Du väljer själv- En kvalitativ studie av Nya Vägvalet Rosengård

Examensarbete, C-uppsats Malmö högskola

15 hp Hälsa och samhälle

Socionomprogrammet 205 06 Malmö

Januari, 2012

Hälsa och samhälle

Du väljer själv

EN KVALITATIV STUDIE AV NYA VÄGVALET

ROSENGÅRD

Jenny Lundberg

It’s your choice

A QUALITATIVE STUDY OF NYA VÄGVALET

ROSENGÅRD

JENNY LUNDBERG

TUTOR: GÖRAN ADAMSON

Author: Lundberg, Jenny

It’s your choice. a qualitative study of nya vägvalet Rosengård.

Degree project, Bachelor of Science in Social Work, 15 credits. Malmö

University: Faculty of Health and Society. January 2012.

Youth crime is a subject widely discussed in media as well as in the academic field of criminology. One of the topics within the research field of youth crime discusses how to effectively help young people leave a criminal lifestyle behind. It is within this topic that the focus of this essay lies. This qualitative study examines a community based program in the Swedish city of Malmö called Nya Vägvalet (The New Choice of Path, own translation), which works with juvenile delinquents and the issues that surround the youths lifestyle. The aim of the essay is to explore the foundations and methodology of the program, how the methods of the program are put into practice and how these methods compare to what current research findings claim to be effective factors in successful interventions. The empirical data is based on interviews with the two counselors who work with the youth and two young men who have undergone the program. The empirical data also consists of current and historical research findings and literature on the subject. The general conclusion is that the methodology used is in tune with what current research appears to define as successful intervention factors. There are, however, some aspects of the methods used that may not correspond with research findings. These aspects primarily have to do with the implementation of manual-based programs that are used. In summary the work that is carried out at “Nya vägvalet” is, with few exceptions, greatly supported by both theoretical and practical findings in the literature reviewed as well as, and maybe most importantly, by the two young men who were interviewed.

Nyckelord: Behandling, nya vägvalet, programverksamhet, påverkansprogram,

rehabilitering, ungdomsbrottslighet.

Innehåll

1. Inledning ... 1

1.1 Syfte och frågeställningar ... 1

1.2 Förförståelse & Objektivitet ... 1

1.3 Uppsatsens disposition ... 2

2. Vad är Nya Vägvalet? ... 2

2.1 Organisation ... 2

2.2 Målgrupp ... 3

2.3 Struktur ... 3

2.4 Manualbaserade program... 3

3. Metod ... 5

3.1 Metodologisk ansats ... 5

3.2 Kvalitativ metod ... 5

3.3 Validitet och reliabilitet ... 6

3.4 Insamling av data ... 6

3.5 Analysmetod & databearbetning ... 7

3.6 Urval, tillvägagångssätt och avgränsningar ... 7

3.7 Etiska överväganden ... 8

4. Tidigare forskning och historik ... 9

4.1 Synen på ungdomskriminalitet ur ett historiskt perspektiv ... 9

4.2 Vad tycks fungera enligt forskningen? ... 11

4.3 Vad tycks inte fungera enligt forskningen? ... 11

5. Teori ... 12

6. Resultat och analys ... 14

6.1 Intervjuer med socialrådgivarna ... 14

6.2 Intervjuer med ungdomarna ... 20

7. Analys och diskussion ... 24

7.1 Vad fungerar? ... 24

7.2 Vad kan förbättras? ... 28

7.3 Avslutande reflektion... 30

8. Källor ... 32

Tryckt material ... 32

Internetreferenser ... 34

Övrigt källmaterial ... 34

9. Bilagor ... 35

Intervjumall 1. Socialrådgivarna ... 35

Intervjumall 2. Ungdomarna ... 35

1

1. Inledning

Stanna ett antal slumpmässigt utvalda personer på gatan och be att få ta del av deras tankar kring ungdomsbrottslighet. Med få undantag kommer sannolikt de flesta att ha en åsikt i ämnet. Det kan vara åsikter om vilka ungdomar som begår brott, varför de gör det, vad man ska göra åt det eller hur man bör gå tillväga för att den unge inte skall begå fler brott. Oavsett hur de tillfrågade ställer sig i dessa frågor så är ungdomsbrottslighet en het potatis. Inte minst i massmedia

rapporteras det dagligen om olika brott begångna av ungdomar. För att söka svar på frågorna Vem? Varför? och Vad göra åt det? kan det tyckas falla sig naturligt att vända sig till verksamheter som i sitt arbete möter dessa frågor och ungdomar. Ett exempel på en sådan verksamhet är Nya Vägvalet Rosengård.

Jag fick inspiration till denna uppsats efter att jag under hösten 2010 haft möjligheten att träffa både personal och ungdomar engagerade i verksamheten. Nya vägvalet är en verksamhet inom Individ och familjeenheten i Malmö stadsdelen Rosengård. Verksamheten arbetar med ungdomar som är kriminellt belastade och/eller uppvisar normbrytande beteende. På Nya Vägvalet arbetar två socialrådgivare med både de unga och, i den utsträckning det är möjligt, även med den unges nätverk i form av bland annat familj, vänner och skolpersonal.

Verksamheten utformas bland annat utifrån några väl etablerade manualbaserade program så som ART (Aggression Replacement Training) och KSL (Kriminalitet Som Livsstil) (www.malmo.se¹). Vid en första anblick och efter ett första samtal blir det dock tydligt att de två socialrådgivarna använder sig av manualerna på ett eget sätt och har skapat en egen arbetsmetod som är utvecklad utifrån deras tidigare erfarenheter och personliga övertygelser. Rådgivarna nämnde i ett samtal ”Att gå in i känslan…” som en beskrivning av vad det är de gör i sitt arbete med ungdomarna. De uppger att de har svårt att sätta ord på hur de arbetar och vad som skiljer dem från kollegor i andra liknande verksamheter. Ett mål med denna uppsats är att försöka finna dessa ord och formulera vad verksamheten gör, vad som fungerar bra och vad som möjligen kan förbättras.

1.1 Syfte och frågeställningar

Syftet med denna uppsats är att försöka fånga vad som utgör arbetet i form av metoder och arbetssätt på Nya Vägvalet och samtidigt undersöka hur det arbete som bedrivs stämmer överens med vad forskning inom området beskriver vara effektiva insatser vid rehabilitering och behandling av ungdomar med

normbrytande beteenden.

Frågeställningarna är således; Hur förhåller sig arbetet som bedrivs till vad

forskning inom området anser är effektiv respektive ineffektiva insatser, vad kan i ljuset av forskningsrönen anses fungera bra och vad kan möjligen förbättras?

1.2 Förförståelse & Objektivitet

Då jag tidigare har haft möjlighet att observera arbetet på Nya Vägvalet och samtala med främst personalen men även några inskrivna ungdomar så hade jag viss förförståelse beträffande en del aspekter av verksamheten. Men jag hade på intet sätt tidigare gått in på djupet i de frågeställningar som ligger till grund för

2

studien, framförallt inte beträffande ungdomarnas upplevelser. Detta innebar att det fortfarande var till stor del outforskad mark som jag studerade.

Förhoppningsvis kom min förförståelse av verksamheten endast att tjäna som en god grund för arbetet då vissa baskunskaper inte behövde inhämtas. Tiden kunde i stället läggas på djuplodande samtal med personal och ungdomar.

1.3 Uppsatsens disposition

Inledningsvis, i följande kapitel, ges en objektiv beskrivning av verksamheten Nya Vägvalet. Beskrivningen innehåller även en schematisk genomgång av de huvudsakliga metoder som används i arbetet.

I det efterföljande kapitlet beskrivs hur arbetet har genomförts och vilka

metodologiska ansatser som ligger till grund för insamlingen av material och hur detta material därefter har bearbetats.

Därefter följer en genomgång av utvalda delar av forskning inom området ungdomskriminalitet samt en översikt över hur den samhälleliga diskursen förändrats genom historien.

I ”Resultat och analys” kapitlet redovisas det empiriska materialet från intervjuer med socialrådgivarna och ungdomarna. Materialet diskuteras och analyseras i det följande kapitlet och det som framkommit om arbetet jämförs med aktuell

forskning.

2. Vad är Nya Vägvalet?

Det Nya Vägvalet beskrivs väl i ett informationsblad författat av Eva Sundberg, sektionschef på stadsdelsförvaltningen Rosengårds Familjebasen.

Sammanfattningsvis beskrivs verksamheten på följande sätt: ”Vägvalet

Rosengård är ett brottsförebyggande kognitivt1 påverkansprogram för kriminella ungdomar.” (SDF Rosengård 2008).

