan Vukadinovic, ordförande vid institutet för internationella relationer i Zagreb Kroatien. Artikeln Globalizacija i globalna americka politika 1999 är skriven på Kroatiska och berör USA; s globala ställning som ledare i politisk, ekonomisk, militär och kulturell mening.

Dagens debatt om mänskliga rättigheter härrör ifrån tiden efter andra världskrigets slut, och det mänskliga lidande som kriget medförde. 1948 antogs FN:s förklaring om universella rättigheter för alla individer oberoende av ländernas lagstiftning. Problemet med principen ligger i oförmågan eller oviljan för länder att fullfölja dem, eftersom det inte finns någon överstatlig myndighet som ser till att dessa rättigheter efterföljs (Hjelmesæth, 2015, s, 19). Det problematiska enligt författaren är principer om statens suveränitet och de mänskliga rättigheterna som är stadgade i internationell rätt vilket medför problem med tanke på artikel 2 i FN stadgan om icke inblandningsprincipen. Det innebär att andra länder inte får ingripa i interna konflikter, förutom vid ett FN mandat. Skulle det finnas hot mot internationell fred och säkerhet kan artikel 7 aktiveras, den tillåter internationella samfundet att ingripa militärt för att eliminera hot (Hjelmesæth, 2015, s, 19). För att ett FN beslut skall fattas, krävs det att de permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet röstar för och inte använder sin vetorätt. Detta innebär att de permanenta medlemmarna har lika stor makt i förhållande till varandra, och beroende av de egna intressena kan länder hjälpa eller obstruera varandras förslag i säkerhetsrådet. Problematiken fördjupar sig i konflikten mellan de egna intressen, prestige, hemmaopinion samt förmågan att rent logistisk kunna utföra ett angrep, hävdar Hjelmesæth.

Enligt Hjelmesæth finns det ett gap mellan viljan och förmågan att ingripa. Gapet är knutet till bristen på en överstatlig myndighet som ser till att mänskliga rättigheter respekteras. De nationella rättigheterna är beroende av de nationella ländernas vilja och förmåga att följa dem. Detta innebär att mänskliga rättigheter är beroende av det egna landets vilja att följa dem (Hjelmesæth, 2015, s, 20).

Vidare påpekar Hjelmesæth att i många fall där civila befolkningen utsätts för våld i stor skala,

(8)

kommer kravet till ett militärt ingripande att öka, eftersom passivitet leder till att de moraliska och etiska rättsprinciper som den fria världen är byggt på undermineras (Hjelmesæth, 2015, s, 21).

Syftet med ett militärt ingripande är enligt Hjelmesæth inte att skapa fred eller ändra ett politiskt system i första hand, utan att skydda civilbefolkningen från den inhemska staten. Dessutom skall förutsättningar skapas för ett eldupphör, för att sedan kunna inleda eventuella förhandlingar mellan parterna som leder till varaktig överenskommelse.

Debatten kring NATO:s intervention i Kosovo och misslyckandet i att stoppa massmorden i Rwanda ledde så småningom till Kanadas förslag och antagandet av Responsibility to Protect, i säkerhetsrådet (Hjelmesæth, 2015, s, 22). Det innebär att stater har ansvar och skyldighet att skydda sin egen

befolkning. I de fall där den egna staten misslyckas med sina åtaganden finns det möjlighet för det internationella samfundet att ingripa med militära medel (Hjelmesæth, 2015, s, 22). Ett viktigt inslag i förklaringen kan ses genom den s.k. CNN effekten, vilket innebär att media påverkar opinionen på hemmaplan, som i sin tur påverkar politikernas dagordning. Humanitära insatser handlar inte enbart av moraliska skäl. Oftast är det en blandning av nationella intressen och moraliska aspekter. En

viktig aspekt är att de humanitära insatserna inte hotar nationella intressen (Hjelmesæth, 2015, s, 25).

Hjelmesæth ger flera möjliga motiv till ett ingripande, humanitära interventioner där mänskliga rättigheter ligger till grund för ett ingripande och där med liberalistisk syn. Samt supermakternas egna nationella intressen så som ”summan av statens material och säkerhetsintressen” vilket kan ses som USA:s vilja att komma åt ekonomiska fördelar, samt säkra dominans på balkan och som kan förknippas med realismen (Hjelmesæth, 2015, s, 25). Hjelmesæth hävdar att tidigare uttalanden av säkerhetsrådgivaren James Baker III har mediernas rapportering om konflikterna i Bosnien, Rwanda och Somalia påverkat den amerikanska regeringen i beslutsfattande. Samtidigt betonar Hjelmesæth att när det gäller nationella intressen är ”CNN” effekten irrelevant eftersom stater ingriper även om det inte finns stöd hos befolkningen. Även regionala organisationers betydelse spelar roll i skapandet av fred och säkerhet i ett område (Hjelmesæth, 2015, s, 26). EU som organisation kan definieras som en grupp av stater som tillsammans tar sig an ansvaret för fred och säkerhet. EU är en

regionalorganisation men utan en enhetlig militär förmåga att ingripa i Kosovo. NATO är en transatlantisk organisation men kan ses som regional, eftersom den skapades för att svara bl.a.

Västeuropas säkerhet.

(9)

Vukadinovics forskning riktar in sig på USA som global ledare, vars mål är att fortsätta leda de mest ekonomiskt utvecklade nationerna i en globaliserad värld. Strategin har utformats av

Clintonadministrationen under båda mandatperioderna, för att vid millenniumskiftet vara starkt förankrad i de globala målen (Vukadinovic, 1999, s.27). Vukadinovic hävdar att Clinton

administrationen målmedvetet har riktat hjälp till länder som strävar efter demokratiseringsprocesser.

Målet är att öka demokratiska och ekonomiska utvecklingen genom spridning av liberala värden, och som kan leda till att länder som ligger längst ner i utvecklingsskalan gangnas av processen. Den amerikanske presidenten hade enligt Vukadinovic satt upp prioriteringar av USA:s roll i de globala relationerna som nödvändiga och sammankopplade med nationella intressen. Vidare hade Clinton uttalat sig om att USA inte bör vara världspolis, men när USA:s värden och intressen är hotade bör USA agera och i de fall där man kan göra skillnad bör USA leda (Vukadinovic, 1999, s.27). USA:s ledarroll bör framträda ur två aspekter, den första när de nationella intressena står på spel, där etniska eller religiösa konflikter uppstår eller regimer som stödjer terrorism, och den andra i satsningar på välfärd, fred och säkerhet (Vukadinovic, 1999, s.27).

Vukadinovic menar att den amerikanska politiken även syftade till att stärka institutioner som skapar fred och ekonomisk välstånd, så som NATO, WTO, FN och Världsbanken. Prioriteringar gavs till demokratiseringen och stärkandet av mänskliga rättigheter vars ideal härrör ur de amerikanska värdena. Upprätthållandet av relationer med allierade i Västeuropa, Japan mm sågs som mycket viktiga i den amerikanska administrationen (Vukadinovic, 1999, s. 27).

2.2 Realismen

Realismen som teori har länge dominerat studier av internationella relationer. Teorin fokuserar på makt i analyser av internationella relationer och ser stater som aktörer. Eftersom stater förfogar absolut makt är det i princip stater som realismen som teori fokuserar sig på (Hall, 2014, s.53).

Realismen har sina anor i klassiska tänkare, Thukydes, Machiavelli och Hobbes med tanken om ett kaosartat internationellt system, där staters primära mål är överlevnad. Eftersom aktörernas makt varierar utsätts svaga stater för militära angrepp, därmed kan svaga stater inte göra annat än att acceptera eller försöka öka sin militära maktförmåga för att mota angrepp. (Hall, 2014, s, 54). Enligt Hobbes vars utgångspunkt är det han kallar för naturtillstånd, som innebär att människan är i ständigt rädsla för att bli berövad sitt liv och sin egendom, kan man genom en säkerhetspakt skapa förmågan att skydda sig från andra. Pakten är staten, vars uppgift är att påtvinga andra individer till lydnad (Hall, 2014, s, 55).

