1
Högskolan på Gotland
HT 2010
Kandidatuppsats
Författare: Britt Marie Lennersand
Institutionen för humaniora och samhällsvetenskap
Handledare: Margaretha Mellberg
Vår nådiga vilja och befallning
Kungl. Maj:ts brev till landshövdingen
på Gotland 1735
Abstract
Our Gracious Will and Command – Letters from His Majesty the King to the County Governor of Gotland in 1735
This is a study of the letters from His Majesty the King to the county governor of Gotland in 1735. In the Age of Liberty the king had limited power. Royal
decisions were made with the Council of the Realm where the King only had the advantage of having two votes and a casting vote. Furthermore, the Council had to act according to the decisions of the Estates of Parliament, if at least three of the four Estates were in agreement. The duties of the county governor were set out in a detailed instruction of which the most recent version was issued in 1734. The county governors also received tasks in laws and royal ordinances
I have examined in full the thirty letters from the King that have been entered in the diary of the county secretariat of Gotland in 1735. My aim has been to examine the nature of the letters, what kind of action that was expected of the county governor and how the letters compared to the County Governor
Instruction.
Although the letters ostensibly came from the King, there are frequent
reminders that the Council of the Realm and the Estates were those who had the real power. Most of the letters were circular letters. Presumably letters with the same contents were sent to all county governors. About a third of the letters had printed enclosures which the county governor was asked to make public. In some cases the Estates had first sent a letter to the King in Council asking them to make a certain decision. Only one of the letters was without doubt sent only the county governor in Gotland and this was also the only letter which had a reply sent back to the King. The county governor was expected to respond to the letters, which he usually did by sending information to one of the civil service departments, by communicating ordinances to the public, or by taking other measures.
Two of the letters contained instructions that could be interpreted as additions to the County Governor Instruction. On the whole, the correspondence for the year of 1735 covered all the main parts of the county governor’s responsibilities.
Innehållsförteckning
1. Inledning ...4
Syfte och frågeställning ...4
Frågor……….. ...4 Avgränsningar ...5 Källmaterial ...5 Källkritik ………5 Metod… ...6 2. Forskningsläge ...6 Teori ………7 Teoretiska utgångspunkter ...7 3. Landshövdingeinstruktionen ...9
Sammanfattning av innehållet i 1734 års landshövdingeinstruktion ... 11
4. Regional förvaltning ... 17
5. Centralmakten ... 20
6. Undersökning av breven från Kungl. Maj:t ... 23
Avsändare ... 23
Mottagare ... 23
Diarieföring ... 23
Antal brev ... 24
Brevens utformning ... 26
Brev från Kungl. Maj:t registrerade hos landskansliet 1735 ... 27
Brevens innehåll ... 28
7.Kommentarer till breven... 33
Kungörelser ... 34
Resolutioner ... 35
Begäran om uppgiftslämnande ... 35
Efterrättelse ... 36
Individuella brev ... 38
8. Breven i förhållande till landshövdingeinstruktionen ... 39
9. Uppfyllelse av Webers kriterier ... 39
10. Sammanfattning ... 40
Käll- och litteraturförteckning ... 42
Otryckta källor ... 42
Tryckta källor ... 42
Litteratur ... 42 Bilaga 1. Exempel på brev
1
Inledning
”Såsom Kongl. Maj:t har nådigast anförtrodt Landshöfdingen förvaltningen af hela Provincien och alla deruti liggande Land, Lähn, Städer, Slått, Hus och Gårdar; Altså skal han wara Kongl. Maj:t, Des Högtälskelige Gemåhl och Lifsarfwingar, dem Gud förläna täckes, huld, trogen och rättrådig, aldeles som den wid Riksdagen åhr 1720 uprättade Föreningen med Regeringzformen biuda och stadga. Han skal sökia och främja efter yttersta förmågo, Konungens och Rikets gagn och wälfärd, men hindra och afwärja all skada, fördärf och fahra, och i tid gifwa tilkiänna om han mercker något sådant å färde wara, aldeles som en trogen Vndersåtare ägnar och bör, och han in för Gud, Kongl. Maj:t och Riksens Ständer kan til swars stånda.”1
Detta är början av den första paragrafen i Kongl. Maj:ts Nådige Instruction,
hwareffter Kongl. Maj:ts Tro Män samtelige Landshöfdingarne i Riket,, wid sine Embetens förwaltande sig hörsammeligen hafwe at rätta. Gifwen och förbättrad i Stockholm wid Riksdagen den 4 Novemb., A:o 1734. Av den framgår att
landshövdingens huvuduppgift var att som kungens representant i länet bevaka kronans intressen.2
Syfte och frågeställning
Syftet med uppsatsen är att undersöka utövningen av statlig makt på regional nivå under frihetstiden, närmare bestämt styrningen av den regionala statliga förvaltningen genom brev till landshövdingen från Kungl. Maj:t.
Frågor
Vilken typ av styrning innehöll breven?
Var breven individuella, cirkulärskrivelser, följebrev till förordningar eller annat? Hur förhåller sig breven till texten i landshövdingeinstruktionen?
1 Styffe, 1852, s. 336 2 Sörndal, 1937, s. 203
Avgränsningar
Undersökningen avser brev till landshövdingen i Gotlands län som registrerats hos landskansliet år 1735. Breven har undersökts i sin helhet. Dessutom har antalsuppgifter för inkommande brev från Kungl. Maj:t som registrerats hos landskontoret 1735 hämtats från registratur. År 1735 har valts eftersom det är året efter införandet av den nya landshövdingeinstruktionen 1734 och man kan tänka sig att det skulle finnas ett särskilt behov av förtydliganden och
kompletteringar. Landskontorets brev har inte undersökts i sin helhet eftersom samtliga handlar om länets räkenskaper, medan breven som registrerats i landskansliet innehåller olika typer av ärenden.
Källmaterial
Brev från Kungl. Maj:t till landshövdingen på Gotland, registrerade i landskansliets diarium 1735. Otryckt källa i Landsarkivet i Visby. Landshövdingeinstruktionen 1734. Tryckt källa
Källkritik
De ankommande breven är inbundna i böcker årsvis och är samlade per avsändare. Längst fram finns ett register där brev från Kungl. Maj:t tas upp först, sedan kommer brev från kollegier och andra myndigheter och brev från privatpersoner sist. Förteckningen är alltså upprättad efter årets slut. Jag har inte jämfört med uppgifter om avsända brev från Kungl. Maj:t för att få fram om något brev inte är registrerat. Ett exemplar av tryckt material, förordningar, resolutioner, m.m. som bifogats, finns i de flesta fall inbundet tillsammans med respektive brev. Två förordningar finns i boken och har numrerats utan att det finns något motsvarande brev, men det är sannolikt att de kom som bilagor till brev som inte bevarats i brevboken. Två följebrev saknar det bifogade tryckta materialet. De flesta av breven förefaller vara cirkulärskrivelser till samtliga landshövdingar. Jag har inte undersökt om motsvarande brev till
Metod
De arbeten jag funnit i den tidigare forskningen avser relativt långa tidsperioder och i behandlingen av korrespondensen använder man registraturen för ta fram uppgifter om antal brev till och från olika avsändare samt kategorisering på olika ämnen. För att inte få ett ohanterligt stort källmaterial har jag valt en kort
tidsperiod, men har läst breven och delat upp dem och analyserat dem i de olika kategorierna enligt frågeställningen. Jag har också jämfört med de områden för landshövdingens verksamhet som finns i landshövdinge-instruktionen.
2
Forskningsläge
Några få studier har ett helhetsgrepp på länsstyrelsens arbete från dess tillkomst. Ett grundläggande, översiktligt arbete om länsstyrelsens historia från den högre lokalförvaltningen före den första landshövdingeinstruktionen 1634 till nittonhundratalet är Olof Sörndals Den svenska länsstyrelsen. Uppkomst,
organisation och allmänna maktställning (1937).
Björn Askers I konungens stad och ställe. Länsstyrelser i arbete 1635-1735 (2004) innehåller en genomgång av alla de olika delarna av landshövdingens arbete. Han har specialstuderat material från Uppsala, Örebro och Kopparbergs län.
Alexander Jonssons De norrländska landshövdingarna och statsbildningen
1634-1769 (2005) sträcker sig från den första landshövdingeinstruktionen 1634
till frihetstidens slut och tar bland annat upp landshövdingarnas korrespondens, i första hand brev från landshövdingen. Undersökningen avser Västernorrlands och Västerbottens län.
Dessutom finns ett antal verk där någon speciell del av länsstyrelsens arbete studerats. Här skall särskilt nämnas Pär Frohnert som har gjort en studie av den lokala statliga förvaltningen under frihetstiden. Studien, Kronans skatter och
bondens bröd. Den lokala förvaltningen och bönderna i Sverige 1719-1775
(1993), är gjord i ett underifrånperspektiv med huvudinriktning på fogdar och uppbördsmän, i synnerhet i Säter och Västernärke.
