Examensarbete i socialt arbete Malmö högskola
30 hp Hälsa och samhälle
Socionomprogrammet 205 06 Malmö
Maj 2013
Handledare: Marie Engström Henriksson Bihandledare: Valerie DeMarinis
RELATIONER SOM LÄKER
EN STUDIE OM ARBETSSÄTT PÅ HEM FÖR
VÅRD ELLER BOENDE (HVB) FÖR
ENSAMKOMMANDE BARN
2
RELATIONER SOM LÄKER
EN STUDIE OM ARBETSSÄTT PÅ HEM FÖR VÅRD
ELLER BOENDE (HVB) FÖR ENSAMKOMMANDE
BARN
PETER BJERHEM
Bjerhem, Peter. Relationer som läker. En studie om arbetsmetoder på HVB för ensamkommande barn. Examensarbete i socialt arbete 30 högskolepoäng. Malmö högskola: Fakulteten för hälsa och samhälle, institutionen för socialt arbete, 2013. Abstrakt: Antalet ensamkommande barn som anländer till Sverige har ökat
kraftigt de senaste åren. Detta gör att man vid mottagandet av dessa barn måste se till att deras behov efterlevs, även på lång sikt. Det ställs i synnerhet krav på de boenden där de flesta av barnen hamnar efter att de får permanent
uppehållstillstånd. I denna studie efterfrågas hur personalen arbetar på dessa boenden, och vilka metoder som används. I studien har gruppintervjuer samt enkäter använts. Resultatet visar på att specifika metoder generellt anses som mycket användbara, men inte anses som något av det viktigaste i arbetet.
Ospecifika metoder används betydligt mer, och bygger mycket på anpassning till olika situationer och klienter. Den viktigaste och mest användbara resursen i arbetet anses vara att ha en relation som bygger på förtroende och tillit, och att skapa trygghet. Synen på varför relationen är viktig är uppdelad, ofta mellan boendena, i praktiskt användbar och för den ensamkommande barnen emotionellt positiv. De som ser relationen som emotionellt positiv tenderar till att lägga större vikt vid relationsskapande.
Nyckelord: Ensamkommande barn, arbetssätt, metoder, relationer, KASAM
Professor Valerie DeMarinis, Uppsala University, has advised this paper concerning mental health issues. This research will be included in the Public Mental Health Promotion research area of the IMPACT research programme.
3
RELATIONSHIPS THAT HEAL
A STUDY ON WAYS OF WORKING IN
GROUP-HOMES FOR UNACCOMPANIED REFUGEE MINORS
PETER BJERHEM
Bjerhem, Peter. Relationships that Heal – A Study in Ways of Working in Group-homes for Unaccompanied Refugee Minors. Degree Project in Social Work. 30 credits. Malmö University: Faculty of Health and Society, Department of Social studies, 2013.
Abstract: The number of unaccompanied refugee minors arriving in Sweden has risen significantly in recent years. This calls for a reception in which their, (also long term) needs are covered. In particular, this accentuates the
responsibility of the group-homes where most of these children and youth are placed after their asylum claims are accepted. In this study attention is focused on how the staff in these group-homes work, gaining information on current methods being used in the group homes, and exploring how effective and sufficient these methods are considered to be. The study involves a mixed-methods design, including both interviews and survey methods. The results show that specific group-home methods in general are perceived as very useful, but not the most important aspect in their work. Unspecific methods are used significantly more frequently, and are based in the ability to adapt to different situations and clients. The most important and useful resource in this work is considered to be having a relationship built on confidence and trust with the children, and to create a place of safety for the children. The perceptions of why the relationship is important are varied, often between the group-homes. Some emphasize practical areas, other emphasize emotional and developmental areas. Those who view the relationship as emotionally positive tend to further emphasize the importance of building relationships.
Keywords: Unaccompanied refugee minors, ways of working, methods, relations, sense of coherence
Professor Valerie DeMarinis, Uppsala University, has advised this paper concerning mental health issues. This research will be included in the Public Mental Health Promotion research area of the IMPACT research programme.
4
Tack!
Jag vill rikta ett enormt stort tack till alla i personalen på PUT-boendena i Malmö. Utan den hjälpsamhet och det fantastiska bemötande som jag fått av er under dessa ansträngande månader hade jag aldrig kunnat slutföra denna undersökning.
5
FÖRORD
Sedan 2009 har jag, från och till, arbetat på ett transitboende för ensamkommande barn. Meningen med transitboendena är att de ska vara tillfälliga, korttidsboenden. När jag började fick jag höra att de som kommer dit ska stanna i max sex veckor, men att det ofta blir lite mer. Under 4 månaders tid såg jag hur väntetiden gick från knappt tre månader upp till nästan fyra månader. Några sex veckor var det aldrig i närheten av. Man öppnade under dessa månader ett stort antal nya transitboenden, ett par i Malmö men framför allt i andra kommuner runtom i Skåne. Behovet ökade markant, och mycket snabbt.
Jag har sedan kommit och gått som vikarie på samma transitboende, med ungefär ett halvårs mellanrum varje gång. Många tecken har synts på ökat behov. Malmö öppnade långtidsboenden, men även dessa fylldes snabbt. Under våren (2013) har migrationsminister Tobias Billström talat om att man borde tvinga kommuner att ta emot ensamkommande, eftersom att trycket är så stort. Organisationen Sveriges kommuner och landsting motsätter sig, inte oväntat, detta förslag. De logistiska problemen är med andra enorma: Vart ska alla dessa barn och ungdomar få plats att bo?
I skymundan av detta problem framkommer ett annat, mer långsiktigt, problem. Hur bör man ta hand om dessa barn och unga för att de ska må bra? Vet man tillräckligt mycket om hur man gör för att de ska utvecklas till välmående vuxna? Jag har med mina grupper av kollegor och, numera stora grupp, ex-kollegor fört otaliga diskussioner på vad dessa barn och unga behöver, och mycket tankar har väckts, men lite har funnits att falla tillbaka på. Fenomenet i Sverige är relativt nytt, och få har lång erfarenhet av arbetet.
I takt med att antalet gruppboenden fylls landet runt, så ökar kravet på forskning och kunskap för att kunna se till att denna grupp får sina behov tillfredsställda. För det första bör därför den kunskap som redan finns på dessa boenden kartläggas.
6
INNEHÅLL
Inledning ... 8
Definitioner ... 8
Problemformulering ... 9
Syfte och frågeställning ... 9
Bakgrund ... 9
Kommunernas övertagande av mottagandet av ensamkommande barn ... 10
Mottagandet av ensamkommande barn i Sverige idag ... 10
God man ... 11
Situationen i Malmö ... 11
PTSD och traumatisering – Behandling ... 11
Tidigare forskning ... 12
Tidigare forskning – Sökresultat ... 12
Psykisk hälsa, resilience/coping, trauma och kris ... 13
Socialt arbete och social service ... 14
Åldersbedömning ... 14
Metoder och arbetssätt i socialt arbete med ensamkommande barn ... 15
Teoretisk ram ... 16
Perlinski m fl. – Metoder i socialt arbete ... 16
Antonovsky – Känsla av sammanhang ... 17
Kohli – Socialt arbete med ensamkommande barn ... 18
The domain of cohesion – The humanitarians ... 18
The domain of connection – The witnesses ... 19
The domain of coherence – The confederates ... 19
Metod ... 20
Metodologiska överväganden ... 20
Förförståelse ... 21
Avgränsningar ... 21
Urval och tillvägagångssätt ... 21
Genomförande av intervjuerna ... 22
Databearbetning ... 23
Databearbetning och konstruerande av frågeformulär ... 23
Reliabilitet ... 23
Validitet ... 24
Etiska överväganden ... 24
Resultat ... 24
Boendena och personalen – Hur ser det ut? ... 25
Dokumentationgenomgång – Rutiner och handlingsplaner ... 26
Specifika metoder ... 26
Ospecifika metoder ... 30
Situation-adapted unspecified use of knowledge and ways of working ... 30
Experience from work placement ... 31
’Get a sense’ of the client ... 32
Adapt the contact (and conversation methodology) according to the client and situation ... 32
Relationens betydelse ... 33
Relationen i sig och dess betydelse för arbetet ... 33
Förtroende, tillit och trygghet ... 35
Aktivt relationsskapande ... 37
Organizational circumstances ... 39
7
Stöd från organisationen ... 40
Känsla av sammanhang ... 41
KASAM – Personal ... 41
KASAM – De ensamkommande barnen ... 44
Domäner av socialt arbete med ensamkommande barn ... 46
The domain of cohesion – Humanitarians ... 47
The domain of connection – Witnesses ... 47
The domain of coherence – Confederates ... 48
Sammanfattning av resultat – Återkoppling till frågeställning ... 48
Analys ... 49
Anpassning av teori till kontext ... 49
Specifika metoder ... 50
Ospecifika metoder ... 50
Situation-adapted unspecified use of knowledge and ways of working ... 50
Experience from work placement ... 51
’Get a sense’ of the client ... 51
Adapt the contact (and conversation methodology) according to the client and situation ... 52
Relationens betydelse ... 52
Relationen i sig och dess betydelse för arbetet ... 52
Förtroende, tillit och trygghet ... 53
Aktivt relationsskapande ... 54
Organizational info and circumstances ... 55
Begränsningar i organisationen och konsekvenser för metoder ... 55
Stöd från organisationen ... 55
Känsla av sammanhang ... 55
KASAM – Personal ... 56
KASAM – De ensamkommande barnen ... 56
Domäner av socialt arbete med ensamkommande barn ... 58
The domain of cohesion – Humanitarians ... 58
The domain of connection – Witnesses ... 58
The domain of coherence – Confederates ... 59
Kritisk reflektion ... 59
Studiens bidrag till forskningen ... 60
Förslag till vidare forskning ... 60
Slutdiskussion ... 60
Referenser ... 63
Bilagor ... 65
Bilaga 1 – Intervjumall ... 65
8
INLEDNING
Antalet ensamkommande flyktingbarn och –ungdomar som anländer till Sverige har ökat kraftigt de senaste tio åren, i synnerhet sedan 2006. Ökningen har inneburit en stor utmaning och krav på särskilda insatser för denna population, framför allt genom öppnande av ett stort antal boenden, både korttids- och mer långvariga boenden. Fram till 1 juni 2006 startades och drevs dessa boenden av Migrationsverket, något som ansågs få ett antal problem till följd (se t ex. prop. 2005/06:46 samt Bakgrund), varpå ansvaret flyttades över till kommunernas socialtjänster. Dessa boenden är skapade enligt modellen HVB (hem för vård eller boende), och ska sörja för ett tryggt och säkert omhändertagande och ibland även uppfostrande, då de riktar sig mot minderåriga som därigenom har behov av särskild omsorg.