(10)

Eftersom stater löser säkerhets problem på det individuella planet dyker det upp problem i internationella arenan genom staternas existens. Stater känner samma sorts rädsla som på det

individuella planet och därmed skapas det en internationell anarki. Hall poängterar att detta tillstånd medför en ständigt potentiellt väpnad konflikt på det internationella planet. Samtidigt möjliggörs det för grupper av människor att vara fria från andra grupper i den rådande anarkin.

Den moderna realismen formulerades av Hans J. Morgenthau, och den handlar om vissa principer som utgör basen i realismen. Politik styrs av objektiva lagar som grundar sig i naturen. Ledare tänker ut ifrån statens intressen, intressen definieras som makt som alltid är påtagliga. Politik handlar om moral men moralen kan oftast komma i kontrast med framgångsrik politik, vilket innebär att moralen sätts ur spel vid beslutsfattande.

Realister har ingen särskild tilltro till internationella institutioner, de menar att stater ansvarar för sig själva och som sådana bör de se till att bibehålla sina fördelar i det internationella samarbetet. Det innebär att varje stat bör se till att tjäna lika mycket eller mer än de stater som de samarbetar med (Hall, 2014, s. 56). För att förhindra ett krig mellan stater krävs det enligt realister att balansera säkerhetsdilemmat, eftersom dilemmat leder till ständiga krig. Om stater i det internationella systemet medvetet eller omedvetet lyckas skapa en maktbalans undviks krigen. Om inte balans nås kan det vara strategiskt nödvändigt att först anfalla ett land för att omöjliggöra landets ökade militära kapacitet menar Hall (Hall, 2014, s, 57).

Statens primära intresse är att se till att öka resurser, både ekonomiska och militära, allt för att se till att staten säkrar sin fortlevnad i framtiden. Principen åsidosätter moraliskt handlande, eftersom det inte finns någon moral i de internationella relationerna vilket innebär att det är fritt fram att göra det staten finner nödvändigt för överlevnad, inklusive krig. Även om den internationella arenan är anarkistisk i strukturen är det stormakterna som avgör hur den internationella arenan utvecklar sig menar realister. Det som avgör stabiliteten i det internationella systemet är polariteten. Enligt realister är bipolaritet och multipolaritet de viktigaste formerna av polaritet. Det innebär att i ett bipolärt system finns det två dominerande stormakter som genom en spännig mellan varandra formar den internationella politiken. I det multipolära systemet är det istället tre eller fler stormakter som balanserar varandra genom att ingå allianser i olika varierande konstellationer menar Hall (Hall, 2014, s, 59). Även om samarbete ses som skeptiskt inom realismen, finns det en teori som förklarar internationellt samarbete under vissa specifika omständigheter. Den ger en förklaring av

(11)

västvärldens samarbete i efterkrigstiden. Som en förklaring menar realister att USA:s ställning som dominerande makt i kapitalistiska världen och dennes ställning som garant för finansiär och

ekonomiskt samarbete för att vinna allierade i kampen mot Sovjetunionen (Hall, 2014, s, 59). USA befäste sin dominerande ställning efter Sovjetunionens fall och var i synnerhet den enda supermakten i världen under Kosovokonflikten.

2.3 Liberalismen

Liberalismen präglas av rationalitet och individuell frihet. Dessa antaganden ligger till grund för att människor är fria att tänka på vad som är bäst för dem, och där med att handla utifrån sina egna intressen. För att ta tillvara på sina intressen, handlar människan utifrån principen att människan är fri. Genom ömsesidigt beroende leder samarbete med andra till gemensam nytta. Samarbete skall prägla även stater (Ericson, 2014, s. 67). Enligt liberalerna är det fler aktörer än staten som påverkar de internationella relationerna, det kan vara inomnationella, transnationella intresseorganisationer, samt internationella organisationer med tanke på att statens agerande utåt påverkas av den inhemska organisationen . Den liberala tanken har normativa ambitioner som menar att man uppnår fred och välfärd genom samarbete i internationella politiken och i dessa idéer ses värden att eftersträva (Ericson, 2014, s. 67).

Det är bland filosofer som Emanuel Kant, John Lock, John Stuart Mill, Adam Smith, Jean-Jacques Rousseau som liberalismen som ideologi har sin grund. De anser att staten inte har ett egenvärde utan att den är till för att ombesörja individen med möjligheter till ett fritt liv, utan att begränsa andras. Det är grunden till det fria tänkandet som skapar möjligheten till demokrati och införande av marknadsekonomi. Genom idén om att människan är fri och genom tilltron i dess förmåga att agera rationalistisk formas en gemenskap som ger optimism till de liberala idéerna (Ericson, 2014, s. 68).

Denna idé ses lite olika bland liberaler, hur man ser på individen skiljer sig något, genom

nyttomaximerande eller solidarisk. Graden kan variera i hög eller låg, även samhällsnyttan kontra individens fri- och rättigheter ses i överordnad eller underordnad. Det är dessa värden som kan ses som en spänning mellan värden av frihet och jämlikhet och som komplimenterar varandra men även i vissa fall är motstridiga, menar Ericson (Ericson, 2014, s, 68). Enligt Ericson har denna spänning om hur man skall avväga mellan jämlikhet och frihet diskuterats inom den liberala politiken, vilket resulterar till att det finns de som menar att man bör intervenera minimalt och de som vill fördela resurser genom omfattande reglering. Det vill säga att en del är för inblandning av staten och en del är emot.

(12)

Med liberalismen som grund i internationella relationer har tre inflytelserika idéer påverkat samarbetet mellan aktörerna. Genom institutioner för fred, frihet och tillväxt har man kunnat lösa intressekonflikter. Samtidigt har skiljelinjen mellan den inhemska och internationella relationen suddats ut. Dessa har påverkat normer och rättigheter, utrikespolitik och intressekonkurrens samt interdependens och institutioner. Dessa begrepp syftar i princip om universella fri- och rättigheter,

”alla människor har vissa medfödda fri- och rättigheter som måste respekteras” (Ericson, 2014, s, 69). Grunden till fred mellan länder förknippas med dessa rättigheter eftersom man hävdar att det är enbart i demokratier som man värnar om dessa värden vilket medför att demokratiska stater inte krigar mot varandra (Ericson, 2014, s, 69). Med andra ord menar Liberalerna att brott mot mänskliga rättigheter leder till konflikter som kan orsaka destabilisering av regioner och därmed orsaka

regionala krig.

Inom liberalismen finns en mer radikal variant av den normativa inriktningen av liberalism, en s.k.

kosmopolitanism, som en följd av den uppfattning man har angående liberalismens seger mot kommunismen och fascismen. I takt med globaliseringen ses människor världen över utifrån de liberala värdena som innebär att människor oavsett ursprung har samma värde (Ericson, 2014, s, 69).

Att definiera människor utifrån territorier är omoraliskt i dagens globaliserade värld menar Ericson.

Dessutom tilläger Ericson att för att kunna utkräva ansvar och demokratiskt inflytande krävs det institutionella lösningar i en ny tappning, så som regionala parlament och mellanstatliga institutioner.

Samt att i längden utveckla globala forum där alla människor blir representerade, vilket kan tolkas som att statens makt minskar till förmån för individen (Ericson, 2014 s, 70).