Beträffande utövande av kungamakten är det vanligt med studier om kungar, om än inte så ofta frihetstidens monarker. Jonas Nordin har gjort en studie av hur monarkin fungerade under frihetstiden, när kungen inte hade särskilt mycket makt, Frihetstidens monarki. Konungamakt och offentlighet i 1700-talets
Sverige (2009). Han kommer fram till att trots kungens begränsade makt och att
systemet kunnat fungera utan kung togs frågan om monarkins existens egentligen aldrig upp.3
Teori
En vanlig ansats är att använda ett underifrånperspektiv och försöka få fram de vanliga människornas historia och inte bara överhetens. Jag har valt att följa Alexander Jonsson4 och anlägga ett mittemellanperspektiv, eftersom
landshövdingen befann sig mellan centralmakten och folket. Dessutom använder jag mig av Max Webers teser om byråkratin. Han betraktade byråkratisk administration som den ”renaste typen av legal
auktoritetsutövning”.5 Jag behandlar dock inte den aspekten i uppsatsen
Teoretiska utgångspunkter
Förhållandet mellan stat och samhälle i tidigmodern tid har behandlats av många forskare med olika perspektiv. En viktig representant för
historiematerialismen är Perry Anderson som tagit upp de absoluta staternas uppbyggnad. Han kallar det svenska styrelsesättet under frihetstiden ”en regim av korrumperad adelsparlamentarism”6. Sven A. Nilsson har anlagt ett makt- eller militärstatsperspektiv, där han ser landshövdingarnas verksamhet som en del av centralmaktens kontrollapparat. Även i uppgifter där landshövdingen inte hade ansvar skulle han ”kontrollera allt och alla.”7. Många forskare väljer
antingen konflikt- eller interaktionsperspektiv. Eva Österberg är företrädare för interaktionstanken, där hon för fram hur bönderna på olika sätt kunde få
3 Nordin, 2009, s 13 och 269 4 Jonsson, 2005, s 36 5 Weber, 1983, s 149 6 Anderson, 1980, s 202 7 Nilsson, 1990, s 217f, 223
inflytande trots sin underordnade ställning.8 Frohnert anknyter till en
historiematerialistisk utgångspunkt med beröringspunkter till annan forskning med konfliktperspektiv. Han använder sig dessutom på följande sätt av Max Webers idealtyper för rationell byråkrati och ståndspräglad förvaltning för att belysa problemen. Den sista av Webers kriterier för rationell byråkrati är den viktigaste för förvaltningen.
1. ”fasta sakavgränsade kompetensområden 2. utvecklad ämbetshierarki
3. skriftliga dokument och arkiv som grund för ämbetsutövningen 4. ämbetsverksamheten förutsätter teoretisk utbildning
5. ämbetet kräver ämbetsmannens hela tid
6. ämbetsutövning på grundval av generella regler” 9
Som en kontrast till detta har Weber sex punkter som kännetecknar den ståndspräglade förvaltningen
1. ”Ämbetsmännen är inte personliga tjänare till härskaren, utan tvärtom oavhängiga personer från högre stånd
2. ämbetsmännen har antingen tilldelats ämbetet av härskaren eller på lagligt vis förvärvat det (t.ex. genom köp)
3. ämbetet kan inte godtyckligen fråntas ämbetsmännen
4. uppdelningen av förvaltningen i olika områden är inte sakligt betingad utan härrör från ämbetsinnehavarnas konkurrens om myndighet och intäkter
5. disciplinbegreppet är okänt inom förvaltningen, som istället regleras av ”tradition, privilegium, feodala eller patrimoniella trohetsrelationer, ståndsära och ’god vilja’”
6. ämbetsmännen förfogar över förvaltningsinstrumenten och kan därför sköta sina ämbeten på ett självständigt sätt”:10
Asker poängterar i sin användning av Webers teorier om byråkrati att kriterierna inte är absoluta utan kan föreligga i olika grad. De sex kriterierna han ser är i princip samma som hos Frohnert, men Asker har gjort en fylligare beskrivning
8 Österberg, s 128ff 9 Frohnert, 1993, s. 6 10 Frohnert, 1993, s. 8
av varje kriterium och har tagit med följande ytterligare aspekter på varje punkt:11
1. Verksamhetens mål fastställs genom det regelverk som styr byråkratin. 2. Hierarkin gäller inte bara ämbetsmännens inbördes förhållande utan innehåller också en instansordning som ger möjlighet för de styrda att appellera till högre instans.
3. ”Byråprincipen”. Byråns verksamhet är helt skild från tjänstemännens privata liv.
4. Frohnert skriver att det krävs teoretisk utbildning medan Asker använder uttrycket ”grundlig fackutbildning”.
5. Weber har sett utvecklingen mot heltidstjänster för tjänstemän som en utvecklingsprocess.
6. Tjänstemannen utmärks av en kännedom om de regler som gäller för ämbetsutövningen.
I sitt resultatkapitel sammanfattar Asker utvecklingen av länsstyrelsen och hur den förhåller sig till Webers kriterier. Han konstaterar att länsförvaltningen på 1730-talet är mer byråkratisk än hundra år tidigare, men att det inte finns någon fullständig uppfyllelse av kriterierna. Asker anser inte att det finns anledning att ändra på åsikten att den svenska statsförvaltningen på 1600-talet var mer avancerad än omvärldens. Framför allt byggde den inte på godsägarnas makt. Asker anger frånvaron av en godsägarelit och därmed brist på kvalificerade personer för det kollegiala systemet som en tänkbar orsak till att nya
ledningsformer infördes. 12
Även Jonsson använder Webers teser om byråkrati. Han har ingen detaljerad redogörelse för Webers teser utan hänvisar i huvudsak till Frohnerts
framställning. 13
3
Landshövdingeinstruktionen
Den första landshövdingeinstruktionen kom 1635. Med undantag för Kexholms län gällde den lika för alla landshövdingar. Landshövdingen var konungens
11 Asker, 2004, s. 25 12 Asker, 2004, s. 329ff, 336 13 Jonsson, 2005, s.37
befallningshavande i länet och han var kungens och de fem kollegiernas representant. Däremot skulle han inte ses som invånarnas representant gentemot regeringen utan i landshövdingeinstruktionen kallas landshövdingen ”Konungens vicarius, eller högbe:te fem kollegiers exekutor”14. Den nya organisationen fungerade inte bra till en början. Förordningar saknades på många områden och till exempel Axel Oxenstierna ansåg att många
landshövdingar inte skötte sitt arbete tillfredsställande. Landshövdingarna i sin tur ansåg instruktionen omöjlig att följa. En orsak till problemen var bristande kontinuitet på grund av att landshövdingarna ofta förflyttades.15
1687 utfärdades en ny landshövdingeinstruktion som i huvudsak liknade den av 1635. Den enväldige Karl XI strök emellertid de paragrafer som gjorde
landshövdingen till en representant i första hand till de fem kollegierna och i stället fastställdes att landshövdingen var underordnad kungen. Detta betonades ytterligare av den ed som fanns i instruktionen och som landshövdingen skulle avlägga. Landshövdingen var alltså i första hand konungens befallningshavande. Under de sista svåra åren av Karl XII:s regeringstid kom landshövdingarna i många fall att ställa sig på folkets sida genom att inte med tillräcklig kraft och effektivitet övervaka skatteuppbörd och befallningar från kung och ämbetsverk. På förslag av kungens minister Görtz förordnades en assistent kallad ordningsman, som skulle bistå landshövdingen och säkra verkställighet och kontroll. Dessutom fick häradshövdingarna översyn över fogdar, länsmän, med flera. Arbetsfördelningen blev därigenom oklar och efter 1718 slopades de nya åtgärderna.16
Landshövdingeinstruktionen var från början personligt utställd för varje ny landshövding. På grund av instruktionens omfång slutade man att skriva ut den och hänvisade i stället en ny landshövding till företrädarens instruktion. Vid översyn av 1635 års instruktion fick landshövdingarna skicka in en redogörelse för sitt arbete. Den nya instruktionen 1687 var i princip samma för alla och gällde såväl aktuella landshövdingar som deras efterträdare.