De boenden som mottager ensamkommande barn i första steget vid deras ankomst kallas för transitboenden, vilkas syfte är att hysa barnet i väntan på en
anvisningsplats i något av mottagarkommunernas boenden. Anvisningsboendena är till skillnad från transitboendena mer anpassade för långvarigt uppehåll, då de i regel stannar kvar på dessa boenden om de får permanent uppehållstillstånd (PUT), vilket i dagsläget majoriteten får. Malmö, som är en så kallad
ankomstkommun (dvs. Migrationsverket har en mottagning för asylansökningar gällande ensamkommande barn), hyser i de flesta fall bara ensamkommande barn temporärt, för att de sedan ska få anvisning till en mottagarkommun. I de fall de får PUT innan de hunnit bli anvisade till en annan kommun, ligger ansvaret kvar hos Malmös socialtjänst. För dessa barn har kommunen öppnat eller upphandlat så kallade PUT-boenden. Då dessa barn tillhör en annan grupp än de asylsökande, finns det rimligtvis skillnader i hur arbetet med dem ser ut.
För att vara konsekvent ur forskningssynpunkt har jag valt att koncentrera mig på en typ av boenden, nämligen PUT-boenden belägna i Malmö. Malmö är speciellt intressant när det gäller ensamkommande barn, då det är den kommun som flest ensamkommande barn först anländer till i Sverige, 45% 2011 (Malmsten, 2012). Från att inte ha haft några PUT-boenden i Malmö, har sedan 2010 4 stycken öppnats i kommunal regi och ett i privat regi av Attendo. Målet med denna uppsats är att undersöka hur man arbetar med ensamkommande barn och ungdomar på dessa PUT-boenden.
Definitioner
Den term som används för denna grupp officiellt i Sverige är ”ensamkommande barn” (jfr. engelska unaccompanied minors). Den vanligaste alternativa
benämningen är ”ensamkommande flyktingbarn” (jfr. engelska unaccompanied refugee minors), en term som kan anses missvisande då det är förhållandevis få av de ensamkommande barnen som faktiskt uppfyller kraven för flyktingstatus. Att de kallas ”barn” kan också anses missvisande, då de flesta är i åldern 16-17 år gamla när de anländer. Däremot har de rätt att bo kvar på gruppboendena fram till att de fyller 21, vilket gör att de inte heller alltid är barn. Många föredrar därför att utvidga termen till ”ensamkommande barn och ungdomar”. Följande kommer främst ”ensamkommande barn” att användas, men även kombinationer av ”ensamkommande”, ”barn” och ”ungdomar”.
9
Vid beskrivningen av hur personalen arbetar kommer termerna ”metod”,
”arbetssätt” och ”arbetsmetod” användas. Dessa syftar alla på tillvägagångssätt för hur man arbetar med ensamkommande barn. Ibland är handlar det om specifika, namngivna metoder, men även om olika förfaranden som kanske inte ens är helt och hållet medvetet valda. Där kan man dock tala om arbetssätt, då det trots allt beskriver hur man arbetar, men i ett bredare perspektiv än vad som ryms i metodbegreppet.
Problemformulering
Antalet ensamkommande barn som tas emot i Sverige har som tidigare nämnts ökat mycket kraftigt de senaste åren. Vad denna ökning beror på har inget enkelt svar, och det är inte heller något som jag kommer att spekulera om i denna undersökning. Majoriteten, strax över hälften av de ensamkommande barnen, är från Afghanistan. Andra relativt vanliga ursprungsländer är Somalia, Marocko, Eritrea, Algeriet och Syrien. Antalet stiger fortfarande kraftigt från år till år, och det är svårt att se några tecken på att det skulle minska den närmaste tiden. I och med detta ser vi också ett ökat behov av ett bra mottagande och omhändertagande av dessa barn. Idag får alla som kommer tak över huvudet och mat, och det finns personal på boendena. Det är därför i detta skede viktigt att se till att barnen får det omhändertagande de behöver och har rätt till, och att ta reda på hur detta ska göras. I detta spelar personalen på boendena en avgörande roll, då det är de som är de vuxna som de ensamkommande barnen lever närmast. Det är därför viktigt att utreda hur de arbetar med de ensamkommande barnen.
Syfte och frågeställning
Huvudsyftet med denna undersökning är att undersöka hur personal på PUT-boenden för ensamkommande barn arbetar med denna grupp. En vidare del av syftet är att belysa vad personalen anser fungera och inte fungera, och se vad det kan finnas för eventuellt stöd för att arbeta på det valda eller icke valda sättet. Frågeställningarna är följande:
Hur arbetar personal på boenden för ensamkommande barn med permanent uppehållstillstånd i Malmö?
Vilka specifika metoder används, och vad anser personalen om dessa metoder?
Skiljer sig arbetssättet åt mellan olika boenden och anställda?
Bakgrund
Sverige har sedan innan andra världskriget mottagit ensamkommande barn. Under 1938-39 kom ca. 500 judiska barn upp till 16 år från Polen, Tyskland, Österrike, samt dåvarande Tjeckoslovakien. Under kriget 1939-45 skickades 70.000 barn från Finland till Sverige. Dessa barn var mellan 6 månader och 15 år gamla. Dessa skickades i allmänhet av sina föräldrar. I många fall skickades barnen fram och tillbaka beroende på det växlande läget under kriget, vilket gjorde att många fick uppleva flera uppbrott och komplicerade återföreningar (Brendler-Lindqvist, 2004). Under åren fram till och med 1996 råder osäkerhet gällande hur många ensamkommande barn som tagits emot i Sverige. Vad som är säkert är att barn har fortsatt att komma utan vårdnadshavare. Migrationsverket började föra statistik över ensamkommande barn 1988, men har på grund av osäkerhet i statistiken valt att inte redovisa reslutat innan 1996 (Hessle, 2009). På Migrationsverkets hemsida finns enbart statistik från 2006 att tillgå. För denna undersökning är dock dessa år
10
de mest intressanta. Även om mottagandet generellt har ökat sedan 1996, är det i synnerhet sedan 2005 som man kan se en stadig och kraftig ökning, från 398 årligen till 3578 barn under 2012. Dessutom skedde den nominellt största
ökningen mellan åren 2011 (2657 barn) och 2012, något som tyder på en fortsatt kraftig ökning.
Kommunernas övertagande av mottagandet av ensamkommande barn Den 1 juli 2006 överfördes ansvaret för mottagandet av ensamkommande barn från Migrationsverket till kommunernas socialtjänster. Detta beslut fattades efter kritik av att ansvarsfördelningen mellan socialtjänsten och Migrationsverket var otydlig. Man syftade då främst på boendepersonalens dubbla roll som anställda genom Migrationsverket, samtidigt som att man sörjde för omhändertagandet. I praktiken har detta framför allt inneburit att boenden för ensamkommande barn sedan dess öppnas i kommunal regi, till skillnad från tidigare. Kommunerna ingår från och med då avtal med Migrationsverket angående mottagande och antal barn (prop. 2005/06:46).
