A
v
H
A
N
D
L
I
N
G
A
R
y.xsrrIDR OOH öS'l'ER I FINLANDS 3JIATERII~LLA KULTUR.
AV U. T. SmEL1UR. Finland,som i norr och nordost utgör
en fortsä ttning på den n'Onleuropeiska kontinenten, bildar en halvö - riktande sin spets mot sydost och omsluten av Bottniska och Finska vikarna. Stående genom Karelska näset och området mel-lan Lac10ga och Onegasjön i omedelbar förbindelse med östern har landet sin ra-kaste förbindelse mot ,söder över Finska viken och mot sydväst och väst över Ös-tersjön och Bottni,ska viken. Fakta från förhistorisk tid ådagalägga, att dessa vä-gar använts redan under de äldsta tider-na av Finlands bosättning.
Den arkeologiska fGrskningen har åda-galagt, att Finland blivit befolkat på två vägar: i början från öster och sedermera även frtll1 'söder och väster.
Men dessa urgamla vägar hade tillika en kulturhistorisk betydelse, 'Och vi få se, att olikheten i de kulturella förhållande-na i de vä1stliga och östliga delarförhållande-na av vårt land ytterst berodde eller bero på desamma.
Våra arkeoIGger äro eniga därom, att stenåldersbosä ttningen i vårt lands syd-västra delar var av germanskt ursprung, men inbyggarna i de östligare delarna
tillhöl'c1e den finsk -europeiska folkstam-men.
Stenåhlersbosä ttningen, som n tbredde sig nästan över hela landet, var tätast i 'dess fruktharasteoch glesast i dess min-dre gästvänliga delar, i synnerhet i om-givningen av de stora vattendragen i mel-lersta 'Och östra Finland. Föremål från denna tid ha samlats i museerna i tiotu-sentals exemplar.
Ehuru blott cirka 60 föremål från brons-åldern tillsvidare äro kända från vårt lanel, bevisa dock fyndorterna, att Fin-lands olika Fin-landskap även uncler denna ödsålder i viss mån voro befolkade, clock så att hosättningen även nu i ,sydvästra Finland var tätast. Vad arten av kultu-ren beträffar iakttager man fortfarande samma mots a ts mellan västern och ös-tern, i det att den förra även nu repre-senterar en germallsk 'Och den senare en antagen finsk-ugrisk kulturform. Västra }1"'inlancl hörde i avseende till sitt inven-tarium till den dåvarande skandinaviska kulturkretsen, då däremot från landets norra och östra delar har tillvaratagits föremål, som representera VolgKam a-omri'tc1ets typer.
98
Vid slutet av bronsåldern, omkr. 500 f. Kr., börjar i vårt land en tidrymd, som ända till det fÖl'sta århundradet efter Kr. är höljt i ett ogenomträngligt clun-kel. Från denna tid, som i Skandinavien motsvaras av den förromerska tiden, har hos oss förvärvats blott två prydnadsföre-mål av brons.
Då vi sedan övergä till llen äldre järn-tlldern, som has oss anses upptaga tiden frän cirka 100 till cirka 700 efter Kri,s-tus, bliva vi överraskarle aven annan mä.rkvärdig omständighet: att döma efter fynden anträffa vi i vårt lan(l en bm,ätt-ning huvudsakligast blott i tre kultur-centra vid kusten 'av Östersjön och Bott-niska viken: d. ä. i landets sydvästra hörn i IDgentliga Finland, i Kumo floddal i Sa-talzunta och i Kyrö flodflal i Södra Ös-terbottell.
Det framkomna kultnrinventariets for-mer äro delvis de samma som på andra ,sidan av Bottniska viken, delvis av ena-handa art som i Österlsjöprovinserna. Byggande så väl på dessa typologiska företeelser som på Thomsens kända teori om finsk-baltiska och finsk-gotiska berö-ringarna har doktor Hackman utarbetat en teori om förfädrens till de egentliga finnarna och tavastlänningarna inflyttan-de i laninflyttan-det i början av inflyttan-denna tirlsperiotl. Enligt denna teori överfördes det baltiska inventariet av dessa nybyggare till de ovan nämnda centra, där de sedan med tiden antingen helt och hållet eller till största delen assimilerade den tidigare germanska bosättningen. Den finska bo-sättningen skulle sedan huvudsakligast längs Kumo floddal hava utbrett sig till vattendragen mellan Tammerfors och Ta-vastehus och därifr~ll1 vidare till
trakter-U. T. SIRELlUS na av Loppi och Hollola socknar samt till stränderna av Paijänne. Den enorma förminskningen a v bosä ttningsområdet, jämfört medclet från bronsåldern, (Et
in-tet av de nuvarande landskapen totalt saknade bosättning, skulle hava anletts aven aHmän övergång till jordbruket.
Den Hackmanska teorin har dock bl. a. angripits av doktor Ailio. Den sistnämn-de forskaren anser, att Uirfällren till sistnämn-de egentliga finnarna och tavastlänningarna hava ända från stenåldern i en fortsätt-ning kunnat bebo tlamma ställen. Att fynd saknas, kunde enligt hans åsikt för-klaras sälunda, att bifogandet av gravin-ventarhum den tiden möjligen icke var brukligt. Allt eftersom gravskicket blev det samma som ho:s den germanska befolk-ningen, uppstoclo möjligheter för grav-fynd även pä det finska omrädet. Den-na teori förutsätter sä väl den german-ska befolkningens kvarblivande från Isten-åldern som även kolonisation l1l111er vi-kingatiden. Enligt den Hackmanska teo-rin utgöres däremot den nuvarande sven-ska bosättningen huvudsaklig3Jst av av-komman efter de under k@sfärderna hit komna nybyggarna. Ailio anser, att fynd i främsta rummet ådagalägga utbrednin-gen av kultur och först i det andra av bo-sättning. Antagandet, att i landets väst-ra c1elar uppstod en blandbefolkning, fin-uer dock stöd i de antropologiska egen-skaperna hos befolkningen i dessa trak-ter, den anmäl'kningsvärda kroppslängden och den rela ti va långskalligheten.
Frågan om karelarnas härstamning har i den vetenskapliga litteraturen blivit mindre uppmärksammad än den just be-handlade angi'tenc1e egentliga finnar och 'tavaster. Även efter uppkomsten av den
VÄSTER OCH öSTER I FINLANDS MATERIELLA KULTUR 99
FIG. 1. BODAR AV VÄSTFINSK 1'YP. JAI,ASJÄRVI, ÖSTERBOTTEN. Thomsenska teorin har man i al1mänhet
ansett att de inflyttat fI,rm trakterna
hit-Olll eller söderom Lafloga och att de
be-satt (let nedersta loppet av Vuoksen och den nordvä,stra kanten av Ladoga samt därifrån utbrett sig ända till södra Sa-volax. I allmänhet har man antagit, att befolkningen i södra Karelen först under vikingatiden blivit mera betytlamle. Nu hava dock några lyckliga fynd, som av magister Europams gjorts iSakkola soc-ken å Karelska näset ådagalagt, att här funnits bosättning redan under folkvand-ringstiden eller närmare sagt på 600- och 700-talen efter Kristus. På grund av att gravinventariet och gravskicket ådaga-lägga li'kheter lIled mot,svarande förhål-landen i västra Finland har nämnda forskare antagit att Karelen under denna tid fätt emottaga befolkningselement frän västra Finland. Enligt Ailio ,skuHe ä ven karelare hava bebott de sydligare delar-naav deras nuvarande område ända från stenåldern.
Denna förhistoriska översikt hör i två avseenden till området för vårt föredrag: å ena 'Sidan belyser den nämligen de
kul-tnrella förhällandena mellan öster och väster i vårt lam} llllfler föregiven tid,
å den alHlra är den til1 en viAs ledning för belysande av de senare eUer IS. k.
et-nografiska förhållandena.
Vi upptaga först några företeelser, sonl tyckas härstamma redan frän den äldre j1ärnåldern och beträffande vilka tydlig skiljaktighet mellan d'en västerländska och österländska kulturen kan spåras. Gränsen, som av dessa företeelser marke-ras, utgör tillika gränsen mellan landetts västLiga och östliga delar, d. v. s. mellan landskapen Tavastlandoch Savolax eller ock löper den fram närmare Bottniska vi-ken klyvande rlet västliga området i två clelar;
Till det föregående slaget hör en del aUmänna företeelser i mathushållningen. Det är nämligen en anmärkningsvärd omständighet, att vi kunna åtminstone genom hela södra och mellersta Finland draga en gräns emellan områden, bebodda
å ena sidan av egentliga finnar och tavas-ter och å andra sidan av savolaxare och karelare, längs en linje, väster om vilken befolkningen tillredel' s. IL långmjölk, ost och hårt hröd, medan öster om densamma
100 U. T. SIRELIUS
FIG. 2. BODAR AV KARELSK TYP. RAUT.rÄRVI.