14 Styffe, 1852, s. 193 15 Sörndal, 1937, s .45 16 Sörndal, 1937, s 70f
I frihetstidens första regeringsform antagen 1719 fanns inga närmare
föreskrifter om landshövdingarnas uppgifter. Avsikten var att de skulle ses över och anpassas till det nya styrelsesättet. Det fanns också en stark misstro mot enväldet och dess institutioner. En provisorisk instruktion som inte skrevs under av kungen utfärdades 1723, men beslut om permanenta ändringar anpassade till frihetstidens styrelsesätt sköts upp flera gånger. Beslutet togs slutligen den 4 november 1734. I många avseenden var instruktionen lik de tidigare, med vissa nyheter som att landshövdingen inte bara var ansvarig inför Kungl. Maj:t utan också inför ständerna.17 En annan förändring var att landssekreteraren och landskamreraren fick en mer framträdande ställning och fick till uppgift att kontrasignera skrivelser som skulle expedieras.18 Länsstyrelsen ändrades därigenom från en individualmyndighet till en kollektiv myndighet även om det inte fanns några regler i instruktionen om föredragning eller rätt för
landssekreteraren eller landskamreraren att anmäla en avvikande mening.19
Sammanfattning av innehållet i 1734 års
landshövdingeinstruktion
20§ 1 Landshövdingen skall vara Kungl. Maj:t, hans gemål och arvingar huld och trogen och rättrådig som regeringsformen 1720 stadgar. Han skall stå till svars inför Gud, Kungl. Maj:t och Riksens Ständer. Landshövdingen skall avlägga en ed som skickas till kammarkollegiet och som avläggs personligen vid
kammarkollegiet när landshövdingen besöker Stockholm. I paragrafen anges särskilt att landshövdingen skall bevaka så att inte enväldet kan återinföras. § 2 Landshövdingen skall hålla ett vaksamt öga och vara på sin vakt mot landets fiender.
§ 3 Landshövdingen skall hålla landet, städerna, slott, hus och gårdar Kungl. Maj:t och riket med trohet till handa, samt drottningen och hennes manliga arvingar enligt successionsordningen
§ 4 Landshövdingen skall se till att inget görs som strider mot kyrkolag och förordningar, att allt går rätt till och byggnaderna inte förfaller av vanskötsel. Om
17 Sörndal. 1937, s 80 18 Sörndal, 1937, s 84-85 19 Sörndal, 1937, s 121 20 Styffe, 1852, s 336-391
något förefaller ”förargeligit eller oskickeligit” skall landshövdingen meddela biskopen och domkapitlet i första hand och om det inte hjälper Kungl. Maj:t. § 5 Landshövdingen skall inte befatta sig med domar i tvistemål, men han skall se till att allt går rätt till i domstolarna För att allmogen skall känna till lagar och förordningar skall alla tryckta plakat, förordningar, riksdagsbeslut, resolutioner och rescripter inte bara läsas upp vid tinget utan också kungöras från
predikstolarna i varje församling. Vissa förordningar bör årligen kungöras och alla förordningar skall finnas tillgängliga i kyrkan.
§ 6 Landshövdingen skall se till att inga brott blir nedtystade utan kommer till behörig domstol och förteckning över dömda skall upprättas. Landshövdingen föranstaltar all exekution av civila mål
§7 Militär- och krigssaker skall inte skötas av landshövdingen. Militära
befälhavare får, å andra sidan, inte utöva makt över allmogen. Militären får inte störa landshövdingens ämbetsutövning eller störa befolkningen.
§ 8 Landshövdingen ansvarar för rekrytering och försörjning av knektar § 9 Krigskollegiet har uppsikt och vård över kronofaktorier enligt
regeringsformen 1720. Landshövdingen skall inte befatta sig med dem om inte krigskollegiet ber om hjälp.
§ 10 Landshövdingen skall ge hjälp och handräckning vill salpetersjuderier om inspektören och salpetersjudarna behöver det. Landshövdingen skall mönstra salpetersjudarna i länet vår eller höst enligt förordning.
§ 11 Beträffande sjöfolk, skepps- och amiralitetsstaten kommenderar inte landshövdingen utom att hålla båtsmännen till lag och rätt, stadgar och landsfred. Landshövdingen deltar i rekrytering.
§ 12 Landshövdingen skall ta ”politie” och regering i akt så att de inte blir kränkta av in- eller utländska krafter. Stridigheter som inte kan hänskjutas till domstol skall tillkännages till Kungl. Maj:t eller vederbörande kollegie.
§ 13 Landshövdingen skall se till att alla Kungl. Maj:ts undersåtar följer lagar och förordningar, åtnjuter sina rättigheter och han skall se till att hus- och hemfred råder och att stöld, våld och orätt avvärjs och att skyldiga straffas. § 14 Lagar skall följas. Inget intrång av främmande eller grannar får förekomma. Landshövdingen skall underrätta sig om stridigheter och ta dubbelt bevis och skicka en utförlig berättelse till Kungl. Maj:t och lämna en vid landskansliet.
§ 15 Landshövdingen skall vinnlägga sig om att god ordning hålles på landet och i städer. Landet skall brukas, skogarna skötas, vägar och broar
underhållas.
§ 16 Landshövdingen skall se till att mynt, mål, vikt och mått inte förfalskas. § 17 Landshövdingen skall hålla sig underrättad om varje stads villkor, inkomster m.m. och hur handel, hantverk och nyttiga manufakturer kan
förbättras, verkställa det han kan och ge memorial om övrigt till Kungl. Maj:t och vederbörande kollegie.
§ 18 Landshövdingen skall uppmärksamma en rad punkter beträffande
näringarna, t ex. att borgare skall utöva borgerlig hantering, handel, manufaktur eller hantverk. Somliga tror att öl- och brännvinsförsäljning är en borgerlig gärning. Landshövdingen skall se till att det förbjuds. Ingen får syssla med det utom de som har rätt att vara krögare eller ha taverna. Övriga punkter rör gästgiveri och skjutsning.
§ 19 Landshövdingen skall se till att inga lösdrivare eller ”lättingar” förekommer. Kyrkoherdarna skall namnge dem till landshövdingen i oktober varje år.
Hospital, fattigstuga och barnhus är socknarnas angelägenhet, men landshövdingen skall utöva tillsyn.
§ 20 I städerna får bara finnas de som är i Kungl. Maj:ts tjänst, borgare, ”redeliga” gäster, nyttiga invånare, drängar eller pigor. Med vuxna som inte försörjer sig på köpenskap, hantverk eller tjänst förfares som med ”lättingar” på landet och likaså med barn som inte har föräldrar som kan försörja dem.
§ 21 Landshövdingen skall inte tillåta tiggeri och se till att förordningar om det efterlevs.
§ 22 Landshövdingen och magistraten skall utöva tillsyn över tukt- och barnhus, samt hospitalen tillsammans med biskop och consistorium.
§ 23 Landshövdingen skall se till att kronans och konungens räntor och finanser sköts.
§ 24 Kungl. Maj:t utfärdar instruktioner för landskamrerare, fogdar och häradsskrivare. Landshövdingen skall se till att de följs.
§ 25 Tidiga räkenskaper hjälper till för indrivning och säkerhet av Kungl. Maj:ts räntor och inkomster. Landshövdingen skall se till att det inte bara sker i rätt tid utan att de redovisas skyndsamt. Landskamreraren skall kontrasignera brev om
förläning, utbyte eller annan förändring av jordegods och räntor, assignationer på löner och andra penningmedel.
§ 26 Landshövdingen skall övervaka fogdarnas verksamhet
§ 27 Landshövdingen skall tillhålla mantalskommissarierna angående mantalsskrivningen så att längderna är klara senast den 10 januari.
§ 28 Landshövdingen får inte ändra fördelningen av Kungl. Maj:ts inkomster utan allt utom militien, landsstaten och kyrkan skall gå till landtränteriet.
§ 29 Den som utan tillstånd och order till egen nytta använder de medel som är anslagna till militien eller andra oundgängliga saker skall anses som Kungl. Maj:ts trolösa tjänare och bli belagd med 40 procent straff förutom
återbetalning.
§ 30 Landshövdingen skall se till att oskälig avkortning av Kungl. Maj:ts räntor inte förekommer.
§ 31 Uppräkning av ”wahnlige och ordinarie” avkortningar av räntor, t ex vid ödesmål på krono-, frälse- eller avbrända hemman.
§ 32 Regler för ödesmål avseende frälsehemman och kronohemman. § 33 Brandstod ges och tas på varje ort enligt, lag förordning eller sedvänja. Därutöver skall landshövdingen se till att häradsrätten undersöker och brandstoden erlägges.
§ 34 Regler för avkortningar av mantalspenningar vid dödsfall
§ 35 Landshövdingen ansvarar för hemmanens rätta bruk. Han skall låta göra ekonomisk besiktning vart tredje år med hjälp av kronofogden och två andra personer.
§36 Landshövdingen skall vidta åtgärder när alltför många personer bor på en fastighet. Landshövdingen skall tillhålla dem som äger minsta andelen att låta lösa ut sig och flytta.
§ 36 Ödesmål beror ibland på durchmarscher och att belastning med skjuts, inkvartering och förplägnad inte fördelas. Landshövdingen skall se till att fördelning görs mellan länets härad och socknar. Landshövdingarna skall flitigt korrespondera med varandra när durchtåg skall ske så att de vet hur stort manskapet är och kan anskaffa nödvändiga resurser.
§ 38 Om magasin finns i länet skall de stå under Landshövdingens kontroll. § 39 Landshövdingen skall se till att bönderna inte utarmas och hemmanen läggs öde därför att felaktiga taxor används eller räntor tas ut i otid.
