Malmö högskola
Lärande och samhälle
Barn och Ungdomsvetenskap
Examensarbete
15 högskolepoäng
Pomo och Pedagogiken –
Ett barnprogram ur en pedagogisk
synvinkel
Pomo and the Pedagogy -A Children´s TV show from an
Educational Perspective
Victoria Löfqvist
Lärarexamen 210hp Handledare: Ange handledare
Barn och-ungdomsvetenskap 2012-11-07
Examinator: Martin Kjellgren Handledare: Stefan Nyzell
Abstract
Arbetets didaktiska upplägg utgår från ett barnprogram som underlag i undervisningen i grundskolans tidigare år. Undervisningen ska hålla hög pedagogisk standard och uppfylla de läromål som finns angivna i läroplanen. Tidigare forskning om populärkultur och lärande har bearbetats för att i analysavsnittet visa konkreta metoder för att uppfylla läromål genom att analysera ett populärkulturellt barnprogram.
Innehåll
1. Introduktion 5
1:2 Syfte och frågeställning 6
1:3 Disposition 6 2. Forskningsläge 7 2:1 Kultur/populärkultur 7 2:2 Television 8 2.3 Barn & TV. 8 2:4 Barnprogram 9 2:5 Läromålen 10 3.Teori 12 3.2 Att undervisa 12 4 Metod 14
5. Analys av Pomos piano 16
5:2 Semiotisk textuell analys av Pomos Piano 17
5:3 När Hickan blev modig, avsnitt 1 –En undervisningsplanering 18
5:4 Kungen får sitt namn, avsnitt 2 –En undervisningsplanering 21
5:5 Lärarens roll. 22
6. Slutsatser 26
1.
Introduktion
Populärkultur har varit ett laddat begrepp i skolans värld. I början på 1800-talet var skönlitterär läsning fortfarande inte tillåten i undervisning och romaner ansågs lika skadliga som alkohol. När litteraturstudier infördes i skolan var det för att lära eleverna att läsa ”rätt” litteratur. Även i dagens samhälle fungerar ofta skolan som en slags skiljedomare när det gäller vad som är bra eller dålig kultur. Även om begreppet populärkultur inte längre uppfattas som lika negativt är det fortfarande inte helt fritt från fördomar (M.Persson,2000,s.29-30).
Att inte få läsa böcker i skolan låter i nutid som direkt komiskt men är det egentligen någon större skillnad mot att inte få titta på tv eller lyssna på en viss typ av musik? Det görs säkerligen försök att välkomna populärkulturen i skolan på många ställen i världen. I den nya läroplanen finns det direktiv som kan tolkas som en uppmaning att bjuda in populärkultur i skolan. Skolans ansvar är att efter genomförd grundskola ska varje elev kunna: ”använda och ta del av många olika uttrycksformer såsom språk, bild, musik, drama och dans, samt har utvecklat kännedom om samhällets kulturutbud, använda modern teknik som ett verktyg för kunskapssökande, kommunikation, skapande och lärande” (lpo11,s.13). Kan vi som lärare bjuda in populärkulturen i klassrummet utan att göra avkall på den kunskap som förutsätts att vi ser till att eleverna tillgodogör sig? I varje ämne som undervisas finns det läromål som ska uppfyllas, i årskurs ett till tre är dessa sammanslagna. I mitt examensarbete kommer jag att försöka använda mig av barnprogrammet Pomos piano som övergripande undervisningsmaterial för att uppnå läromålen i flera ämnen: Svenska, SO, Bild och Musik. Pomos Piano är ett musikaliskt sagoprogram som sänds på Sveriges Televisions barnkanal. Mitt tillvägagångsätt kommer att vara en semiotisk analys av två avsnitt ur programserien som jag sedan kommer att använda mig av för att dra paralleller mellan materialet, tidigare forskning och läromålen i dessa ämnen. Det jag hoppas på att uppnå med mitt arbete är en modell för hur man som lärare ska kunna ta in populärkulturellt material för att uppnå kraven från styrdokumenten.
1:2
Syfte och frågeställning
.
Syftet med den här uppsatsen är att visa på hur populärkultur går att använda som material i undervisningen för att uppnå vissa av de läromål som finns i läroplanen från 2011 för grundskolans tidigare år. Frågeställningen som kommer att vara central i uppsatsen blir följande:
På vilket sätt kan ett etablerat populärkulturellt barnprogram användas i undervisning riktad mot yngre barn för att uppnå gällande läromål?
Hur kan man genom gestaltning arbeta med ett populärkulturellt barnprogram?
Jag anser att det är en viktig fråga att besvara eftersom lärare uppmanas att använda olika medier i skolan i den gällande läroplanen. Hur den ska användas är mer oklart. Jag anser att det inte finns tillräckligt undervisningsmaterial för att använda populärkultur på ett lärorikt sätt i skolan. Anledningen till att jag har valt just Pomos piano som underlag till mitt arbete är framför allt för att det är ett program som alla med en tvapparat i hemmet har haft tillgång till. Det sänds på SVT:s barnkanal och troligtvis har de flesta barn i grundskolans tidigare år sett det vid något tillfälle. För att kunna genomföra arbetet har jag varit tvungen att välja ett program att analysera men det är inte programmet i sig som är viktigt för slutsatsen, utan tanken är att det ska gå att använda ett program som eleverna uppskattar för undervisning.
1:3 Disposition
Jag anser att det är viktigt att ha en god förkunskap om begreppet Populärkultur och den vetenskapliga debatten kring begreppet för att förstå vad som kan bli problematiskt när populärkuluturen ska välkomnas in i skolan. Jag har i kapitlet Forskningsläge försökt att förutom förklara begreppet som sådant, även visa hur forskningen i många år har debatterat fram och tillbaka om huruvida barns TV-tittande är skadligt eller inte. I kapitel Metod och Analys kommer jag att ge exempel på hur lärare kan använda sig av ett populärkulturellt barn-program i undervisningen för att uppnå målen i olika ämnen. Först och främst kommer jag redogöra för varför jag anser att det är viktigt att reflektera över hur läraren på bästa sätt använder populärkultur och vilka metoder som jag har använt. I analysavsnittet följer sedan konkreta undervisningsplaneringar som visar hur man praktiskt kan arbeta med ett barnprogram i undervisningen. Slutsatserna jag kommit fram till under arbetets gång redovisas i sista kapitlet.
2
.
Forskningsläge
Följande kapitel kommer att innehålla kortare introduktioner till en del begrepp och forskningsområden som berör frågeställningen.
2:1 Kultur/populärkultur
Enligt Magnus Persson som skrivit boken Populärkulturen och skolan (2008) är begreppet Populärkultur mångfasetterat. Det är ett begrepp som utvecklats ur andra begrepp så som trivialkultur och skräpkultur, begrepp som utan tvekan har en mycket negativ klang. Persson menar att det är problematisk att fastställa exakt vad begreppet populärkultur innefattar. Ordet populär kan ge både positiva och negativa associationer. Det kan betyda något som många tycker om, men kan även associeras med en liten grupp människor som bestämmer vad och vem alla ska tycka om. Ett annat problem med att fastställa begreppets betydelse är att det ligger så nära andra begrepp som exempelvis Masskultur vilket benämner samma saker som populärkultur och främst brukar användas i anslutning till massmedier och massmarknad där produktionen alltid är storskalig och konsumenten anonym. Populärkultur är ett gammalt begrepp som hela tiden har genomgått förändringar och därför är till viss del fortfarande är flytande i sin betydelse. (Persson, 2008).