»kort» mjölk och mjukt bröd äro förhärs-ka11(le och ostberedningen i hemmen obe-kant.
Det är skäl att antaga, att den forn-germanska i'tkerbrukande befolkningen, som - så som man antagit - uncler den äldre järnåldern bebodde landets västliga delar, redan tillverkade långmjölk, ost och hårt bl'öd. Enligt Hoops var långmjöl-ken redan i urgammal tid en favoriträtt hos germanerna.
..:\. ven 'Osten var för forngermanerna be-kant att döma av Crosars ord: »maiorque pars eorum victus in lade, caseo, carne consisti t». ..:\. ven u11(ler urskandina visk tid var löpost känd. Det finns uppgifter angående användning av hårt bröd i Sve-rige redan från tidig vikingatid. I gam-la Birka har tillvaratagit.s små hålkakor trädda på en bronstråd.
Förutsatt att en blandbefolkning verk-ligen förekom i väJstra Finland under ifrågavarande tid är det lätt att förklara att denna företeelses utbredning blev just den nämnda: i de ovan anförda kultur-centra gjorde nämligen även de finska ny-byggarna bekantskap med långmjölk, ost och hårt bröd, vilka sedan utgörande en mycket viktig beståndsdel av deras föda följde dem till hela det av dem
befolka-stannade jm:t vid gränsen för det egent-liga-finska och tavastläJH1ska området, skulle sålunda Et sin lösning.
Om vi övergå till byggnaderna, finna \-i i ho(len en företeelse, som här vittne om liknande etnografiska och kulturella förhållanden. Vi iakttaga nämligen, att i det egentliga finska och det tavastlällf1-ska området förekommer en typ, 'som en-ligt vad förhållandet är även i Skamli-navien, är i gaveln försedd med en ut-byggd del, den s. le »gången» eller »sva-len», som saknas i Savolax och Karelen fig. 1, 2. Att bodar förekommo redan un-der den äldre järnålun-dern, är antagligt, emedan man från vikingatiden har upp-gifter om fullt utveck~ade loftbyggnader. Det må som en karaktäriserande omstän-dighet framhållas, att de äldre typerna av loftbyggnader förekomma företrädesvi,s inom området för elen svenska, egentliga-finska och tavastländska bosättningen, då däremot de senaste utvecklingsstadierna äro att finna i Savolax och Karelen, fig. 3, varvid även den omständigheten förtjänar beaktande, att de i allmänhet alls icke förekomma hos våra ortodoxa karelare eller på karelska näset.
Till förem~ll härstammande från äldre järnåldern eller den därpå onledelbart efterföljande perioden och vilka anträf-de områanträf-det. Frågan, varför anträf-de nämnda fas inom det ,svenska bosättningsområdet rätterna under sin vandring mot öster och i de till detsamma angnänsande
fin-VÄ.STER OOH öSTER I FINLANDS MATERIELLA KULTUR 101
FIG. 3. LOFTBYGGNAD. ska trakterna, höra vissa spinn verktyg, plog- och lietyper och delar av seltyg.
Förhistoriska fynd ådagalägga,att kon-sten att spinna var under ifrågavarande tid och även därförinnan känd.
Beträffande spinnverktyg 'Skilde sig västra Europa från östra Europa, tillika Skandinavien från Finland därigenom, a tt ,de förstnämnda områdena karaktärise-rades av ett smalt eller käppliknanc1e rock-huvud, fig. 4, de senare däremot av ett brdt tottaträ eller rockblad, fig. 5, 7-11. Det senare redskapet utbredde sig öyer hela Finland, ja, till och med till Sveriges ostkust.
Men i de västra delarna av Finland, närmare preciserat på Åland, i Egent-liga Finland, Nyland, 'Södra Tavastland, Satakunta och i Vasa län har även rock-h u vudet, fig. 12-15, eftertI~äc1aren till det i förening med sländan använda tot-taträet, varit i bruk. Det är att märka, att utbredningen av rockhuvudet i huvud-sak är densamma som bosättningens un-der den äldre järnålun-dern.
Gaffelplogen, som tillhör den östeuro-peiska kulturkretsen, har i tiden varit i bruk hos hela den finska och delvis även hos den svenska befolkningen, vars egent-liga plöjningsverktyg dock har varit den
LEPPÄVIRTA. SAVOLAX.
för västra Europa och Skamlinavien ka-raktäristiska kroken. Från denna utveck-lade ,sig sedermera årdern, vänc1plogens stamfader, som utbredde sig till ännu
102 U. T. SIRELIUS
FIG. 5, 6. Sl'UGUINl'ERIÖRER, LADOGA-KARELE=".
större områden inom Äbo län, Nylancl i N,Yland, i kusttrakterna och i de södra och i de västligare delarna av Vasa län.
Emedan oxen använts som plogc1jur i västra Europa, är det skäl att antaga, att detta djur upptogs som dragare hos oss tillsammans med kroken och årc1ern. Vi veta att den ännu på 1600-talet tjäna-de SOUl dragare i hela sydvästra Finland,
delarna av Satakunta, i västra 'l'avast-land och inom kustoml'ådet i Österbot-ten. Samma delar av landet utgöra till-lika utbredningsområdet föl' oket. I det-ta Isammanhang må även nämnas att »kroken» som äkerjordclls arealmetare har antagits hava varit i bruk i Isydvästra
VÄSTER OCH öSTER I FIXLANDS 1\1A'l'ERIELLA KULTUR 103
FIG. 7-11. ROOKBLAD. ÖWI'ICRBOTTE:-!.
Finland redan under hednatiden; i Ta- täristiska. I alllllälIhetsel· llet ut SOlll vastland och övre Satakunta gjordes
där-av bruk ännu på 1500-talet.
Vad hästredet beträffar framträder skillnaden mellan öster och väster i vårt land däri, att det östeuropeiska lokredet varit karaktäristiskt för den finska och seldonen för den svenska befolkningen. De sistnämnda voro i bruk i Skandinavien åtminstone redan under vikingatiden. Sannolikt brukades de i vårt land i långa tider endast av den svenska kustbefolk-ningen, emedan deras utbredning i de finska socknarna i Satakunta pågick än-nu så 'sent som under förra hälften av 1800-talet. Flera seltågs- och bogträt y-per, som använts hos oss under det förra seklte äro tydligen av svenskt ursprung (fig. 16-21). För tillen för den antagna blandkulturen under den äldre järnål-dern torde lokreden hava varit
karak-om de östliga eller de finska formerna skulle hava fått överhand inom denna kultur.
Vi övergå nu till det egentliga området för dessa östliga former. Det är att mär-ka, att bosättningen i östra Finland blott delvis eller så tillvic1a som den är orto-dox ellEr består av de så kallade äyrä-möiset, hör till den gamla karelska stam-men. En betydande del av den nuvaran-de bosättningen i Karelen, utgörs, som man vet, av isynnerhet efter freden i Stolbova dit inflyttac1esavolaxare och till och llled av tavastlänninga:r.
Det gamla kulturinventariet i Karelen var till en betydande del karaktäristiskt även för den östeuropeiska kulturkret-sen. Redan ovan lärde vi oss käna f,lera gamla hithörande kulturföreteelser från förhistorisk tid, såsom den korta
mjöl-104
FIG. 12~15. ROOKHUVUD. FIG. 12 NYLA='fD. FIG. 13, 14 ÖSTERllOTTEN. I<'IG. 15 TAVASTLAND. ken, det mjuka brödet, bOllen utan svale, tottaträdet, gaffelplogenoch lokredet. Vi övergå nu till nägra andra till samma åldersklass hörande företeelser.
Det är känt att i norra Ryssland före-kommer ett särskilt byggnadssätt, som här namnet »det novgorodska», ehuru dess härstamning ännu är outreud. Det är karaktJäristiskt för denna stil, att rum-men för folk och djur befinna sig uncler samma tak och att hölidret eller den så kallade »sarain» ursprungligen är byggd på pålar. Tydliga representanter för den-na stil finden-na vi numera blott i de ortodoxa gränssocknarna norr om Ladoga. Ett in-tressant forskningsarbete, som snart bor-de utförfrs, vore att noggrannt ådagaläg-ga ä huru stort område i finska Karelen kvarlevor av densamma ännu 'kuuna prl-träffas. Bland de si,sta minnesmärkena är'o de med pålar konstruerade fähusen, fig. 22, som för någon tid sedan ännu kunde ses så långt mot väster som i Jääs-kis härad.
Det karelska pörtet JiIlmade i mrlllga avseenden det östeuropeiska. Det mest
U. T. SIRELIUS
FIG. 1()~21. SELllÅGAH. SATAKU='fTA OOU ÖSTER-BOTTEN.
llled dess stolpe och laven bredvid ugnen, den så kallade »kolpihm». Savolax, SOUl fick sin äldsta befolkning från Karelen, ände samma pörttyp.