Under avsnittet Resultat & Analys i denna uppsats presenteras en mer subjektiv beskrivning av verksamheten baserad på socialrådgivarnas och klienternas egna bilder av arbetet som bedrivs.

Vid intervju tillfällena låg familjebasens lokaler i ett flerfamiljshus cirka tio minuters gångavstånd från Rosengård Centrum. Trappuppgången är identisk med andra i området och det finns inga skyltar som tyder på att socialtjänsten har någon verksamhet på adressen. Lokalerna är ombyggda lägenheter vilket gör att miljön är familjär och inte typisk för vad man vanligtvis förknippar med

myndigheters lokaler.

2.1 Organisation

Nya Vägvalet ingår i Familjebasen som organisatoriskt ligger under Stadsdelsförvaltningen (SDF) Rosengårds Individ & Familjeomsorg. Familjebasen kan schematiskt beskrivas som Individ & familjeomsorgens

insatsverksamhet där hjälp och stöd i olika former kan ges till barn, ungdomar och familjer som är inskrivna hos socialtjänsten (www.malmo.se²).

Det Nya Vägvalet Rosengård bildades år 2008 genom att ett påverkansprogram kallat Vägvalet Rosengård slogs samman med en öppenvårdsverksamhet med namnet UngdomsValet. Båda de ursprungliga verksamheterna arbetade med

1 _{I förenklade termer handlar den kognitiva psykologin om hur vi uppfattar, tolkar och minns det vi} är med om. I kognitiv beteende terapi (KBT) är ett av målen att patienten ska bli varse om och lära sig tolka sina reaktioner, bli medveten om tankeprocesser och ”automatiska tankar” (Fahlke & Johansson 2007).

3

ungdomar med olika problembilder så som kriminalitet, aggressionsproblematik eller missbruk vilket även är gällande för arbetet som bedrivs i dag.

2.2 Målgrupp

Målgruppen för verksamheten är ungdomar i åldrarna 16 till 24 år med varierande problematik, främst i form av normbrytande beteenden av olika slag. Exempel på klienter som kan vara aktuella är:

- Kriminellt belastade ungdomar som blivit dömda till Vård inom socialtjänsten eller ungdomsvård som det även kallas (Norström & Thunved 2009).

- Ungdomar som slussas ut från t.ex. HVB institutioner (Hem för Vård eller Boende) eller familjehem.

- Ungdomar med beroendeproblematik (främst drogberoende), dock under förutsättningen att beroendet inte är svårare än att det bedöms vara

behandlingsbart inom öppenvården.

- Ungdomar med problem att hantera aggressivitet.

Ungdomar av båda könen kan vara inskrivna hos Nya Vägvalet, men unga

kvinnor som varit inskrivna under årens lopp är i klar minoritet. Varför det är klart fler unga män inskrivna är svårt att svara på. En tänkbar förklaring kan vara att klientgruppens fördelning i kön är proportionerlig i förhållande till den officiella brottsstatistiken. Till exempel bestod antalet brottsmisstänkta personer i åldern 15 till 18 år av ca 6710 pojkar (6.71%) och 2630 (2.63%) flickor per 100 000

invånare (BRÅ 2011).

2.3 Struktur

Deltagandet i Nya Vägvalet inleds med ett inskrivningsmöte där socialrådgivarna, den unge och eventuellt föräldrar träffas för informering, planering och

diskussioner inför den stundande perioden.

När ett avtal mellan den unge och personalen är skrivet och undertecknat börjar vad som kallas Engagemangs och kartläggningsfasen. Under denna fas, som kan vara en månad och längre, är huvudsyftet att personalen och den unge ska lära känna varandra samtidigt som personalen skall försöka kartlägga klientens nätverk. Perioden avslutas med ett så kallat nätverksmöte där den unge med de personer som är berörda och involverade i vården träffas och tillsammans utformar målet/målen för deltagandet i det Nya Vägvalet.

Under tiden som klienten är inskriven tilldelas han/hon en kvalificerad

kontaktperson som fungerar som ett kompletterande stöd till den unge. Den som är inskriven måste även acceptera att genomgå drogtester som utförs hos FMN (Föräldraföreningen Mot Narkotika).

2.4 Manualbaserade program

I Nya Vägvalet används främst två manualbaserade program; KSL (Kriminalitet Som Livsstil) och ART (Aggression Replacement Training). Då min uppfattning är att programmet KSL präglar verksamhetens praktiska arbete och värdegrund i en påtagligt större utsträckning än ART ger jag presentationen av detta program ett större utrymme. Socialrådgivarna finner att de har stor behållning av KSL och de baserar många av sina samtal och lektioner på olika delar av programmet. KSL är ett påverkansprogram som i grunden bygger på den amerikanske psykologen Glenn D Walters teorier om kriminalitet som presenteras i boken ”The Criminal Lifestyle” från 1990. Walters arbetar som psykolog på den federala kriminalvårdsanstalten Schuylkill i Pennsylvania, USA (Bergström 2004).

Programmet har sedan anpassats till svenska förhållanden av Gunnar Bergström och beskrivs närmare i hans bok ”Kriminalitet som livsstil” (2004). En betydande

4

del av boken baseras på vedertagna teorier om kriminalitet och psykologi i

allmänhet och på Walters teorier i synnerhet. Här redovisas såväl olika teorier om orsaker till kriminellt beteende som olika tillvägagångssätt avsedda att bryta de kriminella tankemönster som har lett till att kriminaliteten har blivit en livsstil. Enligt KSL finns ett starkt samband mellan den kriminella livsstilen och olika kriminella tankemönster. En betydande del av Nya Vägvalets ”lektioner” kretsar runt dessa tankemönster som sammanfattas i form av åtta olika begrepp:

- Rättfärdigande: Butiken jag stal från får tillbaks allt på försäkringen… - Avskärmning: Personen har utvecklat en förmåga att mentalt skärma av obehag eller nervositet inför den brottsliga handlingen. Bergström jämför det med exemplet hur idrottsmän ”peppar” sig själva inför en match, ett lopp o.s.v.

- Utvaldhet: Kan även beskrivas som berättigande; man anser sig ha rätt till en

viss sak eller ha rätt att fysiskt ge sig på någon annan. Det kan handla om att man hämnas på en person eller att man anser att samhället i stort är skyldig en något då man känner sig illa eller orättvist behandlad.

- Makt-kontrollbehov: Bottnar allt som ofta i dålig självkänsla, en rädsla att

”tappa ansiktet” eller en upplevelse av maktlöshet över sitt liv. Behovet av att känna makt kan driva en person till att utövning av hot och våld upplevs som den enda utvägen.

- Sentimentalitet: Till skillnad från rättfärdigande, där brottet ursäktas med

hjälp av egenskaper eller omständigheter hos andra, så handlar sentimentaliteten om egna förtjänster. Den berömda ”tjyv-hedern” kan ses som ett fullgott exempel inom vilken det ofta poängteras att man inte ger sig på kvinnor, barn eller äldre…

- Superoptimism: Här kan det röra sig om att man underskattar riskerna med

ett visst brott till förmån för den möjliga vinsten. Super-optimismen kan jämföras med ett önsketänkande; det perfekta brottet med stora vinster i sikte.

- Intellektuell lättja: Bergström beskriver detta tankemönster som en vana att

ständigt välja den lättaste vägen ut och betonar även hur kategorin innefattar många vanliga tankebanor; man är inte skyldig om man inte åker fast eller om man inte erkänner. Man tar inte ansvar för sina handlingar och nästlar in sig själv i allt mer svårutredda härvor av olika slag.

- Osammanhängande tankar: Enklast kan detta beskrivas som en oförmåga att följa en röd tråd eller att hålla ihop sina tankar främst när det gäller att reflektera över sin egen kriminalitet. En möjlig förklaring till detta är att mycket av den skuld över de moraliska snedstegen har trängts undan över tid och när de väl ska ventileras blir konflikten mellan dem och invanda tankemönstren som beskrivits här allt för stor att hantera (Bergström 2004).

För att få använda sig av påverkansprogrammet KSL krävs att såväl verksamheten i sin helhet som de anställda som använder det i sitt arbete är licentierade. Denna licens tillhandahålls efter avslutad utbildning av Stiftelsen Kriminalitet som Livsstil (www.stiftkrim.se).

ART är även det ett manualbaserat program som främst riktar sig främst till ungdomar som har problem med ett utåtagerande, aggressivt beteende.