John Fiske, författaren bakom ”Television culture”, anser att begreppet populär ofta innebär att man tar för givet att alla människor överallt är likadana. Men i dagens globala samhälle där kulturer blandas och det ständigt bildas nya subkulturer borde begreppet ha en bredare betydelse. Vad som är populärt är olika i olika länder och grupper, något som inte tydligt nog inkluderas i begreppet. Ytterligare ett problem är hur man ofta ser ner på konsumenten av populärkultur. Forskningen utgår ofta från att konsumenten inte själv är kapabel till att ta egna beslut i frågan om vad personen tycker om eller inte. Istället fokuseras det på hur medieutbudet styrs av medieindustrin och hur konsumenterna blir lurade att tycka om det som är mest lönsamt för företagen (Fiske,1987, s. 52-53).
Film -och barnkulturforskaren Margareta Rönnberg håller med om att forskningen ofta fördjupar sig i det som är negativt med populärkultur, men menar att vuxna generellt delar den synen. Hon jämför vuxnas sätt att se på populärkultur med hur man ser på en prostituerad, endast driven av pengar, själsligt förstörande, opersonlig och falsk (Rönnberg, 1997, s. 52-53). Simon Lindgren sammanfattar i sin bok, Populärkultur- teorier, metoder och analyser,
begreppet som ett begrepp med många olika betydelser beroende på i vilket sammanhang det används. Så länge man som forskare tydligt preciserar vad man menar med uttrycket innan man använder det bör det vara oproblematiskt (Lindgren, 2009, s.46).
2:2 Television
Televisionen har sedan dagen den uppfanns varit upphov till debatt. Trots detta har den sedan dess haft central roll i de flesta hem. TV:ns intåg har naturligtvis påverkat samhället. Den förändrade synen på vad som var verklighet och inte och gav media nya möjligheter att nå ut till allmänheten. Det gick plötsligt att följa händelser från andra sidan jordklotet vilket påverkade synen på vår omvärld. Företag kunde plötsligt snabbt göra reklam för sina produkter med speciell inriktning på vissa målgrupper genom att ta reda på vem som tittade på olika program. Raymond Williams, författaren bakom verket Television, först utgiven 1974, anser att en av de största förändringarna var att televisionen förstärkte en känsla av osäkerhet och otillräcklighet som finns latent hos alla människor, vilket gör oss sårbara och mottagliga för de förebilder och varor som tv:n presenterar. Forskning om televisionen har ofta varit inriktad på att hitta skadliga egenskaper med TV-tittandet något som Williams menar är ytterst svårt att bevisa och att det snarare är så att de negativa faktorer som i olika undersökningar uppmäts inte är korrekta.
2:3 Barn och TV
Den forskning som har bedrivits om barn och TV har ofta handlat om att problematisera TV-tittandet. Man har bland annat undersökt om TV-tittande gör barn våldsamma, överviktiga eller om det skadar inlärningen. Skolan uttrycker ofta sin oro för överkonsumtion av TV-tittande. En av anledningarna kan vara tron om att TV-tittande medför en nedsatt förmåga att fokusera på undervisningen (Nordlund, 1996,s.109). När det gäller TV-våld har forskare som tyckts bevisa att barn tagit efter handlingar de sett på TV inte kunnat bevisa att barnens handlingar inte beror på den omvärld barnet lever i. Barn påverkas till störst del av de personer de har i sin direkta omgivning. Det är alltså framförallt föräldrarnas förhållningssätt som är betydande för barns utveckling. Redan mycket små barn med en trygg uppväxt har förmågan att avgöra vad som är på riktigt och inte (Nordlund, 1996, s.107). Historiskt sett så har TV-n alltid varit en anledning till oro. Redan de allra första studierna som gjordes om TV och barn handlade om olika fysiska åkommor som TV-n ansågs kunna orsaka så som ”TV-mage” som innebar att barn som tittade på tv kunde bli så upphetsade att det
resulterade i svåra magsmärtor. Resultatet var tvetydigt och det kunde inte bevisas att TV-n orsakade några typer av fysiska besvär.
I början på 2000-talet använde barn media i snitt 6 timmar om dagen, en siffra som har varit mer eller mindre konstant i flera år. Den största skillnaden är att barn i dag spenderar dessa timmar med olika mediala redskap. Tidigare använde barn nästan endast TV-n. Nu sprids timmarna ut på TV, Dator, Smartphones, Läsplattor, TV-spel och ofta använder barnen flera redskap samtidigt (Bryant & Zillmann, 2007 s. 3-12). Jan- Erik Nordlund, lektor i medie och kommunikationsvetenskap, gjorde på nittiotalet ett antal intervjuer med lärare för att bland annat undersöka för- och nackdelar med barns TV-tittande. Många av lärarna uttryckte en oro för att barn på senare år är mycket sämre på att koncentrera sig än tidigare. Den vanligaste förklaringen till detta verkar vara att barn tittar mer på TV än vad de gjorde på 70- och 80-talen (utbudet av kanaler ökade kraftigt med hjälp av kabel-TV på 90-talet vilket kan vara en av anledningarna till lärarnas oro när intervjuerna gjordes). Nordlund utvecklar påståendet genom att påpeka att dagens samhälle är mer stressigt och att det krävs mer i alla situationer för att vi ska kunna fokusera på något en längre tid. TV-programmen har ett högre tempo och högre ljud för att vi inte ska tröttna och tänka att det finns annat vi behöver göra. Ett sätt att öka koncentrationen hos eleverna torde förslagsvis vara att ge dem en mer aktiv roll i undervisningen (Nordlund, J-E, 1996, s. 111-112).
Carina Fast, författaren bakom Literacy och forskare kring barns läs-och skrivutveckling, menar att även små barn lär sig mycket av att titta på TV. De lär sig att ”läsa” film (Fast, 2008, s.94), något som Nordlund ser som en fara. Han menar att barn som tidigt börjar titta på TV utsätts för berättelser och signaler som de egentligen inte har verktyg till att förstå än, vilket leder till missförstånd. När barn lär sig läsa har de däremot uppnått en intellektuell nivå som gör att de lättare förstår budskapet (Nordlund, 1996, s.101). Margareta Rönnberg håller med om att små barn inte ännu har förmågan att tolka det skrivna ordet och har svårt att förstå budskapet i texter, men menar att det skrivna språket skiljer sig så pass från det bildliga språket att ett anpassat barnprogram inte alls behöver vara svårt att förstå för ett litet barn. Så länge det finns möjlighet för barnen att interagera med andra barn och vuxna tillför all media kunskap (Rönnberg, 2006, s. 223).