Övergången medförde ett antal komplikationer. Dels hade man kraftigt underskattat kommunernas intresse av att ingå avtal för mottagande av
ensamkommande barn, dels ökade antalet ensamkommande barn plötsligt. Då fanns fyra stycken ankomstkommuner med tillfälliga boenden, och dessa
överfylldes snabbt. Opinionstryck samt höjda ersättningar från Migrationsverket gjorde dock till slut att väntetiden till att anvisas till annan kommun sjönk till en månad i slutet av 2007 (Gunnarsson 2008).
Mottagandet av ensamkommande barn i Sverige idag
I Sverige finns det idag 9 ankomstkommuner, i vilka Migrationsverket har
mottagningsenheter där ensamkommande barn kan söka asyl. När en person under 18 år anländer till en av dessa kommuner ska denne omgående placeras på ett gruppboende för ensamkommande barn eller i familjehem, och om man inte sökt asyl ska detta göras så fort som möjligt. Beslutet om placering tas främst med hänsyn till barnets ålder. Ju yngre barnet är, desto högre prioriteras att man ska placeras på familjehem. Det råder idag brist på familjehem, vilket gör att även så unga barn som 13 år placeras på gruppboenden, men detta varierar. Det finns även möjlighet att placera hos eventuella släktingar i Sverige. Placeringen sker på beslut av ankomstkommunens socialtjänst på uppdrag av Migrationsverket1. När den nyanlände har blivit placerad gör man en allmän hälsokontroll. Man tillfrågas även om psykisk och fysisk hälsa. Om personen placeras på
gruppboende, vilket sker i majoriteten av fallen, görs detta på ett så kallat
transitboende i väntan på anvisning. Anvisning innebär att anvisningskommunens socialtjänst tar över ansvaret för den nyanlände, och kvarstår sedan i de fall den nyanlände får PUT. Man ska då placeras på PUT-boende eller i familjehem. Det är dock vanligt att ensamkommande med PUT fastnar länge på transitboendena innan man blir placerad på ett permanent boende.
Både transit- och PUT-boenden drivs enligt modellen hem för vård eller boende (HVB), och har därigenom vissa krav som ska uppfyllas, såsom att alla som bor där ska ha en individuellt upprättad genomförandeplan, ska ges förutsättningar att vara delaktiga osv. I socialstyrelsens tillsynsrapport 2012 uppmärksammas att
11
HVB för ensamkommande barn har fler brister än övriga på till synes samtliga punkter.
God man
Till alla nyanlända under 18 år ska enligt lag (2005:429) utses en god man så snart det är möjligt. Detta görs av ankomstkommunen. God mans ansvar är att ”i
vårdnadshavares och förmyndares ställe ansvara för barnets personliga
förhållanden och sköta dess angelägenheter” (2 § - Lag (2005:429) om god man för ensamkommande barn). Detta innebär även förfogande över ekonomiska medel.
Situationen i Malmö
I Malmö öppnade kommunen sitt första transitboende för ensamkommande barn i november 2006. Idag finns det tre transitboenden i Malmö, samt sju i
kringliggande kommuner. På grund av den fortsatt kraftiga ökningen av nyanlända och brist på nya boenden i landet är väntetiden på transitboendena i Malmö lång, i vissa fall upp till närmare ett år. Det första PUT-boendet i Malmö öppnade 2010, och dessa utökades under 2011-2012 till fem stycken.
PTSD och traumatisering – Behandling
Det är mycket vanligt att ensamkommande barn och unga lider av PTSD (Post-Traumatic Stress Disorder, posttraumatiskt stressyndrom) (Bronstein/
Montgomery 2011). Vid en forskningsöversikt ser man att antalet med
diagnostiserad PTSD i denna grupp är 19-54% (Bronstein/Montgomery 2011). En annan variant av traumatisering är komplext trauma. Komplext trauma uppstår vid illabehandling eller traumatiserande förhållanden över lång tid (Cook m fl. 2005). I migrationskontext innebär det ofta en stressfylld tillvaro på grund av att man befinner sig i krigszoner, lever i fattigdom och misär, arbetar som barn etc. Även känsla av otillgänglighet från omsorgspersonerna, eller konflikter mellan dessa över lång tid, kan skapa komplex traumatisering. För att behandla dessa typer av traumatisering, i synnerhet i migrationskontext, poängteras bland annat följande punkter i relation till den unge (Adam 2004):
Att återskapa struktur, trygghet och förutsebarhet
Att lyssna på den unge
Att reducera symtom och fokusera på att återfå kontroll
Att förstärka positiva upplevelser och förhållanden
Uppmuntran till att använda egna resurser och copingfaktorer
Att stödja i kontroll av ilska, aggressivitet och hämnd. De vuxna i den unges närhet behöver2:
Skapa en stabil och hållande relation
Vara empatiskt närvarande
Följsamhet och tålamod
Ge möjlighet till fysisk närhet
2http://prezi.com/9idbosmnjcjr/komplex-trauma/ - Av Sabina Gušić, leg. psykolog, Teamet för
12
TIDIGARE FORSKNING
För att få tag i forskning rörande ensamkommande barn har jag använt mig av Google Scholar, Malmö högskolas söksystem Summon, ProQuest som är en samling av 16 olika databaser, samt specifikt i databaserna SwePub, PubMed och ERIC. Jag har i olika kombinationer sökt på unaccompanied/asylum seeking (refugee) minors/children/youth. I svenska källor har jag dessutom sökt på ensamkommande. Ett stort bidrag i sökningen har varit Brunnbergs m fl. (2011) Ensamkommande barn – en forskningsöversikt. De går där igenom all forskning de kommit över från åren 2000-2010 (inklusive ett antal svenska tidigare bidrag). I och med omfattningen av denna kunskapsöversikt har jag valt att främst söka efter forskning publicerad 2011-januari 2013, dock kommer jag under
sammanfattningen av resultaten presentera även tidigare forskning.
Tidigare forskning – Sökresultat
Den forskning som hittas vid databassökningarna är främst internationell. Mycket kommer från England, Australien och USA. Den enda svenska forskning på högre nivå som hittas är tre avhandlingar, förutom ett mindre antal artiklar och rapporter (framför allt från Rädda Barnen). Vid en översikt av de 40 första träffarna vid sökning på Google Scholar av ser man att de flesta hamnar inom tre övergripande områden i ungefärlig storleksordning: 1) Psykisk hälsa, resilience/coping, trauma och kris (t ex. Bronstein/Montgomery 2011, Fazel m fl. 2011, Huemer m fl. 2011), 2) socialt arbete och social service (t ex. Wade 2011, Newbigging/Thomas 2011) och 3) åldersbestämning (t ex. Schmeling m fl. 2011, Hjern m fl. 2011). Andra områden som är relativt vanliga är rätt till skydd, internationell rätt,
policies och mottagande av migrationssystem. Dessa resultat stämmer väl överens med vilka områden som dominerar 2000-2010 (Brunnberg m fl. 2011). Den forskning som handlar om socialt arbete och social service har ofta med aspekter av psykosocial hälsa, resilience och coping. Därför skulle mycket forskning kunna sorteras in under två av ovan nämna kategorier.
När det gäller svensk forskning fr o m. 2011 finns inte mycket att tillgå. Wernesjö (2011) har stått för en översikt över forskningen som rör medicin och psykiatri i fältet, där Wernesjö rekommenderar att mer forskning som görs inom detta fält utgår från de ensamkommande barnen själva. Wimelius m fl. (2012) står för en rapport utförd av Umeå universitet gällande mottagandet av ensamkommande barn i Sverige, som kartlägger olika aktörers ansvar och går igenom delar av den befintliga framförallt svenska forskningen. Slutsatsen är att olika aktörer är under stort tryck från en ökande ankomst av ensamkommande barn, och att
forskningsunderlaget är svagt men att det finns en del att tillgå i handböcker, vägledningar, myndighets- och organisationsrapporter.
Ett antal kommunala rapporter har även publicerats rörande ensamkommande barn. Dessa rör ofta mottagandet av barnet och deras upplevelse av den första tiden i Sverige (t ex. Backlund m fl. 2012, Karsbo 2012).
En väsentlig skillnad mellan internationell och svensk forskning är att den förra tenderar till att i högre grad undersöka ensamkommande barn med specifik nationalitet. I Sverige talar man generellt om ensamkommande barn som en grupp, utan att göra skillnad på vart de kommer ifrån. Internationellt finns
13
betydligt fler exempel på forskning rörande t ex. ensamkommande barn från Sudan (se t ex. översikt i Fazel m fl. 2011).