Liberalismens syn på internationella relationer präglas av samarbetet länder i mellan s.k.

interdependens. I globala världen är människor och stater i en reciprok beroendeställning för utveckling, välstånd och överlevnad. Med tanke på att liberalerna inte enbart ser staten som aktör innebär att vissa ickestatliga aktörer kan påverka den internationella politiken. Det innebär att olika aktörer har olika mycket makt och olika mycket inflytande i olika frågor. USA:s militära

överlägsenhet innebär inte per automatik att man har övertag i varje enskild fråga menar Ericson. Det som ses som nollsummespel i politiken ses av liberaler som ett potentiellt plussummespel, vilket innebär reciproka vinster och bättre förutsättningar för samarbete (Ericson, 2014, s, 73).a

(13)

2.4 Analystabell och operationalisering

Genom att särskilja realismen och liberalismen som teorier i Internationella relationer ges det möjlighet att ta fasta på skillnader inom respektive teori. Teorierna möjliggör analysen av fallet genom att använda de distinkta begreppen som framträder i respektive teori. Genom att inrätta ett analysschema i form av en tabell kommer jag att använda mig av dessa indikatorer i analysprocessen.

Genom att aktivt söka efter dessa indikatorer underlättas analysen, en klarare bild framträder och därmed underlättas uppsatsens syfte.

Teoriernas operationalisering enligt tabell

Realismen Liberalismen

Makt Interdependens

Statens säkerhet Mänskliga rättigheter

Suveränitetsprincipen Internationella organisationer Unilaterala lösningar Multilaterala överenskommelser

Tabell 1

Inom realismen framträder vissa begrep, så som suveränitetsprincipen, makt, våldsanvändning, ej moraliska överväganden i beslutsfattande, misstänksamhet mot andra aktörer och statens överlevnad.

Dessa begrepp gör basen av vad man skulle kunna kalla för indikatorer inom realismen som kommer att vara till grund för analysarbetet. Makten är basen för statens överlevnad vilket medför att staten kan agera genom våld för att tillgodose sina ”behov”. Eftersom realister inte har någon tilltro till det internationella systemet skall staten sköta sitt efter sin bästa förmåga. Stater åberopar ofta

suveränitetsprincipen och rätten till icke inblandning genom att hänvisa till problemen inom statens gränser som interna angelägenheter och därmed förespråkar de unilaterala lösningar.

Inom liberalismen framträder samarbete, interdependens, mänskliga rättigheter, internationella organisationer, fleraktörsperspektivet och multilaterala aktörer etc. Dessa begrepp förklarar vad de internationella relationerna ska baseras på. Vikten läggs i de mänskliga fri- och rättigheter där individens behov av välstånd och säkerhet rankas högst, samt samarbete genom politisk och ekonomiskt utbyte mellan stater och andra aktörer. Tilltro läggs på internationella organisationer eftersom genom dessa hjälps andra stater i demokratiserings processer. Också ekonomisk hjälp erbjuds för att reformera ekonomin som en led i samma process t.ex. genom IMF lån etc. Dessa

(14)

aspekter speglar den liberala teorin om internationella relationer. Dessutom ses människor inte utifrån ett territoriellt perspektiv utan dessa fri- och rättigheter är universala.

3. Metod

Design, metod, avgränsning samt de etiska frågeställningarna kring val av material kommer att presenteras i detta kapitel. Eftersom ambitionen är av förklarande natur väljer jag att använda mig av kvalitativ fallstudie. Valet av design är viktigt ur forsknings synpunkt. För att kunna styrka

trovärdigheten väljs den mest lämpade metoden för att förklara fallet Kosovo.

3.1 Fallstudie

I en fallstudie kan en eller flera fall jämföras för att ge kausala samband. Även inom ett fall kan man jämföra komponenter i resonemang eller beslut som leder till en förklaring. I fallstudien belyser man fram de uppsättningar av beslut som leder fram till resultat. I fallstudieundersökningar lyfts händelser fram i sin verkliga kontext för att ge kausala förklaringar (Esaiasson, Gilljam, Oscarsson, Towns, Wängnerud, 2017, s, 109). Olika beslut har fattats under perioden mellan Kosovokonfliktens början fram till den avslutande militära aktionen av USA och NATO. I metodpraktikan betonar man att man jämför minst två analysenheter inom fallet för att kunna ge förklaringar till det fenomen man

studerar. Vidare nämns att man kan jämföra i tid och rum, dvs. man jämför besluten som ser olika ut beroende på när de fattats (Esaiasson et al, 2017, s, 109).

För att lämpligt kunna betrakta något som en fallstudie ska fallet ha en viss form av identitet som möjliggör att den studeras separat utanför sin kontext. Fallet måste ha tydliga gränser och en

slutpunkt (Descombe, 2016, s, 91). Fallet Kosovo uppfyller kraven som nämns ovan med tanke på att det handlar om upplösningen av forna Jugoslavien i vilken fallet Kosovo ses separat och har en slutpunkt. Dessutom har flera FN resolutioner antagits om fallet och som har betydelse för fallet.

Genom att studera på djupet kan man få unika insikter i fallet, möjligheten att undersöka på djupet är större vid en fallstudie än om man använder sig av jämförande design.

Ambitionen i detta fall är att gå på djupet och förstå fallet Kosovo och dra slutsatser som möjligtvis förklarar USA:s agerande. Man bör se helheten i fallet, relationer och processer hänger ihop och är

(15)

av betydelse för utfallet och kan förklara kausala fenomen. Processerna är sammanlänkade och bidrar till att förklara händelser i en fallstudiemiljö. Fallstudien fungerar bra i detta fall eftersom det ger en holistisk bild av fallet istället för att lägga vikt på enstaka faktorer. Detta möjliggör att fallet ses som en helhet och kan ge förklaringar på hur olika delar av processen påverkar varandra (Descombe 2016, s, 93). Fallet Kosovo är komplicerat med tanke på att det fanns många involverade aktörer i dess process. Utfallet av processen är sammankopplat med de beslut som fattats av aktörerna. För att kunna få svar på frågorna krävs det att hela processen ses som en enhet.

3.2 Kvalitativmetod

I fallstudien tillåts forskaren att använda sig av kvalitativa samt kvantitativa data för

sammanställning eller kombination av flera forsknings metoder, man till och med uppmuntras att kombinera olika forskningsmetoder för att få en helhetssyn i fallet (Descombe, 2016, s, 93).

Kvalitativ forskning är rörlig och innehåller flexibilitet. Den ger möjlighet för variation i

tolkningsarbetet. Ibland sker parallella moment och de bör inte separeras från varandra (Backman 2008, s, 54).

I Metodpraktikan föredras kvalitativ textanalys framför den kvantitativa vid fallstudie. Metoden används vid grundlig läsning av olika texter som har med fallet att göra, man ska fånga kärnan och det väsentliga i texten eftersom delar av texten kan visa sig vara något annat än det som förefaller vara när man ser sammanslagna delar i kontexten (Esaiasson et al, 2017, s, 211). Genom kvalitativ textanalys lyfter man fram meningsskapande processer. Dessa processer ger en förståelse för hur aktörer agerar gentemot varandra (Esaiasson et al, 2017, s, 211). Med tanke på konflikten i fråga har olika dimensioner i form av historisk bakgrund, internationella regler, länders intresse samt det som kallas för ”situation on the ground” krävt att empirin undersökts kvalitativt.

3.3 Teorikonsumerande

För att ge en tänkbar förklaring i fallet kommer jag att använda mig av en teorikonsumerande fallstudie. I teorikonsumerande studier är fallet i centrum och man använder sig av befintliga teorier och förklaringsfaktorer för att förklara det enskilda fallet. Den teoretiskt utgångspunkten är i huvudsak ett rättesnöre i förklaringen av generella antaganden. De referensramar av tidigare

forskning som presenteras i kapitlet om tidigare forskning samt teoretiska utgångspunkterna kommer

(16)

att relateras till undersökningen. Genom att prova de teoretiska perspektiven på materialet i fallet får man fram resultatet, och syftet med arbetet uppnås. Teoriernas syfte är att vägleda forskaren i

samband med den empiriska undersökningen (Jarrick, Josephson, 1998, s. 442).