Programmet är utvecklat av socialpsykologen Barry Glick och psykologen Arnold P. Goldstein (Glick & Goldstein 1987). Programmet består i huvudsak av tre moduler som var och en behandlar olika aspekter av det problematiska beteendet. Den första modulen består i, på engelska Structured Learning Training, SLT. (Social färdighets- träning, egen översättning). Målet är att de unga, bland annat med hjälp av rollspel, ska lära sig att hantera känslor och stress, vårda nya sociala kontakter och finna alternativ till att agera på aggressiva impulser. Den andra

modulen, Anger Control Training (ACT) hjälper den unge att identifiera

5

förnimmelser som upplevs i samband med att ilskan uppstår. Den tredje modulen handlar om moral (Moral Education). Moraliska dilemman tas upp och diskuteras i grupp. Nyligen har man inom Nya Vägvalet även börjat arbeta med REPULSE, ett program som är framarbetat av terapeuten Gunilla Dobrin. REPULSE har sin utgångspunkt i ART programmet och kan ses som en vidareutveckling av den del av ART som behandlar impulskontroll. REPULSE sessioner sker individuellt till skillnad från ART som oftast sker i grupp (www.repulse.se).

3. Metod

3.1 Metodologisk ansats

Ett av de första delmålen under arbetet med denna uppsats var att få en bild av Nya Vägvalets arbetssätt och försöka sätta ord på det. Tanken var att ha Nya Vägvalet som utgångspunkt och att låta uppsatsen ta sin form allt eftersom intervjuer, observationer och skrivande fortgick. Robson kallar detta sätt att påbörja en studie eller forskning ”Starting where you are” (Robson 2002). Då jag, genom intervjuer, vill ta reda på hur ungdomarna respektive

socialrådgivarna beskriver hur arbetet bedrivs så lämpar sig en kvalitativ ansats bäst. Något förenklat innebär den kvalitativa ansatsen att författaren eller

forskaren försöker få en helhetsbild av situationen, eller i mitt fall verksamheten. Men man försöker även fånga den enskilde respondentens upplevelse av sin verklighet vilket är en del av målet för denna uppsats (Olsson & Sörensen 2007). Under arbetets gång har jag använt mig av tre olika datainsamlingsmetoder; litteraturgenomgång, intervjuer och observationer. Intervjuerna är bearbetade och analyserade enligt den metod som används inom grundad teori (Grounded theory). Intervjumaterialet tilldelas olika koder kontinuerligt under analysen vilket tillåter mönster och teman att framträda (Se avsnittet Analysmetod nedan). Under en andra genomgång av litteraturen kodas även den vilket innebär att de två olika materialen är jämförbara på ett tydligare sätt.

3.2 Kvalitativ metod

En kvalitativ ansats lämpar sig bäst när forskaren ämnar få ett ”inifrån” perspektiv och en nära kontakt med de som intervjuas eller det som studeras. Individerna som deltar i studien är få till antalet men variablerna i studien är desto fler (Robson 2002). För att besvara frågan hur socialrådgivarna i praktiken använder sig av de olika manualbaserade programmen och hur de själva definierar sitt arbetssätt krävs det ett att studien bedrivs på just detta sätt. Svaren kan endast fås genom samtal och intervjuer med socialrådgivarna och ungdomarna. För att kunna gå på djupet i vissa frågor, genom till exempel följdfrågor, är intervjuerna semi-strukturerade. Det innebär att en intervjumall har skapats (se bilaga 1 och 2) med frågor som jag önskar få besvarade men även ses som en form av

diskussionsunderlag. Då intervjuerna som datainsamlingsmetod delvis syftar till att skildra personalens och deltagarnas subjektiva upplevelser av verksamheten och sin roll i densamma, så är den kvalitativa metodens möjligheter till spontanitet och improvisation mest tilltalande (Robson 2002).

Studien har en ”flexible design”. Fördelen är att det har tillåtit mig att utveckla mina frågeställningar, anpassa metoder och teori bas efter hand som arbetet pågått (Robson 2002). Även med tanke på användningen av semistrukturerade intervjuer är denna design lämplig. På så sätt ökar möjligheten att låta intervjumaterialet

6

styra uppsatsens innehåll. Genom att använda en ”flexible design” kunde jag också återkomma till det Nya Vägvalet vid ett antal tillfällen för att komplettera materialet.

3.3 Validitet och reliabilitet

Huruvida de två begreppen validitet och reliabilitet är applicerbara i kvalitativ forskning är vida omdiskuterat (Maxwell 1992, Seale 1999). Validitet innebär i förenklande termer mätinstrumentets förmåga att mäta det man vill ha mätt (Olsson & Sörensen 2007). I intervjusituationer innebär det att de frågor som ställs skall generera svar som är relevanta för arbetets övergripande

frågeställningar. Reliabilitet åsyftar graden av den generaliserbarhet som resultaten innebär och är beroende avom mätinstrumentet som används ger samma eller liknande resultat vid flera användningstillfällen. För att uppnå en hög reliabilitet i samband med intervjuer krävs att det mätinstrument som används är väl standardiserat och strukturerat. De flesta författare inom områdettycks vara överens om är de svårigheter som forskning med en kvalitativ ansats ofta möter i frågan om reliabilitet och en del går så långt som att säga att begreppet och dess innebörd inte är applicerbart över huvud taget i detta sammanhang (Olsson & Sörensen 2007, Golafshani 2003). Denna uppsats är inget undantag från

problematiken som författarna diskuterar. Då intervjuerna är semi-strukturerade och vikten vid intervjuerna läggs vid det ”fria ordet” så är det inte möjligt att återupprepa samma intervju vid ett annat tillfälle. J. A. Maxwell gör en distinktion mellan intern och extern generaliserbarhet. Med intern generaliserbarhet menas i vilken grad resultatet kan anses vara representativt för flera individer inom det begränsade område som studeras, medan extern generaliserbarhet på motsvarande sätt gäller för andra liknande verksamheter (Maxwell 1992).

Då intervjuerna rör subjektiva upplevelser och beskriver hur verksamheten kan upplevas så blir generaliserbarheten svårtolkad. Den interna generaliserbarheten som Maxwell talar om kan möjligen bli aktuell då andra deltagare måhända inte beskriver sin verklighet på samma sätt som de intervjuade så kan deras

upplevelser däremot innehålla vissa likheter.

3.4 Insamling av data

Litteratursökning och källkritik

Litteratursökningen har företrädesvis gjorts med hjälp av Malmö högskolas

biblioteks hemsida. Personligen föredrar jag att använda mig av sökmotorn google scholar som jag också har nyttjat. Mina sök ord har varit både engelska och

svenska och har bland annat varit criminal + juvenile/adolescent + program eller motivation + criminology + juvenile respektive ungdomskriminalitet + behandling + program + etc. Jag har i största möjliga mån sökt försäkra mig om att

litteraturen jag använt mig av är av god kvalitet. För att uppnå det har jag bland annat valt litteratur som är publicerad i vetenskapliga tidskrifter och/eller är ”peer reviewed” (sakkunnigt kollegialt granskade).

Intervjuer

En av grundstommarna i forskningsmetoden grundad teori är att själva analysen av det insamlade materialet börjar redan vid starten av insamlandet och fortsätter sedan kontinuerligt i samband med att nytt material tillkommer (Corbin & Strauss 1990). I en kvalitativ intervju står forskaren ”innanför”, istället för ”utanför” som vid en kvantitativ intervju (Olsson & Sörensson 2008). Med tanke på

frågeställningarna och intentionen att fånga upp subjektiva upplevelser och känslor blev valet att utföra semi-strukturerade intervjuer. Denna typ av intervju

7

tillåter följdfrågor och ett tämligen fritt samtal samtidigt som jag som intervjuare (tillskillnad från en ostrukturerad intervju) fortfarande har möjligheten att styra samtalet så att jag kan försäkra mig om att jag får svar på de frågor som önskas. Genom att eftersträva en ”fokuserad intervju”, där intervjuaren styr samtalet men tillåter informanten att ta plats genom känsloyttringar, åsikter etc., kan man försäkra sig om att få svar på de väsentliga frågor som ingår i studiens struktur och frågeställningar (Robson 2002). Insamlingen av data inleddes med intervjuer med de två socialrådgivarna under en eftermiddag. Sedan följde två intervjuer med ungdomarna vid två olika tillfällen. Intervjuerna varade mellan en och två timmar.

Respondenterna

Samtliga av de fyra intervjuade har jag valt att avidentifiera. Rådgivarna benämns helt enkelt som A och B och de två ungdomarna får för enkelhetens skull namnen C och D.

De båda rådgivarna har båda lång erfarenhet av arbete med ungdomar bakom sig. A började på Vägvalet 2004 och B har arbetat där sedan 2007. Deras

arbetserfarenheter är blandande. En av dem är utbildad och har varit verksam som drogterapeut. Erfarenheterna innefattar även ungdomsvård i både slutna och öppna former. De är båda i 40 års åldern. De två ungdomarna började på Nya Vägvalet när de var i 17-18 års åldern. De är i dag 19 respektive 21 år gamla.