Organiskt sammanvuxen med det karel-ska pörtet var ortens ålderdomliga väv-karaktäristiska kännetecknet val' ugnen stol, val'S föregångare äro att finna i
öst-VÄSTER OCH öi:'TER I FINLANDS l\IATERIELLA KULTUR 105
FlO. 2,2. FÄHUS. JAAIUGMA, KARELEN.
ra Europa. Stommen lJestod av fyra stol-par, av vilka två voro placerade mellan golvet och den från ugnsstolpen löpande åsen och de tVll andra fastspikade vid den väggfasta lJänken, fig. 5. Då pör-tets typ blev förändrad och åsarna för-svunno fick även vävstolen vika för en nykomling, som ryckte in från västra Fin-land och vars stomme utgjordes av två sidostycken, som mycket liknade en lin-bråka, fig 23.
Till de delar av det gamla karelska ar-vet, som fingo vika för det allt in ten
si-vare vordna västerländska kulturillflytan· det, hörde kardllillgsbågell, det klappträ-formiga kavelbräc1et, några klädespersed-lar och ornament. KardllingslJågell, fig. 24, 'som allt ännu användes i vissa delar av Ry'ssland och Asien, är belagd från södra och mellersta Karelen. Den blev för omkring 100 år sedan ersatt llled van-liga kardor. I stället för det klappträ· fonniga kavelbrädet kom den västerländ-ska typen, mangelbrädet.
Under elen senare järnåldern bestod den karelska kvinnans dräkt av huva, kallad
106 U. T. SIBELIUS
FIG. 24. KARDNINGSBÅGE. TSCHEREMISSERNA.
»kuntu», kläuning, som vid axlarna sat-tes facst lUed ovala spännen och 'som så-väl framtill SOlU haktlill bestod aven yäd, glest ihopsydd under axlarna, samt mantel. I huvudsak liknande var dräk-ten på duma tid även i västra Finland. Det är sannolikt, att den på sina ställen i :B'järrkarelen och Ingermanlmrfl fort-levande klädningstypen, fig. 25, där spännen äro ersatta med en söm på mot-svarande ställe, är en direkt avkomling efter elen nämnda klädningen från den .yngre järnåldern. Men hos de karelska kvinnorna i Ingermanland och till och llled inom Finlands landamären i södra Karelen fortlevde ännu så sent som 1802 en klädningstyp, som var på ena sidan öppen, fig.26.
Även dessa typers öde beseglades av nya former, som ryckte in från andra sidan av Bottenviken.
I västra Finland blev det västeuropei-ska inflytandet avgörande sannolikt re-llan uncler medeltiden. Om man får dö-ma efter kyrkomålningar från elen tiden
Den följande klädningstypen torde hava varit »opplottakjortelll», vars förekomst i Södermanlancl ansetts möjlig redan på 1400-talet. 'l'ypen, fig·. 27, bredde sig se-derlllera mot öster, slutligen ända till östra :B~inlal1l1, där lIen i bÖl'jan på-1800-talet ul1llanträngde den ovan berörda, på ena sidan öppna klädningen. Med kolo-nister från Savolax, llled de så kallade »sa vakot», iivel'fördes redan på
VÄSTER OOH öSTER I FINLANDS MATERIELLA KUIIJ'UR 107
FIG. 26. DRÄK'r FÖR GIFT KVINNA. HEVAA, INGERlIIANLAND.
let den yUstfinska, från den västemopei· ska kulturkretsen här,stall1lllamle »lärHs-hatten» tm Karelen.
Men södra Karelen och i synnerhet det gamla äyrämöisområllet förvarade ända in på 1800-talet även annat arv från yng-re järnålderns garderob. Särskilt må nämnas de med band omvirade hårpifl' korna, (le flå kallade »sykeröt», fig. 28, huvan eller »'hulltun», fig. 29, och nrtl· eller knivtygen, fig. 30. De sistnämnda, som bestodo aven puuikkokniv, niHbössa och pung, hade sina motsvarigheter re· dan under 'senare järnåldern, då de bUl'OS på en kedja som hängde ner över brös-tet. Som hithörande omständighet må nämnas, att nyckelkroken, den senare ut-vecklingsformen av den nåltygen bärande kroken, utbredde sig huvudsakligast en-dast inom det karelskt-savolaxka områ-det, och att även örsleven, fig. 31, som
FIU. 27. DRÄKT FÖR GIFT KVINNA. PYII~iJXHVl, KARELEN.
undel' järnåldern hörde till !le föremål, som hängde från elen just nämnda ked· jan, häl' bibehållit 'sig hos ortodoxa ka· relskor.
Den fornkarelska akantns· och lJaml· ornamentiken fortlevde i sin hemort och även västligare i vårt land ända in pft 1700- och 1800-talen. I Gräns-Karelen förekom elen synnerligast på tottaträn, fig. 32, men inom »äyrämöisområclet» på kvinnornas sil verbro.scher.
Vid granskningen av det karelska knl-turarvet hava vi redan lärt oss känna flere föremål och typer, 8:om ullder hi-storisk tifl gjort sin vandring från väs-ter ända till vår östgräns; vi åväs-ternämna den västliga typen av vävstolen, hand·' kardorna, lllangelhräden, »opplottakjol'-teln» och lärfts ha ttarna.
108
/
/
FIG. 28. FLICKA. RUOKOLAHTJ, KARELEN.
lVIen vi kunna fortsätta uppräknandet av 'kulturformer, som höra till samma tid och som kommit från samma håll. Utbredningen aven del av dem har stan-na t vid östgränsen för det egentliga fin-ska och tavastländfin-ska området, en annan del har fortsatt sin vandring ända till de avlägsnaste hörnen av Karelen.,
Till den förstnämnda gruppen höra en del företeelser från det konstindustriella området. Bland dem må nämnas det gamla västerländska 'skyddsmärket, St. Hans vapen, som sedermera även hos oss blev ett rent ornament. I början av 1700-talet uppstod i landets västra delar en folcklig orneringsIstil, fig. 33, som byggan-de på byggan-den så kallabyggan-de rosetten var känd i N orge redan på 1500-talet. I Karelen kan den spåras blott i hjälplösa efterbild-ningar. Ryan, som i Ä'bo-trakten var känd redan i slutet på medeltiden, upp-togs av folket i största delen av det av egentliga finnar och tavaster bebodda området, men förekom i Savolax och Ka-relen endast i inventarierna från slott
U. T. SIRELIUS
FIG. 29. GIFT KVINNA OOH HALVVUXEN FLIOKA. ;rOUTSENO, KARELEN.
och prästgårdar. Från andra sidan av Bottenviken upptogas ansatserna till mö-beltyper, på grund av vilka sedermera uppstod en själv,ständig österbottnisk m ö belstil.
I detta sammanhang torde det vara lämpligt att omnämna den redan på Sveriges gamla landskapslagar sig stöd-jamle fullmäktiginstitutionen, vars yttre 'kännemärke och insegel var elen s. k. ål-dermansstaven och 'som hos oss i främ-sta rummet i Vasa }än blev hemlllafräm-stadd.
Till det västerländska arv, som under historisk tid gjort sin vanuring genom hela vårt land, höra armborstet, en del tekniska redskap, runkalendrar och några botredskap.
VÄSTER OOH öSTER I FINIlANDS lVIA'l'FJRIELLA KULTUR 109
FIG. :n. ÖRSLEVAR. SUISTA1IO, FIG. 30. KNIV1'YG. PYHÄ.JÄRVI, FIG. 32. SPADE PÅ SKIDSTAV. KARELSK BANDORNAMENTIK. KARELEN. KARELEN.
Arm'borstet, som sannolHd redan på 1300-talet kom i bruk i sydvästra Fin-land, förändrade form ju mera elen ut-bredde sig åt öster, tills den slutligen slöt sin vandring i Fjärrkarelen. Hun-kalendrarna, som uppkonullo i Sverige under yngre runalfabetets tid, kommo i bruk i vårt lands sydvästhörn sannolikt rellan i slutet av medeltiden. I nordöstra Finland blevo de förebilder till den gre-kisk-katolska kyrkans gammaltroendes ka-lender, fig. 34-39, som utbredde sig ända tiLl Sibirien. Bland bot- eller trollredskap omnämna vi det vårdbundna trädet, som i vårt östra gränsområde synes ha blivit känt först jämförelsevis sent. Detsamma kan sägas om den redan under antiken
kända och i Skandinavien åtminstone re-dan under medeltiden utövade koppnings-konsten, som i de grekisk-katolska sock-narna 110rr om Ladoga fortsättningsvi,s är ett specialområde särskilt för de lu-therska karelskorna.