Landshövdingen skall varje år upprätta en markegångstaxa för spannmål och övriga räntepersedlar enligt det pris som gäller i köpstäderna.
§ 40 Landshövdingen skall avgöra ägotvister mellan kronobönder efter uppgifter från lantmätaren. Vid tvister mellan kronobönder och skatte- eller frälsebönder måste kronobonden genast anmäla det till landshövdingen för åtgärd.
§ 41 I län där det finns bergverk skall landshövdingen se till att de hålls i god ordning, men att man också skall tänka på de efterkommande så att inte
skogarna utöds med svedjande. I län där bergsbruk ännu inte förekommer skall landshövdingen undersöka om det går att bygga verk. Landshövdingen skall se till att malmletare inte hindras.
§ 42 Landshövdingen skall noga se till att skogarna sköts och att förordningar angående jakt följs. Allmogen skall delta i jakt på skadedjur, men sådan skall inte i onödan anordnas under skördetiden, vid bästa vinterföre eller vid helgdagar.
§ 43 För att inte undersåtarna skall betungas med långa resor för sina ärenden och klagomål skall landshövdingen ha sitt residens i den stad där
landshövdingen tidigare residerat. Vid tvister mellan parter skall
landshövdingens svar vara en skriftlig resolution som innehåller den klagandes begäran, de omständigheter som anförs och skälen för beslutet. Kungl. Maj:t finner nödvändigt att landshövdingen anger vilka dagar i veckan han har mottagning och låta kungöra dem i predikskolarna så att han inte hindras i sitt ämbete på andra dagar, särskilt postdagar, och att de sökande inte behöver resa i onödan till staden när landshövdingen inte har tid med dem. Kungl. Maj:t förbjuder landshövdingen att vara borta från sitt län mer än 14 dagar utan Kungl. Maj:ts tillstånd och kunskap.
§ 44 Kungl. Maj:t bestämmer att landshövdingen till sin hjälp skall ha en landssekreterare som skall bistå honom i alla hans ämbetes saker och kontrasignera alla resolutioner som utfärdas vid landskansliet, påminna landshövdingen om allt som går, följa med landshövdingen på resor ut på landet och i städerna på kronans vägnar. Vid vakans skall landshövdingen föreslå tre personer till Kungl. Maj:t. Dessutom skall finnas en landskamrerare som skall hålla landsbok över alla inkomster, uppbörder och utgifter, registrera alla förrättningar för fogdar och uppbördsmän, författa och kontrasignera de berättelser, förklaringar och betänkanden som landshövdingen sänder till
kollegierna, samt kontrasignera de saker som expedieras från kansliet och hålla sig till sin instruktion. De två skall upprätta registraturer och diarier alfabetiskt på alla böcker, akter och handlingar och 6 månader efter årets slut ha dem
inbundna och registrerade. När en landskamrerartjänst blir ledig får landshövdingen själv göra sig underrättad i kammarkollegiet vilken av betjänterna vid huvudverket där är skickligast till landkamrerarsysslan och denne och två andra välmeriterade personer uppför han på förslag. Kollegiet examinerar dem och förser den som är förtjänt och meriterad med fullmakt. § 45 I alla brev och skrifter som landshövdingen sänder till Kungl. Maj:t och kollegierna eller när Kungl. Maj:t begär en underrättelse eller förklaring, skall han ”bruka klara ordalag, bifoga sin oförgripliga tanka och mening” där så behövs. Skulle något hinder för verksamheten finnas skall han genast underrätta Kungl. Maj:t eller respektive kollegie så att inte brev lämnas obesvarade. Vid varje års slut skall Kungl. Maj:t få uppgift om vilka brev och remisser som besvarats och vilka som är obesvarade och orsaken till det. § 46 Landshövdingen skall låta skriva in sina brev i en postbok som han fått från kanslikollegiet så att ingen skall kunna sticka med några brev obetalda, eftersom Kungl. Maj:t låter landshövdingens tjänstebrev befordras gratis. Boken skickas med breven till postkontoret. Landshövdingen har inte hand om
postväsendet som ligger under kanslikollegiet, men han skall inte försumma att meddela kollegiet om något är fel eller om det skulle kunna skötas bättre och snabbare. Posten får inte försenas på grund av landshövdingen utan det han inte hinner svara på till en postavgång får han skicka med nästa, om inte ärendet är så viktigt och angeläget att ett visst uppehåll kan vara nödvändigt. § 47 En landshövding bör inte gå från en tjänst till en annan innan han lämnat en redogörelse och hans efterträdare skall inte undandra sig omsorg om indrivning av utestående fordringar. Enligt Kungl. Maj:ts reglemente av den 5 januari 1684 skall han låta besiktiga och lämna ifrån sig de hemman och lägenheter som är anslagna som lön till landshövdingeämbetet liksom han bör göra när någon av landsbetjänterna dör eller eljest lämnar sin tjänst.
§ 48 Kungl. Maj:t vill också härmed anbefalla landshövdingen att påminna ridderskapet och adeln i länet att de skall leverera in sina rusttjänstslängder och jordeböcker så att man kan se vilka förändringar som skett med rusttjänsten genom byte, arv och köp.
§ 49 Eftersom det på grund av deras omfattning inte varit möjligt att ta med allt om Kungl. Maj:ts räntors och inkomsters befrämjande som utförligare tas upp i landskamrerarens, fogdarnas och häradsskrivarnas instruktioner så har Kungl. Maj:t förtroende för landshövdingen att han som redlig Tro-Man och tjänare vårdar sig i allt om Kungl. Maj:ts tjänst och intresse samt länets bästa och förkovring, att han inte underlåter att i tid tillkänna ge om han har svårigheter med någon förrättning och att han kommer in med sina memorial så att Kungl. Maj:t och kollegierna kan meddela resolution och svar i de mål han inte kunnat avgöra. Slutligen skall landshövdingen påminnas att inte bemöta någon, vem det vara må, med hårda ord då de gör en anhållan på anständigt sätt, utan tvärtom visa var och en välvilja och tillbörlig heder efter vars och ens stånd och värde.
4
Regional förvaltning
Sörndal finner länsförvaltningens ursprung i den organiserade insamlingen av skatter till den kungliga förvaltningen som påbörjades på slutet av 1100-talet.21 Däremot var länen inte förvaltningsenheter i modern mening. Titeln
landshövding för landskapens högsta tjänstemän började användas på 1580-talet, men den infördes officiellt i 1634 års regeringsform.22 Enligt den var landshövdingarna inte ståthållare utan ämbetsmän som lydde under kungen och ämbetsverken i Stockholm. De var ansvariga för verkställighet av kungliga befallningar och förordningar och utövade dessutom kontroll över fogdarna som skötte uppbörd och räkenskaper.23
Med 1634 års regeringsform fick man ett tjänstemannabegrepp som var offentligrättsligt. Det innebar att man gjorde åtskillnad mellan offentligt och privat. Tjänsten skulle uppta hela innehavarens tid och vara avlönad. 24
Landshövdingarna förbjöds att vistas utanför sina län längre än tre veckor utan Kungl. Maj:ts tillstånd. Vad gäller övrig organisation stadgade regeringsformen att landshövdingen skulle biträdas av en bokhållare och en handskrivare. I
21 Sörndal, 1937, s 3 22 Sörndal, 1937, s 15 23 Sörndal, 1937, s 21 24 Sörndal, 1937, s 38
motsats till ståthållarna var landshövdingarna förvaltningstjänstemän som inte hade militära eller dömande uppgifter.
Landshövdingeinstruktionerna definierar ett antal sakområden för länsstyrelsens verksamhet:25
Religionen (även skolor och hospital) Rättsväsendet (”justitien”)
Krigsmakten till lands (”krigsväsendet”: även faktorier, salpetersjuderier) Krigsmakten till sjöss (”sjöstaten”, ”sjösakerna”)
Landsregeringen (eller ”politiväsendet”: allmän ordning, näringar, kommunikationer m.m.)