2:4 Barnprogram
Ofta så beskrivs populärkulturella produkter för barn som vulgärt och förenklat. Vuxna gör ofta misstaget att döma generationer som kommer efter oss och dess kultur efter samma måttstock som vår egen vilket blir fel eftersom vi på många sätt inte växer upp i samma värld (Rönnberg, 2006, s. 172) Eftersom det är vuxna som gör barnprogrammen blir det ofta inte program som fokuserar på barnet i nuet utan fokus ligger allt för ofta på den goda vuxna som barnet ska växa upp och bli. Programmen har ofta en fostrande ton vilket inte alltid resulterar att barnet som tittar verkligen lär sig något (Rönnberg, Tv är bra för barn, 1997 s.63). Barn tittar inte på TV på samma sätt som vuxna och ett barnprogram behöver av den anledningen inte tilltala en vuxen publik för att vara bra för barn. Rönnberg menar till och med att det helst inte ska tilltala vuxna för det finns så få program som är tillräckligt anpassade för en yngre publik som även vuxna tycker om (Rönnberg, 2006, s.173). För att ett barnprogram verkligen ska vara ett program för barn måste det handla om barnupplevda ting. Det kan vara dockor, djur, animerat eller barn som illustreras men det är viktigt att karaktärerna har samma egenskaper som barn. Ett barnprogram som är bra för barn bör ha en tydlig början, mitt och slut. Även om barn är duktiga på att fantisera stimulerar man inte fantasin genom att ge berättelsen ett svävande slut (Rönnberg, 2006, s. 174-178). Barnprogram kan skildra både kunskaper och upplevelser vilket gör det till ett mycket användbart läromedel enligt läroplanen ska TV och film integreras i alla ämnen (Rönnberg, 2006, s. 222). Ett av skolans övergripande mål är att alla elever ska ha god kunskap om samhällets kulturutbud och använda modern teknik för att söka kunskap, skapande och kommunikation. Eftersom det är så pass övergripande mål så bör media finnas som en naturlig del i undervisningen (lpo11,s.14).
2:5 Läromålen
Den nya läroplanen från 2011 ska fungera som riktlinjer, regelverk och stöttning i undervisningen. Alla obligatoriska skolformer är skyldiga att följa läroplanen. Den består av tre delar. En förtydling av vad värdegrunden som skolan ska arbeta efter, en övergripande sammanfattning av de mål som alla skolformer ska ha och sist mer detaljerade kursplaner för varje ämne. Dessa är strukturerade på samma sätt i grundskolans alla ämnen. Först kommer en förklaring på vad ämnets syfte är och sedan det centrala innehållet där man kortfattat redogör vad eleven minst ska kunna efter tredje läsåret. Det finns även ett kommentarmaterial till varje ämne som mer i detalj förklarar målen och erbjuder tips på arbetssätt och exempel på
betygsättning för de högre årskurserna. Stödmaterialet är ganska omfattande och består av cirka trettio sidor per ämne. Jag kommer att redogöra för läromålen i ämnena: Svenska, Musik, Bild och Samhällsorienterande ämnen i analysen. Vid intresse att se läromålen i helhet hänvisar jag till skolverkets hemsida och läroplanen för grundskolan, förskoleklassen och fritidshemmet 2011 (www.skolverket.se).
Forskning som bedrivits om populärkultur utgår ofta från att den är eller uppfattas som skadlig. Vare sig man tycker det är positivt eller negativt att introducera populärkultur i skolan så är det till viss del ofrånkomligt eftersom lärare måste följa styrdokumenten som säger att media ska användas i undervisningen. Forskningen som sådan ger oss inte mycket konkreta exempel på hur man kan använda media i undervisning på ett pedagogiskt och bra sätt. Den här uppsatsen ska därför utgöra förslag på hur man kan bedriva undervisning med hjälp av media.
3.Teori
3:1 Att undervisa
I artikeln”Trust, Violence and Responsibility- Reclaiming Education in an Age of Learning“ problematiserar Gert Biesta det faktum att dagens skola inte längre i samma utsträckning använder uttrycket Education (utbildning), utan istället används ordet Learning (lärande) Lärarens roll blir därför inte längre att undervisa utan istället en handledare i elevernas egna försök att lära sig något. Det är olika faktorer som medverkat till den här förändringen, bland annat så använder man termen lärande inom psykologin. Forskning har visat att lärande inte är passivt utan att det kräver ett aktivt deltagande av den som ska lära sig något. Detta leder till att man ser på eleven som en betydligt viktigare faktor för lärandet än tidigare och bidrar till elevens ökade ansvar i dagens läroplan. Man har alltså flyttat fokus från läraren till den som lär sig. Det finns även en socioekonomisk och politisk förklaring till förändringen. En grundidé bakom välfärd är att göra utbildning möjlig för alla genom att betala skolan med skattepengar. Betalar man skatt för att ens barn ska få gå i bra skolor, vill man se bevis på att detta fungerar. Det har lett till ökade inspektioner av skolorna och föräldrarna ställer högre krav. Föräldrarna och eleverna har blivit skolans konsumenter. Synen på elever och föräldrar som konsumenter är problematisk. Om undervisningen ska gå ut på att tillfredsställa elevernas uttryckta behov av att veta mer om något och läraren bistår med den kunskapen, blir den största drivkraften att läraren får betalt för att bidra med lärande. Är det bra för skolan att ha ett sådant ekonomiskt synsätt? Biasta menar att det inte är det. Det innebär att konsumenten, det vill säga eleven och föräldrarna, måste vara helt medvetna om vad de vill att skolan ska lära ut. De flesta skulle nog ha svårt att precisera exakt vilken kunskap och på vilket sätt den ska läras ut som behövs. Detta borde först och främst vara lärarens uppgift. Läraren har trots allt utbildning för att kunna avgöra vad eleven behöver lära sig. Detta är anledningen till varför man bör se kritisk på begreppet Lärande i betydelsen att läraren endast ska bistå elevens önskningar. För att teorin om lärande ska fungera måste som sagt eleven och föräldrarna besitta en stor del kunskap om undervisning, något som läraren redan gör (Biesta, 2002, s. 5-10).
Gavin Bolton är en framstående dramapedagog från England. Han anses vara en av dem som kom med nya idéer om hur dramaundervisningen bör se ut i skolorna i slutet av sjuttiotalet. Hans undervisningsstil bygger på att han styr eleverna in i de val som de behöver göra och sedan arbetar med detta dramaturgiskt. Det blir alltså en balansgång mellan elevernas egna val och åsikter samt hans egen professionella åsikt (Bolton, 2008, s. 7). Han menar att en dramalärare måste kunna använda drama på ett utvecklande sätt. Genom att tolka de signaler eleverna sänder ut kan läraren ge dem förslag på en händelse att spela upp. Ett bra sätt att hitta inspiration kan vara genom film, musik eller diskussion. Materialet ska vara anpassat till klassens önskemål eller det läraren anser är elevernas behov. Läraren måste ha ett tydligt mål med arbetet redan innan eleverna introduceras. Sedan inleds arbetet med att låta eleverna arbeta fritt under observation. Observation är av största vikt för att läraren ska kunna leda arbetet på rätt sätt. Det är först när eleverna börjar producera som det är lämpligt att börja bidra med erfarenheter och vägledning. Att sätta gränser hjälper arbetet framåt (Bolton, 2008, s. 24).