Vi vilja icke fortsätta med uppräk-nande av exempel, vilkas antal betydligt kunde ökas.
Från öster komna kulturinflytelser, vil-ka främst begränsas till de östra sock-narna av Karelen, göra sig förnämligast gällande i en del dräkter.
Den bild, som vi sålunda erhållit av vårt lands västra och östra
kulturförbin-110 U. T. SIRELIUS
FIG. 33. ASK ~IED ROSF:,TTORNAMENTIK. llJÖRKÖ, ÖS~ERnOTTEN. (lelser, kan forskningen rörande
plägse-(ler b[ule fullständiga och förklara. Men detta hör ej till omrhdet för detta före-(lrag.
Di't vi taga en överhlick av det nyss a11-fi)r(la, finna vi rerlan i (let äldsta av oss
FIG. 34~3D. RUNKALENDRAR. FIG. 34, 3'5. PAANA-.JÄRVI, ÖSTERBOTTEN. FlG. 36. VUOKKLNIEMI. FIG.
37. UH'I'UA. FIG. 3R. VAR'l'IOLA~IPI, F.TÄRRKARELEN. FIG. 3D. KRETSEN OThISK, SIBIRIEN.
hehandla!le kuHul'materialet en olikhet mellan västra och östra ]'inland, vilken i vissa avseenden ännu är rådande.
Vi finna, att en särskild kulturform inom ett nationellt område med seghet bevarar sig genom tiderna, vilket ger stöd för (len nppfattnil1gen, att man ptl grnml av olikheter i samtifIa arkeologiskt material är berättigad att om ock med ytterlig försiktighet göra na tionali tets-bestämmelser.
Vi finna även hos de gamla i västra Finland upptagna kulturlåncn en särskild utbredning,som kan fä sin förklaring i de förhistoriska nationalitets- och ho-sättllingsförhftllanc1ena i denna del av värt land eller till och med belysa dessa fÖl'hällallc1ell.
För övrigt se vi kulturinflytelserna i en oavbruten följd genom tiderna tränga in i vårt land frän väster. Motsvarande fö-reteelser från öster kunna vi däremot an-teckna i blott ringa grad. Tvärtom få vi en bild, enligt vilken det gamla kul-turarvet i östra Finland, vilket det till väsentlig del haft gemensamt med östra Europa, träder tillbaka för västerifrån komna kulturformer. Vår folkliga kultur förlorar allt mer sin särprägel, samtidigt som den riktar sig med västerländska for-mer och i allt flera avseenden förenar sig med den västerländska och i synner-het den skamlinaviska kulturkretsen.
.JONAS HALLEN BERG SOM FORN}1'ORSKARE.
AV GUNNAR GIHL.
Den svenska fornforskningen upplenle som bekant under 1600-talets senare hälft en lysande period. Antikvitetskollegiet, som fått sin instruktion år 1667, utförde ett banbrytande arbete pi't olika områden av det rikhaltiga verksamhetsfält, det ut-staka t. Intresset för »an tik vi teterna» hörjade emellertid redan vid ingi'tngen av 1700-talet något slappna för att så små-ningom fullständigt undanträngas av det allt annat uppslukande intresset för na-turvetenskaperna. De fantastiska hypo-teserna, som hos Rudbecks epigoner tagit sig alltmer groteska former, bidrogo na-turligtvis också att bringa fornforsknin-gen i vanrykte. Nägra sporadiska inslag till en mera kritisk forskning kommer
sans kan räknas frl'm 1800-talets första {lecennier. Ar 1805 inrätta<les Lunds universitet,s historiska museum pä initia-tiv av professorn Nils Henrik Sjöborg, och 1811 började Ic1una, »en skrift för Nor-diska fornålderns älskare», utkomma. Vid denna tid var Antikvitetskollegiet för länge sedan upplöst, och dess ålig-ganden voro nu överflyttade på Vitter-hets-, Historie- och Antikvitetsakademi-en. Ansvaret för värden av »arrtikvite-terna» kom därför att till stor del vila på akademiens ledande man, dess sekre-terare. Med denna befattning förenades riksantikvariebeställningen samt chefska-pet för K. Myntkabinettet.
Till dessa befattningar hade efter an-väl till synes, t. ex. hos Dalin, som ju Rökan är 1803 valts rikshistoriografen redan i sin bekanta skrift om »Arngrim
Bersärks förträffeliga tankar om ett fynd i jorden» gjort rudbeckianismen till föremål för ett visst åtlöje. Under se-nare hälften av århundradet låg intres-set för fornforskningen i Sverige full-komligt nere, under det man i grannlän-derna åtminstone försökte göra några in-satser pä detta forskningsområde.
.Tonas Hallenberg, som ehuru själv ytterst skeptisk mot sin egen lämplighet dock snart visade sig vara rätte mannen på denna post. Han hade redan tidigare va-ri t ifrågasatt till dessa ämbeten och till och med en kortare tid innehaft dem på förordnande för Gudmunc1 Göran Adler-beth. Hallenberg hade ej varit särdeles väl anskriven nnder förmyndaretiden. Un-Den svenska fornforskningens renäs- fler denna tid hade han icke mindre än
112
tvil gi'll1ger blivit förbigången. Dessför-innan hade han vid tävlan om historie-professuren i Uppsala 1781 blivit utsla-gen av den betydligt yngre E. M. Fant. Detta var närmaste orsaken, att han ej kom att återvända till Uppsala. Hans bägge företrädare i riksantikvarieämbetet hade varit betydligt unclerläg'sna och föga meriterade. En avgjord vändning till det hättre inträffade efter 1809 i HallenbergR förhållanden. Han fick dll full upprät-telRe i en oavbruten följ(l av utmiirkelser.
Rerlan 1786 hade Hallellberg invalts i Vitterhet,sakademien. Påföljande llr hade han hållit sitt inträdestal med en »Un-(lersökning huruvida Forntidens Histo-riska Arbeten kunna nu för tiden tjena Häfdetecknare till eftersyn». Denna av-handling, som vittnar om grundliga stu-dier i forntidens litteratur, innehåller en skarp kritik av grekiska och romerska historieskrivares arbeten och de princi-per, han själv uppställer för den histori-ska forskningen. Det skulle föra för långt utom ämnet att här ingil även på ett kortare referat; det mil här blott be-tonas, att elen uppfattning, som här kom-mer till synes, även har stor betydelse för Hallenbergs arkeologiska författare-skap. Den grundregel, han sätter i för-sta rummet för historieskrivaren, är att iakttaga sanning, »hvilken utgör själfva väsendet af historien».
Gustaf II Adolfs hi'storieskrivare skulle snart få tillfälle att visa, att han även pil arkeologiens och numismatikens om-råden besatt en »bergmassa av lärdom». Akademiens egna dagböcker upptaga flera ämbetsbetänkanden av hans hand
GUNNAR GIRl,
FIG. 1. HOLKYXA MED TUTULUS SOM LOCK.
säker granskning. Redan året före sin utnämning hade Hallenberg utan tanke på att meritera sig för rik'santikvarie-posten utgivit sitt första arkeologiska ar-bete »Quatuor monumenta aenea», inom parentes det enda av hans arkeologiska arbeten, som utgivits med kungligt un-derstöd. Detta arbete kom att väcka lika utmärkta av vidsträckt lärdom som ett berättigat uppseende. Här
behancl-JO)JAS .I-IALLENRERG SOlV! FORNFOR'SKARE las det uekanta fyndet från Tullinge1 i
Södermanland, anträffat år 1800 och ut-görande ett s. k. depotfynd från brons-ålderns tredje period, fig. 1. Inventa-riet bestod aven skära, två »hålcelter», två spiralringar samt tvenne »tutuli». Bronsyxorna benämnas av Hallenberg »viggelika kärl med sina lock». De hade anträffats »omgivna med spiralringar, som med övre ändan uppgingo genom kär-lens öron». Som sin åsikt uttalar Hal-lenberg, att fornsakerna blivit nyttjade i religiöst avseende. »Kärlen» anges som futilia, d. v. s. en sorts libationskärl, som använts vid gudstjänsten. . Det är före-komsten av locken samt ringarna, som förklaras vara »fragment efter ormar», som gör Hallenberg benägen att tyda fyn-det på fyn-detta sätt. Hade ej dessa om-ständigheter förekommit, skulle han nog ej tvekat att förklara det hela som ett vapenfym1. Han anser det ingalunda som sin mening att göra alla sådana viggar till religionskärl, ty de flesta hava ostri-digt varit vapen. Att de tutulusformiga smyckena skulle haft samband med yx-orna är en åsikt, om vilken Hallenberg torde vara ensam. I den ovannämnde Sjöborgs »Försök till en Nomenclatur för Nordiska fornlemningar» (1815) fram-kommer en annan åsikt om c1es'sa »cel-tes»2, så kallade därför att de anträffats i stor mängd i England. Sjöborg anser dem för sin del vara lacrymabirer eller smörjelsekärl, vilket föranIeller Hallen-berg att utge en »Tilläggning» (1816),
1 Se: :i\10ntelius. Bronsåldern i norra och mellersta Sverige iAntikl'. Tidskr., Bd. 3, s.
239-41.