Övrigt specifikt gällande metoder och arbetssätt i socialt arbete med ensamkommande barn är fältet mycket begränsat. Det finns två rapporter
(Brendler-Lindqvist 2004, Hultmann 2009) och ett fåtal studentuppsatser som tar upp ämnet.
Psykisk hälsa, resilience/coping, trauma och kris
Den övervägande delen forskning som gjorts rörande ensamkommande barn handlar om deras psykiska och psykosociala hälsa på olika sätt. Denna tendens ser dessutom ut att ha ökat de senaste åren.
De viktigaste resultaten för denna undersökning som kommit fram rörande dessa områden tyder på 1) att ensamkommande barn är en mycket sårbar grupp, som resultat av en kombination eventuella traumatiska händelser, vilket gör att många lider av PTSD (posttraumatiskt stressyndrom). Det kan vara händelser som inträffat på den plats de flyr ifrån, genom en ofta svår flyktväg, separation från föräldrar/vårdnadshavare, samt deras ålder som gör dem mer utsatta för risk att utnyttjas på olika sätt. Det finns dessutom en inneboende svårighet med att vara barn utan vårdnadshavare i ett nytt land (Brunnberg m fl. 2011). 2) Dessa barn har ofta stark resilience och tillgång till många olika coping-strategier (Hessle 2009). En belgisk studie visar på att den viktigaste resursen är personal på asylboenden samt den egna etniska gruppen (Mels m fl. 2008). 3) Tiden som barnen väntar på uppehållstillstånd upplevs som mycket svår. Ju längre tid det tar, desto sämre mår barnen (Brendler-Lindqvist 2004). 4) Om det blir positivt beslut så kan det efter ett tag skapa en känsla av kris, då det är det enda man väntat på under såpass lång tid. När beslutet kommer blir det dags att ta tag i en massa andra saker i ens liv, vilket innebär att börja tänka på sin framtid på ett annat sätt (Gunnarsson 2008, Hultmann 2008). Den mesta forskning som rör ensamkommande barn är av de som fortfarande är asylsökande, eller så görs ingen distinktion mellan de två grupperna (se t ex. Wimelius mfl. 2012).
Fazel m fl. (2011) har gjort en genomgång av forskning som på olika sätt mäter förekomsten av psykisk ohälsa hos ensamkommande barn. Att ha blivit utsatt för våld visar sig vara en huvudsaklig riskfaktor, medan stabilitet och social service i mottagarlandet visar sig ha positiva effekter på barnens psykiska hälsa. Andra faktorer, såsom om själva faktumet att fly till ett annat land långt bort, har inte kunnat ges en enhetlig betydelse. Därför efterlyser forskarna mer forskning runt detta ämne, i synnerhet longitudinella studier, för att kunna identifiera processer, omständigheter och interaktion mellan olika variabler som hittills är kända för att påverka psykisk sårbarhet och resilience.
Raghallaigh (2011) har undersökt sambandet mellan religiositet och coping-strategier hos ensamkommande barn och ungdomar 14-19 år gamla, där hon finner att religionen skänker kontinuitet i deras liv, där gudstro representerar något bekant i en i övrigt obekant kontext. Hon menar att religiositetens betydelse i deras liv bör förstås bättre för att detta på ett bra sätt kunna vävas in i socialt arbete.
14 Socialt arbete och social service
De flesta bidrag till forskningen rörande socialt arbete med ensamkommande barn kommer från Storbritannien, både de första tio åren av 2000-talet och de senaste åren. En ledande forskare inom socialt arbete med ensamkommande barn är britten Ravi Kohli. Han har bland annat identifierat tre viktiga utvecklingsfaktorer för ensamkommande barn efter ankomst till det nya landet: trygghet, känsla av tillhörighet samt framgång i den nya kontexten (2008, 2011). Vidare har han undersökt den svåra situationen att ha kontakt med en socialarbetare som, precis som migrationsmyndigheter, är en del av mottagarlandets statliga institutioner. Detta leder ofta till tystnad från barnets sida, vilket måste förstås som en form av kommunikation, och att socialarbetare fortfarande kan hjälpa barnet mot
etablering i det nya landet utan att veta den detaljerade ”sanningen” om deras förflutna. Detta kan vara genom att vara praktiskt hjälpsamma, terapeutiskt sinnade och pålitliga (Kohli 2006a). I socialarbetarens förhållningssätt som helhet gentemot ensamkommande barn har han identifierat tre dimensioner (domains): sammanhållning (cohesion), anknytning (connection) och sammanhang
(coherence). Sammanhållning innebär att försöka hålla samman barnets olika delar i dess vardagsliv rent praktiskt. Anknytning innebär vikten av att emotionellt visa förståelse genom att lyssna, och däri ha förståelse för eventuell tystnad. Sammanhang innebär att relationen till barnet karaktäriseras av samarbete, och att socialarbetaren letar efter och får fram dess copingstrategier. I denna dimension får socialarbetaren en roll i barnets liv som är mindre professionell och mer autentiskt emotionell, som ibland kan beskrivas som en sorts föräldraroll (Kohli 2006b, Brunnberg m fl 2011).
Newbigging och Thomas (2011) har genom en undersökning i Wales, England och Irland försökt finna vad som anses vara bra praxis med asylsökande barn i social service, och kommer fram till att det viktigaste anses vara att se barnen i första hand som barn, inte som asylsökande, för att kunna ge dem adekvat stöd i deras situation.
Lundqvist (2008) skriver i sin avhandling om det sociala arbetet på grupphem för ensamkommande asylsökande i Finland. Med socialt arbete avser hon här vad socialarbetaren (motsvarande socialsekreterare i Sverige) utför på boendet, och inte vårdarna (motsvarande behandlingsassistenter/boendestödjare i Sverige). Hon kommer fram till att vad arbetet innebär sällan är särskilt väl definierat, utan identifierar själv ett antal kategorier. Hon lägger särskild betoning vid att socialarbetaren och barnet har en förtroendefull relation. Hon menar att ”arbetet med de ensamkommande uppvisar många särdrag som förutsätter en egen metodutveckling” samt att ”ett centralt inslag bör vara en insikt om att barnen befinner sig i en kris under hela asylansökningsprocessen”. Vidare påpekar hon att ”barnens situation bör mötas med adekvata metoder där bl.a. krisintervention kunde erbjuda ett metodiskt underlag för utvecklandet av arbetet.” (Lundqvist 2008, abstract).
Åldersbedömning
Den tredje större kategorin rör åldersbedömning, något som är centralt rörande detta ämne då det är åldern som avgör om en person ska lyda under FN:s
barnkonvention och därmed under principen om barnets bästa, och därmed rätt till en mer omfattande form av skydd (Brunnberg m fl. 2011). Bland annat
rekommenderas ålderbedömningstekniker såsom en generell fysisk bedömning, bedömning utifrån röntgen av tänder och av vänster handled (Schmeling m fl.
15
2006, 2011). Dessa metoder är dock fortfarande inte exakta. Dessutom kan det vara svårt att fastställa ensamkommande barns ålder pga. eventuell näringsbrist, sjukdomar eller etniskt ursprung. Även socioekonomiska förhållanden tidigare i livet behöver tas hänsyn till (Schmeling m fl. 2006). Hjern m fl. (2011) påpekar risken med att lita för mycket till dessa metoder, och förespråkar en mer flexibel inställning till kronologisk ålder.
Metoder och arbetssätt i socialt arbete med ensamkommande barn Trots att det inte är någon av de större kategorierna rörande forskning som har gjorts om ensamkommande barn, så är det viktigt för denna undersökning att se vad som forskats rörande metoder och arbetssätt. Brendler-Lindqvists (2004) rapport Att möta de ensamkommande barnen bygger på intervjuer med ensamkommande barn och personal på asylboendet Origo. I slutsatserna av rapporten understryks vikten av att ha utarbetade metoder samt högkompetent personal:
För att ta hand om dessa ungdomar på ett kompetent sätt krävs pedagogiska modeller och psykosociala metoder samt en organisation som har erfarenhet av att ta hand om barn som farit illa.
Metodik behöver utvecklas och tydliga pedagogiska modeller införas. En pedagogik som klargör roller, krav, förväntningar är nödvändig när man arbetar med ungdomar från många olika kulturer och samhällsklasser. Personalen behöver också ha ett höjt krismedvetande med kunskaper om krisers förlopp, traumans påverkan på ungdomar och sociala problem.