Finansförvaltningen (”ränterne”)
Religionen underställdes kungen genom reformationen. Däremot var inte prästerskapet underställt den civila förvaltningen, men det fanns många anknytningspunkter, till exempel att landshövdingen skulle övervaka att
prästerskapet förkunnade den rena läran. Uppsikten gällde även undervisning och sjukvård. Även när det gällde rättsväsendet skulle landshövdingen
övervaka att allt fungerade på rätt sätt, men de fick inte döma själva. Landshövdingen fick inte föra befäl, men ansvarade för krigsmaktens rekrytering och försörjning. Landsregeringen bestod av upprätthållande av allmän ordning och utveckling av näringar och kommunikationer. Exempel på sådana områden är gästgiveri och skjutsning. För skogsvården skulle
landshövdingen först övervaka, men ansvaret kom senare att läggas på landshövdingen. Landshövdingen ansvarade för den regionala
finansförvaltningen och redovisade länets räkenskaper till kammarkollegiet. Landshövdingen hade kontakt med befolkningen i sitt residens och på sina tjänsteresor. Hans uppgift var i huvudsak att företräda statsmakten, men också en viss roll som folkets företrädare mot överheten. Asker antar att kanalerna uppåt för befolkningens önskemål var ett sätt att upprätthålla samhälls- och styrelseskicket. Genom att önskemålen ibland tillgodosågs använde sig undersåtarna av dessa kanaler i stället för att på andra sätt sätta sig upp mot
överheten. När undersåtarna framförde sina önskemål till ständermötena kallades de ”besvär” och när de framfördes till lokalförvaltningen ”suppliker” eller ”sollicitationer”. Landshövdingen hade en viktig roll vid behandlingen av både besvär och suppliker.26 Landshövdingarna var inte skyldiga att delta i riksdagar, men många av dem tillhörde den introducerade adeln och blev därigenom kallade till riksdagar som de enligt riddarhusordningen hade skyldighet att delta i om de inte hade giltigt förfall.27
Statsmakternas påbud till folket fördes ut via kungörelser. De förmedlades till kyrkoherden för uppläsning i kyrkan och lästes upp av länsmannen vid ting eller andra sammankomster. När det gällde information uppåt som undersökts av Frohnert har han hittat få bevis på att landshövdingen krävt in rapporter och drar slutsatsen att informationen sköttes genom de täta personliga kontakterna mellan landshövdingar och fogdar.28
Efter 1634 utsågs länge enbart adelsmän till landshövdingar. Under 1600- och 1700-talen blev de som tillhörde lågadeln oftast grevar eller friherrar under eller efter landshövdingetiden. Att bli landshövding var attraktivt både på grund av ämbetets prestige och på den relativt höga lönen. Många landshövdingar befordrades från civila ämbeten i hovrätt eller centrala ämbetsverk. Vanligt var också befordran från militära befattningar. Samtliga landshövdingar under 1600- och 1700-talen hade haft någon form av stats- eller hovämbete före utnäm-ningen. Under 1600-talet var landshövdingarna som regel mycket unga och förflyttades ofta till bättre län eller till andra ämbeten. Från 1700-talets början blev utnämningsåldern högre och de som utnämndes var oftast över 50 år.29 Landshövdingeämbetet var ett av landets högsta ämbeten, vilket visas av att landshövdingarna dominerade bland lantmarskalkarna och detta varade fram till 1719.30 Landshövdingarna hade efter detta fortfarande en stark ställning även om deras anseende sjönk under frihetstiden och senare under Gustav III:s tid.31 Enligt rangförordningen befann sig landshövdingarna under frihetstiden i sjunde 26 Asker, 2004, s.239 27 Asker, 2004, s.70 28 Frohnert, 1993, s. 126 29 Sörndal, 1937 s. 56f 30 Asker, 2004, s. 81f 31 Asker, 2004, s. 113
klassen, men det var ett mycket litet antal personer i de högre klasserna. Landshövdingen befann sig alltså mycket högt i ämbetshierarkin. Under 1700-talet utsågs endast adelsmän till landshövdingar. Den förste ofrälse
landshövdingen utsågs 1800 och det var ett av de ämbeten som längst var förbehållet adeln.32
Ämbetsmännen och byråkratin fick ett allt starkare inflytande under frihetstiden. Med tiden blev antibyråkratiska stämningar allt starkare framför allt inom
borgarståndet. Eftersom de högre ämbetena var förbehållna adeln minskade antalet ämbetsmän i borgarståndet. Efter att de yngre mössorna tagit makten vid riksdagen 1765-66 inleddes en räfst med de tidigare makthavarna.33 Gotländska ämbetsmän hade redan tidigare under 1700-talet utsatts för granskning. Landshövdingen Gustaf Adolph von der Osten genandt Sacken hade påtalat ohörsamhet och felaktigheter i ämbetsutövningen hos underställda ämbetsmän. Ämbetsmännen i sin tur hade framfört klagomål mot
landshövdingen. En kommission tillsattes av Kungl. Maj:t och påbörjade sin undersökning 1707. Utredningen ledde till att inte bara landshövdingen utan också flera av de klagande ämbetsmännen ställdes inför rätta för ämbets-förseelser. Hovrätten fann landshövdingen skyldig på flera av
anklagelsepunkterna. Han dömdes till böter och till att mista sitt
exekutionsämbete.34 Senare kommissioner under frihetstiden tog på nytt upp vissa fall och ändrade domarna, bland annat benådades von der Osten genandt Sacken.35 Trots detta måste händelserna ha tjänat som ett varnande exempel för efterföljande landshövdingar.
5
Centralmakten
Begreppet centralmakten används ofta av forskare om rikets högsta ledning utan att det definieras exakt. Asker har en diskussion om definitionen och kommer fram till att i undersökningsperioden, 1635-1735, för I konungens stad
och ställe är centralmakten statsledningen, bestående av kungen och rådet, och
32 Asker, 2004, s. 348 33 Awebro, 1977, s. 15f 34 Nildin-Wall, 1996, s 183ff 35 Lennersand, 1999, s 221
de centrala ämbetsverken, däremot inte riksdagen.36 Jonsson definierar begreppet centralmakt i samband med diarieärenden som ”Kungl. Maj:t,
kollegierna, riksrådet, hovrätterna, övriga centrala myndigheter och tjänstemän vid dessa”. Han inkluderar också landshövdingar i andra län, eftersom de representerar kronan.37 I de brev jag undersökt framgår helt klart att ständerna tillhörde centralmakten. Däremot inkluderar jag inte andra landshövdingar. Frihetstidens styrelseskick innebar en stark begränsning av kungens makt. Däremot sågs monarkin som självklar. Det var inte förrän 1809 som det ansågs nödvändigt att skriva in i regeringsformen att Sverige skulle vara en monarki.38 Fredrik I (1720-1751) var gift med Karl XII:s yngre syster, Ulrika Eleonora. Vid Karl XII död gjorde Ulrika Eleonora anspråk på tronen enligt 1683 års
arvförening. Hennes anspråk underkändes, men hon blev istället vald till Sveriges drottning 1719. Hennes önskan var att regera tillsammans med sin make, Friedrich av Hessen. Då detta inte godtogs avstod hon 1720 tronen till förmån för Friedrich. Friedrich var kalvinist, men blev lutheran för att kunna komma ifråga som kung. Han valdes i mars 1720 till Sveriges kung. Redan under Karl XII:s sista regeringsår hade kritik mot enväldet börjat komma fram. Både regeringsformen 1719 och den 1720 innebar en stark begränsning av kungens makt, liksom den kungaförsäkran som Fredrik fick avlägga.39
Skrivelserna var emellertid inte bara från kungen utan från Kungl. Maj:t, det vill säga ”konungen i rådet”40. Kungens makt begränsades av § 13 i
regeringsformen som sade att kungen skulle styra med ”riksens råds råde” Avgöranden fattades genom majoritetsbeslut och kungen hade utslagsröst vid upp till två rösters mindretal. På grund av uppdelningen av arbetet i rådet kunde det dock i praktiken innebära att kungen endast behövde tre rådsherrars bifall för att få sin vilja igenom. Å andra sidan kunde rådet fatta beslut utan kungen om han var sjuk eller på resa. 41 Samtidigt var det så att även i de fall då den högsta makten låg hos råd och ständer så skulle lagar och förordningar inte gå
36 Asker, 2004, s 65 37 Jonsson, 2005, s 207 38 Nordin, 2009, s. 26 39 Wetterberg, 2006, s. 286-295 40 Nordin, 2009, s 21 41 Nordin, 2009, s 29
ut i deras namn utan undertecknas och utfärdas av kungen.42 Kungen var ofelbar, men han fick inte regera mot rådet och rådsherrarna var ansvariga inför ständerna.43
42 Nordin, 2009, s 35 43 Nordin, 2009, s 42
6
Undersökning av breven från Kungl.
Maj:t
Avsändare
Breven inleds med uppgift om avsändaren: Friedrich med Guds Nåde,
Sveriges, Göthes och Wendes Konung, &&&, Landt-Grefve till Hessen, &&&. De är, med ett undantag, undertecknade ”Friedrich”.