En av utmaningarna i förklarande undersökningar är intern och extern validitet och om man kan generalisera resultat som kan vara valida i andra fall? Enligt metodpraktikan är det inte nödvändigt, undersökningar där fallet står i centrum behöver inte vara det. Det som är viktigast i

teorikonsumerande undersökningar är att den föreslagna förklaringsfaktorn ger en tillfredsställande förklaring i just det här fallet. ”Vid teorikonsumerande undersökningar (fallet i centrum) är det inte särskilt viktigt i vilken utsträckning som resultaten kan generaliseras” (Esaiasson et al, 2017, s, 89).

Jag syftar inte till någon absolut sanning i mitt arbete dels p.g.a. tids och materialbegränsning, och dels för att det kan finnas underliggande orsaker som inte kommer fram vid den empiriska

undersökningen. Jag söker förklaring till det inträffade och hoppas samtidigt att mitt bidrag leder till ett komplement eller till inspiration i frågan som framtida forskare kan ta sig an.

3.4 Material

För att kunna komma fram till svar ämnar jag använda mig av primära källmaterial i form av tv intervjuer/uttalanden av nyckelfigurer i Kosovokonflikten samt sekundärt material i form av böcker, rapporter, FN resolutioner men även artiklar ur nyhetssammanhang som är intressanta för fallet.

Tidigare forskning skall jag referera till det som har skrivits om humanitär intervention och USA:s ledarroll i världen. När all empiri har samlats kommer den att läsas igenom noga och sedan jämföras med de valda teorierna. Källkritisk granskning av materialet, opartiskhet, balanserad information som är relevant i frågan om trovärdighet kommer också att beaktas. Det ligger i forskaretiska aspekten att inte favorisera eller på något sätt avvika ifrån ambitionen att ha god forskningsetik .

När man jobbar med dokument samt skrivna texter är källkritik avgörande för resultatens

trovärdighet. Det som menas med källa är det som åberopas för att konfirmera eller styrka ett visst påstående. Att bedöma trovärdigheten i texten och därmed inte spela i händerna på tendentiösa författare eller uppge felaktiga uppgifter som en led av forskarens brist på god källhantering är kriterier som måste följas med rigorositet menar (Bergström och Boreus, 2012, s. 43) .

Metodpraktikan följer samma linje och menar att äkthet, oberoende, samtidighet och tendens är fyra

(17)

kritiska reglerna som skall följas när man jobbar med historiska och samtida texter och dokument (Esaiasson et al, 2017, s, 287-299).

Det material som jag kommer att jobba med är officiella dokument, publikationer av rapporter, FN resolutioner samt litteraturböcker. Dessa har hög trovärdighet i förhållande till de krav som ställs som forskare. Materialet är hämtat ur LNU:s digitala bibliotek, FN resolutioner, NATO:s och USA regeringens officiella hemsidor. Officiella publikationer ur Humane Right Watch,

Helsingforskommittén för mänskliga rättigheter och myndigheten för samhällsskydd och beredskaps hemsidor.

3.5 Avgränsning

Uppsatsens syfte är som nämns ovan att genom teorier försöka förklara NATO:s och USA:s engagemang i konflikten. Därmed görs en avgränsning i frågan. Denna avgränsning innebär att jag väljer att se USA som den dominerande faktorn inom NATO organisationen och det är i huvudsak USA:s roll som kommer att dominera analysen inom NATO alliansen. Det var NATO alliansen som utförde den militära aktionen och inom den deltog alla medlemsländerna inte aktivt. USA:s särskilda ställning i alliansen samt USA:s roll i anfallen gör att syftet matchar avgränsningen. En

bakgrundsinformation om konfliktens kärna d.v.s. den mellan Kosovoalbaner och Serber kommer att redovisas. En historiebeskrivning av fallet möjliggör en djupare förståelse och som kan förklara relevanta faktorer i USA:s agerande.

4 Kosovos historiska konflikt

För att kunna förstå och eventuellt dra slutsatser i enlighet med syftet, krävs det att man kan se fallet som helhet, viktiga delar av kontexten bör inte lämnas utanför i enlighet med den valda metoden.

Kosovos historia är lång och stundtals även våldsam, därför kommer den att beskrivas kronologiskt och täcka väsentliga delar av historian som anses bringa ljus i de svar som uppsatsen ämnar svara.

Läsaren bör få möjlighet att sätta sig in i fallet eftersom konflikter oftast är svåra att sätta sig in på p.g.a. historiska och tidsmässiga orsaker. Med tanke på uppsatsens syfte kommer begränsning att göras genom en kortare redogörelse från tiden då Kosovo inkorporerades i Serbien fram till krigsutbrottet 1998. Sedan görs en mer detaljerad skildring av perioden mellan 1998 till NATO:s militära intervention.

(18)

4.1 Konflikten mellan Serber och Albaner om Kosovo

”The Yugoslav crisis began in Kosovo, and it will end in Kosovo. One can hear this sayng repeated almost anywhere in the former Yugoslavia; it is one of the few things on wich all parties to the conflikt of the 1990s seem to agree” (Malcolm, 1998).

4.1.1 Kosovo mellan åren 1912-1989

Serbien erövrade Kosovo i samband med balkankrigen, Kosovo hade dessförinnan ingått i det Osmanska riket. Samtidigt kämpade albaner i och utanför Albaniens gräns för ett självständigt land.

Serbien kallade erövringen för befrielse och initierade olika metoder för att få den albanska befolkningen att fly Kosovo, bland annat genom mord och tortyr på civila ville man skifta den etniska sammanställningen i de nya erövrade territorierna (Malcolm, 1998 s, 239-287).

Vid tiden för Serbiens erövring av Kosovo uppgick den albanska befolkningen 75 % av den totala populationen. Serber uppmuntrades att flytta till Kosovo genom förmånen samtidigt som de albanska nationalisterna förtrycktes (Säkerhetspolitik, 2014). Samtidigt hävdar Malcolm att fram till år 1914 uppgick antalet mördade Kosovoalbaner till 20000 i enlighet med rapporter ur Europeisk press.

Vidare hävdar Malcolm att den internationella kommissionen Carnegie Endowment slog fast till att det skedde systematiska mord på civila albaner, och allt tydde på att det var uppsåtligt. Under perioden fram till 1915 hade 120 000 albaner flytt Kosovo, dock kan siffran vara något överskattad (Malcolm, 1998, s, 254).

Den albanska befolkningen erkände inte Serbiens suveränitet över Kosovo, de ansåg annekteringen som olaglig och svarade med väpnade attacker mot serbiska soldater och kolonister. Mellan 1918 till 1941 försökte Serbien kolonisera Kosovo genom att förflytta albaner och ersätta med serber från olika delar av Jugoslavien (Elsie, 2010, s, 5). Enligt Elsie ersatte man genom våldsamma metoder albanska byar med bönder från norra Serbien. Avtal slöts med Turkiet om att skicka ”muslimer” till Turkiet och man lyckades fördriva albaner av muslimsk tro och ersatte de med kolonialister. Genom förtryck och konfiskering av land och egendom hade man lyckats ändra den etniska

sammansättningen till serbernas fördel (Elsie, 2010, s, 5).

Den serbiska regeringen var missnöjd med graden och takten av den etniska förändringen, och man ansåg att man måste intensifiera ansträngningar för att få den albanska befolkningen att lämna sina

(19)

byar (Malcolm, 1998, s. 284). Vidare redogör Malcolm om den serbiske jordbruksministerns Vaso Cubrilovic memorandum, den innehöll instruktioner på hur man skulle tvångsförflytta 300 000 albaner och ersätta de med 400 000 serber. Målet var att skapa en etnisk sammansättning där serber skulle uppnå 67 % av den totala befolkningen. Cubrilovic förespråkade våldsamma metoder för att tvinga albaner på flykt. Man skall göra det odrägligt för albaner att stanna i Kosovo, straffa varje liten olaglig överträdelse hårt. Man skulle trakassera kreativt, förstöra gravplatser och även bränna deras hem och byar för att uppnå målet. Detta var den serbiska regeringens Kosovo politik fram till 1941 (Malcolm 1989, s, 284-288).