3.5 Analysmetod & databearbetning

Inför den första intervjun skapades en intervjumall (Bilaga 1). Denna mailades till respondenten ungefär en och en halv dag innan intervjutillfället. Intervjuerna som spelades in och transkriberades. Som tidigare nämnts har det insamlade materialet analyserats och bearbetats i enlighet med hur man går till väga vid

forskningsmetoden grundad teori. En av grundstommarna i metoden är att själva analysen av det insamlade materialet börjar redan vid starten av insamlandet och fortsätter sedan kontinuerligt i samband med att nytt material tillkommer (Corbin & Strauss 1990). Redan efter första mötet med det man studerar så inleds själva analysen. När materialet är transkriberat påbörjar man en ”öppen kodning” som innebär att materialet analyseras och tilldelas koder i form av begrepp som kan ses som sammanfattande. Efter att materialet tilldelats lämpliga koder delas dessa in i kategorier (Robson 2002, Corbin & Strauss 1990, Olsson & Sörensson 2008). Den aktuella, genomgångna litteraturen kodades på liknande sätt för att underlätta en jämförande analys mellan vad som framkommit om verksamheten och

forskningsrönen. De efterföljande intervjuerna analyserades på samma vis.

Intentionen var att låta den första intervjun fungera som något av ett riktmärke för de följande intervjuerna. Genom att analysera det material som samlats in kunde kategorier eller koder urskiljas och ligga till grund för dels de kommande

intervjuerna och dels ge infallsvinklar att grunda litteratursökningar på.

3.6 Urval, tillvägagångssätt och avgränsningar

Inspirationen till denna uppsats fick jag, som tidigare nämnts, i samband med mitt möte med Nya Vägvalet under höstterminen 2010. Nyfikenhet och en önskan om att få en djupare inblick i verksamhetens personal och deltagares värld inom verksamheten ledde till att jag under vintern 2011 via e-post kontaktade

verksamhetschefen och sektionschefen och lade fram en förfrågan om möjligheten att få skriva om Nya Vägvalet. Efter att ha fått ta del av studienspreliminära syfte och frågeställningar gav de mig klartecken och vi samtalade om vilka personer som kunde vara aktuella för intervju. Av etiska och praktiska skälföreslog

8

sektionschefen att intervjuer borde göras med deltagare och före detta deltagare som är myndiga.

Tidsramen för uppsatsen fick vara avgörande i valet för antalet intervjuer och längden på de enskilda intervjuerna fick bero på vilken tid respondenterna hade möjlighet att avsätta.

3.7 Etiska överväganden

Även om lagen sedan 2008 inte längre kräver att studenters forskning på högskolenivå som rör människor ska etik prövas (Lagen 2003:460 om etikprövning av forskning som avser människor) så bör etiska frågor ställas kontinuerligt under arbetets gång. I min strävan att utföra ett etiskt försvarbart arbete har jag valt att som utgångspunkt förhålla mig till de fyra huvudkrav som Vetenskapsrådet har ställt: Informationskravet, samtyckeskravet,

konfidentialitetskravet och nyttjandekravet.

Informationskravet dikterar den skyldighet som forskaren har att informera respondenterna om alla aspekter av forskningen som är relevanta för deras deltagande. För att uppfylla detta krav var jag vara ytterst noggrann med att försäkrade mig om att personen visste att deltagandet var frivilligt, att

vederbörande kunde välja att avsluta samarbetet när som helst och naturligtvis förstod precis vad jag försökte ta reda på och ska skriva om. Jag informerade dessutom om vem som kommer läsa arbetet och var det kommer att vara tillgängligt för allmänheten.

Samtyckeskravet innebär, som namnet antyder, att de som deltar gör det av egen

fri vilja. Eftersom det var tänkbart att ungdomarna, medvetet eller omedvetet, befann sig i en beroendeställning gentemot socialrådgivarna var det viktigt att jag försäkrar mig om att de medverkade av egen fri vilja och att de själva personligen får något ut något av deltagandet och inte för att de drog sig för att säga nej.

Konfidentialitetskravet handlar om vikten av att garantera respondentens

anonymitet om detta är deras önskan. Jag valde att avidentifiera ungdomarna och försåg socialrådgivarna med fingerade namn. Vid tiden för intervjuerna hade verksamheten endast nio inskrivna ungdomar och det fanns en risk för att någon av de intervjuade på grund av det låga antalet trots allt skulle kunna avidentifieras i ett senare skede. Innan intervjuerna ägde rum diskuterade jag detta

konfidentialitetsproblem med verksamhetschefen. Det ledde till beslutet att avidentifiera själva verksamheten som en möjlig lösning.

Då samtliga intervjuer spelades in fanns även en möjlighet att identifiera personer med hjälp av dessa inspelningar. För att i största möjliga mån försäkra mig om att endast jag själv hade tillgång till ljudfilerna sparade jag dem endast på min hemdator i direkt anslutning till intervjun och transkriberade endast på samma dator. Ljudfilerna på den portabla inspelningsenheten raderades samtidigt. Det sista av de fyra kraven, nyttjandekravet, vilket berör frågor om hur det insamlade materialet får och bör användas. Materialet får endast användas i forskningssyfte. Som forskare skall man även reflektera över de möjligheter som finns för andra att använda materialet efter publicering.

En av de vanligaste övervägningarna en forskare måste göra är att ställa nyttan av forskningen mot de eventuella negativa konsekvenser som deltagandet kan innebära för informanterna (www.vr.se). I mitt fall samtalade jag med rådgivarna om deras roll. De uppgav att de gärna hjälpte till och att de uppskattade att någon väljer att skriva om deras arbete och verksamhet inom ett akademiskt ämne. Beträffande klienterna är däremot frågan känsligare och mer komplicerad. I samråd med socialrådgivarna vägdes frågor om klienternas deltagande ingående för och emot. Tack vare socialrådgivarnas kunskaper om klienterna och deras förhållanden kom vi fram till ett format som förhoppningsvis gynnade alla parter.

9

Trots att jag kommer att samtala med klienterna i en miljö där de är vana att öppna sig och vara sig själva så försökte jag avstå från att dra fördel av det faktum att klienten är avslappnad och trygg. Jag vet hur stor vikt rådgivarna lägger vid relationsbyggandet och förtroendeskapandet mellan klienten och de själva och den relationen fick inte påverkas av min närvaro.

4. Tidigare forskning och historik

Frågor kring hur man förhindrar återfall i kriminalitet eller hur man kan hjälpa en person att ta sig ur en negativ spiral in i en allt mer kriminell livsstil är numera att lika omdiskuterade som de frågor som rör vad som orsakar kriminalitet och kriminella livsstilar. De forsknings- och kunskapsfält som är knutna till respektive fråga är naturligtvis sammanlänkade på många plan; för att kunna rehabilitera bör man veta varför problemet uppstått från början. Eftersom en djupare genomgång av forskning och teorier kring kriminalitetens uppkomst inte är möjlig inom ramen för denna uppsats kommer fokus kommer att ligga på vad som anses vara effektivt eller ej när det gäller möjligheterna till rehabilitering av kriminellt belastade ungdomar. Att frågor om orsaker till kriminalitet och möjligheter att bryta en kriminell livsstil är nära besläktade blir även tydligt för läsaren i det senare avsnittet där intervjuer redovisas. Trots att inga direkta frågor angående orsaken till att ungdomarna är inskrivna på Nya Vägvalet ställdes kom vi i

samtalen osökt in på tankar kring orsakerna till att personer blir kriminella. Både i intervjuerna med de unga och med socialrådgivarna fördes resonemang kring faktorer som har påverkat utvecklingen av den normbrytande livsstilen. Så vad säger då forskningen om vad som är effektiva insatser och hur har samhället i allmänhet och lagstiftningen i synnerhet reagerat på

ungdomsbrottslighet? Inledningsvis bör det påpekas att den publicerade

forskningen i ämnet är massiv och svåröverskådlig när tidsramen för genomgång av den är begränsad. För att utnyttja tiden på bästa sätt har jag valt att fokusera främst på metaanalyser som behandlar ämnet.