- Brendler-Lindqvist 2004, s. 51-52
Av den metodiken som används på boendet och som är ”under utarbetning” (ibid, s. 51) beskrivs att det är en nätverksinriktad modell, som innefattar ett tätt
samarbete mellan god man och de av personalen som är kontaktpersoner för varje enskilt barn. I slutsatserna nämns det att det behövs en ”organisatorisk korsett (ibid, s. 52)”. Vidare beskriver man att man jobbar med ett salutogent synsätt, för att kunna ”stärka och utveckla varje individs förmågor” (ibid, s. 47). Personalen arbetar utifrån vad de kallar en ”tillitsförklaring” (s. 46, ibid). Denna går ut på att man ska försöka se på verkligheten utifrån det ensamkommande barnets
perspektiv, och därför inte vara ifrågasättande.
Dessa metoder beskrivs inte närmare detaljerat. Man får uppfattningen att de snarare är ett slags ramar för ett generellt synsätt, som bör avspeglas i arbetet. Hur detta konkret skulle kunna tänkas göras går inte rapporten in på.
I Rädda Barnens uppföljningsrapport av socialtjänstens övertagande av ansvaret för barnen, Hur har det gått? (Gunnarsson 2008), nämns att på ett boende får all ordinarie personal utbildning i kognitiv beteendeterapi. Ett annat boende berättar om vikten av att ha så få regler som möjligt, då det annars lätt blir att man inte kan hålla reda på vilka regler som gäller, eller vilka konsekvenser som ska följa om någon bryter mot dem.
Hultmann (2009) föreslår att man använder den så kallade STOP-modellen. STOP står för Structure, Talking/Time, Organized play och Parents’ support
(Gustavsson m fl, 1987). Med struktur menas struktur i vardagen rörande måltider, sömn, vila, aktivitet. Talking/Time refererar till att man ska erbjuda samtal, och att man ska visa att det finns tid till detta. Organized play kan betyda
16
utflykter eller andra fritidsaktiviteter. Parents’ support kan i detta fall innebära de personer som står närmast barnet. Regelbunden kontakt med de biologiska föräldrarna är viktigt, om denna möjlighet finns. Denna modell är egentligen till för att användas under krigstid, men rekommenderas av Hultmann under
asyltiden.
Det finns även ett antal C-uppsatser skrivna i ämnet som jag valt att ta med för att de är de undersökningar som närmast liknar föreliggande undersökning i mål och datakälla. Dessa visar att evidensbaserade metoder, såsom KBT, används i mycket liten utsträckning (Landén 2009). Det finns ofta generella riktlinjer som det kan vara svårt att se konkret hur de används. Det talas t ex. om vikten av att ha ett salutogent synsätt (Holmgren, 2008), att det kan behövas extra tillsyn, att introducera dem till ett nytt samhälle, visa att boendet är tryggt etc. (Almström 2001). Det är dock svårt att finna exempel på hur detta går till, vilket förmedlar en känsla av flummighet eller osäkerhet. I Fogelströms (2013) undersökning påpekas att inte någon av dem som arbetade på boendena nämnde att deras arbete
grundades i någon särskild teori, modell eller metod. Detta medför en risk att man måste förlita sig på personalens ”individuella kunskaper, engagemang och
mående” (ibid, s. 32). Några i personalen talade mycket positivt om landsmän samt religiösa samfund som barnen kommer i kontakt med, vilka engagerar sig mycket i barnens välbefinnnande. Fogelström ifrågasätter varför man inte
använder dessa resurser mer aktivt, då det är viktigt att de vuxna tillsammans runt barn i utsatta situationer hjälps åt att skapa ett skyddsnät för dessa barn. Detta är anmärkningsvärt då det finns mycket både nationell och internationell forskning som visar både på den egna etniska gruppen samt religiositet som viktiga
copingfaktorer för ensamkommande barn (t ex. Hessle 2009, Mels m fl. 2008).
TEORETISK RAM
För att kunna angripa insamlat material på ett uttömmande och tillfredsställande sätt, har jag valt tre teoretiska utgångspunkter. Dessa är Perlinskis (m fl. 2010) teori om metodanvändning inom svenska kommuners socialtjänster, Antonovskys (1991) teori om salutogenes, samt Kohlis (2007) teori om tre olika typerna av förhållningssätt bland brittiska socialarbetare som arbetar med ensamkommande barn. Genom att använda dessa tre kan jag komma åt flera aspekter och
analysnivåer; metodanvändning inom en svensk socialt arbete-kontext, faktorer som kan antas ha inverkan på både personalens och ungdomars KASAM, samt förhållningssätt till socialt arbete med ensamkommande barn.
Perlinski m fl. – Metoder i socialt arbete
Perlinski m fl. (2010) har undersökt arbetsmetoder inom olika organisationstyper av socialtjänsters individ- och familjeomsorg (IFO) i Sverige. De har i ett
frågeformulär bett socialarbetare ange hur ofta de använder ”specifika” och ”ospecifika” metoder, och har sedan bett dem redogöra för vilka specifika resepktive ospecifika metoder de använder mest, samt på vilket sätt. Ur gruppen ospecifika metoder har sedan utkristalliserat sig ett antal kategorier. De har dessutom delat upp kommunernas IFO-organisationerna i integrerad respektive specialiserad organisation, för att få med ett organisationperspektiv. Den integrerade organisationen karaktäriseras av att ansvarsområden delas in
geografiskt genom t ex. stadsdelar eller kommundelar. I var och en av dessa delar bedrivs sedan alla sorters IFO-verksamhet. I den specialiserade organisationen är
17
istället IFO-verksamheten indelad i enheter efter ansvar för olika frågor, där varje enhet har ansvar för en viss typ av ärenden.
Den stort dominerande specifika metoden som används är lösningsfokuserad terapi (solution focused brief therapy). Andra metoder som nämns är
nätverksbaserad modell, KBT och motiverande samtal (motivational interviewing, MI). Dock dominerar de ospecifika metoderna. Den mest använda ospecifika metoden är användning av praktisk erfarenhet. Andra kategorier av ospecifika metoder är: 1) Att kombinera olika metoder och arbetsätt, 2) att använda specifika metoder, arbetsätt, kunskap och konkreta verktyg anpassat till situationen, 3) att ’get a sense’ of the client, vilket bland annat anspelar på användning av
”magkänsla”, 4) att anpassa kontakt och samtalsmetod efter situation och klient, samt 5) att skapa en allians med klienten. Utifrån dessa resultat kan man utröna två grupper av metodanvändare: Improvisatörer och eklektiker. Improvisatörerna använder sällan eller aldrig specifika metoder, utan uteslutande ospecifika metoder. Eklektikerna anger att de till största delen använder specifika metoder, men att de även ofta eller ibland använder ospecifika metoder.
Ett annat viktigt resultat är att man lyckats påvisa ett slags ”utjämnande” samband mellan organisationsform och metodanvändning, där socialarbetare i
specialiserade organisationer tenderar till att i större utsträckning än i de integrerade använda sig av ospecifika metoder. Även om både integrerade och specialiserade organisationer använder sig övervägande av ospecifika metoder, så är denna tendens svagare i de integrerade, där det specifika metodanvändandet är vanligare än i de specialiserade. Det visar sig alltså att graden och karaktären av ospecifik metodanvändning varierar i relation till begränsingar i
organisationsmodeller.
Undersökningens viktigaste resultat är dock att det visar sig att socialarbetare lägger betydligt större vikt vid relationen med klienten än vid både specifika och ospecifika metoder. Det finns tre olika större grupperingar av former rörande på vilket sätt relationens vikt benämns. Den första och vanligaste gruppen berör tre aspekter av relationen. Dessa är relationens inneboende värde eller som en metod i sig själv, relationen som ett villkor för eller effekt av en ”allians” med klienten samt förtroende och tillit, eller relationen som ett villkor för förändring. Den andra större gruppen talar om vikten av att skapa tillit och förtroende hos klienten, medan den tredje betonar en ”allians” mellan klienten och socialarbetaren. Dessa tre grupperingar har även ett inbördes samspel. Socialarbetaren ser sig själv som en aktiv del i alliansen med klienten, och att man även måste ha förmågan att vara närvarande och att lyssna.
Vad som dock är anmärkningsvärt är att man inte verkar se relationbyggande som en professionell färdighet. Istället tenderar man att betona en slags generell broderlig känsla gentemot klienten. Perlinski argumenterar för att man borde på ett mer medvetet plan fokusera på att bli bättre på relationsbyggande.
Antonovsky – Känsla av sammanhang
Begreppet känsla av sammanhang (KASAM, eng. Sense of Coherence, SOC), är framtaget av Antonovsky och bygger på hans teori om salutogenes, eller det salutogena perspektivet (Antonovsky 1991). Till skillnad från det patogena perspektivet fokuserar salutogenes på så kallade friskhetsfaktorer, det vill säga faktorer som håller oss friska. Om man besitter en stark känsla av sammanhang är
18
man mindre sårbar mot stressfaktorer, som är mer skadliga för människor med en låg känsla av sammanhang. Begrepp som är sammanlänkade med KASAM är resilience (ung. motståndskraft) samt coping, vilka syftar till vilken förmåga och vilka verktyg man har för att kunna hantera stress. KASAM består av tre
komponenter:
Begriplighet – Att skeenden i ens liv är förutsägbara, strukturerade och begripliga, en känsla av att rimligen kunna förutse ens egen framtid.