Under andra världskriget ockuperades Kosovo av Italien och genom ett dekret tilldelades Albanien alla medborgare i Kosovo som fick albanskt medborgarskap trots att Albanien låg under Italienskt styre. Förhållanden hade skiftat, skolor på albanska hade startats, gerillagrupper skapades vars mål var att återta konfiskerad mark och fördriva kolonisterna. Kolonialister som utsatte albanerna för förtryck fick utstå hämndaktioner, inte sällan spilldes det blod i försöken att driva de tillbaka till Serbien (Malcolm, 1998, s.289-313).

Efter andra världskriget hamnade Kosovo åter inom serbisk administration. Jugoslaviens ledare Tito hade lovat de albanska kommunisterna att Kosovo kunde bestämma själv ifall de vill tillhöra staten Jugoslavien eller gå i en sammanslagning med Albanien. Serbien accepterade aldrig en sådan lösning, istället gjordes Kosovo till en autonom provins (Elsie, 2010, s.6). Statusen medförde inga substantiella förändringar för albaner även om vissa medborgerliga rättigheter tillerkändes. Mellan 1953-1966 hade Titos högra hand Aleksandar Rankovic som var Serbiens tidigare inrikesminister och nu biträdande premiärminister instruerat inrikes trupper att vara hårdföra mot den albanska populationen (Elsie, 2010, s. 6).

Åter igen befann sig Kosovoalbaner i en situation där de mänskliga rättigheterna kränktes med uppsåt av myndigheter. Rankovic avskedades p.g.a. hans förhållningssätt gentemot den albanska populationen. 1974 tillträde en ny konstitution i Jugoslavien och Kosovo fick nästan samma status som republiker i Jugoslavien. Kosovo hade nu vetorätt i det Jugoslaviska parlamentet och bedrev skolor från lågstadiet och uppåt fram till universitet på albanska språket. Trots avancering av rättigheter fans det missnöjda röster som menade att Kosovo bör behandlas lika, och få status av en republik inom Jugoslavien. Efter Titos bortgång bröt det ut demonstrationer i Kosovos huvudstad, Prishtina vilket ledde till en ny början i konflikten mellan serber och albaner och ett nytt serbiskt övertagande av makten i provinsen (Elsie, 2010,s.7).

(20)

4.1.2 Kosovo mellan 1989-1997

Den 28e Mars 1989 hade parlamentet i Serbien röstat igenom konstitutionella förändringar som begränsade Kosovos autonomi. I praktiken innebar det för Kosovos del förlorad vetorätt i Serbiens parlament rörande vitala frågor för provinsen. Samtidigt begränsades Kosovos lagstiftande, dömande och verkställande organ. Demonstrationer bröt ut och 22 civila demonstranter av albanskt ursprung dog, dessutom omkom två poliser vid sammandrabbningar (Biserko, 2006). Samtidigt

hungerstrejkade gruvarbetare i protest mot de nya rådande omständigheterna i provinsen. Genom strejk ville gruvarbetarna få serbiska myndigheter att riva upp besluten men de krävde även att Kosovo skulle få status som republik. Som svar på de nya omständigheterna infördes undantagslagar.

Under undantagslagar kunde regimen i Belgrad operera fritt, vilket resulterade i tusentals fängslade demonstranter och massavskedande ifrån offentliga arbeten. (Elsie, 2010, s, 8).

Belgrad ansåg att albaner inte var lojala gentemot den serbiska staten, och därmed ansåg de sig ha rätt att avskeda ”illojala” medborgare. I princip avskedades tjänstemän inom statliga myndigheter, vilket medförde en massiv flykt till Västeuropa p.g.a. oförmågan till ett drägligt liv. Elsie menade att det i princip var samma lyckade metod som regimen i Belgrad använde på 30 talet, alltså det skedde en etnisk rensning (Elsie 2010, s, 8). Det är denna händelse som av många bedömare anses som spiken i kistan på ”Titos Jugoslavien”. En ny era av nationalism och Slobodan Milosevics uppgång till makten hade börjat. Milosevic blev en viktig aktör i Jugoslavien krisen fram till Serbiens uttåg ur Kosovo.

Året därpå förvärrades situationen. Parlamentet i Serbien beslutade om ”program att uppnå fred och välstånd i provinsen Kosovo” som enligt Elsie i praktiken innebar ekonomisk hjälp till den serbiska minoriteten och svårare livsvillkor för albaner. Därmed tvingades ännu fler albaner på flykt. Samma år sker flera händelser som skruvar upp det inflammerade politiska klimatet, polisen bryter sig in i Kosovos parlament och tvingar parlamentsledamöter att lämna sina arbetsplatser. En ny regering installeras tillhörande Milosevics egna styrande parti (Elsie, 2010, s. 9). Inom ramen för

undantagslagarna stängdes radio och tv kanaler, tidningar, skolor, universitet samt skedde

massavskedningar av vårdpersonal i den offentliga sektorn. Tusentals läkare och sjuksköterskor blev arbetslösa, utan ekonomiska möjligheter kunde de inte livnära sina familjer och många fick fly till Västeuropa (Elsie, 2010, s. 9).

(21)

Jugoslaviens sönderfall började 1991 då kriget spred sig från Slovenien till Kroatien och året där på till Bosnien (Biserko, 2006). Under detta skede börjar kosovoalbanska aktivister organisera sig i politiska partier, det största partiet Kosovos Demokratiska Förbund (LDK) leddes av Ibrahim Rugova. Rugovas mål var en politisk överenskommelse och en fredlig uppgörelse mellan parterna i konflikten, samtidigt som man krävde omvärldens ingripande för att förhindra ett regelrätt krig mellan serber och albaner (Elsie 2010, s. 9). Parallella samhällen infördes i Kosovo man införde en form av frivillig skatt på 3 % av netto inkomst, även exilalbaner bosatta i olika delar av världen kunde bidra. Pengarna skulle finansiera parallella skolor, sjukvårdsinrättningar mm (Elsie, 2010, s, 9).

Det politiska trycket hade ökat och utländska medlare manade albaner till återhållsamhet och menade att man skulle ta tag i att lösa konflikten så fort kriget i Bosnien är löst (Elsie, 2010, s, 9). Kriget i Kroatien och i Bosnien hade tvingat hundratusentals att fly och skördat över hundratusentals dödsoffer. Konflikten i Bosnien avslutades genom ett avtal mellan serber, kroater och bosnier i Dayton 1995 där Serbiens starke man Milosevic stod som garant för att avtalet skulle hålla. Enligt Elsie kom det inga medlingssträvanden till Kosovo, tvärtom kränktes situationen och de mänskliga rättigheterna så hårt att Elsie jämförde de med nazisttiden i Europa (Elsie, 2010, s, 9).

”Between 1993 and 1998, the level of oppression exerted on the Kosovo Albanians was

unprecedented in Europe since the Nazi period. With no solution on the sight, it was only a matter of time before the organized armed resistance became a reality.” (Elsie, 2010, s, 10)

UCK gerillan skapades 1993 och i april 1996 kom den första väpnade attacken mot kollaboratörer och den serbiska polisen. En ny aktör hade gjort inträde i konflikten, UCK gjorde sig tillkänna offentligt vid en begravning av en av deras soldat i november 1997. Händelsen medförde att den albanska befolkningens stöd började skifta till förmån för de hårdföra krafterna som trodde på en militär lösning (Elsie, 2010, s. 10).

5 Analys och resultat

I följande kapitel kommer uppsatsens frågor och syftet att bevaras. Det empiriska materialet som samlats och som ämnar besvara syftet kommer att struktureras utifrån frågeställningar samt

(22)

händelseförlopp. Anfallet mot Serbien föranledde efter flera medlingsförsök och resolutioner i säkerhetsrådet dock utan en FN mandat. Därför kommer svaren att sökas i aktörernas agerande, relevanta resolutioner samt uttalande av nyckelpersoner i konflikten. Materialet analyseras i enlighet med den valda metoden för att sedan kopplas till teorierna och tidigare forskning. Efter varje stycke i varje kapitel kommer den teoretiska analysen och resultaten att redovisas.