Historiskt sett har drama varit ett ämne som till stor del handlat om lära ut skådespeleri. Nu för tiden har man förhoppningsvis som huvudmål att temat ska vara betydelsefullt för eleven. Därför används drama ofta i emotionell undervisning. Jag kommer att använda mig av Boltons teorier i analysen längre ner, just för att visa hur man kan arbeta med känslor på ett stimulerande sätt. Eftersom jag kommer att använda mig av TV-program som läromedel har jag förutom Bolton och Biesta även tittat på mer praktiska teorier för undervisning. Framför allt kommer jag att använda mig av Eva Westergrens bok I filmens fotspår-reflekterande samtal om film Westergren arbetar som filmpedagog och har efter sina egna erfarenheter utvecklat en metod för samtal om och runt film i skolan. Metoden går ut på att synliggöra filmens inre teman genom att återskapa det på olika sätt. Eftersom de flesta elever redan är vana vid att se på TV och film stimuleras eleverna till skapande och engagemang. I min analys av Pomos Piano kommer jag använda mig av avsnitt ett som underlag för undervisning enligt Westergrens metoder för att samtala om film/tv-program medan, jag kommer att applicera Boltons teorier om drama på avsnitt två, detta för att visa att man kan arbeta på olika sätt. Naturligtvis finns det även andra metoder men jag anser att både Bolton och Westergrens teorier är konkreta och ger en möjlighet att arbeta på ett tillfredställande sätt, vill läraren sedan utveckla metoderna har dessa gett bra förutsättningar till detta.
4. Metod.
Jag kommer att inrikta mig på ett TVprogram med titeln Pomos piano. Det är ett program som sänds i SVT:s barnkanal. Jag kommer att utföra en textuell analys med semiotisk inriktning av programmet. I det här sammanhanget betyder inte text bara det skrivna ordet utan alla kulturella uttryck. Vid en textuell analys tolkar man inte bara texten utan även det medieforskarna Thawaites, Davies och Mules kallar tecken. (Lindgren, 2009, s.64). Mycket kortfattat innebär semiotik analys av tecken. Mer komplicerat blir det när man ska förklara begreppet tecken. De kan vara bildliga, muntliga eller kroppspråk. Allt som förmedlar något är inom semiotiken ett tecken. Historiskt sett har semiotiken två grundare, den brittiske lingvisten Ferdinand Saussure (1857-1913) och den amerikanske filosofen Charles Sanders Peirce (1839- 1914). De myntade begreppet Semiotik ungefär samtidigt men hade lite olika användningsområden. Saussure studerade tecken i relation till det sociala livet och Peirce använde begreppet när han forskade om logik och logiska tecken. Semiologi används nu som en term för att förklara både förgreningarna (Semiotics the basics D.Chandler, 2002, s.5-6). Det är inte nödvändigtvis det som sägs som är det viktigaste i en analys utan även tecken så som omgivning, ansiktuttryck, tonläge, färger med mera. Vi är alla förprogrammerade med hur vi ska tolka det vi ser. Som tv-tittare kan man oftast avgöra vad det är för typ av program man bläddrar förbi bara genom en snabb analys av vem som pratar och hur de är klädda. Jag kommer att titta på två avsnitt ur serien och sedan göra en semiotisk textanalys. Det jag upptäcker i materialet med hjälp av analysen kommer bli grunden till den undervisningsplanering som jag kommer att göra med hjälp av tidigare vetenskap och läroplanen för grundskolans tidigare år.
Lingvisten Roman Jakobsson har utformat en metodologisk modell för att analysera tecken. Han använder sig av sex funktioner som jag kortfattat ska förklara. De tre första kategorierna sammanfattar Jakobson som betydelsefunktioner:
Referentiell (innehåll) De refentiella tecknen är tydligt informativa. De är ofta skriftliga men kan även bestå av bilder eller något annat. Det som utpräglar dem är tydligheten. Att de ger ett direkt budskap.
Metaspråkligt (kod). De metaspråkliga tecknen är dolda budskap. Dolda budskap kan både vara medvetna och omedvetna.
Formell (form). Beroende på hur budskapen är förpackade, hur något framförs har vi som åskådare vissa bestämda förväntningar. De tecknen som illustrerar detta kallas formella.
De tre sista kategorierna sammanfattas som tilltalsfunktioner.
Expressiv-(talande). Vem är det som förmedlar informationen?
Fatisk (kontakt) Kontakten mellan den talande och den tilltalande gör informationen riktad och gör att vissa exkluderas.
Konativ (tilltalad) Var och till vem är informationen menad?
Tanken bakom semiotiken är att kunna synligöra de tecken som tillsammans bildar en mening av något. Det är därför en passande modell att använda sig av vid analys av media (Lindgren, 2009, s. 63). Jag kommer att koncentrera mig på två avsnitt ur serien, titta på dem flera gånger samtidigt som jag antecknar efter Jakobsons modell. Anteckningarna kommer jag sedan att läsa igenom för att jämföra med läromålen och förhoppningsvis upptäcka detaljer som jag kan använda mig av på ett lämpligt sätt i undervisningen.
Jag har reflekterat över mitt forskningsetiska ansvar och kommit fram till att eftersom jag utfört analysen genom att titta på ett offentligt tv-program finns det ingen som jag behöver ta speciell hänsyn till. Nedan följer analysen med en sammanfattning av programmen som inledning.
5. Analys av Pomos piano
Sveriges television som sänder programmet presenterar det så här: ”Musikalisk sagoshow med Pappa Pomo och hans vänner, Kungen, Hickan och Dammråttorna. Pappa Pomos magiska piano tar oss med till en annan värld full av äventyr- både läskiga och roliga” (Pomos piano –säsong 1, 2010).
Varje avsnitt är ungefär tjugofem minuter långt och inleds alltid med en välkomstsång. Utvalda låtar från programmet finns på skiva och är därför lätta att använda i undervisningen. Pomo kallas pappa Pomo och representerar en trygg fadersgestalt. Hans två dockor kungen, som är en flicka, och Hickan en pojke har väldigt motsatta egenskaper. Kungen är högljudd, tar mycket plats och är inte rädd för något. Medan Hickan som fått sitt namn för att han har hicka nästan jämt är väldigt rädd och försiktig. Båda dockorna har ett rörelsemönster och sätt att tala som är typiskt för barn, vilket gör dockorna lätta att identifiera sig med. Sagorna behandlar ämnen som barn kan känna igen sig i och miljöerna är bekanta (Rönnberg, 2006, s. 174). I programmet talar ibland Pomo eller spöket som är en karaktär som aldrig syns men som ibland avbryter för att påkalla Pomos uppmärksamhet direkt in i kameran och uppmanar tittarna att hjälpa till att lösa en gåta eller bara svara på en fråga. I varje program fokuseras det på en känsla som dockorna illustrerar. I de två program jag valt att analysera står känslorna rädsla i motsats till modig och ledsen i motsats till glad i centrum. Känslorna leder sedan tittarna vidare in i en saga som utöver känslor även har ett mer världsligt tema och i dessa två avsnitt handlar det om en skog och en bondgård. Dockorna turas om att välja vad sagan ska handla om och deltar sedan i berättelsen. I varje program illustreras en saga och den byggs magiskt upp på Pomos piano när han säger en speciell vers ”En saga, en saga så glittrande och grann, visst är det helt på låtsas men ändå helt sann” (Pomos piano-säsong 1, 2010). Programmet har flera musiknummer. Inledningsången och sången om det lilla mysteriet som också är med i varje program är alltid samma. Sen tillkommer det en musikvideo med ett barn som har ett nytt tema varje gång och avslutningssången som har samma refräng i varje program men en ny vers. Versen brukar handla om sagan och även ha en slutsats om vad dockorna lärt sig. Jag tänker anpassa det här tematiska arbetet efter en årskurs två och därför följa läromålen gällande vad som ska vara uppnått i årskurs tre.