2 Gelt är en term, som ännu in i våra dagar bibehållits hos åtskilliga författare.
2
113 där han ytterligare markerar sin stånd-punkt i frågan. Härmed börjar en lång och hetsig kampanj, som särskilt vad elen Hallenbergska polemiken beträffar ej sak-nar sina poänger.
det bland annat:
I »Tilläggning» heter »Som Författaren till Nomenkla tur för Nordiska fornlemningar föreskrifvit sig alldeles motsatta regler emot hvac1 som förut varit antaget, är ej underligt om hans uppgifter ej öfverens-stämma med andras: det har af de störste Antiquarier varit ansedt för en afgjord nöd vänc1ighet, a tt förslagsmeningar och gissningar aldrig få läggas till grund för nya gissningar.» I detta uttalande kan Hallenberg sägas hava uttalat en av sina grundregler för den arkeologiska forsk-ningen. IDndast på historisk grund kun-na fornfynden förklaras. Djärva hypote-ser äro absolut förkastliga. »Sjelfva grundvalen för de slutsatser, som kunna göras, bör vara historisk, stöcld på verk-liga fada, och icke något antagas för vilsst, som icke så verkligen är.» Till sist uttalas en förkastelsedom över Sjöborgs bägge arbeten »Inledning till kännedom om fäderneslandets antiqviteter» och »N
0-menklatur». Man måste emellertid för-vånas över de slutsatser, vartill den klas-siska lärdomen förlett Hallenberg, då han antager, att de anträffade föremålen äro samothrakiska helgedomar, hitförda av vidskepliga sjömän som skyddsmedel mot olyckor på havet. Man må härmed jämföra hans i Vitterhetsakademiens pro-tokoll intagna lika äventyrliga förklaring av de ovala spännbucklorna från senare delen av järnåldern, vilka han anser hava vari t rökelsekar eller cinerarier att för-vara aska efter de döda, samt aven guld-brakteat, som antages hava varit slagen
114 GUN~AR GIHL
F'IG. 2. SPÄNNE, FUNNE'r I MOTALA STRÖM.
i anledning av något tornerspel under medeltiden.
I »Berättelse om ett i Motala ström träffadt fym1» , 1818, behandla's en med figurer och ädla stenar prydd guldfibula, fig. 2, en verklig praktpjäs, enastående i sitt slag, numera förvarad i Statens hi· storiska museum. Den hade anträffats mellan Roxen och Glan nedanför Kimsta kvarn och »tillika med sexton ålar blif·
vit uppbragt omkring sju eller åtta fam-nar från landet». Vid en av Kungl. Myn-tet verkställd värdering befanns den ha ett värde av »166 Ducater, 1 R :dr, 12 skill. 6 r :st Specie». Hallenbergs fynd-beskrivning mä här refereras. Fyndet består aven rund guldplåt, en dryg svensk aln i omkrets, ungefär aven tallriks ut-seende och storlek. På denna runda plåt äro borrade hål och i dem insatta
upp-JONAS HALLE:NRERG SO:\'1 FORNFOR,SKARE 115 rättstående stift, fastnitade på undre dels upprättstående små runda stift med sidan samt på övre sidan prydda med
ste-nar och figurer. I)å övra sidan utgå från mitten sex radier av smala guldskivor till ytter'sta periferien; och emellan dem sex figurer av smala på kant ställda guldski-vor, inneslutande små rymder i skapnad av löv, sträckande sig hälften så långt från mitten, som de nämnda radierna, vilka senare äro smala guldskivor lig-gande på den breda sidan. I mitten är en vacker safir, väl infattad med upphöjt arhete och en runt omkring utstående prydnad med små uddar. Omkring den utstående safirprydnaden äro tre par centaurer, nämligen tre manliga och tre kvinnliga, i nästan sittande ställning, stödjande sina huvuden emot den nämn-da utstående safirprydnaden ; den man-liga spelar på en fiol, den kvinnman-liga hål· ler ena handen vid örat och den andra på bröstet; emellan dem stå upprätt tre små runda stift med en avsättning och rund knapp överst, ett stift mellan vart-dera paret; vid centaurerna's fötter stå med upphöjt arbete sex stenar, som äro uppgivna att vara vattensafirer. Emel-lan dessa litet längre ut från mitten stå sex röda stenar, som uppges vara hlod-granater, och från varannan av dem ut-gå tre små drakfigurer. Drakfigurernas antal är alltså nio. Näst därutanför är en rundel av tvenne på kant ställda guld-skivor, med ett litet rum dem emellan; på dessa tvenne skivor äro fastsatta och uppställda nio par sfinxer i skapnad av fåglar med människoansikten, den ella av manligt utseende, den andra av kvinnligt;
en avsättning och en knapp överst på än-darna, dels infattade stenar, i den ord-ning, att först är en manlig sfinx, sedan en liten infattad sten, därefter en kvinn-lig sfinx, sedan ett stift, och så i fort-satt ordning runtomkring. Stenarna äro således nio och även stiften nio. Av des-sa två stenar äro tvenne hortfallna ; desdes-sa små stenar uppges vara dels safirer dels smaragder. Näst därutanför är en på flata sidan liggande icke på kant ställd smal guldskiva, vilken går runt omkring; på densamma äro uppstående stift, på vilka äro fästade lejon, örnar och gripar, emellan vilka ä ro infattade stenar me,] upphöjt arbete, i den ordning, att först är ett lejon, sedan en infattad sten, näst en grip, sedan en infattad sten, där-näst en örn, sedan en infattad sten, och på 8an1111a sätt runt omkring. I denna omkrets förekomma alltså fyra lejon, fyra gripar, fyra örnar och tolv stenar. Dessa stenar uppges vara safirer och ruhiner, som runt omkring omväxla med varandra. Vid plåtens yttersta kant äro runt om-kring tolv med upphöjt arhete infattade något större stenar, och emellan var och en av dem en liten sten på ett uppstå-ende stift; från dessa små stenars infa
tt-ni ng utgå i kors fyra smala runda stift. Av dessa kors voro tvenne tillika med därtill hörande stift och små stenar för-lorade; den ena, som fanns lös, då konst-smycket upptogs, har sedermera tillvara-tagits. De små stenarna i denna om-krets uppges vara heliotroper, rubiner, ametister och granater. Själva plåtens således tillsammans aderton sfinxfigurer, . yttersta kant är krusad runt omkring i av vilka vart par vänder ansiktena emot skapnad av små pärlor. Stenarna utom vartannat; emellan dem äro omväxlande de röda hloc1granaterna äro alla oslipade.