5.1 Fallet Kosovo

Tidigt på våren 1998 hade en ny fas i konflikten mellan serber och albaner inletts. Regelrätta strider bröt ut när serbisk militär och special polis anföll några byar i Drenica området och eliminerade ledaren för UCK. I striden dödas hela hans familj (Biserko, 2006). I anfallet dödades mer än 70 människor varav majoriteten var barn och kvinnor, den yngste 2 år och den äldsta var 80 år gammal (NY Times, 1998). Vid det här laget var ca 25 % av Kosovos territorium en krigszon och en

väsentlig del av den behärskades av gerillan. Världens ögon hade åter igen kastats mot Jugoslavien där nya flyktingar fyllde tv rutorna, ca 300 000 människor var nu på flykt (HRW, 2000). NATO utfärdade kommuniké där man fördömde våldsanvändning på båda sidor samt polisens våld mot fredliga demonstranter som protesterade mot regimen i Belgrad, i Kosovos huvudstad Prishtina.

NATO manade parterna till besinning och slog fast att NATO och det internationella samfundet har legitima intressen i konflikten eftersom regionens stabilitet påverkas (NATO, 1998). Det var den s.k.

kontakt gruppen för forna Jugoslavien som hade tagit an uppgiften att lösa Kosovokonflikten.

Gruppen bestod av USA, Ryssland, Storbritannien, Frankrike och Italien. Gruppen hade skapats i början av Jugoslavienkonflikten och fungerade som medlare (U.S. Department of State, 2009).

Länderna hade också egna intressen i konflikten, vilket kom att yttra sig tydligt under hela den process som konflikten pågick.

Redan i juni 98 hade NATO:s försvarsministrar instruerat NATO att sammanställa en plan för ett eventuellt militärt ingripande i händelse av att fredsamtalen inte ledde till ett önskvärt resultat (HRW, 2000). På hösten samma år hade 250000 människor fördrivits från sina hem och 50000 av dem var i akut hjälp p.g.a. den annalkande vinterkylan som fick säkerhetsrådet att anta resolutionen 1199. Säkerhetsrådet betonade hotet som de civila utsattes för och den humanitära katastrofen som de befann sig i. Samtidigt krävde säkerhetsrådet eldupphör och ett riktigt fredssamtal för att uppnå en lösning på konflikten (HRW, 2000). FN säkerhetsråd röstade igenom resolution 1199. Ressolutionen kräver i enlighet med artikel 7 i FN stadgan att båda parter slutar med fientligheter i synnerhet serbiska styrkornas, eftersom internationella stabiliteten är hotad. Rådet uppmanar FR Jugoslavien

(23)

att vidta omedelbara åtgärder för att förbättra humanitära situationen och förhindra den förestående humanitära katastrofen. (UN, 1998). Den uppmanade parterna till en omedelbar och

förutsättningslös dialog, med given tidsram, samt med hjälp av det internationella samfundets medling att hitta en lösnig på frågan (UN, 1998).

Den 8 oktober beslutade kontaktgruppen att skicka Richard Holbrooke till Belgrad för att säkra ett avtal med Milosevic i enlighet med Resolution 1199. Den 13/10 rapporterar Holbrooke att Milosevic går med på att OSCE skickar obeväpnad verifikationsstyrka till Kosovo som skall se till att avtalet efterföljs. Avtalet krävde att Serbien minskar de väpnade styrkorna i nivå med antalet före

konfliktutbrottet. Samma dag beslutar NATO om aktiveringsorder till ett luftangrepp mot Jugoslavien om inte avtalet följs (HRW, 2000).

Trots flera försök till medling och vapenvila fortsätter striderna och offer på båda sidor. Enligt Elsie är vändpunkten för konflikten massakern på 45 albaner i byn Racak, där OSCE delegationen med William Walker (USA) i spetsen slår fast att det handlar om regelrätt avrättning på obeväpnade kosovoalbanska civila (Elsie, 2010, s. 9). Den 28/1 1999 utfärdar NATO en allvarlig varning till parterna med ursprungskravet som mål samt delegerade NATO:s generalsekreterare Javier Solana att inleda luftangrepp mot mål i FRY/Serbien. Strax därpå tvingades parterna till förhandlingsbordet i Rambouillet Frankrike i två omgångar under februari och mars månad. Förhandlingarna som bl.a.

leddes av USA:s utrikesminister Madeleine Albright ledde inte fram till något avtal, varpå NATO la ett kompromissförslag som skulle accepteras av de stridande i konflikten. Den albanska delegationen accepterade förslaget och undertecknade, medan den serbiska sidan vägrade att göra det (Elsie 2010, s, 10).

5.1.1 Teoretisk analys

Redan vid det tidiga skedet av konflikten inser kontaktgruppen att mänskliga rättigheter kränks och att det rör sig om en konflikt som kan destabilisera delar av Balkan och därmed Europa som helhet.

Man kan konstatera att både realismen och liberalismen gör sig gällande i kontaktgruppens oro.

Mänskliga rättigheter likställs med behovet av fred och säkerhet för länder runtom Kosovo och inser vikten av att inte låta konflikten sippra över till granländer. En av grundpelarna i liberalistisk

grundsyn är rätten till liv och egendom. Genom att betona behovet av skydd för de människor som är på flykt lyfter man fram liberalismens värden där mänskliga rättigheter står i fokus och en lösning krävs. Dessutom är det genom institutioner som i detta fall är säkerhetsrådet man vill säkerställa att

(24)

resolutionen får en effekt. Det som även är viktigt i detta fall är att FN:s säkerhetsråd insåg att det låg en hotbild mot internationell fred och säkerhet och där med lutade sig på artikel 7 i FN stadgan.

Stadgan kan åsidosätta artikel 2 om icke inblandningsprincipen.

5.2 Milosevics vägran

Enligt Milosevic kunde inte Serbien acceptera avtalet eftersom den kränkte Jugoslaviens territoriella integritet, och att NATO skulle kunna röra sig fritt inte bara i Kosovo utan även i Serbien och det var inte acceptabelt (RTS, 1999). Det var den officiella förklaringen som gavs till den serbiska

allmänheten via statliga medier. Senare har det framkommit uppgifter om att Milosevic inte ville förhindra NATO:s bombningar av taktiska skäl, syftet var att få det serbiska folket att acceptera ett förslag i parlamentet om en konfederation mellan Serbien, Ryssland och Vitryssland (Telegraf, 2015). Uppgifterna har framkommit 16 år efter kriget genom Vuk Draskovic, dåvarande biträdande premiärminister med ansvar för utrikesfrågor i den Jugoslaviska regeringen. Draskovic hade direkt insyn i frågan eftersom han var en av delegaterna i den serbiska sidan vid samtalet i Ramboiullet.

Draskovic menar att vid det första avtalsutkastet hade det varit fördelaktigt för Serbien att acceptera det ramavtal som erbjöds.

Avtalet garanterade politisk autonomi för Kosovo inom Serbiens gränser, samt att Serbien skulle kunna behålla 10 000 armésoldater och 2000 poliser i Kosovo (Telegraf, 2015). Vidare hävdade Draskovic att han personligen reste ifrån Rambouillet till Belgrad för att övertala Milosevic om att acceptera avtalet. Milosevic hade svarat att man inte bör acceptera trots hotet om NATO:s anfall. Om anfallet inträffar, kommer den inte att vara lång, dessutom tänds det pro ryska och anti västerländska känslor i landet och vägen till en federation med Ryssland möjliggörs, hade Milosevic sagt(Telegraf, 2015). Eftersom Milosevic inte accepterade första utkastet kom det andra i en sämre version, denna gång handlade det om betydligt mindre militärer och poliser som skulle kunna stanna kvar i

provinsen och som skulle skydda gränsövergångar hävdar Draskovic (Telegraf, 2015). Vid samma stund som bomberna började falla på Serbien antogs förslaget i det federala parlamentet om en konfederation med Ryssland och Vitryssland. (Telegraf, 2015).