5:2 Semiotisk textuell analys av Pomos piano
Efter analys av anteckningarna har jag kommit fram till vissa punkter som kommer ligga till grund för lektionsplaneringen. Jag kommer att ta upp dem löpande i texten. Analysen är uppdelad i två undervisningsplaneringar, med ett avsnitt som underlag för varje enskild planering. Detta för att lättare kunna ge två olika förslag på undervisning med programmet som underlag.
Det är ett väldigt refentiellt program, innehållet är väldigt tydligt upplagt, programmen följer samma mönster och använder sig av samma låtar och verser för att signalera vad som ska hända härnäst. Dockorna turas om att spela huvudrollen i sagan som spelas upp och spöket kommer alltid in och avbryter för att barnen som tittar ska lösa en gåta. Det finns även alltid en tydlig sensmoral som berör de känslor som programmet har centrerat. I dessa två avsnitt handlar det om rädd/modig och elak/snäll. Utöver att det handlar om en känsla finns det även ett mer ytligt tema i varje program. Världen där sagan utspelar sig är ofta välbekanta, skogen och bondgården är båda något som ofta förekommer i lektionsplaneringen på lågstadiet.
Men berättelsen i andra avsnittet handlar om Kungen när hon känner sig ensam och ledsen. Ofta vänder sig Pomo rakt in i kameran när han talar och det är tydligt att det är han som för programmet framåt och att det är med barnen hemma i tv-sofforna som han kommunicerar med. När dockorna talar så är det alltid med varandra eller med Pomo. Det samspel som blir mellan tittaren och Pomo kallas för ”para-social interaktion” och med det menas att det inte är en lika värdefull typ av social interaktion så som om det vore på riktigt. Rönnberg menar dock att det inte stämmer. När Pomo talar direkt till barnen som tittar upplever de det lika trovärdigt som om det vore ett samtal som pågick mellan två personer i samma rum. Hon påpekar att det absolut viktigaste för att ett tv-program ska få en mening är de samtal som man har om programmet hemma eller i skolan med de andra personerna som har sett samma program. Det är i det samspelet som vi lär oss. (Rönnberg, 2006, s. 133) Det är tydligt att tanken bakom programmet framförallt är att få barn att känna igen sig i olika känsloyttringar och att identifiera sig med andra och deras känslor. I det första programmet är det Hickan som är huvudpersonen i sagan. Hickan känner sig inledningsvis väldigt rädd men blir sakta men säkert modigare och modigare och vågar rädda en spindel som ingen annan har vågat rädda. Scenmässigt får man se en skog och en äng och en puppa som Hickan hjälper att bli en fjäril. I slutet är han mycket stolt över att han var så modig.
I artikeln ”From attention to comprehension: how children watch and learn from television” undersöker forskarna Huston, Bickham, Lee och Wright från University of Texas, hur barn förstår vad de ser på TV och hur karaktärerna ur TV-programmen gör skillnad för vad barnen lär sig. Deras forskning tyder på att redan vid skolstarten börjar intresset för pedagogiska barnprogram avta. Mellan 9-12 år tittar de flesta flickor mest på relationsdraman och komedier medan de flesta pojkar mest tittar på sport. Flickor slutar tidigare är pojkar att tittat på tecknat men även pojkar i den här åldern tittar mycket mindre än innan på barnprogram. Förklaringen till detta tros vara att barn väljer att titta på det som är appliceringsbart på deras egna liv och erfarenheter. Redan i grundskolans tidigare år ägnar sig eleverna mycket åt relationer och sport och det är därför mer intressant att titta på (Huston., Bickham, Lee, Wright, 2007,s.42-46). Detta torde kunna påverka mitt arbete negativt men forskarna har även gjort egna undersökningar där de bland annat använde två filminslag där det i den ena var glad musik och en tecknad figur som informerade att ”du” blir stark av att äta detta. Det andra inslaget innehöll lugn musik och en man som förespråkade att ”människor” blir starka av att äta detta. Resultatet visade att barnen som fick se båda inslagen visade större intresse vid det barnanpassade inslaget och kunde komma ihåg mer av vad de hade sett (Huston, 2007, s. 52). Därför hoppas jag att programmet jag har valt kan tilltala elever i grundskolans tidigare år och att innehållet som så tydligt riktar sig till barn bidrar till en lätt förståelig ingång i svårare ämnen såsom känslor.
5:3 NärHickan blev modig, avsnitt 1 – undervisningsplanering
Metaspråkligt finns det en del saker som jag uppmärksammat. Hickan sjunger i båda avsnitten med en ledsen röst och har ett mycket långsammare rörelsemönster än Kungen. Detta är säkerligen för att förtydliga Hickans blyghet och inte sällan ledsna humör. Formellt så förväntar man sig att Hickan ska vara liten och rädd och Kungen ska vara högljudd och modig. I avsnitt ett ändras Hickans beteende och han blir modig. Sagan utspelar sig i en skog där Hickan träffar en liten Spindelpojke som sitter ensam och gråter. Hickan hjälper honom genom att befria spindelpojkens mamma från den stora surpuppan som ingen annan vågar närma sig. Hickan vågar och hjälper även surpuppan, som är sur för att han inte kommer ihåg hur han ska göra för att bli en fjäril (Pomos piano –säsong 1, avsnitt 1, 2010). Hickans spännande äventyr kommer att vara underlag till en undervisningsplanering som ger förslag på olika sätt att samtala kring ett filmiskt material. Framför allt har jag här använt mig av Filmpedagogen Eva Westergrens teorier om hur man arbetar med media i klassrummet.
Undervisningen är uppdelad i två lektioner. Först kortfattat i punktform och sedan mer ingående förklaring av lektionerna följer.
Lektion 1: Eleverna får titta på avsnittet med Hickan i skogen. Sen får de måla en bild av det de starkast kommer ihåg. Läraren sätter upp bilderna i tidsföljd och klassen samtalar om vad bilderna föreställer och vilka tankar som väckts.
Lektion 2: Läraren sätter upp en bild av Hickan på tavlan. Klassen får sedan beskriva Hickans egenskaper i början av programmet och i slutet, finns det skillnader? Eleverna får gestalta känslor.
Lektion 1 inleds med att eleverna tittar på avsnittet som handlar om Hickan som brukar vara rädd men plötsligt blir modig. Sen kommer de att få måla den bild som de tyckte påverkade dem starkast. Vid självständigt arbete får eleverna möjlighet att öva på att uttrycka sina egna åsikter, och för att komma vidare i arbetet måste de använda sig av sina egna erfarenheter (Westergren, 2009, s. 10). Miljön måste vara tillräckligt trygg för att de ska vara bekväma med att dela med sig av sina tankar och idéer. När eleverna är färdiga kommer läraren att sätta upp bilderna i tidsföljd så att alla kan se. Det är viktigt att läraren är bekant med materialet och själv har sett avsnittet några gånger och reflekterat över vilka frågor som programmet kan väcka hos eleverna. Bilderna får sedan bli inledningen till samtal om vad eleverna har sett och vad de tycker (Westergren, 2009, s. 51). Läraren bör ha vissa samtalspunkter som att hålla sig till under arbetets gång.