4.1 Synen på ungdomskriminalitet ur ett historiskt perspektiv

Sociologen James C. Howell diskuterar i sin bok ”Juvenile Justice & Youth Violence” hur synen på och hur samhället tacklar ungdomsbrottslighet har förändrats genom de senaste århundradena. Han delar in förändringarna i olika reformrörelser, närmare bestämt fyra olika, var och en med olika förtecken. Den första, som rådde kring sekelskiftet 1700- och 1800-talen, präglades av moraliska ideal och reformens förgrundsgestalter har fått namnet Moralisterna av författaren. Under denna period såg man barn och ungdomar som ”små vuxna” och de skulle således även straffas på samma sätt som den vuxna befolkningen. Barn som ansågs omoraliska samlades ihop på boenden där de skulle uppfostras till att bli små gentlemän med hög moral och gott ordningssinne. Runt 1950 började den andra reformen ta sin form i Chicago och led figurerna utmärktes av kvinnor från över och medelklassen. Howell kallar led gestalterna De Progressiva vars

huvudsakliga agenda var att fånga upp de unga innan de påbörjat en brottslig karriär och arbeta med dem och hela deras familj. De såg på ungdomskriminalitet ur ett social-psykologiskt perspektiv och gav sig således (till skillnad från

Moralisterna) på försök att finna förklaringar till varför problemen uppstår. Det är under denna period som behandlingsidealet fick sitt första riktiga genomslag. Ideologins grundtanke är att straff inte hjälper ungdomar om målet är att få dem att upphöra med kriminalitet. Det krävs istället behandling i olika former för att

10

angripa ett problem vars komplexitet kräver att man inte enbart ser till brottet utan främst fokuserar på personen bakom det.

Under slutet på 1800-talet började även rättsmaskineriet i USA ändra synen på ungdomar som begår brott och en särskild domstol för minderåriga inrättades. Den tredje reformens fokus låg på att reformera den ungdomsdomstol som skapades i slutet på 1800 talet. Den ansågs vara ineffektiv ur

rättssäkerhetssynpunkt men den ökande ungdomsbrottsligheten tolkades även som ett tecken på att domstolen inte fyllde sitt syfte. Under samma period började även kriminologiska stämplingsteorier2 bli allmänt kända och erkända och dess

förespråkare menade den stämpel som dömda brottslingar har i allmänhetens ögon är mycket svår att tvätta bort vilket kan leda till att en fortsatt kriminell bana ses som det ända alternativet för den unge. Rekommendationerna under denna period var att ungdomsdomstolen endast skulle användas i undantagsfall och att

hanteringen av de aktuella ungdomarna skulle hanteras på en kommunal nivå, utanför rättssystemet om möjligt. Den fjärde och sista reformen bestod också av kritik mot ungdomsdomstolen men av helt andra anledningar än den förra. Ledmotivet för denna strömning var proportionalitetsprincipen (Just Deserts Theory) som i stora drag innebär att straffet skall stå i proportion till den skada som det begångna brottet. Allas likhet inför lagen betonades även och

sammanslaget innebar det att åsikten var att samtliga3 som begår brott skall genomgå samma rättsliga procedurer och tilldömas samma straff (Howell 1997). Den svenska kriminalpolitiken fick under samma period (60-70 talen) utstå liknande kritik. Kritikerna åberopade även här proportionalitetsprincipen och hävdade att påföljden vård inte står i proportion till skadorna som många av brotten innebar. De hänvisade även till bristande bevis på behandlingars effekt när det gällde återfall i brott (SOU 2004).

Även om Howell utgår från nordamerikanska förhållanden finns det många likheter med hur Sverige har behandlat och agerat i dessa frågor. År 1902 lagstadgades det i Sverige att ingen under 15 års ålder kan bli åtalad för brott (Jareborg 2004). Genom denna lagstiftning markerade man att barn bör hållas utanför brottsdomstolsväsendet men det skulle dröja tills 1964 innan man införde särskilda bestämmelser i lagen för de som varit mellan 15 och 18 år gamla (i vissa hänseenden även personer mellan 18-20 år) vid brottstillfället. Lagen fick namnet Lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare. Denna lag ger uttryck för uppfattningen att ungdomar skall få vård inom socialtjänsten snarare än att frihetsberövas och avtjäna straff inom kriminalvården. Lagen har genomgått en rad ändringar under åren och majoriteten av dem har inneburit att samhället allt hårdare ingriper vid ungdomars brottslighet. Till exempel har reglerna för när åtalsunderlåtelse bör ske stramats åt och det rekommenderas inte att det tillämpas vid upprepad brottslighet (BRÅ 2000). Det finns ett tämligen tydligt samband mellan skärpningen av lagstiftningen och samhällets syn på problemet i allmänhet. Under 90 talet var de så kallade ”värsting-resorna”4 ett hett ämne och kritiska röster lät inte vänta på sig. Denna tämligen extrema form av behandling, finansierat av skattemedel, väckte starka känslor under en tid då Sverige befann sig i en ekonomisk kris. År 2008 säger sig dock civilekonomen Ingvar Nilsson kunna bevisa att resorna varit ekonomiskt lyckosamma för samhället (www.dn.se).

2 _{Enligt stämplingsteoretiker kan omvärldens stämpling av individen som en brottsling leda till att} personen, som från början inte såg sig själv som kriminell, till slut accepterar etiketten och identifierar sig själv som brottsling (Lilly et al 2007).

3 _{Från 10 års ålder och upp.}

4 _{Värstingresor innebar att ungdomar bland annat seglade till Västindien. Tanken var att} miljöombytet och utmaningen skulle ha en positiv inverkan på ungdomarna.

11

Under större delen av 1900 talet har Sveriges kriminalpolitik gällande ungdomar präglats av ett vårdperspektiv. Med andra ord har det ansetts att man inte får bukt på ungdomskriminalitet eller normbrytande beteenden genom frihetsberövande eller straff i andra former. Problemen bör bearbetas genom olika former av behandling och vård. Flera forskare och författare menar dock att det från och med 1950 talet och till dags dato tycks ske en utveckling där behandling i många fall blir ersatt med straffrättsliga åtgärder (Jareborg 2004, BRÅ 2000, Estrada & Flyghed 2007, Thunved et al 2007, SOU 2004). En utveckling mot (eller tillbaks till) ett synsätt där personer över 15 år, i lagens mening, är att betrakta som vuxna snarare än barn.

4.2 Vad tycks fungera enligt forskningen?

Här följer en mer översiktlig sammanfattning över forskningsrönen. I avsnittet Resultat och analys redovisas en mer detaljerad genomgång av olika forskares resultat. Som det tidigare avsnittet förtäljer så har åsikterna om straff vs behandling gått isär under årens lopp. Det innebär dock inte att de som förespråkar behandling har visat en enad front. Inom fältet har olika

behandlingsformer vunnit mark under perioder för att senare bli avfärdade som ineffektiva eller rent av skadliga.

Under 1970-och 80 talet allmänna uppfattningen att ”(nästan) ingenting fungerar” men under 1990 talet och framåt började mer positiva resultat redovisas och till exempel Izzo och Ross (Izzo & Ross 1990) fann i sin meta-analys det finns en rad insatser som visar positiva resultat. De konstaterar bland annat att de insatser som har en teoretisk förankring av något slag visar sig vara genomsnittligt fem gånger mer effektiva5 än de som är konstruerade utan någon kriminologisk teori som utgångspunkt.

Mark W. Lipsey sållar sig till skaran som tror på behandling men höjer ett varnande finger för att det finns insatser som gör mer skada än nytta. Han fann att följande tre behandlingsinsatser visar sig vara mest effektiv vad gäller att minska risken för återfall i kriminalitet:

- Social träning, mellanmänsklig kontakt. - Individuell rådgivning

- Beteende-påverkansprogram (Lipsey et al 1998). De ovanstående tre punkterna representerar en god summering av vad forskningen i dagsläget anser utgöra förutsättningar för effektiv behandling.

4.3 Vad tycks inte fungera enligt forskningen?

Howell och Lipsey beskriver i en artikel från 2004 den moralpanik som vid olika tillfällen har brutit ut i USA på grund av att ungdomsbrottsligheten anses ha eskalerat. Denna panik har vid vissa tillfällen lett till att samhället i stort kräver tuffare tag mot de ungdomar som begår brott. Detta är dock inte på något sätt unikt för USA utan kan utan omskrivningar beskriva vår svenska samhällsdebatt och vårt klimat under perioder. I panikens kölvatten har det inte sällan följt förändringar inom både rättsväsendet och de samhälleliga instanser som hanterar dessa ungdomsfrågor. I USA blev konsekvensen att insatser inom öppenvård ersattes med institutionsplaceringar och så kallade ”boot-camps” som syftar till att disciplinera ungdomarna genom skrämseltaktiker och straff. Om boot-camps har någon motsvarighet i Sverige låter jag vara osagt men som Howell och Lipsey konstaterar, med stöd av andra forskare, så kan denna och andra sorters avskräckningsmetoder vara inte bara ineffektiva utan även kontraproduktiva

5 _{Effektiviteten av en viss insats mäts i antalet återfall i kriminalitet efter genomgången} behandling.