116
Hallenberg anser för sin del att fibu-lan eller agraffen, som den närmast skulle kunna kallas enligt nu gällande termi-nologi, hört samman med ett medeltida pluviale eller med andra ord tjänstgjort som spänne till en korkåpa. Efter en del med ämnet föga sammanhängande citat från klassiska författare om användning av fibulor i samband med den antika dräk-ten kommer han in på använ~ningen av pluviale under medeltiden och renässan-sen och finner så anledning att jämföra den i Motala ström hittade fibulan med "€n av Benvennto Cellini för påven Cle-mens VII:s räkning förfärdigad fibula. Att de figurer, som framställas på vår fibula, ej har något samband med den kristna kulten, synes ej utgöra något hin-der för Hallenberg att anställa en sådan jämförelse. Det skulle, menar HJallen-berg, ej löna mödan att utforska bilder-nas betydelse, då .det mesta vore juvelera-rens eget påfund. Clemens VII hade själv blott uttryckt en önskan beträffan-de beträffan-den för honom avsedda fibulan, näm-ligen att den i mitten skulle upptaga en avbildning av Gud Fader »i välsignande ställning». Allt som allt kommer han till det resultatet, att den här behand-lade fibulan skulle vara ett italienskt renässansarbete. Att fibulan avsiktligt kommit till sitt gömställe, är väl som Hal-lenberg också framhåller, ytterst troligt. Vi ha nu kommit till den märkliga punk-ten i denna intressanta avhandling. Hal-lenberg tillskriver smycket biskopen. i Lin-köping Petrus Benedicti, som under sin professorstid i Uppsala var en bland de förnämsta förkämparna för Johan III:s liturgi och av Sigismund en gång desti-nerad till ärkebiskopsstolen. Fibulan
GUNNAR GIRl,
skulle vara konungens gåva till den av honom varmt omhuldade biskopen. Den-na åsikt delas ock av riksantikvarien Bror Emil Hildebrand i dennes minnesteckning över Hallenberg (1880). Det berättas) att hertig Karl på Uppsala möte före-brått biskopen för dennes papistiska ten-denser, och att denne av rädsla för vi-dare efterräli:ningar gjort avbön. Som be-kant hlev den uncler Johans tid landsflyk-tige Abraham Angermannus, liturgiens ar-gaste motståndare, på Uppsala möte vald till Svea Rikes ärkebiskop. Då Sigismund samma år kom tillbaka från Polen för att krönas, ville han ej bekräfta ärke-biskopsvalet och således ej heller bliva krönt av Angermallnus. Han hade där-emot uttalat en önskan 0711 att
krönin-gen skulle förrättas av Petrus Benedicti. Före sin kröning nödgades dock SigiR-mllnd bekräfta ärkebiskopsvalet, men in-gen av de konkurrerande pre}aterna fick äran utföra det delikata uppdraget. En-ligt vYerwing förrättades kröningen a v strängnäsbiskopen Petrus J onae Helsin-gus. Det är sannolikt, att Sigismund p[l denna sin resa hitfört det avhandlade sm:rcket, och att han med denna »fibula episcopalis» vid sin kröning ämnat pry-da JJinköpingsbiskopen, vilken i hemlig-het emottagit denna dyrbara skänk av konungen, att förvaras till dess han vid läJgligare tillfälle kunde därmed bliva prydd som ärkebiskop, varom han av ko-nungen fått försäkran. Man kan då fin-na skäl till, att på denfin-na fibula före-kommer polska vapnet, en örn, östgötska vapnet,en grip samt småländska vapnet, ett lejon, då smycket var en skänk av ko-mmgen av Polen att bäras av biskopen i Linköping, vars stift omfattare
Öster-JONAS HAIJLENBERG SOM FORNFOR,SKARE götland och en del av Småland - vid den· na tid även Kalmar stift. Då Sigis· Tll,Und fem år senare blev slagen vid Stångebro, kom biskopen naturligt nog i en allt annat än behaglig ställning. Det är naturligt, att den sjuttioårige biskopen efter bevittnandet av Linköpi~ngs blod· had blivit i högsta måtto förfärad. Om det ifrågavarande smycket nu antrMfats hos biskopen, kunde detta för honom fått obehagliga följder. Vad låg då närmare till hands än att åtminstone för den när· maste tiden dölja den farliga pjäsen? Smycket hamnade så i strömmen, där det blev liggande över två århundraden. Att smycket blivit frivilligt nedsänkt framgår av det utmärkta skick, i vilket llet återfunnits.
Slutet av avhandlingen riktas mot Sjö· borg. Utan någon som helst övergång begagnar Hallenberg här tillfället att i eIi ren bagatell och utan rimliga motiv komma denne sin svurne motståndare till livs. :RIan yppar här en »obehaglig far· hoga som hos många uppstått om våra Antiquiteters föga pålitliga behandlande, sedan en Professor från Lund, vid namn N. H. Sjöborg dermed fått befattning. Samme Professor införde i Månadsskrif· ten Iduna en antiquarisk Afhandling, på befallning, som han säger, af St'ats Mi· nistern för Utrikes Ärenden; der före· kommer ibland annat i 5 :te Häftet, sid. 23: 'Vår store Gustaf II Adolf inrättade 1630 ett litet Archaeologiskt S'ällskap, . bestående av Riksantiquarierna Werelius,
HCLdorph och Bureus, hvilken sistnämnde
han utsände i Provinserne att uppsöka ll10numenter och afrii'a Runstenar!' We· relius blef således på sitt tolfte (12) år förordnad till Riks·Antiquarius och Ha·
117 c10rph samma år som han föddes. Pro· fessor Sjöborg hade bort uppgifva om Hadorphs fullmagt att vara Riks·Anti· quarius, utfallit före eller efter hans fö· delse. Efter dylika uppgfiter erhöll Pro· fessor Sjöborg Instruction att t'aga be· fattning med Rik'ets antiquiteter. Han har dessutom genom flera små skrifter fullkomligen öfvertygat Allmenheten om sin äfven så stora okunnighet som vårds· löshet: Den anförda löjliga uppgift har sannolikt deraf uppkommit, att Professor Sjöborg hört omtalas eller sjelf med oför· stånd läsit en Latinsk Lefvernebeskrif· ning öfver Johan Hadorph, hvarest denna mening förekommer: Hadorph föddes den 6 Maji år 1630, hvilket ål' är för oss märkvärdigt, för det på glorvördigst i åminnelse Gustaf Adolfs kongliga befall· ning inrättade Antiquitets Triumvirat, då Martin Larsson Aschaneus och Johan Henriksson Axehjelm förordnades till medhjelpare åt Johan Thomasson Bure· us... Få personer äga tillfälle att in· hemta de historiska kunskaper, som ford· ras att inse och taga sig tillvara för för-villelser, hvilka av dåraktiga uppgifter förorslakas, och dessa få hafva icke hog att blanda sig i slik dårskap; således blif· ver allmenheten bedragen.»
Det var emellertid ej blott nöjet att få kritisera denna feluppgift hos Sjöborg, som givit Hallenberg anledning till detta utfall. Han hade en mera ömtålig or· sak, som tydligt framgäl' av det anförda . Den 20 april 1814 hade nämligen K. Maj :t utan att tillfråga Akademien eller Hal-lenberg utfärdat fullmakt för Sjöborg att hava uppsikt över fäderneslandets an· tilkviteter enligt en bifogad instruktion, varigenom åt honom uppdrogs en väsent·
118
lig llel av riksantikvariens befattning. Ett nytt kungl. brev av samma år till-försäkrade Sjöborg ett arvode av 200 riks-daler med förständigande för Akadcmien att till K. Maj:t inkomma med underdå-nig anmälan om den berättelse, han eftcr fullbordad resa borde avlämna. Hallen-berg hade alltid haft en viss animositet emot skåningar, en animosit'Ct,som även sträckte sig till Lunds universitet och
GUNNAR GIRL sina spalter för en fortsatt polemik mot Hallenberg. Det gäller fortfarande den i Motala ström anträffade fibulan. Den anonymc motståndaren anser, att Hallen-lJcrg går för långt, då han tilldelar smyc-ket åt en viss person, och att detta ej särdeles väl överensstämmcI' med hans egna prcmisser. Anmärkaren ingår även på likheten med Clemens VII:s fibula, vilket resulterar i att han finner likhe-naturligen fick ny näring genom det upp- ten särdeles minimal. Anmärkaren utta-drag, man nu lämnat åt Sjöborg, vilken
ju även förut varit i delo med Hallen-berg.
Sjöborg bemöter samma år, 1818, det ovan anförda utfallet med en skrift med _ titel »Supplement till Bihanget i en
li-ten skrift, kallad: Bcrättelse om ett i Motala Ström träffadt Fynd», där han går skarpt till rätta med Hallenberg för dennes o~uotiverade uppträdande »emot en person, som aldrig förolämpat hon0111, som ej det ringaste varit med honom i något förhållande, som ej möjligen kan gå honom i vägen, som tvärt om visat ho-nom all tillbörlig aktning, och som redan tillförne ådagalagt ett fredligt tänkesätt, då det nu ej var första gången samma författares sinnesart äfven i tryck uppen-barat sig.» Han påpekar dessutom det bagatellartade i anmärkningen, då han tidigare publicerat riktiga uppgifter rö-rande samma sak i Iduna. Som försvar för de fclaktiga uppgifterna anför Sjö-borg, att Nic. Dal har samma uppgifter; de förekomma dessutom i företalct till Göranssons Bautil. Enligt Sjöborgs me-ning kan en hypotes, om det visar sig vara cn god sådan, vara fullt lika bra som »ymniga citationer».
Stockholmsposten öppnar i januari 1819
lar som sin åsikt, att »det antiquariska .studium är otwifwelaktigt ett af de
wig-tigaste; det är källan till en stor del af wåra kunskaper, både de historiska och mångfaldiga andra. Men just för den orsaken ligger så mycket mera magt der-uppå att det ej drifwes på ett sätt, som bringar det i wanrykte». Författaren ser i de djärva hypoteserna 00h gissningarna en orsak till att fornforskningen i Sve-rige under sista hälften av 1700-talet blev föremål för drift och förakt. Slutligen antages, att Hallenberg missuppfattat biskopens ställning till Sigismund, då en försoning synes ha ingåtts mellan her-tigen och biskopen redan före slaget vid Stångebro, varför biskopen ej haft nå-gon anledning att dölja fibulan.