Lektion 2 är mer koncentrerad på känslorna rädd och modig. Hickan är i början av avsnittet väldigt rädd och i slutet stolt över att han klarat uppdraget så bra. För att lyfta detta kommer läraren sätta upp en bild på Hickan på tavlan, vilken bild är inte så viktig så länge man tydligt ser att det är Hickan. Eleverna får beskriva hur han var i början av avsnittet och sedan hur han var i slutet (Westergren, 2009, s. 21). Att använda konkreta övningar får eleverna att reflektera över vad de sett. De kommer även att få tänka över vad de tror att Hickan lärt sig under resans gång. Elevernas egna reflektioner ger en större kunskap om medialt språk och bidrar till större självkänsla (Westergren. 2009, s. 10-11). ”Via filmens värld kan barn utveckla ett mer abstrakt tänkande. Konkreta behov i vardagen av vänskap, trygghet och kärlek kan vidgas och utmynna i resonemang om vad som är viktigt i livet, utifrån barnets synvinkel.” (Westergren, 2009, s. 11).
Jag anser att det här är ett bra sätt att få igång ett samtal om ämnen så som känslor som kan vara lite svårare att prata om. Barn tolkar det de ser helt efter sina egna erfarenheter och behov. Eftersom man inte aktivt måste delta i det man ser utgör TV-program ett ofarligt sätt att närma sig något svårt. Ibland talar forskare om att det skulle vara negativt att TV-tittande är en passiv handling, men i det här fallet är det en fördel. Som åskådare kan man ta ett steg tillbaka och resonera kring det man sett och får kanske möjligheten att se samma sak ur olika perspektiv (Rönnberg, 1996, s. 11-17).
Efter att klassen har fått prata om Hickans olika egenskaper ber läraren dem besvara hur man kan se att Hickan är rädd, modig, glad o.s.v. De får sedan försöka gestalta de olika känslorna. Anledningen till detta är att eleverna genom sitt kroppsspråk ska förstå hur vi förmedlar känslor till vår omvärld (Westergren, 2009, s. 103). Att förstå sambandet mellan känslor och kroppspråk är ett av läromålen som jag anser uppfylls, eleverna får måla, samtala om och analysera bilder och en möjlighet att utforska hur bilder används i media. De får kunskap om livsfrågor, känslorna modig och rädd är centrala i avsnittet och det finns även relationer som är värda att samtala om, såsom Kungens och Hickans relation och hur den ser ut. Eleverna får tillfälle att diskutera sina egna och andras känslor och tankar. Allt detta anser jag är tydligt nog i planeringen för att kunna konstatera att följande läromål till stor del uppfylls under dessa lektioner. I ämnet Bild ska eleverna i årskurs 3 bland annat ha lärt sig att tolka bilder. Eleven ska lära sig detta genom att analysera, foto, film och olika miljöer. Att kunna använda lika metoder för att framställa bilder och kunna disskutera budskapen som en bild symboliserar t.ex. i film (Lpo11,s.20). I Svenska är några av målen att kunna lyssna och återberätta muntligt, t.ex. innehållet i en bild, vara bekant med filmmediet och olika begrepp som används för att uttrycka känslor, kunskaper, åsikter .och de samhällsorienterade ämnena. Genom analytiska samtal ska eleven få tillfälle att utforska olika perspektiv och kunna uttrycka sin egen åsikt (Lpo11,sid199-200). Av de ämnen jag tidigare tagit upp har inte Musik fått något utrymme i uppsatsen. Målen i Musik borde egentligen inte vara så svåra att uppfylla med hjälp av Pomos piano eftersom musik har en stor roll i alla avsnitt och materialet finns tillgängligt på skiva. Jag har dock beslutat mig för att inte inkludera ämnet i undervisningsplaneringen.
5:4 Kungen får sitt namn, avsnitt 2 –undervisningsplanering
I det andra avsnittet spelar Kungen huvudrollen. Det handlar om när Kungen var mindre och bara kallades för lilla tjejen. Alla de andra djuren på gården var elaka mot henne och för att frigöra sig kommer hon på en plan som innehåller en pratande fågelskrämma och en hemlig skatt för att straffa de andra djuren (Pomos piano –säsong 1, 2010). Undervisningsplaneringen till avsnitt två bygger framför allt på Gavin Boltons teorier om dramaundervising.
Lektion 1: eleverna får titta på programmet medan läraren observerar dem. Eleverna blir sedan indelade i mindre grupper och får bilder av en scen som de ska diskutera. Lektionen avslutas med en gemensam diskussion om vad eleverna uppmärksammat.
Lektion 2: Med diskussionen som grund får eleverna avgöra vad de vill gestalta. Om mer än ett förslag verkar givande delas klassen in i mindre grupper beroende på vad de intresserar sig för. I grupperna påbörjas planeringen av gestaltningen, repliker, miljö, vem som ska göra vad o.s.v.
Lektion 3 & 4: fortsatt arbete med att skapa och gestalta dramat.
Lektion 5: Vid behov fortsatta gestaltningar. Övergripande samtal om vad eleverna anser om undervisningen.
Lektion 1 börjar med att eleverna ser programmet medan läraren observerar. För att kunna vägleda eleverna på rätt sätt igenom hela arbetet är det av yttersta vikt att läraren har ett tydligt mål med vad denne vill uppnå med undervisningen. Observation är av största vikt under alla stadier, detta för att kunna anpassa och dra gränser där det är lämpligt och för att undervisningen ska fortsätta att utvecklas (Bolton, 2008, s. 24).
Efter programmet delar läraren in eleverna i mindre grupper. De får sedan bilder ur en scen från programmet som de ska diskutera. Det är viktigt att läraren inte avbryter gruppdiskussionerna förrän eleverna verkligen är redo. När grupperna verkar klara övergår vi till en gemensam diskussion där grupperna får presentera sina reflektioner och idéer. Min tanke är att diskussionen ska leda till ett material som vi sedan ska gestalta. Genom att eleverna först får samtala och reflektera i mindre grupper och sedan i helklass blir det lättare för eleverna att på ett mer personligt plan förklara hur man upplevt programmet. Eftersom undervisningen kommer att utgå från deras egna reflektioner blir ämnet intressantare och stärker elevernas självkänsla (Westergren, 2009, s. 10-11). De flesta barn är vana vid att titta på TV och således reflektera och byta perspektiv under tiden de tittar, vilket är en fördel om programmet behandlar ett svårare ämne så som här. Det i programmet som eleverna förstår är
det som de antagligen tar upp när vi talar om programmet gemensamt. Om något har gått dem förbi för att det har varit för svårt är det inget som borde ingå i undervisningen eftersom det befinner sig på fel nivå (Rönnberg, 2006, s. 231). Tidigare forskning har påpekat att barn innan sju-årsålder är inkapabla till att inta någon annans perspektiv. Samma forskare visade oro för att barn inte skulle titta på TV när de var för små eftersom det fanns en risk att de identifierade sig så starkt med karaktärerna att de kunde ta skada. Rönnberg menar att barn inte alls identifierar sig med karaktärerna så som man tidigare trott utan att de helt enkelt intar olika perspektiv. Eftersom TV-tittande innebär att man observerar och erbjuder att se samma sak ur olika perspektiv, utvecklar barn den här förmågan i yngre åldrar än vad man tidigare trott. Det är även sannolikt att de stöter på svårare frågeställningar i TV-program än vad de skulle göra i verkligheten. (Rönnberg, 1997, s. 17).