12

genom att de näst intill provocerar fram ett än mer kriminellt och/eller asocialt beteende (Howell & Lipsey 2004, Mulvey et al 1993, Dowden & Andrews 2000). Henggeler och Schoenwald påpekar dessutom att en stor del av ineffektiviteten med dessa metoder kan härledas till den totala frånvaron av att söka roten till problemen hos de unga. Fokus ligger i dessa fall på själva handlingarna (brotten, beteenden) och ämnar få ungdomen att upphöra med sitt agerande oavsett varför det uppstått från början (Henggeler & Schoenwald 1994).

Vildmarks eller äventyrsprogram, ”avskräcknings metoder” (deterence programs) eller program som enbart är yrkesförberedande har inte heller visat sig ha någon effekt (Lipsey et al 1998). I Lipseys meta-analys från 2009 hamnar

interventionerna övervakning, avskräckande metoder och program med disciplin som utgångspunkt längst ner på rangordningslistan över effektiva insatser. De två sistnämnda är de enda två av de listade insatserna som visar ett högre antal återfall i kriminalitet än respektive kontrollgrupp (Lipsey 2009). Carpelan och

medarbetare redovisar resultat från metaanalyser som bygger på studier av så kallade ”scared straight” program (skrämd till skötsamhet, egen översättning). Programmen innebär ofta att de unga får besöka fängelser och prata med intagna i försök att visa en verklig och icke förskönande bild av livet på fängelser.

Resultaten av dessa visar på liten eller ingen effekt (Lipsey 2009) eller i vissa fall till och med på höjda återfallssiffror i förhållande till kontrollgruppen som inte deltog i programmet, det senare enligt Carpelan m.fl. som återger Petrosinos publikation (Carpelan et al 2008).

5. Teori

Den teoretiska utgångspunkten för arbetet med denna uppsats är baserad på forskarna Andrews och Bontas Risk-Need-Responsivity Model (RNR)6, översatt till svenska; Risk-Behov-Responsivitets Modell (Carpelan et al 2008). Med hjälp av en rad metaanalyser som söker svar på frågan vad som är effektiv

rehabilitering för kriminellt belastade personer har forskarna formulerat de tre principerna ovan (Andrews et al 1990, Andrews & Bonta 2007). Teorin är förankrad i en psykologisk syn på kriminalitet till skillnad från, som författarna själv uttrycker det, den gängse kriminologiska forskningen. De forskare som anser att de psykologiska mekanismerna bakom kriminellt beteende är viktiga baserar, enligt författarna, sin forskning på studier av hur biologiska, strukturella, sociala och kulturella faktorer samspelar. De som däremot tillhör den mer konventionella kriminologiska skolan studerar statistik, juridiska frågor och socialpolitiska faktorer och tenderar således att bortse från individen bakom kriminaliteten. Med detta sagt hävdar författarna att det är viktigt, om inte avgörande, att en effektiv rehabilitering grundas i en god förståelse av de psykologiska faktorer som ligger bakom kriminellt förfarande (Andrews et al 1990).

Den första principen (Risk) rör, som termen föreslår, risken att individen återfaller i brott. Historiskt sett har riskbedömningar gjorts av professionella som i sin yrkesroll som till exempel kriminalvårdare, övervakare eller psykolog bedömt riskerna hos klienten baserat på egen erfarenhet och professionellt kunnande. Numera finns en rad olika evidens och manualbaserade bedömningsinstrument som har visat sig vara mer tillförlitliga än enskilda individers professionella bedömningar. Det bör dock påpekas att utnyttjandet av dessa instrument inte utesluter de professionellas egna bedömningar utan i praktiken används snarare en

6

13

kombination av de två (Andrews & Bonta 2007). Izzo & Ross kommer i sin meta-analys fram till att om riskfaktorer identifieras och ligger till grund för valet av behandling kan resultatet bli upp till fem gånger effektivare än om riskfaktorer för återfall inte tas i beaktande (Izzo & Ross 1990). Riskprincipen innebär i praktiken att nivån och intensiteten på behandlingen måste matchas med återfallsrisken. Med andra ord bör en person med en hög återfallsrisk genomgå ett intensivt program förslagsvis under en längre period (Dowden & Andrews 2000). Somliga, såväl forskare som personer i allmänheten, är av åsikten att personer med en tyngre kriminell belastning är alltför hårdhudade för att vara mottagliga för behandling, Lipsey är en av de forskare som går emot detta påstående och hävdar snarare att effekterna av behandling kan visa bättre resultat för denna grupp än för de med en ”lättare” kriminell problematik (Lipsey et al 1998).

Forskningsresultaten som ligger till grund för bland annat riskprincipen stödjer Lipseys påstående i detta hänseende. Detta i kontrast till

Behovsprincipen (Need) bygger på att man identifierar individens kriminogena

behov7. Dessa behov är relaterade till personens kriminella handlingar. Till exempel kan vissa personer vara särskilt benägna att begå våldsbrott medan andra uteslutande ägnar sig åt stölder. Andra kriminogena egenskaper är bland annat aggressionskontroll, asocialitet, umgänge med andra kriminella personer eller narkotikamissbruk (Lipsey 2009, Andrews & Bonta 2007). Författarna skiljer på kriminogena behov, som de anser måste adresseras i en behandling och icke-kriminogena behov som förvisso kan vara en bidragande orsak till att problemen har uppstått men som de inte anser är meningsfullt att ”attackera” enkom.

Exempel på icke-kriminogena behov är själv-känsla (eller brist där av), allvarliga psykiska sjukdomar som schizofreni eller rädsla för att bli straffad offentligt (Dowden & Andrews 2000, Andrews & Bonta 2007). Kritiska röster hävdar dock att det i många fall är nödvändigt att arbeta med icke-kriminogena behov, så som låg självkänsla, innan det är möjligt att arbeta med de kriminogena behoven. De förknippar även många motivationsproblem med det som RNR modellen betecknar som icke-kriminogena behov och påpekar att för att motivationen att förändras skall infinna sig måste således en del av de icke-kriminogena behoven behandlas (Ward et al 2007). Kritik riktas även mot författarnas kategorisering av olika behov. Kritikerna anser att Andrews och Bonta beskriver behoven som fristående snarare än att reflektera kring hur dessa (både icke kriminogena och kriminogena) kan samspela och vara sammanflätade (Ward & Stewart 2003).

Responsivitetsprincipen (Responsivity) är den sista av de tre och den betonar

vikten av att anpassa behandlingen, eller vad den aktuella insatsen innebär, efter individens inlärningsstil. Man skiljer på generell och specifik responsivitet. Enligt tesen om generell responsivitet ger program med en kognitiv beteende inriktning eller liknande generellt sätt ger bäst inlärningsresultat. Som exempel på bra metoder anges rollspel, repetitioner, att ge tips och positiv förstärkning. Den röda tråden kan sägas vara användandet av tekniker som kräver ett aktivt deltagande av klienten. Specifik responsivitet å andra sidan, rör de mer individuella

egenskaperna hos klienten så som styrkor och svagheter hos individen (Dowden & Andrews 2000, Andrews & Bonta 2007). Som exempel kan nämnas vissa funktionsnedsättningar som innebär svårigheter med koncentrationen som ADHD. Klienter med denna problematik får troligen mest ut av behandlingen om den utförs i kortare intervaller. Mulvey och medarbetare ser även de svårigheter med att behandla alla kriminella ungdomar som en homogen grupp, vilket i praktiken

7 _{Kriminogena faktorer är egenskaper eller beteenden som är direkt knutna till individens} kriminalitet (Carpelan et al 2008).

14

innebär att eftersom roten till problemet hos den unika individen inte adresseras kan det inte heller undanröjas eller behandlas (Mulvey et al 1993).

En del av den kritik som riktas mot RNR-modellen är att den saknar mer handfasta riktlinjer till de som arbetar med klienter. Med andra ord anser vissa forskare att avståndet mellan teori och praktik är alltför stort. Modellen blir även beskriven som en ”one size fits all”, att den i bristande utsträckning är

anpassningsbar till olika individer och kontexter (Ward et al 2007, Ward & Stewart 2003).

Sammanfattningsvis är teorin skapad av två forskare som genom en omfattande genomgång av forskningsrön inom området kommit fram till faktorer som de finner spelar en avgörande roll för att behandlingar skall vara framgångsrika. De sammanfattar dessa faktorer i tre principer; Risk-Behov- och Responsivitet.

Riskprincipen handlar om vikten att bedöma individens risk för återfall och

anpassa behandlingens intensitet till risken men även dess innehåll.

Behovsprincipen betonar vikten av att analysera och adressera de egenskaper och

beteenden hos individen (kriminogena faktorer) som är starkt knutna till

kriminaliteten. Det kan röra sig om till exempel att förstå orsaken till att en person är benägen att uteslutande begå våldsbrott eller arbeta med det negativa inflytande som umgänge med andra kriminellt belastade personer har på den unge.