(25)

Realister har ingen tilltro till internationella institutioner utan lutar sig på egen maktförmåga

möjligen i samarbete med andra stater för att tjäna på den utan att ha moraliska frågeställningar krig beslut. Här ser man tydliga tecken på realism i alla fall från Milosevics sida, där han försöker skapa en koalition som skulle skifta maktbalansen och gagna Serbien. Liknande typer av samarbete ser man i Syrienkonflikten där den syriska regimen har kunnat behålla kontrollen över delar av Syrien med Rysslands hjälp. Man förbiser mänskligt lidande som konflikten medför. Konfederation skulle leda till att både Ryssland och Vittryssland drogs in i konflikten och därmed skiftade balansen mellan NATO och Serbien. Det var förvisso en kalkyl som inte ledde någonvart då det inte blev några effekter av den. Men enligt realismen är makten basen för statens överlevnad och genom att öka maktförmågan ville Milosevic ”skydda” Jugoslavien.

5.3 Rambouillet- avtalet

Rambouillet- avtalet innehåller ramavtal på hur Kosovo bör och skall styras, den slår fast

Jugoslaviens suveränitet över området, samtidigt som den gav kosovoalbaner rättigheter att forma sina liv utifrån de demokratiska principerna. Kosovo skulle styras demokratiskt med fulla fri- och rättigheter för alla invånare inom Kosovos territorium. Samt skulle införandet av marknadsekonomi som skulle stimulera det ekonomiska samarbetet med Serbien ske (U.S. Department of State, 2001 ).

Avtalet innehåller 16 artiklar och varje artikel för sig rör specifika frågor, allt ifrån mänskliga rättigheter, reglering av NATO:s stationering och till jugoslaviska och serbiska styrkornas antal i Kosovo (U.S. Department of State, 2001 ). Artikel 1 berör självstyret av Kosovo och de mänskliga rättigheterna där man betonar respekten för allas lika värden samt att myndigheter sanktioneras att inte kränka dem. Kosovos gräns från 1974 kan inte ändras samt betonas skyddet för Jugoslaviens territoriella integritet. Parlamentet skulle bestå av totalt 120 medlemmar, 80 direktvalda i

parlamentsval och 40 av minoriteter. Minoriteter som bestod av mindre än 5 % och mer än 0,5 % av Kosovos befolkning garanterades 10 platser. För att fatta beslut krävdes det 61 av 120 röster var av 2/3 delar av minoritetsröster beträffande provinsens status skulle även en folkomröstning kunna hållas (U.S. Department of State, 2001).

(26)

Rambouillet-avtalet innebar i praktiken att den albanska majoriteten inte kunde ta viktiga beslut utan den serbiska minoritetens stöd. Eftersom USA var med och formade avtalet kan man tydligt se de liberala värdena, och att USA:s mål var att värna om mänskliga fri- och rättigheter för alla i Kosovo.

En av pelarna i Liberalismen är interdependens, dvs. att man skapade ömsesidigt beroende mellan folkgrupperna i enlighet med den liberala teorin. Med tanke på att man skapade ett fritt och demokratiskt Kosovo skapade man fria individer som är rationella och som är fria att tänka på det som är bäst för dem. Genom ömsesidigt beroende mellan Kosovoserber och Kosovoalbaner skulle det leda till samarbete för det gemensamma.

5.4 Holbrookes fredsförsök

Det andra försöket ledde inte heller till ett avtal. NATO:s underrättelsetjänst samt OSCE personal hade uppmärksammat att serbiska styrkor hade intensifierat våldet mot albanska civila samt ökat militär närvaro i och omkring Kosovo. Två dagar innan bombningarna reste Richard Holbrooke till Belgrad i ett sista försök att övertyga Milosevic om att backa i hans militära offensiv i Kosovo och undvika NATO:s och USA:s bombningar, Milosevic gick inte med på kraven (HRW, 2000).

I en tv intervju för den serbiska kanalen Studio B den 23/4 berättar Holbrooke om syftet med hans besök i Belgrad och träffen med Milosevic. Holbrooke tar upp de viktigaste aspekterna i

Ramboulliet- avtalet. Implementeringen av avtalet skulle skapa fred och säkerhet för både serber och albaner och genom närvaro av internationella trupper bestående av NATO soldater, där även Ryska trupper skulle få ta del av arbetet med att säkra fred och säkerhet i Kosovo (Studio- B, 1999). Vidare betonar Holbrooke att medier i Serbien inte talar sanning i frågan om vad det egentliga avtalet

innehåller. Han menar att den internationella närvaron skulle säkra både albanernas och serbernas rätt till Kosovo, eftersom det anses att både serber och albaner har historisk rätt till Kosovo (Studio- B, 1999). Med tanke på intensiteten i konflikten anser Holbrooke att båda entiteter kommer att förgöra varandra om inte världssamfundet ingriper. Holbrooke säger att varken den albanska eller serbiska sidan inte kan neka till en militär närvaro, skyddet för båda grupperna är akut och

nödvändig (Studio- B, 1999). Programledaren Danka Kojadinovic ställer sig frågan om hur det skulle gå till i praktiken, och att man inte kan gå emot parlamentet och konstitutionen, samt hur Holbrooke ser på om situationen hade varit omvänd? Varpå Holbrooke svarar att den amerikanska

konstitutionen är tydlig i frågan om människors lika värde. Det är det som bygger vår nations värden som omöjliggör denna sortens behandling på delar av befolkningen, som i Kosovofallet. Vidare

(27)

poängterar Holbrooke att genom NATO:s närvaro hade också UCK gerillans attacker upphört och där med säkrat den politiska dialogen för att lösa konflikten, vilket skulle ske under fredliga former (Studio- B, 1999). Efter en sista överläggning mellan NATO-allierade hade Solana i enlighet med sina befogenheter gett order till NATO:s högste befälhavare i Europa Wesley Clark att initiera anfallet (HRW, 2000).

En av liberalismens grundpelare är det gemensamma intresset vilket skulle uppnås genom dialog.

Här betonar Holbrooke det som serber och albaner i Kosovo behövde, nämligen en dialog som tillgodosåg deras rätt och behov att leva i ett fritt Kosovo. Med tanke på att båda parter förgrep sig och hotade varandra skulle det internationella samfundet se till att samtalen mellan parterna ledde till varaktig fred. Det skulle uppnås i enlighet med de liberala värdena eftersom båda parter var beroende av varandra, oavsett om det gäller ett drägligt liv eller deras existens, vilket anses vara viktigt ur en liberalistisk synpunkt. Holbrooke målar en dyster syn i frågan om den konflikt som albaner och serber utkämpar. Man ser inslag av realismen i förhållande till konflikten men lösningarna som Holbrok ger innehåller liberalismens grundvärden.

5.5 Operation Allaide Force

Den 24 mars 1999 inleddes Operation Allaide Force efter misslyckanden av internationella

samfundet att lösa konflikten. Flera resolutioner i säkerhetsrådet hade antagits och meningen var att parterna i konflikten skulle upphöra med våldet, i synnerhet krävde världssamfundet att den serbiska sidans våld mot den albanska civilbefolkningen skulle upphöra. NATO med USA i spetsen initierade det anfallskrig som varade i 78 dagar utan ett FN beslut (NATO, 1999). Ryssland hade tidigare klargjort att man inte tänker stödja ett anfall mot Serbien och varje försök att få legitimitet i säkerhetsrådet skulle röstas ner. Av 19 NATO medlemmar deltog 13 i anfallet. USA bidrog mest med militära resurser följt av Storbritannien. Frankrike, Spanien, Turkiet, Kanada, Holland, Norge, Tyskland, Italien, Portugal, Belgien och Danmark som hade bidragit i mindre utsträckning (HRW, 2000). Efter medling av Rysslands förra Premiärminister Viktor Tjernomyrdin och Finlands förre President Marti Ahtisaari accepterade Milosevic ett militärt tillbakadragande från Kosovo. Den 10 juni antogs resolutionen 1244 i FN:s generalförsamling som avslutade NATO:s och USA:s

anfallskrig (NATO, 1999).