De brev från 1735 som står i Fredriks namn är undertecknade av honom själv. Den välkända namnstämpeln infördes inte förrän i början av 1740-talet. Dess användning är dessutom överdriven eftersom den användes ytterst sparsamt och enligt fastställda regler, inte för att underteckna beslut som tagits mot kungens vilja. Förebilden för namnstämpeln var fransk och syftet var att underlätta för kungen genom att bespara honom besväret att underteckna enklare skrivelser.44 Kanslikollegiet hade uppgiften att upprätta kungliga brev även rörande frågor för andra kollegier.45
Mottagare
Breven från Kungl. Maj:t var adresserade till hans ”Tro man och landshövding”. Landshövding på Gotland var baron Johan Didrik Grönhagen, som innehade ämbetet mellan 1728 och 1738. Johan Didrik Grönhagen (1681-1738) var lagman i Västernorrland innan han blev landshövding på Gotland 1728. Släkten hade adlats av Karl XI 1678 och Johan Didrik Grönhagen upphöjdes till friherre av Fredrik I år 1731.46
Diarieföring
Att diarieföring av brev ansågs viktig ser man redan i 1635 års landshövdingeinstruktion, där det i paragraf 37-39 fanns noggranna instruktioner om hur inkomna brev skulle behandlas.
”Sålunda skole Registraturen giöras, att alle dee Breeff, skrifflige befallningar, supplicatzer etc. som inkomma, blifua ordenteligen
44 Nordin, 2009, s 46 45 Asker, 2009, s 80
noterede medh dagh när dee leffwereras, hans nampn som leffwererar, och korteligen vthan på antecknat dess Contenta, noteredt emdh sin numero, och sedan ordentligen Månat effter Månadt, dagh effter dagh, läggias tillhopa och häfftas månadligen tillsamman.47
I § 44 i 1734 års instruktion står att landssekreteraren och landskamreraren hade ansvar för registrering av handlingar och skulle se till att de sex månader efter årets slut var registrerade alfabetiskt och inbundna.48 I landsarkivet i Visby finns landskansliets ankomna brev för 1735 inbundna i en bok med ett register längst fram. Numreringen är per uppslag i boken. Registret är upprättat efter årets slut eftersom breven visserligen är ordnade i tidsföljd, men per mottagare för hela året. Längst fram finns ”Hans Kongl. Maj:ts” brev och sedan kommer kollegiernas brev. Ett antal av breven hade bifogat tryckt material. För uppslag nummer 20 och 35 finns endast den tryckta bilagan med numreringen skriven direkt på den, medan det följebrev som förmodligen åtföljde materialet inte finns med.
Antal brev
I landskansliets register finns 30 brev registrerade från Kungl. Maj:t år 1735. Jämför man med året före och efter kom år 1734 25 brev från Kungl. Maj:t och 1736 18 brev. Flest brev från centrala myndigheter år 1735 kommer från
kommerskollegiet, 34 stycken samt 3 från kommerskollegium tillsammans med annat kollegium. Kammarkollegiet stod för 6 egna brev samt 5 tillsammans med annat kollegium.
Landskansliets ankomna brev från Kungl. Maj:t och kollegier, 1735 Kungl. Maj:t 30
Kommerskoll. 37 (därav 3 tillsammans med annat kollegium) Kammarkoll. 11 (därav 5 tillsammans med annat kollegium) Krigskollegium 6
Amiralitetskoll. 5
Bergskollegium 3 (samtliga tillsammans med annat kollegium) Svea hovrätt 3
Antalet skrivelser från Kungl. Maj:t var betydligt större än skrivelserna dit. Från landshövdingen på Gotland sändes år 1735 sex skrivelser till Kungl. Maj:t49.
47 Styffe, 1852, s 212, Början av paragraf 37 48 Styffe, 1852, s 387
Endast ett av de brev som kom från Kungl. Maj:t 1735 besvarades tillbaka dit samma år.
I landskontorets register över ankomna brev 1735 finns 108 brev registrerade. Av dessa kom 10 från Kungl. Maj:t, 32 från amiralitetskollegiet, 18 från
statskontoret, 17 från kammarkollegiet, 14 från krigskollegiet och resterande fördelade på 5 olika avsändande myndigheter. Inga brev från privatpersoner finns registrerade hos landskontoret.
Gemensamt för breven till landskansliet och landskontoret är att de flesta kom in under första halvan av året. Breven till landskansliet var ganska jämnt
fördelade över tiden januari till juli. Därefter kom endast tre brev, ett i november och två i december. Landskontoret fick två brev per månad från Kungl. Maj:t under februari till augusti, med undantag för juli.
Jag har också gjort en jämförelse med uppgifterna om ankomna brev hos Asker och Jonsson.
Askers studie sträcker sig fram till 1730 och innehåller uppgifter om landshövdingarnas korrespondens tre olika år, Det sista året är 1730 och används här för jämförelse eftersom det ligger relativt nära 1735. Uppgifterna omfattar Uppsala, Örebro och Kopparbergs län.50 Jag har tagit med uppgifter om Kungl. Maj:t, de fyra avsändare som sänt flest antal brev, samt
kommerskollegium eftersom det var kollegiet som sänt flest antal brev till landshövdingen på Gotland.
Uppsala Örebro Kopparberg
Kungl. Maj:t 38 Kungl. Maj:t 32 Kungl. Maj:t 33 Kammarkollegiet 72 Hovrätter 57 Hovrätter 50 Statskontoret 48 Kammarkoll 56 Krigskoll 30
Hovrätter 38 Krigskoll 53 Kammark 27
Krigskollegiet 35 Bergskoll 40 Statskont 19 Kommerskollegium 5 Kommersk 5 Kommersk 7
Jonsson har uppgifter från landskansliets diarium från fyra olika år, 1685, 1698, 1716 och 1735 och jag jämför med hans uppgifter från år 1735. Uppgifterna kommer från landskansliet i Västernorrlands län.51
50 Asker, 2004, s 292f 51 Jonsson, 2005, s 306
Kungl. Maj:t 76 Hovrätter 81 Krigskollegium 68 Kammarkollegium 62 Kommerskollegium 48 Amiralitetskoll 43
Man kan konstatera vissa skillnader. De län som Asker har undersökt har ett antal brev från Kungl. Maj:t som ligger relativt nära antalet för Gotland år 1735, medan Jonsson har betydligt fler för Västernorrlands län 1735. Eftersom många av breven från Kungl. Maj:t var cirkulärskrivelser som gick ut till alla
landshövdingar, kunde man vänta sig att antalet brev var ungefär samma för alla län. Kollegiernas korrespondens påverkades av verksamheten i länet, vilket man särskilt kan se i de många breven från Bergskollegiet till landshövdingen i Örebro.
Brevens utformning
Breven är utformade på ett standardiserat sätt med speciella inlednings- och avslutningsfraser.
Efter kungens namn och titlar följer en hälsningsfras till mottagaren: Vår ynnest och nådiga benägenhet med Gud Allsmäktig Tro man och landshövding.
För uppgifter till landshövdingen används ”vår nådiga vilja och befallning” eller något liknande uttryck. Skrivelser till Kungl. Maj:t från ständerna och kollegierna omnämns ibland som ”underdåniga”.
Avslutningsfrasen har någon liten variation, men den vanligaste är: Och Vi befalla Eder nådeligen Gud Allsmäktig. Stockholm i RådCammaren. Datum/ Friedrich
Landshövdingens namn står inte utskrivet i breven och med ett undantag inte heller vilket län det rör sig om utan det står Edert anförtrodda län. För vissa av breven fanns även en sida med adressen inbunden i brevboken och där stod landshövdingens namn.
Brev från Kungl. Maj:t registrerade hos landskansliet 1735
Brev Sidnr Datum Antal
sidor
Typ Ärende
1 1 10 jan 4 Uppgifter Bok med personregister över tjänstemän
2 5 13 jan 2 Kungörelse
(Bilaga)
Förordning huruvida de som tagit afskied med förbättring på caracteren måge åter få träda i tienst
3 6 21 jan 1 Uppgifter
(Bilaga)
Ständernas bevillning till allmän avgift 1735
4 7 27 jan 2 Kungörelse
(Bilaga)
Plakat om böndagar 1735
5 8 29 jan 1 Kungörelse
(Bilaga)
Sweriges Rikes Ständers beslut 1734 Undertecknat av riksråden
6 9 31 jan 1 Kungörelse
(Bilaga) Förbud vid vite om löneökningar
7 10 11 feb 2 Yttrande Uppbörd av Charta Sigillatae avgift
8 11 14 feb 4 Verkställa Regler för tenngjutare.