Responsivitetsprincipen handlar i stora drag om vikten att se till individens

förmåga att ta tillvara den kunskap som förmedlas. Forskarna finner att vissa insatser har en generellt bevisad positiv effekt medan specifika insatser krävs för att på bästa sätt nå fram till personen genom att vara uppmärksam på hur

personliga egenskaper påverkar möjligheten att internalisera insatsens olika moment.

6. Resultat och analys

I detta kapitel redovisas det empiriska materialet från intervjuerna. Analysen av de transkriberade intervjuerna har skett genom så kallad kodning. Det innebär att materialet delats upp under olika koder av både konkret eller abstrakt karaktär. Dessa koder fungerar i kommande avsnitt som underrubriker och är tänkta att beskriva essensen av det som framkommit och redovisas.

6.1 Intervjuer med socialrådgivarna

De två socialrådgivarna intervjuades enskilt med några dagars mellanrum. Intervjufrågorna går att finna bilaga 1.

Relationsskapande

”Allt behandlingsarbete handlar om relationer. Har du ingen relation kan du inte påverka”.

Under intervjuerna med både socialrådgivarna och ungdomarna framkommer det tydligt hur viktigt det är att det för det första finns en relation mellan behandlaren och klienten och för det andra att den genomsyras av total tillit och genuinitet. Socialrådgivarna pratar om svårigheterna som kan uppstå när relationen skall byggas upp. En av dem beskriver hur ”slipade” ungdomarna kan vara i samtal med vad de ser som myndighetspersoner; de svarar vad de tror förväntas svara och sluter sig sedan. Den relationsbyggande fasen kan ta, och tillåts ta, lång tid:

15

”jag satt med en kille i fyra månader innan jag kom åt honom (...). Det var inte förrän jag la ner alla vapen som han öppnad sig. Jag sa: Allvarligt, jag kan inte komma igenom din mur, jag har försökt…”

Trygghet är ett ord som återkommer i samtalen kring relationer. Trygghet i form av tillit är av yttersta vikt, ungdomarna måste känna att det som sägs inte förs vidare. Det kan tyckas självklart att de unga förstår detta men faktum kvarstår att för många av dem ses Nya vägvalet initialt som en del av en myndighet, i detta fall socialtjänsten, och upplevelser från tidigare samtal och möten med

myndigheter kan vara negativa när det handlar om hur man upplevt att förtrolig information har använts. Eller som A beskriver det:

”(...) får vi ett rykte om oss att ”säger du nåt till dom så går dom direkt till soc” så kan du lägga ner hela verksamheten direkt.”

Förförståelse och det som har varit

Rådgivarna väljer att inte läsa socialtjänstens journaler eller andra dokument som rör klienten innan de har träffat honom eller henne. Deras önskan är att skapa sig en uppfattning om personen som är helt ofärgad och utan att ha en förförståelse i den bemärkningen. När de har skapat sig en uppfattning så läser de dokument som de anser vara relevanta. Att arbeta med orsaker till ett visst beteende eller vad det är som gör att den unge fallit in i en kriminell livsstil eller ett missbruk är av intresse. Som exempel ger en av rådgivarna hur ett samband mellan att ha varit utsatt för våld som barn och de egna våldsbrotten kan vara tydligt och i en sådan situation måste man arbeta med den ilskan som bottnar i de egna erfarenheterna genom att tala om det som har varit.

När det gäller hur de unga ska förhålla sig sitt eget förflutna i form av brott, beteende och så vidare så är rådgivarna överens om att det hör till det förflutna och det viktiga är att ta lärdom av det som hänt. De ser båda problem med att fastna i det som varit och förlora förmågan att se framåt och använda sina erfarenheter som hjälp när de ska blicka framåt och skapa en ny väg.

Personliga egenskaper

En av de personliga egenskaper som rådgivarna anser vara viktiga hos dem själva i relationen till ungdomarna är genuinitet. Med det menar de att man helt enkelt är konsekvent, ärlig och sig själv. En av rådgivarna betonar att det faktum att man har byggt upp en relation inte nödvändigtvis innebär att du är genuin. Relationen kan vara uppbyggd kring vad han kallar ”en behandlarroll”. För honom är detta inget alternativ, han anser att du måste vara samma person på jobbet som du är hemma eller ute på stan. För honom manifesterar frånvaron av behandlarrollen att man är trygg i sig själv. Att kunna bjuda på sig själv, även på fel och brister, nämns som en viktig faktor:

”...vi har jätte många fel och brister och vi berättar det för våra klienter också... Och då känner de liksom ”Jaha, så ni kan tänka så också?” Visst!”

För en av rådgivarna handlar ärlighet om inte bara att vara sig själv, att inte iklä sig en roll utan även att vara uppriktig i sina svar och reaktioner. Han förklarar genom att ta ett exempel där en klient berättar att han har rånat en åldring:

”… Jag sitter inte där och lägger huvudet på sned och frågar ”hur kände du där?” eller ”Hur tänkte du då?” utan då säger jag att det kunde varit din mormor, om nån hade rånat din mormor hur hade du då mått?”

16

Ovanstående citat summerar väl hur jag upplever hur rådgivarna kommunicerar med klienterna. Det kan enkelt beskrivas som ”raka puckar” sinsemellan och språket är kraftfullt och utan omskrivningar.

Hjälp till självhjälp

När relationen är skapad och med den en grundtillit så inleds en ny fas av arbetet både för rådgivarna och klienten. Det som genomsyrar Nya Vägvalets sätt att arbeta är tanken att alla lösningar, svar på frågor och förklaringar skall komma från den unge själv. A beskriver hur det redan från första stund är viktigt att förankra ungdomarnas medverkan hos dem själva:

”Alltså, för att kunna förankra saker och ting hos nån så måste personen vara delaktig... All vård handlar om att ”Du skall, vi måste hjälpa dig... Vi måste ingenting, jag vill inte ha förändring... jag vill inte ens ha någon hjälp... Det är där vi har den här, ja du vet ju själv det här med ”Välja själv” ... Du väljer själv! Vill du ha hjälp? Jag har en följdfråga till alla frågor jag ställer... ”Jaha, du vill ha hjälp? Och varför vill du ha hjälp? Och varför ska jag hjälpa dig?” Och nu låter det jätte kaxigt men det är det att göra en person ställd för att få folk att inse... Varför vill du ha hjälp? Och varför ska jag hjälpa dig och vad kan jag bidra med?”

Delaktigheten och att arbetet sker på ungdomens villkor kan även handla om vad samtalen ska beröra. B förklarar:

”(…) även om jag tror mig veta vad du behöver prata om så kan jag inte gå dit... Du måste gå dit själv. Och inte förrän du börjar närma dig området och jag märker på dig att du vill prata om det DÅ slänger jag ut en fråga…”

A beskriver deras arbete som hjälp till självhjälp. Han är noga med att poängtera att klienten själv måste finna lösningen, visst kan de göra det tillsammans men det är ungdomen som ska ha ”Aha-upplevelsen”.

Han brukar även fråga klienten vem som är viktigast? Det absolut vanligaste svaret brukar vara en rad olika närstående och mycket sällan nämner ungdomarna sig själv som den viktigaste. Vad A vill uppnå med detta är att få den unge att inse att så länge han inte sätter sig själv främst kan han inte heller göra något för någon annan, inte heller kan man respektera en annan människa om man inte respekterar sig själv.

”Här handlar det inte om att vara egoist och det där att vilja roffa åt sig så mycket som möjligt... det är inte det det handlar om. Det handlar om att titta på sig själv, om att se sig själv i spegeln.”

Den eftersträvade effekten av att låta ungdomen vara ägare av sina problem och lösningar är att ingjuta känslan av att makten över deras liv ligger hos dem och på så sätt infinner sig insikten om att de har ett val. För att visa ungdomarna att de har ett val pratar rådgivarna ofta med de unga om deras drömmar och lär dem skilja på vad som är dröm och vad som är uppnåeligt. Tanken med dessa samtal är att få dem att förstå att det som de drömmer om så som ett jobb, körkort och längre fram fru och barn inte är drömmar utan är saker och förhållanden som är helt upp till oss själva att ordna fram och inte tillfaller oss slumpvis:

17

”Lotto kan du inte påverka, jo till en viss gräns men sen är det ju utanför dina gränser… Men att få en dräglig tillvaro det har du mandatet att påverka själv. Det är detta de inte fattar!”