I det här arbetet kommer jag att få anta vad eleverna hade valt att diskutera för att kunna gå vidare. Först och främst vill jag fokusera på känslorna, Hickan är först rädd och blir sedan modig. Min tanke är att eleverna i lektion 2 och framåt ska dramatisera de ämnen som kommer upp. Läraren måste vara tydlig med hur processen ska se ut redan under första lektionen eftersom det är viktigt med en tydlig struktur i arbetet för att få ett positivt resultat när man arbetar med drama. Planeringen bör uppmana till att eleverna själva engagerar sig. Eleverna får bestämma genom samtal vad de ska gestalta och hur. Eftersom klasserna i dag oftast består av ett tjugotal elever kommer läraren att dela klassen i två delar beroende på vad de vill göra.
5:5 Lärarens roll
Det kan vara svårt för barn att på egen hand uppbringa rätt känslor i samband med en gestaltning. De behöver tydlig handledning för att inte bli för upphetsade under processen och således missa att uppleva de känslor som det är meningen att de ska illustrera. Bolton delar upp känslor i två olika kategorier: De introverta och de extroverta, öppna eller slutna känslor, de introverta känslorna gestaltas mer tillbakadragna än de extroverta som är utåtagerande. Att vara rädd i förhållande till modig är exempel på en extrovert och en introvert känsla. Om klassen befinner sig i en glädjeyra eller ett allmänt nedstämt tillstånd är det svårt om inte omöjligt att på ett bra sätt illustrera några andra känsloyttringar. Att arbetet inleds med att eleverna bearbetar programmet och de känslor som uttrycks gör att de lättare kan inta rätt läge för att klara av att gestalta dessa känslor. Lärarens främsta uppgift blir att se till att dramat hamnar på rätt nivå. Är ämnet för svårt för eleverna inledningsvis går det att genom
vägledning hjälpa dem att skildra dramat på ett sådant sätt att det handlar om känslor som de faktiskt känner och inte bara vad de tror att de känner. Bolton kallar detta för att skydda och menar att detta är den viktigaste roll läraren har i dramaundervisning. Att se till att elevernas självkänsla och motivation hålls intakt under processen kan vara svårt samtidigt som man försöker göra undervisningen förstålig. För att uppnå detta kan man förslagsvis arbeta på följande sätt:
Föreställningsform.
Om man arbetar med föreställningsform börjar man med att bortse från de känslor som ska ingå i dramat och fokuserar istället enbart på det praktiska. Hur ska scenen se ut, vad ska man ha på sig och var utspelar dramat sig? Man ringar då sakta in ämnet och när det blir dags att börja diskutera ansiktuttryck och repliker är förhoppningsvis eleverna så pass förberedda att det blir naturligt att börja ta itu med känslorna. Upplever man att eleverna inte är redo kan man spela upp pjäsen ändå utan att närmare gå in på känsloyttringarna. Om man stressar fram ett gestaltande av rädsla kan det leda till att inte alla känner sig bekväma i rollerna och således inte lär sig något positivt av undervisningen.
Att närma sig ämnet på ett indirekt sätt.
Vissa ämnen kan kännas för kontroversiella eller i någon grad opassande för just den klass man arbetar i. Det går att använda även ett sådant ämne på ett korrekt sätt, genom att inte fokusera på ämnets kärna utan hitta en annan ingång. Om materialet blir för känslosamt och svårt stänger eleverna av och ingen tar lärdom av processen (Bolton, 2008, s. 88-112).
Drama har historiskt sett inte varit ett genomtänkt pedagogiskt ämne i skolan utan har ibland bara fungerat som ett sätt att göra något roligt med eleverna, låta dem härja runt och kanske sätta upp en föreställning för föräldrarna. Eller en strikt undervisning i att leverera repliker tydligt och korrekt. Tyngdpunkten har legat på något annat än det som faktiskt skapas. (Bolton, 2008, s. 22). Jag vill använda mig av drama eftersom jag tror att det är det mest effektiva sättet för undervisning om känslor. Dramats värde ligger i att med rätt kunskap kan läraren bryta ner svåra ämnen till den nivå eleverna befinner sig. I situationer där det förväntas att lärande ska ske och där det även lyckas fokuseras det oftast på ett objektivt lärande, ren fakta. Formen på den här typen av lärande är redan fastställd och går inte att påverka i någon annan riktning, fakta är fakta. När man lär sig något utifrån och in kommer i vissa fall inte eleven längre än till utsidan eftersom det inte finns något personligt att relatera till. Även om man bara ytligt lärt sig något kan man göra bra ifrån sig på ett prov. Frågan är
bara vad man egentligen har lärt sig? När man istället upplever ämnet lär man sig inifrån och ut blir kunskapen relevant för både den som lär sig och den som lär ut (Bolton, 2008, s.131)
Vill man fördjupa sig ännu mer och arbeta med gestaltning under en längre tid kan man använda sig av metoden ”Expertens mantel” Det är ett arbetssätt som Dorothy Heathcote utvecklat. Heathcote anses vara grundaren till att arbeta med drama i undervisningen. ”Expertens mantel” går kortfattat ut på att eleverna redan innan de börjar med dramat ska vara pålästa om ämnena som dramat berör. Läraren är även med i gestaltningen för att kunna leda arbetet framåt. Eftersom läraren deltar blir ramarna tydliga och det hjälper eleverna att fokusera på det aktuella ämnet. Om man väljer att arbeta på detta sätt bör man ägna sig åt ämnet länge, helst i flera veckor. Förarbetet kan förslagsvis vara de övningar som jag ovan valt att applicera på avsnittet om Hickan i skogen. När eleverna besitter tillräcklig kunskap om de ämnen som de har valt genom samtal, t.ex. att vara snäll v.s. elak men kanske också miljön, som i det här fallet är en skog. Läraren förbereder klassrummet genom att ta in olika detaljer som ingår i rätt miljö för dramat. Därefter är det dags för att börja dramatisera. Under tiden är det fritt fram att avbryta för att diskutera de olika karaktärerna. Eleverna får sedan olika uppgifter av läraren beroende på vad som ska hända i dramat. Det är viktigt att uppgifterna inte är för svåra eftersom de endast är till för att eleverna ska bygga upp trovärdiga karaktärer och känna sig bekväma i dessa. Först när det skapas en trygghet kan man börja arbeta med tyngre ämnen så som elakhet. Det blir en naturlig övergång när man lagt ner så mycket tid på att sätta sig in i ämnet. Läraren ”Skyddar” på så sätt eleverna från det som kan vara jobbigt att bearbeta samtidigt som de verkligen arbetar bearbetar de svåra ämnena. ”Expertens mantel” kräver att deltagarna tillsammans skapar sitt eget sätt att betrakta världen. Man tar arbetet på största allvar. Förarbetet med diskussionerna om arbetet och sedan de enklare uppgifterna som läraren ger i dramat gör att eleverna lättare stannar i karaktär och utvecklar dem. Fungerar arbetssättet så resulterar det i bestående kunskap och emotionell utveckling (Bolton, 2008, s. 189-193).