9 13 18 feb 1 Kungörelse
(Bilaga)
Banken för lån på fast egendom och järn
10 14 19 feb 2 Resolution
(Bilaga)
Resolution över krigsbefälets besvär
11 15 20 feb 4 Verkställa Iaktta kronans rätt i tvister om skogskom-
missionens domar
12 17 13 mars 2 Verkställa Påminnelse om generalmönstring av sjöfolk
13 18 17 mars 2 Kungörelse
(Bilaga) Förklaring över påbudet angående utländsk frukt
14 19 20 mars 2 Kungörelse Tryckning av rättegångshandlingar
15 20 21 mars 0 Förordning Förordning lån, inget följebrev
16 21 28 mars 3 Verkställa Ordning för brandstod
17 22 17 apr 2 Verkställa Handräckning m.m. angående fällda ekar
18 23 22 apr 3 Resolution Allmogens besvär
19 25 22 apr 2 Uppgifter Landshövdingeberättelse inför varje riksdag
20 26 25 apr 4 Kungörelse Fiskaler skall få del av böter och beslag
21 28 2 juni 2 Uppgifter Kronskogarnas beskaffenhet och belägenhet
22 29 17 juni 3 Efterrättelse Förordning om mått, vikt och mynt 1733
23 31 19 jun 3 Efterrättelse Prolongation av förbjudna varors införsel
24 33 7 juli 2 Efterrättelse Jurisdiktion för gotländska lotsar
25 34 3 juli 2 Verkställa Pass utfärdas ej för resa till jesuitkollegium
26 35 3 juli 0 Kungörelse Förklaring förordningen Wadstena
krigsmanshus- kassan, inget följebrev
27 36 29 juli 2 Verkställa Accis för bryggare, krögare och bagare
28 37 6 nov 2 Verkställa Handräckning till fiskal från kammarrevisionen
29 38 9 dec 1 Kungörelse Förordning Tull på kaffe, the och choklad
Brevens innehåll
Brev 1Ständerna har berättat att major von Henel uppgivit till dem att han 6 år tidigare givit ut en bok kallad Florerande Swerige och att han nu önskar ge ut en ny upplaga med ett personregister. Som underlag uppmanas landshövdingen att sända en förteckning över alla ämbetsmän till kanslikollegiet och sedan årligen sända in förändringar. En avskrift av den förteckning som majoren lämnat bifogas.
Brev 2
Med brevet översändes ”Kongl. Maj:ts Nådige förordning huruwida de som tagit afskied utur Tienst med förbättring på caracteren måge åter få träda i tienst” med nådig befallning att låta kungöra den till allmän efterrättelse.
Brev 3
Brevet är ett följebrev till tryckta exemplar av den bevillning till en allmän avgift som ständerna beslutat vid den föregående riksdagen. Landshövdingen
uppmanas att låta publicera den och ofördröjligen sända in uppgift till
statskontoret vilken summa bevillningen beräknas uppgå till. Avgiften avser år 1735 och de följande åren till nästa riksdag.
Brev 4
Med brevet översändes exemplar av ett tryckt påbud om fyra allmänna
böndagar under 1735. Landshövdingen uppmanas att se till att hålla ”allvarsam hand” över det som är förordnat och iaktta det som ankommer på honom. Brev 5
Med brevet översändes exemplar av ”Sweriges Rikes Ständers beslut/ Giordt/samtyckt och förafskiedadt på den Allmenna Riks-Dagen som slöts i Stockholm den 14 December 1734” för att landshövdingen skall låta publicera dem i sitt län. Brevet är undertecknat av rådsherrarna i kungens frånvaro. Brev 6
Brevet är ett följebrev till ett tryck, ”Kongl Maj:ts Nådige Kundgiörelse angående Personelle Tilökningar på Löhner”, som landshövdingen skall låta kungöra, till allmän efterrättelse.
Brev 7
Vid föregående riksdag antog ständerna en förordning om Charta Sigillatae-avgiften. De har förmodat att uppbörden av avgiften skulle kunna förbättras och landshövdingen uppmanas därför komma in med förslag hur han anser att man säkrast och bekvämast skall kunna ta in avgiften. Den tidigare utfärdade
förordningen skall emellertid efterlevas till dess att ny förordning om Charta Sigillatae-avgiften kommer ut.
Brev 8
Tenngjutarämbetet i Stockholm har anhållit hos ständerna att införsel av främmande förarbetat tenn skall förbjudas, vid ansenligt vite och varans konfiskation. Vid övervägande av ärendet har ständerna kommit fram till att 1694 års förordning om tenngjutarämbetet skall iakttas. I brevet beskrivs hur tennet skall stämplas av mästaren och vilket straff som väntar den som
missköter sig. Visitation av magistrat, stadsfiskal med flera bör göras varje år för att kontrollera proberingen. Ständerna anser att förordningen som gäller
tenngjutarämbetet i Stockholm även skall gälla övriga städer. Landshövdingen åläggs att verkställa att det sker och 1694 års förordning bifogas för kungörelse. (Ingen kopia av förordningen fanns i brevboken.)
Brev 9
”Kongl. Maj:ts Nådige förordning angående Låne-Banquens öpnande til at giöra lån på fast Egendom och Jern” översändes för allmän kungörelse i länet. I brevet står också hur beslutet tagits, ”af Riksens ständer författade och af Oss authoriserade förordning”.
Brev 10
Nödiga exemplar av resolutionen på krigsbefälets av de indelta regementenas besvär från senaste riksdag översändes. Landshövdingen uppmanas att ställa sig till efterrättelse på relevanta ställen.
Brev 11
Efter adelns allmänna besvär hade en resolution utfärdats 1731 att
sockenallmänningarna i Skaraborgs län skulle delas upp proportionellt efter hemmanstalen bland intressenterna, under förutsättning att det inte fanns några bruk eller bergverk där. Man hade kommit fram till att skogarna sköttes bättre av enskilda ägare än om de var allmänningar. Efter förfrågan stadgar Kungl. Maj:t att om någon vill besvära sig över skogskommissionens domar skall han vända
sig till bergskollegiet om skogen ligger i Bergslagen eller tillhör bergverken, men hos hovrätten i övriga fall. Kommerskollegium underrättar sedan berörd
landshövding som ser till att kronans rätt bevakas och saken remitteras till berörd häradsrätt.
Brev 12
Den 28 januari 1734 fick landshövdingarna order om att generalmönstring av sjöfolk skulle genomföras. Den kom inte till stånd och Kungl. Maj:t finner det nödvändigt att den fullbordas detta år.
Brev 13
Landshövdingen uppmanas att låta kungöra ”Kongl. Maj:ts nådige förklaring öfwer påbudet af den 21 Novembris 1727 angående införsel af utländsk fruckt”, till allmän efterrättelse. Förklaringen innebär att kastanjer, valnötter,
lambertsnötter, vinterpäron och kvitten får införas i riket. Brev 14
Med anledning av ständernas skrivelse av den 13 december föregående år beslutar Kungl. Maj:t att om någon skulle vilja trycka rättegångshandlingar där han själv är part i målet så är det inte förbjudet, medan det tidigare vanligtvis blivit censurerat. Landshövdingen beordras att kungöra beslutet.
Brev 15
Nummer 15 i brevboken var skrivet direkt på ett tryckt exemplar av ”Kongl. Maj:ts nådige förordning huru wederbörande förmån böra anses/ hwilcka utaf de under deras inseende stälte upbördsmän någre Cronones och Publiques medel til låns taga/ eller ock tillåta andre sådane medel att låna”. Förordningen har förmodligen åtföljts av ett följebrev angående kungörelse.
Brev 16
Ständerna hade på senaste riksdag övervägt hur man skulle kunna hjälpa dem som mister sina hus genom vådeld. Genom brandstod skall de kunna få skälig hjälp utan en alltför hög och dryg avgift. Landshövdingen befalles att se till att på tinget upprättas en ordning för hur allmogen emellan detta skall genomföras med hänsyn tagen till hemmanets beskaffenhet, tillgång på skog, hemmanets storlek med mera. Vederbörande syningsmän kommer att tillfrågas om huset varit nytt eller gammalt, varefter rätten till brandstod prövas.
Brev 17
En amiralitetslöjtnant Nils Holmbeck har anmält till amiralitetskollegiet att ekar som blivit märkta för dem av kommendören Siöstierna i en skog som kallas Klostermarken, har blivit fällda och upphuggna till klosterbyggnaden. Även på andra platser har träd som amiralitetet behövt använts till pålverk i Visby eller sålts till bönder. Löjtnant Holmbeck har fått i uppgift att försöka finna eventuella märkta stockar som ännu inte hunnit användas till klosterbyggnaden eller andra privata behov. Landshövdingen beordras att ge löjtnanten handräckning i hans efterforskning och se till att stockar märkta med kronans stämpel tas om hand på behörigt sätt.
Brev 18
Resolution på allmogens allmänna besvär till senaste riksdag översändes. Landshövdingen uppmanas att göra de avskrifter som behövs och låta verkställa relevanta delar, Landshövdingen påminns också att rätta sig efter resolutioner på allmogens besvär och att komma in med utlåtanden i tvister så att inte Kungl. Maj:t eller kollegierna behöver kräva in dem.
Brev 19
Ständerna har i en skrivelse begärt att landshövdingarna förutom de årliga redovisningarna till kollegierna skall sända en relation till varje riksdag om
tillståndet i länet. I relationen skall tas upp befolkningens ökning eller minskning, bergverkens, jordbrukets och skogarnas tillstånd, om manufakturerna och
hantverken ökat i städerna och annat som kan tas upp till förbättring av landets bästa. Kungl. Maj:t beordrar landshövdingarna att verkställa det som ständerna önskar.