Hanterbarhet – En känsla av att ha möjlighet, verktyg, stöd och kapacitet kunna hantera skeenden i ens liv, att ha kontroll.
Meningsfullhet – En känsla av att skeenden i ens liv är meningsfulla, fyller ett syfte, och att det finns ett värde i att bry sig om vad som händer.
Enligt Antonovsky är meningsfullhet den viktigaste delen av de tre. Om man inte kan känna mening eller värde att ta sig igenom svårigheter och klara utmaningar, är det svårt att finna anledning och motivation till att försöka förstå eller hantera dem (Antonovsky 1991).
Antonovsky har i enlighet med denna teori utvecklat ett frågeformulär som mäter känsla av sammanhang. Det finns två varianter av dessa. Det kompletta formuläret består av 29 frågor, och kallas SOC-29. Det finns även en kortversion med 13 frågor, som därför kallas SOC-13.
Kohli – Socialt arbete med ensamkommande barn
Kohli (2007) beskriver tre vad han kallar domains of resettlement i
socialarbetarens arbetsroll med ensamkommande barn i England (se även Tidigare forskning). I denna kontext betyder resettlement ungefär att slå sig till ro, att återupprätta ett hem, snarare än den svenska översättningen ”återflyttning”. Här syftas till den ensamkommandes resettlement i det nya landet, och
socialarbetarens syn på vad det innebär och vilka faktorer som är viktiga i en resettlementprocess. Var och en av dessa domäner representerar en ”typ” av socialarbetare, som ser sin roll och sin funktion som socialarbetare med
ensamkommande barn på ett särskilt sätt. Kohli beskriver dess egenskaper utifrån ett antal aspekter. Dessa innefattar bland annat socialarbetarens syn på historien som den får berättad för sig av barnet, ansedda nyckelfunktioner i socialt arbete med ensamkommande barn, syn på barnets ”nätverk”, som kan sträcka sig över tid och rum, samt synen på lögner och hemligheter hos barnet. De socialarbetare som varit föremål för Kohlis undersökning rör sig i vissa fall mellan dessa olika domäner; dessa beskrivningar är alltså inte fasta personlighetstyper, utan används snarare för att begreppsliggöra tendenser inom socialt arbete med
ensamkommande barn.
The domain of cohesion – The humanitarians
Den första av dessa tre kallar han the domain of cohesion, sammanhållningens domän. Socialarbetaren som verkar inom denna domän tar sig rollen som humanitarian, på svenska ungefär filantrop. Socialarbetaren är en
auktoritetsperson, någon som besitter resurser som barnet behöver för att klara sig. The humanitarian är realistisk och pragmatisk, och fyller en roll som mentor för barnet och beskyddare av dess nuvarande intressen. Den historia som hörs berättas av barnet är flykthistoriens autencitet, samt dess konsekvenser utifrån lagen huruvida barnet ska få stanna eller inte. I denna domän läggs ingen särskild vikt vid att söka historier om barnets tidigare liv. Nyckelfunktioner i det sociala
19
arbetet med ensamkommande barn handlar om att skapa struktur och ordning; man fokuserar på praktiska angelägenheter såsom deras rätt att få stanna i mottagarlandet, att ha ett hem, vänner, utbildning, tillgång till vård och kontakt med eventuell släkt. Synen på barnets nätverk präglas av fokus på att bygga upp ett lokalt kontaktnät, och att föra samman resurser för att skapa en trygg plats för barnet. Här misstänks även att barnet kan ha ”gömda” nätverk som socialarbetaren inte har kännedom om. The humanitarian försöker också bedöma sanningen i flykthistorien. Man vet om att den unge ibland ljuger, och irriterar sig över det. Tystnad kan dölja hemligheter, som i sin tur betraktas som eventuella medel att dölja lögner. Man anser att detta bör utredas vidare eller bringas i ljus av relevanta myndigheter. Socialarbetare i denna domän säger: ”Glöm och gå vidare, det förflutna är förbi, vi kan bara ändra nutiden och framtiden” (Kohli 2007, s. 204-205).
The domain of connection – The witnesses
The domain of connection översätts av Brunnberg m fl. (2011) till anknytningens domän. Personligen väljer jag att översätta det till sammankopplingens domän, då anknytning i denna kontext lätt leder tankarna till ordets betydelse i Bowlbys anknytningsteori. I denna tar sig socialarbetaren rollen som the witness, vittnet. Denne är någon som får representera den icke närvarande föräldern, som tar på sig att bära på den unges minnen och stöttar i att söka efter mening. The witness kan förstå den unges tystnad samt bevittna dennes sorg och smärta. Den historia som hörs berättas är en om flykt, men även den kliniska historien, förstådd ur ett terapeutiskt ramverk. The witness förstår betydelsen av denna historia i
anknytning till dess förutsättningar för resettlement. De unga ses som lidande med vissa aspekter av motståndskraft, resilience. Nyckelfunktionerna för socialt arbete med dessa barn är sökandet efter ro och frid, att förstå uttryck för uppbrott och flykt i en traumakontext. De som är tysta väntar man på, man fokuserar på händelser och personer, samt erbjuder tid att prata. I de fall det behövs betonas vikten av att hänvisa till psykolog. Socialarbetaren ser en sammankoppling mellan dåtid och nutid, minnen av tidigare händelser hör ihop med nutiden, och agerar som en länk mellan dessa två. Lögner förstås som ett sätt att både hjälpa och stjälpa resettlement. Hemligheter och tystnad kan vara ett sätt för den unge att skydda sig, men är skadliga på lång sikt. Socialarbetaren i denna domän säger: ”Kom ihåg det som glömts. Genom ihågkomsten skapas ro och frid, få bort onda andar, gå vidare” (Kohli 2007, s. 204-205).
The domain of coherence – The confederates
I the domain of coherence, eller sammanhangets domän, intar socialarbetaren rollen som confederate, på svenska ungefär ”allierad”. Denne är då en optimistisk kollaboratör, en slags ställföreträdande förälder. Alla historier, även de rörande tidiga upplevelser, används för att lägga en grund för hållbara lösningar. Den unge ses som en överlevare med kapacitet att förändra och förbättra sin livssituation. Nyckelfunktionerna för det sociala arbetet är att erbjuda kamratskap och
följeslagande, samt att i historier om tidigare vardagligheter kunna hitta
vittnesmål om kärlek och förmågor, och att väva in dessa i deras egna berättelser om överlevnad. På så sätt hjälper man barnet att lita till sina egna förmågor och att finna en känsla av makt över sitt eget liv. Barnets ses i helhet i dess sammanhang; dess resurser, minnen och personliga förmågor ses ur ett perspektiv där
hemligheter tolereras och stöd ges för konstlad ”sanning”. Lögner och hemligheter ses på så sätt som ibland nödvändiga hjälpmedel för ett lyckat
20
inte avslöja hemligheter som barnet anförtror denne. Socialarbetaren i denna domän säger: ”Rekonstruera offerberättelser till berättelser om resilience – se dessa styrkor som erbjudande framtida potential” (Kohli 2007, s. 204-205).
METOD
Metodologiska överväganden
Denna undersökning genomförs med ett utforskande forskningsintresse. Detta görs eftersom undersökningen fokuserar på ett område som är mycket lite utforskat, och därför bör göras med stor bredd. Enligt Rosengren & Arvidson (2002) är då viktigast att som datamaterial använda sig av personer vars
upplevelser ska fångas upp. Fokus här bör ligga på att välja enheter som är rika på information, då vi inte vet så mycket om det vi vill studera. Det som här ska undersökas är vilka metoder och arbetssätt som finns tillgängliga, hur de används och vad personalen anser om deras användbarhet. För att göra detta kan rent tekniskt ett antal olika datakällor användas. En källa som jag valde bort är de ensamkommande barnen själva, vilket grundar sig i deras troliga brist på kunskap om själva arbetet och dess utformning. Det hade dessutom medfört etiska
komplikationer. Därför har jag valt att fokusera på personal anställda på dessa HVB, då det är de som utför arbetet närmast de här barnen. Det är rimligtvis de som besitter störst kunskap om metoder, då det är de i slutändan utför arbetet, och det är deras upplevelser av dessa som är principiellt intressanta i denna
undersökning. En annan viktig källa för denna undersökning är dokumentation som finns rörande hur arbetet ska gå till, vilket har samlats ihop ifrån respektive PUT-boende.