Jag anser att jag uppfyller läromål i ämnena Svenska, Bild och Samhällsorienterande ämnen i min undervisningsplanering. Eleverna får möjlighet att analysera olika miljöer och diskutera budskapen i programmet, vilket är några av läromålen i Bild. Huvudsyftet i ämnet svenska är att ge eleven möjligheten att kunna uttrycka sig i olika situationer. Språket ska utvecklas så att eleven stimuleras till att tänka, lära och kommunicera. Eleven ska kunna uttrycka egna åsikter och tankar med hjälp av olika medier. Förstå att kroppsspråk och tonfall påverkar hur det vi säger uppfattas av andra. Enligt läroplanen ska skolan presentera olika typer av scenkonst, och
annat estetiskt berättande för att eleverna ska kunna utveckla sitt språk, identitet och sin förståelse för det globala samhället. Även mål i de samhällsorienterande ämnena uppfylls, eleverna får reflektera över livsfrågor så som ont-gott och uttrycka sig i olika situationer, tänka, lära och kommunicera genom språket (Lpo11, s. 222). Genom dramatisering får de även till stor del utveckla sitt kroppspråk och förstå innebörden av detta för vad vi säger. Detta är bara exempel på vad eleverna förväntas få ut av den här typen av undervisning. Vad man väljer att fokusera på är upp till läraren och eleverna.
6. Slutsatser
Jag var innan jag började med det har arbetet inte medveten om att Drama inte ens är ett ämne som finns med i läroplanen. Bolton anser att Drama borde vara central i läroplanen då det är
ett ämne som stimulerar till långvarigt lärande (Bolton, 2008, s. 134). Han påpekar upprepande vikten av lärarens kompetens i ämnet och hans förhållningssätt till undervisning påminner mig betydligt om Biestas teorier om Education istället för Learning och följderna av detta. Drama är ett ämne som så lätt kan bli tomt på undervisande innehåll om läraren inte är kvalificerad till att leda eleverna genom processen på rätt sätt. Men med rätt kunskap är det ett ämne som underlättar inlärningen i alla ämnen. När man bestämmer sig för att använda populärkultur i klassrummet i utbildningssyfte tror jag att det lätt kan leda till att man inte ägnar sig åt education utan att man som lärare tar ett steg tillbaka och låter eleverna titta på den där filmen i värsta fall bara för att fylla ut tiden. Biestas uttryckta oro över hur vi ser på undervisning i dagen skola kan man enligt mig dra paralleller till den nya läroplanen och elevens eget ansvar. Samt kraven om att undervisningen ska innehålla medialaverktyg. Många lärare ser nog på detta både med skepsis och utan de rätta verktygen att kunna göra detta på ett bra sätt. Jag har här försökt visa på några sätt där man faktiskt kan använda sig av populärkultur på ett konkret sätt utan att göra avkall på sina egna kunskaper som lärare och sin roll som den som undervisar och avgörare av vad eleverna behöver. Jag anser att de metoder jag belyst i arbetet ger mig möjlighet att besvara frågan hur man kan använda ett barnprogram i undervisingen. Det gäller att inte använda media som ett pausverktyg, något som eleverna får syssla med som belöning eller när de har vikarier. Allt som används i ett klassrum bör vara genomtänkt. Styrdokumentens krav på medialaverktyg uppfylls inte genom att låta eleverna se en film, inte ens om det är en faktafilm. Det värdefulla ligger i att veta vad man gör av informationen i efterhand. Varken i arbetslivet eller under praktiken har jag sett någon arbeta med media så medvetet som jag här försöker uppmuntra till. Lärare borde ta till vara den bekvämlighet som de flesta elever känner inför olika medier. Det hade enligt det jag försökt lyfta fram här kunnat leda till lättare inlärning för många elever.
Trots att all forskning om populärkultur som jag har granskat för att skriva arbetet till stor del handlar om att motbevisa fördomar om hur skadligt det är med populärkulturella verktyg så har jag inte stött på en enda artikel eller bok som direkt förespråkar detta ställningstagande. Jag anser att forskningen i dag behöver utvecklas inom populärkulturen. Dessa fördomar är inte längre i lika hög grad aktuella att argumentera mot, de har för länge sedan motbevisats och populärkultur och media är i dag en betydande faktor i skolans styrdokument. Alltså måste lärare använda sig av dem i skolan. Här finns det ett glapp i forskningen som sådan och skolverkets önskningar om hur undervisningen ska se ut. Det finns få konkreta förslag inom forskningen på hur man ska arbeta med populärkultur på ett bra sätt. Jag hoppas att det är på väg att förändras och att jag med mitt arbete lyckats bevisa att det finns teorier och
möjligheter att använda populärkultur i skolan utan att göra avkall på pedagogik, kunskap och läroplanen.
Litteraturförteckning
Bolton, Gavin, (2008) Drama för lärande och insikt -Om dramapedagogik i teori och praktik texter i urval av Anita Grünbaum. Mediaprint, Uddevalla
Biesta, Gert JJ, (“002-04-00) ”Trust, violence and Responcibility: Reclaiming Education in an Age of Learning.”
Chandler, Daniel (2002) Semiotics the basic. Routledge 11 New Fetter Lane, London EC4P 4EE. Huston, Aletha
C., Bickham, David S, Lee, June H. & Wrigth, John C (2007), “From Attention to Comprehension: How Children Watch and Learn From Television”, i Bryant, Jennings, Zillman, Dolf, (eds.) Children and Television – Fifty Years of Research, Lawrence Erlbaum Associates, Inc, Publishers, New Jersey
Pecora, Norma (2007), “The Changing Nature of Children´s Television: Fifty Years of Research”, i Bryant, Jennings, Zillman, Dolf, (eds.)
Fast, Carina, (2008), Literacy. Studentlitteratur AB, Lund Fiske, John (1987) Television culture. Methuen & Co. Ltd
Lindgren, Simon (2009) Populärkultur-Teorier, metoder och analyser. Liber AB Malmö. Nordlund, Jan-Erik, (1996), Television och socialisation. Studentlitteratur, Lund
Persson, Magnus (2008) Populärkulturen och skolan Sweden: Malmö AB.
Rönnberg,Margareta (2006) ”Nya medier”- men samma gamla barnkultur? Valdemarsvik: Akademitryck.
Rönnberg, Margareta (1997) TV är bra för barn. Ekerlids förlag, Stockholm.
Skolverket (2011) Läroplan för grundskolanskolan förskoleklassen och fritidshemmet 2011. Västerås : Edita
Westergren, Eva (2009) I filmens fotspår , Bonnier Utbilning AB,Stockholm
Williams, Raymond (2003). Television: Technology and Cultural Form. New ed., Routledge, London
Dvdkälla:
Pomos Piano- Det bästa från säsong 1 (2010-02-10), Sveriges Television, Stockholm.
Internetkällor:
Hämtade: 04-01-2013