Genom att förvandla drömmar till uppnåbara mål tydliggörs även vägarna som måste väljas för att nå dit och de vägskäl där valen måste göras. Många av de val som måste göras kan vara potentiellt smärtsamma. Att lämna ett kamratgäng som man växt upp med eller att helt enkelt stå emot grupptryck kan vara bland de svåraste saker man har gjort. En av rådgivarna poängterar här att det inte handlar om att de säger till den unge att han inte ska umgås med sina vänner utan att de visar honom ett alternativ. På detta sätt riskerar man inte heller att den unge uppfattar det som att man försöker vända honom mot de personer i sin omgivning som står honom närmst. Det handlar även om att inte peka ut element i den unges liv som han eller hon gör fel eller som skadliga. B förklarar:

”Dom vet ju redan att man inte kan vara VD på Volvo om man går runt och köper skjutvapen och skyddsväst... Därför går vi inte in på sådant för det vet dom

redan...”

I det stora hela handlar det om att förstärka det som är positivt och att få dem att se fördelarna med att välja alternativa vägar.

En stor del av arbetet kretsar kring den unges självbild, självförtroende och självkänsla. De flesta aspekter av arbetet kan härledas till förändring av

självbilden. Att förstärka positiva egenskaper och skapa mål av drömmar är två aspekter som tidigare nämnts men det handlar även om att få den unge att förstå sig själv på ett mer objektivt plan. Närmast tillhands ligger här ambitionen att den unge skall förstå hur hans sätt att uppfatta omvärlden och sig själv påverkar hans faktiska agerande och reaktioner. Av de program som verksamheten använder sig av så är det just KSLs teorier om kriminella tankemönster som rådgivarna enligt egen utsago arbetar mest med. En av rådgivarna kan till exempel be ungdomen att beskriva ett brott för att sedan med hjälp av KSLs åtta tankemönster gå igenom det mentala händelseförloppet och hur han ser på brottet i efterhand.

Under hela processen väcks många känslor viket för rådgivarna är helt avgörande och absolut livsnödvändigt för att en förändring skall införlivas;

”Alltså de brukar kalla oss för ångest människor... Det tar vi som något positivt.”

Rådgivarna tolkar det som att de har ”tryckt på rätt knapp” och en av dem fortsätter;

”(...)det är det absolut viktigaste i vårt jobb det är detta här (drar en linje mellan

huvudet och hjärtat) mellan tanken och hjärtat, det är världens längsta halvmeter.

Att hamna i känslan. Allting är logiskt här uppe men hamnar du i hjärtat och känslan så får du helt andra förklaringar till saker…”

När de talar om värderingar, etik och moral beskriver B det som att man måste ”ta hem det”. Med det menar han att hela tiden vända på scenariot och säga hur hade det känts för dig? Tänk om det var din lillebror eller din mor:

”Ja, vi brukar alltid säga så att alla kvinnor på detta området är din mamma eller syster och alla män är din pappa eller bror. Alla människor har ett värde, jag menar inte att vi alla är bröder och ska sjunga Kumbaja eller nåt sånt men att om

18

jag slår dig så har du en mamma eller en pappa eller syskon som kommer bli jätte ledsna. Det är det vi försöker berätta, alltså hur hade du känt dig om din

lillebrorsa hade kommit hem och blivit slagen på käften?”

Då många känslor väcks och mycket ångest kan uppstå så är det viktigt för rådgivarna att kommunikationsvägar som SMS eller telefonsamtal är öppna även under tiden mellan besöken på Nya Vägvalet. Samtidigt menar en av rådgivarna att låta vissa saker få landa och bearbetas kan vara till gagn för ungdomarna, men en nära kontakt är betydelsefull oavsett vad det sista mötet innebar.

Att inte lyckas…

”Vi tar ju inte på oss att ungdomen inte lyckas på första rundan... Utan någonstans förväntar vi oss ett återfall på vägen.”

Enligt rådgivarna fullföljer ca 80-90% av ungdomarna hela programmet men det finns situationer när inskrivningen och arbetet av någon anledning avbryts. Det kan handla om situationer där den unge har en alltför tung missbruksproblematik som kräver behandling vid en annan instans eller att den unge helt enkelt ” inte är där ännu.” När beslutet att avbryta inskrivningen på Nya Vägvalet av ovanstående anledningar försöker man i möjligaste mån se till att en annan aktör tar över. Detta gäller framförallt i de fall där skälet till att man avbryter är ett missbruksproblem. I de fall där den unge inte är redo att ta åt sig programmet förklarar en av

rådgivarna att det absolut inte får ses som ett misslyckande, vare sig av den unge själv eller av rådgivarna. Han väljer istället att se det som att den unge har fått med sig mycket kunskap ifrån sin tid på Nya Vägvalet och att den någon gång kommer landa hos klienten.

Som svar på frågan om vad som skiljer den som ”inte ännu är där” och den som i så fall ”är där” åt så förklarar B;

”Det är så här att har du inga konsekvenser av det du har gjort så varför ska du ändra det?

Han menar att de som är redo och mottagliga för hjälp är de som upplever konsekvenser av sitt agerande som kännbara medan de som inte är redo inte upplever eventuella sidoeffekter som problematiska utan att de snarare ser till exempel att polisen flåsar dem i nacken som en del av det kriminella livet snarare än ett obehag eller problem.

A. talar å sin sida om att många av ungdomarna har ”nått botten” och att det ofta är det som krävs för att han eller hon ska vara hjälpsökande eller mottaglig för den hjälp som erbjuds.

Verktyg/Redskap

Som tidigare nämnts använder sig verksamheten av olika program som är framtagna för att bryta ett kriminellt eller normbrytande beteende (KSL), lära ungdomar att hantera sin ilska (ART, KSL) eller MI som är en samtalsmetodik. När rådgivarna får frågor om programmen och hur de använder sig av dem blir det tydligt att de inte använder något av dem enligt manualen utan att de snarare har skräddarsytt ett eget program och använder sig av de delar av programmen som de genom erfarenhet anser fungera bäst:

19

”Allting har vi bakat ihop och det bygger också mycket på vår erfarenhet, vad har vi varit med om innan, vad har funkat och vad tror vi kommer att fungera? Och hur har det fungerat på dem vi har haft under årens lopp?”

De har nyligen även börjat använda sig av REPULSE som är en variant av ART men samtalen eller lektionstillfällena sker på individuell basis. En av rådgivarna uttrycker en tydlig skepsis mot programmet men säger att de försöker hitta bitar av det som känns användbart.

Det framgår även tydligt att de båda ser sig själva som de största verktygen i bemärkelsen att all kunskap från programmen färgas av deras personligheter och erfarenheter. A beskriver det som att ha en verktygslåda med program men att det är han som använder dem på sitt sätt och hans kollega behöver inte nödvändigtvis använda dem på samma vis.

Ett mer konkret verktyg som de båda tar upp som oumbärligt är white boarden.

”Vi använder bara white-boarden till allt. Vi ritar, skriver om känslor, tankar ALLT! Utan den är jag utan två armar… Ritar upp det för klienten, klienten får gå upp och rita, konsekvenser vi diskuterar fram och tillbaka och så hela tiden rita och skriva…”

I slutskedet av behandlingen kommer även samarbete med andra aktörer in som ett hjälpmedel. Nya Vägvalet samarbetar med skolor och olika instanser på arbetsmarknaden för att hjälpa ungdomarna med sysselsättning. En av rådgivarna önskar dock att detta samarbete vore bredare då han upplever att det har varit till stor hjälp att kunna erbjuda ungdomarna en trygghet efter tiden på Nya Vägvalet är över.

Individanpassning

En av rådgivarna sammanfattar arbetet så här:

”Hitta orsaken till problemet, jobba med det, bearbeta; försöka få klienten till att inse, försöka få klienten till att hitta själva lösningen.”

I och med att orsaken till problemet är lika unik som individen själv krävs det att behandlingsarbetet anpassas till personens förutsättningar, personlighet, bakgrund och problematik. Båda rådgivarna talar om klienter med olika

”bokstavsdiagnoser” och hur all forma av inlärning måste anpassas. De tar båda upp exempel från skolvärlden där de båda i starka ordalag uttrycker en bestörtning över hur skolan hanterar barn och ungdomar som är mer praktiskt än teoretiskt lagda.

Hur länge ungdomen är inskriven på Nya Vägvalet är även det högst individuellt. Från början hade man sex månader som en ungefärlig tidsram men den ändrades snart till 12 månader.

Båda rådgivarna tar upp exempel på ungdomar som varit inskrivna upp till två år.

Utslussning och avslut

Under utslussningsfasen ebbar de ut kontakten, det kan handla om att de träffas en gång i veckan eller hörs av via telefon. Under denna tid kan stora delar av arbete handla om att se till att sysselsättningen fungerar och att ungdomarna känner en trygghet i att ha rådgivarna vid sin sida. Därefter skrivs personen ut och akten avslutas.