Som datainsamlingsmetod har jag valt att använda mig av mixed methods (Creswell 2009). Mixed methods innebär att man använder både kvalitativa och kvantitativa data i en forskningsdesign. Anledningen till valet av denna metod är att den gör det möjligt att kunna samla in både ett extensivt material kvalitativt material för att vara säker på att få med alla möjliga aspekter rörande
arbetsmetoder för validitetens skull, men samtidigt kunna samla in ett kvantitativt material för att kunna ge undersökningen reliabilitet i form av ett större antal respondenter.
Det finns ett antal olika strategier för att använda mixed methods. Den jag valt är sequential exploratory strategy. Denna strategi bygger på att man först samlar in kvalitativa data, för att därefter samla in kvantitativa data som bygger på resultatet av den första, kvalitativa, fasen (Creswell 2009, s. 211). Syftet med denna strategi är att utforska ett fenomen med större säkerhet, då man på detta sätt alltså kan generalisera kvalitativa data och se frekvensen av ett fenomen bland
urvalsgruppen.
Att enbart kvantitativt samla ihop data hade varit mycket svårt, då tonvikten på arbetet ligger i hur man arbetar. Att fråga efter specifika metoder hade varit möjligt, men hade då riskerat att få problem med validiteten i undersökningen, då en stor del av sättet man arbetar på antagligen inte följer en specifikt uttalad metodologisk ram. Dessutom kan beskrivningen av hur specifika metoder används vara viktigare än valet av metoder i sig. Genom att använda denna strategi av mixed methods kan användandet av metoder och arbetssätt i sig utforskas med stor vidd, samt att förekomsten kan klarläggas.
21
För att i enlighet med det utforskande forskningsintresset komma åt så vida
aspekter som möjligt av det som undersöks, har jag valt att göra semistrukturerade gruppintervjuer med 3-5 personer i varje grupp. Den följande kvantitativa
datainsamlingsfasen har jag gett möjlighet till samtlig ordinarie personal att ta del av.
Förförståelse
Jag har själv vid tiden för utförandet av undersökningen arbetat ca. 4 år som vikarie på transitboende för ensamkommande barn. Detta har gett mig möjlighet att utifrån egna erfarenheter av både arbetet och diskussioner som förts med kollegor få en större insikt i arbetets karaktär. Framför allt har jag kunnat se exempel på dilemman som personal ofta ställs inför, och har därför kunnat fråga efter specifika fenomen som hör arbetet till.
Avgränsningar
I denna undersökning har jag valt att göra gruppintervjuer med personal på PUT-boenden för ensamkommande barn. Till skillnad från många andra
undersökningar har jag valt att göra en tydlig skillnad mellan ensamkommande asylsökande barn, och ensamkommande barn som har fått PUT. Detta är för att arbetssättet kan antas skilja sig åt beroende på om barnet har fått ett slutgiltigt besked om det kan stanna i Sverige eller inte. Därför har jag valt att fokusera på PUT-boenden och den personal som arbetar där.
Den stora majoriteten av personalen på dessa boenden är så kallade ”boendestödjare”. Titeln kan variera, ”behandlingsassistent” används ofta officiellt men sällan på boendena. Anledningen till detta är att det kan anses som missvisande, då det inte är behandlingshem som avses med dessa boenden. Många i personalen påpekar dessutom att de inte har en behandlande funktion i den bemärkelsen. Ofta används bara titeln ”personal”. Vad som avses med denna grupp, oberoende av vad den kallas, är den personal på boendet som arbetar direkt med de ensamkommande barnen. Annan eventuell personal på boendena kan vara exempelvis vaktmästare och en samordnare, vilka har uteslutits ur urvalsgruppen om de inte dessutom har en uttalad funktion att praktiskt arbeta direkt med barnen. Även sektionscheferna för boendena är uteslutna, då deras roll som personal på boendena skiljer sig mycket stort från övrig personal. Trots att det hade kunnat vara intressant att även intervjua dessa som en separat grupp, då de rimligtvis bör ha ett stort inflytande över arbetssätt och metoder, har det uteslutits på grund av tidsbegränsning samt det primära intresset för hur arbetet faktiskt utförs, och de konkreta utförarnas upplevelser kring detta.
Urval och tillvägagångssätt
Urvalsgruppen består av personal på boenden för ensamkommande barn med PUT som stämmer in på beskrivningen ovan (se rubriken Avgränsning). De aktuella boendena är samtliga 5 boenden för ensamkommande barn med PUT som är belägna i Malmö. Av dessa drivs 4 stycken kommunalt, och ett är privat. För att komma i kontakt med eventuella intervjupersoner kontaktade jag samtliga
sektionschefer för dessa boenden via mail och telefon. Jag förklarade studiens mål och syfte över telefon, samt skickade mail med en kort presentation av studien. Jag bad dessutom om att få tillgång till dokumentation rörande rutiner och
handlingsplaner som användes på boenden, vilket jag fick av samtliga. Vidare bad jag om att få delta på en arbetsplatsträff för att kunna så många som möjligt av personalen vid ett och samma tillfälle och på så sätt kunna presentera studien samt
22
tillfråga eventuella deltagare. Detta fick jag möjlighet till på samtliga boenden utom ett, där jag istället fick åka till boendet vid 2 tillfällen för att kunna tillfråga de flesta i personalen om de kunde tänka sig ställa upp.
Dokumentationen rörande rutiner och handlingsplaner lästes igenom ett antal gånger, och innehållet har sammanfattats under resultatdelen. Jag valde att inte göra någon mer ingående analys då det intressanta för undersökningen mest var att känna till dem för att återkomma till dem under intervjudelen.
Jag fick på samtliga boenden utom ett möjlighet att utföra intervjuerna under de intervjuades arbetstid, och kunde på så sätt underlätta deltagandet. Vid ett par tillfällen kunde vissa vara med på sin fritid, då de i de flesta fall fick denna tiden kompenserad vid annat tillfälle av sektionschefen.
För att kunna testa eventuella problem med intervjumallen (se bilaga 1) använde jag den första intervjun (boende 4) som pilotintervju. Denna kunde av andra anledningar inte läggas på arbetstid. Till denna dök till slut endast en ordinarie upp, men intervjun kunde genomföras då en vikarie med lång arbetserfarenhet på boendet kunde ställa upp (OBS. Denna vikarie arbetade både på boende 3 och 4). Hela intervjumallen han inte heller testas. Denna intervju blev på så vis inte representativ för det ursprungliga upplägget av intervjudesignen, men var ändå nyttig för att kunna testa största delen intervjumallen, samt att problem som uppstod i och med att intervjun inte utfördes under arbetstid blev tydlig. Detta eftersträvades under följande intervjuer med större fokus.
Antalet deltagare i gruppintervjuerna fördelades såsom följer:
Boende 1 (B1) – 4 st. B2 – 3 st. B3 – 4 st. B4 – 2 st. (varav en vikarie) B5 – 4 st. = Totalt 17 personer fördelade på 5 gruppintervjuer.
Den tänkta urvalsgruppen för den kvantitativa delen av undersökningen var samtlig personal som stämmer in på beskrivningen ovan (se Avgränsning), och den genomfördes på liknande vis. Sektionscheferna kontaktades för möjlighet för mig att ta tid från en arbetsplatsträff på respektive boende, så att frågeformulären kunde fyllas i på plats. Detta var möjligt för 3 boenden. I de 2 andra fallen fick jag personligen åka till boendena vid ett antal tillfällen för att dela ut och samla in frågeformulär. Jag såg på detta sätt till att i samtliga fall vara närvarande för att förtydliga och att svara på frågor rörande enkäten. Dessutom kunde jag vara säker på att få minimalt bortfall, genom att se till att samtliga närvarande som gett sitt medgivande till att delta fyllde i och lämnade enkäten.
Av vid undersökningstillfället totalt 57 ordinarie eller långtidsvikarierande, genomförde 48 (N) personer enkäten. Detta ger ett deltagande på 84,2%. I denna grupp ingick samtliga som deltog i gruppintervjuerna, utom den vikarie som deltog i intervjun på boende 4. Fördelningen av deltagare mellan boendena blev följande:
B1 – 13 (13), B2 – 11 (13), B3 – 10 (12), B4 – 9 (14), B5 – 5 (5) = Totalt 48 (av 57 möjliga)
Genomförande av intervjuerna
Intervjumallen innehåller totalt 28 diskussionsfrågor. I vissa fall ändrades ordningen på frågorna, beroende på hur samtalet utvecklade sig. Det fanns hela tiden utrymme för följdfrågor. Om vi kom in på ett ämne där vissa frågor
23
besvarades utan att jag ställt dem lät jag bli att fråga. Jag gjorde en pilotintervju (boende 4). Där hade jag bestämt tid med från början tre personer, men två
uteblev. På plats kunde vi få tag i en extra person som kunde ställa upp. I och med detta blev vi mycket försenade, och hela intervjumallen kunde inte gås igenom, men pilotintervjun kunde genomföras. På de andra boendena var det mellan 3 och 4 personer på varje intervju. På boende 1 var en av deltagarna tvungen att lämna intervjun de sista 20 minuterna. Intervjuerna pågick mellan 2 timmar och 2 timmar och 30 minuter inklusive paus (med undantag av pilotintervjun, ca 1 timme, ingen paus). Anledningen till att intervjuguiden var så lång, vilket också avspeglades i längden på intervjuerna, var för att enlighet med den utforskande forskningsansatsen kunna komma åt så vida aspekter som möjligt av de olika arbetssätten och karaktären av arbetet i sig. Genom möjligheten att kunna göra extensiva intervjuer lyckades jag komma in på mycket detaljer som gav en genomgående djup insikt i de olika arbetssätten.