Hallenberg tar emellertid föga notis om de framställda anmärkningarna. I si tt svar i Stockholmsposten (n :ris 17, 18, 21) heter det: »Anmärkaren tror toma och myndiga ord wara tillräckliga wapen emot historisk pålitlighet». Den av anmärkaren uttalade meningen om det antikvariska studict står i bestämd mot-sats mot Hallenbergs uppfattning, ty Hallenberg hävdar åter och åter med be-stämdhet »att historiska kunskaper äro källan till de antiqvariska och ingalunda
JONAS HALLEN BERG SOM FORNFORSKARE tvärtom. Antiqvariska gissningar hopade på hvarandra, och icke grundade på hi-storisk kunskap, hafva frambragt orim-ligheter, sådana man äfven för det· när-varande icke saknar i w'årt kära fäder-nesland. Med så orätta grundsatser, som Anmärkaren här uppgifvit, har han med detsamma afsagt sig all rättighet att del-taga i antiqvariska ämnens bedömmanc1e och behandlande. 'Vinckelmann ägde widsträckta phil ologiska och historiska kunskaper... dessa kunskaper och icke gissningar, wägledde honom till de säkra antiqvariska kunskaper, som gjort honom så namnkunnig. Sådant gäller äfwen om andra stora Antiqvarier». Efter ett be-T'iktigande av uppgiften om de på fibulan framställda centaurerna, som han "id närmare granskning funnit vara hippopo-der, el. v. s. figurer med mänsklig gestalt med undantag av fötterna, som äro tyd-ligt utbildade hästfötter, tillkännager Hallenberg, att polemiken från hans sida är avslutad, samtidigt som han frånkän-ner de framställda anmärkningarna varje spår a v värde.
Diskussionen om »biskopsfibulan» vän-tar man sig nu vara förd till slutet. Så var emellertid ej fallet. I Stockholms-postens n:r 126 den 4 juni s. å. sekunde-l'as Hallenberg med ett utdrag ur ett brev från myntproberaren vid Kungl.
Myn-tet N. 'V. Almrot, av vars innehåll föl-jande refereras. Längs efter de trenne lzorgångarna i Mainz' domkyrka »stå mo-nument av de forna biskoparna, förestäl-lande personen uti full ornat afbildad. På många av dessa ser man fibula, i det närmaste så stor som den i Motala ström fiskade, och när man derjämte uti Dom-kyrkan i Cölln på Chorherrarnes stolar
119
FIG. 3. BR~NSVAS FRAN FYCKLINGE, BJÖRKSTA,
VÄST~IANLAND.
i'l terfinner centaurerna, dels spelanc1e pä säckpipa, dels på fiol, tyckes ej mera nå-got twifwelsmål om rigtigheten av Hal-lenhergR gissning kunna uppstå.» Det må slutligen nämnas, att Hallenberg även fick iHskilliga andra gillande recensioner, varibland särskilt märkes en i Allmänna Journalen av den 9-10 november 1818. En del av kritiken samt Hallenbergs svar återges i hans arbete om »Tvenne fynd, det ena träffadt på Öland år 1815, det andra i Bohuslän år 1816.»
I nästa arkeologiska arbete, »BeräHelse om ett forntida Romerskt Metallkärl fun-nit i Vestmanland 1818» behandlas ett av de vackraste fynd, som någonsin in-kommit till Statens historiska museum, fig. 3. Pjäsen i fdlga hittades under
gräv-120
ning och stenbrytning i en gravhög, »nä· stan uppe i jordbryneb å Fycklinge ägor
i Björksta socken. pen är försedd med en i epigrafiskt avseende märklig inskrift av följande lydelse:
Apollini Granno Donum Ammillius Constans Praef. Templi
rpsins V S I~ L M.
Av inskriften framgår, att vasen hel· gats åt Apollo Grannns av Ammillius Constans, föreståndare för gudens tem· pel. Hallenberg läser inskriften på två olika sätt och framlägger fyra alterna· tiv, två för vardera läsarten, till inskrif· tens tolkning. r ena fallet skulle den sista raden av inskriften läsas: Votum sol vit lubens libero munere, i andra fal· let votum solvit lubens lubens merito. Enligt den första läsarten skulle inskrif· tens betydelse bli denna: At Apollo Grannus har Ammillius Constans, före· ståndare för hans tempel, nöjd och med frivillig gåva betalt den skänk han ut· lovat eller med rätta och största nöje be· talt den skänk han utlovat. Enligt den andra läsarten skulle alternativen bli föl· jande: At Apollo Grannus har Ammil· lius Constans, föreståndare för hans tern· pel, utlovat denna skänk, samt nöjd och med frivillig gåva eller med rätta och med största nöje uppfyllt sitt gjorda löfte. r den förra läsarten är libero munere en felaktig tydning, i det andra fallet är det ena lubens förkastligt. Tydligen har Hallenberg trott, att tvenne lubens till·
GUNNAR GIHL sammans skulle beteckna superlativ form. Rä tta lösningen är den, som återfinnes t. ex. hos R.Cagnat i Cours d'epigraphie latine, 1914, sid. 471, där sista raden tolkas som votum solvit laetus lubens merito. Översättningen blir alltså: En gåva åt Apollo Grannus från Ammillius Constans, föreståndare för gudens tem· pel. Med glädje, nöje och med rätta in-friar han sitt givna löfte.
Bronsvasen är 45 centimeter hög, sira· terna kring övre kanten äro inlagda med silver. Enligt uppgift skulle idensam· ma ha funnits lämningar av brända ben samt några bitar aven hård stenart eller glasflusser. Betydelsen av Grannus är ej riktigt klar. Det kan dock fastslås, att han ursprungligen varit en keltisk gudomlighet. Med citat från klassiska författare och en mängd exempel på an· dra fynd med namnet Apollo Grannus ut· vecklar Hallenberg i denna avhandling en oerhörd lärdom. Egendomligt förefal· ler dock hans uttalande, att vasen skulle kommit hit upp till Norden först under medeltiden och sedan använts till begrav· ningsurna »åt någon utmärkt härförare». Hallenbergs sista rent arkeologiska ar-bete är »Tvenne fynd, det ena träffadt på Öland år 1815, det andra i Bohuslän år 1816», tryckt 1821. Det på Öland an-träffade fyndet, tydligen ett så kallat de-potfynd, bestod aven guldring av orm· huvudtyp, fig. 15. Sådana ormhuvudrin-gar räknas numera till den romerska järn-ålderns senare del, den s. k. romerskt· gotiska perioden, d. v. s. tiden omkring 200-400 e. Kr. Denna ring, som repre· senterar ett tidigt stadium av ormhuvud· ringarnas utveckling, närmast Hilde·
JONAS IIALLEl\BERG SOM FORNFORSKARE
brands b-typS, torde kunna hänföras till början eller mitten av tredje århundra-det. Hallenberg förklarar dessa ringar som »äktenskapsringar». Ormar med hu-vuden i bägge ändar pläga gå under nam-net amphisboena, d. v. s. gående åt bägge håll. Dylika ormar antogos hos fornti-dens författare som sinnebilder för tvenne personers äktenskapliga förening. Även denna avhandling bygger på en mängd klassiska citat, och läsarens förvåning blir därför så mycket större, då Hallen-berg kommer till den slutsatsen, att dessa armringar blivit hitförda av återkomna väringar.
Det bohusländska fyndet, i motsats till det föregående ett gravfynd, är icke min-dre märkligt. Fyndet från Lilla J ored,
i Hallenbergs avhandling kallat Tored, måste anses för ett av de viktigaste fynd, som gjorts i Sverige från den romerskt-gotiska perioden. Själva graven var in-nerst byggd av ekbjälkar, sannolikt tagna från fartyg, en rätt egendomlig gravkon-struldion från denna period. Till det yttre var den murad av gråsten och täckt med ett röse av flata gråstenar. Graven var orienterad i sydväst-nordost. Vad inventariet beträffar fanns här stycken av urnor och metallkärl, ringar av guld »samt flera mindre betydliga saker», fig.
4-H. På flera ställen upptogos under namn av förgyllda silverkanter, skenor eller beslag några tunna bräckliga rem-sor. lVIed dessa avses tydligen de orne-ringslister av pressat silverbleck, isom ut-göra ett av de viktigaste bestånclsdelarna i detta i mer än ett hänseende märkliga
H_ Hildebrancl, Ormhufvudringarna från äldre jernålc1ern i K. Vitt. 'Hist. o. Antikv. Akac1:s I1Iålladsblad 1873, s. 24-30, 36 ff.