Brev 20
Justitiekanslern har anmält till ständerna att han i brev uppmuntrat fiskalerna till flitigt arbete med sina sysslor. Han har då fått veta att de på grund av fattigdom haft svårt att sköta sina sysslor och har därför hemställt till ständerna att
fiskalerna skulle få del av böter och besla. Kungl. Maj:t bifaller justitiekanslerns hemställan. Landshövding får beslutet för kungörelse och efterlevnad.
Brev 21
På ständernas begäran befalls landshövdingarna att inkomma till kammar-, kommers, krigs- och amiralitetskollegierna med uppgift om kronoskogarnas belägenhet och beskaffenhet.
Brev 22
Den 8 oktober 1733 utfärdades en förordning angående mått, vikt och mynt. Ständerna hade meddelat att vid 1734 års riksdag hade man haft uppe frågan om mätvärden och mätningssättet och frågan överlämnades till avgörande i rådet. I brevet meddelas att från den tid som är utsatt skall beslutet i
förordningen gälla med visst undantag. Brev 23
Borgerskapet i åtskilliga städer hade ansökt om prolongation av terminen för varor som nu förbjudits till införsel. Kungl. Maj:t samtycker till införsel mot tull av de varor som kommit in innan förbudet infördes, eller till dess att det blev
publicerat på orten. Kommerskollegium bör meddela hur man skall förfara med varor som kommer in därefter. Landshövdingen skall tillkännage beslutet till borgerskapets efterrättelse.
Brev 24
I förordning av den 11 november 1724 angående jurisdiktion för rikets lotsar, om de begår någon förseelse så att de skall lagsökas, finns inte Gotland nämnt. Kungl. Maj:t har därför beslutat att Gotlands lotsar skall lyda under det
Stockholmska amiralitetet. Landshövdingen befalles att kungöra detta till efterrättelse.
Brev 25
En jesuit har för tredje gången kommit in i riket under falskt namn och blivit anhållen i Malmö. Jesuitens uppsåt var att med fagra löften övertala studerande ungdom att resa till ett jesuitkollegium i Linz i Österrike. Eftersom det kunde tänkas att liknande försök gjorts på flera platser anbefalls landshövdingarna att om ungdomar anhåller om pass skall de försöka utforska om ungdomarna har för avsikt att besöka ett jesuitkollegium eller någon annan katolsk ort och i så fall skall inget pass utfärdas.
Brev 26
”Kongl. Maj:ts nådige Förklaring öfwer förordningen af den 20 april 1730 huru förhållas skal med de quittencer, som gifwas af krigsmanshus-contoiret, eller af landt-räntmästarne i orterne/ för gjorde lefwereringar i penningar til Wadstena krigsmans-hus cassan”. Följebrev saknas i brevboken.
Enligt utsänd kunglig förordning skall antal bryggare och krögare för varje stad fastställas. I mindre städer där det inte går att ha verksamheterna separat kan krögare tillåtas ha såväl minutförsäljning som brännvinsbränning och bryggeri. Dessutom har det visat sig att i vissa små städer finns inga tillförordnade bagare utan borgare säljer bröd utan att erlägga accis enligt Accisordningen. Landshövdingen skall se till att accis erläggs på rätt sätt i båda fallen.
Brev 28
Kungl. Maj:t har samtyckt till att advokatfiskalen i kammarrevisionen, Hindrich Löfgren, skall ”lagsvigilera och utsöka” alla amiralitetets
krigsmanskassefordringar. Landshövdingen befalles att ge advokatfiskalen handräckning så att inte krigsmanskassan skall gå miste om pengar på grund av tidsutdräkt.
Brev 29
Landshövdingen uppmanas att ofördröjligen låta publicera Hwår nådiga
förordning ang:de någon förhöjning i Tullen på Caffee, Thee och Choccolade. Brev 30
Till följd av den utfärdade förordningen angående manskläder har det blivit svårt att tillverka kläder för präster på samma sätt som tidigare. Kungl. Maj:t vill därför förklara att prästkläder skall undantas så att de kan ha vedertaget utseende. Landshövdingen skall låta magistraterna i länet få kännedom, så att de kan underrätta skräddarna.
7
Kommentarer till breven
Samtliga brev kommer officiellt från kungen och är undertecknade av honom ensam, med undantag för brev nummer 5 som undertecknats av riksråden i kungens frånvaro. Kungen var emellertid enligt sin kungaförsäkran tvungen att genomföra de beslut som fattats av ständerna.52 I elva av breven finns en hänvisning till skrivelse från Riksens ständer, oftast med datum i december, i slutet av 1734 års riksdag. Enligt regeringsformen skulle kungen inte regera ensam utan med ”råds råde”53, vilket kan utläsas i slutet av breven, där det står ”Stockholm i RådCammaren”.
52 Herlitz, 1928, s 164f 53 Herlitz, 1928, s 170f
Flera av breven kom till med anledning av 1734 års riksdag. En del brev hade bifogat tryckt material som förordningar och resolutioner, medan andra
hänvisade till beslut som tagits vid riksdagen. Av innehållet att döma var så gott som alla brev cirkulärskrivelser som gick ut till alla landshövdingar.
Kungörelser
Sex av breven var enbart följebrev med uppgift om att tryckt bifogat material skulle kungöras. Kungörelserna följde ett visst system ofta hänvisat till i breven där det står ”behörigen kungöras”. Kungörelserna lästes upp från predikstolarna och skulle sedan sparas på ett ordnat sätt av prästen.54 Man kunde ha väntat sig att det fanns en mall så att de korta följebreven där landshövdingen
uppmanas att kungöra en bifogad skrivelse var utformade på samma sätt. Det är de emellertid inte utan alla har olika varianter på budskapet.
Det finns två tryckta förordningar i brevboken utan något brev. Förmodligen har det funnits med ett följebrev, där det åtminstone stått att det skulle kungöras. Brev 29 har hänvisning till tryckt material som inte finns i brevboken.
Det förekom också order att kungöra ett beslut utan att något tryck bifogades (Brev 15 om tryckning av rättegångshandlingar).
I några fall översändes tryckt material och landshövdingen uppmanades att vidta någon åtgärd förutom kungörelsen. Normalt var den första kungörelsen varje år plakat om böndagarna55. Så var det inte 1735, däremot stämmer det för år 1736. I brevet står inte att landshövdingen skall låta kungöra plakatet även om det uppenbarligen var meningen. Det står i stället att han skall hålla en allvarsam hand över det som är förordnat och iaktta det som ankommer på honom (Brev 4).
54 Styffe, 1852, s 341 och Nordin, 2009, s 109f 55 Nordin, 2009, s 110
Resolutioner
Två av breven avser resolutioner på besvär från 1734 års riksdag.
Resolutionerna översändes i tryckt form och landshövdingen uppmanas att ställa sig till efterrättelse i de delar som angår honom. Trycket avseende resolutionen på allmogens besvär saknas emellertid i brevboken.
Brev 10 avser krigsbefälets besvär. Krigsbefälet bestod till största delen av adelsmän. De kallades till riksdagarna, men fick bara yttra sig i militära frågor.56 Längst ned på brevet finns en notering att kungörelsen kommer att läsas upp från predikstolarna även om inga indelta regementen finns i länet.
Följebrevet till krigsbefälets besvär var kortfattat, men brev 18 som avsåg resolution på allmogens besvär desto utförligare. Landshövdingen påminns om att de order som gick ut i resolutionerna efter riksdagarna år 1720 och 1723 inte blivit åtgärdade. Det var visserligen inte landshövding Grönhagens fel, eftersom han tillträdde först 1728, men även han hade problem med den gotländska allmogen som han ansåg besvärlig, opålitlig och alltför benägen att klaga. Grönhagen försökte att reformera sitt län, men han fick varken stöd av
överordnade myndigheter eller gotlänningarna.57 Dessutom innehåller brevet en påminnelse angående yttranden i tvister. Utan ytterligare undersökning vet jag inte om den var riktad speciellt till landshövdingen på Gotland på grund av försummelser eller om den ingick i en cirkulärskrivelse som var lika för alla landshövdingar.
Begäran om uppgiftslämnande
Fem av breven, nummer 1, 3, 7, 19 och 21 innehåller begäran om uppgifter från landshövdingen. I brev 1 begärs en förteckning över tjänstemän till
kanslikollegiet samt årliga uppdateringar. Majoren Andreas Jochim von Henel hade på egen bekostnad givit ut boken Det Anno 1729 Florerande Swerige, som kan ses som en föregångare till Statskalendern58. Det Anno 1735
Florerande Swerige började tryckas i augusti 1735. Däremot kom några
supplement aldrig ut, trots att kanslikollegiet fick in uppgifter under flera år59. Brev 2 behandlar ständernas bevillning av en allmän avgift och landshövdingen
56 Herlitz, 1928, s 139, 153 57 Dannert, 1945, s 46 58 Norberg, 1993, sid I 59 Norberg, 1993, sid XIII