Databearbetning
Databearbetningen har i enlighet med sequential exploratory strategy skett i två steg. Först bearbetas den data som samlats in i gruppintervjuerna. Utifrån resultatet av denna bearbetning konstrueras därefter ett frågeformulär som ska användas för att statiskt kunna samla in data.
Databearbetning och konstruerande av frågeformulär
Efter att ha genomfört alla gruppintervjuer transkriberades materialet i sin helhet, och transkriberingarna lästes igenom ett antal gånger. Materialet kodades och kategoriserades sedan utefter kategorier och underkategorier som hämtades från de teorier jag valt att applicera. Texten kodades sen i enlighet med dessa i freeware-programmet OpenCode 3.6 B1.
Efter kodningen av hela materialet togs centrala punkter ut ur materialet. I enlighet med dessa punkter utformades frågor som sammanställdes i ett
frågeformulär (se bilaga 2). Förutom de frågor som utformades efter information från intervjuerna, lades även instrumentet SOC-13 till, för att mäta personalens känsla av sammanhang.
Bearbetningen av materialet som samlats ihop genom frågeformuläret gjordes sedan i programmet IBM SPSS Statistics 20.
Reliabilitet
För att förstärka reliabiliteten i denna undersökning har ett antal procedurer
genomgåtts. För det första så är transkriberingarna av alla intervjuer kontrollerade, så att det inte finns några uppenbara skrivfel. Vidare har kodningen kontrollerats, genom att en av handledarna har gått igenom att kodningen är konsekvent och att koder inte får förändrad betydelse under kodningens gång.
Ett ständigt problem med reliabilitet i kvalitativ forskning är slumpmässiga mätfel, och huruvida respondenterna skulle svara likadant vid ett annat närliggande tillfälle. I denna undersökning handlar väldigt mycket om egna förhållningssätt och frågor rörande hur man arbetar. Dessa skulle eventuellt kunna förändras över tid, men det förefaller mindre troligt att det är något som skulle förändras på kort sikt (Creswell 2009).
24
Validitet
För att uppnå hög validitet har framför allt en triangulering genomförts i egenskap av användning av kvantitativa och kvalitativa data. På detta sätt har olika
dataresultat kunnat jämföras med varandra, och säkerställa olika fynd. Dessutom har mycket tid lagts på intervjuerna, och många frågor har inkluderats i
intervjumallen som har kunnat antas ge information som kan besvara
forskningsfrågorna. Denna intervjumall kunde dessutom delvis testas i och med en pilotintervju.
Vid de tillfällen som intervjupersonerna skulle fylla i frågeformuläret fanns jag alltid närvarande och förklarade dess struktur och hur man skulle förstå frågorna. På så sätt var jag tillgänglig för frågor, för att minimera risken för missförstånd. Gällande den andra delen av frågeformuläret, SOC-13, så är det ett väl beprövat instrument vars validitet är fastställd.
Etiska överväganden
Vetenskapsrådet talar om individskyddskravet som delas upp i fyra delar:
informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet och nyttjandekravet. Informationskravet innebär att intervjupersonerna ska få all väsentlig information för att kunna veta vad ett deltagande i intervjun innebär. I detta ingår vad syftet med undersökningen är, varför just dessa personer är intressanta att intervjua och en beskrivning av hur intervjuerna kommer vara utformade. Detta har tillgodosetts genom informationsbrev, samt att jag personligen besökt alla arbetsplatser och presenterat projektet. På detta sätt har jag varit närvarande för eventuella frågor. Samtyckeskravet har tillgodosetts genom att jag på plats på arbetsplatserna bad de som var intresserade av att ställa upp ge mig sina namn och kontaktuppgifter. De har även meddelats om att de har haft möjlighet att dra sig ur vid vilken tidpunkt som helst.
Konfidentialitetskravet har uppfyllts genom att allt insamlat material behandlats konfidentiellt, utan möjlighet för utomstående att kunna se eller höra något av det. Alla intervjupersoner är avidentifierade i resultatpresentationen. Även boendena har avidentifierats, och varken namn eller vart boendena ligger nämns i
undersökningen.
Nyttjandekravet tillgodoses genom att inga uppgifter som samlas in kommer att användas till något annat än vetenskapliga syften.
Rörande min egen inblandning i arbetet med ensamkommande barn, så kan ett förtydligande tänkas behöva göras. Där jag har arbetat är ett transitboende, och inte ett PUT-boende, vilket gjort att jag inte vid något tillfälle har intervjuat några kollegor.
RESULTAT
De frågeställningar som ska besvaras med denna undersökning är hur personal arbetar på PUT-boenden för ensamkommande barn i Malmö, vilka specifika metoder som används och personalens åsikter om dessa, samt om arbetet skiljer sig åt mellan de olika boendena och anställda. För att tillfredsställande kunna
25
svara på dessa frågor har jag framför allt använt mig av personalen som informationskälla. En annan viktig informationskälla är boendenas egen dokumentation rörande hur man ska arbeta på dessa boenden.
För min huvudkälla för information, personalen på PUT-boenden i Malmö, har jag använt mig av två olika sätt att samla in data: Semistrukturerade
gruppintervjuer samt frågeformulär. Resultatet från intervjuerna kommer att presenteras uppdelat i olika kategorier. Under dessa kategorier presenteras även resultat från enkätundersökningen för att understryka eller ge perspektiv på intervjuresultaten. Resultat från gruppintervjuerna kommer att presenteras först, varpå relevanta resultat från enkätundersökningen kommer att följa efter.
Boendena och personalen – Hur ser det ut?
Boendena har vissa skillnader i form och målgrupp. På samtliga boenden har alla som bor där sitt eget rum. Hur boendena ser ut rent fysiskt varierar. På boende 3 och 4 bor de i moduler om fyra rum och ett kök per modul. De övriga boendena är gjorda efter korridorer, med rum och gemensamma utrymmen längs korridorerna. På dessa har de ett eller två gemensamma kök.
Här nedan presenteras boendena vart och ett för sig. Hur många som bor på varje boende varierar över tid, och målgrupperna kan komma att modifieras efter behov. Anledningen till att maxåldern är över 18 är för att man har rätt att bo kvar på ett HVB fram tills man är 21 år gammal. Däremot kan man inte flytta in om man är 18 år eller över. I antalet anställda ingår ej sektionschef eller personal som inte arbetar direkt med de ensamkommande. Denna information är den som förmedlades vid tillfället för varje gruppintervju.
Boende 1: Startades 2012. Kommunalt. 13 ordinarie anställda. 15 boendeplatser varav 12 belagda.
Målgrupp: Pojkar och flickor, 14-21 år (har hittills aldrig bott flickor där). Boende 2: Startades 2012. Kommunalt. 13 ordinarie anställda. 6 boendeplatser varav 5 belagda.
Målgrupp: Unga pojkar samt mammor (under 21) med barn, 13-21 år. Boende 3: Startades 2009, då som transitboende. Kommunalt. 11 ordinarie anställda. 22 boendeplatser varav 13 belagda.
Målgrupp: Pojkar med hög grad av autonomi, ca. 16-20 år
Boende 4: Startades 2009, då som transitboende. Kommunalt. 14 ordinarie anställda. 14 boendeplatser varar 13 belagda.
Målgrupp: Pojkar med hög grad av autonomi samt mammor (under 21) med barn, ca. 16-20 år.
Boende 5: Startades 2010. Privat. 5 ordinarie anställda. 13 boendeplatser varav 12 belagda.
Målgrupp: Pojkar, 13-21 år.
Det totala antalet ordinarie anställda vid intervjutillfället var 57 st. Det mest anmärkningsvärda med personalgruppens sammansättning är att en så pass stor del av personalen är unga. Hälften av alla är 30 år eller yngre, och genomsnittet ligger på 33,65 år. 28 (58,3%) är kvinnor, 20 är män. Den vanligaste utbildningen