121
fynd. Föremål med sådana pressade sil-verbleck tillhöra de mest karaktäristiska fornsakerna från denna period. Detta
01'-neringssätt har följt med den viktigakul-turst,röm, som med goternas expansion från trakterna norr om Svarta havet ta-ger sin början vid tiden omkr. 200 e. Kr., och som i sitt släptåg bland annat medför runorna, odenskulten, djurornamentiken, nytt gravskick samt en mångfald nya fornsaksformer. Ett av de mest typiska utländska exemplen med fornfynd av detta slag är Sackraufyndet från Schlesien. Graven i J ored skulle alltså vara en svensk motsvarighet till Sackraugravarna. För att återgå till beslagen är Hallen-berg fullt på det klara med, att de ej tillhört kärlen, vilket eljest skulle ligga närmast till hands att tänka sig. För sin del anser han dem hava tillhört så-dana kläder, som på Island kallas hlad-bonade (av hlctd, som betyder prydnads-band, snöre, list, galon, tunn plåt) och får så anledning att utveckla sin lärdom i den isländska litteraturen på samma sätt, som han i de föregående arbetena stött sig på citat ur den antika litteratu-ren. Detta är ju knappast ägnat att väcka större förvåning, när det gäller en sådan polyhistor som Hallenberg. Hlad-bonade kläder omtalas ofta i den isländ-ska litteraturen; de nyttjades blott av förnäma personer. Hallenberg anser be-slagen alltför svaga att ha tillhört ur, norna eller de andra kärlen. Vad fyn-dets kronologi beträffar vill Hallenberg hänföra detsamma till vikingatiden och blir till och med nog djärv att frångå sina en gång utstakade principer för att ge sig ut på hypotesernas område. Ehuru Hallellberg hyste ett djupt förakt för den
U2
sorts arkeologer, som med föga fram-gång sökte grund för sina förklaringar av fornfynden i den isländska eller in-hemska medeltidslitteraturen, har han dock denna gång nedlåtit sig att själv begagna samma metod_
I Nials saga omtalas tvenne vikingar, bröderna Vanclil och Karl, bosatta i Vli-ken_ Dessa hemsöktes av de mäktiga brö-derna Gunnar och Kolskegg frän Island, som dessförinnan gjort ett besök i Norge vid tiden för Håkan Jarl Sigurdssons till-träde till regeringen, alltså omkring år 976. En skarp strid utkämpades mellan
brödraparen~ Den avlopp så, att de bägge
svenska vikingarna stupade med många av deras manskap. Gunnar högg bägge fötterna av Vandil, och Kolskegg :stack genom Karl med ett spjut. Isländarna fortsatte så sin färd inåt Östersjön och vunno under denna resa stort byte. Att Vanclil och Karl blivit höglagda kan ju anses otvivelaktigt, men att just graven i J ored skulle vara de båda vikingarnas sista vilorum, som Hallellberg antager, är ju efter vad som anförts absolut uteslu-tet. En »enkel beskrifning» på ä ttehö-gen vid Lilla Jored samt fyndförteckning avslutar den lärda avhandlingen.
Till Hallenbergs arkeologiska verksam-het kan också räknas hans insatser inom numismatiken. Som ovan påpekats var med riksantikvariebefattningen förenad högsta ledningen av Myntkabinettet. Vid Hallen'bergs tillträde befann sig Myntka-binettets samlingar i en upprörande oord-ning. Företrädarnas försyndelser blevo emellertid av Hallenberg snart reparera-de. Det var ett sannskyldigt augias-stall, som här blev uppröjt. Hallenberg har ock-så inlagt stora förtjänster genom de på
GUN~ÅR GUlL
kritisk prövning grundade numismatiska arbeten, han av trycket utgivit. Det var särskilt de orientaliska mynten, som fån-gade hans intresse. Hans första större nu-IIlisrna tiska arbete, »Collectio nummorum cuficorum» (1800) karaktäriseras i J. H. Schröders biografi över Hallenberg (1838) som »ett av de märkvärdigaste archaeob-giska arbeten fäderneslandets litteratur för denna tid har att uppräkna». Sitt första intresse för numismatiken hade Hallenberg sin forne lärare, elen grund-lärde Tychsen, professor i Rostock, att tacka. I numismatiska frägor läg han i korrespondens med samtidens mest bety-dande forskare på ,detta område. Av stort intresse är ett brev från Christian Jur-gensen Thomsen, det nordiska treperiod-systemets skapare, nu i Uppsala univer-sitetsbiblioteks handskriftsamling, där även HallenbeDgs övriga manuskript nu förvaras. I detta redogöres för det sy-stem, enligt vilket Thomsen ordnade »den danske Samling». Den berömde tyske numismatikern J. H. von Eckhe14 an-ges här som hans läromästare. Den fram-stående ryske numismatikern Frähn, sek-reterare i Ryska Vetenskapsakademien, med vilken Hallenberg även låg i korres-pondens, påverkade Hallenbergs val till hedersledamot av detta sällskap. Det var hans 1822 utgivna »Numismata orienta-lia», hans sista arbete av detta slag, som närmast föranledde denna kallelse. Detta verk är försett med talrika, omsorgsfullt graverade planscher och väckte stort upp-seende inom den lärda världen och gav
4 J. H. von FJckhel, född 1737, död 1798, som genom sina epokgörande arbeten grundat den vetenskapliga num1smatiken för den klassiska forntiden.
,JONAS HALLENBERG SOM FORNFORSKARE. 123
12!
hDnDm många hedrande lDVDrd från sam-tida vetenskapsmän. En del av dessa utlåtanden refereras i den av hDnDm själv två år före hans död vid 84 års ålder ut-givna »Illustrium virDrum testimDnia atqueepistDlae» (1832.)
Bland hans övriga numismatiska arbe-ten märkes »Berättelse om Svenska Kong-liga lVIyntkabinettet, med beskrifning öf-ver de i detsamma befintliga Guldmynt, samt åtskilliga af de öfriga sällsyntare penningar» (1804.) Detta arbete utgör en fuUständig förteckning över det dåvaran-de lVIyntkabinettet Dch kan med skäl ka-raktäriseras SDm ett av de mest betydan-!le verken på sitt Dmråde, SDm överhuvud-taget föreligger på svenskt språk. Det kan ju synas egendDmligt, att detta ar-bete, SDm dDCk behandlar en staten till-hörig Dffentlig samling liks Dm de flesta övriga av Hallenbergs arbeten befDrdrats till trycket på författarens egen bekDst-nad. Hans prDduktiDn på detta Dmräde hade säkerligen blivit mera Dmfattande, om ej ekDnDmiska Drsaker legat hindran-de i vägen. Om Hallenbergs fullständiga katalDg över lVIyntkabinettets samlingar anföres i Vitterhetsakademiens inven-teringsprDtDkDll av den 7 nDvember 1826: ,)hwilken sednare. .. ännu är det enda werk, hwilket in Dch utDmlands wäckt (len lärda allmänhetens uppmärksamhet på de här förw.arade skatter». Som mön-ster för fortsatta förteckningar uppställes den Hallenbergska katalogen, »och böra i synnerhet w~d de Kufiska mynten de lär-t'la och upplysande anteckningar noggrant följas, hwarmed denna wigtiga delen af Kongl. lVIynt-Kabinettet finnes egenhän-digt riktad af Herr Kansli Rådet Hallen-berg».
GUNNAR GIRL I november 1818 anhåller Hallenberg i ett brev till KDnungen Dm entledigande från sekretariatet Dch därmed förenade tjänster. »J ag emDttDg lVIynt-Ca;binettet i största DDrdning, men skall aflemna det i gDd ordning. En berättelse Dm sam-ma Cabinett har jag utgifwit, för hwil-ken tryckningskDstnaden steg någDt öfwer 300 Udlr B :CD; Dm jag äger någDn rättig-het att få denna kDstnad ersatt lemnas i underdånighet till Eders lVIajestäts eget allerni\digste gDd tfinnande; men med för-tröstan vågar jag i underdånighet göra mig försäkrad att få behålla hela secre-terarelönen med hwad dertill hörer, för att å tminstDne med icke större torftig-het än hittills, nödgas framsläpa mina öf-riga få dagar.» Hallenbergs tilltagande ålder gjDrde att han ej kOlm att utsträcka sina numismatiska fDrskningar utöver Unionstiden. Några bidrag i stil med hans 1798 utgivna viktiga avhandling»Om mynt Dch varDrs värde i Sverige under K. Gustaf I:s regering» sågDej efter den-na tid dage::l. Så smi'tningDm började han draga sig tillbaka från Akademiens sam-manträden. BWragande orsak härtill var den personliga Dvilj a, som visades Hal-lenberg från dåvarande statsministern för utrikes ärenden greve Lars von Enge-ström, Sjöborgs ivrigaste gynnare. Att även andra faktorer inverkat på Hallen-bergs känsliga· lynne, däribland missnö-jet med Sjöbollg, som även delades av många andra bland Akademiens mest framstående ledamöter, är mycket tro-ligt. Sjöborgs år 1815 avgivna årsberät-telse om sin verksamhet samt hans »Upp-gift på fornlämningars kännetecken» framkallade skarpa anmärkningar av flera ledamöter och föranledde en av Nils von