(28)

Krigs handling kan ses ur ett realistiskt perspektiv eftersom det handlar om aktörer genom

maktmedlet ”krigshandling” som vill få en annan aktör att acceptera dennes krav. I detta fall skulle realister hävda USA:s mål att lägga delar av Jugoslavien i besittning och därmed de resurser som tillkommer med den. USA: s politik har efter Berlinmurens fall stimulerat liberala värden i gamla kommuniststater och målmedvetet hjälpt länder både politiskt och ekonomiskt för att stimulera den demokratiska och ekonomiska utvecklingen. Problemet med krigshandlingen i detta fall är att det inte fanns något mandat och därmed var det illegalt. Artikel 2 i FN stadgan ger stater rätt till icke inblandning i interna angelegenheter. Men i detta fall fanns det möjlighet för världssamfundet att ingripa, artikel 7 i FN stadgan sanktionerar internationella samfundet att ingripa i de fall där internationell fred och säkerhet hotas. Ur en första anblick kan man tro att realismens kaos i den internationella arenan har varit framträdande och att de internationella organisationerna förbisetts, men empirin visar att motivet till militära aktionen var dels att skydda den albanska populationen i Kosovo och dels att förhindra att konflikten skulle spridas till grannländerna. I fallet framträder försöken att först hitta institutionella lösningar genom säkerhetsrådet vilket misslyckades p.g.a.

Rysslans vetorätt. NATO:s argument vilade på resolution 1199 som gav världssamfundet rätt att ingripa i enlighet med artikel 7. Att NATO ser sig själva som världssamfundet är i sig ett diskutabelt argument om vilka världssamfundet är. NATO bestod av 19 medlemmar och alla gav grönt ljus till anfall. Det är en svår tolkningsfråga eftersom lösningen var multilateral i enlighet med liberala värden, bestående av minst 19 länder och inte unilateral som förknippas med realismen.

5.6 NATO:s mål och motiv

De mål som sattes upp av NATO är i enlighet med den överenskommelse som gjordes den 12/4 1999 och bekräftades av NATO:s regeringschefer den 23/4 i Washington. Den ena var riktad till Kosovo och dess befolkning och den andra till grannländerna. Målet syftade till att få slut på det våld och lidande som drabbade Kosovos befolkning (NATO, 1999).

 Ett omedelbart och kontrollerbart stopp på alla militära handlingar och ett slut på förtryck och våld mot civila.

 Ett tillbakadragande av militära, polisiära och paramilitära styrkor ur Kosovo.

(29)

 Inställande av en internationell militärstyrka I Kosovo.

 Att säkra ett ovillkorligt återvändande av flyktingar och alla fördrivna till sina hem, samt möjliggöra för internationella humanitära organisationer att obehindrat hjälpa dem.

 Ett inrättande av ett politiskt ramavtal för Kosovo på basis av Ramboiullet-avtalet och i enlighet med internationell rätt och FN stadga (NATO, 1999).

Beträffande grannländer handlade det om humanitär hjälp eftersom man insåg att krisen medförde både ekonomiska och politiska problem för både Makedonien och Albanien. NATO:s fokus har legat i att bistå med humanitär hjälp till flyktingar genom att koordinera arbetet tillsammans med UNHCR där en stor del av jobbet var att bygga flyktingläger samt assistera humanitära

organisationer att bistå flyktingar med mat och annan nödvändig hjälp. Dessutom har NATO länder bistått Albanien och Makedonien med ekonomisk hjälp och försäkrat att man kommer att reagera i händelse av Jugoslaviens hot mot deras säkerhet (NATO, 1999).

I takt med konflikten ökade trycket på NATO att ta hand om flyktingar, där med var NATO fast beslutna att ett ingripande var vitalt för upplösningen av konflikten. Detta framträder klart ur de mål som alliansen hade satt upp och som nämnts ovan. Målen innehåller tydliga ramar för de tekniska och militära mål som syftar till att skapa förutsättningar för människor att återvända till sina hem och skydda deras fri- och rättigheter som kan förknippas med de liberala värdena. NATO består länder som bygger sina system på demokratiska principer som förknippas med liberalism. NATO syftar i detta fall att skapa en miljö där parterna kan lösa konflikten inom ramen för de institutioner som framgick ur Ramboiullet- avtalet och som skulle installeras med hjälp av världssamfundet. En viktig detalj är grannländernas säkerhet, NATO är måna om att skydda Albanien och Makedonien. NATO är en försvarsallians. Den skapades för att skydda de demokratiska länderna som bygger sina system på liberala värden. Samtidigt gavs det möjlighet till nya medlemmar att ansluta sig till NATO.

Genom att beskydda Makedonien och Albanien blir NATO inofficiellt beskyddare av Östeuropa också. Det ger signaler till framtida NATO aspiranter att genom samarbete och demokratisering ta del av kollektivt försvar. NATO:s mål och motiv var alltså att stoppa kriget, återvändande av flyktingar till sina hem och stabilisera Europa genom att ta kontroll över delar av Balkan som riskerade att dras in i krig.

(30)

6 USA:s motiv och mål

Ett bra sätt att förstå USA:s motiv är genom att analysera USA:s Presidents tal till nationen gällande USA:s inblandning i Kosovokonflikten.

6.1 Clintons tal till nationen

Den 24/4 1999 talade Clinton till den amerikanska nationen. Presidenten förklarar för det

amerikanska folket om vad som sker i Kosovo, vilka som bor där, deras etnicitet, religion och var Kosovo befinner sig geografisk samt vilka som är offer och vilka förövare (Millercenter, 1999).

Clinton påpekar Milosevic och den serbiska militären som förövarna och huvudansvariga för de krigsäventyr som hade drabbat Jugoslavien under 90 talet. Vidare hänvisar presidenten i sitt tal om medlingsförsök som har gjorts, dock utan resultat eftersom Milosevic hade vägrat att acceptera förslaget. (Millercenter, 1999). Clinton tillägger att Milosevics armé hade intensifierat anfallen och fördrivningen av kosovoalbaner. Enligt Clinton hade kosovoalbanerna dragits ut ur sina hem, tvingats på knä och skjutits ner kallblodigt. Deras hem hade bränts ner, fäder ihop med söner hade dragits ut ur flyktingkolonner de hade separerats från sina familjer och skjutits. Presidenten hävdade att detta inte var ett vanligt krig i traditionell mening, utan ett krig mot försvarslösa civila och som bedrivits med tunga vapen. För USA hade det med moraliska och nationella intressen att göra, och man måste se till att kriget stoppas menade Clinton (Millercenter, 1999).

Clinton betonade vikten av att agera omedelbart eftersom området sågs som en krutdurk som tidigare exploderat och som satt hela världen i brand till ett väldigt högt pris. Han anser att många

amerikaners liv hade sparats om dåtidens ledare hade agerat tidigare för att stoppa konflikten.

Clinton tillägger att misstagen från Bosnienkonflikten inte bör upprepas (Millercenter, 1999).

Länderna runtomkring har minoriteter och en gnista kan sätta eld på området som skulle dra in USA:s allierade i konflikten, ett stort krig skulle dra in USA till oanade konsekvenser och till en större kostnad hävdar Clinton. Vidare påpekade Clinton att man har gjort otaliga försök att lösa konflikten fredligt, men att Milosevic hade sagt nej. Enligt Clinton skulle inte marktrupper sättas in i strid, utan om Milosevic skulle ändra sig och demilitariserar Kosovo, skulle trupper stå till

förfogande att stationeras i där (Millercenter, 1999).